Sigvardsson - Groove

skivor22:22Where to Go?SOME GUYS ABSenast jag skrev om dessa tre dalmasarhamnade de i Egen-spalten vill jag bestämtminnas. Kul då att de ett halvår senare släppersin första fullängdare.Glädjen och lekfullheten speglar av sig imusiken, som faktiskt bryter mot en hel delregler. Även om det inte är något jag kommeratt minnas eller lyssna på i framtiden kan jagrekommendera det för er som gillar Manchester,pop och punk med den rätta glimten i ögat.Christian ThunarfALASKA IN WINTERDance Party in the BalkansREGULARBEAT/HEMIFRÅNDet var när Brandon Bethancort tog med sig sindator till en ensligt belägen stuga i Alaska somdet mesta av denna platta blev till. Hemmaplockade han in lite gästmusiker, bland annatHeather Trost från A Hack And A Hacksaw,och resultatet blev en väldigt egen mix avelektronisk pop som blandas upp med balkanskfolkmusik och arabisk kyrkmusik. 80-tals-trummaskinenligger och puttrar och ger en skuminramning till resten av musiken. Men det härär bra, riktigt bra emellanåt. Och eget. En upprymd,inspirerande känsla infinner sig. Någotliknande kommer ni inte få höra i år.Jonas ElgemarkARTHUR ALEXANDERLonely Just Like Me: The Final ChapterHACKTONE RECORDSEn grekisk tragedi är kanske att ta i. Men soulpionjärenArthur Alexanders liv är åtminstoneen skolboksdefinition av ödets ironi. Beatles,Rolling Stones och Bob Dylan spelade alla inhans låtar. Själv såg han inte ett öre av framgångarna.17 år efter att han lämnat branschenför gott söker Elektra Records upp sångaren– som funnit Gud och försörjer sig som busschaufföri Cleveland – för att förmå honom attgöra comeback för bolagets kortlivade hjärteprojektAmerican Explorer Series. Sagt och gjort,han återförenas med fornstora vapendragarnaDan Penn, Donnie Fritts och Spooner Oldhamoch släpper år 1993 Lonely Just Like Me, sittförsta album på 20 år.Resultatet är lika delar nyinspelade klassikeroch nya låtar och befäster inte bara hur brahan en gång var – utan hur bra han alltjämt är,både som sångare och låtskrivare. InledandeIf it’s Really Got to Be This Way är utan minstatvivel på nivå med vad som helst ur hans imponerandekanon. Till och med recensenterna äröverens. Men då slår ödet till igen: Alexanderdör av en hjärtattack bara några veckor efterplattan släpps. Tack och lov hann han förevigasina sista låtar – och tack vare Hacktone Recordsär de nu tillgängliga på CD igen, med extrafyllning: radioinspelningar, demolåtar och enliveupptagning. Lite mer tillbakalutad, lite mercountry, Lonely Just Like Me: The Final Chapterär inte bara årets återutgivning. Det är Alexanderstestamente tillika en stor soulbegåvningssannolikt största stund.Dan AnderssonANDI ALMQVISTRed Room StoriesROOTSY/BORDERPå Andi Almqvists förra platta kunde han rättofta låta som en rätt vanlig Dylan/Waits-wannabee,men lyckades också knyta ihop alltmed bra låtar som lyfte det som kunnat kännasunket till något ändå rätt fräscht. På RedRoom Stories lyckas han återigen med sammakonststycke, med den skillnaden att Dylan ochWaits nu bytts ut, och dessutom på ett nästanutstuderat autentiskt sätt, mot Nick Cave.Det är liksom inte möjligt att bortse från, ochmåste nämnas.För det finns en nästan otäck Cavesk andesom svävar över hela plattan. Men Andi lyckassom sagt hålla ihop allt till en egen mix avalla influenser man kan hitta, till en bra mixav tragik och elände, till dramatiska balladermed mordiska förtecken. Jag kan förstå omman inte kommer förbi förebilderna när manlyssnar, om man inte klarar av att det låterför mycket Nick Cave, att det låter för mycketmördarballad, Waits, Dylan, vad du vill. Menman blir faktiskt belönad om man fortsätterin i skogen.Magnus SjöbergA SUDDEN BURST OF OPTIMISMSUMOEXTEND INDUSTRIESEfter ett intro med en märklig Tarantino-prägelöver sig – men som vid en närmare titt egentligenär själva inledningsspåret – möts jag avett väldigt osvenskt rockband från Stockholm.Som gärna spiller rödvin redan på första dejten.Och som på en fem spår lång EP klär sig i nyansersom Muse, Strokes, Alkaline Trio minusMatt Skiba och en till och från helt okej ochexperimentell punksvans. Live sägs A SuddenBurst of Optimism påminna om Flaming Lips.Och antagligen möts de någonstans mitt ield- och bollhavet och det hela blir fantastisktbokstavligt. Tja, varför inte.Andreas HäggströmATMOSPHERESad Clown Bad Fall EPRHYMESAYERS/BORDERAllt sedan de gyllene åren, de ljuva dagarna irappens begynnelse, har ropen om att hiphopenär död eskalerat. Därom låter vi de lärda tvista,men för mig har rapparen Slug sedan länge bevisatmotsatsen. Vare sig det är som soloartist ellerunder namnet Atmosphere tillsammans medproducenten Ant så är Slug en av vår modernatids största lyricister. Enligt min dramatiska meningborde modern undergroundhiphop nästanräknas i ”pre”- och ”post”-termer till valfritt avde tidiga albumena Overcast! eller Lucy Ford.Efter fem-åtta Atmosphere-album (beroendepå vem som räknar hur) och två skivsläpptillsammans med Murs tycks Slug nu viljafortsätta sin EP-satsning. Efter en mängd olikaSad Clown Bad Dub EP:s kom nu därför SadClown Bad Fall EP – tätt följd av Sad ClownBad Summer EP. Trots det gemensammatemat och det täta releaseintervallet är dettvå ganska olika EP:s. Förenklat, och aningenpretentiöst, uttryckt är Sad Clown Bad Fall denomogne för tidigt plockade druvan. Förutomden avslutande och briljanta Lyndale AvenueUser’s Manual är det ett stelbent utbud sominte heller fullt lyckas räddas av Slugs textinsatser.Party Over Here har grym produktionoch vers, men den funkar nog bäst vid danspå bordet med en slips på huvudet eftersomden i övriga fall blir lite enerverande.Till Sad Clown Bad Summer plockar Slugfram sina rockärmsess. Klinkande piano,en uppitchad soulröst, markerande bas…Atmospheres sound känns på flera ställen igen– och detta är något jag påstår utan klagomålom upprepning eller stagnation. RFTC höjersig över de andra spåren i sin funktionella enkelhet.Alla som någon gång varit involveradi det smutskastade hiphopelementet kallatgraffiti kommer här att få gåshud och ettleende i storyns upplösning.För något år sedan var jag och såg enSlug-spelning i Malmö där han tagit med sig ettkompband. Alla beats framfördes således liveoch resultatet var… tråkigt. Det lät enformigtoch alltför samstöpt och för att nämna ettövergripande minustecken med Atmospheresovannämnda EP:s så är det också just detta;livebandet. Ant är en mästare på klippa ihopbeats till Slug och trots att flera av spåren redanär bra kan man därför inte låta bli att blickabakåt och undra hur det skulle ha kunnat låta.Erik HjortekAVENGED SEVENFOLDAvenged SevenfoldWARNERJag ska ju inte gilla det här. Mesiga körer,överstylade killar och sockersöta refränger.Men ändå kan jag inte sluta lyssna. Jag kaninte sluta sjunga med, och jag famlar eftermin iPod så fort jag vaknar.Avenged Sevenfold slog igenom med förraskivan City of Evil, där låten Bat Country gjordedet mesta jobbet. Nu släpper de uppföljaren,sitt fjärde studioalbum, och det kommer att tabandet till stjärnstatus. Radiohittarna, så somAlmost Easy och Afterlife, är makalöst härligaatt försvinna in i. Det påminner om annanamerikansk kommersialiserad refrängrock,men det tilltalar en bredare publik. Ett bandsom Good Charlotte är för barn. Ett band somNickleback är för vuxna kvinnor i parförhållande.Avenged Sevenfold fungerar för alla dem ochså många fler.Som vanligt kommer de ursprungliga fansen,från den tid då bandet var mer metalcore, attskrämmas bort (det gjorde de egentligen redani och med City of Evil). Men bandet kommeratt vinna så många nya landmarker. AvengedSevenfold är en sorts 2000-talets Queen, därDAFT PUNKAlive 2007EMIVad gör en liveskiva klassisk? Det handlarväl om en artist med vansinnigt bra låtarsom Talking Heads (Stop Making Sense) ellerBob Marley & The Wailers (Live). Möjligenkombinerat med omständigheter som ärextraordinära, som när Depeche Modesdefinitiva genombrott på arenorna i USAdokumenterades på 101, när Simon &Garfunkel gjorde sin legendariska Concertin Central Park, Nirvana sin Unplugged inNew York eller när Johnny Cash uppträddeför internerna på At Folsom Prison. Eller såhandlar det om artister som lyfter sina låtarflera snäpp när de spelas live och därmedkör över sin publik: Bruce Springsteenhar visat det på Live: 1975–85, Motörheadpå No Sleep ’til Hammersmith och IronMaiden på Live After Death. Vanligtvis är detrockbanden som är bäst på det här. Medanelektroniska artister ”nöjer” sig med attpresentera låtarna live. Men inte Daft Punk.Deras spelning i Roskilde 1997 är enav de bästa konserter jag varit på. På dentiden använde de analoga syntar för attmixa ihop sina Homework-låtar till ettlångt, svettigt pärlband av total danseufori.Danstältet i Roskilde skyddade mot regnet,men egentligen spelade det ingen roll.Under tälttaket var det minst lika blött – avsvettigt dansande människor.När Daft Punk i somras turneradestruntade de tyvärr i att komma hit. Tyvärr,för när jag hör Alive 2007 är det inget snackom att det är så oerhört mycket bättre änvad de var för tio år sedan. Den stora skillnadenär givetvis att de släppt andra ochtredje albumen Discovery och Human AfterAll sen dess. Samtidigt är det förvånansvärthur många hits de radar upp på Alive 2007genrer som country, pop och metal bara ärmedel för att skapa sitt eget sound. Lyssna tillexempel på ska-virkus-symfonin A Little Pieceof Heaven, som är långt ifrån hårdrock, menvars melodier är omöjliga att inte ta in.Jag är förvånad över att jag faller för detta,men det känns äkta och framförallt – jag blirså himla glad när jag lyssnar på det.Torbjörn HallgrenBACKSTREET BOYSUnbreakableSONYBMGVad händer om några år? Ska ni fortfarandeheta Backstreet Boys då? Året var 1996 ochfrågan som reportern ställt kändes relevant,men de amerikanska pojkarna tog det piano.De avfyrade några Stomatol-leenden och saatt då får de väl heta Backstreet Men.Idag, efter droger och Paris Hilton-förhållande,är de kanske inte pojkar längre menpojkbandspräktigheten finns kvar. De kör påsäkra kort: stora, smäktande ballader. Ochdet låter trevligt. Inte särskilt mycket mer äntrevligt, men Backstreet Boys låtar är ändåbra mycket mer intressanta än de som dagensIdol-vinnare släpper.En av medlemmarna, Kevin Richardson,har hoppat av, men stämsången lider inte avdet. AJ sjunger fortfarande bäst, Nick sjungerfortfarande märkligt dåligt och pojkbandsformatetkänns fortfarande väldigt 90-tal. Nyamusikvideon skvallrar om att koreografin intehar uppdaterats sedan -98, men albumet låter– efter ”bara” tre album: Da Funk, Aroundthe World, One More Time, Harder BetterFaster Stronger, Robot Rock och så vidare.Eller radar upp föresten. Det är precisvad de inte gör. De mosar ihop sina låtartill en enda pumpande euforisk massa.Robot Rock smälter ihop med Oh Yeah,Around the World paras med Harder BetterFaster Stronger. Hela tiden med total kontroll.Dynamiskt, vackert, hårt, galet och totaltlyckorusframkallande.När en låt som annars är en av Daft Punkssvagaste, Too Long, vibrerar av liv och långsamtbyggs – precis innan baskaggen slår ibotten med full kraft. Då är det underbartoch sorgligt på samma gång. Sorgligt av denenda anledningen att det känns nästintillouthärdligt att inte få vara där – vara en imängden på Palais Omnisport i Paris. Mendet är också det enda som känns negativt. Iövrigt är det här rent igenom fantastiskt.För Daft Punk har vansinnigt bra låtar,de spelar sällan live och scenshowen gårverkligen inte av för hackor – så nog spelarde under extraordinära omständigheter.Men inte nog med det, de lyfter också sinaunderbara låtar en fem, sex snäpp på denhär skivan och låter dem bli något helt nytt– som delar i en helhet. Det här är medandra ord klassiskt.Mats Almegårdwww.groove.se 23