Sigvardsson - Groove

NelsonDet talas sällan om den franska rocken imusikvärlden. Fransk musik tycks mest varaYelle och Kitsuné, elektroniskt och neonfärgatistället för skinny jeans och skräniga gitarrer.Men på senaste tiden har den franskarockscenen börjat ta fart på riktigt, och ettav banden som representerar detta växandefenomen är Pariskvartetten Nelson.– Det är ju så att det aldrig riktigt existeratnågon stor rockscen i Frankrike förrän nu.Visst kom det igång lite på 90-talet, mendet har alltid handlat om electron och ”thefrench touch”, säger David Nichols när jagträffar bandet över en öl på ett sunkigt caféi Paris. Det är först de senaste fyra åren ellerså som saker börjat hända överhuvudtaget,tillägger han.PAmSCALDen officiella historien är attIsak hittade en rysk flaska iskogen med en binnikemaski, den hette Pascal. Den andrahistorien är att Pascal ärett av de mest intressantabanden vi har i Sverige justnu, och Mathias Skeppstedtär inte ens säker på att de ärmedvetna om det.Mathieu ZazzoOch det är i samband med denna rockvågsom han och resterande NelsonmedlemmarJB Devay, Thomas Pirot och GregoryKowalski äntligen kunnat påbörja att sättadenna genre på kartan. Och det märks att deär hungriga. Energin är på topp under helaintervjun, den präglas av franska raggmanéroch en iver att få presenteras för världen. Ochde har redan kommit en bra bit. Deras rock,som JB Devay beskriver som ”en kollision avegon och influenser”, har fått mycket uppmärksamheti hemlandet, och med diverseeuropaturnerande och den nysläppta debutenRevolving Doors i ryggen ser framtidenljus ut.När det kommer till influenser och inspirationskällorhar bandet delade meningar. Ordsom ”ponchos”, ”melankoli”, ”människor” och”katter” kastas vilt över bordet innan GregoryKowalski sammanfattar det hela med orden”Nelson är det som händer när vi fyra spelarmusik, det är egentligen så enkelt. Vår musikkan handla om och inspireras av allt”.När jag frågar bandet om Nelsons bästaminne börjar JB Devay berätta om derasspelning på den kända franska festivalenFestival Printemps de Bourges men avbryts avGregory Kowaliski som ivrigt återkommer tillkatt-temat och börjar berätta om hur hanskatt ramlade ner i en brunn och på någotmystiskt vis hoppade upp igen.– Ja, men min katt ramlade ner för femvåningar utan att få en skråma, kontrar DavidNichols och det hela urartar i katthistoriebattlesom jag tvingas avbryta med minasista frågor.Vad är en bra låt?– En bra låt är en låt som inte liknar en låt,säger Thomas Pirot och möts av imponeradeutrop av resten av Nelson.– Som våra låtar alltså, inflikar GregoryKowalski snabbt med ett leende.Och era framtidsplaner?– Köpa en katt, hinner JB Devay säga innanhan avbryts av David Nichols.– Fortsätta skriva på det andra albumet,säger han. Åka till Berlin några månader ochspela och skriva. Och turnera såklart. Gärnai Sverige!Nina EinarssonPrimitiv rock med karaktärPascal bildades i alla fall på Gotland förtvå år sedan av Mimmi (trummor), Isak(gitarr, sång) och Manuela (bas, sång),och de har sedan dess förutom att turnerarunt Sverige även varit förband tillbåde Moneybrother och The Cramps.Numera finns de i Stockholm och snartkommer de ut med sin andra plattaGalgberget. Första skivan Förbi fabrikenspelade de in på två dagar.– Den här tog kanske tre dagar, sägerIsak på ett konditori i Årsta.– Fast själva inspelningen tog en dag, fyllerMimmi i. Alla låtar spelades in live,rakt av.Hur skriver ni era låtar?– Vi åkte ut på landet, på Gotland, ochskulle skriva i en månad, men det blevväl lite sporadiskt nån vecka. Vi tänkteatt vi skulle isolera oss och skapa, skrattarIsak.– Men det slutade med en patetisk sörjadär vi åkte in till byn och köpte brutaltmycket öl och vin och grejor.– Sen satt vi mest på loftet och lyssnadepå Imperiet, och väntade på lusten, sägerMimmi.– Men ur den där patetiska dimman såblev det något bra, något hände.Hur många låtar därifrån hamnade påskivan?– Älska mig/skjut mig, säger båda i köroch skrattar.Både Mimmi och Isak verkar likaintresserade av min åsikt vad gäller nyaskivan som jag är av dem och ibland fårjag frågor istället för svar tillbaka. Devill veta om jag tycker att deras låtarlåter olika, om det hörs att de alla skriveristället för bara en av dem.Vad som är mest intressant är ändåatt Pascal har ett sound som man interiktigt kan sätta fingret på. Visst, villman så kan man säga att The Crampshörs, men i så fall lika gärna Pere Ubusom Gun Club och Velvet Underground.Det finns något väldigt primitivt ochenkelt över deras musik, något väldigtdjuriskt och väldigt intressant.Sen gör det ju inte saken sämre attde kör en svensk version av Judas Priestgamla Painkiller i deras version kalladSmärtstillande.– Första skivan var så desperat, att sittadär på Gotland och allt, säger Isak.Men nu kan jag känna att jag inte ärså desperat längre, jag orkar inte barastå och skrika längre. Jag skulle gärnavilja sjunga om nån slags bra kärlek nångång.– Jag håller inte med Isak där, men detär lite det som är grejen med oss tre, vikompletterar varandra. Jag tror att detär det som gör det så bra.– Att vi inte riktigt vill samma sak, läggerIsak till och dricker lite mer kaffe.Att det blir som en kompromiss och urdet så föds allting.De skulle gärna turnera nya skivanmen de vet inte vad som kommer atthända. Mimmi säger att alla festivaler isommar skulle vara skitskoj, medan Isaksom är på väg att bilda familj är orolighur det kommer att påverka saker ochting.Det enda de är överens om är att deinte vill spela på precis alla småställen iSverige igen. Jag tror inte att de behöveroroa sig alls, så fort Galgberget kommerut lär Sverige ligga för deras fötter. Menhar man redan varit förband till TheCramps kanske det inte spelar någonroll.Mathias Skeppstedt8 Groove 10 • 2007