röster om integration och jämställdhet - Mångkulturellt centrum

om vård av unga, på grund av psykisk misshandel. Och hon hoppas att mankommer att ge mer utrymme för socialsekreteraren. Nu verkar alla vara räddaför att göra tjänstefel och det är något man måste ta itu med högre upp istrukturen.Drömmen för Azam och hennes kolleger är ett skyddat boende, som fungerarsom ett kollektiv. Idén finns ännu bara på planeringsstadiet eftersom detsaknas pengar. Tanken är att utsatta flickor, både med svensk och utländskbakgrund, ska bo tillsammans. Personalen ska också vara blandad, det kanvara viktigt att få prata med någon som kan ens språk och förstår ens kultur.Däremot bör det finnas enbart kvinnor i personalen.– För flickor som vill återförenas med familjen senare är det viktigt. Derasfamiljer kan bli misstänksamma om de vistas under samma tak som män, ävenom dessa ingår i personalen.För Azam är det självklart att verksamheten ska vara statlig men det fårgärna finnas frivilligorganisationer knutna till huset, som då blir ett slags kunskapscentrum.Här ska finnas tillgång till aktiviteter och även terapi. De tjejersom vill kan få en egen slusslägenhet, men kan delta i alla aktiviteter när devill, och har även tillgång till personalen.Idag kan inte Dalila erbjuda tillfälligt boende för de tjejer som behöverkomma hemifrån akut. Däremot är ett antal stödfamiljer knutna till jouren.På Dalila erbjuds också aktiviteter som dans och kurser i självförsvar. Detanordnas middagar och flickorna har gjort några resor tillsammans. På jourenfinns också en läkare och en jurist som arbetar ideellt.Förutom arbetet med samtal och stöd till flickor i akuta situationer driverDalila parallellt ett förebyggande opinionsarbete för ökad jämställdhet.Representanter från projektet deltar i seminarier, utbildningar och skriverdebattartiklar. Tjejprojektet Dalila är nu inne på sitt tredje och sista projektåroch det finns risk för att verksamheten inte kan fortsätta i sin nuvarande form.– Om vi måste börja om igen med ett nytt namn och annan personal försvinnerallt vi byggt upp, förklarar Azam frustrerat. Nu hittar tjejerna till ossoch även andra känner till vår organisation. Det skulle vara oerhört synd omall kunskap och erfarenhet som finns samlad här skulle gå förlorad.På frågan om hon någonsin är rädd i sitt arbete, svarar Azam direkt:»Självklart är jag rädd!«– Jag har själv blivit hotad och trakasserad. De män som har döttrar somkommer till oss vet att de kanske inte kommer tillbaka till familjen. Men detgäller att övervinna rädslan.KVINNORS NÄTVERK • 27