QX Augusti 2019

ädsla som jag kände bottnade i att än
en gång ”komma ut”, och riskera att bli
avvisad av samma anledning i ett land
där HBTQ-personer inte erkänns. Att
tio års sökande skulle ha varit förgäves
på grund av min sexuella läggning var
en skrämmande tanke. I samråd med
min sambo bestämde jag mig för att
vara ärlig med den är jag, även om detta
skulle innebära att jag aldrig skulle få
möjlighet att träffa dem. Beskedet togs
emot med viss skepsis från min biologiska
familj, men lyckligtvis hindrade
det inte dem från att vilja ses.
Det första mötet med min biologiska
familj skedde i ett litet, klaustrofobiskt
mötesrum på adoptionscentrum
i huvudstaden, Seoul. Sommaren 2018
var en av de varmaste i Sydkorea på
mycket länge, och kläderna klibbade
mot kroppen på grund av den höga
temperaturen och luftfuktigheten.
Detta, i kombination med att stämningen
var minst sagt förväntansfull
och spänd, ledde till att jag fick praktisera
en stunds djupandning innan jag
var redo att kliva in i mötesrummet,
där jag visste att delar av min biologiska
familj satt och väntade. Det första jag
och min sambo
möttes av då vi klev in i mötesrummet
var en kvinna, ungefär samma längd,
utseende och kroppsbyggnad som jag
själv, som instinktivt kastade sig framåt
för att omfamna mig. Hennes sorg och
lycka gick både att höra, känna och
ta på. Sällan har jag upplevt att mina
sinnen varit så vidöppna som de var
i denna stund då till och med tiden
tycktes stå helt still. Allt jag kunde
göra var att samexistera, hålla om och
ömsesidigt trösta i en situation som inte
liknade något annat jag tidigare varit
med om. Det blev lite som Per Gessle
skulle ha uttryckt det - här kommer alla
känslorna på en och samma gång. Just i
stunden fanns inga tankar, bara en påtaglig
känslomix av samhörighet, kärlek,
saknad, sorg och lycka. Samtidigt
som mitt första möte med min biologiska
mamma utspelade sig, gjorde min
sambo sitt bästa för att skapa en första
kontakt med övriga personer i rummet,
vilket visade sig vara något komplicerat.
När hon sträckte fram handen för att
hälsa på min biologiska mammas make,
tittade han bara på henne och vände sig
sedan om - något som min sambo inte
enbart tolkade som en kulturkrock,
utan också en tydlig markering att han
inte helt accepterat omständigheterna
kring vår relation. När stämningen
lugnat ned sig lite fick vi möjligheten
att hälsa på alla i rummet, inklusive
”När hon sträckte
fram handen för
att hälsa på min
biologiska mammas
make, tittade han
bara på henne och
vände sig sedan om.
en tydlig markering
att han inte
helt accepterat
omständigheterna
kring vår relation”
min äldsta biologiska syster - en syster
som på något sätt alltid fattats mig, trots
att vi aldrig tidigare hade mötts. Efter
att den initiala känslochocken lagt sig
något, började vi försöka kommunicera
med varandra via tolk. Sällan har jag
lyssnat så intensivt på ett språk som jag
inte behärskar ett ord av. Nyanserna,
kroppsspråket och desperationen i mina
biologiska familjemedlemmars röster
berättade mycket av det som jag inte
språkmässigt förstod. Min biologiska
mamma höll nästan krampaktigt i min
hand under hela mötet, och en av mina
första tankar var att det kändes som
att hålla mig själv i handen. De yttre
likheterna var slående. De inre olikheterna
desto större. Trots att jag och
min biologiska familj befunnit oss i två
helt olika världar, och att deras tankar
och värderingar inte var helt förenliga
med mina i alla sammanhang, uppstod
något som överbryggade alla olikheter
- nämligen kärleken och respekten för
varandra. Efter cirka två timmar var de
första, mest instinktiva samtalsämnena,
avhandlade och stämningen betydligt
mer avspänd. Därefter gick vi till en
koreansk restaurang, där jag och min
sambo blev bjudna på traditionella
koreanska rätter så som kimchi och
bulgogi, som är en rätt gjord på marinerat
nötkött, samt koreansk pannkaka.
Sistnämnda kom sedermera att bli en
personlig favorit i det koreanska köket.
Dagen avslutades med en sightseeing