3 MB - Länsstyrelserna

höstsädesarealen utgår och kravet på vintergrön mark uppnås genom fånggröda
beräknas förlusterna minska med 5 – 15 kg kväve per ha och år. Till exempel finns
det i Hallands län krav på att minst 60 % av arealen på varje gård ska vara hösteller
vinterbevuxen. År 2007 var andelen 77 % i länet, men 2008 har
spannmålsarealen ökat medan trädesarealen och fånggrödearealen minskat.
Åtgärder för ett minskat fosforläckage från åkermark
Åtgärder mot fosforläckage från åkermark har främst tre syften:
a) Kartläggning för att finna områden med risk för höga fosforförluster
b) Minska mängden lättlöslig/lättrörlig fosfor på markytan och i matjorden
c) Minska risken för yterosion och vattenförorening
Det är mycket viktigt att anpassa fosforbegränsande åtgärder efter de lokala
förutsättningarna då fosforläckaget varierar kraftigt på liten skala. Det är därför
mycket angeläget att sätta in åtgärder där läckaget är högst för att åtgärderna ska
göra störst nytta. Att markkartera åkermarkens fosforinnehåll för att finna områden
med höga fosforförluster är därför en viktig åtgärd för att sedan kunna
behovsanpassa gödslingen och sätta in åtgärder som behovsanpassade skyddszoner,
våtmarker, och begränsa jordbearbetningen. Att klargöra källfaktorerna är en
förutsättning för att kunna begränsa transportfaktorerna med olika åtgärder på det
mest effektiva sättet.
Kartläggning för att finna områden med risk för höga fosforförluster
Regelbunden markkartering är en av förutsättningarna för att kunna anpassa
fosforgödslingen till fosforinnehållet i marken och grödans fosforbehov. För att
kunna prioritera åtgärderna till de markområden där risken för framför allt förluster
av fosfor genom ytavrinning är stor måste riskområden för fosforförluster från
åkermark kartläggas. En klassificering av åkermarken i förslagsvis fem riskklasser
på grundval av de viktigaste transportfaktorerna underlättar prioriteringen av
åtgärdsområden:
o
o
o
o
topografi
närhet till öppna diken och vattendrag
jordart
markavvattning, fältstorlek och konkava fältformer
Minska mängden lättlöslig/lättrörlig fosfor på markytan och i matjorden
Behovsanpassad fosforgödsling är en viktig åtgärd. Halten lättlöslig fosfor i
marken varierar ofta inom vida gränser från en gård till en annan. Gårdar med
omfattande djurhållning i förhållande till spridningsarealen kan genom årligen
återkommande stallgödseltillförsel ha ökat halten lättlöslig fosfor betydligt. Det har
mer varit fråga om att bli av med gödseln än att anpassa gödslingen till grödans
fosforbehov. Synen på stallgödseln har förändrats, men de kraftigt uppgödslade
jordarna finns lokalt kvar. Från dessa områden finns risk för betydligt högre
fosforförluster med dräneringsvattnet och särskilt genom ytavrinning med erosion.
En rimlig begränsning av fosfortillförseln är att anpassa gödslingen till
Jordbruksverkets riktlinjer för gödsling och kalkning. För den aktuella
grödfördelningen innebär detta: Ingen fosforgödsling med handelsgödsel,
– 20 –