Vad-har-staten-gjort-med-vara-pengar_-Murray-N.-Rothbard1

fungerade mycket bättre än 1930-talets katastrof, fungerade det barasom ett inflationistiskt återfall av 1920-talets guldutbytesstandard,och systemet levde — precis som på 1920-talet — bara på lånad tid.Det nya systemet var i princip 1920-talets guldutbytesstandard,förutom att dollarn helt ogenerat tog det brittiska pundets plats somen av “nyckelvalutorna”. Nu skulle dollarn, värderad till 1/35gulduns, vara ensam nyckelvaluta. De andra skillnaderna jämförtmed 1920-talet var att amerikanska medborgare inte längre kundelösa in dollar mot guld; istället fortsatte 1930-talets system, i vilketenbart utländska stater och deras centralbanker kunde lösa in dollar.Inga privatpersoner, endast stater, skulle ges privilegiet att lösa indollar mot den globala guldvalutan. Under Bretton Woods-systemetstaplade USA dollar (i papperspengar och bankinsättningar) ovanpåguld, där dollarn kunde lösas in av utländska stater; medan allaandra stater höll dollar som huvudsaklig reserv och staplade sinvaluta ovanpå dollar. Och eftersom USA inledde efterkrigstiden meden enorm mängd guld (ungefär 25 miljarder dollar) fanns det gottom utrymme för att stapla dollarfordringar ovanpå den. Vidarekunde systemet “fungera” ett tag eftersom alla världens valutoråtergick till det nya systemet vid samma kurser som före andravärldskriget, varav de flesta var starkt övervärderade i förhållandetill sina inflaterade och värdeminskade valutor. Till exempel återgickdet inflaterade pundet till 4,86 dollar, trots att det var värt betydligtmindre än så mätt i köpkraft på marknaden. Eftersom dollarn varartificiellt undervärderad 1945, och de flesta andra valutorövervärderade, blev dollarn svåröverkomlig, och världen drabbadesav så kallad dollarbrist, vilket de amerikanska skattebetalarna ansågsskyldiga att rätta till med bistånd. Kort sagt skulle detexportöverskott som den undervärderade amerikanska dollarn åtnjötdelvis finansieras av den olycksaliga amerikanska skattebetalaren iform av bistånd.90