Cirkushundarna Rufus och Ruffe

SWEDISH
EDITION
Cirkushundarna
Rufus och Ruffe
Tuula Pere • Francesco Orazzini
W
ickWick

Cirkushundarna Rufus och Ruffe
Text Tuula Pere
Illustrationer Francesco Orazzini
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-613-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-113-7 (Print)
Första utgåvan
Copyright © 2015 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ltd
2015, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
Circus Dogs Roscoe and Rolly, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Francesco Orazzini
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-613-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-113-7 (Print)
First edition
Copyright © 2015 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2015, Helsinki, Finland
Printed in European Union
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2015
Finnish “Sirkuskoirat Roope ja Rops”, ISBN 978-952-325-058-1 (Print), ISBN 978-952-325-558-6 (ePub)
UK English “Circus Dogs Roscoe and Rolly”, ISBN 978-952-325-057-4 (Print), ISBN 978-952-325-557-9 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Cirkushundarna
Rufus och Ruffe
Tuula Pere • Francesco Orazzini
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

Den gamla cirkushunden Rufus kikade ut genom ridåspringan mot den upplysta
teatersalongen. Bänkraderna var fyllda av glada människor som otåligt
väntade på att föreställningen skulle börja.
Rufus gladde sig särskilt mycket åt att det ikväll fanns så många barn bland publiken.
Hundgamlingen visade gärna upp sina bästa konster just för småbarn. Den
gamla hunden uppträdde ännu gärna. Särskilt skojigt var det att Rufus hade fått
den lilla Ruffe-hunden som sin lärling.
2

Full av iver snusade Ruffe i
luften som var fylld av spännande
dofter samtidigt som han
viftade på sin lilla svans.
3

4
Rufus och Ruffe utgjorde det perfekta paret. Småningom hade
de bytt konster sinsemellan. Den pigga Ruffe hade åtagit sig
de programnummer som krävde vighet. Han balanserade
på höga ställningar och hoppade med
lätthet igenom brinnande ringar.

Gamla Rufus koncentrerade sig hellre på lugnare
uppgifter, särskilt sådana där han fick sitta på
stoppade kuddar och besvara frågor med dova skall.
Rufus siffersinne var fortfarande gott.
5

Både Rufus och Ruffe var väldigt mycket blandras, så de innehade inga fina
stamtavlor eller prispokaler. Men båda hade något mycket mer värdefullt: ett
hjärta av guld. Deras välvilliga väsen och roliga konster uppskattades särskilt av
barnen, vilket i sin tur gladde cirkusdirektören, för en nöjd publik innebar större
biljettintäkter.
Rufus visste att direktören var en trevlig man som dock höll hårt i plånboken. Varje
cirkusartist förväntades göra ett gott arbete. – Jag betalar inte för ingenting, sade
cirkusdirektören ofta.
6

7

8
Dagarna gick, våren blev sommar och sommaren blev höst. Rufus blev gråare
och gråare, dess tjocka päls blev tunnare och tänderna svagare. Allt detta
hade Rufus ännu klarat av, men till sin stora sorg märkte han att också synen och
hörseln blev sämre. Räkneuppgifterna lyckades inte längre lika snabbt som under
hans bästa dagar. Emellanåt blev den ledsna Rufus liggande kvar i bakrummet,
djupt försjunken i tankar.

Den gamla hunden oroade sig. Vad i all världen kunde han göra om han inte
längre dög till att uppträda på cirkus. Hans plats var ju här, hos barnen.
9

10
Till all lycka hade Rufus fått den pigga Ruffe-hunden till hjälp.
Ruffe var på god väg att bli en utmärkt hjälpreda under föreställningarna
men den unga hunden behövde ändå fortfarande
stöd av sin mer erfarna kompis.

Ruffe snappade snabbt upp allt nytt. Ibland, då öronen
pekade bakåt och svansen hängde mellan benen kunde
man ändå ana att han kanske spände sig litet inför publiken.
Vid sådana tillfällen behövdes den gamla och lugna Rufus’ hjälp
och råd.
11

Det lackade mot jul. Det var bråda tider på cirkusen. Kväll efter kväll uppfördes
festföreställningen med alla de bästa konsterna. Också Rufus och Ruffe medverkade.
Den unga Ruffe balanserade på redskapen.
Full av iver utförde han sina fartfyllda
konster. Rufus-gamlingen fick
uppträda med klosslekar och bolluppgifter,
och med att lösa räkneproblem på
en gammaldags kulram. Räkneuppgifter
hade alltid varit hans starka sida.
12

Nu hade Rufus ändå ett stort problem.
Han hade blivit så gammal
att han emellanåt glömde också sina
rutinuppgifter. Då stod han förvirrad
mitt i den starka ljuskäglan på
scenen och kisade med ögonen.
Att uppträda hade börjat stressa
honom.
13

Nu var Rufus i turen. Han inledde med sitt bravurnummer, huvudräkning.
Vanligtvis gick räkneuppgifterna hur lätt som helst. Men nu hände det något
oväntat och förfärligt.
Hundtränaren gav i rask takt den ena uppgiften
efter den andra till Rufus. De två första gick som
en dans. Rufus meddelade de rätta svaren genom
att skälla eller med att hämta de rätta
siffrorna från ställningen. Publiken belönade
Rufus med applåder. Men sedan började allt gå snett.
14

Rufus’ huvud var som en karusell där frågorna snurrade runt, runt men de rätta
svaren var som bortblåsta. Slutligen sprang Rufus skamset från scenen och
Ruffe fortsatte uppvisningen på egen hand.
15

16
Kvällens föreställning tog slut och cirkustältet
tömdes på folk. Den gamle Rufus hade försvunnit
på egna vägar efter sitt misslyckade uppträdande.
Ruffe började bli orolig då hans vän inte
syntes till någonstans.

Till sist tystnade hela cirkusen och alla drog sig tillbaka för att sova i sina vagnar.
Bakom en stor resekoffert i bortersta ändan av scenen gömde Rufus sig
med sitt sinne lika mörkt som det tomma cirkustältet.
Lill-Ruffe gav inte upp. Med en ficklampa i munnen gick han fram och tillbaka på
cirkusområdet tills han hittade den gamla cirkushunden i sitt gömställe.
17

Ruffe lyckades locka sin vän att komma och vila i hundgården. Där, i ficklampans
sken, funderade de långt in på natten hur Rufus’ problem skulle kunna
lösas.
– Jag lär mig inga nya konster längre, och kommer inte ihåg de gamla heller,
suckade Rufus uppgivet.
18

– Man får aldrig ge upp, sade Ruffe uppmuntrande. – Det har du
själv lärt mig.
– Jag vet, jag vet. Men vad gör man när man är gammal och huvudet
är för trött, suckade den gamla hunden.
Någon lösning var svår att finna, och till sist somnade vännerna
mitt i sitt grubblande. Det hördes jämna snarkningar från hundgården
och ficklampan sken svagt i rummet. Dörren öppnades
sakta. Cirkusdirektören tittade in och strök sig eftertänksamt om
sitt skägg.
19

Cirkusfolket firade jul. Mitt på gården stod en stor julgran med
långa granna lampgirlander. På programmet stod julsånger,
ringlekar och juldelikatesser. Festen till ära fick också djuren en
godare måltid.
Maten smakade inte Rufus. Han hade precis fått höra att ett nytt program
hade planerats för årets sista festuppvisning. Ruffe skulle för
första gången inneha huvudrollen i hundarnas programnummer.
Rufus skulle bara ha några mindre uppgifter som assistent.
20

Föralldel – Rufus gladde sig för sin väns skull. Han visste hur
mycket den här möjligheten betydde för Ruffe. Men den gamla
cirkushunden sörjde över det att hans egen tid som barnens favorit
höll på att lida mot sitt slut.
21

Cirkusens festföreställning var otrolig. Luften fylldes av glädjerop. Barnen
tjöt av iver, levde sig in i föreställningen och applåderade. Också
de vuxna kände att de blev yngre då de beundrade de fantastiska konsterna.
I arenans ljus lyste en ny stjärna, Ruffe. Den unga hunden njöt av varje
ögonblick. Den gamla Rufus följde förnöjt med sin lärlings uppträdande.
Allt gick som en dans. Ruffe var helt tydligt i sitt rätta element.
Då kvällens föreställning höll på att avslutas hände det något oväntat. En upprörd
kvinna rusade in på arenan och krävde att få tala med cirkusens direktör.
22

23

Publiken tystnade. Cirkusdirektören harklade
sig och tog mikrofonen.
– Bästa vänner. Nu behövs allas hjälp, sade direktören allvarligt. – Den här fruns
lilla dotter har försvunnit. Nu är det bäst att vi tillsammans börjar leta efter henne.
Ett livligt sorl och allmän aktivitet fyllde tältet. Publiken skingrade sig för att
leta efter det försvunna barnet. Man gick av och an och kors och tvärs, inomhus
och utomhus. Alla gjorde så gott de kunde men barnet hittades inte.
Den upprörda mamman sprang omkring på gårdarna och runt tältet flere gånger.
Till sist brast hon ut i gråt och tryckte sin kind mot ett kramdjur.
24

25

26
Den gamla Rufus närmade sig tyst den
gråtande kvinnan. Försiktigt lade han
sitt huvud på den förtvivlade mammans
knä, och låg helt stilla i många minuter.
Kvinnan smekte Rufus’ päls.

Rufus tittade på det slitna tygdjuret. Det var tydligen
barnets älsklingsleksak. Slitet och fläckigt, och det
ena ögat fattades. Doften av den lilla rymlingen letade sig in i
Rufus’ näsborrar.
Målmedvetet tog sig Rufus fram bland människorna som rusade omkring.
Han visste precis åt vilket håll han skulle gå. Med nosen mot marken
snusade sig hunden framåt. Emellanåt kändes barnets doft starkare,
emellanåt kunde den knappt urskiljas från alla de andra cirkusdofterna.
27

Rufus lämnade tältet och den högljudda folkhopen bakom
sig. Han fortsatte framåt och kom till sist fram till cirkusens
ingång. Ljusreklamen blinkade sakta i den mörka kvällen. Biljettförsäljningskiosken
var tom, och ingen syntes till. Rufus var ändå helt säker
på att barnet fanns i närheten. Man kunde inte missta sig på doften.
Hunden gick runt kiosken flere gånger. Dörren var
stängd. Till sist hoppade Rufus upp mot dörren
och tryckte samtidigt ner handtaget. I hörnet
av biljettkiosken, på en sliten bänk, låg ett litet
barn och sov.
28

Barnet hade i all
tysthet försvunnit
på sina egna vägar.
Lockad av de blinkande
reklamljusen hade hon hamnat
i biljettkiosken och av misstag blivit
inlåst.
Den lilla vaknade av ljudet från dörren
och blev lite skrämd då hon såg hunden.
29

Rufus fick snabbt barnet att lugna sig. Hunden täckte ömt över barnet med en
rock som biljettförsäljaren glömt kvar i garderoben och ställde sig sedan på
biljettkioskens trappa och började skälla dovt. Han slutade inte skälla förrän sökpatrullen
lade märke till honom.
Mamman och cirkusdirektören
var de första
som kom springande till
ingången. Glädjen var stor då
mamman fick barnet i sin famn.
Rufus gladde sig med dem.
30

– Stort tack till dig, du trogna hund, suckade
mamman och klappade Rufus. – Du är en
riktig hjälte. Den här cirkusen kan minsann vara
stolt över dig.
– Javisst, instämde cirkusdirektören glatt. – Jag kan lova er att
hjältehunden Rufus alltid kommer att ha en plats på cirkusen. Barnen
behöver honom.
31

Rufus var lycklig, och det var också hans vän Ruffe. De satt bredvid varandra
vid cirkusens ingång och tittade på publiken som avlägsnade sig.
Kamraterna var nöjda över att få fortsätta sitt arbete tillsammans på cirkusen.
Rufus skulle säkert ännu få en hel del lämpliga uppgifter. Med ett sådant luktsinne
kunde han lösa många roliga uppgifter och roa publiken.
32

Med åren hade Rufus’ syn försvagats
men cirkushundens
luktsinne var lika känsligt som då han
var ung. Särskilt doften av ett barn var
något han aldrig skulle glömma. Hur
gammal han än blev.
33

Den gamla cirkushunden Rufus börjar åldras. De välbekanta konsterna
börjar bli jobbiga – till och med huvudräkning som varit Rufus’ bravur.
Till all lycka är hundvalpen Ruffe en duktig elev. Han hjälper sin gamla vän
som oroar sig för att kanske vara tvungen att lämna cirkusen.
Under årets sista festföreställning får Ruffe lysa som kvällens stjärna. Men
en oväntad händelse avbryter hela föreställningen, och gamla Rufus behövs
igen. Hans hjärta av guld och hans goda luktsinne kommer till användning.
– Även om jag skulle glömma allt annat så glömmer jag aldrig doften av
ett barn, suckar den gamla hunden lyckligt.
wickwick.fi