Katten Gottis

SWEDISH
EDITION
Katten Gottis
W
ickWick
Tuula Pere
Klaudia Bezak

Katten Gottis
Text Tuula Pere
Illustrationer Klaudia Bezak
Layout Peter Stone
Översättning till svenska Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-556-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-056-7 (Print)
Första utgåvan
Copyright © 2016 Wickwick Ltd
Förlag Wickwick Ab
2016, Helsingfors, Finland
Tryckt inom EU
The Healer Cat, Swedish translation
Story by Tuula Pere
Illustrations by Klaudia Bezak
Layout by Peter Stone
Swedish translation by Angelika Nikolowski-Bogomoloff
ISBN 978-952-325-556-2 (ePub)
ISBN 978-952-325-056-7 (Print)
First edition
Copyright © 2016 Wickwick Ltd
Published by Wickwick Ltd
2016, Helsinki, Finland
Printed in EU
Originally published in Finland by Wickwick Ltd in 2016
Finnish “Parantajakissa”, ISBN 978-952-325-055-0 (Print), ISBN 978-952-325-555-5 (ePub)
English (US) “The Healer Cat”, ISBN 978-952-325-187-8 (Print), ISBN 978-952-325-687-3 (ePub)
The Healer Cat text with illustrations by Tuula Pere has been published by Wickwick Ltd in 2011 and 2013
Finnish “Parantajakissa”, ISBN 978-952-5878-45-5 (Print), 978-952-5878-48-6 and 978-952-5878-49-3 (ePub)
English (UK) “The Healer Cat”, ISBN 978-952-5878-50-9 (Print), 978-952-5878-53-0 and 978-952-5878-54-7 (ePub)
Swedish “Katten Gottis”, ISBN 978-952-5878-55-4 (Print), 978-952-5878-56-1 and 978-952-5878-57-8 (ePub)
All rights reserved. No part of this publication may be reproduced, stored in a retrieval system, or transmitted
in any form or by any means, mechanical, electronic, photocopying, recording, or otherwise, without the prior
written permission of the publisher Wickwick Ltd. The only exception is brief quotations in printed articles and
reviews. For details and written permissions, contact rights@wickwick.fi.
Wickwick books are available at special discounts when purchased in quantity for premiums and promotions as
well as fundraising or educational use. Special editions can also be created to specification. For details, contact
specialsales@wickwick.fi.

SWEDISH
EDITION
Katten Gottis
Tuula Pere • Klaudia Bezak
W
ickWick
Children’s Books from the Heart
1

2
Åh vad Katten Gottis hade det skönt. Hon gottade sig på bakugnen i eftervärmen
och såg på hur husmor packade in små bullar i påsar. Snart skulle katten Gottis
serveras ett stort fat med gräddmjölk och efter maten skulle hon få ligga i matmors
famn vid kaffebordet.

Gottis var husets enda innekatt och åtnjöt den specialbehandling som kom med
hennes ställning. Ladugårdskatterna fick nöja sig med mycket mer anspråkslösa
förhållanden. Men Gottis var ju inte heller vilken katt som helst. I byagemenskapen
var hon känd för sina botande krafter. Hennes låga spinnande och mjuka tassar
hade botat många sjuka människor och djur.
3

4
Om kvällarna lade sig husmor och husfar ofta
bredvid varandra på sängen för att läsa tidningar.
Katten Gottis klättrade upp i sängen för
att hålla dem sällskap och värmde turvis bådas
tår och hälar, eller rullade ihop sig till ett mjukt
nystan mot husmors onda rygg. Gottis skötte om
husmor litet mer eftersom Gottis fick husets bästa
godbitar av henne.

5

6

Det hade varit snöstorm hela dagen och mot kvällen tilltog kölden. En brokig
samling djur hade kommit för att hälsa på Katten Gottis. Alla hade slagit sig
ner på stugans golv för att lyssna på sin förebild som låg på ugnen och spann.
Denhär gången deltog ekorrfamiljen från den stora granen på gården, ett par sparvar
och husets egen vakthund Trofast. Gottis’ ögon var halvt slutna och ur hennes
strupe hördes ett dovt spinnande. Alla njöt av kvällslugnet i det skumma rummet.
Husmor var djurvän och godkände dessa besök så länge som alla mindes att skaka
av sig snön ur pälsen och torka tassarna rena. Ibland bjöd hon på kvällsmat och
satte havregryn, frön och vatten i små kärl vid dörren.
7

Katten Gottis kisade på djuren som vilade där nere. Hon kände vartenda djur väl,
hon hade ju bott på samma bondgård sedan födseln. Också djurens åkommor
var henne välbekanta.
Den gamla vakthunden Trofasts krafter hade avtagit under åren, och han orkade
inte längre skälla på andra än helt obekanta gäster. Hans röst hade också blivit väldigt
hes. Katten Gottis tryckte ibland sin varma tass på Trofasts bröstkorg på det
ställe där det trogna hjärtat sakta slog. Då drog hunden djupt efter andan och viftade
på svansen. Nu snarkade han på trasmattan med huvudet mellan tassarna.
8

Sparvarna satt bredvid varandra på golvet på ett
bortglömt garnnystan. Med uppburrade fjädrar
drömde de om varma sommardagar.
9

Också ekorrfamiljens krämpor var välbekanta för Katten Gottis. De hade varit i
behov av hjälp på många olika sätt.
Ekorrpappa hade stött sin ena framtass förra sommaren. Den hade skadats då ekorren
hoppade på stenmuren i utkanten av gården. Så småningom hade värken gett
med sig då Katten Gottis under många kvällar hade strukit det onda stället med sin
silkeslena tass.
10

Familjens barn var friska, rentav överaktiva krabater. Till all lycka lugnade de sig
då de lyssnade på kattens sövande spinnande. Lugnet kom väl till pass för ekorrmamman
som nu fick vila en stund från barnvaktandets ansträngningar.
Nu låg mamma ekorre i en saligt skön halvdvala. Hon hade svept sin långa och
burriga svans omkring sina ungar. Ett sömnigt lugn härskade i rummet tills det
hördes ett skarpt knackande från farstudörren. Hela skaran vaknade med ett ryck
och vände sig mot dörren.
11

12

Dörren till farstun revs upp och in trillade en snöig skogshare. Den hämtade
med sig en ilning av kall luft och doft av barr. De andra djuren rörde oroligt på
sig. Varför i all världen kom haren med sådan brådska och avbröt deras behagliga
stund i Katten Gottis’ hägn?
– Katten Gottis, du måste hjälpa mig, flåsade den andfådda haren. – Eller egentligen
måste du hjälpa min lilla unge.
– Vad har hänt? undrade Gottis litet förargad. Hon hade också gärna fortsatt sin
lugna kväll tillsammans med de andra djuren.
– Lillharen ligger i hög feber hemma i lyan långt borta i skogen, förklarade den
panikslagna harmamman. – Stackarens nos är alldeles kokhet och röd. Det arma
barnet kan knappt andas.
– Varför hämtade du inte hit din unge? frågade Gottis.
– Inte kan man ju ta en så liten unge i sådan köld genom skogen, försvarade sig
mamma hare.
Katten Gottis funderade länge vad hon skulle svara. Hon hade ingen lust att bege
sig ut i snöstormen och mörkret. Det var mycket skönare att sköta de andra i stugvärmen.
13

Mamma hare gissade vad Gottis tänkte. Hon
tänkte ändå inte ge efter. Hennes egen unges
välmående betydde allt för henne. Mamman
var beredd att göra vad som helst för att barnet
skulle bli friskt igen.
– Framför trappan finns en snökälke. Jag kan dra
dig till skogen långt borta, föreslog haren till sist.
Hon antog att den tjocka katten inte skulle klara
av att pulsa i snödrivorna. Dessutom var vägen
lång.
– Inte kan harungen ju lämnas oskött, instämde de
andra djuren i försvar till harmamman som bönade
om hjälp.
Till slut gav Gottis med sig. Hon steg långsamt
upp, sträckte på sig och hoppade ner från ugnen.
– Ja ja, vi åker väl då, men vi måste lägga en yllefilt
i kälken så det blir mjukare.
– Det ordnar sig, lovade haren och såg sig omkring
i rummet. Hon ryckte med sig en filt från gungstolen
och satte av mot dörren. – Nu ska vi iväg. Vi
har ingen tid att förlora.
14

15

16

Framför trappan väntade en frusen snökälke. Haren putsade den ren från nyfallen
snö. Gottis satte sig motvilligt i kälken och virade yllefilten tätt omkring sig.
Bara kattens nosspets och de dallrande morrhåren stack ut ur byltet.
Haren började den mödosamma färden mot den djupa skogen där den febriga harpalten
väntade på hjälp. Katten Gottis var en tung last att dra. Kälkens medar sjönk
djupt in i snön. Harens varma andedräkt ångade i den iskalla luften.
Emellanåt kändes allting
så hopplöst. Det tjocka
snötäcket bromsade upp färden.
Haren var tvungen att stanna för
att dra efter andan. Varje gång
hennes krafter verkade ta slut såg
hon harpalten framför sig. Alldeles
som om stormen hade hämtat
med sig en bekant röst som
kallade på mamma.
Skogen blev allt mörkare. Höga
granar växte tätt intill varandra.
Haren blev orolig, hon anade faran.
17

18

Haren och Katten Gottis som låg på snökälken
kom under ett klippblock som var täckt
med istappar. Ur dess mörka skrymsle, bakom en
bred, mossbelupen gran hoppade en varg fram.
Den betraktade förvånat nykomlingarna med sina
vilda ögon Den såg ut att överväga hur den skulle
förhålla sig till detta besynnerliga följe. I vargens
tomma mage fanns det alltid plats för några godbitar.
Haren såg visserligen ganska ynklig ut men
vad månne det konstiga knytet på kälken innehöll?
Vargen närmade sig långsamt samtidigt som den
vädrade med nosen.
– Gottis, upp med dej! kommenderade haren sitt
resesällskap. – Du måste stiga upp och hjälpa, eller
så slutar vår levnads saga här.
– Vad i all världen är det som händer? fräste katten
och skakade av sig filten.
Det bleka månskenet lyste på landskapet genom
snöstormen. Gottis förstod att hon och haren hade
råkat i svårigheter. Fastän katten nuförtiden var
tjockare än förr, kände hon av sina riktiga krafter.
De krafterna fanns inte i muskler och ben, utan
någonstans mycket djupare. Modigt gick Gottis
rakt mot vargen.
19

20
Katten och vargen stod nästan nos mot nos och stirrade varandra stint i ögonen.
Haren följde med mötet vid sidan om. Hon ville fly fältet eller åtminstone täcka
sina ögon men hon kunde inte. Panikslagen övervägde hon sina chanser till räddning.

Men Gottis var inte det minsta rädd. Fastän rovdjuret började morra dovt och
lyfte mungiporna till en förskräcklig grimas, stirrade Gottis på honom med
sina gula ögon. Det var inte vilka ögon som helst. I den mörka skogen blev de större
och större, och till sist var de som två gyllene lyktor. Kattens ögon spred ett ljus och
en värme som tycktes stanna vinden och värma luften.
21

22
Skogsharen var förundrad. Katten Gottis’ krafter var ännu större än haren någonsin
kunnat tro. Vargen såg ut att bli kraftlös inför katten. Dens morrande tog
slut och grimasen blev mjukare. Vargen stod stilla en stund och bugade sig sedan
tyst. Gottis nickade till svar.

Den gråa vargen vände om och tassade långsamt tillbaka in i mörkret. Katten
Gottis återvände till haren. Hennes ögon var fortfarande stora och klara och
rösten mjukare än vanligt.
– Kära hare, nu är faran över. Vi lämnar kälken här så går färden snabbare, beslöt
katten. – Visa mig den rakaste vägen till din lya, jag följer nog efter.
23

24

Till sist kom den utmattade duon fram till harens lya. Mamma hare flyttade försiktigt
undan grenarna som skyddade hennes hem och visade Katten Gottis
vägen in.
– Mamma, mamma, är det du? hördes en svag röst från det bortersta hörnet. – Jag
var nog litet rädd emellanåt, men jag visste nog att du skulle komma tillbaka.
Mamma hare kramade sin unge ömt och länge.
– Naturligtvis, mitt eget lilla gullebarn, svarade mamma. – Jag hämtade hjälp. Jag
har med mig Katten Gottis.
Haren flyttade sig ur vägen och lät Gottis gå till sin unges sjukbädd. Katten lutade
sig ömt över den lilla och lät sin tass vila lätt på harpaltens huvud.
– Innan morgonsolen lyser upp skogen kommer du redan att må mycket bättre, försäkrade
katten Gottis.
Harmamman somnade totalt utmattad på höet på boets golv. Emellanåt öppnade
hon ögonen och såg hur katten tålmodigt satt bredvid sin patient och spann sakta.
För första gången på länge kände mamma hare sig trygg, och hon sov lugnt ända till
morgonen.
25

Också den hårdaste vinden mojnar till sist, och den tätaste snöyran lättar. Så
grydde då den klara morgonen i bortersta skogen. Bredvid harens lya på rönnens
grenar kvittrade en flock blåmesar glatt. Fåglarna gladde sig över den nya dagen
som var mycket varmare än den föregående. Mesarna fladdrade skrämt litet
längre bort då en stor katt, åtföjd av harmamman dök upp i mynningen till harens
lya.
– Hur ska jag någonsin kunna tacka dig nog, suckade haren. – Jag har inget värdefullt
jag kunde ge dig i ersättning.
– Bekymra dig inte, sade Katten Gottis. – Det har varit mig ett nöje att få hjälpa ditt
kära barn. Det behöver du inte betala för.
26

– Jag kan föra dig tillbaka till ditt hem så fort jag matat och stoppat om min unge,
föreslog haren.
– Det behöver du inte. Jag hittar nog hem ensam också, invände katten. – Du behövs
mera här. Gå du tillbaka till din unge.
Katten Gottis och haren placerade framtassarna mot varandra och önskade varandra
lycka till. En fundersam Gottis påbörjade sin hemresa.
27

28

Solen lyste upp skogen som inte alls såg skrämmande
ut längre. Gottis följde spåren från
natten innan som ännu delvis syntes tack vare att
nattens snöyra äntligen hade tagit slut. Här hade
de pulsat efter varandra, haren och hon, och där
borta stack en kälke halvt upp i snödrivan.
Katten noterade tecknen från gårdagens färd och
mindes det nattliga äventyret. Bakom den lavbevuxna
granen syntes ännu vargens tassmärken
som gick runt trädet och sedan försvann långt in
i skogen. Men vargen var inte längre i närheten.
Dens ensamma färd fortsatte i andra skogar och
andra stenrösen.
29

30

Gottis kände sig ändå inte ensam. Hon såg på
solen och lyfte sin nos mot ljuset. Hennes
morrhår dallrade svagt och hon kände sig väl till
mods. Hon hade nästan glömt hur bra det känns
att kunna vara till genuin hjälp för andra.
Vid harens lya hade Gottis också själv fått erfara
hur stor kärleken är. Mamman och ungen hade
varit så lyckliga att ha varandra att det hade värmt
också kattens hjärta. Den värmen ville Katten
Gottis bevara som minne från denna märkvärdiga
resa.
31

32
Katten Gottis märkte yllefilten som hade flugit längre bort. Den hade fastnat i
istapparna som hängde på den soliga klippväggen. Katten klättrade upp för att
hämta filten. Matmor saknade den säkert hemma.

Katten Gottis kände sig pigg och redo för hemfärden. Hon vände sig ännu om
för att se på den isiga klippan som glimmade i morgonbelysningen. Fastän det
var långt till vår var solen redan starkare än isen. I spetsen på varje istapp blänkte en
vattendroppe som en glädjetår. Lugn till sinnes vände Katten Gottis sin kälke hemåt.
33

Katten Gottis innehar gåvor som gör henne uppskattad i sin omgivning.
Tack vare att hon är matmors gunstling njuter hon av lättjefulla dagar i
stugvärmen.
Mamma hares enträgna vädjan om hjälp tar den motvilliga katten på en resa
genom nattens snöstorm och köld. I den mörka skogen möter Katten Gottis
en skrämmande överraskning och tvingas samla alla sina krafter.
Efter en lång natt och en lyckad räddningsfärd lyser och värmer solen upp
både den snöiga skogen och Katten Gottis’ hjärta.
wickwick.fi