MUSIKTERAPI - SMoK - Sveriges Musik

tion stor betydelse. Deltagarna i sånggruppen kan också öva genom att inledningsvis tala orden
i sångtexten, för att få klarhet i talet. Varje sång sjungs först av terapeuten och sedan av
gruppen.
Musikterapi inom områden som hospice och barnhospice har bl.a. studerats av Dayton,
Bunt och McClean (2006). Patienter med cancersjukdom kan t.ex. välja mellan att personligen
delta i musikframträdanden, eller att enbart att lyssna på musik. Syftet med musikterapin är att
svara an mot de psykologiska och fysiologiska behov som kan uppkomma t.ex. på grund av
biverkningar av medicinsk behandling. Utgångspunkten för musikterapin är att en cancersjukdom
inte enbart medför smärta för patienten. Den kan också innebära ett allvarligt hot mot
självkänslan och identiteten. Flera olika musikaktiviteter bör erbjudas, men det behöver inte
enbart vara musikterapeuter som genomför sessionerna. ”Vanliga” musiker och vårdpersonal
kan också involveras. Good m.fl (2000) ifrågasätter emellertid sjuksköterskors val av musik
när patienten får ”musikterapi” t.ex. som en hjälp till smärtlindring. Författarna betonar att det
finns olika kulturella preferenser när det gäller val av musik, och menar vidare att dessa är
kulturellt bundna.
Dayton m. fl. (2006) anser att även bakgrundsmusik kan ha terapeutisk effekt under förutsättning
att den gör det lättare att slappna av. I en kartläggning av förekomsten av musik och
musikterapi inom åttio hospice och barnhospice i Storbritannien fann Dayton m.fl. en mängd
olika sätt att arbeta med musik både individuellt och i grupp, med både egen aktivitet och
lyssnande från patientens sida. Musik och musikterapi var ett vanligt inslag vid cirka en fjärdedel
av de undersökta vårdenheterna, fler än hälften erbjöd sådana aktiviteter varje vecka.
Musikterapin genomfördes både av musikterapeuter och vårdpersonal.
Hospicevård av god kvalitet förutsätter också att det finns professionella vårdare som
känner sig trygga med att arbeta i dödens närhet. Att vårda svårt sjuka i livets slutskede kan
emellertid vara påfrestande även för vårdarna. Det finns en uppenbar risk för personal inom
hospicevård drabbas av utbrändhet, framför allt vid ensamarbete där det saknas tillfällen att
dela upplevelser och erfarenheter med kollegor. För många vårdare är t.ex. arbetsdagen fylld
av hembesök. Hilliard (2006), som myntat begreppet ”medlidandeutbrändhet”, har kartlagt
utbrändhet hos präster och vårdpersonal som vårdar människor i livets slutskede. Som metod
användes musikterapi med avsikt att skapa team bestående av flera hospicevårdare. Två olika
musikterapeutiska metoder prövades. I den ena fick deltagarna uppleva en fri form av livemusik.
I den andra, som kallades ”didaktisk musikterapi”, fanns en tydlig struktur med aktivt
lyssnande lett av en musikterapeut med guidad textanalys till musik och rörelse.
Effekter av omvårdande musikterapi
Kenny och Faunce (2004) har undersökt effekter av sång som metod för att lindra kronisk
smärta. En jämförelse med enbart musiklyssnande visade att det blev lättare att hantera smärta.
Enligt Krout (2001) ökar även förmågan till smärtkontroll, fysisk välbefinnande, och avslappning
när människor i livets slutskede får musikterapi. Vidare menar Aasgaard (2001) att
musikterapi för barn med cancer gör det möjligt att, om så bara för en stund, glömma att man
är patient. Genom att spela och sjunga blir barnet delaktigt och ingår i en aktiv social roll.
I Hilliards (2006) studie av improviserat lyssnande och strukturerad musikterapi för
vårdpersonal inom hospicevård visade det sig att båda metoderna underlättade teamarbete.
Detta minskade i sin tur risken för utbrändhet.
Good m.fl. (2000) genomförde en studie av musikaliska preferenser i olika kulturella grupper
i USA, med siktet inställt på att anpassa sjuksköterskors musikval när musikterapi används
inom omvårdnad. Författarna fann att euroamerikaner ofta föredrar orkestermusik, medan
afroamerikaner gillar jazzmusik. Vidare föredrog Taiwaneser harpmusik osv. Författarna
rekommenderar fortsatt forskning om musiksmak i olika befolkningsgrupper, men problematiserar
inte sina egna behov av sådana generaliseringar.
20