MUSIKTERAPI - SMoK - Sveriges Musik

ka studier visat sig ha en avslappande effekt. Förutom själva musiken bygger terapisessionen,
som bör vara i 30-45 minuter, på att andra stressmoment reduceras t.ex. genom att dämpa
belysningen och ta bort störande moment, som provtagning, besök eller dylikt (Almerud &
Petersson, 2003).
Effekter av rehabiliterande musikterapi
Forskningen kring rehabiliterande musikterapi visar nästan uteslutande positiva resultat.
Många forskare påtalar dock att deras studier är begränsade, och att ytterligare forskning behövs.
I det här avsnittet ges några exempel på den rika floran av effektstudier om rehabiliterande
musikterapi.
Samordning av rytmiska stimuli och motoriska aktiviteter har prövats framgångsrikt vid
Parkinssons sjukdom och balansrubbningar (Thaut m.fl. 1999; Thaut, 2005). Kombinationen
av rörelse, rytm och musik har också gett positiva effekter gällande stämningsläge, handens
greppförmåga och koordination av rörelser i ena kroppshalvan (Wood & Eames, 1995; Rose
& Johnsson, 1996). Musikterapi har även visat sig kunna leda till förbättrad funktionsnivå
efter hjärnskada med afasi (Giles & Wilson, 1993; Myskja, 2004), samt förbättrat rörelsemönster
och höjt stämningsläge efter stroke (Seonghee & Miyong, 2007).
Rehabiliteringen av strokepatienter bör inledas direkt på akutmottagningen, och behandlingen
bör fortsätta när patienten förflyttas till en vårdavdelning, menar Seonghee m.fl.
(2007). Författarna har genomfört en pilotstudie som utgår från RAS gällande musikterapeutiska
effekter i form av förbättrad psykosocial och fysisk funktionsnivå, stämningsläge och
livskvalitet. I interventionen utnyttjades rytmens förmåga att stimulera nervsystemet. I tillvägagångssättet
införlivades fysiska ”call and responds” med hjälp av sång och handklappning
till rytmisk musik. Deltagarna i studien hade drabbats av stroke med muskelsvaghet och funktionsnedsättning
på någon sida av kroppen. Vidare hade de inte deltagit i något rehabiliteringsprogram,
men kunde kommunicera utan problem med undersökningsteamet. Via dator
genomfördes ett slumpmässigt urval av patienter som fyllde dessa inklusionskriterier, och 18
valdes för en experimentgrupp, medan lika många utgjorde kontrollgrupp. Experimentgruppen
deltog i ett åtta veckors musikterapeutiskt program, medan kontrollgruppen bara fick allmän
information gällande tillgänglig vård i den omgivande kommunen. Det visade sig att
experimentgruppen efter musikterapeutisk behandling hade en större variation och flexibilitet
i sina rörelser.
Schauer och Mauritz (2003) undersökte om rytmisk feedback (MMF) kunde förbättra
gångträningen hos strokepatienter. Även i denna studie var designen experimentell. En bandspelare
fästes vid patientens bälte och tunna kablar fästes i skosulan. Experimentgruppen
praktiserade gångterapi med hjälp av MMF fem dagar i veckan, 20 minuter varje dag vid totalt
15 tillfällen. Kontrollgruppen deltog i en 20 minuters session varje dag, med uppvärmningsprogram
och ”vanliga” övningar. Båda grupperna blev verbalt uppmuntrade av terapeuterna
att gå i sin egen takt. MMF visade sig ha flera positiva effekter bl.a. genom att musiken
väckte minnen, och att rytmiken stimulerade och förbättrade deras gång- och rörelseförmåga.
Enligt Magee (2007a) bör även personer som lever med neurologiska sjukdomar aktivt delta
i musikskapande musikterapi. För patienter med MS och andra rörelsehinder kan detta t.ex.
vara en ny fysisk erfarenhet. I en annan studie visar Magee (2007b) att musik kan användas
som redskap för att mäta sensitivitet hos allvarligt hjärnskadade personer, med låg medvetandegrad.
Inom psykiatrisk rehabilitering har musikterapi visat sig kunnat bidra till bättre självkänsla
och lindring av psykotiska symtom. I Silverman & Marcionettis undersökning (2004) gällande
effekter av enstaka terapisessioner fick patienterna skatta sig själva både före och efter en
terapisession. Förbättringar skattades bl.a. gällande stämningsläge, ”coping” och lägre grad av
16