2010 - Vänersborgs Söners Gille

Paris-benämningen uppkommit, även om Birger Sjöberg inte utfört den i
sitt kåseri. (---) Man kan dock konstatera, att det råder en viss samklang
mellan uppgiften om benämningens uppkomst i företalet till Fridas bok
och Fru Haijs variant av sko-historien: benämningen anges i båda fallen
emanera från societeten i Vänersborg. (a. a., ss. 58-59)
Paris
Nils Gunnar Nilsson har ovan citerat uppgiften om att vänersborgaren
gärna kallade sin ”nätta” stad Lilla Paris, enligt DN 1900, då namnet
tycks ha varit allmänt spritt i staden. Känt är ju att ”den staden tycke
har utav Paris, som Rådman sagt och tror” och på samma sätt heter det
i inledningen:
Lilla Paris, den benämning, Rådmannen själv givit staden vid ett
högtidligt tillfälle för att därigenom betydligt och på en gång förstora
densamma och öka innebyggarnas stolthet över att inom dess gränser
få utföra goda murningsarbeten till egen och efterlevandes båtnad.
NGN citerar raderna ur inledningen till Fridas visor, och fortsätter:
”Förbluffande många av de uppgifter som lämnas i ’Fridas bok’ kan
föras tillbaka på en konkret Vänersborgs-verklighet.” Sådana jämförelser
hade han f ö själv redan gjort i artikeln ”Lilla Paris på prosa” i
Svensk Litteraturtidskrift 1960, nr 2. På tal om Rådmans ord om Lilla
Paris, frågar han sig: ”Kan de citerade orden – som så väl återspeglar
Rådmannens kommunala ordalag ’vid ett högtidligt tillfälle’ – ha ett
reellt underlag” (a, a,. s. 54)
Sjöberg behöver i så fall inte ha ”lagt jämförelsen i Rådmans mun”,
som August Peterson föreslår, utan man skulle kunna ta Sjöberg på orden
när han tvärtom tillskriver Rådman själv uttrycket Lilla Paris, både i
visan och i inledningen. Om man läser texten noga ”…som Rådman sagt
och tror”, så framställs onekligen benämningen som Rådmans egen.
Man kan då ifrågasätta genomslagskraften i det här sammanhanget hos
händelserna med doktorinnan Bylund och skorna, med paristuristen
och världsutställningen och med unge Sjöberg och den handskrivna
skolpojkstidningen Frän, och i stället räkna de nämnda anekdoterna
snarare som svarssägner, försök att i efterhand finna ett ursprung till
ett stående uttryck.
Eftersom de anförda förklaringarna kan ses som ”spekulationer”,
må det väl vara tillåtet att spekulera en gång till. Både DN-artikeln och
August Peterson pekar ju ”tillbaka in på 1800-talet”, och varför då inte
gå in på 1800-talets historia, och lokalhistoria.
1834 hade staden drabbats av en katastrof.
38