Lars - den lille vandraren

Lars – den lille vandraren
Tuula Pere • Virpi Nieminen
WickWick

Leo – the little wanderer, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Virpi Nieminen
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-089-5
Second Edition
Copyright © 2015 Wickwick Ltd
Published 2015 by Wickwick Ltd
Helsinki, Finland
Printed in European Union
Based on Leo – the little wanderer
Story by Tuula Pere
Illustrations by Virpi Nieminen
Layout by Peter Stone
English translation by Päivi Vuoriaro
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2012
Finnish “Lauri – pikku matkamies”, ISBN 978-952-5878-60-8
English “Leo – the little wanderer”, ISBN 978-952-5878-61-5
Copyright © 2012 Wickwick Ltd
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

Lars – den lille vandraren
Tuula Pere • Virpi Nieminen
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

2

Varje morgon satt Lars på trappan till sitt hus och
såg ut över de välbekanta vyerna i dalen. Allt han
såg omkring sig var honom väldigt kärt.
Hans blick följde landsvägen som slingrade sig nerför
kullen. Vägen ringlade mellan åkerlapparna, förbi träden
och fortsatte nere i dalen över floden längs en stadig
stenbro.
Hemma var det gott att vara men Lars visste att nu var
det dags att ge sig ut i stora världen. Vinden hade kommit
med hälsningar från förunderliga platser.
3

Med en rutig ryggsäck på ryggen gav sig Lars av.
Hembygden låg snart bakom honom, och landskapet
förändrades. Lars kände sig ändå trygg för solen
värmde hans väg och vinden viskade goda råd i hans
öra.
Lars hade litet vägkost med sig, och en portmonnä. Han
hade inte mycket pengar men han antog att de skulle
räcka till.
– Då jag bevarar reseminnena i mitt hjärta hålls ryggsäcken
lätt, funderade Lars.
Den lille vandraren kom fram till den stora järnvägsstationen
och köpte sig en biljett långt bort.
4

5

Tåget hade rusat genom nya landskap hela dagen. Mot kvällen steg Lars av tåget
tillsammans med de andra resenärerna. Perrongen tömdes snabbt på folk. Alla
skyndade till sina hem och hotell. Lars visste inte vart han skulle ta vägen.
Ur den sista tågvagnen steg ännu två människor av, en gammal dam och en liten
flicka. De hade många tunga väskor och en stor bukett blommor att bära på.
– Titta, Maria-momi. Där borta på bänken sitter ett ensamt barn, sade flickan
förundrat och ryckte sin mormor i ärmen. – Undrar varför han ännu är kvar på
stationen den här tiden?
6

– Det är svårt att hitta logi i staden nattetid. Det är bättre att du kommer till mitt
hem till natten, sade tanten vänligt till Lars.
Den lilla flickan kikade blygt fram bakom sin mormors rygg och höll hårt i blombuketten.
– Tack, jag är faktiskt väldigt trött, svarade Lars.
7

8

Tant Marias hem var varmt och ombonat. Lars somnade snabbt i den mjuka
gästsängen. På väggen hängde fotografier av tantens släktingar som övervakade
hans sömn. Han sov gott och länge. På morgonen väntade bröd, saft, ett brev
och en nyckel på nattduksbordet bredvid sängen.
– Min lilla gäst, jag har gått till torget med Anna. Här är nyckeln, skrev tanten.
– Du kan gå och bekanta dig med staden och komma tillbaka då du vill. Jag lagar
en god gulaschsoppa åt oss till kvällen.
Lars åt sitt morgonmål och lyssnade till fåglarnas glada kvitter genom det öppna
fönstret. Då han ätit färdigt stängde han noggrant dörren bakom sig och lade
nyckeln i sin ficka. En ny dag och en ny stad väntade.
9

Staden var gammal. Den hade stått på samma ställe
i hundratals år. Så småningom hade den vuxit och
tagit över de omkringliggande åkrarna, och oljudet hade
ökat och lugnet minskat. De breda gatorna fylldes av
oändliga bilköer.
Men mitt i staden omkring kullen var gatorna smala
och husen lägre än på andra ställen i staden. Där hade
människorna tid att sitta på bänkarna under de gamla
träden i parkerna. Lars vandrade längs kullerstensgatorna
och beundrade de små handelsbodarnas skyltfönster.
Där var en leksaksaffär, där ett konditori och barberarsalong.
Skomakaren satt vid fönstret i sin verkstad och
spikade fast en ny klack på en sko.
Då han gått en god stund blev Lars törstig och det kurrade
i magen.
10

11

12

Vid torget i den gamla stadsdelen, vid ett blommande körsbärsträd, låg ett kafe.
Utanför kafeet satt den rundkindade kafeägaren, klädd i förkläde, vid ett
bord. Med stort allvar skrev hon någonting på ett stort pappersark.
Bredvid bordet stod grannens barberare. En kam och sax stack upp ur hans ficka,
och han var upprörd.
– Till slut kunde du skriva att vi tackar för gott samarbete under årtionden och
beklagar att kafeet och barberaren är tvungna att stänga, suckade barberaren uppgivet.
– Dethär är så svårt, klagade kafeetanten. – Är du säker att det inte längre finns
någon råd?
Lars gick sakta fram till dem. Han förstod nog vad saken gällde.
– Kunde ni vara så snäll och klippa mitt hår? frågade pojken av barberaren. – Efter
det skulle jag gärna smaka på dedär läckra marängbakelserna i kafeets vitrin.
13

14

Den glatt visslande barberaren lade en handduk på
Lars’ axlar och snaggade hans hår med van hand.
Efter klippningen drack de saft tillsammans under körsbärsträdet
vid kafeets utebord. Lars lyssnade på trevliga
berättelser om barberarens och kafeets forna kunder.
Både barberarsalongen och kafeet hade nu råkat i trångmål.
Kunderna hade glömt bort dem, och det lönade sig
inte längre att fortsätta verksamheten. Intäkterna räckte
nätt och jämnt till att betala hyran, och dyra tidningsannonser
var inte att tänka på.
– Vänta ännu en vecka, bad Lars. – Jag har en vän som
vandrar omkring helt gratis och berättar om er för alla
som tröttnat på de nya breda gatornas buller och brådska.
Lars tog farväl av den gamla staden och vinkade till
barberaren och den runda tanten. Han anade att det inte
skulle dröja länge innan man igen skulle köa för kafeets
läckerheter vid det lilla torget och kunna höra glatt
visslande blandat med ljudet av saxen hos barberaren. Så
duktig var hans vän vinden på att föra budskap vidare
och locka sina åhörare. Lars var säker på att den vänliga
vinden gärna ville hjälpa med något så viktigt.
15

På kvällen avnjöts en kryddstark soppa hos tant Maria.
Lars tackade artigt för både mat och logi. Han
gav tillbaka nyckeln till tanten.
– Hur vågade du ge mig nyckeln till ditt hem fastän du
inte känner mig? undrade Lars.
– Men jag känner dig ju, svarade tant Maria. – Jag vet att
du är en god liten människa och att jag kan lita på dig.
Du är välkommen tillbaka när som helst.
Kanske Lars någon gång skulle återvända men i morgon
var det igen dags att fortsätta färden. Vinden virvlade
redan otåligt på taket till tantens hus. Den hade ännu
många viktiga saker att visa Lars.
16

17

18

Lars var orolig att han skulle komma för sent till följande stad. Vinden hade
berättat att hela staden kanske höll på att försvinna under vatten. Lars kom till
hamnen varifrån båtar avgick mot den sjunkande staden. Han ville hinna fram i
tid.
Pojken stod i båtens för och spanade mot horisonten. Där borta reste den sig, den
underbara blåa staden. Överallt fanns det fina, gamla byggnader, torn, balkonger
och broar. Kanalerna flöt kors och tvärs genom staden.
Vattnet fanns överallt. Det stänkte på bryggorna och gatustenarna. Efter stormen
hade vattnet stigit på det stora torget där hundratals duvor nu oroligt flockades på
ett torrt ställe.
Vinden hade haft rätt i att stadens fantastiska hus höll på att förfalla och så småningom
sjunka ner i det leriga vattnet. Lars kände sig väldigt ledsen. Han satt
orörlig vid foten av en gammal staty. Lars insåg att allt har sin tid – också dehär
gamla byggnaderna.
Det var bra att den lille vandraren hade anlänt i tid. Nu skulle han hinna samla på
minnen av allt det vackra som han såg. Också om han aldrig skulle komma tillbaka
hit så skulle han alltid bära bilderna inom sig. Så är det med minnen.
19

20

Vinden hade berättat för Lars om en lång vandringsväg som människorna
under hundratals år hade gått med ryggsäck på ryggen och vandringsstav
i handen.
– Varför använder dessa vandrare sig inte av bilar eller tåg? frågade Lars av
vinden. – Då skulle de komma fram mycket snabbare till den gamla kyrkan
där vandringsrutten slutar.
– Det är viktigt att tankarna följer med, svarade vinden. – Under en tyst resa i
naturen hinner man fundera grundligt på sådant som kräver tid och ro.
Lars var inte säker på om han förstod vindens förklaring men beslöt att ansluta
sig till skaran av vandrare. Efter många dagars ansträngande vandring satt
han på en sten och åt sin matsäck.
– Nu tror jag att jag förstår, tänkte han och tog en tugga av sitt bröd.
Han kände att under sin vandring hade han kommit landet och människorna
som färdats samma väg väldigt nära. Den vida himlen vilade över landskapet
med sina dofter, sin fågelsång och sina vindpustar. Också hans enkla vägkost
smakade underbart.
21

Dagar av vandring på den gamla vandringsrutten låg bakom Lars. Han hade
kommit fram till en öppen plats och en gammal kyrka. Precis då han höll på
att stiga in genom den gamla träporten kände han en varm fläkt i nacken. Hans
vän vinden hade kommit för att se hur den lille vandringsmannens resa förlöpte.
– Kommer du in med mig? frågade Lars vinden.
– Ja, det kan jag väl göra. Men jag måste röra mig försiktigt därinne så jag inte
blåser ut ljusen, svarade vinden.
Inne i den skumma kyrkan brann tiotals ljus, och i de höga valven ljöd vacker
sång. Kören övade på läktaren. Lars tände sitt eget ljus i ljusstaken vid väggen och
sände en tanke hem och till alla sina vänner. Vinden hade stannat bakom hans
rygg och höll andan.
– Hur högt månne sången kan stiga, undrade Lars.
– Tonerna är fjäderlätta. De är lätta att bära med sig, viskade vinden. Jag tar ofta
med mig musik till alla världens hörn. Det finns alltid känsliga öron som lystrar
till en sång som vinden hämtar med sig.
Vinden var tillfreds. Lars förstod. Han hade också ofta lyssnat till vindens musik
på trappan till sitt hem.
22

23

24

Lars bländades av det starka dagsljuset då han igen steg ut på det soldränkta torget.
Vid fontänen satt en mycket gammal man med slutna ögon. Kanske också
han var bländad.
Efter att ha strövat omkring längs de slingrande gatorna i staden återvände Lars
till fontänen. Mannen satt fortfarande kvar på samma ställe med ögonen slutna.
– Är allt väl med farbror? frågade Lars försiktigt.
– Tack, allt är bra, svarade mannen vänligt. – Dethär är ett utmärkt ställe att sitta
och lyssna på människor. Jag har samlat på berättelser i hela mitt liv och skrivit
tiotals böcker om dem.
– Hurdana böcker är de, frågade Lars intresserat.
– De är fulla av ord, och har inte en enda punkt eller ett enda kommatecken, berättade
författaren.
Lars var förundrad. I skolan hade han fått lära sig om en massa skrivregler. Kommatecknen
och punkterna var viktiga.
– Hördu, min pojke, skrattade författaren roat. – Det viktigaste är att lyssna vad
livet har att lära. Människor är fulla av ord som inte har ett enda kommatecken
eller en enda punkt. Mellan orden finns bara tomrum som man kan fylla med
antingen värme eller kyla.
Omtumlad fortsatte Lars sin färd. Dethär måste han fundera mera på.
25

Under några dagar hade Lars vilat i en liten by vid
havet. Det var roligt att följa med invånarnas vardagsbestyr.
Fastän människor i främmande länder kunde
ha annorlunda seder och bruk, annorlunda kläder
och ett annat språk tedde sig allting ändå förunderligt
bekant.
Också i denhär byn arbetade man, gick i skola, skötte
barn, bakade och odlade blommor. Lars förstod ingenting
av språket som människorna talade, men det gjorde
inget. Han fick vara med i barnens gemensamma lekar
och en tant med vänliga ögon bjöd honom att äta tillsammans
med sina egna barn.
Då det började skymma samlades familjerna vid bryggan
i hamnen. Någon började spela dragspel, och en
efter en annan stämde in i en melankolisk sång. Melodin
lät bekant också för Lars. Efter en stunds tvekan stämde
han in på sitt eget språk, och de som satt i hans närhet
nickade godkännande. Musikens språk är gemensamt
för alla.
26

27

Lars hade klättrat upp för den branta och slingrande
vägen till fästningen. Han var utmattad men det var
mödan värt. Från bergstoppen öppnade sig underbara
vyer över dalen och staden vid bergets fot. Hustaken såg
ut som ett skojigt lapptäcke som den glittrande floden
flöt igenom.
Vinden berättade att för hundratals år sedan hade en
stor krigsherre anlänt från främmande land. Han hade
erövrat staden och gett order om att hans trupper med
män och hästar skulle marschera upp till fästningen
på bergstoppen. Stadsborna hade levt i skräck i flere
månader. Till slut hade befälhavaren gett sig av för att
erövra nya länder och tagit armen med sig. Men det var
redan länge sedan.
Lars tryckte örat mot stenmuren och slöt ögonen. Kanske
han bara inbillade sig, men ur det förflutna kunde
han ännu höra klappret av hästarnas hovar och de taktfasta
stegen av soldaternas stövlar ljuda.
Den lille vandringsmannen undrade varför den stora
krigsherren hade kommit hit då för länge sedan. Resan
från ett annat land måste ha varit lång och mödosam.
Kanske det i krigsherrens eget land inte fanns ett lika
vackert berg som låg så nära himlen.
28

29

30

Lars började redan få hemlängtan. Han hade fått se
så mycket och hade mycket att fundera på för långa
tider framåt. Han beslöt sig för att ännu besöka en plats
som vinden hade berättat om. Han ville se kyrkan som
aldrig blivit färdig. Byggnadsarbetena hade pågått i över
hundra år, och de pågick fortfarande.
Arkitekten som hade ritat byggnaden hade haft en så
stor dröm att tiden och krafterna hade tagit slut. Nu
hade nya byggherrar och konstnärer tagit över. Tillsammans
skulle de få mycket till stånd. Kyrkan reste sig
högre och högre och det byggdes fler torn och dekorationer.
Byggnaden var sällsam och fortfarande halvfärdig.
31

32

Lars förundrade sig över vad han såg. Solens strålar lyste på den halvfärdiga
kyrkans tornfönster och fick det att glimma. Lars förstod att byggnaden är som
livet – en stor dröm som är fylld med detaljer och aldrig blir färdig. Och det var så
det skulle vara.
Lars betraktade en byggarbetare som slog spikar i en gjutform.
– Får jag också slå i en spik, bad Lars försiktigt.
– Naturligtvis, svarade byggarbetaren med ett leende och räckte hammaren till
pojken.
Lars koncentrerade sig så mycket han kunde. Hammaren var tung och spiken vass.
Ett par hårda slag och så hade spiken sjunkit in i hörnet på gjutformen.
– Nu har också jag byggt denhär kyrkan, suckade Lars belåtet. – Nu är det dags att
återvända hem.
33

34

Efter många dagars resa tillbaka närmade sig Lars
hemmet.
Hans vänner hade samlats på stationen. Vinden hade
hunnit före tåget och berättat för dem att den lille vandringsmannen
var på väg hemåt. Så gott det kändes att
igen träffas. Ett glatt sorl fyllde stationens gård. Som om
en flock kvittrande fåglar hade slagit sig ner.
Lars steg av tåget och kramade om sina vänner. Tillsammans
gick de uppför backen till hans hus. Hans vänner
hade krattat gården, vattnat blommorna och dukat bordet
med godsaker.
– Tack till er alla, det känns bra att bli så varmt emottagen,
sade Lars.
35

Välkomstfesten räckte till långt in på kvällen. Lars
berättade historier från sin resa och svarade på frågor.
Till sist gick gästerna och lämnade Lars att njuta av
solnedgången ensam.
Solnedgången förgyllde landskapet. De sista vindpustarna
dansade omkring Lars, tills också de gick till vila.
Lars slöt ögonen.
Det hade känts tryggt att göra en lång resa då man hela
tiden visste vart man slutligen skulle återvända. Här var
hans eget hem, omgivet av hembyn och dalen varifrån
vägarna och tågbanorna fortsatte i oändliga förgreningar
världen runt.
Lars sov lugnt.
36

37

Vinden viskar hälsningar från främmande länder
i Lars’ öra. Full av förväntan ger sig den lille
vandraren ut på en lång vandring under vilken
han möter livets stora och små under.
Lars träffar varmhjärtade människor som tar
hand också om en obekant vandrare. Alltid behövs
inte ens ett gemensamt språk. Människornas
sinne fylls av samma glädjeämnen och sorger.
Den gamle författaren lär Lars vikten av att
lyssna på livet och till det budskap som finns
mellan orden.
Då resan är slut finner vandraren det tryggt att
sätta sig vid hemmets trappa och beundra den
välbekanta dalen som kvällssolen förgyllt. Det är
dags att reflektera över minnena som finns bevarade
i hans hjärta.
wickwick.fi