Lidandet enligt Matteus

allting bekant som Ulysses, ett verk som vi också hadelärt känna, om också endast fragmentariskt, som ett slagsrebus. Vad var det då som skedde här, frågade vi osssedan ett vintrigt veckoslut detta år, då vi anträtt färdenin i den märkliga, tvådelade, klangarkitektur som balanserademellan olika kupoler av e-moll och c-moll medsina tonartsbundna och affektbärande kretsar som fördeallt djupare, en vandring nedåt som skulle ta ett helt liv ianspråk men efter vilken ett uppstigande ställdes i utsikt,också det krets för krets, till höjder som låg bortom allabegrepp. Vi hade ännu inte kommit mycket längre än tillhörnpelarna i denna väldiga arkitektur, verkets ramkörer,på var sin sida, där skillnaderna mönstergilltanhopas, likväl som till några utvalda recitativ, arioroch koraler och hade tillbragt mycken tid med tolkningoch omtolkning av olika hittills framkomna framförandepraktiskaförsök såväl med att tillbakavisa den blumenbergskateologiska kritik, som enahanda orienteradesig mot en aksentuering och ironisering av Jesuofferdöd, varvid emellertid den sanna teologin, musikensteologi, förfelas. Så mycket hade vi satt vår lit till musikensinre, men vi måste snart fastställa, att vi saknadeen mängd allmänna förutsättningar. Vi skaffade ossraskt dessa då vi härnäst ägnade oss åt Picanders diktningoch därefter vände oss mot verkets språkliga ochmusikaliska strukturaxlar, därtill även en utdragen tillkomsthistoria;vi jämförde de olika skikten med verksom föregick Matteuspassionen, såsom de instrumentaltvokalaskikten i Johannespassionen och några kantaterfrån tiden kring Matteuspassionen. Genom detta leddeoss Klaus, Hans-Ola, Dror och Nico, utgående från denkunskap, teoretisk såväl som instrumental och uppförandepraktisk,som de samlat på sig under livet. Medanvi på det viset från musikspråkliga problem och gåtor,djärva symboler och figurer, irriterande dansrytmersom ropade på förståelse och ytskiktets komplexa montagestukturersom gjorde framstötar till de inre sammanhangen,till en glöd som aldrig mattades, märkte vi hurupplevelser som vi tidigare inte vetat om väcktes till livinom oss, upplevelser som hade varit förberedda inomoss men först genom den intensiva diskussionen av verketinför ett experimentellt svenskt framförande börjadeverka. Vi ville dock inte låta något mystiskt, irrationelltfå insteg hos oss vid läsningen av partituret och bemödadeoss därför om att grundligt dela upp varje anklang idess komponenter, bara samtalen om ingångsportalen”Kom ni döttrar, hjälp mig klaga”, som vi via flera olikahörselintryck från olika inspelningar inträdde i, tog timmar,och vi återkom senare ofta dit, medvetna om att haförstått endast några av motiven i detta epos. Jämsidesmed den trevande rörelsen framåt mot en bestämd ort,som inte kunde återfinnas i sinnevärlden, men vars ingångsportoch förgård beskrevs alltmer konkret som denmörka, dess topografiska karakteristika, dess långsamtframsipprande ljus, löpte framställningen av hela företagetsom sådant. Redan från de första noterna uppstodintrycket, att det som här skulle skildras egentligen intelät sig uttryckas med ord, klanger och bilder, och i det attdet omöjliga sedan, sida för sida, avsnitt för avsnitt, i likformigindelning, med fortlöpande numrering, fogadessamman till en stabil, harmonisk enhet som inte längrekunde tänkas annorlunda, blev fantasins triumf över detkaotiska, undanglidande, absolut ovissa tydlig. Vad somuppenbarades var inte bara stigen in i denna passion-62