En Sueco Maj 2020

Här är vi på toppen, vid det andra försöket, och man kan se att det sticker upp klippor överallt.
På vår Wikiloc-rutt kan vi se att vi nu ska gå ned
längs en brant stig, för att därefter svänga till
höger och börja stigningen av El Piorno. Både
Anne och Erik är lite tveksamma inför detta
projekt, på grund av svaga anklar och knän, så
de bestämmer sig för att vända om, och således
göra besöket hos Elvira till en 5 km vandring i
hennes kjolar. Det skulle vi alla ha gjort, men
nej, Jesper och jag ville envist upp till toppen av
både El Piorno och Morron de Enmedio. Jo, jo…
Så vid passet delas vår grupp i två och efter en
kort promenad nedåt längs en fin stig fortsätter
vi, Jesper och jag, förbi en grotta (som vi ser
bakom oss) och upp längs stigen som går helt
upp till kammen, och som är mycket brant.
Andfådda och svettiga kämpar vi oss uppåt.
Vi ska 300 höjdmeter upp. Vid en tidpunkt
ser vi en bergsget med stora horn titta ned
på oss från en klippa på toppen. Jesper lyckas
fotografera den, och den ser ut att ha gott om
tid, för den tittar länge ned på oss. Den undrar
säkert vad det var för veklingar som kommer
klättrande upp längs berget i snigelfart.
Halvvägs upp möter vi en man som kommer
ned för den branta bergsstigen i full fart.
Phuu… tänker vi. Modigt
gjort, och han
var inte jätteung. Vi hälsar imponerat.
Efter en seg kamp når vi upp till ett pass där
vi plötsligt har en liten by framför våra fötter,
till vänster. Det är Pinos Puente som vi står och
tittar ut över. Vår stig fortsätter uppåt till höger,
men nu är vi snart uppe på kammen. Plötsligt
får vi utsikt mot norr och av någon besynnerlig
anledning har det byggts ett hägn uppe på
kanten av kammen. Vi följer nu hägnets sydsida
och beundrar utsikten åt alla håll. I söder ligger
staden Santa Fe, därifrån Los Reyes Católicos,
Isabella och Ferdinand, belägrade Granada, som
gav upp utan strid 1492. I dag ligger stadens
gator fortfarande som de gjorde i lägret. Jo,
Santa Fe är en liten historisk pärla, och Granadas
flygplats ligger precis bakom staden, och den
kan vi också se här uppifrån.
Och nu några ord om vandringen upp för
berget. Jo, jo… Sierra Elvira är bara en liten,
låg bergskedja och det är ingen större match
att bestiga den. Men man känner sig ändå cool
och duktig när man står uppe på toppen. Jag
vill påstå att man kan känna bergstigartriumf
på många platser i världen och inte minst här
i Spanien, som ju har en hel del berg. Så man
behöver inte bege sig till Himalaya och riskera
både liv och lemmar i kylan på Everest eller
K2. En ”riktig” bergsklättrare skulle naturligtvis
inte hålla med om detta, men jag vill bara
säga att man kan känna bergstillfredsställelse i
mindre format. Och det är precis vad vi gör när
vi står uppe på El Knollo.
Vi fortsätter längs med kammen med El Piornio
och Morron de Enmedio och kan se på våra
höjdmätare att vi faktiskt är uppe på 1 182 m
ö.h. Här på kammen finns det stora hål här och
var, och från dessa blåser en varm vind i våra
ansikten. Det är lite speciellt. Vi är spända på
om den stig som ska ta oss ned igen är lika
brant som stigen upp, och vi funderar allt mer
över hur brant och svår den kan vara. Och så
läser vi rutten fel. Vi tror att vår stig ned ska
komma tidigare än vad den faktiskt gör, och när
vi plötsligt står framför ytterligare en brant stigning
upp till Morron de la Punta börjar paniken
komma krypande, och nu vägrar vi att fortsätta
uppåt. För vi ska ju också ned igen. Så vi fattar
det mindre bra beslutet att gå sicksack nedåt
utan stig, längs bergssidan till höger. Där nere i
botten kan vi se stigen som vi kom upp för, som
gick upp till passet, där vi skildes åt med resten
av gruppen. Jag har sagt det förr och jag säger
det igen: Det vi nu gör ska man aldrig göra. Och
trots allt gör vi det i alla fall. Så innan Morro de
la Punta lämnar vi stigen och börjar sicksacka
Uppe på kammen kan man se
den högsta punkten.
Den fina ermitan ligger nedanför Sierra Elvira.
50 EN SUECO - MAJ 2020