2010 - Vänersborgs Söners Gille

som har kallats 1800-talets huvudstad, hade ju vid denna tid hög prestige
som modets och kulturens, världsutställningens och kolonialväldets
huvudstad. Fint folk i Vänersborg reste till Paris, och man svängde sig
med franska språket - parken i centrum heter Plantaget, och ”hamnpiren”
kallas ”jetén”, av franska jetée.
Men vad hade de här två städerna egentligen gemensamt ”Vår stad,
till ytan lik Paris, har ej dess karaktär”, heter det ju, men alltså till ytan
lik och tycke har utav Paris, och båda dessa uttryck anger noga taget
synintryck, men kan inte gärna syfta på husen (även om både Sparbanken
och museet har omtalats som monumentalbebyggelse).
Staden företer i sitt yttre intet annat anmärkningsvärdt än sin
regelbundna plan – säger 1892 Nordisk Familjebok i artikeln
”Vänersborg” och fortsätter: men läget är så mycket vackrare, mellan
å ena sidan Dalslands kullar och å den andra Halle- och Hunnebergs
branter, under det Vänern utbreder sin vida vattenyta åt n. (…)
Vad som återstår är då ”boulevarderna”, långa breda gator som ger en
prägel av storstad. Paris hade undergått lika genomgripande förändringar
som lilla Vänersborg:
(…) det var under det andra kejsardömet (1852-70), som P.,
fullständigt förvandladts under Seine-prefekten Haussmanns förvaltning,
blef verldens vackraste stad och, såsom fransmännen älska att påstå,
civilisationens hufvudstad. (Nordisk Familjebok 1888, art. ”Paris”)
Dåtidens uppslagsböcker nämner också ett mycket observerat inslag i
den parisiska stadsbilden, esplanadsystemet med alléprydda boulevarder.
När NGN jämförde Kristianstad och Vänersborg, framhöll han också
just sådana gator i ”två ganska likartade städer med en viss storslagenhet
i planering (jfr boulevarderna), med landshövding och regemente” (a.
a., s. 60). Och Vänersborgs brandgata, mer än 100 m bred och över 500
m lång från Residenset till Museet, kan erinra om paradgatan Champs-
Elysées i Paris.
Är det då inte frestande att inbilla sig att förebilden för ”Rådman”,
rådman Albert Carlsson, stadens starke man i slutet av 1800-talet, född
1841, under sin uppväxttid har hört om förändringarna i 1850- och 1860-
talens Paris, och i lokalpatriotisk stolthet kan ha gjort jämförelser som
att hans stad var som ett litet Paris, eller rentav att också Paris nu fick
breda gator med alléer, precis som hans egen lilla stad
Ska man nu våga ytterligare en djärv gissning, med vissa reservationer,
om när Rådman i så fall kan ha fällt ett yttrande om sin stad som
ett ”Lilla Paris”, så ska ju detta ha skett ”vid ett högtidligt tillfälle
för att därigenom betydligt och på en gång förstora densamma och
40