Lidandet enligt Matteus

min Jesus tillbaka”. Man kan tolka det som om det ärJudas som önskar Jesus åter. Kyrkans bild av Judas,från 300-talet fram till 1900-talet, har nog varit tämligenentydig: han är förrädaren. Men i vår tolkning förskjutsperspektivet och basarian blir Judas röst efter döden.Inlevelsen är väsentlig. För oss handlar verket mycketom bräcklighet. Om maktens hårdhet och människansbräcklighet.Ett sådant synsätt får också konsekvenser för sättetatt sjunga. Dror Feiler talar mycket om behovet av transparens,av en renhet som aldrig får bli banal ellerinsmickrande. Han nämner ett recitativ i slutet av passionsberättelsen,när mörkret i den sjätte timmen sänkersig över jorden och Jesus, i den nionde timmen, roparhögt från korset och säger på hebreiska Eli, Eli, lemasabach-thani (Min Gud, min Gud, varför har du övergivitmig?). Ropet kommer först och sedan sjunger Jesusfrasen i mezzopiano och sorgset tonfall.– Eli, Eli... är ett direktcitat från psalm 22 iPsaltaren. I den här versionen av Matteuspassionen ärJesus en sorgsen och förtvivlad människa. I många andratolkningar ges han en storslagen och mäktig röst. Men jagvill snarast få fram det motsatta, det melankoliskt konstaterandei hans karaktär.I jämförelse med Jesus är evangelisten en mer distanseradgestalt. Som berättare står han utanför skeendetmen fungerar samtidigt som lyssnarens ledsagare, trollkarlensom med sin stav gör de frusna ögonblicken levande.Som sångare bör han, enligt Feiler, ha en återhållsam,saklig intensitet.Det ställer förstås enorma krav på sångarna attnärma sig den känslomässiga komplexiteten i dramat meden så avskalad och rak sångstil. Ingenting att gömma sigbakom, inga yviga gester, inga sceniska trick. Bara denenkla närvaron som samtidigt är ett spel mellan nuet ochdet förflutna, en dialog som aldrig upphör med sitt kravpå personligt deltagande. Så blir Matteuspassionen någotradikalt annorlunda än en ikoniserad skönhet: en konstsom lever i tumultet, i världens föränderlighet, mitt i detsom aldrig kan bli färdigt.20