Miljö - Ålands landskapsregering

Mot bakgrund av resonemanget om odlingarnas påverkan och svårigheten att mäta effekter i exponerade
lägen anser vi att det kan vara motiverat att överväga en tämligen radikal förändring i kontrollprogrammets
utformning. Förslaget innebär att de odlingar som är belägna i öppna lägen exkluderas från
kontrollprogrammet, och att man istället lägger resurserna på en mer heltäckande och kvalitativ
övervakning av de odlingar som ligger mer skyddat till, och där man kan förvänta sig att en lokal
eutrofieringseffekt kan påvisas. Samtliga odlingsföretag bekostar då gemensamt övervakningen vid dessa
utvalda odlingar. Bedömningen av vilka odlingar som bör ingå i programmet baseras lämpligen på utfallet
av denna utvärdering, modellering av ökningen av fosforhalt vid odlingar (Nordvarg m.fl. 2000) och
resultat av tidigare utvärderingar av fiskodlingarnas miljöpåverkan (OY Vesi-hydro AB 1994-1996, Tulkki
1997-2002, Appelgren & Mattila 2002, Gustafsson 2003, 2004). För de odlingar som utvalts för
kontrollprogrammet bör man enligt ovan kartlägga och kvantifiera övriga lokala belastningskällor. För att
medge rättvisande bedömningar av odlingens påverkan är det också enligt ovan nödvändigt att definiera
lämpliga referenspunkter med motsvarande morfologisk karaktär, jämförbart geografiskt läge och
motsvarande belastningsnivå, naturligtvis fiskodlingen undantagen. Kontrollprogrammet för de utvalda
punkterna utformas lämpligen i stort som det nuvarande. För att förbättra möjligheterna till en korrekt
bedömning av påverkan och tillstånd anser vi dock att programmet bör förändras och utökas i vissa
avseenden.
Dagens kontrollprogram omfattar endast regelmässig temperaturregistrering av bottennära vatten. Genom
att registrera hela temperatur- och syrgasprofiler vid varje mättillfälle erhålls värdefull information om
vattenmassans eventuella temperaturskiktningar. Eftersom en stabil skiktning ofta utgör en viktig del av
förklaringen till uppkomsten av förhöjda närsaltshalter vid botten, låga bottensyrgashalter och artfattiga
bottenfaunasamhällen blir tolkningen av miljötillståndet säkrare med kännedom om vattnets
temperaturprofil. Vid åtminstone de djupare stationerna bör också saliniteten mätas eftersom denna kan
vara en viktig styrande faktor vad gäller bottenfaunans sammansättning (Perus, Liljeqvist & Bonsdorff
2001).
En variabel som sedan 2002 ingår i kontrollprogrammet för fiskodlingarna är perifytonbiomassa. Metoden
innebär att perifyton tillåts växa på artificiella substrat vilka exponeras vid kontroll- och referenspunkter
under två veckor, varefter biomassan mäts som klorofyllhalt. Denna metod och variabel har visat sig
fungera bra som eutrofieringsindikator (Mattila & Räisänen 1998) och tycks i flera fall ha fångat upp
effekten av belastning från fiskodlingar där andra metoder misslyckats med detsamma (Gustafsson 2003,
2004). Vi rekommenderar därför att denna variabel även fortsättningsvis ingår i programmet.
Bottenfaunasamhället uppvisar ofta relativt stora naturliga mellanårsvariationer, och årliga undersökningar
rekommenderas därför för att öka tolkningssäkerheten av resultaten och därmed nyttan av
undersökningarna. Med tätare provtagning ökar chanserna att upptäcka en trend på ett tidigt stadium.
Årlig provtagning vid samtliga i kontrollprogrammet ingående punkter medger också i högre utsträckning
jämförelser mellan odlingarna. I de fall man av kostnadsskäl tvingas begränsa antalet provtagningar torde
det vara bättre att utföra bottenfaunaundersökning under tre på varandra följande år och sedan upprepa
denna undersökning efter ett antal år, än att som nu göra undersökningar löpande vart tredje år. Det förra
angreppssättet bör öka möjligheten att särskilja effekten av naturliga mellanårsvariationer från
belastningspåverkan. Vanligen genomförs bottenfaunaundersökningar som den aktuella under tidig vår
40