Lidandet enligt Matteus

översteprästen Kajafas palats. I partituret låter Bachöversteprästen få de högsta tonerna, de skriftlärde liggeri mitten och de äldste har de lägsta tonerna. I scenrummethamnar de omnämnda på motsvarande platser,översteprästen i det översta rummet, den skriftlärde imitten och den äldste längst ner.I sin bok ”Bachs Passioner och Höga mässa” skriverCarl-Allan Moberg om verkets upplägg: ”Överblickarman Matteuspassionens harmoniska storkadens, så fallerdet i ögonen, att i bägge satsernas hjärtstycken står detneutrala C-dur med dess närmaste släktingar i mitten ochatt Bach avlägsnar sig från denna harmoniska ’nollpunkt’åt korstonarternas ’hetare’ eller åt b-tonarternasdunkelt ’lugubra’ klangregister allt längre, ju affektfylldareeller på något markant sätt mera påträngande sominnehållet är.”Mycket av det som gör Matteuspassionen till ett såutmanande verk blir tydligt förklarat i detta Mobergcitat.Det som kommer till uttryck i Bachs musik är justspänningarna mellan känslostormar och en avskalad renhet.Krafterna spelas ut, ångesten och melankolin, maktstridernaoch längtan efter befrielse, men balansen finnshela tiden kvar, den ofattbara klarheten i strukturerna.– Verkets centrum är sopranarian i andra delen, Ausliebe, med tillhörande flöjtsolo, säger Dror Feiler. Justflöjtpassagen är enormt viktig, den ackompanjeras avoboe da cacciornas fjärdedelar (i vår uppsättninganvänds engelska horn), som mest av allt liknarhjärtslag. Här talar musiken direkt till oss, utan någrasom helst omvägar.Vida berömt är det historiska framförandet avMatteuspassionen vid Berlin Sing Akademie 11 mars 1829med den 20-årige Felix Mendelssohn som dirigent. Dåhade inte verket framförts på knappt hundra år ochBach var en mytisk gestalt långt bak i det förflutna, utanstörre relevans för det samtida musikskapandet. En avMendelssohns närmaste vänner, librettisten, barytonsångarenoch sedermera teaterhistorikern EduardDevrient, som under konserten sjöng rollen som Jesus,har i sina minnen berättat om förberedelsearbetet.”Det hade blivit dags att bjuda in solosångarna och vislog oss ner tillsammans. Felix var tillträckligt barnsligför att insistera på att vi båda vid detta tillfälle skullevara exakt likadant klädda. Blåa rockar, vita västar,svarta halsdukar, svarta byxor, och gula handskar avgetläder som då var på modet. I dessa Bach-uniformersatte vi, efter att ha delat någon av Felix favoritchoklader,glatt igång. Vi talade om det märkliga faktum attverket, jämnt 100 år efter att det hörts sista gången, skullekomma upp i ljuset igen. När Felix efteråt stod mitt påOpern Platz sade han med triumf i rösten: ’tänk att detär en skådespelare och en jude som ser till att detta, detstörsta av kristna verk, återförs till folket’. Det var englädje som gjorde att Felix inte kunde behärska sig; vidandra tillfällen undvek han alla referenser till sina judiskabörd.”Dror Feiler säger att han känner sig befryndad medMendelssohns inställning till verket, både som jude ochtonsättare. Även Mendelssohn strök i materialet och gjordedet till sitt eget. Också Bachs eget komponerande kani vissa bemärkelser beskrivas som ett försök att göra entotalsammansmältning av det tidiga 1700-talets olika stiluttryck.Här bryts formerna mot varandra och Bachsätter samman de olika fragmenten, från egna tidigare18