Ladda ner i PDF-format - Tao Zen

fick barn. Ett av dessa barn var Siddharta, Buddhan, som föddes i staden Kapila, nära den byn och
dammen.
Siddharta växte upp och predikade Dharman och vann många följeslagare. Bland dessa
följeslagare var Kungen av Shravasti, Kung Prasenajit. Denna kung gifte sig med en Shakya-flicka och
de producerade en son: Prins Virudhaka, "Kristallen". Det kungliga paret beslöt att uppfostra prinsen i
Kapila, Buddhans stad.
Till att börja med var allt bra. Prins Virudhaka var en frisk baby och inom kort växte han upp till en
fin stark pojke. Men innan han ens hann börja skolan inträffade en omvälvande händelse.
Det hände sig att en dag, under Buddhans frånvaro från staden, klättrade den unge prinsen upp på
Buddhans Ärade stol och började att leka där. Han hade inga onda avsikter - han var bara ett barn som
lekte. Men Oh! - när Buddhans klanfränder såg prinsen leka på denna heliga plats blev de väldigt arga
och skällde ut prinsen och drog ner honom från stolen, förnedrande och knuffande honom.
Hur kan ett barn förstå dårskapen hos fanatiker? Vuxna kan inte komma underfund med en. Den är
ganska svår att förstå. Deras barska behandling tjänade bara till att göra prinsen bitter och få honom att
hata alla shakya-klanmännen. Det var deras barska behandling som fick in honom på sin karriär av
grymhet och hämnd.
Händelsevis, sägs det, kunde prinsen genom att döda sin egen far, inta tronen i Shravasti. Nu, som
Kung Virudhaka, Kristallkungen, kunde han slutligen hämnas på Shakya-klanen. Ledande sina egna
soldater började han att anfalla staden Kapila.
När Buddhans klan-fränder kom för att berätta för honom om den förödande massakern, fann de
honom lida av en hemsk huvudvärk. De bad honom att agera och rädda folket i Kapila från Kristallkungens
brutala anfall. Men Buddhan, stönande av smärta, vägrade att hjälpa. "En förutbestämd Karma
kan inte ändras," sade han. Klanmännen vände sig då till Maudgalyayana, en av Buddhans mäktigaste
lärjungar, och tiggde om hans assistans. Han lyssnade till deras sorgliga klagan, och rörd, beslöt han sig
för att hjälpa de belägrade invånarna i Kapila.
Med hjälp av sina övernaturliga krafter, sträckte Maudgalyayana ut sin skål till de hotade Shakya
och lät fem hundra av dem kliva upp i den. Sedan lyfte han skålen högt upp i luften, i tron att han hade
lyft dem i säkerhet. Men när han åter sänkte skålen hade de femhundra männen förvandlts till en pöl
med blod.
Den förfärliga synen upprörde alla så mycket att Buddhan beslöt att avsluta historien om sina
förfäder, de bybor som hade dödat all fisken under torkan.
"Denna plundrande armé av soldater som nu anfaller Kapila har varit dessa fiskar," förklarade han.
"De människor i Kapila som nu blir massakrerade var de människor som dödade dessa fiskar. Kristallkungen
själv, var den sista stora fisken. Och vem tror ni," frågade Buddha, hållande ett kallt tygstycke
mot sin panna, "var pojken som dunsade fisken mot dess huvud?"
Så, för att ha dödat fisken, led och dog nu folket. Och för att skadat fisken huvud led Buddhan nu
av en hemsk huvudvärk.
Och vad så med Virudhaka, kristall-kungen? Naturligtvis återföddes han i helvetet.