MAGASIN ARE 2015
VI BRUKAR ANVÄNDA det här utrymmet till att breda ut oss rejält om Åres — och ibland vår egen — förträfflighet. Ett smart sätt att ta fokus från själva tidningsinnehållet har vi tänkt, för man vill ju inte att folk ska läsa för noga. (Det här är möjligtvis en följd av att några av våra vänner gjort det till en sport att leta stavfel i tidningen och sedan under högtidliga former påpeka dem för oss, gärna inför publik.) Men den här gången har vi ändå fått till en och annan text och återgår därför till en något mer klassisk ledare, där vi vill ta tillfället i akt att påpeka vissa saker du som läsare inte bör missa. Alltså — missa inte:
VI BRUKAR ANVÄNDA det här utrymmet till att breda ut oss rejält om
Åres — och ibland vår egen — förträfflighet. Ett smart sätt att ta fokus
från själva tidningsinnehållet har vi tänkt, för man vill ju inte att folk
ska läsa för noga. (Det här är möjligtvis en följd av att några av våra
vänner gjort det till en sport att leta stavfel i tidningen och sedan under
högtidliga former påpeka dem för oss, gärna inför publik.)
Men den här gången har vi ändå fått till en och annan text och
återgår därför till en något mer klassisk ledare, där vi vill ta tillfället
i akt att påpeka vissa saker du som läsare inte bör missa.
Alltså — missa inte:
- No tags were found...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
”Så fort ordet Åre nämndes<br />
fnös vi unisont och skrattade<br />
hånfullt. I våra ögon var vi ju<br />
fullfjädrade Chamoniards.”<br />
DÄREMOT HÖLL INTE den kärleken speciellt<br />
länge. Likt den knappt fjuniga yngling som jag<br />
var på den tiden var mina känslor lätta att byta<br />
ut.<br />
Fylld av inspiration från Åka Skidor packade<br />
jag mina prylar och drog ner till Alperna så fort<br />
jag blivit fri från gymnasiets och lumpens bindande<br />
bojor. Jag packade in mig i en studio på<br />
25 kvadrat med fem andra smutsbummare och vi<br />
söp oss redlösa på PP:s billigaste bärs på literflaska<br />
fyra kvällar i veckan och åkte runt i skidvärldens<br />
brutalaste berg utan säkerhetsutrustning,<br />
utan koll och utan teknik som om det inte fanns<br />
någon morgondag.<br />
Så fort ordet Åre nämndes fnös vi unisont<br />
och skrattade hånfullt. I våra ögon var vi långt<br />
förbi det stadiet. I våra ögon var vi ju fullfjädrade<br />
Chamoniards.<br />
Men det räckte inte för mig, jag ville ha mer<br />
och en gråkall januaridag vintern efter stod jag<br />
i min ensamhet på en övergiven parkeringsplats<br />
i La Grave och undrade vad i hela helvete jag<br />
hade gett mig in på. Världens råaste och mest<br />
mytomspunna skidort, och en livrädd skidåkare<br />
från Katrineholm som just hade kommit ner på<br />
jorden. Fullständigt. Totalt.<br />
Men jag lärde mig med tiden att hantera bergen<br />
och mig själv i dom. Jag fick hår på bröstet<br />
(bildligt talat, jag har fortfarande inte ett strå på<br />
bringan), vänner för livet och insåg vad jag blivit<br />
satt på den här jorden för att göra; åka skidor på<br />
stora berg. Jag var förlorad, och från den dagen<br />
är jag för evigt en Gravelotte i själ och hjärta.<br />
Dom få gånger en Åka Skidor smugglades ner<br />
till vår lilla håla i Hautes Alpes fnös vi föraktfullt<br />
varje gång något som hade med Åre att göra<br />
hyllades i skrift av dom där totalt ovetande och<br />
ignoranta redaktörerna och skribenterna som<br />
uppenbarligen inte hade skuggan av en chans på<br />
pucken när det gällde riktig skidåkning. Tydligen<br />
låg redaktionen där också, så sjukt fånigt<br />
att lägga en skidtidning på ett ställe utan berg.<br />
Vi satt inne med facit och dom gjorde verkligen<br />
inte det. Skidåkning handlade om 2000 plus<br />
fallhöjdsmeter med ond bråd död nedanför<br />
skidspetsarna, inte om en halvracklig kicker där<br />
någon fjant från skidgymnasiet försökte sig på en<br />
360 med handpåläggning.<br />
Ett par vintrar senare träffade vi på tidningens<br />
starke man bland cigarettröken på le Candy<br />
Ass, byns enda vattenhål. En, i våra ögon, ytterst<br />
arrogant man med platinablont hår och med ett<br />
självförtroende som tydligen ännu inte blivit<br />
varse om vad berget i mörkret ovanför honom<br />
hade att bjuda på. Dagen efter fick vi syn på hans<br />
gäng från liften och nog hade den ohängde jäveln<br />
fått tag på ett par K2 Seth Morrison, mina<br />
absoluta drömskidor som jag inte ens visste att en<br />
vanlig dödlig skidåkare kunde få tag på — visserligen<br />
i den fjantiga längden 193, men ändå.<br />
Jag föraktade honom med hela min själ, och<br />
han blev på något sätt min sinnebild av Åre.<br />
En dryg månad senare fick jag köpa ett par<br />
Morrison i den betydligt mer manliga längden<br />
204 av den legendariske Doug Coombs efter<br />
att jag, den simple skibumen från Katrineholm,<br />
hade visat honom, skidguden från Jackson Hole<br />
och Alaska, nerför Pan de Rideau, ett av La<br />
Graves hårigaste åk. Visserligen hade skidorna<br />
inte den balla grafiken med flames som originalskidorna,<br />
men istället en ovansida från en annan<br />
modell och enligt Coombs extra glasfiber för<br />
att bli styvare. Prototyp så det stänkte om det.<br />
Jag hade avancerat till kung och den där fjanten<br />
från Åre kunde gå hem och lägga sig och krama<br />
skämskudden nedanför sin obetydliga Skuta.<br />
Mitt självförtroende tog sig stundtals bibliska<br />
proportioner och än idag tror jag inte att jag<br />
åkt bättre skidor än jag gjorde den vintern.<br />
SÅ EN DAG, i nådens år 2006, bara dagar efter<br />
att Coombs och en annan skidvän gått bort i en<br />
fruktansvärd olycka på ett brantåk i La Grave<br />
som jag själv åkt flera gånger insåg jag att det var<br />
dags att ta tag i saker och ting.<br />
Jag hade kommit till en brytpunkt i tillvaron<br />
150 — <strong>MAGASIN</strong> ÅRE
Change language