STOCKHOLMS STADSTEATER AB Ã RSREDOVISNING 2009

påfallande ofta talas det också om en samspelt och skicklig
ensemble. Sådana exempel är recensionerna av Måsen, De
Tre Musketörerna, Sista dansen, Bröderna Lejonhjärta eller
Tröstar jag dig nu? Det är Infopaqs intryck att ensemblen får
större utrymme 2009, än 2008.
• Regin får större utrymme
Ett intryck från genomgången av recensionerna under 2009,
jämfört med 2008, är att regin har fått ta större plats det här
året. Som exempel kan nämnas recensionerna av Påsk, Brott
och brott och I väntan på Godot, där regin tar upp en stor
del av recensentens intresse. Några av teaterns regissörer
ges (vilket också påtalas) samma stjärnstatus som de mest
kända skådespelarna, kanske främst Alexander Mørk-Eidem
från vilken recensenterna i det närmaste förväntar sig
succéer. Det är även under 2009 vanligare att regin diskuteras
och ifrågasätts, än att skådespelarinsatserna gör det.
• En egen och unik röst
I flera recensioner – och inte minst när tyngdpunkten ligger
på regin – återkommer recensenterna till att Stadsteaterns
regissörer lyckas skapa något eget och unikt, också av
redan kända texter eller dramer. Sådana exempel är De Tre
Musketörerna, Brott och brott och Påsk. Det ger bilden av
en teater med en egen röst, som särskiljer sig från »vanlig
teater« och från sina konkurrenter. Det ger också bilden av
en teater som vågar gå utanför ramarna.
• Samtida och aktuella föreställningar
Att föreställningarna är samtida, moderna eller aktuella är
också något som återkommer i recensionerna och som ofta
ses som en styrka i uppsättningarna. Detta känns igen även
från vad som karakteriserade repertoaren under 2008. Som
exempel på recensioner där detta förekommer kan nämnas
De Tre Musketörerna, Bröderna Lejonhjärta, Stor och Liten,
Shopping & F***ing. I enstaka fall vänder sig dock recensenterna
mot att uppsättningarna känns för typiska för sin
tid, exempelvis i Kulturnytts recension av Full Speed Ahead
som recensenten menar erbjuder en »standardanalys«.
• Spektakulär scenografi lyfts fram
Scenografin hamnar ofta i skuggan av skådespelarinsatser
och regi men merparten av alla recensioner ägnar utrymme
också åt detta. Det är särskilt när scenografin överraskar
eller upplevs som annorlunda och originell som den ges större
intresse. Ett sådant exempel är Påsk, där den avskalade
och minimalistiska scenografin påtalas i samtliga recensioner.
Också i recensionerna av Bröderna Lejonhjärta tar scenografin
mycket plats, exempelvis för sina scenlösningar. Vad
gäller De Tre Musketörerna kan det vara värt att nämna att
smink och kostym noteras. Även stolarna i Brott och brott
är ett exempel på uppmärksammad scenografi.
• Roligt och underhållande
Att de föreställningar som Stadsteatern sätter upp ofta roar
och underhåller var ett tydligt tema också 2008. Då beskrevs
många föreställningar till och med som för lättsamma. Det
är mindre vanligt nu - även om det fortfarande förekommer,
exempelvis i recensionerna av Änkeman Jarl. Vanligare är
dock att det istället betonas att det ofta finns ett stort allvar,
också i de föreställningar som lockar till skratt. Sådana exempel
är I väntan på Godot eller Sista Dansen. Vid några tillfällen
beskrivs dessutom teatern och dess föreställningar som
folklig, som i recensioner av Sista Dansen och Puntila/Matti.
• Publikkontakt en stark sida
Några recensioner lyfter fram den kontakt som föreställningarna
lyckas skapa med publiken. Särskilt tydligt är detta i
recensionerna av De Tre Musketörerna, där föreställningen
till och med jämförs med en rockkonsert. »Stockholms
stadsteater, ja! Men det kunde också ha varit filialen till en
pop- och rockkonsert på Hovet, Globen eller Skandinavium«,
skriver UNT. Återkommande ord som används för att beskriva
Stadsteaterns föreställningar är »gripande«, »fängslande«
eller »känns i kroppen«. Vid enstaka tillfällen skildras teatern
som en publikfriare. I Dagens Nyheters recension av
Puntila/Matti, vänds detta till något negativt när recensenten
talar om »ett enda långt publikfriande spektakel«.
• Föreställningar som väcker tankar och ställer frågor
Ett annat återkommande tema i recensionerna är att
föreställningarna lyckas föra ett samtal med publiken, väcker
tankar och ställer frågor – och ofta lämnar åt åskådarna
att finna svaren. Detta beskrivs som en styrka, också när
föreställningen som helhet får ett svalare mottagande,
exempelvis i mottagandet av Monsterkabinettet.
Slutsatser
…en stor ensemble skickliga skådespelare
Liksom under 2008, är det framför allt minnesvärda rollprestationer
som lyfts fram i recensionerna. Det handlar
främst om enskilda rollporträtt, exempelvis Ingvar Hirdwall
i Änkeman Jarl eller Katarina Ewerlöf i En dag ska jag berätta
om mamma. Påfallande ofta påtalas dock den starka
ensemblen. Det är Infopaqs intryck att ensemblespelet får
större utrymme under 2009, än under 2008. Skådespelarinsatserna
kritiseras ytterst sällan. Snarare lyfts rolltolkningarna
ofta fram även i recensioner där föreställningen som
helhet får ett något svalare mottagande. Att teaterns skådespelare
så ofta hyllas av recensenterna är teaterns främsta
styrka.
…skickliga regissörer
Ytterligare ett intryck från recensionerna är att regin har fått
ta större plats under 2009 än under 2008. Påsk, I väntan på
Godot och Brott och brott är några exempel på recensioner
där regin får stort utrymme.
16