röster om integration och jämställdhet - Mångkulturellt centrum

Leyla lyser upp och ler för första gången under samtalet när hon berättarhur hon lurade honom:– Jag ringde och berättade hur mycket jag saknade honom och att jag tyckteatt vi var som gjorda för varann. Han skickade ner min hemresebiljettdirekt. Men redan första kvällen hemma i Sverige berättade jag allt för honom.Han förstod att jag hade haft det svårt men blev oerhört besviken över att jaghade ljugit och vägrade låta mig gå.– Det var han som fick hela släkten att komma till vår lägenhet dagen därpåinnan jag äntligen lyckades ta mig därifrån.Tiden i det skyddade boendet har varit påfrestande och Leyla är fortfaranderädd – men rädslan blandas med en bubblande frihetskänsla.– Äntligen är jag fri, det känns som att födas på nytt. Snart kommer jag attflytta till en svensk fosterhemsfamilj. Jag har känt mig ensam så länge, så jagvill verkligen bo i en familj i början.– Det var det här jag ville att socialtjänsten skulle hjälpa mig med under allaår som har gått.Det som gör henne mest rädd nu är att hon inte vet hur hon ska klara av eneventuell rättegång. Leyla har anmält båda sina föräldrar. Hon vet också atthennes mamma lämnat sitt mobilnummer till hennes gamla socialsekreterare.– Jag vill inte ha någon som helst kontakt med henne. Jag vet att hon haftdet svårt och jag kan förstå henne också, men hon har skadat mig och jag gördet som är bäst för mig nu. Det min mamma har gjort är ett enda stort »varför?«för mig.Nu försöker Leyla lägga den svåra tiden bakom sig. Genom Rädda barnenhar hon fått en psykolog att prata med. Hon har så mycket att ta igen, baradetta att kunna umgås med killar.– Det där kommer att ta tid. När jag var ute en kväll bara för att ta en ölkände jag mig billig. Det hade varit en katastrof om jag levt med min gamlafamilj. Jag är van vid att alltid titta bort och aldrig möta en killes blick, det germig fortfarande skuldkänslor.Det var också svårt att se klasskamraterna gå ut gymnasiet utan henne.Leyla hann bara gå ett år innan hon giftes bort. Hennes hemligaste dröm harjust med utbildning att göra. All den uppmärksamhet hon saknat kanske kankomma från publiken framför en scen någonstans långt in i framtiden.– Min högsta dröm är att bli skådespelare! Skolteatern var mitt enda hemligarum, mina föräldrar hade ingen aning om att jag spelade teater.Och när Leyla ler igen påminner hon om Fadime på bilderna vi sett: vacker,stolt och målmedveten.SKYDDAT BOENDE • 21