Ladda ner i PDF-format - Tao Zen

den. Omkring ett hundra munkar och några få dussin nunnor levde där, men för det mesta var de
sysselsatta med att munhuggas. Nunnor trätade med nunnor. Munkar trätade med munkar. Nunnor
trätade med munkar. Och byggnaderna till detta fantastiska religiösa centrum var huvudsakligen en plats
där dessa gräl utspelades. Det varkade inte spela någon roll att trävirket ruttnade och murarna vittrade
och att smidesarbetet på den gamla rödvita pagoden rostade. Förfallet hade bara hållt takt med förfallet
i den klosterliga disciplinen. Hängivna Buddhister, som mina föräldrar, gjorde besök och lade pengar i
donations-lådorna; och om de olydiga pojkar de tog med sig, som min äldre bror och jag, klättrade på
urgamla byggnadsverk, eller lekte gömme bakom heliga statyer, eller sprang genom helgade korridorer,
så, var det ingen som protesterade. Att hindra oss kunde kanske ha hindrat donationerna. Jag antar att
munkarna ansåg att om de redan måste stå ut med anfrätta byggnade, varför riskera att förvärra
problemen med finansiella brister.
Så vi hade alltid roligt när vi åkte till Nan Hua. Vi sprang över Caoxi (Ts'ao Xi)-flodens bro och
klättrade upp på ett närbeläget berg där det fanns en naturlig nisch. Den sjätte Patriarken sades ha
mediterat i denna nisch. Vi satt i den och skrattade, imiterande hans fromma ställning.
Inte undra på att den sjätte Patriarken uppenbarade sig för Xu Yun i en vision och bad honom gå till
Nan Hua-klostret för ställa till rätta den oreda som hade uppstått där!
Jag träffade inte Xu Yun förrän 1934 när jag var sjutton år och han var i sextio-års-åldern. Han såg då
ut precis som på fotografiet jag har reproducerat i början av texten. Jag skall berätta om detta möte.
Men för att kunna uppskatta det, måste du veta lite mer om min bakgrund.
Mitt familjenamn är Feng. Ursprungligen kom min familj från FuJian-provinsen, men min far flyttade till
Shaoguan och det var där som min äldre bror och jag föddes och växte upp. Efter lokala mått så
betraktades min familj som rik. Min far ägde två verksamheter: en byggnadsmateriels- och förrådsförsäljning
samt en butik i vilken vi sålde torkad mat såsom svamp, challottenlök, och andra typer av
grönsaker. Jag antar att mina föräldrar ursprungligen hoppades att min bror en dag skulle ta över den
ena verksamheten och jag den andra. Men min brors talanger var inte akademiska och mina föräldrar
började så smått oroa sig för hans förmåga. När jag var fyra år började jag att studera för de privata
lärare de hade engagerat för undervisa honom. Han var då två år före mig. Men jag lärde fort och
började att hoppa över nivåer tills jag låg före min bror. Så, vid avslutningen av den sex-åriga
grundskole-utbildningen var jag två år före min bror trots att jag var två år yngre.
Jag började sedan på mellanstadiet. Skolan hette LiQun vilket innebär en skola som "engagerar folk".
Det var en Romersk-Katolsk skola och alla lärarna var katolska präster och nunnor. Det ansågs vara
den bästa skolan i området. Men studiet av kristendom var mer eller mindre valfritt och i mitt fall var det
definitivt mindre än mer. Allt jag egentligen brydde mig om var bollspel. Om jag kunde kasta den,
sparka den, studsa den, så var jag intresserad. Det var vad jag var mest engagerad att göra i
mellanstadiet.
Men jag visade tillräckligt intresse för mina studier för att vinna inträde vid ett tre-årigt utbildningskollegium.
Jag kände inte så mycket för att sälja torkade grönsaker så jag bestämde mig för att bli
lärare.
Och där var jag, 1934, en kaxig yngling på sjutton… en smart Nisse skulle man kunna säga, som under
ett lov reste ut, som vanligt, till Nan Hua-klostret med alla de andra tonåriga flickorna och pojkarna för
att ha lite roligt.jag hade aldrig ens hört om Xu Yun och jag hade förvisso inte tänkt mig att möta en helig
man som just hade kommit till Nan Hua. Och där var ha…