Nr 17 2005 - Byggnadsarbetaren

Med gubbjäveln
som arbetskompis
”Jag tvingade honom ta ringarna ur öronen”
Mats Westlund och Fredrik Westin går i sina fäders fotspår. De
är båda lärlingar i pappas arbetslag. Mats ska bli snickare som
sin pappa. Fredrik ska bli armerare liksom sin far. ”Det är bra
att de är på jobbet. Då vet man var de är”, flinar Mats pappa
Peter Westlund. Fredriks far Lars Lundberg håller med.
TEXT ELIN JÖNSSON FOTO ANNA SIMONSSON
Mats Westlund, Fredrik Westin, Peter
Westlund och Lars Lundberg.
Ett reningsverk i Värtahamnen i
Stockholm är under renovering.
Det är byggt på 50-talet och har
inte använts på ett tag men snart
ska det få ställa upp som uppbackning
åt en kollega. När reningsverket i Henriksdal
blir fullt ska avloppsvattnet skickas
över hit för lagring. Då gäller det att det är
tätt och fungerar.
I många sammanhang är det inte vidare
populärt att barnen följer sina föräldrar. Se
bara på Rönneberga-debatten i våras, där
många blev indignerade över att chefen Ola
Rask anställt både fru, dotter och son och att
dottern dessutom attesterade hans fakturor.
I byggbranschen däremot är det en gammal
tradition att far och son arbetar tillsammans.
På senare år har det kommit en del döttrar
som följer i pappas fotspår, men det är långt
ifrån vanligt. Men att det som i ett av Anjobyggs
arbetslag om tio personer är två pappor
och två söner, händer inte superofta. En
armerare och en armerarlärling. En snickare
och en snickarlärling.
En slump förstås att de är i samma lag men
inte att sönerna har följt sina fäder.
Fredrik, 24, kommer från Gävle. Mats, 23,
kommer från Köping. De ser väldigt olika ut
och har valt olika yrken men en del har de
gemensamt. Båda är traditionella lärlingar.
Skolleda fick dem att inte vilja gå gymnasiet
utan att försöka ta sig fram arbetsvägen. Efter
ett par framgångslösa år på den tuffa arbetsmarknaden,
ledsnade föräldrarna på att
sönerna var arbetslösa.
Peter frågade på sitt jobb om hans son
kunde prova som lärling. Lars frågade på sitt
jobb.
– Den fjortonde augusti år 2000 stämplade
jag in på Södra Länken, säger Mats utan att
tveka.
Av tonfall och uttryck är det svårt att uppfatta
om han säger det med glädje eller sorg.
Han glider snyggt på den smala linan som
utgör det sneda leendets humor, där åhörarens
osäkerhet på budskapet är en viktig del
av behållningen.
Redan första dagen fick han klara sig själv
och gick med en annan snickare, långt ifrån
Peter.
– Det var okänt folk överallt och jag har
aldrig hållit på med sådant här förut, berättar
han.
Peter kände aldrig någon pappa-oro för
hur sonen skulle klara sig. Han följde själv
med sin pappa på bygge när han var tonåring.
Pappan var elektriker och drog ledningar vid
tunnelbanebygget i Stockholm.
Åtta meter ner, på botten i en av de största
avloppsbassängerna går Mats med ett enormt
plockepinn i händerna. Han stoppar ner de
sista armeringsjärnen i ett par hål i formarna
där de ska gjuta övergången mellan vägg och
golv.
”Det är klart. Det är bara att stoppa i”, skriker
snickarlärlingen till sin pappa.
Ett par sekunder senare kommer Peter och
gör sin del av jobbet.
Armerarlärlingen Fredrik hade en helt annan
start på byggkarriären. Hela första dagen
lämnade hans pappa Lars honom inte
ur sikte.
– Då hade jag honom under totalbevakning.
Han skulle ju lära sig verktyg och allting,
säger Lars och erinrar sig att han tvingade
Fredrik att ta ur alla ringarna ur öronen och
piercingen ur tungan. Nu ett par år senare
har han dem i hela tiden och ingen verkar ta
någon notis.
– Just de första dagarna blev det en hel del
frågor: ”Pappa, ska jag göra så här”, men sedan
har jag klarat mig själv, konstaterar han
och Lars fyller i:
– Om det hade visat sig att han inte hade
det minsta anlag för yrket så hade vi fått lösa
det. Det är viktigt för mig som lagbas att inte
favorisera honom. Det finns mer eller mindre
trevliga jobb och det skulle inte fungera om
jag gav Fredrik bara smörjobben: som att armera
väggar, till exempel.
Att det skulle finnas någon risk att Fredrik
får extra mycket skitjobb, bara för att Lars ska
visa att han inte favoriseras, tror ingen av dem.
24 BYGGNADSARBETAREN NR 17 NOVEMBER 2005