MAGASIN ARE 2015

Solravinen Henke Windstedt väljer
en så brant linje på
Blåsten att vi höll på att
vända bilden åt fel håll.
och det var dags att ta ett beslut som sträckte sig
längre än några månader framåt. Det höll inte
längre att kuska runt som en lodis och inte ha
en fast punkt i tillvaron även om jag åkte skidor
över hela världen och hade lyckats lura till mig
gratis skidprylar från en räcka med skidföretag.
Jag var vuxen på riktigt, jag hade en outnyttjad
universitetsutbildning på fickan, jag hade
inget förhållande och jag kunde bosätta mig precis
var i helvete i världen jag kände för och hade
möjlighet till. Jag funderade länge och noga,
vägde mina alternativ på silvervåg. Jag packade
in allt jag ägde i min rostiga 745:a som drog två
liter milen och styrde rakt norrut till … Åre.
Det var ett fullständigt logiskt beslut. Jag
ville bo i Sverige, och jag ville bo med berg (okej
fjäll) och skidåkning som en del av min vardag.
Jag hade en dröm om att kunna ta mina skidor,
gå från min egen lägenhet, köra puder en hel dag
och komma hem och hänga i min egen soffa.
Och hur konstigt det än kunde ha tett sig på
förhand så var Åre det enda alternativet. Och jag
var helt tillfreds med det.
Dessutom hade jag lyckats få jobb i byn. Ett
vikariat på Åka Skidor av alla ställen på hela jorden.
Cirkeln var sluten på något sätt.
MIN FÖRSTA SKIDDAG i Åre var i slutet av
oktober efter ett rejält försäsongsdump som
lämnat Skutan täckt i ett tjockt lager med snö
av den ädlaste sort. Vi gick på stighudar upp
från Ullådalens parkering, genom Stendalen,
sneddade vid Tväråvalvet och landade på
toppen. Det var inget La Meije direkt men
tillfredsställelsen att ha det här hemma började
gnaga lite skönt i själen. Det här kanske kunde
bli bra trots allt.
En av mina polare föreslog att vi skulle ta
Baksidan ner. Där fanns tydligen en ränna som
hette 'Bananen' som skulle vara bra. Fränt, tänkte
jag och fick flashbacks till den legendariska rännan
med samma namn i La Grave. Puder och
rännor, det här verkade lovande.
Vi skråade bort mot en kulle täckt i vindpinad
blomkålssnö och droppade in i insteget. Två
svängar senare och vi var ute på ett stort, vidöppet
fält. Jag vände mig om till min polare.
— Var är Bananen, frågade jag.
— Det där var Bananen, svarade han.
Ridå. Det enda som i mina ögon återstod var
ett evighetslångt traverserande för att komma
ner till byn igen. Inte ens i Östra ravin som levererade
bra åkning den dagen kunde jag släppa
tanken på var fan jag hade hamnat när jag åkte
slalom mellan stenarna i Susabäcken.
Några veckor senare öppnade Duved och jag
gjorde min jämtländska liftdebut i duggregn via
en släplift med minimal fallhöjd.
Det sög.
Jag bokade en biljett till Kanada i januari och
lämnade byn i tre månader. Mitt resonemang var
återigen enkelt. Åre var från och med nu enbart
en cykelort i mina ögon, skidor skulle jag åka
på andra ställen. Inte här bland folk i perfekt
matchade outfits som trodde att dom åkte skidor
på något som kunde liknas vid Alperna. Igno-
152 — MAGASIN ÅRE