Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

kortspel låg utanför det anständigas gräns. Däremot
passade dans.
Föreningens dubbla kategorier och att styrelsen
ville ge båda grupperna det man önskade
gav vid handen att föreningen kom att upplevas
som en enda stor familj, där medlemmarna tog
väl hand om varandra. Så fungerade också de så
kallade Soaréerna där inga utomstående deltog.
Ett pikant undantag noteras 1889, när häradshövding
Bergenholtz ansökte om att få delta.
Genom ett kollektivt taget beslut bland alla
medlemmar i föreningen tillstyrktes häradshövdingens
deltagande, men det kom att kosta honom
hela 2,50 kronor, vilket var nära nog dubbelt
så mycket som medlemmar fick betala i
avgift för hela året. Detta är exempel på föreningens
sätt att sköta det sociala livet, men vilka
företeelser kom att spegla det rent musikaliska
utövandet I början av 1900-talet införde man
något som kallades familjeaftnar. Dessa hade ett
bredare innehåll som kammarmusik, kvartettsång
med solistiskt innehåll men också uppläsningar
av olika slag. Man hade tänkt på det mesta
och lät damerna ta med sig sina handarbeten.
Till och med några spelbord togs i anspråk.
Vid den här tiden visade det sig att det blev
allt svårare att vara den aktiva förening, som
man hade ambitionen att vara. Verksamheten
låg i stort sett i malpåse fram till i början av
1920-talet, då advokaten Nils Beite tog ett tydligt
initiativ som kom att rikta Sällskapets breda
åtaganden mot insatser inom instrumentalmusiken.
Det hela blev dock något av en berg- och
dalbana under 20-talet. Ett viktigt steg togs i
början av 1930 när man beslutade vid ett möte
med både amatörer och yrkesmusiker att ”Musiksällskapet
skulle upptaga arbetet” och att de
yrkesmusiker som ville ha ersättning skulle begära
det. Amatörmusikerna lät meddela att de
inte ville ha någon ersättning för sitt deltagande.
Nu blev också Umeå Musiksällskap medlem
i Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund vilket
innebar ett årligt bidrag vid inträdet på 2350
kronor. Vid den tiden hade man från Umeå stad
per år erhållit 800 kronor, ett bidrag som kort
därefter höjdes till 1200 kronor.
Under andra världskriget blev samhällslivet
påverkat av att våra grannländer drogs in i kriget.
Musiksällskapet visade sin solidaritet med
de drabbade, 1940 gavs en musikafton till förmån
för Finlandshjälpen. Samtliga yrkesmusiker
med verkande utan ersättning och bruttoinkomsten
gick i sin helhet till ändamålet. Att det var
oroliga tider syns vidare i Sällskapets protokoll
från samma år där det noteras att styrelsen beslutat
att placera 200 kronor i Svenska statens
försvarslån. Å andra sidan var styrelsen helt inne
på att så långt möjligt trots krigsåren hålla verksamheten
i gång.
Sällskapets viktiga frågor under decennierna
efter kriget handlade bland annat om repetitions-
och konsertlokaler och om yrkesmusikernas
ställning. I pressen kunde man läsa att
det fanns planer på att lägga ner I20-regementets
musikkår. Utan dessa viktiga yrkesmusiker,
främst bleck- och träblåsare, skulle Sällskapet
åderlåtas på absolut nödvändiga orkestermusiker.
Inför dessa utsikter kom en idé upp om att
inrätta en kommunal musikskola. Efter en rad
turer och uppvaktningar beslutades i Stadsfullmäktige
att inrätta en sådan som beräknades
komma igång hösten 1963. Detta kom att få en
viktig och avgörande betydelse för Umeå Musiksällskap
framgent.
7