U2004:06 Utredning: Klassificering av farligt avfall - Avfall Sverige

Med skäl som redogjorts för tidigare anser vi inte att riskbedömning är någonbra grund för en klassificering.Det finns också flera faktorer som pekar på att man avsett att använda sammaklassificeringssystem för miljöfarliga som för hälsofarliga egenskaper:– Hänvisning i avfallsförordningen till ämnes- och preparatdirektiv fördefinition av farliga ämnen, koncentrationsgränser, riskfraser mm.– När avfallsförordningen antogs fanns det inga regler förmiljöfarlighetsklassificering av blandningar av kemiska ämnen. Dessa reglerträdde i kraft i Sverige den 30 juli 2002. Av den anledningen var det intemöjligt att ange exempel på koncentrationsgränser för miljöfarligaegenskaper i avfallsförordningen.Användning av ämnes- och preparatdirektiv för miljöfarlighetsklassificering avavfall är också konsekvent med bedömning av hälsofarliga och brandfarligaegenskaper hos avfall.4.5.2 Miljöfarlighetsklassificering av metallföreningarKriterierna för miljöfarlighetsklassificering i ämnesdirektivet ochpreparatdirektivet är anpassade till organiska ämnen. Dessa kriterier är dock ejanpassade till för att beskriva egenskaper hos metaller, exempelvis spårmetallersom koppar och zink. Effekten av detta är att metallföreningar ofta får en”felaktig” klassificering än vad deras egenskaper i en verklig situation motiverar.Kriterierna för miljöfarlighet baseras huvudsakligen på tre egenskaper hos ettämne; dess nedbrytbarhet (persistens) i miljön, dess bioackumulerbarhet ochdess toxicitet. Innehållet av metallföreningar mäts idag i princip alltid somtotalhalt av grundämnet, oavsett vilken förekomstform metallen har i ett avfall.När det gäller metallföreningar, har man sedan flera år tillbaka konstaterat att”nedbrytbarhet” knappast är en relevant storhet när det gäller bedömning av ettgrundämne, sådana är definitionsmässigt persistenta under överskådlig tid.Även egenskapen ”bioackumulerbarhet” har visat sig svår att använda vidbedömningar av spårmetaller, i synnerhet sådana som är essentiella förbiologiskt liv. Flertalet organismer har utvecklat system för att reglerametallupptag och metallhalter i kroppsvävnaderna, framför allt av essentiellametaller. En konsekvens av denna reglerförmåga är att en organism som placerasi en miljö med låga metallhalter tenderar att öka hastigheten i sitt metallupptag,medan den som placeras i en miljö med hög metallhalt minskarupptagshastigheten. Vid test med samma testorganism kan man därför uppmätaen hög eller låg biokoncentrationsfaktor för en metall, beroende på vilkenmetallhalt i vattnet som används vid testen. Denna variation i testdata leder tillatt bedömningen får en hög grad av godtycklighet.38