3 MB - Länsstyrelserna

som normalt anlöper hamnen. (Avfall definieras som hushållsavfall, toalettavfall,
olja och annat farligt avfall). Fritidsbåtshamnarna skall ha en avfallshanteringsplan.
Förutom näringsämnen sprids bakterier och virus med toaavfall. I kraftigt
trafikerade inomskärsleder sommartid bidrar utsläppen från fritidsbåtarna till en
förstärkning av övergödningseffekter i from av bland annat snabbväxande
makroalger samtidigt som badvattenkvaliteten kan påverkas. Även om de
förväntade miljökonsekvenserna av att införa förbud mot toalettavfall från
fritidsbåtar blir något begränsade på den stora skalan (Kattegatt-Skagerrak) kan det
vara väl motiverat på den lilla skalan (vik och kustvattenförekomst).
5.8. Fiskvägar.
Senare års studier antyder ett samband mellan övergödning och överfiske. Under
de senaste 20 åren har mängden av torskfiskar i svenska Kattegatt och Skagerrak
minskat med över 90 % (Svedäng, 2003; Svedäng och Bardon, 2003). Vilket i sin
tur anses ge upphov till en negativ kaskadeffekt. En förlust av stora rovfiskar från
kusten kan bidra till en ökad mängd av små rovdjur (dvs. småfisk, krabbor och
räkor), som i sin tur minskar mängden små algbetande djur (t.ex. snäckor och
märlkräftor). Detta medför i sin tur att snabbväxande alger inte längre kontrolleras
av betare varför algerna kan öka när närsalterna ökar (Moksnes et al. 2008). Dessa
resultat tyder på att även åtgärder för att stärka fiskbestånden kustnära habitat
måste inkluderas i åtgärder för att förhindra övergödningens negativa
konsekvenser.
Under lång tid har åtgärder för att underlätta fiskvandring varit koncentrerade på
lax och öring. Senare insikter har dock gjort att man har börjat anpassa sina
fiskvägar så att de även ger möjlighet för simsvaga arter att passera hinder. Detta
då ett flertal studier visar att kustmynnande vattendrag, våtmarker och sjöar har en
stor potential att fungera som lek- och uppväxtområden för sötvattenslekande,
kustlevande fisk (Berg, 1982; Eriksson och Müller, 1982; Karås, 1999; Loreth,
2005; Salonsaari, 2002; Thorman, 1983; Thorman, 1986)
Vandringshinder kan exempelvis bestå av kraftproducerande större dammar, gamla
dammar, vägtrummor som är felaktigt placerade i förhållande till vattendragets
botten, kulvertar och igenväxning av passager (Sandström, 2003). Ibland kan det
vara svårt att ta bort ett vandringshinder av exempelvis ekonomiska eller
kulturhistoriska skäl. I sådana fall kan etablering av alternativa djurpassager
(exempelvis omlöp) bli aktuella för att optimera vandringen av fisk och övriga
vattenlevande djur runt ett potentiellt hinder. Kostnader för åtgärdande av enklare
vandringshinder är ca 10 000 SEK förutsatt att projektet drivs till stor del genom
ideell arbetskraft och bara kräver en tröskling av vattendraget nedströms en fellagd
vägtrumma. Större insatser som anläggande av omlöp eller utrivning av dammar
kan kosta miljonbelopp beroende på omständigheterna. Mediankostnaden för
utrivning av mindre dammar är ca 100 000 kr/fallmeter. Utrivningskostnaderna
ökar med exempelvis dyra fallrätter, större vatten, höga kulturvärden som måste
beaktas och behov av kompletterande biotopvårdsåtgärder. Omlöp kostar i median
200 000 kr per fallmeter (Fiskeriverket och Naturvårdsverket, 2008). Denna typ av
åtgärder utgör en tillståndspliktig vattenverksamhet och ska prövas enligt 11 kap i
miljöbalken. En utredning av eventuella ekologiska och naturgeografiska
konsekvenser av åtgärden ska genomföras.
– 34 –