Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

de att det då skulle röra sig om en cello, men
jag sa att det i stället var altfiol. Ett lyckligare
ansikte kunde man inte tänka sig, han strålade
av glädje. Han spelade nämligen själv altfiol. Då
visste jag att jag skulle få Henry Stenström som
lärare i altfiol. Han hade också en underbar
stråkkvartett. Han hade sedan tidigare en elev
och då skulle han med mig få två elever.
– Göteborgskonservatoriet hade ingen examensrätt,
så jag fick efter tillräckliga studier åka
upp till Stockholm för att där tentera och också
göra ett pedagogiskt prov med en elev som
jag också skulle undervisa. Tentamen skulle
vara för Åke Hedlund. Efteråt ville jag ju så
snabbt som möjligt få reda på hur det hade
gått, om jag blivit godkänd, och förklarade att
”tåget till Göteborg går tillbaka redan i kväll”.
Han ringde mig senare den eftermiddagen och
sa kort: ”Far i frid!”. Så gick det till när violan
blev mitt instrument. Men jag vill säga att intresset
inte alla gånger varit besvarat.
Till Umeå
– När jag 1971 kom till Umeå möttes jag av
musikdirektören Allan Lindahl. Jag skulle få ta
hand om manskören, stadens studentkör, för
vilken Sven Melander var dirigent. Den blev
med tiden en blandad kör. Men manskör är
manskör, och jag levde för manskör som form,
även om den ingick i den blandade kören. Mitt
första uppdrag var att på trappan till Scharinska
villan svara för programmet på valborgsmässoafton.
Där infann sig också Blåscorpset
Renhornen, manskören sjöng verkligen klämmigt.
När Melander avgick från sin uppgift fick
jag ta över hösten 1971. Vi repeterade med
manskören en gång per vecka och så även med
den blandade kören. Jag tror att jag var ganska
snäll i samband med inträdesproven.
– Min första kontakt med Umeå Musiksällskap
var då Bengt Olof Engström skulle dirigera
en konsert och ville göra ett körverk varpå
jag föreslog några satser ur ett Beethovenverk.
Och våren 1972 skulle man våga sig på något
annat än direkta vårsånger. Varför inte första
satsen ur Joseph Haydns Årstiderna, Våren!
Inte med enbart pianoackompanjemang, det
skulle bli för fjuttigt tyckte jag. Goda krafter
fanns i kören som också spelade i Musiksällskapet.
På olika sätt fick vi till sist ihop en orkester
till Haydns stycke och jag erinrar mig bland annat
Per Ruth på klarinett. Blåsarna hade vi ju
redan i Renhornen så det kom inte att fattas
någon blåsstämma faktiskt. Kören upplevde
denna konsert som något alldeles fantastiskt.
Vid samma tid började jag också sporadiskt att
spela i Musiksällskapet.
– Så träffade jag Carl Erik Nilsson. Vi blev
riktig goda vänner. Efter vårkonserten funderade
jag en hel del på detta med kören. Vi repeterade
ju regelbundet. Stråkarna hade sitt Sällskap
och några av blåsarna var med i Renhornen.
Men de övriga, vart skulle de ta vägen Jag konstaterade
att på måndagar repeterade stråkarna
och på lördagarna kom regionmusiken och
Renhornen, samt stråkarna från musikskolan
och det repeterades hela lördagen. Men vad
hände med dem som inte visste var de hörde
hemma Det var då jag funderade på om inte
Umeå Musiksällskap skulle vara något för dem
och att Musiksällskapet skulle kunna vara en
ren amatörorkester. Det föll dock inte i god
jord hos alla, Renhornen bland andra. Men
Carl Erik och jag släppte inte planerna. Med
57