Den svenska alkoholutvecklingen, 407 kB - Statens folkhälsoinstitut

Den svenska 

alkoholutvecklingen 

Lägesrapport januari 2005 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

Den svenska 

alkoholutvecklingen 

Lägesrapport januari 2005 

statens folkhälsoinstitut 

www.fhi.se

© statens folkhälsoinstitut 2005:13 

issn: 1651-8624 

isbn: 91-7257-339-2 

författare: pia kvillemo 

omslagsfotografi: photos.com

Innehåll 

1. Sammanfattning ____________________________________________________________4 

1.1 Bestämningsfaktorer ________________________________________________________4 

1.2 Konsumtionen______________________________________________________________4 

1.3 Skadeutvecklingen __________________________________________________________5 

1.4 Förebyggande aktiviteter ______________________________________________________5 

2. Inledning __________________________________________________________________6 

2.1 Uppföljningsuppdraget ______________________________________________________6 

2.2 Bakgrund__________________________________________________________________6 

2.3 Indikatorer och variabler______________________________________________________7 

2.4 Källor ____________________________________________________________________7 

3. Bestämningsfaktorer__________________________________________________________8 

3.1 Alkoholpris ________________________________________________________________8 

3.2 Tillgänglighet ______________________________________________________________9 

3.3 Marknadsföring ____________________________________________________________14 

3.4 Normer och attityder________________________________________________________16 

4. Konsumtion ________________________________________________________________17 

4.1 Detaljhandels- och restaurangförsäljning________________________________________17 

4.2 Konsumtionsnivåer, dryckesmönster och debutålder______________________________19 

5. Medicinska och sociala skadeverkningar ________________________________________27 

5.1 Dödlighet och sjuklighet ____________________________________________________27 

5.2 Alkoholrelaterade brott och olycksfall __________________________________________32 

6. Det alkoholförebyggande arbetet i kommunerna __________________________________36 

6.1 Politisk förankring och ansvar ________________________________________________36 

6.2 Kartläggning, program och uppföljning ________________________________________37 

6.3 Verksamhet och finansiering ________________________________________________40 

6.4 Samordning och samverkan ________________________________________________44 

7. Utvecklingsarbete i sex försökskommuner ______________________________________46 

8. Avslutning ________________________________________________________________47 

Referenser __________________________________________________________________48

1. Sammanfattning 

den svenska alkoholutvecklingen 4 

Rapporten behandlar utvecklingen på alkoholområdet under perioden 1998 t.o.m. 2003, i vissa 

avseenden även 2004. Den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador genomförs 

under åren 2001–2005. Det innebär att denna uppföljning täcker de första 3–4 åren av handlingsplanens 

genomförande, samt en referensperiod om tre år innan, dvs. 1998–2000. Rapporten beskriver 

i tur och ordning bestämningsfaktorer för alkoholkonsumtionens utveckling, konsumtionsutvecklingen, 

alkoholskadeutvecklingen och utvecklingen av förebyggande insatser. 

1.1 Bestämningsfaktorer 

Mellan 1998 och 2000 ökade priset på sprit och vin på Systembolaget, medan priset på starköl sjönk. 

Därefter har priset på samtliga dryckeskategorier sjunkit. I restaurangförsäljningen har dock en stigande 

prisutveckling kunnat ses under hela den studerade perioden. 

En ökande tillgänglighet till alkohol noteras framför allt efter år 2000, vilket beror på flera faktorer. 

Systembolagets öppettider har utökats, framför allt från och med 1 juli 2001, då man enligt riksdagsbeslut 

fick möjlighet att ha lördagsöppet i samtliga butiker. Antalet serveringstillstånd till allmänheten 

ökade stadigt mellan 1998 och 2003, dock mest under referensperioden 1998 t.o.m. 2000. 

Införselkvoterna för alkohol till Sverige från EU-land har utökats gradvis från och med 1 juli 2000 

och ligger i dag på samma nivå som inom Europeiska unionen i övrigt. Alltmer av den alkohol som 

konsumeras kommer från utlandet och data från första halvåret 2004 visar för första gången under 

perioden en minskad försäljning på Systembolaget, jämfört med samma period året innan. Tillgången 

på oregistrerad alkohol har ökat både vad gäller laglig resandeinförsel och smugglad alkohol. 

Tillgången på hembränd sprit tycks dock ha minskat. 

Regleringen av marknadsföring av alkohol stramades upp något under referensperioden genom ett förbud 

att särskilt rikta sig till barn och ungdomar som infördes 1 januari 2000. Dock tvingade Marknadsdomstolens 

dom i Gourmétmålet fram en ändring i alkohollagen den 15 maj 2003 som innebar att det blev 

tillåtet att göra reklam för alkoholdrycker svagare än 15 volymprocent i svenska tidningar. 

Ingen entydig utveckling av normer och attityder kring alkohol och alkoholpolitik under den studerade 

tidsperioden kan ses. Vad man emellertid kan se är att det tycks finnas regionala skillnader där 

mindre restriktiva attityder återfinns i södra Sverige än i norra Sverige. 

1.2 Konsumtionen 

Konsumtionen av alkohol har ökat kraftigt, framför allt efter år 2000. År 2004 beräknades den totala 

konsumtionen till 10,5 liter ren alkohol per invånare 15 år och äldre. Konsumtionen har ökat främst 

bland vuxna, medan en minskad konsumtion kan noteras bland skolungdomar, eventuellt också även 

bland mönstrande. Ökningen av alkoholkonsumtionen under perioden 1998-2002 berodde, förutom 

på ökad resandeinförsel de senaste två åren, framför allt på en ökad försäljning av vin och starköl på 

Systembolaget. Män dricker mer än dubbelt så mycket som kvinnor och pojkar något mer än flickor. 

Skillnaden mellan pojkar och flickor i självrapporterad totalkonsumtion minskade betydligt efter 

referensperioden. Mest dricker personer som är under 30 år. Alkoholintaget för män domineras av 

starköl och för kvinnor av vin. För pojkar och flickor i årskurs nio dominerar sprit alkoholintaget. En 

ökning av antal intensivkonsumtionstillfällen, dvs. berusningsdrickande, observeras bland medelålders 

och äldre och bland pojkar och flickor i år 9 under referensperioden. Mellan år 2000 och 2004 har 

frekvensen av intensivkonsumtionstillfällen ökat bland unga vuxna, men minskat bland elever i år 9. 

Elever i södra Sverige intensivkonsumerar oftare än elever i norra Sverige.

5 den svenska alkoholutvecklingen 

Andelen storkonsumenter i den vuxna befolkningen ökade under referensperioden, med undantag för 

kvinnor i åldern 16–29 år. Denna utveckling fortsatte de två efterföljande åren, då även 16–29-åriga 

kvinnor i ökande utsträckning storkonsumerade. Debutålder för berusning var under hela perioden 

1998-2003 14 år för både pojkar och flickor. 

1.3 Skadeutvecklingen 

De alkoholrelaterade kroniska sjukdomarna har, totalt sett, haft en nedåt gående trend sedan mer än 

20 år tillbaka och även mellan 1998 och 2000. En tendens till ökning kunde emellertid noteras 2001 

och data från 2002 och 2003 visar på en något högre nivå än under referensperioden. 

Alkoholrelaterade sjukdomar är flera gånger vanligare bland män än bland kvinnor. Regionala analyser 

visar en markant ökning av alkoholrelaterad dödlighet i Skåne, som nu, tillsammans med 

Stockholm har den högsta dödligheten. De akuta skadorna, innefattande bl.a. förgiftningar och trafikolyckor 

har ökat markant, framför allt efter 1999. Rattfylleri och misshandel ökade under referensperioden 

och har fortsatt att öka mellan 2000 och 2003. 

1.4 Förebyggande aktiviteter 

En ökande aktivitetsnivå i kommunernas förebyggande arbetet kan noteras. Allt fler samordnartjänster 

har inrättats, även om många är anställda på deltid. Kommunerna använder i ökande utsträckning 

externa medel för det förebyggande arbetet. Många relevanta aktörer samordnas i arbetet, bl.a. från 

näringslivet, den ideella sektorn, landstinget och den kommunala förvaltningen. Arbetet är i hög grad 

fokuserat på ungdomar medan prevention med inriktning mot vuxna, exempelvis i arbetslivet, trafiken, 

primärvården, föräldrar, samt insatser mot tillgänglighet är lägre prioriterade.

2. Inledning 

Statens folkhälsoinstitut redovisar en deluppföljning av den nationella handlingsplanen för att förebygga 

alkoholskador. Den första rapporten kom i november 2003 och behandlade företrädesvis perioden 

1998-2002. I föreliggande rapport har ytterligare 1–2 år kunnat studeras med avseende på olika 

bestämningsfaktorer för alkoholkonsumtion, olika aspekter av alkoholkonsumtion, skadeverkningar 

samt förebyggande arbete. En slutrapport av uppföljningen av handlingsplanen lämnas till regeringen 

år 2006. 

Arbetet med rapporten har huvudsakligen genomförts av utredare Pia Kvillemo under ledning av 

docent Sven Andréasson. Värdefulla synpunkter har lämnats av Anders Edin, Gunnel Boström, Hans 

Agnéus och Jan Lindström vid Statens folkhälsoinstitut. 

2.1 Uppföljningsuppdraget 

Statens folkhälsoinstitut har regeringens uppdrag 1 att följa upp den nationella handlingsplanen för att 

förebygga alkoholskador (1). I detta ingår att studera en referensperiod före handlingsplanens start, 

1998-2000, och följa utvecklingen under handlingsplanens genomförande, 2001–2005. Inom ramen 

för uppföljningen studeras faktorer av betydelse för alkoholkonsumtion, alkoholkonsumtion, skadeverkningar 

samt förebyggande arbete. 

Som ett led i uppföljningen av handlingsplanen har Statens folkhälsoinstitut tagit fram indikatorer på 

alkoholområdet varav flera är nedbrytbara på läns- och kommunnivå. Den länsbaserade statistiken 

ligger till grund för några av de regionala analyser som redovisas i rapporten och både läns- och kommunstatistik 

kan för ett antal indikatorer hämtas från FHI:s hemsida. Inom ramen för uppföljningsarbetet 

görs även en fördjupad studie av sex kommuner som ges speciellt stöd. Arbetet i dessa kommuner 

utvärderas kontinuerligt. En sammanfattande beskrivning av läget i dessa kommuner ges i slutet 

av rapporten. 

2.2 Bakgrund 

Den 21 februari 2001 antog riksdagen en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador 

och Statens folkhälsoinstitut fick huvudansvaret för uppföljning av densamma. Målet för handlingsplanen 

är att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar och följande delmål anges: 

• ingen alkohol skall förekomma i trafiken, på arbetsplatser eller under graviditet 

• åstadkomma en alkoholfri uppväxt 

• skjuta upp alkoholdebuten 

• minska berusningsdrickandet 

• åstadkomma fler alkoholfria miljöer 

• undanröja den illegala alkoholhanteringen. 


Målen bör enligt planen nås genom åtgärder mot skadligt dryckesbeteende och genom 

att sänka den totala alkoholkonsumtionen. Huvudinriktningen skall vara att stimulera 

utvecklingen av målinriktade och samordnade förebyggande insatser på kommunal nivå 

samt stimulera ökad samverkan mellan lokala aktörer. 

1 Regeringsbeslut S2001/6619/FH


2.3 Indikatorer och variabler 

Valet av indikatorer och statistik för uppföljningen styrs av mål och delmål i handlingsplanen, 

samt tillgången på relevanta data. Indikatorerna som presenteras kan grupperas i fyra kategorier: 

• Bestämningsfaktorer – pris, tillgänglighet, marknadsföring och normer/attityder. 

• Konsumtion – total konsumtion, dryckesval, storkonsumenter, berusningsdrickande/ 

intensivkonsumtion och debutålder. 

• Medicinska och sociala skadeverkningar – dödlighet, sjuklighet, brott och olycksfall. 

• Förebyggande verksamhet – politiskt ansvar, kartläggning och uppföljning, samordning 

och samverkan samt verksamhetsområden och finansiering. 

2.4 Källor 

Rapporten bygger på registerdata, försäljningsstatistik och frågeundersökningar. Metod- och källdiskussionerna 

presenteras i anslutning till de data som metoderna och källorna gäller. För detaljerad 

information om metodologiska överväganden, bortfallsstatistik etc., hänvisas till de i texten och vid 

figurerna angivna källorna.

3. Bestämningsfaktorer 

3.1 Alkoholpris 


En av de faktorer som i störst utsträckning påverkar alkoholkonsumtionen är alkoholpriset. 

Ekonomiska studier i flera regioner i världen har visat att högre pris ger minskad konsumtion och 

skador (2). Nedan presenteras prisindex för restaurangernas varor och för Systembolagets detaljhandelsvaror. 

Prisindexet för restaurangerna (fig. 3:1) är framtaget genom den prisrapportering som 

restaurangerna årligen levererar till Statens folkhälsoinstitut. Siffrorna gäller det uppskattade 

medelpriset i en viss varugrupp (sprit, vin eller starköl) och är kompenserade för inflation. 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Procent 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Spritdrycker Vin Starköl** 

Figur 3:1. Restaurangernas prisutveckling för sprit, vin och starköl* 1995–2003. Basår 1995. 

Källa: Statens folkhälsoinstitut. 

* Cider och blanddrycker återfinns under den kategori som ingår i drycken. 

** Ny redovisningsteknik för pris på starköl år 2003, ej jämförbart med tidigare år. 

Procent 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Spritdrycker Vin Starköl 

Figur 3:2. Systembolagets prisutveckling för sprit, vin och starköl* 1995–2003. Basår 1995. 

Källa: Tillsynsenheten, FHI. 

* Cider och blanddrycker återfinns under den kategori som ingår i drycken.


Under den studerade perioden har priserna stigit, framför allt på vin. Dock är ölpriset för 2003 inte 

jämförbart med tidigare år eftersom en ny redovisningsteknik använts detta år. 

Indexet för priserna på restaurang i Systembolagets detaljhandel bygger på beräkningar utifrån den 

totala försäljningssumman i kronor för respektive varugrupp som har dividerats med försäljningsvolymerna 

för de olika dryckerna. Omräkning med hänsyn till konsumentprisindex (KPI)/levnadskostnadsindex 

utan direkta skatter och sociala förmåner har gjorts, men ingen vägning mellan alkoholgrupperna. 

I detaljhandeln ses ett sjunkande alkoholpris efter år 2000. Detta beror troligtvis på att konsumenterna 

väljer alkoholsvagare och därmed billigare drycker. Prisökningen för sprit (fig. 3:2) i detaljhandeln 

mellan 1999 och 2000 kan ha att göra med intensifierad marknadsföring av dyrare spritsorter. 

Det sjunkande vinpriset har delvis att göra med en skattesänkning år 2001 men beror troligen också 

på att många övergått från vin på flaska till billigare Bag-in-box-viner. Ett sjunkande ölpris kan ses 

under hela den studerade perioden, vilket har att göra med att billigare ölmärken introducerats på den 

svenska marknaden. 

Sammanfattningsvis: priserna på restaurangerna steg både under och efter referensperioden; på 

Systembolaget steg priserna något under 1998–2000, för att därefter sjunka. Eftersom Systembolaget 

står för merparten av konsumtionen har alkoholen totalt sett blivit billigare för svenskarna. Denna 

prissänkning står för en betydande andel av den ökade alkoholkonsumtionen sedan 1998. 

3.2 Tillgänglighet 

Tillgängligheten till alkohol har att göra med flera förhållanden, bland annat öppettider på 

Systembolaget och antal detaljhandelsförsäljare och serveringsställen. Dessa faktorer berör emellertid 

endast den registrerade alkoholhanteringen. Oregistrerad alkohol kan införskaffas på andra sätt, 

inte minst på resa utomlands, lagligt eller genom smuggling, men även genom egen framställning 

eller inköp av hemtillverkade drycker. 

Systembolagets öppettider 

Reglering av öppettider i alkoholförsäljande butiker begränsar möjligheten att köpa alkohol och kan 

därmed reducera risken för en allt för omfattande alkoholkonsumtion (2). Öppettiderna på 

Systembolaget har ökat under den studerade perioden. Främst beroende på att lördagsöppet gradvis 

införts mellan 2000 och 2002. I februari 2000 inleddes försöksverksamhet med lördagsöppna butiker 

i sex län och från och med 1 juli 2001 får alla butiker ha lördagsöppet. År 2000 började flera butiker 

i landet att ha lördagsöppet och antalet lördagsöppna butiker ökade sedan raskt för att 2002 innefatta 

samtliga 421 butiker.

Timmar/v/10 000 inv. 15+ 

26 

25 

24 

23 

22 

21 

20 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Figur 3:3. Antalet timmar öppethållande i alla butiker i riket eller per vecka och per 10 000 invånare 15 år 

och äldre*, 1998–2003. 

Källa: Alkoholutvecklingen i siffror, FHI, med data från Systembolaget AB. 

*Öppettiderna varierar något över året och presenterade uppgifter gäller rådande förhållanden vid en viss tidpunkt det 

aktuella året (ej sommartid). 

Serveringstillstånd och försäljning i livsmedelsbutiker 

Studier från USA, Nederländerna och England visar ett positivt samband mellan stigande antal 

serverings- och försäljningsställen och ökade alkoholrelaterade problem (3). För servering av spritdrycker, 

vin och starköl krävs tillstånd från kommunen. Majoriteten av serveringstillstånden gäller 

servering till allmänheten 2 . Under referensperioden ökade antalet stadigvarande serveringstillstånd 

till allmänheten 3 från 9 028 till 9 631 och mellan 2000 och 2003 ökade antalet ytterligare till 10 211. 

I figur 3:4 redovisas antalet per 10 000 invånare. 

Antal/10 000 15+ 

20 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Serveringstillstånd till allmänheten Livsmedelsbutiker m. försäljning av öl klass II 

Figur 3:4. Antal stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten och antal livsmedelsbutiker med försäljning av öl klass II 

per 10 000 invånare 15 år och äldre, 1998–2003. 



2 Tillståndet kan avse servering året runt, det vill säga stadigvarande serveringstillstånd eller tillfälliga 

serveringstillstånd. Tillfälliga serveringstillstånd kan gälla under olika långa tidsperioder och beröra ett 

varierande antal personer vilket gör siffrorna svårtolkade ur ett konsumtionsperspektiv, således redovisas inte 

dessa. Tillståndet kan vidare avse servering till allmänheten eller till slutna sällskap. 

3 Det finns i huvudsak tre typer av restauranger med tillstånd att servera allmänheten: spritrestauranger med 

rätt att servera både sprit, vin och starköl, vinrestauranger med rätt att servera vin samt starkölsrestauranger 

med rätt att servera starköl och öl. Uppgifterna om serveringstillstånd gäller samtliga kategorier.


Antal serveringstillstånd har under en 20-årsperiod ökat kraftigt och utvecklingen under senare år är 

uttryck för en bromsad ökning. Mellan 1977 och 1997 ökade antalet stadigvarande serveringstillstånd 

till allmänheten från 2 523 till 8 577. Antal stadigvarande serveringstillstånd till slutna sällskap 

har varierat något, men antalet har varit mellan 1851 och 1897 under hela perioden 1998–2003. 

Uppgifterna om antal detaljhandelsställen är ungefärliga och bygger på uppgifter som lämnats av 

kommunerna till Statens folkhälsoinstitut. Antal detaljhandelsställen för öl klass II minskade från 

13 000 till 12 300 under referensperioden (fig. 3:4) och en ytterligare minskning noteras år 2002 då 

8 100 detaljhandelsställen för öl klass II rapporterades. År 2003 visar dock på en liten ökning till 8 800. 

Det minskande antalet detaljhandelsställen kan delvis bero på vissa ändringar i alkohollagen som 

trädde i kraft den 1 juli år 2001. Ändringarna innebar att den som bedriver detaljhandel med öl klass II 

är skyldig att anmäla detta till den kommun där försäljning sker 4 . Dessutom gavs kommunen möjlighet 

att ta ut en tillsynsavgift av dem som bedriver detaljhandel med öl 5 . Nästan 90 procent av kommunerna 

rapporterade att de avsåg införa en sådan avgift. Man kan förmoda att siffrorna för år 2002 och 2003 är 

mer exakta än tidigare, eftersom anmälningsskyldighet inträdde 2001. Tidigare fick kommunerna uppskatta 

antalet detaljhandelsställen för folköl och siffrorna måste därför tolkas med försiktighet. 

Tätheten av serveringstillstånd varierar i olika län och i särklass flest per invånare har Gotlands och 

Jämtlands län, som är utpräglade turistlän. Medelsnittet på antal serveringstillstånd per invånare 

under hela den studerade perioden var lägst i Västerbottens, Kronobergs och Jönköpings län. 

Tillgång på oregistrerad alkohol 

Sedan 1999 har möjligheten att från EU-land medföra alkohol utan att betala svensk skatt utökats 

avsevärt. Utvecklingen av de utökade införselkvoterna redovisas i tabell 3:1. Från och med 1 januari 

2004 råder, liksom i övriga EU, fri införsel av alkohol och nivån som redovisas i tabellen är bara indikativ, 

dvs. den är ett riktmärke för att avgöra om den införda alkoholen är för privat bruk eller inte. 

Om resenären kan visa att alkoholen är för privat bruk går det att föra med sig ännu mer utan att betala 

svensk skatt. 

Tabell 3:1. Införselkvoter från EU-land av alkoholdrycker för resenärer över 20 år. 

Källa: EU-upplysningen, Riksdagen 

Tid Spritdrycker Starkvin Vin Öl (starköl) 

1998/1999 1 liter sprit eller 3 liter starkvin 5 liter 15 liter 

1/7 2000 1 liter 3 liter 20 liter 24 liter 





4 5 kap. 6 §. 

5 7 kap. 13 3 st.

En annan aspekt av tillgänglighet är möjligheten att få tag på oregistrerad alkohol inom landets gränser. 

I undersökningar om ungdomars drogvanor (4), dvs. drogvanor bland 16–24 åringar, har frågan 

ställts om möjligheten att få tag på smugglad sprit inom loppet av ett par dagar. År 2003 svarade 33 

procent att de kanske, eller med säkerhet, kunde det. Detta kan jämföras med en liknande undersökning 

år 1998 då 25 procent svarade så på frågan. Däremot verkar möjligheten att få tag på hembränd 

sprit ha minskat. År 1998 svarade 64 procent av nämnda ungdomsgrupp att de säkert eller kanske 

kunde få tag på ett par liter hembränd sprit. Motsvarande siffra för år 2003 var 59 procent. 

Konsumtion av oregistrerad alkohol 

På Centrum för Socialvetenskaplig alkoholoch drogforskning (SoRAD) vid Stockholms universitet 

följs utvecklingen av den oregistrerade alkoholkonsumtionen genom monitormätningar sedan i juni 

år 2000. Varje månad genomförs 1 500 telefonintervjuer med svenskar, 16–80 år gamla. Frågorna 

som bland annat rör den konsumerade alkoholens ursprung avser den senaste 30-dagarsperioden. I 

tabell: 4:1 framgår att konsumtion av vid resa lagligt införd alkohol har ökat kraftigt mellan 1998 och 

2003. Mellan 2002 och 2003 ökade resandeinförseln av sprit markant. Införselkvoten ökade också 

från två till fem liter fr.o.m.1 januari 2003. Mätt i liter 100 procent alkohol per person 15 år och äldre 

gick konsumtionen av resandeinförd sprit upp från 0,7 till 1,0 liter. Samtidigt minskade också försäljningen 

av sprit på Systembolaget, och har fortsatt att minska under första halvåret 2004, enligt 

Alkoholinförselutredningen 7 (5) som redovisar data från SoRAD:s mätningar. Resandeinförseln av 

vin ökade främst mellan 1998 och 2001. Samma sak gäller den resandeinförda starkölen som 2003 

utgjorde 0,5 liter ren alkohol per person 15 år och äldre. Utredningen hävdar att den ökade alkoholkonsumtionen 

sedan slutet av 2003 helt och hållet beror på en ökad mängd alkohol som förs in i 

Sverige. Vad gäller den illegala delen av den oregistrerade konsumtionen framgår att konsumtion av 

smugglad öl har ökat stadigt från 0,1 till 0,4 liter ren alkohol per person 15 år och äldre mellan 2000 

och 2003. 

Liter/inv. 15+ 

0,45 

0,4 

0,35 

0,3 

0,25 

0,2 

0,15 

0,1 

0,05 

0 

1998 2000 2001 2002 2003 

Smugglad sprit Hembränd sprit Smugglad öl 


Fig. 3:5. Konsumtion av smugglad och hembränd sprit samt smugglad öl liter 100% alkohol per invånare, 15 år och äldre. 

Källa: Var går gränsen? Delbetänkande av Alkoholinförselutredningen (SoU 2004:86), med uppgifter från: KALK-studien 

(Kühlhorn m.fl., 2000), beräkningar av den s.k. KAMEL-gruppen (Leifman m.fl.), monitordata från SoRAD, Systembolaget 

och Statens folkhälsoinstitut. 

a) Frågor om smuggling av vin och öl ställdes inte 1998 men kvantiteterna var med all sannolikhet lägre än de som 

uppmättes i de tre senaste mätningarna. 

7 Den 15 januari tillkallade Folkhälsominister Morgan Johansson en särskild utredare med uppdrag att följa 

utvecklingen när det gäller införsel och försäljning av alkohol, framför allt i södra Sverige. Utredningen antog 

namnet Alkoholinförselutredningen.


Konsumtion av smugglad sprit har dock legat på samma nivå, dvs. 0,2 liter 100% alkohol med undantag 

för en minskning till 0,1 liter år 2000. Konsumtion av hembränd sprit har minskat. En närmare 

studie av svenskens bruk av svartsprit och totala alkoholkonsumtion (6) visar att andelen personer 

som konsumerade hembränd sprit eller smuggelsprit, oavsett mängd, minskade från 26 till 19 procent 

mellan 1998 och 2000. Nedgången ägde rum både bland män och kvinnor och i samtliga åldersgrupper. 

Trenden efter referensperioden är att bruket av hembränt fortsatt att minska. 

Det finns könsskillnader vad gäller bruk av illegal alkohol så väl som legal. Under perioden juni 2000 

till maj 2001 svarade 6,9 procent av männen och 2,6 procent av kvinnorna att de brukat hembränt de 

senaste 30 dagarna. I mätningar mellan april 2001 och mars 2002 hade siffrorna sjunkit till 5,9 

respektive 2,3 procent. Under perioden juni 2000 till mars 2002 var antalet personer som uppgav bruk 

av smuggelsprit däremot stabilt, cirka 4 procent för männen och 1 procent för kvinnorna enligt 

SoRAD:s mätningar (7). De kvinnor som uppgav att de drack hembränd eller smugglad sprit år 2000 

var så gott som uteslutande under 30 år. Bland männen konsumerades hembränd och smugglad sprit i 

alla åldersgrupper, men i mindre utsträckning av personer över 70 år. Bland ungdomar 16–24 år förefaller 

konsumtion av hembränd eller smugglad alkohol ha minskat mellan 1998 och 2003, både bland 

män och kvinnor. Andel män, 16–24 år, som uppgav konsumtion av hembränd eller smugglad alkohol 

1998 var 50 procent medan motsvarande andel år 2003 var 33 procent. Motsvarande andelar för kvinnorna 

var 30 respektive 17 procent. Detta trots att tillgängligheten, i meningen möjlighet att få tag på 

smuggelsprit alltså, verkar ha ökat för denna grupp. Dock gäller som nämnts det motsatta för möjligheten 

att få tag på smuggelsprit. 

Konsumtion av hembränd sprit bland elever i år 9 har enligt CAN:s 8 årliga undersökning bland skolelever 

(8) sjunkit de senaste åren. År 1998 svarade 40 procent av pojkarna att de någon gång under den 

senaste 12-månadersperioden druckit hembränd sprit. Andelen har sedan dess sjunkit stadigt till 24 

procent år 2004. För flickor ökade andelen som druckit hembränd sprit mellan 1998 och 1999, från 38 

till 40 procent, för att sedan sjunka till 26 procent år 2004. Bruk av hembränd sprit är betydligt vanligare 

bland elever i år nio i norra Sverige än i södra Sverige. Data från 2001, 2002 och 2003 visar att i 

snitt 33 procent av pojkarna i norra Sverige 9 svarat ja på frågan om de druckit hembränt de senaste 12 

månaderna. För flickor var siffran 38 procent. I Skåne hade 28 procent av pojkarna och 32 procent av 

flickorna druckit hembränd sprit. De lägsta siffrorna uppvisade Stockholm med 19 procent för pojkarna 

och 20 procent för flickorna. Bruket av smuggelsprit förefaller också minska. År 1998 svarade 

23 procent av pojkarna och 20 procent av flickorna i år 9 att de druckit smuggelsprit någon gång de 

senaste 12 månaderna. Motsvarande siffror för 2003 var 18 procent för pojkarna och 16 procent för 

flickorna. Även här syns regionala skillnader men på motsatt sätt. Högst andel elever som druckit 

smuggelsprit de senaste 12 månaderna har Skåne län där 35 procent av pojkarna och 27 procent av 

flickorna har gjort så. I norra Sverige svarade endast 10 procent av pojkarna och flickorna att de 

druckit smuggelsprit de senaste 12 månaderna. 

I CAN:s mönstringsundersökning (9) visar det sig att andelen mönstrande som brukar berusa sig på 

hembränt har sjunkit mellan 1998 och 2003 från 30,8 procent till 15,2 procent. Motsvarande siffror 

för smuggelsprit är 14,8 procent år 1998 och 12,4 år 2003. 

8 Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning. 

9 Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

3.3 Marknadsföring 


Marknadsföringens effekter på alkoholkonsumtionen är svårare att mäta än pris och tillgänglighet. 

Det finns emellertid studier som visar på att alkoholreklam kan ha effekt på konsumtionen (2). 

Lagstiftningen som reglerar marknadsföringen av alkohol har förändrats något på senare år och 

nedan redogörs kort för läget från 1998 och framåt. Alkoholreklamens omsättning berörs också i 

anslutning till detta. För en mer komplett bild hänvisas även till Konsumentverkets riktlinjer för 

marknadsföring av spritdrycker, vin och starköl 10 . Riktlinjerna har varit oförändrade sedan 1979. 

År 1998 reglerades marknadsföringen av alkohol drycker i alkohollagen (1994:1738) och i lagen med 

vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker (1978:763). Då gällde att särskild måttfullhet 

skulle iakttas vid marknadsföring. Reklamen eller marknadsföringsåtgärden fick inte vara 

påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av alkohol. 11 Vidare fick kommersiella annonser i 

periodiska skrifter eller andra skrifter på vilken tryckfrihetsförordningen var tillämplig och som med 

avseende på ordningen för utgivningen var jämförbara med periodiska skrifter inte användas vid 

marknadsföring av spritdrycker, vin eller starköl. Undantag var skrifter som endast tillhandahölls på 

försäljningsställen för sådana drycker. 12 Kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program, inklusive 

TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844), fick inte heller 

användas. 13 Bestämmelserna i lagen med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker 

överfördes i huvudsak oförändrade till alkohollagen den 1 januari 2000. Samtidigt infördes en 

bestämmelse om att marknadsföring inte får rikta sig särskilt till eller skildra barn och ungdomar. 14 En 

uppstramning i lagstiftningen till skydd för barn och ungdomar kan alltså ses under referensperioden. 

I februari 2003 avkunnades en prejudicerande dom i Marknadsdomstolen som öppnade för alkoholreklam 

i svenska tidningar. 15 Domstolen ansåg att Sveriges marknadsföringsförbud som fanns i alkohollagen 

stred mot EG-rätten och domen innebar att det blev tillåtet för tryckta medier att ta in annonser 

som gör reklam för alkoholhaltiga drycker. Den 15 maj infördes i linje med detta en ändring i 

alkohollagen som gör det tillåtet med reklam för alkoholdrycker svagare än 15 volymprocent. 16 I mars 

2003 tillsatte emellertid regeringen en utredning 17 med uppdrag att föreslå begränsningar av marknadsföring 

till konsumenter av alkoholdrycker i tryckta skrifter. I utredningen redovisas siffror över 

alkoholreklamens omsättning under perioden 1999 t.o.m. våren 2003. Siffrorna gäller kostnader för 

reklamannonser i svenska tidningar. 

10 KOVFS 1979:5. 

11 Lag (1999:1001) om ändring i alkohollagen (1994:1738). Alkohollag (1994:1738) 4 kap 8 §. 

12 Lag (1996:851) om ändring i lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av 

alkoholdrycker. Alkohollagen (1994:1738) 4 kap 11§. 

13 Lag (1999:1001) om ändring i alkohollagen (1994:1738). Alkohollag (1994:1738) 4 kap 10§. 

14 Lag (1999:1001) om ändring i alkohollagen (1994:1738). Alkohollag (1994:1738) 4 kap 8 §. 

Se även SOU 2003:69 Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv. 

15 Domen gällde det s.k. ”Gourmetmålet”. 

16 rskr. 2002/03:152, Prop. 2002/03:87 (SFS 2003:166). 

17 Utredningen om alkoholreklam i tryckta tidskrifter.


Tabell 3:1. Summor för alkoholreklam i svenska tidningar, uppdelat på olika dryckeskategorier, 1999- maj 2003. 

Källa: SOU 2003:69 Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv, s. 59. med data från Sifo Reklammätningar. 

Produktgrupp tkr 1999 tkr 2000 tkr 2001 tkr 2002 tkr jan-maj 2003 

Sprit 3 978 4336 5554 9835 14997 

Starköl 0 0 81 945 375 

Vin 3 937 3788 4866 8692 4648 

Öl 275 319 241 181 196 739 264 190 101053 

Totalt 283 234 249 305 207 240 283 662 121073 

Utredningen påpekar att det oklara rättsläget som uppstod efter Marknadsdomstolens dom i 

Gourmét-målet kraftigt ökade omsättningen för spritreklam. Utöver detta kan konstateras att totalsumman 

för alkoholreklamen endast var marginellt högre år 2002 jämfört med 1999. Dock hade kostnaderna 

för reklam för starkare drycker ökat på bekostnad av reklam för öl. 

Utredningen om alkoholreklam i tryckta skrifter överlämnade sitt betänkande (10) till regeringen i 

juni 2003. Betänkandet innehöll flera förslag till en uppstramning av lagen: 

– Förbudet mot att rikta sig till barn och ungdomar med alkoholreklam förtydligas genom en 

25-årsgräns. 

– Vissa kännetecken i annonser för alkoholhaltiga drycker förbjuds, vilket minskar möjligheten 

till indirekt reklam för starkare drycker. 

– I tidningar ska bilder endast få återge varan eller dess råvara, enstaka förpackningar och 

varumärke eller liknande. 

– Dryckens alkoholhalt ska tydligt ska anges i annonsen, men en hög alkoholhalt får inte 

beskrivas som en positiv egenskap. 

– Informationstext om alkoholens skadeverkningar ska finnas i tidningsreklam. 

– Annonsen får inte vara större än så kallat tabloidformat. 

Den 10 november 2004 fattade Riksdagen beslut i ärendet och lagändringen trädde i kraft den 1 januari 

2005. 18 

18 rskr. 2004/05:38, Prop. 2003/04:161 Alkoholpolitiska frågor.

3.4 Normer och attityder 


Normer och attityder kring alkohol och alkoholpolitik är en viktig bestämningsfaktor för alkoholkonsumtion 

och i förlängningen de skadeverkningar som uppstår som en följd av denna. Individers normer 

och attityder påverkar förstås det egna dryckesmönstret och konsumtionsnivån (11), men även 

benägenhet att langa, bjuda hemma (om man är förälder till mindreårig) etc. Normer och attityder i 

befolkningen sätter också gränser för den alkoholpolitik som är möjlig att föra. Således ställs nu i 

flera frågeundersökningar s.k. attitydfrågor och nedan presenteras några resultat. I en rapport från 

SoRAD (12) har svar från olika frågeundersökningar, inklusive de månatliga frågeundersökningar 

som görs vid SoRAD, sammanställts för att möjliggöra en analys av utvecklingen. 

En fråga som mätts i flera frågeundersökningar på senare år rör huruvida man anser att vin ska få 

säljas i vanliga livsmedelsaffärer. Inställningen har svängt i olika riktningar sedan 1988 och år 1998 

ansåg 64 procent i åldern 18–75 år att det var helt och hållet riktigt eller i stort sett riktigt att vin skulle 

få säljas på detta sätt. Motsvarande andel år 2000 och 2001 var 66 procent, därefter minskade andelen 

igen till perioden september–december 2002 då motsvarande andel uppmättes till 61 procent. Under 

de första månaderna 2004 uppmättes en betydligt lägre andel positivt inställda, dvs. 44 procent. 

Ytterligare en fråga som går att följa över tid gäller restriktivitet med åldersgränser på Systembolaget. 

Ingen större skillnad i inställning kring denna fråga föreligger mellan 1998 och 2002. År 1998 svarade 

28–29 procent i nämnda åldersgrupp att man borde sänka åldersgränsen på Systembolaget från 20 

till 18 år. Motsvarande siffra för perioden september–december 2002 var 30 procent. Samma år uppmättes 

emellertid 33 procent under perioden januari–augusti. Under de första månaderna januari till 

april 2004 uppmättes emellertid en ökad andel positivt inställda till en ålderssänkning, dvs. 35 procent. 

Skillnader mellan olika grupper har uppmätts med underlag från mätningar mellan år 2001 och 2002. 

Det kan konstateras att män är mindre restriktiva än kvinnor. Generellt kan också sägas att äldre är 

mer restriktiva än yngre. Vad gäller utbildningsbakgrund har endast små skillnader uppmätts då man 

studerat dem som har respektive inte har högskoleexamen. På frågan om åldersgränsen borde sänkas 

till 18 år på Systembolaget svarade 30 procent av dem med högskoleutbildning ja, medan 33 procent 

av dem utan högskoleutbildning tyckte så. På en fråga som rörde priset på alkohol svarade dock 6 procent 

av dem med högskoleutbildning att man borde höja alkoholpriserna i Sverige medan något fler, 8 

procent, av dem utan högskoleutbildning svarade ja på frågan. Ytterligare en fråga som visade på en 

smärre skillnad mellan grupperna rörde egen tillverkning av sprit. Där förefaller personer utan 

högskoleutbildning ha en något liberalare inställning än de som har högskoleutbildning. Påståendet 

”Det borde vara lagligt att tillverka sprit för eget bruk” fick jakande respons från 17 procent av dem 

utan högskoleutbildning medan 14 procent av högskoleutbildade tyckte så. 

Det finns också regionala skillnader när det gäller attityder till alkoholrestriktioner. Skåne uppvisar 

den mest tillåtande inställningen, medan norrlandslänen, med undantag för inställningen till huruvida 

det borde vara lagligt att tillverka sprit för eget bruk, uppvisar en mer restriktiv hållning.

4. Konsumtion 

Alkoholkonsumtionens koppling till ohälsa är väl dokumenterad (2) och olika dryckesmönsters 

inverkan på hälsa likaså. Ett antal aspekter av konsumtion berörs därför i detta avsnitt. Konsumtionsutvecklingen 

kan mätas dels med hjälp av försäljningsstatistik, dels med hjälp av frågeundersökningar. 

I frågeundersökningar som rör den egna konsumtionen sker i regel en underrapportering av 

konsumerad alkoholmängd, åtminstone bland vuxna. Dessutom bortfaller i viss mån de individer som 

har den högsta konsumtionsnivån. Självrapporterade uppgifter om total konsumtion får således 

betraktas som nivåer som kan jämföras över tid och mellan olika grupper, vilket är nödvändigt ur ett 

folkhälsoperspektiv. SoRAD gör skattningar av den totala konsumtionen som bygger på en kombination 

av frågeundersökningar som rör konsumtion av oregistrerad alkohol, dvs. resandeinförd, smugglad 

och hemtillverkade alkohol, samt uppgifter om registrerad försäljning i Sverige. Dessa skattade nivåer 

ligger förmodligen närmare den faktiska konsumtionsnivån än de data som endast rör självrapporterad 

konsumtion. 

Den registrerade alkoholförsäljningen i Sverige sker på Systembolaget och på restauranger med 

serveringstillstånd samt i vissa andra sammanhang t.ex. till slutna sällskap och vid festivaler. Folköl, 

eller öl klass IIA, säljs även i livsmedelsbutiker. Nedan presenteras i diagram försäljningsutvecklingen 

av starköl, vin och sprit på Systembolaget och på restauranger. Försäljningen av folköl går inte att 

dela upp på detta sätt eftersom beräkningarna av försäljningen utgår från uppgifter från partihandlare 

som säljer vidare antingen till livsmedelsbutiker, restauranger eller Systembolaget. 

4.1 Detaljhandels- och restaurangförsäljning 

Parallellt med en ökande resandeinförsel av vin och starköl sedan 1998 har Systembolagets försäljning 

av dessa drycker ökat stadigt fram till år 2003. Denna utveckling avstannade dock under första 

halvan av 2004 då både vin och starköl visade lägre försäljningssiffror än motsvarande period år 2003 

(5). Spritförsäljningen på Systembolaget har under hela den studerade perioden legat på ungefär 

samma nivå, förutom från 2003 och framåt då den minskat kraftigt. Mellan 2002 och 2004 minskade 

Systembolagets spritförsäljning med 16 procent. 

1000 liter 

200000 

180000 

160000 

140000 

120000 

100000 

80000 

60000 

40000 

20000 

0 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Sprit Vin Starköl 

Figur. 4.1. Detaljhandelsförsäljning av alkoholdrycker* i 1000 liter, 1998–2003. 


*Inklusive cider och blanddrycker som återfinns under den kategori som utgör basen i drycken. 

den svenska alkoholutvecklingen 17


1000 liter 

200000 

180000 

160000 

140000 

120000 

100000 

80000 

60000 

40000 

20000 

0 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Sprit Vin Starköl 

Figur. 4.2. Servering av alkoholdrycker* i 1000 liter, 1998–2003. 


*Inklusive cider och blanddrycker som återfinns under den kategori som utgör basen i drycken. 

Det finns stora regionala variationer när det gäller hur mycket alkohol per invånare som införskaffas 

på Systembolaget. Under hela perioden 1998 till 2003 har Stockholms, Gotlands, Värmlands och 

Jämtlands län legat i topp, räknat i försäljning av 100 procent alkohol per invånare 15 år och äldre. 

Samtliga län besöks frekvent av personer som kommer utifrån länet, dvs. turister från andra delar av 

Sverige och från Norge. Detta förklarar åtminstone delvis den högre försäljningen i dessa län. Skåne, 

vars invånare handlar mycket av sin alkohol i Danmark, har under perioden haft den lägsta nivån tillsammans 

med Jönköpings län. Försäljningen av alkohol mätt i 100 procent alkohol per invånare 15 år 

och äldre har mellan 2002 och 2003 minskat endast i Skåne från 3,3 till 3,26 liter 100 procent alkohol 

per invånare 15 år och äldre. En avstannad ökning kan dock noteras i flera län. 

Även på restaurangerna kan en minskad spritförsäljning ses från 2001 till 2003 (fig. 4:2). Servering 

av vin, framför allt efter 2000 har dock ökat, medan försäljning av starköl varierat under perioden 

1998 t.o.m. 2003. Det finns tydliga regionala variationer även när det när det gäller restaurangförsäljningen 

där Stockholms och Gotlands län ligger högst år 2003 med en försäljning på 2,23 liter 100 

procent alkohol per invånare 15 år och äldre, följt av Stockholm där motsvarande siffra var 1,96 liter. 

I Norrbottens och Kronobergs län säljs minst alkohol på restaurang. För 2003 var siffran för båda 

länen 0,46 liter 100 procent alkohol per invånare 15 år och äldre. Mellan år 2001 och 2003 har restaurangförsäljningen 

i Skåne, Blekinge, Kronobergs, Kalmar, Östergötlands, och Norrbottens län minskat 

medan försäljningen i övriga län ökat.

Tabell 4:1. Den totala alkoholkonsumtionen i Sverige 1998-2003, utom 1999, uppdelat på dryckesslag och ursprung i liter 100 

procent alkohol per invånare, 15 år och äldre. 

Källa: Var går gränsen? Delbetänkande av Alkoholinförselutredningen (SoU 2004:86), med uppgifter från: KALK-studien 

(Kühlhorn m.fl., 2000), beräkningar av den s.k. KAMEL-gruppen (se Leifman m.fl., monitordata, SoRAD, Systembolaget 

och Statens folkhälsoinstitut. 

a) P g a avrundning är summan av delmängderna inte alltid densamma som totalsumman. 

b) Frågor om smuggling av vin och öl ställdes inte 1998 men kvantiteterna var med all sannolikhet lägre än de som 

uppmättes i de tre senaste mätningarna. 

Försäljningen av folköl har minskat stadigt de senaste åren från 242 000 000 liter 1998 till 183 151 000 

liter år 2003. Omvandlat till 100 procent alkohol per invånare 15 år och äldre innebär det än minskning 

från 1,1 liter till 0,8 liter. 

4.2 Konsumtionsnivåer, dryckesmönster och debutålder 

Konsumtionsutvecklingen redovisas med avseende på total konsumtion (konsumtionsnivåer), dryckesval, 

storkonsumenter, berusningsdrickande/intensivkonsumtion och debutålder. Uppgifterna bygger 

på riksrepresentativa surveyundersökningar och data från SoRAD:s månatliga mätningar. I frågeundersökningar 

sker regelmässigt en underrapportering av alkoholkonsumtion, åtminstone bland 

vuxna, varför uppgifter om total konsumtionen från dessa får betraktas som nivåer som kan jämföras 

över tid och mellan olika grupper. 

Konsumtionsnivåer 


Dryckestyp och ursprung 1998 2000 2001 2002 2003 

Sprit, totalt 2,6 2,3 2,5 2,6 2,6 

Systembolag 1,2 1,3 1,4 1,4 1,1 

Restauranger 0,1 0,1 0,2 0,2 0,2 

Resandeinförsel 0,7 0,6 0,7 0,7 1,0 

Smugglad 0,2 0,1 0,2 0,2 0,2 

Hembränd 0,3 0,2 0,2 0,2 0,1 

Vin, totalt 2,7 3,0 3,3 3,8 4,0 

Systembolag 1,9 2,0 2,2 2,4 2,6 

Restauranger 0,2 0,2 0,3 0,3 0,3 


Smugglat --- 0,0 0,0 0,0 0,1 

Hemtillverkad 0,2 0,2 0,2 0,3 0,2 

Starköl, totalt 1,8 2,1 2,4 2,7 2,9 

Systembolag 0,8 1,1 1,2 1,3 1,4 

Restauranger 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 


Smugglad b) --- 0,1 0,2 0,3 0,4 

Hemtillverkad 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 

Folköl totalt 1,2 1,0 0,9 0,8 0,8 

Totalt 8,2 8,4 9,1 9,9 10,3 

Den totala alkoholkonsumtionen per invånare 15 år och äldre har ökat kraftigt, framför allt efter referensperioden 

(tabell 4:1). År 2003 beräknades snittkonsumtionen till 10,3 liter 100 procent alkohol 

per invånare 15 år och för 2004 blev siffran 10,5 liter enligt beräkningar från SoRAD (13). 

Alkoholkonsumtionens fördelning är mycket ojämn och hälften av den alkohol som konsumeras, 

konsumeras av en tiondel av befolkningen (13). En stor del av de som inte dricker någon alkohol


återfinns av naturliga skäl bland de äldre. Data från Nationella folkhälsoenkäten (14) som genomfördes 

2004 visar att 18 procent av männen och 33 procent av kvinnorna i åldern 65–84 år inte dricker 

alkohol. Bland män i övriga åldersgrupper 19 var motsvarande andel 10 procent. Den största andelen 

kvinnor som uppgav att de inte drack alkohol återfanns i gruppen 30–44 år och utgjorde ungefär 15 

procent av nämnda åldersgrupp. Bland mönstrande har andelen som inte dricker alkohol ökat från 9,9 

till 11,2 procent mellan 2000 och 2003. En liknande utveckling kan ses bland elever i år nio. 

Män dricker mer än dubbelt så mycket alkohol som kvinnor och skillnaderna är stora i alla åldersgrupper. 

Bland pojkar och flickor i år nio är dock skillnaderna mindre. För både män och kvinnor är 

alkoholkonsumtionen högst i början av 20-årsåldern. De kvinnor som dricker mest återfinns i åldern 

20–21 år och männen dricker mest i åldern 24–25 år. (5) Data från tidigare år (15) visar på en tendens 

till ökad konsumtion bland män i åldersgruppen 30–49 år mellan 1998 och 2002, medan män i guppen 

16–29 år ökade sin konsumtion mellan 1998 och 2000 för att sedan uppvisa en tendens till minskad 

konsumtion fram till år 2002. Män i åldersgruppen 50–75 år ökade sin konsumtion något mellan 1998 

och 2002. De yngre kvinnorna, 16–29 år, uppvisade en minskad konsumtion mellan 1998 och 2000, 

till skillnad från kvinnorna mellan 30 och 75 år som ökade sin konsumtion. Samtliga åldersgrupper 20 

bland kvinnorna uppvisade en ökad konsumtion mellan 2000 och 2002. 

Andel mönstrande som dricker alkohol 2ggr/ vecka eller oftare har minskat från 7,7 till 6,9 procent 

mellan 2000 och 2003. Även vad gäller mängd finns tecken som tyder på att mönstrande blivit mer 

återhållsamma med alkoholkonsumtionen. De som svarar att de en typisk dag då de dricker alkohol 

konsumerar minst 10 glas, dvs. ölglas, vinglas, snapsglas eller drinkglas, minskade från 12,9 till 11,6 

procent medan de som svarar att de dricker 1–2 glas ökat från 8,6 till 8,9 procent under samma period. 

Under referensperioden steg årskonsumtionen av alkohol bland både pojkar och flickor i år 9. 

Pojkarna drack i snitt 3,9 liter 100 procent alkohol 1998 och 4,9 liter år 2000. År 2004 har konsumtionen 

däremot sjunkit till 3,7 liter 100 procent alkohol bland pojkarna. För flickor var siffrorna 2,4 liter 

100 procent alkohol år 1998 och 2,7 liter år 2000. Därefter steg konsumtionen ytterligare till 2,9 liter 

100 procent alkohol år 2002 för att sedan sjunka till 2,7 liter år 2004. Könsskillnaden när det gäller 

konsumtionsnivåerna är fortfarande tydlig, men har minskat betydligt mellan 2000 och 2004. 

Liter 100% alkohol/elev/år 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 

Figur 4:3. Beräknad självrapporterad årskonsumtion i liter 100 procent alkohol bland elever i år 9, uppdelat på 

pojkar och flickor, 1998–2004. 

Källa: Skolundersökning 2004, CAN. 

19 18–29, 30–44, 45–64 år. 

20 16–29, 30–49, 50–75 år. 

Pojkar Flickor

För referensperioden kan en socioekonomisk aspekt läggas på data om konsumtionsnivåer. Män med 

gymnasieutbildning eller motsvarande rapporterade en högre konsumtionsnivå än de med lägre eller 

högre utbildning. Detta gällde såväl 1998 som 2000. För kvinnor var situationen densamma år 2000, 

medan kvinnor med högskoleutbildning eller motsvarande hade högst konsumtionsnivå 1998. 

Lågutbildade män uppgav en högre konsumtionsnivå år 2000 jämfört med 1998, medan högutbildade 

kvinnor hade en motsatt utveckling. De lägsta konsumtionsnivåerna återfanns båda åren bland lågutbildade 

kvinnor. (16) 

Det finns också regionala skillnader i konsumtionsnivåer enligt skattningar som gjorts (figur 4.10) 

där Stockholms län och Skåne län ligger i topp under perioden 2001 t.o.m.2003 med ett medelvärde 

på 11,87 respektive 11,42 liter 100 procent alkohol per invånare 15 år och äldre. Lägst konsumtion 

skattades för norrlandslänen som hade en snittnivå på 8,41 liter 100 procent alkohol per invånare 15 

år och äldre (5). Elever i år 9 uppvisar också regionala skillnader vad gäller konsumtionsnivåer. 

Snittkonsumtionen för åren 2001, 2002 och 2003 var bland pojkar i Skåne 5,5 liter 100 procent alkohol 

per år och för flickor 3,9 liter 100 procent alkohol per år. Norra Sverige uppvisade lägst siffror 

med 3,1 liter 100 procent alkohol per år för pojkar och 2,3 1liter 100 procent alkohol per år för flickor. 

Götaland, utom utom Blekinge, hallands Hallands och 

Kronobergs län 

Blekinge, hallands Hallands och Kronobergs län 

Svealand, utom V-Götalands och 

nd, utom V-Götalands och Stockholms län 

Stockholms län 

Figur 4.4. Skattning av den totala alkoholkonsumtionen i sju regioner 2001, 2002 och 2003. 

Källa: SoRAD:s monitormätning, Stockholms universitet. 

Dryckesval 

Stockholms län 

Skåne län 

Västra Götalands län 

Norrlandslänen 


0 2 4 6 8 10 12 14 

Liter 100% alkohol/inv./år 

2003 

2002 

2001 

Under 2000-talet har den totala alkoholkonsumtionen ökat med mer än 20 procent, vilket är resultatet 

av en konsumtionsökning som gäller både sprit, vin och starköl. Ökningen sedan mitten av 1990-talet 

fram till år 2000 bestod av en ökad vinoch starkölskonsumtion, medan spritkonsumtionen gick ner. 

Spritkonsumtionen har dock ökat mellan år 2000 och 2003 från ca 2,3 liter ren alkohol per person 15 

år och äldre till 2,6 liter. Fortfarande är dock nivån lägre än i mitten av 1990-talet och bakåt (5). Vinoch 

starkölskonsumtionen har ökat med ca 80 procent sedan 1995. År 2003 ökade vinkonsumtionen 

med ca 5 procent och starkölskonsumtionen med ca 9 procent. För män dominerades alkoholintaget, 

mätt i 100 procent alkohol, av starköl och för kvinnor av vin mellan 1998 och 2002. Sprit utgjorde en 

större del av alkoholkonsumtionen i gruppen 16–29 år jämfört med övriga åldersgrupper, vilket gällde 

både kvinnor och män mellan 1998 och 2002 (15).


Sprit står för den största andelen av alkoholintaget mätt i 100 procent alkohol bland elever i år 9. Både 

pojkar och flickor ökade konsumtionen av sprit, totalt och som andel mellan 1998 och 2000. Pojkar 

har därefter minskat den totala spritkonsumtionen och även andelen sprit i förhållande till övriga 

drycker och låg på ungefär samma nivå år 2003 som 1998, dvs. 1,1 liter per år och 31 procent av alkoholkonsumtionen. 

Flickorna uppnådde en nivå på 43 procent sprit av den sammanlagda konsumtionen 

och samma siffra uppmättes år 2003. Pojkarnas starkölskonsumtion har kommit att utgöra en 

ökande andel av alkoholkonsumtionen. År 1998 utgjorde starköl 22 procent av pojkarnas konsumtion 

medan motsvarande siffra var 34 procent år 2003. Dock har andelen starkölskonsumerande pojkar 

minskat från 58 till 50 procent mellan 2001 och 2004. Folköl minskade som andel av den sammanlagda 

konsumtionen för både pojkar och flickor mellan 1998 och 2003 och vin utgör mindre än 12 procent 

av konsumtionen alla år för både pojkar och flickor. 

Storkonsumenter 

Andelen storkonsumenter 21 ökade stadigt mellan 1998 och 2002, både bland kvinnor och män. 

Undantag var kvinnor i åldersgruppen 16–29 år där andelen storkonsumenter minskade under referensperioden 

men ökade de två efterföljande åren. 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Procent 

1998 2000 2002 

16-29 30-49 50-75 

Figur 4.5. Andel storkonsumenter bland män, 16–74 år, 1998, 2000 och 2002. 

Källa: Leifman H. Vilka dricker mer alkohol i Sverige? En studie av konsumtionstrender bland män och kvinnor i olika 

åldersgrupper. Stockholm: SoRAD; 2003. 

Procent 

1998 2000 2002 

16-29 30-49 50-75 

Figur 4.6. Andel storkonsumenter bland kvinnor, 16–74 år, 1998, 2000 och 2002. 

Källa: Leifman H. Vilka dricker mer alkohol i Sverige? En studie av konsumtionstrender bland män och kvinnor i olika 

åldersgrupper. Stockholm: SoRAD; 2003. 

21 Män som dricker mer än 30 g alkohol/dag (1,5 burkar starköl, 2,5 glas vin eller 10 cl sprit) och kvinnor som 

dricker mer än 20 g alkohol/dag (1 burk starköl, 1,5–2 glas vin eller 7 cl sprit).

Andelen storkonsumerande män steg från 5,2 procent år 1998 till 6,9 procent år 2000. År 2002 beräknades 

8,3 procent av männen vara storkonsumenter. För kvinnorna var motsvarande siffror 2,9 procent 

år 1998 och 3,4 procent år 2000. Liksom för männen steg andelen storkonsumenter ytterligare 

efter referensperioden och utgjorde 4,7 procent av kvinnorna år 2002 (15). 

Bland mönstrande ses dock en nedåtgående tendens med avseende på storkonsumtion/högskonsumtion. 

År 2000 betraktades 14,8 procent av de mönstrande som högkonsumenter. Motsvarande siffra år 

2003 var 13,4. År 2003 analyserades storkonsumenter bland mönstrande med avseende på föräldrarnas 

utbildningsnivå. Det visade sig att storkonsumerande mönstrande förekommer i högre utsträckning 

bland dem vars båda föräldrar enbart har grundskoleutbildning, dvs. 16,8 procent, jämfört med 

dem vars båda föräldrar har högskole-/universitetsutbildning bland vilka 9,7 procent betraktas som 

högkonsumenter. Dock är andelen ickekonsumenter något vanligare bland mönstrande vars föräldrar 

enbart har grundskoleutbildning, jämfört med dem vars föräldrar har högskole-/universitetsutbildning, 

dvs. 10,3 respektive 11, 4 procent. I mönstringsundersökningen 2001 analyserades storkonsumtion 

med avseende på härkomst 2001. Procentuellt sett fanns fler storkonsumenter bland dem som var 

födda i Sverige med svenska föräldrar, det vill säga 15,4 procent, än bland dem som var födda utomlands 

med utländska föräldrar där endast 6,6 procent utgjordes av storkonsumenter. De som var födda 

i Sverige och hade en utländsk förälder uppvisade emellertid en ännu högre andel storkonsumenter, 

15,6 procent, än de i Sverige födda med svenska föräldrar. Av personer födda i Sverige med två 

utländska föräldrar utgjordes 11,7 procent av storkonsumenter och för adopterade eller utomlands 

födda av svenska föräldrar var motsvarande siffra 13 procent. Förklaringar som angivits till invandrarungdomars 

större återhållsamhet är bland annat religion och social status (18). 

Berusning och intensivkonsumtion 


En sammanställning över svar på en fråga om intensivkonsumtion 22 från fem undersökningar (13) 

tyder på en ökning i antal intensivkonsumtionstillfällen mellan 1998 och 2002, främst bland män. 

Mellan 2002 och 2004 noteras en minskning bland de yngsta männen, men en ökning i antal intensivkonsumtionstillfällen 

bland 30–49-åriga män. För perioden 2000–2004 tyder data på en ökning av 

intensivkonsumtionstillfällen för personer i alla åldersgrupper 23 . Det förekommer kraftiga variationer 

över året när det gäller frekvens av berusningsdrickande och intensivkonsumtion. Mätningar (17) 

mellan 2001 och 2002 visar också på säsongsvariationer när det gäller intensivkonsumtion av alkohol 

och även ett positivt samband mellan total alkoholkonsumtion och intensivkonsumtionsfrekvens. 

Både antal dryckestillfällen med intensivkonsumtion och den totala konsumtionen är högst i juli och 

december månad. 

Jämförbara data om intensivkonsumtion bland mönstrande finns från 2000 och framåt. Personer som 

svarade att de drack så att de kände sig berusade någon gång i veckan steg från 13,8 till 14,4 procent 

mellan 2000 och 2002, men sjönk till 12,7 procent år 2003. Andelen som aldrig berusade sig steg från 

14,3 till 15,6 procent under samma period. 

Vad gäller berusningsdrickande i åldersgruppen 16–24 år kan konstateras att ingen förändring skett 

mellan 1998 och 2003 vad gäller andel ungdomar som rapporterar att de berusar sig en gång i månaden 

eller oftare. Av männen uppgav 63 procent att de berusade sig så ofta och bland kvinnorna var 

motsvarande andel 44 procent. Däremot har en viss ökning skett i gruppen som uppger att de berusar 

sig ett par gånger i månaden eller oftare, från 37 till 40 procent bland männen och från 18 till 21 procent 

22 Intensivkonsumtion = dricker alkohol motsvarande minst en halvflaska sprit eller en helflaska vin eller 6 

burkar starköl eller 8 burkar öl klass II vid samma tillfälle enligt äldre definition. Enligt nyare definition (2004): 

25 cl sprit, en flaska vin, 4 burkar starköl eller 6 burkar öl klass II vid ett och samma tillfälle. 

23 18–29, 30–49, 50–64 år.


bland kvinnorna. Rapportering om antal intensivkonsumtionstillfällen 24 visar möjligen också på en 

ökning. År 1998 uppgav 29 procent av männen och 13 procent av kvinnorna intensivkonsumtion ett par 

gånger i månaden eller oftare. År 2003 var siffran för männen 32 procent och för kvinnorna 14 procent. 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Procent 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Pojkar Flickor 

Figur 4:7. Andel elever som känner sig berusade varje/nästan varje gång man dricker. Procentuell fördelning efter kön, 

år 9, 1998–2003*. 

Källa: Skolelevers drogvanor, 2003, CAN. 

*Jämförbara data för 2004 finns inte. 

Procent 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 

Pojkar Flickor 

Figur 4:8. Andel elever som intensivkonsumerar någon gång per månad eller oftare. Procentuell fördelning efter kön, 

år 9, 1998–2000. 

Källa: Skolelevers drogvanor, 2003, CAN. 

Andelen pojkar i år nio som uppgav berusning varje eller nästan varje gång de dricker sjönk från 41 

till 39 procent mellan 1998 och 2000. År 2003 hade siffran sjunkit ytterligare till 30 procent. För 

flickorna var motsvarande andel 38 procent både år 1998 och 2000, men minskade därefter till 35 procent 

år 2003. Frågan om berusning är omformulerad i 2004 års undersökning varför jämförbara data 

för detta år saknas. 

Andelen pojkar som intensivkonsumerade 25 någon gång per månad eller oftare steg från 29 till 32 procent 

under referensperioden, men sjönk därefter till 26 procent år 2004. Motsvarande siffror för flickor 

var 22 procent år 1998 och 23 procent år 2000. Därefter steg andelen något för att år 2004 ligga på 23 

procent. 

24 En halv flaska sprit, en hel flaska vin, 6 burkar starköl eller cider eller 8 burkar folköl. 

25 En halv flaska sprit, en hel flaska vin, fyra stora flaskor stark cider, fyra burkar starköl eller 6 burkar folköl vid 

samma tillfälle.

I 2003 års mönstringsundersökning har intensivkonsumtion bland mönstrande relaterats till föräldrarnas 

utbildningsbakgrund. Det visar sig att ju högre utbildning de mönstrandes föräldrar har desto 

mindre andel svarar att de intensivkonsumerar 26 en gång i veckan eller oftare. I gruppen där båda föräldrarna 

hade enbart grundskoleutbildning uppgav 9,4 procent att de intensivkonsumerar minst en 

gång i veckan, medan 7 procent av mönstrande med två föräldrar som har högskole-/universitetsutbildning 

uppgav detta. Skillnader i alkoholvanor för personer med utländsk härkomst framkom i 

2001 års mönstringsundersökning då intensivkonsumtion analyserades. Intensivkonsumtion någon 

gång i veckan visade sig vara hälften så vanligt bland utlandsfödda jämfört med övriga mönstrande. 

Samma mönster återfinns bland övriga ungdomar (16–24 år) där man i ungdomsundersökningen kan 

konstatera att de som är svenskfödda intensivkonsumerar oftare än icke svenskfödda. I gruppen 

svenskfödda rapporterade 28 procent intensivkonsumtion 2–3 gånger i månaden eller oftare medan 

15 procent av utlandsfödda uppgav motsvarande frekvens. 

I Skolundersökningen kan regionala skillnader gällande intensivkonsum noteras. En sammanvägning 

av svar från 2001, 2002 och 2003 års skolundersökningar visar att pojkar i norra Sverige har lägst 

andel individer som intensivkonsumerar alkohol någon gång per månad eller oftare med 19 procent. 

Störst andel pojkar som intensivkonsumerar på detta sätt har Skåne län och Södra Sverige 27 där 32 

procent av pojkarna intensivkonsumerar med denna frekvens. Skåne län och Södra Sverige uppvisade 

även högst procentandel för motsvarande frekvens av intensivkonsumtion bland flickor, dvs. 27 

procent. Lägst andel flickor som intensivkonsumerade på detta sätt hade dock Stockholms län där 

endast 20 procent av flickorna intensivkonsumerade alkohol någon gång per månad eller oftare, följt 

av norra Sverige där motsvarande andel var 22 procent av flickorna. 

Debutålder för berusning och konsumtionsetablering 


Den ålder som dominerade för berusningsdebut under referensperioden och även efterföljande fyra 

år var för både pojkar och flickor 14 år. Andelen som aldrig varit berusade uppmättes för pojkar och 

flickor till 36–37 procent år 1998 och till 34–35 procent år 2000. En ändrad frågekonstruktion har 

använts sedan år 2000 så jämförbarheten mellan referensperioden och efterföljande år kan vara 

vansklig. Andelen elever som aldrig varit berusad tycks dock ha ökat mellan 2000 och 2004, för pojkar 

från 32 till 44 procent och för flickor från 33 till 42 procent. 

Det finns tecken som tyder på att konsumtionsetableringen antingen skjuts upp eller uteblir. Denna 

utveckling ses främst från år 2000 och framåt. För att bli betraktad som alkoholkonsument räcker det 

att eleven ”en gång om året eller mer sällan” dricker antingen ett glas öl (ej lättöl) eller 2 cl sprit eller 

vin. År 1998 var 74 procent av pojkarna och 80 procent av flickorna alkoholkonsumenter enligt redovisad 

definition. År 2000 var siffran 77 procent för pojkar och 79 procent för flickor och år 2004 hade 

andelen sjunkit till 71 procent för pojkar och 74 procent för flickor. 

26 Konsumtion av minst 6 (definierade) glas alkohol vid ett och samma tillfälle. 

27 Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge och Hallands län.

82 

80 

78 

76 

74 

72 

70 

68 

66 

64 

Procent 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 

Figur 4:9. Andelen alkoholkonsumenter, elever år 9, procentuell fördelning efter kön, 1998–2004. 

Källa: Skolelevers drogvanor 2004, CAN. 


Data för elever i år 6 visar dock på en diskret ökning av andel konsumenter bland flickorna, från 

27–32 procent mellan 1997 28 och 2003. Pojkarna uppvisar ungefär samma nivå både 1998 och 2003, 

dvs. 40 procentalkoholkonsumenter. 

28 Data för år 1998 finns inte att tillgå. 

Pojkar konsumenter Flickor konsumenter


5. Medicinska och sociala skadeverkningar 

Alkoholen kan ge upphov till olika typer av medicinska och sociala skadeverkningar. I denna rapport 

presenteras dessa i termer av dödighets- och sjuklighetsdata samt brottsdata. Olycksfallsdata med 

koppling till rattfylleribrott presenteras också. De brottskategorier som är viktigast ur alkoholsynpunkt 

är rattfylleri, misshandel och brott mot alkohollagen. Brott mot alkohollagen har behandlats i 

avsnittet om oregistrerad konsumtion (se sidorna 11-13). 

5.1 Dödlighet och sjuklighet 

Källor 

För att följa utvecklingen av medicinska alkoholrelaterade skadeverkningar har Dödsorsaksregistret 

och Patientregistret vid Socialstyrelsens epidemiologiska centrum använts. Dödsorsaksregistret täcker 

99 procent av alla dödsfall och kodas av särskilt utbildade kodare enligt internationellt fastställda 

regler. Sedan mitten av 1990-talet finns också de s.k. Rättsmedicinska databaserna vid 

Rättsmedicinalverket att tillgå för att snabbt få fram data rörande framför allt våldsamma dödsfall. 

Alla register är behäftade med problem av olika slag varför det är en fördel att använda flera källor. Ett 

problem med Patientregistret är att det tenderar att spegla vårdens organisation, snarare än den faktiska 

sjukligheten eftersom det inte täcker in öppenvården där många individer med alkoholproblem 

vårdas. Vidare brister ofta akutsjukvården när det gäller diagnossättning av alkoholrelaterade sjukdomstillstånd. 

För att få information om akuta alkoholrelaterade dödsfall finns ytterligare en informationskälla 

att tillgå i de Rättsmedicinska databaserna. I dessa databaser finns informationen snabbare 

tillgänglig än i Dödsorsaksregistret men problemet är att kodningen av dödsfallen inte skett på 

ett systematiskt sätt och att det för närvarande inte är utbyggt som ett register, utan fortfarande huvudsakligen 

är en databas, vilket gör det svåranvänt för utomstående. 

Dödsfall till följd av alkoholrelaterad sjukdom eller skada 

Begreppet alkoholrelaterade dödsfall saknar klar definition. Vid Socialstyrelsens epidemiologiska 

centrum används ett s.k. alkoholindex som innefattar alla dödsorsaksdiagnoser (underliggande eller 

bidragande) där ordet alkohol finns nämnt. Dödsorsak är enligt WHO:s definition ”alla de sjukdomar, 

sjukliga tillstånd eller skador som antingen medförde eller bidrog till dödsfallet och de omständigheter 

vid olycksfallet eller våldshandlingen som framkallade någon sådan skada” 29 . 

Alkoholindexet omfattar både akuta och kroniska alkoholrelaterade sjukdomar och skador. De dödsfall 

där läkaren inte velat ange någon explicit alkoholdiagnos finns dock inte med. Benägenheten att 

ange en alkoholrelaterad diagnos kan växla mellan olika läkare och över tid, varför det kan vara problematiskt 

att dra slutsatser om utvecklingen av alkoholrelaterad dödlighet enbart utifrån detta index. 

Alkoholindexet är emellertid ett etablerat mått och i kombination med andra indikatorer på alkoholens 

skadeverkningar, t.ex. alkoholrelaterade trafikolyckor och enskilda alkoholrelaterade diagnosers 

utveckling över tid, bidrar det till en sammantagen bild av utvecklingen. 

29 Se www.socialstyrelsen.se.

Vad gäller den aktuella perioden för uppföljningen, från 1998 och framåt, kan en svag ökning av dödlighet 

enligt alkoholindex bland män noteras. Det är dock år 2001 som har det högsta dödstalet, åtföljt av en 

minskning år 2002. År 1998 avled 1522 män i alkoholdiagnos som underliggande eller bidragande dödsorsak 

enligt alkoholindex. År 2001 var siffran 1621, och 2003 avled 1555 män i alkoholdiagnos enligt 

index. För kvinnor ses en mer stabil kurva mellan 1998 och 2002. År 1998 inträffade 411 dödsfall bland 

kvinnor. Antalet sjönk till 393 år 2001 och steg sedan till 406 dödsfall år 2002. Kvinnor i olika åldersgrupper 

uppvisar dock olika mönster. Unga kvinnor i åldern 15–24 år uppvisade exempelvis år 2002 det 

högsta dödstalet sedan 1970 (fig. 5.2). Dock ska inte ett enstaka år övertolkas vad gäller utvecklingen av 

alkoholrelaterad dödlighet. Bland kvinnor mellan 60 och 69 år ses en ökning från 82 dödsfall 1998 till 109 

år 2000. År 2002 var antalet 100. En ytterligare något äldre grupp kvinnor i åldern 65–74 år uppvisar 

också en ökad dödlighet mellan 2000 och 2002. Denna utveckling är sannolikt en s k. kohorteffekt som 

beror på en större alkoholkonsumtion under livstiden bland de kvinnor som idag är medelålders och äldre. 

Döda/100 000 

45 

40 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 

Män Kvinnor 

Figur 5:1. Dödsfall till följd av diagnoser enligt alkoholindex, underliggande och bidragande dödsorsak, antal per 100 000, 

män och kvinnor, 1987–2002, åldersstandardiserat (alla åldrar). 

Källa: Dödsorsaksregistret, EpC, Socialstyrelsen. 

Om man studerar utvecklingen i ett längre tidsperspektiv på 30–40 år visar det sig att det för kvinnorna 

finns en trend av ökad dödlighet (fig. 5:1 och 5:2). Männen däremot hade högst dödlighet i slutet av 

1970-talet och uppvisar därefter en nedåtgående trend. När det gäller antal dödsfall till följd av alkoholkonsumtion 

har dock männen fortfarande nästan fyra gånger så höga tal som kvinnorna. 

Döda/100 000 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002 

Figur 5:2. Dödsfall till följd av diagnoser enligt alkoholindex, underliggande och bidragande dödsorsak, antal per 100 000, 

kvinnor, 1970–2002, åldersstandardiserat. 


15-24 år 25-44 år 45-64 år 65-74 år 

den svenska alkoholutvecklingen 28


Beträffande regional utveckling noteras att såväl konsumtion som alkoholrelaterad dödlighet i Sydsverige, 

från att i början av 1990-talet legat under rikssnittet, men nu ökat och ligger över rikssnittet (fig. 5:3). Under 

perioden 1998–2002 har de genomsnittliga dödstalen gällande alkoholrelaterad sjukdom, enligt alkoholindex, 

legat högst i Stockholms och Skåne län och lägst i Västerbottens, Jönköpings och Kalmar län. 

Procent 

140 

120 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

Figur 5:3. Beräknad total alkoholkonsumtion i södra Götaland och alkoholrelaterad dödlighet i Skåne, som andel (procent) 

av riksgenomsnitten de aktuella åren. 

Sjukdomar i levern, däribland levercirros, uppvisar en ökande frekvens, men där finns en stor variation 

mellan enskilda år. Levercirros används ofta som en indikator på skadlig alkoholkonsumtion vid internationella 

jämförelser och erfarenheten visar att även cirroser som inte angivits som alkoholcirros på 

dödsbeviset kan vara alkoholrelaterade. Levercirros orsakad av alkohol utgjorde underliggande dödsorsak 

30 för 182 personer år 1998 och 198 personer år 2002. För s.k. annan och icke specificerad levercirros 

var motsvarande siffror 243 personer 1998 och 264 personer år 2002. Pancreatit (bukspottkörtelinflammation) 

är ett annat sjukdomstillstånd som förknippas med alkohol. Dödsfallen där pancreatit 31 

utgjort underliggande dödsorsak har varierat mellan 104 och 135 under den studerade perioden. Siffran 

för 1998 var 135 och år 2002 avled 123 individer med pancreatit som underliggande dödsorsak. 

I figur 5:4 visas utvecklingen av dödlighet i vissa leversjukdomar, inklusive alla levercirroser, samt av 

dödlighet i alkoholförgiftning. Diagnoserna som redovisas utgör underliggande dödsorsak. 

Antal/100 000 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1988-89 1996 1997-98 2001-2002 

Konsumtion Dödlighet 

1998 1999 2000 2001 2002 

Figur 5:4. Dödsfall med leversjukdom (K70-74) inkl. alla levercirroser, samt alkoholförgiftning (T51), som underliggande 

dödsorsak, antal per 100 000, män och kvinnor, 1998–2002, åldersstandardiserat. (alla åldrar). 


Män leversjukdom (K70-74) inkl. alla levercirroser 

Kvinnor leversjukdom (K70-74) inkl. alla levercirroser 

Män alkoholförgiftning (T51) toxisk effekt av alkohol 

Kvinnor alkoholförgiftning (T51) toxisk effekt av alkohol 

30 Underliggande dödsorsak enligt WHO:s definition är den sjukdom eller skada som inledde den kedja av 

sjukdomshändelser som direkt ledde till döden, alternativt de omständigheter vid olyckan eller våldshandlingen 

som framkallade den dödliga skadan. Se vidare på www.socialstyrelsen.se. 

31 Akut pankreatit (K85), Kronisk pankreatit orsakad av alkohol (K86.0) och Annan (ej alkoholrelaterad) kronisk 

pankreatit (K86.1).

Alkoholförgiftning är ett akut tillstånd och den medicinska indikator som kan förväntas reagera 

snabbast på en konsumtionsökning, och en ökning kan också ses på senare år både bland kvinnor och 

män. Antal dödsfall där alkoholförgiftning utgjort underliggande dödsorsak har ökat markant sedan 

1998, speciellt mellan år 2000 och 2001. År 1998 avled 72 personer med alkoholförgiftning (T51) 

som underliggande dödsorsak. År 2002 var siffran 139 personer. Mellan år 2001 och 2002 skedde 

endast en mindre ökning av antal dödsfall där alkoholförgiftning utgjort underliggande dödsorsak. 

En annan indikator som snabbt visar på ökning av alkoholkonsumtionen är dödsfall till följd av 

alkoholrelaterade trafikolyckor. De Rättsmedicinska databaserna används för beräkning av andel 

avlidna personbilsförare med alkohol i blodet. Av alla avlidna bilförare obduceras dessutom 90 procent, 

vilket ger ett ganska litet bortfall 32 . År 1998 var obduktionsfrekvensen lägre än övriga år, varför 

detta år inte redovisas. 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Procent 

1997 1998 2000 2001 2001 2002 2003 

Figur 5:5. Andel döda personbilsförare med alkohol i blodet, 1997–2003, ej 1998. 

Källa: Vägverket. 

Vårdade för alkoholrelaterad sjukdom 


Patientregistret har fördelen att det fångar in skador och sjukdomar innan de blivit så uttalade att de 

leder till döden. Antal vårdade och vårdtillfällen med alkoholdiagnos är betydligt fler än alkoholrelaterade 

dödsfall. Redovisningarna av antal vårdade och antal vårdtillfällen gäller både s.k. huvuddiagnos 

och bidiagnos, dvs. både om den alkoholrelaterade diagnosen utgjort det huvudsakliga skälet 

för vårdtillfället eller funnits med i sjukdomsbilden ändå. 

Antal vårdade män för sjukdom enligt alkoholindex har sjunkit sedan slutet av 1980-talet, men varit 

relativt stabilt sedan 1998. Antal vårdade kvinnor med nämnda diagnoser har däremot stigit sedan 

slutet av 1980-talet och även mellan 1998 och 2002. En liten nedgång kan dock noteras för 2003. 

32 

Det finns ett mörkertal som beror på att några förolyckade avlider efter viss tid då alkoholen gått ur kroppen 

eller maskerats av blodtransfusioner (Vägverket).


Antal/100 000 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

0 

Figur. 5:6. Vårdade män och kvinnor för underliggande och bidragande diagnos enligt alkoholindex, antal per 100 000, 

1987–2003. 

Källa: EpC, Socialstyrelsen. 

Olika diagnoser uppvisar emellertid olika utveckling. I figur 5:7 illustreras utvecklingen för pancreatiter 

och alkoholbetingade leversjukdomar (K70) under referensperioden och efterföljande år. Mellan 

1998 och 2001 steg antalet män som vårdades för pancreatit (K85, K86.0, K86.1) från 2425 till 2580 

och motsvarande antal kvinnor från 1849 till 1976. Efterföljande år minskade antalet män medan 

antalet kvinnor fortfor att öka. År 2003 steg antalet män som vårdats för pancreatit åter till 2660, 

medan kvinnornas antal minskat till 1987. Antal män som vårdades för alkoholbetingade leversjukdomar 

(K70) minskade mellan 1998 och 2000 från 1204 till 1088 medan kvinnorna hade en motsatt 

utveckling från 473 vårdade till 489. Efterföljande år ökade antalet bland både män och kvinnor och år 

2003 vårdades 1368 män för alkoholbetingad leversjukdom och motsvarande antal för kvinnor var 546. 

Alkoholförgiftning är som nämnts en diagnos som snabbt visar alkoholens skadliga konsekvenser, då 

tiden mellan konsumtion och insjuknande är kort. Bland männen har antalet vårdade ökat under senare år. 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Antal/100 000 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Män pancreatit Kvinnor pancreatit 

Män alkoholbetingad leversjukdom (K70) Kvinnor alkoholbetingad leversjukdom (K70) 

Figur. 5:7. Vårdade män och kvinnor för alkoholbetingad leversjukdom (K70) och pancreatit (K85, K8.0, K86.1), huvud- eller 

bidiagnos, antal per 100 000, 1998–2003. 

Källa: Patientregistret, EpC, Socialstyrelsen. 

Män Kvinnor 

Mellan 1998 och 2000 steg antalet från 5849 till 6785 vårdade. Året efter var siffran något lägre 6752, 

men steg därefter för att år 2002 ligga på 6968. År 2003 har siffran emellertid sjunkit till 6769 vårdade. 

För kvinnor gäller att antal vårdade stigit stadigt mellan 1998 och 2002 för att 2003 uppvisa ett sjunkande 

antal. År 1998 vårdades 2713 kvinnor för alkoholförgiftning som huvud- eller bidiagnos. År 

2002 var siffran 3523, men sjönk till 3283 år 2003. Antal vårdtillfällen per vårdad individ har stigit 

något under den studerade perioden. År 1998 gick det 1,23 vårdtillfällen på en vårdad individ medan

motsvarande siffra för år 2003 var 1,26. Detta innebär att, utöver det faktum att fler vårdats för alkoholförgiftning 

år 2003 jämfört med 1998, enskilda individer i ökande utsträckning har vårdats flera gånge 

för alkoholförgiftning under ett och samma år. I figur 5:8 och 5:9 kan olika åldersgrupper bland män 

och kvinnor studeras. Man kan konstatera att den alarmerande utvecklingen för kvinnor i åldersgruppen 

15–24 år ser ut att ha avstannat. Dock uppvisar denna grupp en nästan dubbelt så hög frekvens 

av alkoholförgiftning som gruppen 45–64 år där alkoholförgiftning bland kvinnorna är näst vanligast. 

Antal/100 000 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

Figur 5:8. Vårdade män för alkoholförgiftning (F10.0, F10.1, T51), huvud- eller bidiagnos, antal per 100 000, uppdelat på 

åldersgrupper, 1998–2003. 


Antal/100 000 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Figur 5:9. Vårdade kvinnor för alkoholförgiftning (F10.0, F10.1, T51), huvud- eller bidiagnos, antal per 100 000, uppdelat på 

åldersgrupper, 1998–2003. 


Även unga män i åldern 15–25 år har en förhållandevis hög frekvens av alkoholförgiftning, marginellt 

högre än kvinnorna i samma ålder. Män i åldern 65–74 år har uppvisat en stadig ökning av antalet 

alkoholförgiftade under hela perioden 1998-2003 och antal män i åldern 45–64 år där alkoholförgiftning 

är vanligast, har också ökat kraftigt under senare år, dock inte år 2003. 

5.2 Alkoholrelaterade brott och olycksfall 


Rattfylleri kan, liksom trafikdödlighet kopplad till alkohol, studeras utifrån data om avlidna förare 

med alkohol i blodet. Andra sätt att följa utvecklingen är att studera brotts- och olycksstatistik. 

Singelolyckor är en internationellt vedertagen indikator på alkoholrelaterade trafikskador. Även om 

0-14 

15-24 

25-44 

45-64 

65-74 

75-84 

85- 

0- 14 

15-24 

25-44 

45-64 

65-74 

75-84 

85+


en singelolycka är inte nödvändigtvis beror på alkohol, visar studier (19) att en överrepresentation av 

alkoholpåverkan (rattfylleri) finns vid denna typ av trafikolyckor. 

Rattfylleri 

Antal anmälda rattfylleribrott (inkl. grovt) har ökat från 11 923 till 15 351 anmälningar mellan 1998 

och 2003. Från att stadigt ha minskat under nästan hela 1990-talet ökade den anmälda rattfylleribrottsligheten 

mellan 1998 och 2000 (fig. 5:8). Den troligaste förklaringen till ökningen är en 

ändrad lagstiftning avseende drograttfylleri den fr.o.m.1juli 1999 som innebar att anmälningar av 

rattfylleri under narkotikapåverkan ökade och en ökning av polisens tillämpning av riktade kontroller 

under år 2000. Ytterligare en annan, mindre betydande förklaring, kan vara polisens ändrade registreringsrutiner 

för anmälda trafikbrott. Dessa faktorer förklarar emellertid inte hela ökningen (20). 

Efter år 2001 har antal anmälningar per 10 000 invånare ökat från 16,02 till 17,05. Män är klart överrepresenterade 

i rattfylleristatistiken i förhållande till kvinnor. En åldersgrupp individer som utmärker 

sig är de allra yngsta förarna, dvs. 15–20- åringarna 33 som representeras av ungefär lika stort antal 

individer som samtliga kvinnor. Även i denna grupp är det de yngre männen som är överrepresenterade 

i förhållande till kvinnorna. Figur 5:10 illustrerar utvecklingen av antal individer som misstänkts 

för rattfylleri med särredovisning för kvinnor och för 15–20-åringar. 

Antal 

12000 

10000 

8000 

6000 

4000 

2000 

0 

1998 1999 2000 2001* 2002 2003 

Skäligen misstänkta för rattfylleri Män Skäligen misstänkta för rattfylleri Kvinnor 

Skäligen misstänkta för rattfylleri 15-20-åringar 

Figur 5:10. Antal skäligen misstänkta för rattfylleri eller grovt rattfylleri, uppdelat på kvinnor och män samt 15–20-åriga 

förare, 1998–2003. 

Källa: BRÅ. 

* Från och med 2001 gäller data rattfylleri och grovt rattfylleri exkl. med narkotika. 

Singelolyckor på natten 

Uppgifter om singelolyckor är hämtade från Vägtrafikskaderegistret. Data gäller singelolycka med 

motorfordon mellan kl. 22.00 och 05.00 och bygger på polisens rapportering om olycksplatsen. 

I registret finns uppgifter om antal trafikolyckor med personskada. Fram till och med 1999 finns även 

uppgifter om olyckor som endast resulterade i plåtskador. En hög andel förare med alkoholpåverkan 

återfinns som nämnts i samband med singelolyckor och trafikolyckor nattetid. Flera faktorer spelar in 

i trafikolycksstatistiken, varav alkohol är en. Slutsatser av utvecklingen måste därför dras med försiktighet. 

Singelolyckor nattetid med motorfordon ökade mellan 1998 och 2000 från 699 till 745 olyckor. 

Därefter har antalet ökat ytterligare till 1097 olyckor år 2003. Alla län utom Blekinges, Gotlands 

och Örebro län uppvisar ett högre antal nattliga singelolyckor per invånare år 2003 jämfört med 1998. 

33 Rattfylleristatistiken omfattar även alkoholpåverkan vid snöskoteråkning

Mellan 1998 och år 2000 steg antalet singelolyckor nattetid per invånare i alla län utom Kalmar, 

Skåne, Stockholms, Uppsala och Örebro län. Mellan år 2000 och 2003 steg antalet nattliga singelolyckor 

per invånare i alla län utom i Jönköpings och Gotlands län. Vidare kan konstateras att flest 

singelolyckor relaterat till befolkningsmängd sker i glesbygd. Figur 5:11 visar utvecklingen i riket 

samt i storstäder, medelstora städer och glesbygdskommuner 34 . 

Antal/10 000 inv. 15+ 

2,5 

2 

1,5 

1 

0,5 

0 

Figur 5:11. Antal singelolyckor per 10 000 inv. 15 år och äldre i riket, glesbygdskommuner, medelstora städer och storstäder 

1998–2003. 

Källa: Alkoholutvecklingen i siffror, FHI med data från Vägverket. 

En ändrad kodningsrutin mellan 2002 och 2003 innebär att även omkörning som resulterat i avåkning 

samt dikeskörning och voltning där föraren girat undan för klövvilt kodas som singelolyckor, vilket 

inte var fallet tidigare. I föreliggande redovisning har dessa typer av olyckor gallrats bort i 2003 års 

material för att öka jämförbarheten med tidigare år. Inga andra korrigeringar har gjorts. 

Misshandel 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Riket totalt Glesbygdskommuner Medelstora städer Storstäder 


Misshandelsbrott är i Sverige i stor utsträckning kopplade till den traditionella svenska ruskulturen, 

även om brottet definitionsmässigt inte är alkoholrelaterat. Studier talar för att såväl förövare som 

offer i mer än hälften av fallen varit alkoholpåverkade (29). Mörkertalet för våldsbrott är högt (20) 

och skillnaden mellan anmälda brott och misstänkta individer är dessutom påfallande. Detta gör statistiken 

svårtolkad. Mellan 1998 och 2000 låg antal anmälda och misstänkta för misshandelsbrott relativt 

stabilt (fig. 5:12), men steg därefter något efterföljande år. 

I ett försök att ringa in det alkoholrelaterade våldet, exempelvis i samband med krogbesök, har data 

även tagits fram för anmälningar om brott som begåtts mellan kl. 22.00 och 06.00. Data visar att de 

misshandelsbrott som begås på natten ganska väl följer utvecklingen på dagtid dock med en liten 

ökning i förhållande till dessa. År 1998 uppskattades andelen nattliga anmälningar om misshandebrott 

till 52 procent av samtliga anmälningar. År 2000 var motsvarande siffra 55 procent och år 2003 uppskattades 

56 procent av de anmälda misshandelsbrotten ha inträffat mellan kl. 22.00 och 06.00. Antal 

anmälningar totalt steg från 56 878 till 58 846 under referensperioden. År 2002 var siffran 

61 631. Motsvarande siffror för antal skäligen misstänkta personer var 10 964 år 1998 och 11 114 år 

2000. Antalet steg till 12 362 år 2002. Tidigare data visar på ett ökande antal anmälda misshandelsbrott 

från 1975 fram till mitten av 1990-talet. Under första delen av 1990-talet var ökningen speciellt 

markant, men efter 1998 avstannade denna och kurvan planade ut (20). 

34 

Kategorier enligt Kommunförbundets klassificering av kommuner Västra Götaland. 

Övriga Götaland: Jönköpings, Kalmar och Östergötlands län.


Antal/10 000 inv. 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Figur 5:12. Antal anmälda misshandelsbrott per 10 000 invånare, natt mellan 22.00 och 06.00 samt hela dygnet, 1998–2003. 

Källa: BRÅ. 

Antal/10 000 inv. 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Figur 5:13. Antal anmälda misshandelsbrott per 10 000 invånare i sex regioner, 1998–2003. 

Källa: BRÅ. 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Misshandel natt Misshandel hela dygnet 

1998 1999 2000 2001 2002 2003 

Norrlandslän Västra Götaland 

Mellersta Sveriges kustland Mellersta Sveriges inland 

Sydliga län Övriga Götaland 

Det finns också regionala skillnader vad gäller misshandelsbrott där Stockholms, Gotlands, 

Södermanlands och Skåne län haft bland de fem högsta talen både mellan 1998 och 2000 och efterföljande 

tre år. Jönköpings, Värmlands och Hallands län å andra sidan uppvisar misshandelstal bland 

de fem lägsta båda perioderna. Norrbotten och Västerbotten ligger också förhållandevis lågt och återfinns 

bland de fem eller sex lägsta misshandelstalen båda perioderna. 

Värt att notera är att Stockholm, Gotland och Skåne enligt redovisning ovan uppvisar en hög alkoholkonsumtion 

medan norrlandslänen, inklusive Norrbotten och Västerbotten, har en lägre alkoholkonsumtion. 

Figur 5:3 visar utvecklingen i sex regioner 35 . 

35 Norrlandslän: Gävleborgs, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens, och Västernorrlands län. 

Mellersta Sveriges inland: Dalarnas, Värmlands, Västmanlands och Örebro län. 

Mellersta Sveriges kustland: Gotlands, Stockholms, Södermanlands och Uppsala län. 

Sydliga län: Blekinge, Hallands Kronobergs och Skåne län. 

Västra Götaland. 

Övriga Götaland: Jönköpings, Kalmar och Östergötlands län.


6. Det alkoholförebyggande arbetet i kommunerna 

Det förebyggande arbetet bör omfatta åtgärder mot både tillgänglighet och efterfrågan. Genom att 

påverka olika risk- och skyddsfaktorer kan risken för alkoholproblem minskas. På samhällsnivå finns 

reglering och tillsyn av alkoholhanteringen som påverkar tillgängligheten, på gruppnivå finns familje-, 

skol-, arbets- och fritidsmiljöer med normer som har betydelse för både tillgänglighet och efterfrågan 

och på det individuella planet återfinns personliga egenskaper som kan göra individen benägen att 

tillgripa alkohol som problemlösare. Det alkoholförebyggande arbetet rör i praktiken även narkotika, 

eftersom många insatser tar sikte på risk- och skyddsfaktorer som är gemensamma för olika typer av 

missbruk. 

Det förebyggande arbetet i kommunerna har kunnat studeras årligen fr.o.m. 2001. Jämförbara data 

frånreferensperioden 1998–2000 saknas dock. 

6.1. Politisk förankring och ansvar 

En viktig faktor för framgång i det förebyggande arbetet är förankring i och stöd från kommunledningen 

(21) vilket i praktiken kan innebära att ett alkoholoch/eller drogförebyggande program antas, 

att det diskuteras regelbundet, följs upp och revideras. Indikatorer på att arbetet prioriteras av kommunens 

ledning kan också vara att det är organiserat centralt i förvaltningen och att en särskild person 

utsetts som ansvarig för samordning av det förebyggande arbetet. 

Beslut och diskussion om förebyggande verksamhet 

I minst 230 kommuner hade ett alkoholoch/eller drogpolitiskt program antagits 2003, vilket kan 

jämföras med 2002 då 227 kommuner uppgav att man antagit ett program och 2001 då 238 program 

rapporterades. 36 Under de tre senaste åren har således antalet kommuner med alkoholoch eller drogpolitiskt 

program ha legat konstant. 

Av de 230 kommuner som antagit ett alkoholoch/eller drogpolitiskt program 2003 hade åtminstone 

24 procent av kommunerna program som var högst 4 år gamla. 37 Motsvarande siffra för 2002 var 29 

procent och år 2001 var 40 procent av programmen högst 4 år gamla. Programbeståndet tycks således 

ha ”åldrats” något, trots att minst 12 program antogs år 2002 och åtminstone 22 program antogs/reviderades 

år 2003. Frågekonstruktionen om antagande och revidering av programmen har dock ändrats 

mellan 2002 och 2003, vilket gör att uppgifterna inte är helt jämförbara. 38 Minst en tredjedel av de 230 

programmen diskuterades i kommunfullmäktige under 2003. Motsvarande siffra för 2002 var en fjärdedel 

och programmen förefaller således ha rönt en ökad uppmärksamhet på den politiska nivån 

under 2003. 

36 Skillnaden mellan 2001 och 2002 beror troligtvis på att olika personer besvarat formuläret för respektive år och 

att man haft olika uppfattning om huruvida kommunen haft alkoholoch/eller drogpolitiskt program eller inte. 

37 Program antagna år 2000, 2001, 2002 eller 2003. 

38 I 2003 års formulär frågades efter antagande/revidering i samma fråga, vilket inte var fallet året innan. I 2003 

år rapportering uppgav 19 kommuner också att revidering hade skett eller skulle ske under 2004 och ytterligare 

3 kommuner att revidering pågick/hade inletts.


Organisering av arbetet 

En majoritet av de kommuner som uppgett vilket organ som i huvudsak organiserade det alkoholoch/eller 

drogförebyggande arbetet angav socialnämnden eller socialtjänstnämnden (tabell 6:1). 

Detta gällde för både 2002 och 2003, men en förskjutning av ansvaret mot Kommunstyrelsen har 

skett. Kommunstyrelsen uppgavs vara huvudorganisatör i 72 kommuner 2003, vilket innebär en avsevärd 

ökning jämfört med 2002 då endast 42 kommuner uppgav att Kommunstyrelsen var huvudorganisatör. 

Av de svarande kommunerna hade 18 procent annan huvudorganisatör än de som uppgivits i tabell 

6:2 både år 2002 och 2003. Nämnd/organ med anknytning till barn omnämndes av 15 kommuner, 

exempelvis barn- och utbildningsnämnden, nämnd/organ med anknytning till utbildning (delvis 

överlappande med föregående) omnämndes av 10 kommuner, Kultur- och fritidsnämnden omnämndes 

av 6 kommuner och Brottsförebyggande rådet av 4 kommuner. 

Tabell 6:1. Procentuell fördelning över nämnder eller styrelser som huvudsakligen organiserade det alkoholoch/eller 

drogförebyggande arbetet.* 

*Uppgifterna avser de 273 kommuner år 2002 respektive 279 kommuner år 2003 som besvarat frågan. 

2002 2003 

Socialnämnden/Socialtjänstnämnden 62 54 

Kommunstyrelsen 15 26 

Aktuell stadsdelsnämnd 0,3 0,7 

Annan 18 18 

Vet ej 3,6 1,0 

Alkohol- och/eller drogsamordnare 

I 185 kommuner fanns en alkoholoch/eller drogsamordnare 2003, vilket innebär en betydande 

ökning jämfört med året innan då 128 kommuner uppgav att så var fallet. År 2001 svarade endast 82 

kommuner att man hade en samordnare 39 . Alla kommuner hade emellertid inte en heltidsanställd 

samordnare och den tid som avsattes varierade stort. För 2003 rapporterade 73 kommuner att samordnaren 

arbetade 100 procent av heltid i den aktuella kommunen. Frågan omformulerades mellan 2002 

och 2003, vilket försvårar jämförelse av resultaten. 40 År 2003 uppgav 7 kommuner att drogsamordnaren 

endast arbetade 10 procent av heltid eller mindre. 

6.2 Kartläggning, program och uppföljning 

Förankring av det alkoholoch eller drogförebyggande arbetet i kommunledningen kan underlättas 

genom en lokal kartläggning av situationen. En sådan kartläggning kan indikera art och omfattning 

av alkoholoch drogrelaterade problem, ge en uppfattning om vad som kan hända om inget görs samt 

bidra till kunskap om vilka åtgärder som bör vidtas. För att bedriva ett målinriktat arbete är det också 

nödvändigt med uppföljning som ofta innebär någon form av kartläggning. 

39 Detta år frågades emellertid endast efter samordnare av det alkoholförebyggande arbetet. 

40 Frågan som gällde 2002 var hur många procent av heltid som kommunen finansierade och då uppgav 42 

kommuner att kommunen finansierade 50% av en heltid, vilket kan innebära en heltidsanställd som till 50% 

finansieras med kommunala medel och till 50% med medel från exempelvis Länsstyrelsen.

Kartläggning och uppföljning 


I 2003 års rapportering uppgav 196 kommuner att en kartläggning eller uppföljning avseende situationen 

på alkoholområdet gjorts. Året innan uppgav 165 kommuner att en kartläggning 41 gjorts och 

för 2001 svarade 136 kommuner att så var fallet. Av de 70 kartläggningar/uppföljningar där tidpunkten 

för densamma angivits var endast 8 genomförda tidigare än år 2002. Flera kommuner angav också 

att kartläggningar görs årligen. 

Samtliga kartlagda områden uppvisade högst förekomst i de kartläggningar som 2003 års uppgifter 

refererar till, med undantag för restaurangförsäljning, konsumtion bland vuxna samt ”annat”. 

Prioriteringsordningen inom varje års rapportering har dock ändrats. Den vanligaste uppgiften i kartläggningarna 

var samtliga år konsumtion bland skolungdomar(fig. 6:1). I drygt 70 procent av de kartläggningar 

som svaren refererar till återfanns denna uppgift och intresset har dessutom ökat något. 

Andra högt prioriterade områden har varit antal serveringstillstånd och försäljningsställen för folköl. 

En ökad prioritering av Systembolaget och försäljningen därifrån samt för ansvarsfull alkoholservering 

och föreningsstöd kunde ses i 2003 års rapportering. Kartläggning av förebyggande insatser har 

inom förskola gått från 21:a till 15:e plats (inbördes prioriteringsordning olika år) mellan 2002 och 

2003 och har alltså rönt ett ökande intresse. Även kartläggning av förebyggande insatser i primärvård 

har givits en ökad prioritet. Det motsatta gäller för förebyggande insatser i skola och gymnasium, 

LOB:ar 42 samt trafiknykterhetsbrott. Dock ska påpekas att alla kartläggningsområden som gäller 

förebyggande insatser har rönt en ökad uppmärksamhet år 2003 jämfört med 2002. I öppna svar intog 

drogvaneundersökningar bland ungdomar en framskjuten plats, vilket även gällde 2002. 

Kartläggningsområden som gäller näringslivet/företag omnämns av tre kommuner. Rapporteringen 

för 2003 visade sammanfattningsvis på en mer heltäckande insamling av information i de lokala kartläggningarna 

jämfört med tidigare år. 

41 I 2002 och 2001 års frågeformulär frågades efter kartläggning separat, vilket kan göra jämförelser vanskliga. 

Anledningen till att kartläggning och uppföljning slås ihop i frågekonstruktionen år 2003 är att en uppföljning 

ofta innebär någon typ av kartläggning och det kan därför vara svårt att skilja dessa åt. 

42 Omhändertagande enligt lag om omhändertagande av berusade personer, SFS 1976:511.


Procent 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 

Kartlagda områden 

1. Konsumtionsundersökning – skolungdomar 

2. Alkoholförebyggande insatser. – skola/gymn. 

3. Restauranger m. serveringstillstånd 

4. Antal försäljningsställen – folköl 

5. Vårdinsatser – SoL och/eller LVM 

6. Alkoholförebyggande insatser – fritid 

7. Restaurangförsäljning 

8. LOB-fall 

9. Annat 

10.Trafiknykterhetsbrott 

11. Alkoholförebyggande insatser – kommunen 

som arbetsgivare representation o. dyl. 

12. Ansvarsfull alkoholservering 

Figur 6:1. Andel av de senast genomförda kartläggningarna (uppföljningarna, 2003) på alkoholområdet som innehöll vissa 

uppgifter/kartläggningsområden*. 

*Framställningen bygger på uppgifter från de 136 kommuner 2001, 157 kommuner 2002 samt 193 kommuner 2003 som 

besvarat den aktuella frågan. 137 kommuner 2001, 165 kommuner 2002 och 196 kommuner 2003 hade genomfört 

kartläggningar och dessa tal utgör basen i procentberäkningen. Detta innebär att andelarna kan vara något större, men inte 

mindre, av det totala innehållet i alla kartläggningarna. 

Programinnehåll och programuppföljning 

år 2001 år 2002 år 2003 

13. Systembolagets försäljning 

14. Alkoholrelaterade våldsbrott 

15. Antal Systembolagsbutiker 

16. Alkoholförebyggande insatser – nöjesliv 

17. Konsumtionsundersökning – vuxna 

18. Föreningsstöd/bidrag – alkoholförebyggande arbete 

19. Alkoholföreb. insatser – primärvård 

20.Alkoholrelaterade brott – ej trafik el. våld 

21. Alkoholförebyggande insatser - förskola 

22.Antal utlämningsställen för Systembolagets drycker 

23. Alkoholförebyggande regler – kommunala lokaler 

24. Alkoholförebyggande insatser. – kommunal 

25. Alkoholförebyggande insatser – högskola/universitet 

Skola och gymnasium var och har tidigare år varit en mycket fokuserad arena i det förebyggande 

arbetet och 191 kommuner uppgav att det alkoholoch/eller drogpolitiska programmet rörde denna 

miljö. Detta innebär dessutom en svag ökning jämfört med 2001 43 och 2002 (fig. 6:2). Programmen 

innehöll även frågor om fritid i förhållandevis många kommuner och även där kunde en ökning noteras, 

från 71 procent av programmen 2001 till 80 procent 2003. En fråga om alkohol i trafiken tillkom 

för 2003 och det visade sig att åtminstone 23 procent av programmen behandlade den aspekten. 

43 I 2001 års formulär frågades endast efter skolan och inte gymnasiet.

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Procent 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 

År 2001 År 2002 År 2003 

Figur 6:2. Andel program som rörde olika områden*. 

*Framställningen bygger på uppgifter från de 211 kommuner 2001, 219 kommuner 2002 samt 222 kommuner 2003 som 

besvarat den aktuella frågan. 238 kommuner 2001, 227 kommuner 2002 och 230 kommuner 2003 uppgav att ett alkoholoch/eller 

drogpolitiska program antagits och dessa tal utgör basen i procentberäkningen. Detta innebär att andelarna kan 

vara något större, men inte mindre, av det totala innehållet i alla program. 

Ämnen som uppgivits under alternativet ”andra” berör frivilligorganisationer i åtminstone 9 kommuner 

år 2003. År 2002 omnämndes dessa av 13 kommuner. Missbruksområdet omnämns av 4 kommuner, 

att jämföra med 8 kommuner 2002. Företagsrelaterade frågor och svartsprit omnämns av respektive 3 

kommuner. 

Generellt har fler och fler områden inkluderats i de lokala programmen. Inget område har rönt minskad 

uppmärksamhet enligt den senaste rapporteringen, däremot har en kraftig ökning av programinnehåll 

som rör tillsynsreglering, ansvarsfull alkoholservering samt förskolan skett mellan 2002 och 

2003. Att tillsynsregleringar och ansvarsfull alkoholservering uppges i högre grad 2003 jämfört med 

2002 kan delvis ha att göra med att ett tidigare svarsalternativ som rörde nöjeslivet tagits bort år 2003. 

Detta kan innebära att man hänför nöjeslivsrelaterade aktiviteter till området ansvarsfull alkoholservering 

eller tillsynsreglering. 

Uppföljning uppgavs ha gjorts av 67 program vilket är en tredjedel av de antagna programmen. Detta 

innebär en ökning jämfört med 2001 och 2002 då endast drygt en femtedel av programmen följts upp. 

Av de 67 uppföljda programmen hade 40 program följts upp under 2000-2003 och flera program var 

föremål för uppföljning när frågan besvarades. 

6.3 Verksamhet och finansiering 


Programinnehåll 

1.Skola/gymnasium 8. Regler för föreningsbidrag 

2. Fritid 9. Primärvård 

3. Nöjesliv (t. ex. regler för servering, våld i krogmiljö) 10. Andra 

4. Ansvarsfull alkoholservering 11. Regler för kommunal representation o dyl. 

5. Kommunen som arbetsgivare 12. Regler för kommunala lokaler 

6. Tillsynsreglering 13. Alkohol i trafiken 

7. Förskola 14. Högskola/universitet 

Det förebyggande arbetet bör som nämnts omfatta åtgärder mot både tillgänglighet och efterfrågan 

och förstås nå ut till en större del av den tilltänkta målgruppen. Vidare bör verksamheten åtminstone 

delvis vara kommunalt finansierad, annars riskerar den att försvinna när externa medel tagit slut.


Verksamhetsinriktning och omfattning av olika verksamheter 

Alkohol- och/eller drogförebyggande arbete uppgavs bedrivas i 267 kommuner år 2003. 

Motsvarande siffror för 2001 44 och 2002 var 252 respektive 253. Den typ av verksamhet som återfanns 

i flest kommuner var både 2002 och 2003 45 anordnande av drogfria aktiviteter exempelvis vid 

skoldanser, konserter och liknande (Fig. 6:3). Strukturerad fritidsverksamhet, föräldraprogram rörande 

alkohol/droger, åtgärder mot langning och upprätthållande av åldersgränser samt informationsutskick 

till föräldrar förekom i ungefär hälften av de 267 kommunerna. Det senare kan jämföras med en 

tredjedel året innan. Kartläggning av skolors psykosociala miljö och åtgärder samt utbildning i 

ansvarsfull alkoholservering genomfördes i respektive en fjärdedel av kommunerna. Program för 

socialt utagerande barn i skolan fanns i 17 procent av de verksamma kommunerna och program för 

riskutsatta förskolebarn i 12 procent av kommunerna. Båda programtyperna uppvisade procentuellt 

en minskad förekomst jämfört med 2002. Vidareutbildning av lärare ökade från 27 till 35 procent av 

de verksamma kommunerna mellan 2002 och 2003. I 2003 års formulär uppmanades kommunerna 

att försöka kvantifiera vissa insatsområden. Sådana uppgifter redovisas i det följande. 

Föräldraprogram 

I 128 kommuner uppgavs föräldraprogram om alkohol/droger finnas. Verksamheten nådde ett varierande 

antal föräldrar i olika kommuner. I två kommuner uppgavs samtliga föräldrar ha nåtts och i en 

kommun uppgavs att åtminstone alla erbjudits att delta i program. Sju kommuner uppgav att 20 procent 

av föräldrarna nåtts av föräldraprogrammet och lika många kommuner rapporterade att hälften 

av föräldrarna nåtts. Antal som angavs rörde sig mellan en och 500 föräldrar. 

Kartläggning av skolors psykosociala miljö och åtgärder 

Kartläggning av skolors psykosociala miljö och åtgärder har genomförts i åtminstone 60 kommuner. 

Av dessa uppgav 21 att kartläggning av den psykosociala miljön gjorts i samtliga skolor i kommunen. 

En del skolor gjorde psykosocial kartläggning i samband med drogvaneundersökningar och då 

omfattades de årer som drogvaneundersökningen gällde. 

Utbildning i ansvarsfull alkoholservering 

Utbildning i ansvarsfull alkoholservering rapporteras ha genomförts i 70 kommuner. Uppgifter om 

antal och andelar som nåtts av utbildningen varierade. En kommun uppgav att 400 serveringspersonal/vakter 

utbildats under 2002 och 2003. Övriga uppgifter om antal låg mellan 2 och 150 personer. 

Procentsatser som uppgavs var 10–50 procent av kommunens serveringspersonal. En kommun uppgav 

att utbildning arrangerats men att ingen hade möjlighet att delta. 

Program för riskutsatta förskolebarn 

Program för riskutsatta förskolebarn rapporterades finnas i 33 kommuner. Fem kommuner uppgav att 

samtliga förskolor i kommunen hade ett sådant program. En kommun uppgav att program endast togs 

fram vid behov och att det därför inte var relevant att mäta andelar av förskolor som hade program för 

riskutsatta förskolebarn. Aktiviteter för riskutsatta förskolebarn som nämndes är gruppverksamhet 

för barn till missbrukare, familjeförskola och individuella samtal. 

Program för socialt utagerande barn i skolan 

I 45 kommuner uppgavs program för socialt utagerande barn i skolan finnas. Tio kommuner uppgav 

att samtliga skolor hade sådana program. Exempel på verksamhet som angavs och som riktade sig till 

utagerande barn i skolan var kommunövergripande gruppverksamhet, särskilda undervisningsgrupper 

för elever i år 7, DAMP-team, mobbningsgrupper, gruppverksamhet i samtliga skolor, utbildning 

för föräldrar och personal med mera. 

44 För 2001 frågades efter det alkoholförebyggande arbetet. 

45 Frågorna i 2001 års formulär var annorlunda formulerade och jämförelse med 2002 och 2003 går därför inte 

att göra.


Vidareutbildning av lärare 

Vidareutbildning av lärare förekom i åtminstone 94 kommuner. Variationen var stor vad gäller 

antal/andel lärare som vidareutbildats i kommunerna. Två kommuner uppgav att samtliga lärare vidareutbildats 

varav en med tillägg att det rörde sig om en halvdagsutbildning. Största antalet som uppgavs 

var 365 lärare, vilket innebar 20 procent av lärarkåren i den aktuella kommunen. Lägsta antal 

som uppgavs var 3. Somliga kommuner har utbildat representanter för olika skolor, det vill säga inte 

bara lärare. 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

Procent 

0 

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 

År 2002 År 2003 

Aktiviteter 

1. Anordnande av drogfria aktiviteter (t. ex vid 

skoldanser, konserter och liknande 

2. Strukturerade fritidsverksamheter 

3. Åtgärder för att upprätthålla åldersgränser vid 

försäljning och servering av alkohol 

4. Informationsutskick till föräldrar 

5. Åtgärder mot langning till ungdomar 

6. Föräldraprogram om alkohol/droger 

7. Annat 

8. Vidareutbildning av lärare 

9. Utbildning i ansvarsfull alkoholservering 

10. Kartläggning av skolors psykosociala miljö 

och åtgärder 

11. Program för socialt utagerande barn i skolan 

12. Program för riskutsatta förskolebarn (t.ex. med 

beteendestörningar eller med utsatta uppväxtmiljöer) 

Figur 6:3. Andel kommuner som uppgivit aktiviteter inom visst område i den alkoholoch/eller drogpolitiska verksamheten*. 

*Framställningen bygger på uppgifter från de 250 kommuner 2002 respektive 263 kommuner 2003 som besvarat frågan. År 

2002 uppgav 253 kommuner att alkoholoch/eller drogförebyggande verksamhet pågick och år 2003 uppgav 267 

kommuner att så skedde. Dessa tal utgör basen i procentberäkningen, vilket innebär att andelarna kan vara något större, 

men inte mindre, av det totala innehållet i alla kommuners verksamhet. 

Beskrivning av ”annan” verksamhet 

Utöver ovan redovisade aktiviteter uppgav 103 kommuner ”andra” aktiviteter för 2003. 46 Föregående 

år rapporterade 105 kommuner andra aktiviteter och 2001 var siffran 83 kommuner. 

Ett 20-tal kommuner uppgav verksamhet med en tydlig samverkansinriktning, eller som samordnade 

fler aktörer, vilket är ungefär dubbelt så många som de spontant rapporterade 2002. Exempel på verksamhet 

med tydlig samordningsinriktning var: kommuner och landsting som samverkade kring ungdomsmottagning, 

föreningsträffar samt informationsträffar för kontaktpersoner i näringsliv och föreningsliv. 

Ungefär en fjärdedel av rapporterad verksamhet utöver ovan redovisade hade ungdomar 

som målgrupp. För 2002 var siffran ungefär en tredjedel och 2001 rapporterade 9 kommuner ”annan” 

verksamhet med ungdomar som målgrupp. Aktiviteterna utgjordes bland annat av temadagar, kontraktsmetod 

för mellan- och högstadieungdomar samt gruppverksamhet för ungdomar i utsatta situationer. 

För 2003 rapporterade ett femtontal kommuner ”annan” verksamhet som riktades till barn och 

för ett tiotal av dessa utgjorde barn i missbruksmiljö målgrupp. Föregående år omnämndes barn som 

46 i svarsalternativet ”annat”.


målgrupp i ett tiotal kommuner och även då främst i sin situation som barn i missbruksmiljö. I 15-20 

kommuner omnämndes föräldrar som målgrupp eller resurs i verksamheten, vilket var ungefär 

samma antal som 2002. Exempel är utbildning för nattvandrande föräldrar och utbildning i aktivt föräldraskap. 

Informationsverksamhet i någon form (utöver utbildning) uppgavs av 6 kommuner, vilket 

kan jämföras med 2002 då 17 kommuner angav informationsinsatser av olika slag 47 . År 2001 var siffran 

8 kommuner. Informationen var i de flesta fall riktad till speciella målgrupper som exempelvis 

föräldrar. Vård- och behandlingsinsatser omnämns av endast 2 kommuner vilket kan jämföras med 6 

kommuner 2002 och 12 kommuner 2001. En aktivitet mot rattfylleri nämndes (Don’t Drive Drunk). 

Sammanfattning av verksamhetsinriktning och omfattning av insatser 

Rapporteringen av verksamheten dominerades av befolkningsinriktade insatser mot efterfrågan och 

troligtvis mot ungdomar, men åtgärder för strategiska målgrupper som föräldrar och lärare förekommer 

också i många kommuner. Insatser mot tillgänglighet uppgavs också bedrivas i ett betydande 

antal kommuner, medan program för individuella insatser förekommer i betydligt mindre grad. 

Omfattningen av verksamheten i den enskilda kommunen och hur många individer som nåtts är svårt 

att fastställa. Ungefär hälften av de kommuner som bedrivit en viss verksamhet där en skattning av 

omfattningen har efterfrågats, har kvantifierat insatserna på något sätt. Av framställningen ovan framgår 

dock att variationen på både ambitioner och faktisk omfattning är stor. 

Finansiering 

De 267 kommuner som arbetar alkoholoch/eller drogförebyggande finansierar detta arbete till stor 

del med kommunala medel, men kommunens egna resurser har ändå fått en minskad betydelse 2003 

jämfört med 2002 (tabell 6:2). Av nämnda kommuner uppgav 17 procent att verksamheten helt finansierades 

med egna medel. Motsvarande andel 2002 var en tredjedel och 2001 uppgav drygt hälften av 

de verksamma kommunerna att så var fallet. Anslag från Länsstyrelsen har fått en ökad betydelse, 

likaså medel från andra än kommunen, landstinget och länsstyrelsen 48 . Dessa finansieringskällor 

utgörs i huvudsak av sponsring, medel från den ideella sektorn, Brottsförebyggande rådet, 

Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika. 

Tabell 6:2. Andel kommuner med olika finansieringskällor och i vilken utsträckning dessa finansierade den förebyggande 

verksamheten *. 

*Andel av 253 kommuner 2002 respektive 267 kommuner 2003 som uppgav att alkoholoch/eller drogförebyggande 

verksamhet bedrevs. (Uppgifterna som ligger till grund för uppgifterna är inte helt konsekventa). 

Helt Till stor del Till viss del Inte alls 

2002 2003 2002 2003 2002 2003 2002 2003 

Kommunen 32 17,6 45,8 49,8 14,6 25 0,4 0 

Länsstyrelsen 0,8 1,8 7,5 18 48,6 52,4 8,6 2,6 

Landstinget 0 0 3,2 1,9 20,2 17,6 17,4 12,7 

Andra medel 0,4 0 1,6 1,8 8,3 16,5 24,1 12 

Utvecklingen av landstingens roll som finansiärer är svår att tolka då ett minskande antal kommuner 

finansierar verksamheten med sådana medel till stor- eller viss del, men att samtidigt färre uppgav att 

de inte alls finansierar med sådana medel 2003 jämfört med 2002. Sammantaget förefaller kommunerna 

i högre grad använt externa medel för verksamheten 2003 jämfört med föregående år och 

länsstyrelserna står för en stor del av dessa. 

47 Det fasta svarsalternativet ”informationsutskick till föräldrar” tillkom i 2002-års frågeformulär. 

48 Storleken på summorna har inte efterfrågats.

Planer för fortsatt finansiering 

Av de 178 kommuner som i 2003 års rapportering redovisade planer för den förebyggande verksamheten 

efter 2005, då alkoholhandlingsplanen upphör, uppgav en fjärdedel att inga planer var klara 

eller att man inte visste hur planerna såg ut år 2003. I ett 10-tal kommuner pågick diskussioner om det 

fortsatta arbetet och ungefär lika många uppgav att man planerade att diskutera verksamheten exempelvis 

i samband med budgetarbetet för 2005 eller vid revidering av det alkoholoch drogförebyggande 

handlingsprogrammet. Dock uppgav 28 kommuner att man avsåg att finansiera med kommunala 

medel eller inom ordinarie verksamhet och ytterligare 2 att man avsåg att finansiera tillsammans 

med landstinget. I 3 kommuner föreföll det svårt att finansiera eventuellt fortsatt förebyggande arbetet 

med kommunala medel och 11 kommuner uppgav att man sökt eller avsåg söka andra medel för 

arbetet, främst från länsstyrelsen. Den relativt höga andel kommuner som saknade planer för den 

fortsatta verksamheten kan åtminstone delvis förklaras av att budgetarbetet för 2005 ännu inte inletts 

i kommunerna då frågan besvarades. 

6.4 Samordning och samverkan 

Det förebyggande arbetet bör omfatta insatser riktade mot både tillgänglighet och efterfrågan på 

alkohol och droger. Detta förutsätter att flera aktörer är involverade i arbetet. I arbetets inriktning mot 

tillgänglighet är exempelvis polisen och restaurangägarna viktiga aktörer och i åtgärder som gäller 

efterfrågan har olika kommunala nämnder, landstingen och frivilligorganisationerna med flera viktiga 

funktioner att fylla. För att få goda effekter i det förebyggande arbetet är det viktigt att samordning 

sker mellan kommunens tillsynsverksamhet och det övriga alkoholoch drogförebyggande arbetet. 

Samarbete med myndigheter och mellan förvaltningar 

Av 267 kommuner som uppgav att förebyggande verksamhet pågick år 2003 samverkade 258 med 

andra myndigheter och/eller förvaltningar. Polisen uppgavs som samarbetspartner av åtminstone 88 

procent av de kommuner som bedrev förebyggande arbete, 70 procent uppgav samarbete med olika 

kommunala nämnder, 58 procent med hälso- och sjukvården eller landstinget, 48 procent med andra 

kommuner, 10 procent med Försäkringskassan och 9 procent samarbetade med Vägverket. Även 

2002 och 2001 var polisen den vanligaste samarbetspartnern. De nämnder som uppgavs som samarbetspartners 

i det förebyggande arbetet 2003 dominerades av dem som var knutna till barn, ungdomar, 

skola, utbildning och kultur samt socialnämnderna. Några kommuner uppgav dock miljönämnden 

och kommunstyrelsen. 

Samarbete med näringslivet 


Av de kommuner som arbetade alkoholoch/eller drogförebyggande år 2003 samarbetade åtminstone 

61 procent 49 organiserat med näringslivet. År 2002 uppgav 30 procent av de verksamma kommunerna 

organiserat samarbete med näringslivet och för 2001 var siffran 50 procent. Samarbete med enskilda 

restaurangägare var vanligast och förekom i 31 procent av nämnda kommuner. Även 2001 och 2002 

var restaurangägare mest frekvent förekommande. Enskilda livsmedelshandlare var samarbetspartners 

i 28 procent av de verksamma kommunerna och 24 procent av kommunerna samarbetade med 

nöjesarrangörer. Organiserat samarbete med ALNA-rådet förekom i 6 procent av de verksamma 

kommunerna. 

49 År 2001 frågades endast efter samverkan (ej organiserad).


Samarbete med frivilligorganisationer 

Organiserat samarbete med frivilligorganisationer skedde i åtminstone 73 procent av de verksamma 

kommunerna år 2003 och då främst med idrottsföreningar. År 2001 uppgav 67 procent av de verksamma 

kommunerna samverkan med frivilligorganisationer 50 . Efter idrottsföreningar var trossamfund och 

nykterhetsrörelsen den vanligaste samarbetspartnern och förekom i respektive 37 procent av de verksamma 

kommunerna. Nattvandrare och föräldraföreningar nämndes spontant av ett 15-tal kommuner. 

Åtgärder för att samordna tillsynsarbete och förebyggande arbete 

Åtgärder för att samordna tillsynsarbetet och övrigt förebyggande arbete rapporterades från 167 

kommuner i 2003 års redovisning. Ett 20-tal kommuner beskrev olika samverkansfora och projekt 

där både drogsamordnare och personer som arbetade med tillsyn ingick. Ansvarsfull alkoholservering, 

eller planer på sådan, rapporterades av ett 15-tal kommuner och ett 10-tal kommuner uppgav att 

drogsamordnare eller personer från socialtjänsten medverkade vid, eller ansvarade för, tillsynsrundor 

och provköp av folköl. I 7 kommuner hade representanter för båda verksamheterna tillsammans medverkat 

i framtagande av policies eller handlingsprogram rapporterades av och samverkan kring olika 

utbildningsinsatser och metodutveckling rapporterades av ytterligare några kommuner. Sju kommuner 

angav anställning av drogsamordnare som en åtgärd med syfte att samordna förebyggande- och tillsynsarbete. 

I samtliga Dalslandskommuner plus ytterligare 7 kommuner uppgavs alkoholhandläggare 

och drogsamordnare vara samma person eller tjänst och i 5 kommuner uppgavs arbetet organiseras 

i samma nämnd eller förvaltning. Flera kommuner uppgav helt enkelt att samarbete mellan 

alkoholhandläggaren och drogsamordnare förelåg, men ett exempel på motsatsen rapporteras också 

där alkoholhandläggaren uppfattas som direkt motståndare till förebyggande arbete. Tio kommuner 

uppgav att inga åtgärder vidtagits, 2 att ”inte mycket” alternativt ”för lite” gjorts och 7 kommuner 

uppgav att man inte visste/uppgifter saknades. 

50 Frågan om samverkan med frivilligorganisationerna ställdes inte i 2002 års formulär.


7. Utvecklingsarbete i sex försökskommuner 

Nedan beskrivs kort den fördjupade studie som FHI genomför i sex svenska kommuner avseende det 

lokala alkoholoch narkotikaförebyggande arbetet. En rapport (22) har nyligen färdigställts där 

utvärderingen beskrivs mer utförligt. 

Som ett led i uppföljningen av den nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador följer 

Statens folkhälsoinstitut upp och utvärderar ett intensifierat alkoholoch narkotikaförebyggande 

arbete i sex av Sveriges kommuner. Utvecklingsarbete genomförs av alkoholkommittén, mobilisering 

mot narkotika och FHI gemensamt. Kommunerna valdes ut efter att ett erbjudande om att delta i 

studien gått ut till samtliga kommuner hösten 2002 och 68 kommuner visat intresse av att delta. 

Försökskommunerna har från januari 2003 fått stöd från alkoholkommittén och mobilisering mot 

narkotika med att mobilisera lokala aktörer för att så småningom implementera forskningsbaserade 

alkoholoch narkotikaförebyggande metoder. En expertgrupp är knuten till projektet och utbildning 

av alkoholoch drogsamordnare har arrangerats. Dessutom får kommunen två gånger per år återkoppling 

av resultat från kartläggningar som görs inom ramen för studien. Tanken är att kommunerna 

ska utveckla ett förebyggande arbete som senare har förutsättningar att inlemmas i ordinarie verksamhet. 

Vid projektstarten var de strukturella förutsättningarna för det förebyggande arbetet olika i de sex 

kommunerna. I någon kommun fanns en fungerande styrgrupp för det drogförebyggande arbetet, 

men i flertalet kommuner var både styrgrupp och drogsamordnarfunktion, som är två centrala faktorer 

i kommunens förebyggande arbetet, nya företeelser. Efter projektets första 1 1/2 år har varje kommun 

valt fyra områden eller arenor som man särskilt vill utveckla, t.ex. ansvarsfull alkoholservering 

på restauranger, familjeprogram till föräldrar i skolåldern eller alkoholrådgivning inom primärvården. 

Under projektets fortsatta 1 _ år kommer kommunerna erbjudas utbildningar och hjälp att påbörja 

implementeringen av de förebyggande aktiviteterna inom valda områden. 

Utvärderingens underlag utgörs bl. a. av registerdata på olyckor, brott och sjuklighet relaterat till alkohol 

och narkotika, enkätdata på alkoholoch narkotikakonsumtion samt attityder till förebyggande 

aktiviteter, bevakning av alkoholoch narkotikarelaterade inslag i lokalmedia, resultat från provinköp 

av alkohol av underåriga. Dessa företeelser studeras även i sex kontrollkommuner som liknar försökskommunerna 

med avseende på storlek och geografi. Efter 1 1/2 år syns inga större skillnader i alkoholoch 

narkotikautvecklingen mellan försöks- och kontrollkommunerna. Medieaktiviteten och antalet 

inslag kring alkohol och narkotika har dock under hela projektperioden varit större i försökskommunerna 

än i kontrollkommunerna. I övrigt liknar utvecklingen i kommunerna den i landet i stort.


Avslutning 

Alkoholkonsumtionen har ökat snabbt de senaste fyra åren och tillgängligheten på alkohol från 

utlandet är nu närmast obegränsad. Utvecklingen av kroniska alkoholrelaterade sjukdomar har hittills 

endast ökat marginellt de senaste åren, medan en markant ökning av akuta skador kan noteras. Denna 

utveckling förefaller dock ha bromsats upp enligt tillgängliga data från 2002 och 2003. En fortsatt 

ökning av rattfylleribrott föreligger dock, liksom ett ökande antal misshandelsbrott. Situationen ser 

olika ut i olika delar av landet och regionala variationer kan noteras både vad gäller tillgänglighet till 

alkohol, attityder, alkoholkonsumtion, och skadeverkningar. En mindre restriktiv attityd till alkohol, 

högre konsumtionsnivå och fler alkoholrelaterade skadeverkningar kan exempelvis noteras i södra 

Sverige jämfört med norra Sverige. 

Ett samordnat förebyggande arbete i kommunerna är under uppbyggnad och särskilda satsningar görs 

i valda kommuner inom ramen för ett forskningsprojekt. För att arbetet ska kunna ske långsiktigt 

krävs att det finns stöd i kommunledningarna, att beslut om åtgärder fattas och följs upp, att personella 

och ekonomiska resurser avdelas för arbetet och att flera aktörer involveras och samordnas. Antalet 

kommuner med alkoholoch/eller drogsamordnare har också ökat. Betonas bör dock att flera av dem 

inte fått möjlighet att avsätta rimlig tid till arbetet med att samordna det alkoholoch drogförebyggande 

arbetet. Det finns en medvetenhet i många kommuner om vikten att öka samverkan mellan 

tillsynsverksamheten i kommunen och övrig förebyggande verksamhet, men fortfarande dominerar 

ungdomsinriktad verksamhet med betoning på att minska efterfrågan på alkohol och droger. En ökad 

satsning på åtgärder inom arbetslivet, primärvården, och trafiken behövs, liksom fler föräldrainriktade 

åtgärder. Att bekämpa den illegala alkoholhanteringen är naturligtvis en angelägen uppgift för både 

stat och kommuner och utökade resurser till detta behövs. 

Alkoholen utgör ett av de största hoten mot folkhälsan i Sverige och kan om den rådande utvecklingen 

inte vänds resultera i avsevärda hälsoproblem framöver och en förkortad medellivslängd på sikt. För 

att hindra att ytterligare negativa hälsokonsekvenser utvecklas krävs kraftfulla tillgänglighetsbegränsande 

åtgärder, men också riktade insatser för speciella riskgrupper som exempelvis storkonsumenter.

Referenser 


1. Nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador. Proposition 2000/01:20. 

2. Babor, T. (red.) Alcohol No Ordinary Commodity - Research and the Public Policy. New York: 

Oxford University Press Inc; 2003. 

3. Andréasson S. Policy för prevention. I: Andréasson S (red). Den svenska supen i det nya Europa. 

Nya villkor för alkoholprevention: en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 

2002. 

4. Ungdomars drogvanor 1994-2003. Stockholm: Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning 

(CAN); 2004. 

5. Var går gränsen? Delbetänkande av Alkoholinförselutredningen. SOU 2004:86. 

6. Leifman H, Arvidsson O, Hibell B, Kulhorn E, Zetterberg H. L. Svenskens bruk av svartsprit och 

totala alkoholkonsumtion 1996-2000. Stockholm: Socialdepartementet, OAS; 2000. 

7. Leifman H, Trolldal B. Svenskens alkoholkonsumtion i början av 2000-talet med betoning på 

2001. Stockholm: SoRAD, Forskningsrapport nr. 3, reviderad version. 

8. Skolelevers drogvanor 2003. Stockholm: Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning 

(CAN); 2004. Kompletterad med material för 2004, ännu ej publicerat. 

9. Mönstrandes drogvanor 2003. Stockholm: Centralförbundet för alkoholoch narkotikaupplysning 

(CAN); 2004. 

10. Alkoholreklam i tryckta skrifter i ett folkhälsoperspektiv. Betänkande av Utredningen om alkoholreklam 

i tryckta skrifter. SOU 2003:69. 

11. Lalander P, Svensson B. Ungdomar, normer och kultur. I: Andréasson S (red). Den svenska supen 

i det nya Europa. Nya villkor för alkoholprevention: en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens 

folkhälsoinstitut; 2002. 

12. Leifman H, Gustafsson N-K. Vad tycker svensken i olika alkoholpolitiska frågor? Stockholm: 

SoRAD; 2004. 

13. Leifman H. Alkoholen i Sverige - konsumtion och dryckesmönster. I Andréasson & Allebeck 

(red) Alkohol och hälsa, en kunskapsöversikt. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. 

Rapport R 2005:13. 

14. Boström G, Nykvist K. Levnadsvanor och hälsa – första resultaten från den nationella folkhälsoenkäten 

Hälsa på lika villkor. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. Rapport R 2004:48. 

15. Leifman H, Vilka dricker mer alkohol i Sverige? En studie av konsumtionstrender bland män och 

kvinnor i olika åldersgrupper. Stockholm: SoRAD; 2003. 

16. Svenskarna och alkoholen år 2000. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut och Centralförbundet 

för alkoholoch narkotikaupplysning; 2001. 

17. Leifman H, Gustafsson N-K. Drickandets temporala struktur – analyser av alkoholkonsumtionens 

och berusningsdrickandets månatliga variationer. Stockholm: SoRAD; 2003. 

18. Helling S. Svensken snackar svartsprit, en intervjuundersökning om vårt förhållande till hembränning 

och smuggelsprit. Stockholm: Socialdepartementet; 2001. 

19. Indikatorer för alkoholutvecklingen. Redovisning av ett regeringsuppdrag. Stockholm: Statens 

folkhälsoinstitut; 2003. 

20. Brottsutvecklingen i Sverige 1998–2000. BRÅ-rapport 2001:10. 

21. Wallin E. Lokalt folkhälsoarbete. I:S Andréasson (red.), Den svenska supen i det nya Europa: nya 

villkor för alkoholprevention (s 249-266). Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2002. 

22. Utveckling av lokalt alkoholoch narkotikaförebyggande arbete. Sex försökskommuner i samverkan 

med Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och Statens folkhälsoinstitut. 

Delrapport, november 2004. Stockholm: Statens folkhälsoinstitut; 2004. Ännu ej publicerad rapport.

Rapporten är en deluppföljning av nationella handlingsplanen för att förebygga alkoholskador. 

Den behandlar utvecklingen på alkoholområdet under perioden 1998 t.o.m. 2003, 

i vissa avseenden även 2004. I tur och ordning beskrivs bestämningsfaktorer för alkoholkonsumtionens 

utveckling, konsumtionsutvecklingen, alkoholskadeutvecklingen och 

utvecklingen av förebyggande insatser. Den nationella handlingsplanen för att förebygga 

alkoholskador genomförs under åren 2001–2005, vilket innebär att denna uppföljningsrapport 

täcker de första 3–4 åren av handlingsplanens genomförande, samt en referensperiod 

om tre år innan, dvs. 1998–2000. 

Statens folkhälsoinstitut 

Distributionstjänst 

12088 Stockholm 

Fax 08-4498811 

E-post fhi@strd.se 

Internet www.fhi.se 

Rapport 2005:13 

ISSN 1651-8624 

ISBN 91-7257-339-2

Den svenska alkoholutvecklingen, 407 kB - Statens folkhälsoinstitut

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?