”EVANGELISTEN: Ståthållarensade nu till dem:Pilatus: Vilken av de bådavill ni att jag skall frige?Evangelist: De svaradeKör I, II: Barabbas!År efter år i påsktid väntar<strong>Matteus</strong>passionens beundrare,de lidelsefulla, de somdyrkar, med lustfull ängslanpå detta beslut. Ett beslut,folkets beslut, som fått såenorma konsekvenser förvärldshistorien. Rädsla, nyfikenhetoch det invanda blandas.Man vet att kyrkan ellerkonsertsalen egentligen börfalla samma när detta brutalafortissimo-ackord klingar,samtidigt som man fruktaratt ställets effekt åter skall gåförlorad på grund av en förtidig insats hos någon alltförfrimodig körsångare, somöverhuvudtaget inte kanvänta på att få skrika ut deninte alltför enkla insatsen ochdärmed hjälpa Barabbas tillfriheten.”JOACHIM KEISER58
”DET HANDLAR OM trettio takter iBachs <strong>Matteus</strong>passion. De har påett oförklarligt sätt irriterat migoch upprört mig ända sedan mintidiga ungdom, men nu har jagsedan två år funnit det nödvändigtatt formulera mina tankar.Av de musikaliska budbärarnaav dessa trettio takter är evangelisten,Kristus och lärjungarna del aven förgången tid. Deras ord följerordagrant evangeliet, som historiaeller legend. Det är endast koralen,den lutherska församlingssången,som är nutid: Dagens svar påkänslor och tankar, vårt svar, påen provokation från det förgångna– Kristi lidande, på hans tortyrersoch bödlars missgärningar för nästantvåtusen år, på Bachs tid försjuttonhundra år, sedan. Dåtid ochsamtid träder in i en minnets dialog:På en endas förbrytelse svararsyndabekännelsen och ångern avidag. Så fungerar passionsmusiken.Evangelisten börjar:”Lärjungarna gjorde som Jesushade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.På kvällen lade han sigtill bords med de tolv. Medan de åtsade han: ”, nu klingar Jesu stämma:”Sannerligen, en av er skallförråda mig.” Därefter evangelisten:”De blev mycket bedrövade ochbörjade fråga honom, en efter en” ien kör av lärjungar, fortfarande,fast för tvåtusen år sedan, fyllda avupprörda känslor och förtvivlan:”Det är väl inte jag, herre?”Först nu, plötsligt och oförmodat,växlar tiden från Jesu tid tillJohann Sebastian Bachs tid, ettsprång på 1700 år. Församlingenfrån Bachs uppförande 1727(dagens församling så ofta musikenän klingar) svarar på lärjungarnasfråga ’Det är väl inte jag, herre?’.Församlingen svarar på deras tvivel,rädsla och kaotiska känslormed korals fastheten och klarheten:”Ja, jag är den som svikit, som bortfrån Herren vikit. I eld och pinanssjö min synd jag skulle sona. Dittkors, din törnekrona! Din död harjag förtjänt att dö.”Den enskilda identifierar siginför sitt samvete med kollektivet,blott och bart som församling.Församlingen sjunger ingen soloariautan enbart de nu levandeskoral, en efter en: ”Ja, jag är densom svikit”. Arkebuseringen avbarn, kvinnor, åldringar, fångar,kvävningsdöden i gaskamrarnashelvetskval som var värre än de avalla religioner utmålade ”helveteskval”: ”Din död har jag förtjänt attdö”. Lyssna nu till Bach och tillevangeliet, och betänk deras evigtförvirrande svar på de nygamlafrågorna: efter oskuld, medskyldighet,skuld efter det ständigt återkommande,även plågsammagemensamma minnen av det somkallas Historia.”IVAN NAGELBirgitta Rasmusson och Mikael Bellini59