3 MB - Länsstyrelserna

4. Åtgärder för minskat läckage av
näringsämnen
4.1. Miljöanpassad odling inom jordbruket
Kväveutlakning från jordbruksmark
Hög halt av mineralkväve i marken då vattenströmmen är nedåtriktad ger normalt
stora utlakningsförluster. Under vissa förutsättningar kan utlakningsförlusterna
motverkas av denitrifikation, då nitratkväve med hjälp av bakterier omvandlas till
fri kvävgas. Är marken bevuxen under höst och vinter, t.ex. med vall, vallinsådd
eller fånggröda blir kväveutlakningen betydligt lägre än om marken bearbetas på
hösten. Vid oförändrad odlingsinriktning är kvävegödsling och jordbearbetning de
odlingsåtgärder som har störst betydelse för förlusternas storlek. Kvävetillförseln
till ytvatten kan också begränsas genom olika denitrifikations gynnande åtgärder,
t.ex. genom reglerbar dränering på åkermark och våtmarker. Forskningen har gett
relativt goda kunskaper om klimatets, jordartens, växtslagets och
odlingsåtgärdernas betydelse för kväveförlusterna till vatten. För kväve finns därför
förutsättningar att genom modellering göra relativt säkra beräkningar av
kvävetillförseln till vattensystemen.
Fosforutlakning från jordbruksmark
Kunskapen om fosforförlusterna från åkermark och vilka faktorer som styr i det
enskilda fallet är inte lika väl kända som för kväve. Fosforförlusterna sker till stor
del under episoder med hög avrinning. Man brukar säga att 90 % av
fosforförlusterna kan härstamma från 10 % av arealen och ske under 1 % av tiden.
Detta innebär att det ofta är de lokala förutsättningarna som ger höga förluster.
Fosforbidraget från åker till ytvatten har i det nationella övervakningsprogrammet
varierat mellan 0,003 – 1,8 kg per ha och år med ett medeltal på 0,4 kg per ha och
år. Fosforn transporteras dels i form av lösta fosfater, dels i organiska föreningar
och dels bunden till mineralpartiklar. Andelen löst fosfor kan variera mellan 20 och
85 %. Vid höga flöden och i samband med ytavrinning med erosion är andelen
partikulärt bunden fosfor hög. Det eroderade materialet kan antingen nå diken och
vattendrag genom yttransport eller genom nedtransport i makroporer eller anlagda
grusfilter och därefter via dräneringsledningar ut i öppna vattendrag. Transporten
av partikulär fosfor är ofta större från leror och leriga jordar med svag
aggregatstabilitet än från enkelkornjordar med god infiltrationskapacitet. En
kartläggning av fosforhalterna i både ytavrinning och dräneringsvatten från ett 25-
tal fält runt Ringsjön i Skåne visade att fosforhalterna i medeltal var nära 10 gånger
högre i ytvattnet än i dräneringsvattnet från samma fält. Dräneringsvattnet innehöll
å andra sidan betydligt högre kvävehalter. Modellberäkningar av fosforförlusterna
från mindre områden ger överlag mycket osäkra resultat bl.a. beroende på att
användbara data som regel saknas för nyckelfaktorerna. Den stora variationen i
– 16 –