Warszawabo i Stockholm Warszawianka w ... - Suecia Polonia

Foto: arrowfilms.co.uk
do zapalniczek. Ile tego było, no różnie, dźwigało się czasem i
30 kg, tyle ile mogłem unieść.
Gdzieś na początku 1943 roku, gdy uznałem, że jeden dokument
niemiecki to trochę mało – zgłosiłem się do pomocniczym
oddziałów policyjnych (Hilfpolizei), do których werbowano
młodzież niemiecką. Pokazałem urzędniczce fałszywą
legitymację, z której wynikało, że jestem Niemcem urodzonym
pod Lwowem. Poprosiłem o wpisanie mnie na listę ochotników
i o legitymację Hilfpolizei. Pani była na tyle uprzejma,
że zostawiła mnie przez chwilę samego w pokoju. Otworzyłem
szufladę i wziąłem jeszcze jeden blankiet. Byłem na tyle
przytomny, że wyciągnąłem go nie z góry, lecz jako ostatni
ze spodu.
Pewnego dnia zgłosiłem się do klubu sportowego SS dla młodzieży,
do sekcji pływackiej – choć do dziś nie nauczyłem się
pływać – i otrzymałem piękną czarną legitymację ze zdjęciem
z ogromnym znakiem SS na jednej stronie. Podczas podróży
wyciągałem wszystkie papiery (dwie legitymacje prawdziwe i
jedną fałszywą) na wierzch. tak by w razie sprawdzania, legitymacja
SS­mańska rzucała się w oczy. Kontrole przechodziły
gładko, siadaliśmy przeważnie w niemieckim przedziale, wiedzieliśmy,
gdzie granica, w którym miejscu sprawdzają, bylimy
zawsze przygotowani. O ile z początku żyłem podwójnym
życiem: pod kinem jako konik i w roli przemytnika, to już po
pewnym czasie przeszedłem tylko na drugie zajęcie. Konikując
– można było zarobić grosze, szmuglując – miałem ogromne
dochody. Za towar w Niemczech otrzymywałem 500 marek od
hurtownika za kilo tytoniu, a więc około 6 razy więcej od sumy,
którą płaciłem za towar we Lwowie. W drugą sttronę
25
Runt början av 1943 fick jag klart för mig att det inte var
tillräckligt med ett enda tyskt dokument. Jag anmälde mig
då till Hilfpolizei, tyska polisiära hjälptrupper, som värvade
tyska ungdomar. Jag visade min falska legitimation för
kontoristen, av vilken det framgick att jag var tysk, född i
närheten av Lwow. Sedan bad jag att hon skulle skriva upp
mig på listan för frivilliga och skriva ut en legitimation från
Hilfpolizei. Fröken var så pass vänlig att hon för en stund
lämnade mig ensam i rummet. Jag drog ut skrivbordslådan
och tog ännu en blankett. Jag var så pass förslagen att jag inte
tog den som låg överst utan drog ut den understa. Nu skulle
jag så klart aldrig ha gjort det. Då var jag bara en grabb som
tog risker. En annan dag anmälde jag mig till en sportklubb
för ungdom i SS regi. Jag anmälde mig till simning, fastän
jag än idag inte kan simma. Jag fick en stilig svart legitimation
med fotografi och en stor SS stämpel. När jag reste tog
jag fram alla dokumenten, två äkta och ett falskt, och såg till
att den tyska SS­legitimationen skulle vara i ögonfallande
då det blev kontroll. Kontrollerna gick problemfritt. Vi satt
oftast i tyska kupéer, visste var gränsövergångarna och kontrollerna
var, och var beredda. Till att börja med levde jag ett
dubbelliv, både som biljetthaj och smugglare. Så småningom
övergick jag helt och hållet till den senare verksamheten. Som
biljetthaj tjänade jag småpengar, men som smugglare fick jag
enorma summor. Tänk dig att jag i Tyskland fick 500 mark
för ett kilo tobak, vilket var ca sex gånger så mycket som jag
betalade för varorna i Lwow. På tillbakavägen tog jag med
tändstift till cigarettändare och förtjänsten var även då sex
till sju gånger så stor. Vad jag gjorde med alla pengarna?
Vad ska jag säga, antingen tillbringade jag tiden på ett för
min ålder passande sätt t ex på Pratern, Wiens nöjespark,
eller på ett opassande, i sällskap där man ofta tog ett glas.
Vännens far var nöjd med sina ”medarbetare” då han utan
att röra ett finger inkasserade en tredjedel av förtjänsten och
kunde gå på sina SA­möten i en vacker gulbrun uniform
med armbindel med hakkors och en rund uniformsmössa.
Jag var inte sparsam, jag bar alltid med mig bara så mycket
pengar som det behövdes eftersom jag aldrig riktigt visste hur
det hela skulle sluta.
Flytten till Tarnow och Wien
– På det sättet införlivades jag i Hans familj. Hans sjuke far
som inte gjorde ett dyft men hade pengar som gräs accepterade
mig och såg mig som sin egen. En till medlem, som hette Piotr,
anslöt sig till vår brottsliga smugglargrupp. Vi utökade vårt
verksamhetsområde. I början verkade vi inom de tyskockuperade
områdena för att senare även resa till Ungern, Rumänien
och Österrike. Som du ser var min situation i jämförelse
med hjälten i Agnieszka Hollands film helt annorlunda. Han
verkade inom det nazibrottsliga maskineriet, jag trots att jag
uppträdde i Hitlerjugend uniform befann mig utanför och
verkade som en vanlig, eller ovanlig, brottsling.
Innan jag berättar vidare måste jag tala om att runt slutet av
1943 flyttade vi allihop, dvs. Hans familj och jag, till Tarnow,
och senare till Wien. Där bodde jag också i ca ett halvår efter
kriget. Till Lwow återvände jag för en mycket kort period först
efter 50 år. Jag var på besök där helt nyligen, bara för några
månader sedan”.