Att lära sig leva med bipolär sjukdom: - Black and White

Ellens perspektiv
Min man Göran hade fått diagnosen
bipolär sjukdom redan innan vi gifte
oss för 30 år sedan. Han har alltid
klarat av det väldigt bra. Han har tagit
sin medicin, haft ett krävande jobb och
varit med och fostrat våra två barn.
Men allt ändrades när han gick i
pension för ett år sedan. Han slutade ta
sin medicin. Han blev väldigt agiterad
och började göra upp vansinniga planer
och köpa saker vi inte behövde. Till slut
flyttade han. Jag var så orolig och
saknade honom otroligt mycket. Vi i
familjen såg till att Göran hade bra stöd
från det psykiatriska uppsökande
teamet. Men ibland undrade jag: Men
jag då Var finns mitt stöd Jag
kontaktade en lokal anhörigförening .
Bara det att ha någon att prata med var
till oerhört stor hjälp och fick mig att
inse att ingenting av det här var mitt
fel. Sakta, med lite försiktiga
påtryckningar, lyckades jag övertyga
Göran att komma hem igen. Det är så
underbart att ha honom tillbaka.
Görans perspektiv
När jag gick i pension tänkte jag:
”Det här är toppen. Nu kan jag
verkligen börja leva mitt liv så som
jag alltid har önskat.” Jag köpte en
snabbare bil, flyttade in i en dyr ny
lägenhet, bestämde mig för att lära
mig spela piano och gick med i en
golfklubb. Sex månader senare fann
jag mig själv leva ensam, omgiven av
sportutrustning och ett piano jag
varken kunde spela på eller hade råd
med. Jag måste erkänna att jag
kände mig väldigt nere. Allt kändes
väldigt dystert då. Som tur är var min
familj otroligt stöttande. När jag
flyttade hemifrån höll mina döttrar
ett öga på mig och försäkrade sig om
att jag höll kontakten med mitt
vårdteam. Sedan, när jag började bli
deprimerad, kom min fru på besök
och såg till att jag åt ordentligt. Till
slut kom hon så ofta på besök att det
kändes rimligare att jag flyttade hem.
Jag börjar känna mig något bättre
nu. Jag känner mig både tacksam
mot alla som har hjälpt mig, ganska
ödmjuk och väldigt förlägen för alla
bekymmer jag förorsakat.
49