Stellan Brynell & Tiger Hillarp-Persson - Sveriges Schackförbund

S
ol, bad och vackra vyer.
Souvlaki, tzatziki och ouzo.
Arkeologiska sevärdheter och vita
hus med blåa detaljer. Listan
över vad som lockar turister till
Grekland kan göras lång, och
grekernas EM-guld i fotboll kombinerat
med arrangerandet av
sommarolympiaden detta år har
inte gjort det direkt svårare att
placera antikens vagga på kartan.
Jag besökte Grekland för första
gången under sommaren 1997
för att spela två turneringar. Det
var ett av få ställen där jag med
kort varsel kunde få villkor som
IM och utan större betänkande
klev jag upp i ottan en lördagsmorgon
och tog en charter ner
till Aten. I den första turneringen,
i Korinthos belägen vid bukten
med samma namn, fick jag
sova med öppet fönster och
myggnät eftersom hotellets luftkonditionering
inte riktigt ville
sätta i gång. Partierna började
klockan fem på eftermiddagen
för att spelarna skulle undgå den
värsta hettan, så man fick stiga
upp vid lunchtid för att inte vara
hängig vid rondstarten. Detta
ledde följaktligen till att alla gick
och lade sig framåt gryningen,
efter att ha ägnat sig åt blixt,
kortspel, backgammon (mycket
populärt i Grekland) eller helt
enkelt åt att över ett glas frappe
(iskaffe) sitta och snacka bort
nattens svala timmar. Samtidigt
400
Upplevelser i Grekland
TfS nr 7/2004
Av Johan Hellsten
hade jag som nordbo svårt att
motstå stranden, belägen ett
trettiotal meter från hotellet, så
tidigt på eftermiddagarna var jag
ofta där.
Landslagstjejerna Eva Jiretorn
och Viktoria Johansson var också
med i turneringen, och jag drar
mig till minnes att en dag så
tyckte Eva att jag skulle hjälpa
henne med öppningsförberedelserna.
Väl på stranden tog Eva
fram ett skrivblock, lade sig till
rätta i solen och beordrade mig
att läsa upp dragen i hennes skrivblock
med hög röst medan hon
själv lapade sol. Under utförandet
av detta hedrande uppdrag
slog det mig att Grekland nog är
ett av få ställen där idén uppkommer
att kombinera solbad
med öppningsförberedelser.
Inför den andra turneringen i
Kavala, belägen i den nordliga
del av landet som grekerna benämner
Makedonien, hade jag
egentligen inte någon logi bokad,
men under den dagslånga bussturen
från Korinthos till Kavala
kom jag i samspråk med Igor
Miladinovic och Anna Maria
Botsari som på den tiden var äkta
par och (liksom än idag) grekiska
landslagsspelare. Botsari var då
som nu etta på grekiska damlistan
medan Miladinovic (under
jugoslavisk flagg) blev juniorvärldsmästare
1993. När bussen
saktade in i Kavala kom erbju-
dandet att bo hemma hos dem
under hela turneringen, trots att
vi bara hade känt varandra i några
timmar. Jag tog förstås glatt
emot detta uttryck för “greek
hospitality“ som grekerna själva
gärna uttrycker det, grekisk gästfrihet,
och minns bl.a. utsökta
och väl tilltagna måltider i Anna
Marias mammas regi och även en
outsinlig mängd förluster i blixt
mot Igor. Året därpå lyckades
jag för övrigt locka honom till
Malmö där han vann Sigemanturneringen
och även passade på
att krossa mig i nya blixtduster.
Turneringarna i Korinthos och
Kavala var överlag mycket trevliga
även om mitt spel inte gick
särskilt bra i någon av dem. I
det sista partiet den sommaren
mötte jag en av landets starkaste
caféschackspelare som utförde
sina drag nästan omedelbart
efter mina och med ett välslipat
pokerface lade ut mängder av
fällor. I ett slutspel präglat av
stark tidsnöd råkade jag för
ovanlighetens skull ställa bort
kungen, vilket motståndaren utnyttjade
genom att bokstavligen
gripa tag i den och i ett fast grepp
avlägsna den från brädet. Läget
kändes nu rätt kritiskt och till
råga på allt hade jag redan i mittspelet
drabbats av näsblod och
satt med en papperstuss i näsan.
Tursamt nog uppmärksammades
den något sällsamma situationen