röster om integration och jämställdhet - Mångkulturellt centrum

»Jag går runt i lägenheten som en fånge på dagarna och påkvällarna kommer ångesten. Jag orkar inte mer.«hemma, på gynekologundersökning för att »tillmötesgå och lugna« familjen.Många socialsekreterare kan också, ibland emot sin vilja, bli en länk till flickansföräldrar. Via socialsekreteraren kan föräldrarna vidarebefordra brev därman försöker locka flickan tillbaka, ofta genom att skriva att hennes syskonlängtar efter henne eller påstå att någon i familjen är sjuk.– De här tjejerna mår redan så dåligt och lägger all skuld på sig själva, så dekan inte hantera de här påtryckningarna, menar Azam.Många av flickorna kommer från mycket trasiga familjer där mamman kanskeockså misshandlas och pappan har traumatiska upplevelser bakom sig.Men en annan kulturell bakgrund är ingen anledning till att man ska tolerera attflickor blir slagna eller kontrollerade, det vore diskriminerande, menar Azam.– Vi har kommit långt när det gäller mänskliga rättigheter och jämställdheti Sverige. De här tjejerna har exakt samma rättigheter som alla andra medborgarei landet.Azam menar att socialtjänsten ofta arbetar efter redan färdiga, fyrkantigamallar. För flickor som inte kan leva med sina familjer erbjuder samhälletskyddat boende och socialbidrag. Men sen då? Azam berättar om isoleradeflickor som har självmordstankar och varken orkar studera eller arbeta.Myndigheterna ifrågasätter terapi, eftersom det saknas pengar.– »Jag går runt i lägenheten som en fånge på dagarna och på kvällarnakommer ångesten. Jag orkar inte mer, var det verkligen det här jag ville?«, saen av flickorna jag pratade med nyligen i ett skyddat boende.– De här flickorna har nästan aldrig tagit eget ansvar utan det är alltidnågon annan som bestämt vad de ska ha på sig och när de ska komma hem.De är som förlamade och behöver vuxna förebilder. Dessutom längtar deefter sina syskon.Resultatet blir ofta att de flickor som fått skyddat boende säger att de ångrarsig och flyttar hem igen. Till det som de uppfattar som tryggheten.– Vi hade nyligen kontakt med en 16-åring som valde att flytta tillbaka. Dåhade pappan inte ens lovat att han skulle sluta slå henne. Men hon ville sågärna träffa sin mamma och sina syskon. Hon stod ut ett tag även om hanfortsatte slå henne och kalla henne hora. Nu orkar hon inte mera, men ändåväntar hon med att gå.De här fallen måste ta tid, menar Azam. Detta är ingen vanlig utredningsom går att avsluta efter fyra månader, det skulle behövas en längre uppföljningpå uppemot ett år. Enligt henne borde det också gå att tolka lagen till deutsatta flickornas fördel och till exempel ta stöd i barnkonventionen. Honönskar också att man skulle kunna tillgripa skyddslagstiftningen LVU, lagen26 • KVINNORS NÄTVERK