3 MB - Länsstyrelserna

Liksom för meandering krävs noggrann förstudie för anpassning till lokala
förutsättningar.
4.6. Skogen och skogsbruket
Klimatförändringarna antas medföra ökad nederbörd under höst och vinter och
därmed ökad kvävdeposition. Detta förhållande tillsammans med mildare vintrar
medför ökad erosion och infitration och därmed ökande transporter av
näringsämnen. Kvävehalten i luften över Sverige varierar inte mycket, utan
nedfallet storlek styrs av nederbördens storlek, som är stor i sydvästra Sverige. Den
större delen av kvävenedfallet utgörs av nitrat-kväve och den andra hälften av
ammonium-kväve. Nitrat-kvävet härrör huvudsakligen från utsläpp från
förbränning och ammonium-kvävet från avdunstning från gödsel. Växande skogar
tar upp kväve och en del lagras i marken. Kvävedepositionen från atmosfären är
också orsaken till en del av det läckage per ha som sker från skogen, från obrukad
åker och från övrig mark. Vid miljöövervakningsstationen i Munkedal läcker
skogen ca 30 % av kvävenedfallet över öppet fält på samma plats. Skogen i stort
utgör således en kvävesänka. De viktigaste åtgärderna för att reducera det s.k.
bakgrundsläckaget från de svenska markerna är att med internationella och
nationella åtgärder minska kväveutsläppen till atmosfären.
Studier av transporten av näring från skogsmark till omgivande vattendrag och hur
olika skogsvårdsåtgärder påverkar läckaget har visat att det är svårt att urskilja
skillnader i vattenkvalitet mellan opåverkade och skogsbrukspåverkade vattendrag.
På slutavverkade ytor ökar dock kväveläckaget flera gånger med en varaktighet på
tre till fem år (SLU, Stefan Lövgren pers.kom.). I en åtgärdskatalog med ”skogliga
åtgärder vid vatten” beskriver Skogsstyrelsen åtgärder inom skogsbruket för att
motverka transport av näringsämnen och vi hänvisar till detta dokument för mer
ingående beskrivning (Skogsstyrelsen PM 2009-01-12).
4.7. Punktkällor
Reningsverk
Utsläppen av kväve och fosfor från kustnära reningsverk är en viktig källa till
näringsbelastningen till kustvatten. I de fyra fallstudieområdena som undersökts i
mer detalj, visar framtagen källfördelning att avloppsreningsverk (ARV) bidrar
med 6-10 % av N och 1 -11 % av P. De är därmed en källa att studera närmare vad
gäller möjliga åtgärder.
Det finns ett 60 tal kustnära reningsverk längs Västerhavet. De flesta verken, även
de mindre än 200 pe (person ekvivalenter), klarar idag 90 % fosforreduktion. De
flesta större reningsverk uppnår vanligtvis 95 % fosfor rening. Den goda kvaliten
på reningsverkens fosfor rening beror i huvudsak på att miljömyndigheterna redan
på 1970-talet började ställa krav på att alla reningsverk större än 2000 pe skulle
uppnå 90 % fosfor rening. Under början av 1970-talet fanns även möjlighet att söka
fördelaktiga statsbidrag för utbyggnad av reningsverk. Naturvårdsverkets rapport
HAV 90 angav att reningsverk för mer än 50000pe skulle klara 95 % rening.
Avloppsvattendirektivet antogs 1991 och blev svensk lagstiftning 1994, då Sverige
anslöt sig till EES-avtalet. Direktivet föreskriver att fosfor från avloppsreningsverk
med en anslutning på mer än 10000 pe som leds till känsliga vattenområden inte får
– 26 –