röster om integration och jämställdhet - Mångkulturellt centrum

Stödsamtal är en viktig del av verksamheten men Azam och hennes kollegerföljer också ofta med utsatta flickor till socialsekreterare eller polis. Definns där som en extra resurs med sin mångåriga erfarenhet.– Att vända sig till en utomstående är ett stort steg och man kan inte förväntasig att tjejen berättar allt på en gång. Hon kan också ha svårt för attsätta ord på det som hänt. Ibland är hon så van vid att utsättas för vissakränkningar att hon inte ens tycker att det är något att berätta.Azam samarbetar med flera socialsekreterare men döljer inte sin uppfattningom att många fortfarande är skrämmande naiva. När de utreder ensvensk flicka som rymt hemifrån är praxis att »arbeta hem« henne, alternativtplacera henne hos släktingar. I fallen med flickor med invandrarbakgrund kandet vara direkt farligt. Enligt Azam är det sällan en gärningsman utan kanskeflera släktingar som ligger bakom hoten.– Man måste i första hand lita på flickan själv, det är ju bara hon som kännersin egen familj. På Dalila frågar vi alltid flickan om hon vill att vi ska träffaföräldrarna tillsammans med henne och försöka medla. Inte en enda av våratjejer har tyckt att det varit någon idé när det gått så långt, betonar Azam.– Jag tror att man måste ta det försiktigt när man ska försöka få flickan ochhennes familj att försonas, det måste få ta tid. Det handlar ju faktiskt ofta omatt sammanföra förövare och offer, där flickan direkt hamnar i underläge.I ett fall satt Azam med då en socialsekreterare hade samtal med en pappa,och var nöjd med att hon lyckades få honom att ställa upp på detta.– Jag kände hela tiden att de inte lyckades nå honom. Det visade sig ocksåatt han och släkten planerade ett giftermål för dottern i det gamla hemlandetmot hennes vilja. Och det skedde samtidigt som han pratade med socialsekreterarenom att hans dotter givetvis har lika stor rätt till att göra egna val somen svensk flicka.– Självklart ska man ha en dialog med föräldrarna men det måste vara iförebyggande syfte, innan det har gått så långt att polis eller sociala myndigheterär inkopplade.Azam är upprörd, men det syns inte utåt. Det finns där som en tyngd irösten, en erfarenhet i ögonen. Kanske beror det på att hon upplevt könsförtrycki sitt gamla hemland Iran, där kvinnor i hög grad diskrimineras i lagstiftningen.Eller att hon suttit åtta år i fängelse innan hon kom till Sverige för tioår sedan.Envist och orubbligt ger hon flera exempel på hur flickor med invandrarbakgrundenligt henne särbehandlas av myndigheter. Socialsekreterare skickar14-åriga flickor, som bott hos vänner några nätter för att de inte stått utKVINNORS NÄTVERK • 25