Untitled - Unni Drougge

”Vem var du?
En gäst en tjuv
eller var du en ängel
Du kom som ljus
Som eld som rus
Du tog mig mitt på sängen...”
THEA
JAG SITTER PÅ GOLVET i mitt stora loft. Fönstren är öppna mot
den varma försommarkvällen och bilarna och tågen far kors
och tvärs över broarna. Jag har alltid fascinerats av broar.
Broar handlar om så mycket; om kommunikation och sammanlänkning,
ja om möten. Och därmed vidmakthålls hoppet
och visionerna; så länge det finns broar behöver vi inte
sitta fast. Jag undviker att besöka städer utan broar man kan
flanera över. Stockholm tillmötesgår min faiblesse i det avseendet.
Det är därför jag kan förlåta den här staden en hel del.
Inte bara broarna i sig har förfört min själ; redan som barn
brukade jag utforska broarnas undersida. Jag satt där långa
stunder i det påfallande lugnet med den hektiska rörelsen
alldeles ovan mig men ändå så avlägsen. Under broarna härskar
en annan dimension, ett andrum. Så när jag fick veta att
Stadsholmen hyrde ut de här tre kulturminnesmärkta husen
som ligger så skyddat vid Skanstulls södra brofästen satsade
jag mer enträget på att få hyra ett av dem än jag någonsin
kämpat för att få ut en roman eller diktsamling. Nittiosex
telefonsamtal blev det inalles innan de ledsnade på den envetna
tokan och lät henne flytta in. Det var jag det. Då var
jag över fyrtio och för första gången i mitt liv var jag också
riktigt stadd vid kassa. Jag hade hux flux blivit miljonär och
tur var det. Annars hade jag inte kunnat njuta mitt otium
så här bekymmerslöst. Fast det märkliga med mitt författarskap
är att ju knappare min produktion har varit, desto
ymnigare har pengarna strömmat in. Det kan jag konstatera
23