Untitled - Unni Drougge

Operation Lynx

UNNI DROUGGE 

Operation Lynx

DEN HÄR BOKEN är en del av Kiss the Future, ett projekt som banar 

väg för framtidens kreatörer genom att utforska alla de nya möjligheter 

som den nya tekniken och svärmtänkandet erbjuder. 

Boken har tillkommit i samarbete med: 

THE ROOFHANGERS 

nätverk inom mode- och fi lmbranschen 

www.roofhangers.se 

JESSICA WIKSTRÖM 

fotograf 

www.aurora-studios.se 

MARIE ALHKVIST 

smink 

www.izmea.com 

EMMA ANDERSSON 

omslagsmodell 

ANNA TROBERG 

kreativ partner 

www.annatroberg.com 

Mer information fi nns längst bak i boken. 

Operation Lynx 

© Unni Drougge 1997 

Tidigare utgiven med titeln Regnbågens tid av Bra Böcker 

Denna utgåva Vulkan, 2009 

ISBN 978-91-978484-2-8

FÖRSTA MÅNADEN (BEFRUKTNING) 

Den genetiska uppsättningen hos det blivande barnet bestäms 

i befruktningsögonblicket. En av spermierna som kommit 

upp i äggledaren tränger in i det mogna ägget. Spermiens 

huvud lösgörs från svansen och närmar sig äggcellens kärna. 

De båda cellkärnornas kromosomer ordnar sig parvis och bildar 

ett tvåcelligt ägg. Det delar sig upprepade gånger medan 

det fortsätter sin resa längs äggledaren. Sju dagar efter att 

det har lämnat äggstocken hamnar ägget i livmodern där det 

flyter omkring några dygn tills det slutligen borrar sig in i 

livmoderslemhinnan.

Den 13 juni, afton 

EMELIE 

NU VAR DET BARA FINALEN KVAR. Emelie stod bakom scenen där 

den pinsamma skönhetstävlingen pågick. Det hjälpte inte 

att Miss Europa skulle vara en lite förnämare tillställning än 

de vanliga lolliga skönhetsjippona, Emelie skämdes ändå. 

Den som vann titeln skulle visa omvärlden den europeiska 

kvinnans goda självförtroende. Och om Miss Europa skulle 

motsvara löftena om att intelligens och skarpsinne var lika 

betydande faktorer som utseendet, så var nog Emelie en vinnare. 

Hennes medtävlare måste effektivt ha förträngt allt som 

hade med intelligens att göra. Kanske hade blonderingsmedlet 

och allt smink och puder, som var det enda de brydde sina 

flamsiga bimbohjärnor med, trängt in genom deras huvuden 

och frätt bort alla grå celler. 

Uttagningen direktsändes i TV4 och Timo Martino, den 

jönsige konferencieren, påannonserade nu de tre finalmissernas 

intåg, kunde Emelie höra från backstagemonitorn. En 

funktionär gav klartecken och det var dags att gå upp igen 

i festkreationerna som eliten av landets stylister och hippa 

skräddare hade snott ihop. Hårfixaren sprejade Emelies 

blonda svall en allra sista gång och viskade lycka till. Emelie 

gick väldresserat som hon lärt sig på kursen i ”personlig stil”. 

Men den lilla skinnpåsen med talismanen som hon stulit ur 

Sannes butik gick inte att bära runt halsen ihop med vare sig 

baddräkten eller den pråliga glitterskruden, så därför hade 

hon stoppat den i skon under hålfoten. Påsen fick henne att 

bara lyfta en aning på fötterna. Hennes mamma satt hemma 

och såg på, hon hade velat vara där men då hade Emelie hotat 

med att strejka så modern fick för en gångs skull ge vika. 

Emelie hade faktiskt tränat framför spegeln med att le raf- 

7

finerat och inåtvänt. Det fyrades av så många kamerablixtar 

att färgplättar fastnade på näthinnan men hon fortsatte nonchalant 

glida fram med sin lite släpande gångstil. Det här var 

ändå inte hennes show, det var hennes mammas. Hon kunde 

låta sin kropp gå där och bjuda ut sig. De fick rada upp sig och 

le mot folkhavet på Cirkus. Kändisterapeuten Leo Lorenzon 

hade redan för en dryg månad sen samlat in ett formulär som 

alla tävlande fått fylla i. Det var ett veckotidningsaktigt personlighetstest 

som Emelie aldrig tagit på allvar. 

Nu skulle de tre finalisternas resultat läsas upp av Lorenzon 

och han skulle ge några ord på vägen var det sagt. Leo 

Lorenzon var en mjukis i vanliga fall med slafsiga kläder som 

akademiker kunde kosta på sig att bära. Emelie hade sett 

honom i tidningarna ett otal gånger men i kväll hade han faktiskt 

smoking. Fast skägget var intakt. Han såg ganska bra ut 

för sin ålder. Lorenzon började med utlåtandena om de andra 

två tjejerna. De verkade gå i bokstavsordning. Det var vaga 

omdömen om nyfikenhet, generositet och kamratlighet och 

allmän rappakalja som vem som helst skulle kunna skriva under 

på eftersom beskrivningen var så smickrande. Den mest 

negativa egenskapen som tillkännagavs inför en av flickorna 

var att hon kunde bli lite väl impulsiv ibland och hon nickade 

förtjust och fnissade fjolligt medan hon skruvade på sig och 

en hjärtligt inställd skrattsalva rullade ut från en liten grupp 

i publiken, säkert hennes anhöriga. 

Det blev Emelies tur och Leo tog henne i hand innan han 

ställde sig bredvid och började läsa: 

– Emelie Vogel är ingen försynt småfågel, men hon är heller 

ingen yvig påfågel. Nej, Emelie är en örn som flyger högt 

och iakttar med sin skarpa blick det som händer nere på 

marknivå. Hon är en ensamklippa som kan verka oåtkomlig, 

men den som väl vunnit hennes hjärta har det för evigt, 

för bakom denna fasad av coolness rasar ett stormigt hav 

av passion. Emelie har ett skarpt intellekt och hennes logik 

slår aldrig kullerbyttor. Men hennes förmåga att ge omsorg 

vittnar också om en intuition som kan genomskåda livets 

8

täta dimbankar. Hon är djupt medveten om männi skans lott 

och vet vad lidande vill säga och därför överser hon med de 

mänskliga brister hennes uppmärksamma öga iakttar. Ändå 

kommer Emelie att söka tills hon finner en livskamrat som 

aldrig sviker henne. Till dess förblir hon rotlös men utför under 

tiden goda gärningar åt andra. Det finns en risk att Emelie 

splittrar sig själv på för många livsuppgifter eftersom hennes 

vilja att räcka till är så stark men hon har goda möjligheter 

att, liksom Europas förenta stater, bli hel och fullständigt integrerad. 

Jag öns kar dig lycka till, Emelie Vogel. 

Vilket konstigt utlåtande! tänkte Emelie. Så där talade han 

inte om de andra. Hade han ringt och snokat hos morsan? 

Och så det där med Europa på slutet, det var ju helsjukt. 

– Stämmer det? hojtade Martino. 

– Med lite fantasi kan man nog se det så ja, svarade Emelie 

och publiken applåderade medan Leo stod och solade sig i 

fotoflascharna. 

Så var det tid för samhällsengagemanget: vad är det viktigaste 

man kan göra för att jorden ska bli en bättre plats för 

alla? Emelies mamma hade bett henne att svara nåt luddigt 

om hungersnöd och sånt tjafs som de and ra redan tagit upp 

men när frågan riktades till Emelie formade hennes läppar 

ord hon inte tänkt förr. Hon sa: 

– Det enda sättet att få den här planeten att bli en bra plats 

är att bekämpa missbruk i alla former – drogmissbruk givetvis 

men också missbruk av barn genom till exempel barnporr, 

incest och våld. Jag ser det som missbruk att utarma vår jord. 

All utsugning är missbruk! Och det ena missbruket leder till 

det andra. Det fortplantar sig från generation till generation. 

Varje gång vi skor oss på nästans bekostnad missbrukar vi en 

mänsklig resurs. 

Timo Martino blev stum en stund och så tog han till orda. 

– Men ikväll ägnar vi oss åt ett trevligt missbruk, tycker 

jag. Du har förresten inga planer på att bli politiker? vitsade 

han. 

Publiken applåderade och tjöt. Emelie kände hur värmen 

9

steg i henne, att hon blev röd under all makeup. Då märkte 

hon hur nåt rörde sig i henne. Det var nåt välbekant, nåt hon 

måste ha känt förut men hon mindes inte när. Det var som om 

det klöste henne i bröstet, det bråkade och rev. 

På scenen hade de släckt ner för att göra kröningen effektfull. 

Det skruvade och hävde sig under Emelies revben. 

Martino började pladdra på sitt tröttsamma glättiga vis. 

Emelie fick svårt att andas. Nu skulle han läsa upp vinnarnamnet. 

De andra flickorna tisslade och fnissade. Emelies 

bröst sprängde... 

– Och får jag äran att presentera en av årets mest prestigefyllda 

utmärkelser – Miss Euro-Sverige: 

Tystnad i folkhavet. Ett eldklot i Emelies mage... ett vilddjur! 

– Emelie VOOOOOOOGEEEEL! 

Elddjuret bröt fram, gick inte att hejda längre, Emelie 

släppte tyglarna och log diaboliskt mot den tame och tomme 

Martino när han drog fram henne och alla strålkastare tändes 

som en ilsken jätteblixt medan publiken visslade, tjöt och 

applåderade hejdlöst. 

– Miss Euro-Sverige, hur känns det, berätta, ORDET ÄR 

DITT! 

Emelie såg inte på pajasen Martino, hon såg in i den av TVkamerorna 

som lyste rött. Hon stod på den smyckade bron 

till sin framgång, men den var ett fuskbygge. Allt var fusk 

utom att hoppa från bron. Ta det vilda språnget, som Sannes 

spådom visat. 

– Det känns härligt att kunna stå här inför alla lurade människor 

och tala om för dem att allt detta är en bluff, sa Emelie 

med klar röst. 

– Åja, det var värst vad blygsamma vi kan vara idag, försökte 

Timo Martino skoja men det syntes att han blivit ställd. 

Får jag fråga dig, skyndade han sig, vem som är din största 

kvinnliga förebild, det viskades nyligen att du hyllade din 

mor... 

– Min förebild är Ulrike Meinhof! Och det här är en enda 

10

stor bluff! 

En nervös krängning böljade bland publiken och Emelie 

drog ner sin urringning så att båda de plastikopererade tuttarna 

hängde ut. Nu blev publiken förstummad fast några i 

de bakre raderna började resa sig och enstaka busvisslingar 

skar genom folkhopen. Martino stod och gapade. 

– De här är inte äkta, de är också en bluff! hojtade Emelie. 

Och det här också! Hon räckte lång näsa åt publiken och lät 

därefter handens ovansida dra längs sina kollagenbehandlade 

läppar så läppstiftet smetades ut mot kinden. En bluff! återtog 

hon. Men det här är äkta, fortsatte Emelie i det att hon 

vände sig bort från den tusenhövdade massan plus uppemot 

två miljoner svenska fredagstittare i TV-sofforna. Så halade 

hon upp festblåsan och drog ner trosorna. Hon böjde sig 

fram och visade sin bara rumpa men då kom producenten 

rusande med vevande armar. 

– BRYYYT FÖR HELVETE! skrek han. KUNGEN SITTER 

JU HÄR! VARFÖR LYDDE NI INTE ORDER? tjoade han 

sen kamerorna slocknat. Publiken befann sig i kaos, det röts 

och brölades och journalisterna och fotograferna trampade 

fram mot Emelie som en elefanthjord men hon hann rusa av 

scenen, rycka åt sig sin väska och slinka ut genom nödutgången. 

Som en skänk från ovan närmade sig en ledig taxi 

och hon var i tillfällig säkerhet. 

När hon klev in genom dörren till den förfallna villan i 

Gamla Enskede hörde hon vingslag ovanför huvudet. Nåt, 

vad det nu var, flög ut. 

Hennes mamma halvsatt i soffan i sin slitna sidenmorgonrock, 

lutad mot armstödet med huvudet lealöst hängande 

utanför. Emelie lyfte upp det och la en kudde under så det 

fick vila mjukare. Pannan som annars alltid var ristad med 

självömkans fåror var nu alldeles slät. Mamman blundade, 

hon såg liten och härjad ut men ansiktet var fridfullt. Fast 

hon sov inte. 

Hon var död. 

TV-n stod på. De visade en amerikansk deckare. Emelie 

11

kände ett vasst sting av skuld inför sin vingklippta fågel till 

mor. Hade hon sett Emelies uppror, eller hade hon släppt in 

döden och dragit sin sista suck när hennes önskan, hennes 

livsverk, gått i uppfyllelse? För det hade den ju, Emelie hade 

vunnit titeln Miss Euro-Sverige. Hon drabbades av plötslig 

yrsel men snart splittrades den av telefonsignalen. 

Nej, hon kunde inte stanna här. Hon fick ge sig av, men 

vart? Sanne var inte hemma, ändå ville hon dit, till Brovattnet 

och lugnet därnere. Sanne bodde granne med författarinnan 

Thea Dahl. Hon verkade klok och trygg. Emelie packade en 

liten väska med det viktigaste. Sen ringde hon efter en bil. 

CALLE 

MYCKET VATTEN HADE runnit under broarna, som man brukade 

säga. Knappt två år hade Calle bott i Stockholm och redan 

hade han fast jobb på Extrabladet. I hans plånbok låg kortleken 

han brukade plocka fram för att bräcka polarna hemma 

i Linköping. Han vecklade upp kortfacket varje gång han behövde 

bekräfta sin framgång: medlemskort till stans hottaste 

nattklubbar, det var en bedrift. Och så i nästa fack: foton på 

tre kändisbruttor han kilat stadigt med. Underst låg Sanne, 

en brud som han aldrig ens vågat drömma våta drömmar 

om, för att hon varit onåbar och avlägsen som en ikon. En 

ikon som sen sprack upp och lösgjorde en skälvande pulpa av 

köttslighet och vaginal lystnad. Det var ofta så med brudar; 

lyckades man skjuta ner dem från piedestalerna slukades man 

av honkönets fatala mörker. Sanne var den första kändisböna 

Calle hade doppat snabeln i och just när de träffades var hon 

inne i en blossande hype. Sanne var från början bara ung och 

söt hustru till Latte Karma, en av Sveriges punkpionjärer, som 

hon också hade två ungar med. Varje gång ett uttalande behövdes 

från punkrörelsen var det Latte som stod i frontlinjen 

och flaschade med sin svarta hårstubb och bondagebrallor 

och teddyskor och alla attiraljer som hörde till den obliga- 

12

toriska outfiten. Calle föddes det år då punken blev ett begrepp. 

Han hade i efterhand studerat in sig på punkrörelsen 

och på dess anhängares vilda eskapader och han beklagade 

att han inte fått vara med på den tiden. Calle odlade därför 

enträget en stark passion för den forna svenska punkscenen, 

det sista upproret innan negrerna levererade hiv och hiphop 

och medelklassungarna knaprade kärleksdroger och nynnade 

poplåtar. När Calle träffade Sanne var hon skild från Latte. 

Punkens hipfaktor hade för längesen svalkats av och nu var 

det hon som stod i frontlinjen varje gång ett uttalande från 

new age-rörelsen behövdes. Calle bläddrade snabbt igenom 

dagens Extrabladet för att se om hans bildbyline fanns med. 

Han hittade den inte, till sin besvikelse. Sanne fanns däremot 

med på en stor bild. En färsk undersökning bland landets 

gymnasieelever visade att 55 procent höll på med aktivt 

andligt sökande. Och på Hultsfredsfestivalen hade de ett 

new age-tält med schamaner och trolltrummor och rave i en 

salig soppa. Sanne satt omringad av en piercad och tatuerad 

ungdomsflock. Hon spådde framtiden för de unga som fått 

vänja sig vid arbetslöshet och utslagning och kläckte ur sig 

slagord som ”Arbeta mindre, lev mer”, och sånt hippietrams. 

Vad Sannes politiska inställning beträffade hade Calle aldrig 

varit överens med henne, även om det hade varit omöjligt 

att argumentera mot hennes strida ström av flumfloskler 

och matcha hennes slipade diskussionsvana. Hon hade ju ett 

o överbryggligt försprång eftersom hon var femton år äldre 

än Calle. Sanne hade svar på allt och hon kunde när som 

helst dänga till honom med sin livserfarenhet eller andliga 

visdom som Calle inte trodde en flisa på. Det fanns det här 

livet och det var en djungel och det var det hela. Tron på 

övernaturliga krafter var opium för folket, det brukade han 

påpeka för Sanne och då flinade hon och kontrade med att 

Extrabladet var opium för folket och att alla som satt där 

var förskrämda trygghetsnarkomaner som inte behövde tro 

på en andlig dimension eftersom de gjort arbetsgivaren till 

Gud fader. Hon hånskrattade åt Calles bildbyline, sa att den 

13

ara var ett medlemskort till klubben för inbördes beundran. 

Calle kände sig alltid lika nergjord när hon sågade hela hans 

yrkeskår. Det var en kick för honom att se sin bildskrämma, 

var det så konstigt? Det var ju ett bevis på att han var nån att 

räkna med, ja att han hade makt. Och den makten hade han 

ofta använt för att hjälpa Sanne. Hon hade fått mer publicitet 

än hon förtjänat, tack vare Calle. Hon hade blivit nån sorts 

rikshäxa, efterfrågad som ”häxpert” på snobbiga seminarier 

och hon öppnade butik på Söder där hon höll på med healing 

och kristaller och tarotkort och annan hokuspokusdynga. 

Han betraktade bilden på henne i tidningen. Hon var snygg 

och bibehållen för sin ålder, hon skulle fylla fyrtio i år. Hon 

var smart, det gick inte att förneka. Och så hade hon en ranson 

tur, tänkte Calle och fnös kort. Allt i den här branschen 

handlade ju om timing och när Sanne fick höra talas om 

Internet var hon en av de första kvinnorna i Sverige som kapade 

åt sig en nisch där. Så nu var Sanne en Internethäxa och 

det hade gett henne saftig mediesupport. Men Maria, Calles 

nuvarande flickvän, var minsann mycket mer känd än Sanne. 

Hon var dansbandssångerska och rönte omåttlig popularitet 

ute i obygden. 

Calle lutade sig tillbaks på skrivbordsstolen som var alldeles 

för liten för hans enochnittiosex i strumplästen. Han hade 

lyckats. Hans päron hemma i Linköping sken av stolthet och 

han hade ambitiöst och käpprakt tagit sig dit han var. Först 

praktikjobb på Linköpings tidningar, sen sommarvikariat 

som förlängdes, därefter vik på Extrabladets nöjesredaktion 

och pang så hade han fast jobb, visserligen som nattreporter 

på allmänna men det var bara en tidsfråga innan han skulle 

få bli nöjeschef, det hade Jonne försäkrat honom, han som 

var nöjesbas nu. 

Calle blev hungrig och gick till micron där han värmde 

matlådan med pannbiff som Maria gjort i ordning. Han satte 

sig med maten i knät framför TV-n där de flesta av jobbarkompisarna 

också bänkat sig. Fyran sände uttagningen av 

Sveriges kandidat till Miss Europa. Calle hyste en uppriktig 

14

faiblesse för alla balunser av det slaget. Han missade aldrig en 

melodifestival eller Grammisgala eller Oscarsutdelning eller 

nån annan glamorös utnämning och just nu önskade han att 

han suttit i Marias soffa med chips och öl och att hon hade 

masserat hans nacke. 

Kajsa som var nattchef satt och kommenterade oavbrutet 

och Calle fick lust att be henne hålla snattran men hon var 

hans överordnade så det kunde han glömma. Extrabladet 

hade som policy att köra med jämn köns för delning på chefsposterna 

men Calle tyckte att de kvinnliga cheferna var nyckfulla, 

fladdriga och pladdriga. Men nu blev Kajsa tvärtyst. 

Hon tog zappen ur Calles hand och höjde volymen. En av 

flickorna, som skilde sig något från de andra på sin coola, lite 

släpande gångstil och på den mörka rösten, svarade på frågan 

om vad hon gjorde om tio år. De andra lyckades få varje svar 

att handla om kärlek men den här storbystade blondinen gav 

en oväntad replik: Då har jag lärt mig att säga nej, sa hon 

tydligt och långsamt och sen blev hon tyst. 

– Hon är lite speciell, sa Kajsa. Vi borde nog köra en grej 

på henne oavsett om hon vinner eller ej. Hon har mediala 

kvalifikationer. Har du lust att göra det, Calle? 

– I kväll? frågade Calle och suckade. Vi har ju folk på 

plats. 

– Jamen jag menade en riktig intervju, en som kanske kan 

gå på löpet i morgon. Om hon inte vinner kan vi fläska ut 

”Jag var för intelligent” och om hon vinner blir det ju storslam. 

Du kan säkert få henne att kläcka ur sig ett bra löp. Du 

lyckas ju till och med få kändisarna mellan lakanen, sa Kajsa 

och petade Calle retfullt i midjan. 

Calle fick gå med på att bli straffkommenderad. Intervjuer 

hörde till den värsta sidan av hans jobb; han kände sig pinsam 

och tafflig varje gång han skulle behöva ta kontakt med 

nån han inte kände, en svärm av självtvivel stack hål i honom 

och han skruvade sig och gruvade sig ända tills han var tillbaks 

på redaktionen. 

– Jag tar väl med en plåtnisse, trevade Calle. Det skulle vara 

15

tryggare att ha nån vid sin sida, kände han. 

– De är ju redan där och knäpper för kung och fosterland, 

sa Kajsa bestämt. Bilder är det absolut minsta problemet, vi 

kommer att ha så många close-ups och hel- och halvfigurer 

att de räcker gott till att tapetsera vart enda pojkrum i 

Stockholm med. Med Vikings objektiv blir bilderna dessutom 

så närgångna att högerhänderna på pojkrummen kommer att 

gå som hammare, garvade Kajsa rått. 

Kvinnor hade verkligen blivit fula i truten, tänkte Calle och 

kände samtidigt avund inför dem som hade så smort munläder. 

Det påminde honom om att han ännu var en gröngöling. 

Sanne hade också varit extremt rapp i käften när hon satte 

den sidan till. Maria var mer sån att hon sa saker först och 

tänkte sen men det var rätt charmigt. 

Jaha, risken att behöva ge sig ut och slåss ökade, såg Calle 

nu. Den mörkröstade och coola misskandidaten hade blivit 

uttagen bland de tre finalisterna. Hon hade nåt som skrämde 

Calle. Han kunde inte peka på vad, men det var som om det 

lyste om henne på ett nästan... ett nästan övernaturligt sätt. 

Den här bruden var mysko. Det var nåt mankemang med 

hennes vibbar och Calle höll tummarna för att hon inte måtte 

vinna hela gamet. Hon fängslade honom samtidigt som hon 

väckte avsmak. Och det såg inte bättre ut än att hon hade 

fängslat även riksmjukisen Leo Lorenzon med tanke på det 

lyriska, ja snudd på partiska, omdöme han gav om henne som 

skilde sig så bjärt från de pjollriga sammanfattningar han 

gjorde av de två andra missaspiranterna. De uppträdde konventionellt 

och stod och åmade sig och kråmade sig exakt på 

det vis som förväntades av dem och svaren de gav på hur de 

ämnade lösa världsproblemen matchade perfekt alla förutfattade 

meningar man kunde ha om vackra våp. 

– Maränghjärnor, fnös Calle. Har tanken aldrig fallit dem 

in att de nån gång kanske skulle behöva använda insidan av 

sina huvuden också? 

– Hör! utbrast Kajsa och höjde volymen ytterligare. 

Den mediala missen höll ett lysande litet tal med sin drö- 

16

jande och mörka men fasta röst. Hon moraliserade över missbruk 

och det var ju givetvis en femetta idag när knarkhysterin 

var cementerad och missbruk blivit en välanvänd hotbild 

varje gång ungdomsarbetslösheten och den sociala nedrustningen 

fördes på tal, men bruden lyckades pricka in både 

barnporr och våldtäkt och miljöförstöring och krig och incest 

i samma tankegång. Det måste ha varit nån smart rådgivare 

som pluggat in det där med he... 

– Åk för helvete! hojtade Kajsa. Vi måste hinna före de andra, 

den här bruden är ju självlysande – hon är ett fenomen! 

Nu insåg Calle att ett karriärsprång låg inom räckhåll, att 

hans chefer skulle kyssa hans fotsulor om han fick ett snack 

med denna Emelie Vogel, så han studsade upp, ryckte åt sig 

jackan och reporterväskan, tog emot bilnyckeln som Kajsa 

hävde iväg över modulväggarna och Calle var nere i bilen 

på två röda. Medan han satte av som en stridsspets mot 

Djurgården pep nallen och det var Kajsa som skrek i luren så 

han nästan fick lock för öronen: 

– Det här är too much, Emelie Vogel vann men sen flög fan 

i henne! Det är en sensation! Antingen har bruden fått frispel 

eller så är hon terrorist, men det är hursomhelst ett attentat 

på gång. Du måste hinna haffa henne, hajar du, det är kaos 

på Cirkus och Timo Martino är mållös! SNABBA DIG! HON 

ÄR EN BOMB! EN MISSIL! 

– JAAAA! skrek Calle. 

– NEEEEJ! tjöt Kajsa. Vet du vad hon gör... hon drar 

nertrosorna och – hon moonar... hör du, MISSEN 

MOOOOONAR! 

Precis när Calle svängde upp framför sceningången till 

Cirkus såg han Emelie Vogel med rödkletig kind och blå 

festblåsa störta in i en taxi. Bilen rev av och Calle följde efter. 

I backspegeln hann han se ett par gubbar komma ut genom 

dörren viftande och gestikulerande innan han svängde efter 

taxin och förlorade dem ur sikte. 

Taxin blåste förbi Globen och svängde höger mot Enskede. 

De gasade in i ett villaområde och körde några kringelikro- 

17

kar och till sist stannade droskan utanför en funkiskåk med 

skabbig fasad och vanskött trädgård. Calle körde inte fram 

utan backade en bit. Han stannade hundra meter längre ner 

på gatan och slog snabbt av motorn. 

Emelie Vogel gick genom grinden på sitt slängiga, loja vis 

och försvann in i villan. Calle ringde Kajsa och rapporterade 

läget. 

– Vilken sabla röta! sprack Kajsa. Alla andra har tappat 

bort henne, inte en jävel vet var hon är men de har säkert 

redan kollat hennes adress i Dafan, så snart kommer kopplet 

från konkurrenterna. Håll dig tajt, Calle, håll dig tajt som 

ett jävla frimärke, det här är för MAXAT, jag får fanimej 

RIBBA! 

Gud så grov hon var i käften, tänkte Calle. Hon var ju 

ändå trettiofem bast och borde kunna vårda sitt språk. Han 

ruskade på huvudet och vek inte en sekund med blicken 

från villarucklet. Innan han samlat mod till att gå ut och 

knacka på gled en taxi förbi och stannade utanför. Calle höll 

andan. Men det var bara en chaffis i åket. Skönhetsmissen 

kom ut igen. Hon bar på en liten bag och svepte in i bilen. 

När den hunnit förbi Calle startade han och följde efter. 

Han mötte Kvällsextras reporterbil, och fler bilar än som 

fick förmodas vara normalt mötte honom på vägen ut från 

Enskede. Ha! tänkte han. Dönickar! Jag är hästlängder före. 

Adrenalinpumpen gick igång igen. Nu körde de tillbaks förbi 

Globen och ner mot södra Hammarby hamnen, vek av före 

bron och ner mot Brovattnet... Vad skumt! De stannade. Här 

bodde ju Sanne. Men hon kunde inte vara hemma. Hon var 

i Hultsfred, det hade han läst i tidningen. Calle bromsade 

upp i backens kurva och vred av motorn. Vogel klev ur taxin 

som vände och styrde upp mot broleden igen. Missen stod 

på gårdsplanen omgärdad av de tre kulturhusen och såg med 

ens liten och rådvill ut. Hon verkade inte veta vart hon skulle 

ta vägen men så gick hon fram till det mellersta huset där 

den uppburna lesbiska författarinnan Thea Dahl bodde. Calle 

hade stött på henne ibland när han hälsat på Sanne här nere. 

18

Thea öppnade och släppte in skandalmissen. Vad göra 

härnäst? Nallen kvittrade, men det var inte Kajsa den här 

gången. Det var Linell, chefredaktören. 

– Har du henne? frågade han med rosslande andhämtning. 

– Javars, jag väntar utanför Thea Dahls hus där hon gick 

in, svarade Calle vördnadsfullt. Det var inte var dag han fick 

äran att tala med den legendariske chefredaktören som höjt 

Extrabladets upplaga över kon kurrentens för första gången i 

världshistorien. 

– Thea Dahl? Hur fan känner de varann? Det här får du 

luska i, grymtade han och skrockade. Sen harklade han sig. 

Vet du, sa han. Du är en jävligt lovande reporter, Schüller. 

Jävligt lovande. Vi hörs senare. 

Calle blev porös inombords av berömmet; han växte nästan 

ur sin redan trånga kavaj. Jag ska kirra biffen, tänkte han. 

Linell ska inte bli besviken. No way. Calle öppnade bildörren 

beslutsamt och gick ut i kvällsdunklet. När han kommit till 

Theas hus tvekade han. Minder värdeskomplexen grinade illa 

men så tog adrenalinet sats igen och han tänkte: nu är det 

bara upp till mig och jag är journalist. Jag är skyldig folk 

att stilla deras nyfikenhet, och vi ska vinna, Extrabladet är 

folkets tjänare. Det är vi murvlar som informerar om viktiga 

skeenden. Hade inte vi funnits hade människan varit 

inskränkt och okunnig om omvärlden. Jag är en sanningens 

apostel, jag lyser upp där det är mörkt. Så tänkte Calle och 

slog med dörrkläppen på porten till Thea Dahls boning, ingången 

till hans livs scoop. 

– Jag undrar om jag kan få komma in en stund, sa Calle till 

Thea när hon öppnat. Hon synade honom uppifrån och ner. 

Sen kände hon igen honom och såg ännu mer skeptisk ut. 

– Klockan är mycket, svarade hon. Vad gäller saken? 

– Jag måste fråga dig lite om Sanne, improviserade han. Vi 

ska köra en grej om henne i tidningen i morgon och jag kom 

på att det finns en del uppgifter du kanske kan bekräfta. Hon 

går inte att nå på mobilnumret så jag tänkte... 

19

Thea suckade och beredde plats åt Calle i dörröppningen. 

– Jag har besök, sa hon men Calle promenerade, medveten 

om sin fräckhet, in i köket som vette mot trädgården. Där 

satt hon, Vogel. Hon hade torkat av sig läppstiftet som hon 

smetat ut på kinden och stirrade på honom med tom blick. 

Calle sträckte ut handen och presenterade sig som en före 

detta pojk vän till Theas granne. 

– Vem då? undrade Emelie med sin egenartade dova stämma. 

– Sanne, svarade Calle. Då ljusnade Emelie. 

– Stackars dig som inte är hennes pojkvän längre, sa hon. 

– Jag håller med, fjäskade Calle, men det var tyvärr jag 

som fick sparken. Hur känner du henne då? fortsatte han 

och tänkte att här var det bäst att smida medan järnet var 

varmt. 

– Jag blev spådd, svarade Emelie. Calle kunde inte riktigt 

ringa in det men det fanns nåt gammalt och erfaret i Emelies 

ögon och det attraherade honom på ett diffust sätt. Thea 

dukade motvilligt fram en kopp åt Calle och hällde upp te i 

den. 

– Var det en bra spådom? frågade Calle försiktigt. 

– Bra och bra – det som hände i kväll bevisade helt klart 

att den var sann. 

– Det var alltså ödet som fick dig att... att... Det gällde att 

pricka in orden rätt, hejdade sig Calle. Det var liksom förutbestämt, 

fortsatte han, att du skulle driva med hela showen, 

är det så? 

– Drift vet jag inte om man kan kalla det, svarade Emelie 

strävt. Om man inte menar urdrift, för det var en urdrift som 

vaknade till liv hos mig där på scenen. Jag pånyttföddes där. 

Sprängde mig ur mina bojor. 

– Vilka bojor? frågade Calle. 

– Mammas, mumlade Emelie. 

– Nå, du ville veta var du kunde få tag på Sanne, bröt Thea 

barskt in. Jag har numret till hennes hotell här. Det märktes 

att hon ville få Calle därifrån. Den gamla flatan kanske sa- 

20

vade efter Emelie. 

– Berätta om Sanne, bad Emelie drömskt. Calle registrerade 

att Thea rynkade pannan mot Emelie men hon märkte som 

väl var inget så Calle började tala om Sanne, i positiva ordalag 

för han hade kopplat att Emelie beundrade henne. I sitt 

stilla sinne tänkte han att det säkert var Sanne som satt griller 

i Emelie. Calles och Emelies blickar möttes och på halva 

vägen högg de tag i varann. Det var som om Calle fastnade i 

hennes magnetfält eller vad det nu kunde vara och han kände 

intuitivt att han hade henne körklar nu. Hon behövde en kanal, 

behövde lätta på trycket. Och han frågade hur hon kände 

sig. Emelie sa: 

– Min mamma sitter i soffan hemma. Hon är död. 

Emelies ögon blänkte egendomligt – var hon knarkpåverkad? 

– och de tycktes skifta färg, från blått till nästan gult 

och sen började hon berätta. Då kunde Calle se hur hennes 

pupiller speglade ett katthuvud med uppspärrat gap, ett vilt 

djur som rörde sig medan hon långsamt och tydligt upplät sin 

mörka stämma så att den nästan lät som ett morrande. 

– Det är inte bara mamma som är död. Mänskligheten är 

död, den lever bara kvar som en marionett, en manipulerad 

kopia. Mamma var slav under spriten och tabletterna och 

männen som utnyttjade henne. Och jag var slav under mamma. 

Hon tvingade mig att plastikoperera mig och posera på 

den där missgalan för att blända folk med den skönhet som 

hon tyckte jag hade berövat henne när jag föddes. Men sanningen 

exploderade i mig. Jag är inte skyldig! 

Emelie reste sig så att stolen stöp i golvet och verkade vilja 

ta ett språng mot Calle, hon såg riktigt läskig ut, hennes ansikte 

ändrade skepnad, blixtsnabbt. Hon visade tänderna och 

han höll om halsen medan han brådstörtat reste sig och grep 

sin väska. I dörren mötte han Sannes ilskna hårkaskader. 

– Vad gör du här? frågade hon vresigt. 

– Du... Du... stammade Calle. Du är väl i Hultsfred... 

– Jag var där, svarade Sanne kyligt. Men jag fick ett varsel 

om att jag måste hem. Och nog hade jag väntat mig bättre än 

21

att stöta på dig. 

Calle stod på gårdsplanen en stund. En man passerade. 

Först när han stängt om sig i den bortersta villan som Sanne 

brukade kalla Pamplona insåg Calle att det var Leo Lorenzon. 

Calles tankar var trögflytande och grumliga som tapetklister. 

Han mindes inte riktigt hur han tagit sig tillbaks till redaktionen 

men när han kom in stod Kajsa och nattredigeraren och 

hoppade och Calle kände sig alienerad och ödslig som om 

han begått ett brott ingen kände till. Men han gick mot sitt 

skrivbord. Han hörde inte vad de andra sa medan han loggade 

in i terminalen och började skriva. Orden levde sitt eget 

liv, fingrarna löpte självständiga över tangentbordet och han 

skrev som i trans. 

Klockan halvtre var han klar. Då kom Kajsa och ställde sig 

bredvid honom. Hon hade en cigg i mungipan fast det inte 

var tillåtet att röka på redaktionen. 

– En sån jävla nyhetsnatt! sa hon. Vår läcka hos krim 

ringde. Du vet Leo Lorenzon, hela folkets plyschpelle, han 

som tuggade psyksvammel på den famösa miss-skandalen i 

kväll... Hans fru har blivit våldtagen. En sexbarnsmorsa! I sin 

egen trädgård! Och vet du vad hon säger? Hon säger att det 

inte var en människa – det var ett DJUR, säger hon. Vad säger 

du om det? Fast det kan vi inte skriva om. Inte än. Lorenzon 

är stenhård där. Men han kommer nog att ge oss storyn när 

han kan lägga i några hög re växlar på den. Han är karriärist 

ända ner i tånaglarna, vänta bara. Det är få som anar hur 

många lik en streber är beredd att gå över, hur finkänsliga 

och ödmjuka de än försöker verka. Men du, du har fällt en 

sextontaggare i kväll, la hon till. Ditt knäck håller världsklass 

i nyhetsvärde. Känn dig nöjd, pysen. Du kan gå av ditt skift 

nu. 

Calle åkte hem. Medan han somnade in snurrade en gammal 

Kozmo Ltd-dänga i hans huvud: 

22

”Vem var du? 

En gäst en tjuv 

eller var du en ängel 

Du kom som ljus 

Som eld som rus 

Du tog mig mitt på sängen...” 

THEA 

JAG SITTER PÅ GOLVET i mitt stora loft. Fönstren är öppna mot 

den varma försommarkvällen och bilarna och tågen far kors 

och tvärs över broarna. Jag har alltid fascinerats av broar. 

Broar handlar om så mycket; om kommunikation och sammanlänkning, 

ja om möten. Och därmed vidmakthålls hoppet 

och visionerna; så länge det finns broar behöver vi inte 

sitta fast. Jag undviker att besöka städer utan broar man kan 

flanera över. Stockholm tillmötesgår min faiblesse i det avseendet. 

Det är därför jag kan förlåta den här staden en hel del. 

Inte bara broarna i sig har förfört min själ; redan som barn 

brukade jag utforska broarnas undersida. Jag satt där långa 

stunder i det påfallande lugnet med den hektiska rörelsen 

alldeles ovan mig men ändå så avlägsen. Under broarna härskar 

en annan dimension, ett andrum. Så när jag fick veta att 

Stadsholmen hyrde ut de här tre kulturminnesmärkta husen 

som ligger så skyddat vid Skanstulls södra brofästen satsade 

jag mer enträget på att få hyra ett av dem än jag någonsin 

kämpat för att få ut en roman eller diktsamling. Nittiosex 

telefonsamtal blev det inalles innan de ledsnade på den envetna 

tokan och lät henne flytta in. Det var jag det. Då var 

jag över fyrtio och för första gången i mitt liv var jag också 

riktigt stadd vid kassa. Jag hade hux flux blivit miljonär och 

tur var det. Annars hade jag inte kunnat njuta mitt otium 

så här bekymmerslöst. Fast det märkliga med mitt författarskap 

är att ju knappare min produktion har varit, desto 

ymnigare har pengarna strömmat in. Det kan jag konstatera 

23

nu när jag plockat fram mina böcker och lagt dem i en lång 

rad på golvet framför mig. Jag vet inte varför jag gör detta. 

Kanske för att bilda mig en uppfattning om min livslinje. Jag 

var väldigt produktiv i starten. Jag tyckte att jag hade börjat 

sent. Min lyriksamling ”X-Stas” kom ut när jag var trettioett 

och jag blev uppmärksammad mer än lyriker i allmänhet, 

antagligen för att dikterna hade gott om sexuella undertoner 

och för att jag var generös angående mitt privatliv. Jag hade 

haft ett dramatiskt äktenskap med Johan Hell, en komet 

på kritikerhimlen – kors vad stickorna rök mellan oss. Och 

på den tiden hade litteraturen ännu ett mäktigt inflytande 

på etablissemanget. Det var innan möjligheten fanns att bli 

krönikör med rätt att skriva om de mest banala ting och det 

var innan programledare hade blivit ett drömyrke. Ja, på den 

tiden var kulturvärldens intriger högvilt för pressen. Mina 

äktenskapliga excesser studerades under lupp eftersom Johan 

var ungtuppen som alla talade om och många retat sig på. 

Jag låter handen glida över min debutroman ”Se dig för”. 

Re censionerna blev ljumma och boken avfärdades som lättviktig 

men jag fick mycket gensvar och även denna gång 

fick jag mediernas uppmärksamhet. Jag fick sitta och prata 

med Lennart Swahn i ”Halvsju” som alla tittade på. Blicken 

vandrar motvilligt till andra romanen ”Sic!”, mitt sorgebarn. 

Den kom ut bara ett år efter den första och blev skoningslöst 

sågad, och inte alls så uppmärksammad. Det var en dyster 

period, men den gagnade nog mitt skrivande eftersom en 

påfallande tystnad slöt sig runt min tidigare så uppvaktade 

person. Jag drar en djup suck. Tänk att motgångar behövs 

för att motivera konstnärer att anstränga sig extra hårt. De 

tre delarna av ”Systerdömet” ligger och ler mot mig, jag tar 

upp och kysser var och en av dem. Så fattig jag var när denna 

inkomstbringande trilogi började ta form! Och vilken tur att 

jag bodde i storfamilj där det alltid fanns lite mat i skafferiet. 

Storfamiljen var en ganska ny företeelse men den hade redan 

dokumenterats på längden och på tvären. Allmänheten tycktes 

inte kunna få sitt lystmäte av dessa ”suspekt långhåriga 

24

och smutsiga ungdomar som inte hade något privatliv alls” 

och det spekulerades i att vi hade gruppsex på nätterna och 

sov hela dagarna i stället för att arbeta och göra rätt för oss. 

Jag var lite äldre än de övriga storfamiljsmedlemmarna men 

ingen tycktes ta notis om det, snarare var det jag som blev 

utnämnd till talesman för de unga och arga. Min politiska 

fas inleddes. Och det var då jag avslutade ”Jordborna”, 

första delen av ”Systerdömet”-sviten. Jag hade jobbat sammanbitet 

som en bonde med sin stenåker, grävt upp sten efter 

sten, teg efter teg. Skrivmaskinen blev min älskare – eller älskarinna. 

Det var nämligen strax innan jag började skriva på 

”Systerdömet” som jag på allvar blev förälskad i en kvinna, 

tidigare hade det bara varit svärmerier. Hon hette Louise 

och talade med en melodiös norrländsk dialekt. Louise var 

en fem sex år yngre än jag och dök upp ganska ofta hemma 

hos oss. En kväll när det var fest i kollektivet hade vi bägge 

rökt hasch. Det råkade bara bli så för min del. Hasch var annars 

inget för mig eftersom jag tyckte att den drogen hissade 

upp mig på en ensam klippa, fick mig att se alla andra von 

oben. Kanske är det därför som i grunden osäkra människor 

fäster sig så vid ett rus som får dem att känna sig ”höga”. 

Men den kvällen då Louise satt bredvid mig och vi bägge var 

påverkade hände något mellan oss, vi var i ett slags maskopi. 

Och vi hamnade i min säng. Louise var vacker på ett vilt sätt 

med sitt vågiga röda hårsvall, de fylliga läpparna och de där 

speciella hungriga men sorgsna mörka ögonen som sög in 

betraktaren i ett mysterium. Ingen av oss hade haft sex med 

en kvinna förut. Hon hade en nästan desperat sensualism 

och längtan i sin välformade kropp och jag blev bokstavligen 

tagen på sängen. Men det blev inga fler sådana utsvävningar, 

för Louise började hänga ihop med Rafel som bara var en 

pjatt på den tiden. Hon verkade föredra pojkar trots allt. 

Yngre sådana. Så småningom fick jag veta att Louise var gift 

och hade en liten dotter men hon ville aldrig tala om det. Jag 

var olyckligt kär i Louise medan jag författade och friserade 

och renskrev alla utkast och anteckningar. Hon fungerade 

25

som min musa för hon var hänryckande skön att se på och 

eftersom Rafel ofta huserade hos oss kunde jag i smyg inandas 

Louises fysiska företräden. Jag vet inte om hon hade en 

affär med Rafel. De uppträdde inte som ett kärlekspar mer än 

en gång då jag råkade gå in i ett av rummen för att leta efter 

mina cigarretter. Då var det jag som tog Louise på sängen. Så 

slutade hon tvärt besöka oss var och var annan dag. Hon tittade 

in sporadiskt ytterligare ett par gånger med Rafel. Men 

vid det laget hade jag fått mitt stora genombrott. 

Därefter skrev jag färdigt de två återstående delarna av 

”Systerdömet”, ”Oäktingarna” och ”Äktenskapsbryterskorna”, 

som även de blev flitigt applåderade. Jag skrev ungefär 

en bok om året de nästföljande åren och det blev film och 

stipendier och utmärkelser. Min blick dröjer vid ”Släpp ut 

mig”, romanen om Ulrike Meinhof. Den markerade höjdpunkten 

på mitt politiska engagemang och väckte hetsiga 

diskussioner. Jag gästade ett otal debatt– och litteraturaftnar. 

Nu särar jag på de återstående böckerna i raden; mer och 

mer av golvtiljorna blir synliga. Min produktionstakt har 

verkligen mattats. Allra längst till höger, en god bit från de 

övriga verken, ligger mitt sista alster, en lyriksamling, och ser 

ödsligt ut. Är det ett bokslut jag gör? Tanken slår mig. Det 

verkar inte bättre än att min författarkarriär har ramats in av 

två diktsamlingar. Jag är inte så förtjust i den slutsatsen men 

den är för all del logisk. Och några barn har det inte blivit, 

tänker jag medan jag märker att mitt ena ben somnat. Med 

Johan ville det sig helt enkelt inte. Han har själv en handfull 

ungar i förskingringen men med mig blev det ingen. Det är jag 

däremot nöjd med vad folk än tror, eller vill tro: att en kvinna 

utan barn skulle vara oförlöst i själen på något vis. Men det 

finns så gott om andra barn och jag tycker faktiskt om andras 

ungar. Det hade jag nog inte gjort om jag haft egna. Det 

brukar ju arta sig så. Jag reser mig och går ner för den branta 

trappan, försiktigt så jag inte ska falla. 

Det börjar skymma ute nu. Honda, min svarta labradortik, 

blir till sig av förtjusning när jag öppnar den rustika 

26

ytterdörren. Varje skymning tar jag med henne och går ett 

varv runt vår husgrupp. Sanne och hennes barn är i Småland 

på en festival där de säljer kristaller, örter, rökelse och lite 

allmänt krimskrams de tillverkar på vintrarna. Det är mörkt 

i alla rummen i hennes hus, som hon har döpt till Stargate. 

Jag går ner mot vattnet. Lövverket är alldeles tätt. Båtarna 

guppar och kluckar. På andra sidan viken höjer sig Söder, 

inte den vackraste delen, men det finns en tjusning i det; det 

är så tydligt att det är stad och kommers där borta. Åhléns 

som ett kyrktorn över de lite tråkiga husfasaderna, den stereotypa 

Folksam skrapan lite längre bort som kliver alldeles 

för högt upp över mängden och ser avsigkommen ut mitt i sin 

förslagna resning. Broarna som korsar varandra majestätiskt 

i luften. Bilar och tåg som ilar fram och åter över mitt huvud. 

Jag går längst ner till vattnet bakom gaveln på Kristins och 

Leos hus. Deras ungar har byggt en koja av brädor intill hasseldungen 

och glömt kvar en filt och ett par muggar. Vattnet 

skvalpar upp mot land, bryggan är nygjord. Honda sätter i 

gång att gräva i vattenbrynet och drar in vatten i nosen så hon 

börjar hosta och frusta. Jag drar på smilbanden. Den dumma 

jycken! Men nu sätter hon fart mot parkeringen där ett par 

ungdomar kommer gående. Jag ser genast på utstyrseln att de 

är från regnbågsfolket. De bär militärbyxor och västar försedda 

med fack och robusta remmar, och de har ringar både 

här och där, i ögonbryn, nipplar och näsor. Regnbågsfolket är 

en samling marginella existenser som bor på berget. Det har 

varit mycket bråk om dem på sistone, om deras svartbyggen 

och olovliga bosättning. De två ungdomarna vill mig något 

och jag behöver inte ens gissa vad. 

– Skulle inte vi kunna få bomma lite kaffe av dig, säger 

grabben som är mörkhyad och har spretigt hår. 

– Och lite socker också, lägger den andre till och försöker 

sig på ett leende. Han har rakat huvud sånär som på en tofs 

mitt uppå. Bomma är nog rätta ordet, tänker jag medan jag 

går in och häller upp de efterfrågade varorna i två påsar. Lån 

är det ju inte fråga om. Och det är inte första gången jag för- 

27

ser de här trashankarna med en del av mitt överflöd. När jag 

kommer ut igen bjuder jag som vanligt på en Marlboro och 

då lyser de upp som alltid. Så går de sin väg. Tidigare idag såg 

jag Rafel skymta förbi. Han bor också uppe hos regnbågsfolket 

med sin nya kvinna Luma och ett par telningar. Underligt 

att han träffar sin äldste son Natan så sällan. Kristin i grannhuset 

säger att de aldrig haft någon vidare kontakt sedan 

Rafel övergav dem bägge. Jag lärde aldrig känna Rafel på 

den tiden då jag bodde i storfamiljen fastän han sprang som 

barn i huset. Jag var allt lite förgrymmad på honom eftersom 

han la beslag på Louise. Senare, när han växt till sig, blev 

han firad som den karismatiske sångaren i ett band som hade 

stora framgångar och blev förgrundsfigurer i punkrörelsen. 

Men punken lyckades aldrig gripa tag i mig. Den musiken 

angick inte riktigt oss fyrtiotalister. Åtminstone inte i positiv 

bemärkelse. 

Jag tar vägen bakom Pamplona, som Kristins och Leos 

hus kallas, och kommer igenom buskagen ut mot den stora 

trädgården. Där ser jag Kristin gå en vända runt sina land 

och Honda galopperar i förväg mot henne. Det har blivit sen 

sådd den här våren, nattfrosten var envis. Kristin bär huckle 

och har på sig sin vinröda stora klänning och violfärgade sjal. 

Hon har fått ganska dålig hållning av alla minstingar hon 

jämt går och bär på, stackarn. Men hennes kinder är rosiga 

när hon ser upp från salladslandet. Kristin har ungar som fyller 

kvoten för både mig och ett par av mina barnlösa väninnor. 

Och karln hennes, Leo, han har ännu fler. Leo har varit 

gift två gånger förut och har fyra barn från de äktenskapen. 

När alla syskon och halvsyskon är på plats är de tolv personer. 

Jag kan inte låta bli att tycka att familjerna är en enda 

tovig härva nu för tiden och det gör att jag känner mig desto 

mer tillfreds av att inte ha någon. 

Leo är en rikskänd psykiater och han är ofta borta om 

kvällarna numera. Han ska visst ha en psykologisk pratshow 

i TV4 i höst. Kristin stoppar ett lilagrönt blad i munnen och 

säger hej. Bakom henne tornar skogen och berget upp sig. 

28

Högst upp står den gamla kvarnen som skymmer översta 

delen av Globens hjässa. Nere vid varvsskjulen sitter några 

gubbar och ölar, jag hör deras röster. Det ryker från en plats 

längre upp mot det högra skogspartiet där ett ovädersmoln 

tycks hänga på lur. Vilket kons tigt ljud! Lät det inte som ett 

vildsint vrål? Det kom förmodligen från någon full och yvig 

lösdrivare, en av dem som tagit sin boning i Årsta skogen nu 

när det är varmt och gott att vaggas till sömns av moder jord. 

Eller också är detta en onormal kväll. En kväll då märkliga 

ting sker i det fördolda, vad vet jag. Folk som begår brott 

gömmer ofta undan stöldgods och bevismaterial här omkring. 

Jag drar tacksamt in doften av mylla i näsborrarna. Det är 

ofattbart att vara så lyckligt lottad, att kunna bo så här. Där 

jag bor bryts allt, och möts allt: kultur och natur, stadskärna 

och förort, laglösa och småborgare, kontroll och kaos. Och 

så vattnet. 

Det är därför broar finns. 

Och plötsligt står hon på min tröskel: en bländande vacker 

ung kvinna. Men med något vilt i blicken. I samma sekund 

som jag släpper in henne, vet jag att detta är början till en ny 

tid. Hon heter Emelie. 

KRISTIN 

HENNES MAGE BULLRADE och spände när hon la linneduken 

över den stora degbunken. Nio år hade det tagit Kristin att få 

fason på sin surdeg. Det var Sanne i huset snett över som satt 

rejäl sprätt på den när hon tillsatte sitt örtvatten och vigde 

mjölksyrekulturen. Receptet var hemligt som i all häxkonst. 

Men Sanne gjorde inget sken av att vara mystisk till vardags. 

Hon var en modern häxa som surfade på Internet och det var 

därför Natan och Sanne kommit varandra nära. Sanne blev en 

kommunikationsbro mellan Kristin och hennes äldste son. En 

dag hade han av en slump mött Sanne på en webbsajt. Kristin 

29

visste inte vad en webbsajt var, men hon insåg att det var 

någon typ av datoriserad mötesplats. Sanne och Natan hade 

börjat diskutera och Natan blev förtjust över att det fanns en 

vuxen kvinna som begrep vad han sysslade med. Kristin visste 

att han var besviken på sin mamma, hon försökte ju hindra 

honom från att jämt sitta framför den där skärmen. Hon 

hade nog föredragit sundare intressen hos sonen. Det var i 

varje fall vad hon tyckte då. Sedan hade Sanne fått henne på 

andra tankar när de börjat umgås över surdegen och Kristin 

såg att Sanne stod lika nära naturen som hon själv. Sanne sa 

att datorn var ett ”schamanistiskt instrument”. Men Kristin 

redde sig gott utan. Och någon mystiker var hon inte även om 

hon utförde vissa ritualer vid sådd och skörd efter makrobiotikens 

läror. Mest sådant som hade med månen att göra. 

Surdegen skulle mogna under natten och som belöning 

för mjölksyrabakteriernas duktiga arbete brukade Kristin 

mata degkulturen med honung mellan baken. Honungen var 

Leos specialområde och Kristin uppskattade att han ännu 

höll på med biodlingarna, även sedan han fått så mycket om 

sig med alla tidningsintervjuer och frågespalter och nu TVprogrammet 

som han förberedde inför hösten. De hade fått 

så gott om pengar att de utan vidare hade kunnat köpa alla 

biodynamiska livsmedel i färdigt skick men det gav lisa för 

själen att egenhändigt förädla råvaror och det var också det 

enda Kristin behärskade fullt ut. Det var en konst som allt 

annat och hon var stolt över att ha trängt så djupt ner i näringslärans 

små under. Det skänkte henne en känsla av helhet 

och harmoni, att det ännu fanns något på den här utarmade 

planeten som fick vara organiskt. Samma med barnen – att 

det mitt i den artificiella tillvaron fungerade naturligt att 

ge liv! Det var därför hon låtit det ske sex gånger. Men nu 

tyckte hon trots allt att hon hade precis så många barn hon 

ville ha och kunde ge omsorg åt utan att någon hamnade i 

skuggan. Hon hade ju dessutom delvis ansvar för Leos fyra 

andra. Och hon hade hunnit bli 36 år. Just nu skulle det vara 

ytterst riskabelt att ha samlag; hon kände tydligt hur hennes 

30

äggledare laddade upp för att i rytmiska sammandragningar 

massera ner ett nytt ägg mot livmodern. Hennes ”äggklocka” 

var punktlig och det ingav henne välbehag. Sex tillhörde inte 

annars livets höjdpunkter för Kristin. Det hade alltmer blivit 

så att kättjan endast anföll henne när hon ville bli befruktad 

och någon enstaka gång av andra skäl. Som mest attraherad 

av Leo blev hon nog när han skötte biodlingarna. Då tyckte 

hon att han var manligt säker men ändå lyhörd och varsam. 

Hon iakttog honom ofta när han höll på med kuporna och 

då kunde hon fyllas av åtrå. Men nu var det ett bra tag sedan 

hon känt av sin sexdrift. Kanske för att hon ännu ammade 

Noppe. Han var bara tjugo månader. Amning satte ner sexlusten. 

Dessutom var Leo borta ganska mycket. Han hade 

flyttat sin praktik till ett kontor i city, något som de dividerat 

om till grälgränsen. Att ha kontor i city var som det där med 

datorn och alla tekniska attiraljer och attrapper som Leo 

installerat de senaste åren. Det bar henne emot. Teknik skar 

sönder det fria flödet, den rutade in och förslavade, gjorde 

människan beroende av storskalighet. Att Leo hade ett pråligt 

och plastigt kontor på Kungsgatan skärmade av honom från 

det liv han levde med familjen. Fast Kristin hade fått ge sig 

som vanligt. Det var ju ändå Leo som försörjde henne och 

hon hade egentligen allt hon kunde önska sig. Han skyllde 

kontorsflytten på den ökade efterfrågan på hans terapi som 

hans succébok ”Barnaliv” gett. 

Kristin öppnade skafferiet och plockade ut burken med 

umeboshi plommon för att ta ett mot kramperna och gaserna 

i magen. Natan kom in och satte sig vid köksbordet. 

Han ville ha ett par mackor. Muttrade surt över att han inte 

fick dricka cola men på den punkten var Kristin orubblig. 

Aldrig en cola i detta hus! Pamplona var och förblev fredat 

från denna bisarra och onyttiga dryck från det bisarra och 

osunda Amerika. Natan liknade sin pappa Rafel på de stora, 

nästan svarta ögonbrunnarna men den lilla trubbiga näsan 

var Kristins liksom ansiktets rondör. Han hade också Rafels 

svarta tjocka raka hår; Kristins var gulrött och smålockigt. 

31

Hyn hos Natan däremot var ljusare än Rafels olivfärgade och 

han hade fräknarna från Kristin. Han var vackert manlig fast 

långt ifrån färdigvuxen med sina knappt sjutton levnadsår. 

Kristin hejdade den aktiverade minnesbilden av Rafel innan 

den återvände till bakhuvudets grummel. Hon hade inte 

varit mycket äldre än Natan när hon träffat hans blivande far. 

Han sjöng i Kozmo Ltd, och medan bandet spelade jublade 

publiken oavbrutet när de inte stämde in i allsång. Kristin 

förtrollades från första stund av hans blick; den var så mörk 

och intensiv att den riktigt stämplade sig in i hennes hud varje 

gång han såg åt hennes håll under konserten. Och hon som 

annars var så mjäkig lyckades ta sig bakom scenen efter spelningen 

för att få en skymt av Rafel igen. Då bjöd en av grabbarna 

i bandet med henne och väninnan på fest. Där talades 

politik i yviga ord och röktes hasch i stora bazookas. Kristin 

hade varken provat på politik eller hasch men Rafel som var 

tio år äldre uppmanade henne att strunta i politiken, bara 

frihet var värd att kämpa för, sa han, och politik handlade enbart 

om att inskränka friheten. Däremot gick han lidelsefullt 

in för att undervisa henne i konsten att inhalera haschrök. 

Han demonstrerade hur hon skulle andas in och hålla kvar 

röken så länge hon kunde. Hon hade till sin lättnad inte känt 

någon ruseffekt. Men Rafel sa att han kände ”spejsade vibbar” 

från henne. Redan den kvällen släppte hon honom ända 

in och hon blev genast djupt fästad vid honom, följde med 

på spelningar och turnéer och flyttade så fort hon fått minsta 

vink in i hans tvåa på Skånegatan mittemot Vitabergsparken. 

Hon var arbetslös men Rafels band fick gott om bokningar. 

Ändå hade Rafel aldrig pengar. Han tyckte inte om pengar, 

sa han. I perioder försvann han och när han kom tillbaka 

sov han i flera dygn. Hennes sexuella intresse för Rafel var 

större än det hon någonsin upplevt med Leo. Så här efteråt 

kunde hon konstatera att han inte hade någon raffinerad älskarteknik 

men han visade en ovanlig form av närvaro under 

deras herdestunder, särskilt som han i övrigt ständigt verkade 

befinna sig i en annan verklighet. När Kristin fyllt nitton föd- 

32

des Natan och sedan gick det utför, både med Kozmo Ltd och 

med deras förhållande. Flera bandmedlemmar slutade och det 

hade kommit nya och poppigare yngre band. Rafel var ganska 

känd då och hade nog kunnat försörja sig som soloartist 

men något gick ur led hos honom efter Natans födelse. Fastän 

Natan var svag vid födseln och fick ligga i kuvös uppfattade 

Rafel det som en personlig föro lämpning att Kristin gick på 

läkarkontroller, ja han muttrade till och med över att hon fött 

på BB. Han ville inte att en massa myndigheter skulle lägga 

sig i deras liv, sa han. När barnavårds centralen gjorde sitt 

rutinmässiga hembesök fick Rafel ett utbrott och jagade den 

förfärade tanten ur huset. Men hon hade redan fått syn på 

alla cannabisplantor i fönsterkarmarna och varskodde sociala 

och det blev ett himla liv på de där socialingenjörerna. 

De var bekymrade över Natans uppväxtmiljö och det hjälpte 

inte att Kristin höll rent och snyggt i lägenheten och själv inte 

rökte vare sig tobak eller cannabis. Rafel i sin tur skyllde allt 

på henne och sa att hans hem hade blivit ett fängelse och att 

Kristin var likadan som de där kontrollmänniskorna med sin 

städnoja. Han började anklaga Kristin för att vara en borgarbracka. 

Det slutade med att Rafel flyttade och försvann från 

stan i drygt ett år. Han hörde inte av sig och Kristin sörjde 

honom under hela den tiden fastän han varit så avskyvärd. 

Hon kunde förstå att han lämnade en kvinna men inte att han 

lämnade sitt eget barn! Fast när han kom hem igen och sökte 

upp henne, märkte hon att allt runnit av; hon kände ingenting 

för honom, inte ens när han försjönk en lång stund i henne 

med sina outgrundliga vackra ögon. Rafels ögon kunde få 

många på fall. Men Kristin hade lidit tillräckligt för hans 

skull och hon var ung, hon hade en framtid. 

Nu hade det ändå slumpat sig så att Rafel dök upp en dag 

för ungefär sex år sedan och ville plantera ett äppelträd i 

Kristins trädgård. Han hade flyttat upp på berget, i en cirkusvagn 

han byggt om. Där bodde han med Luma, en tjej som 

höll på med något Kristin tolkade som gatuteater, eller kanske 

cirkus. Rafel var som vanligt diffus och förtegen om allt som 

33

örde hans privatliv, ja mycket mer än privatliv fanns väl inte 

heller för honom. Såvitt Kristin visste hade han aldrig jobbat i 

vanlig mening om man inte räknade tiden med bandet. Kristin 

tänkte att Rafel nog äntligen lyckats figursy sin perfekta livsstil 

– ett hem på hjul, utan fast adress så han kunde känna sig 

skyddad från vad han upplevde som myndigheternas envisa 

försök att kontrollera honom. Rafel fick alltså låna en spade 

för att plantera sitt lilla träd och han bökade och grävde en 

bra stund. Spaden ställde han mot husväggen innan han gick, 

han sa inte ens hejdå, han var verkligen ohyfsad. Men äppelträdet 

växte och började bära frukt som Luma kom och 

skördade varje senhöst. Det var en Bergdal, en ovanlig sort. 

Konstigt nog rörde varken Kristins eller Sannes barn det där 

trädet. Annars gick ungarna lös på frukt och bär långt innan 

de hunnit mogna trots att de blev kraftigt åthutade varenda 

gång. 

Natan proppade i sig det sista av sin macka och sa med 

grötig mörk röst att han träffat sin pappa i eftermiddags när 

Kristin och de mindre barnen varit i Järna och köpt stenmalet 

mjöl från Saltå Kvarn. 

– Jaha, sa Kristin förvånat. Och vad pratade ni om, då? 

– Ingenting, svarade Natan. Han ville bara låna spaden, 

tror jag. För han kom in i redskapsboden där jag satt och 

lödde en kabel och så sa han hej och tog spaden och gick ut 

igen. 

Vart sjätte år kom Rafel och lånade en spade, tänkte Kristin. 

Det var nästan lite komiskt. 

– Pratade ni inte alls? frågade hon. 

– Nej, varför skulle vi göra det? sa Natan kitsligt. Vi har väl 

inget att snacka om. Han är en löjlig gammal punkhippie, det 

var han redan när jag föddes. Han intresserar mig inte. Och 

idag var han som en zombie. Han hade väl puffat. 

Kristin hade inget att tillägga. Hon tyckte själv att det var 

lika gott att Rafel inte hade någon kontakt med sin son, han 

var ju ändå inget föredöme. Men hon var ledsen för Natans 

skull. Det måste vara svårt att vara tonårsgrabb i vår tid när 

34

det fanns så få manliga rättesnören. Natans band till Leo och 

syskonen var också svaga och det beklagade Kristin mer. Men 

förvisso: Leo hade köpt datorutrustning och tecknat tele- och 

Internet abonnemangen åt Natan som ett slags kompensation 

för deras bristande närhet och det var nog Natan hemligt 

tacksam över. Det märktes på detaljer som att han inte lika 

demonstrativt som förr satt och läste serietidningar vid matbordet, 

något som Leo hade avskytt. 

Natan försvann upp till sitt Internet igen och Kristin tog 

komposthinken, slängde den violetta sjalen över axlarna och 

gick ut för att säga godnatt till sina odlingar. Det var fortfarande 

ljust men skymningen smög sig på. 

Ett blått tunnelbanetåg skrällde över bron och därpå blev 

det tyst med undantag av det svaga bruset från bilbroarna 

som hon vant sig vid. Nu hade hon bott i Villa Pamplona i nio 

år; de flyttade hit ner till Brovattnet när Hella, hennes första 

barn med Leo, ännu var bebis. Då var Kristin redan höggravid 

med nästa. Storstadsmiljön tuggade på hennes nerver. Det var 

ansvarslöst att låta det uppväxande släktet få i sig alla dessa 

tungmetaller och PCB och dioxin och koloxid och svavel och 

klorväten och stoftpartiklar och flytspackel och bensen och 

allt vad det var. Oräkneliga föro reningar som vällde fram ur 

alla stadens skorstenar, rör och ventiler. Elektro magnetiska 

fält. Inversionslock. Och så bilisterna som trampade gasen i 

botten i stället för att bromsa in vid rödljusen. Till en början 

vantrivdes Kristin även här i Brovattnet med de trafikerade 

broarna som hotfullt dånade långt ovanför hennes huvud. 

Hon föreställde sig att bilavgaserna rann som ett förorenat 

vattenfall ner i dalen och förgiftade marken. Hon tyckte också 

att miljön var skräpig med alla småvarv och skjul och högar 

av grus och virke. Men det blåste friska vindar från viken 

och från skogen, och bullret var långt ifrån öronbedövande 

och hon började se det här stället som en direkt avspegling 

av livet. Det innehöll beskärda delar av det mesta, bråte och 

fulhet men också grönska och idyll, beroende på åt vilket håll 

man vände blicken. Kristin hade valt att låta det positiva väga 

35

upp det negativa. Broarna och den smutsiga staden på andra 

sidan vattnet blev till en kontrast som påminde henne om att 

det också fanns en god sida av tillvaron och det var den hon 

koncentrerade sig på. Det var som med yin och yang, allt 

handlade om balans och samexistens. 

Det hade regnat en kort skur tidigare under dagen så när 

Kristin tömt komposthinken gick hon till redskapsboden för 

att hämta kultivatorn. Det kunde gott luckras lite runt plantorna, 

regnet packade jorden. Först hittade hon inte kultivatorn 

bland väggens alla redskap men sedan såg hon att den 

ramlat ner på golvet. Hon såg också att spaden som brukade 

hänga bredvid var borta – hon höll skrupulös räkning på 

redskapen. Då kom hon ihåg att Rafel varit och lånat spaden. 

Han kunde väl för all del ha hängt tillbaka kultivatorn när 

han rev ner den, tänkte hon med svag irritation och mindes 

plötsligt hur det varit att leva med den där självsvåldige slarvern. 

Bara sina egna saker var han noggrann med. Då blev 

hon mild till mods igen, över att hon sluppit ifrån honom i 

tid. 

Morötterna behövde snart gallras konstaterade hon och 

tog några tag med kultivatorn i fårorna mellan de späda 

plantorna. Hon bröt några blad från plocksallaten och lät 

den spröda, svagt nötliknande aromen spricka ut i gommen. 

Medan hon gjorde det blundade hon. När hon såg upp igen 

kom Thea gående på gången och hennes svarta livliga labrador 

skuttade klumpigt mot henne. Bara hunden inte trampade i 

landen nu. Nej, hon gjorde halt vid Kristins fötter och viftade 

godmodigt med svansen. Thea tog en tur genom trädgården 

varje kväll under den varma årstiden och de möttes ofta där 

under skymningstimman. Thea var över sextio och ändå så 

smärt och välbevarad. Hennes ögon lyste av en kopparbrun 

värme när hon log. Håret var rakt och silvergrått och hon lät 

det hänga fritt med luggen lite slarvigt åt ena sidan. Hennes 

hy var alltid gyllene och hennes ansikte hade harmoniska och 

mjuka linjer. Så ville Kristin också åldras. Men det var det 

nog värre beställt med då det täta barnafödandet hade tagit 

36

ut sin rätt. Hon kunde redan se en rynkig gumma kika fram 

bakom sin fräkniga fasad. Hon hoppades i varje fall dö med 

en nöjd förvissning om att ha gett sina barn en god start, en 

gedigen basuppsättning solida verktyg att bygga sina liv av. 

Det var den viktigaste uppgiften för en kvinna, tyckte Kristin 

och det var gott nog. De flesta lät sig inte nöja med det men 

de tycktes sällan någonsin nöja sig, lärde sig aldrig njuta av 

livets enkla glädjeämnen som fanns i ett överflöd bara man 

stannade upp en stund och tog en paus. Vilade i nuet. Som 

Jesus sagt: ”Himmelriket är nära”. Thea hade inga barn. 

Kristin beklagade henne för det. Fast hennes böcker hade 

kanske blivit en ersättning för alla hennes ofödda barn. För 

hon verkade inte lida av sin barnlöshet, åtminstone tycktes 

hon ha försonats med sitt öde och Kristin unnade henne att få 

åldras som en färgstark eternell. Hon hade haft sina hundår 

och slutligen hittat sin hamn även om hon levde ensam. 

Thea drog sig bortåt broarna och Kristin blev sittande på 

en av trädgårdsstolarna vid Sannes örtagård som börjat dofta 

gudomligt nu. Hon hörde motorljud närma sig för att strax 

avta igen, antagligen ungdomar som tänkt slå sig ner vid vattnet 

och dricka vin. De körde ofta fel och fick vända om. Leo 

väntades hem först senare. Han medverkade i något ståhej i 

samband med uttagningen av Sveriges representant för Miss 

Europa-tävlingen som skulle gå av stapeln i Bryssel i augusti. 

Leo hade blivit ombedd att göra ett lättsamt psykologiskt utlåtande 

över var och en av de tre finalisterna innan vinnaren 

tillkännagavs. Där tyckte Kristin att Leo gick över gränsen. 

Hade han rentav blivit gubbsjuk? Han påstod att det gav 

honom goodwill, men Kristin behövde då inte glo på TV och 

läsa vulgärpressen varje dag för att vara i stånd att avgöra att 

Leo pratade smörja. Att delta i spektakulära skönhetsjippon 

kunde skada hans seriösa profil. Nå, det var hans sak, hon 

lät det vara som så mycket annat. Det mesta redde sig själv 

så länge man höll tassarna borta. Ett högt läte rev hastigt itu 

friden och Kristin rynkade pannan. Det skulle väl vara typiskt 

om någon unge vaknade nu men ljudet dog tvärt, det måste 

37

ha varit ett kattslagsmål. 

Att Leo ofta jobbade om kvällarna nu var inte bara av 

ondo, tänkte Kristin medan hon såg hur ett svart ovädersmoln 

som legat och tyngt över berget drog iväg mot sydväst. 

Det var när Leo höll på med sitt som Kristin fick ro att också 

ägna sig åt sitt även om hon var ensam om barnen, tänkte hon 

vidare. Det var något med män som fångade kvinnors fokus, 

man märkte det tydligt i männens frånvaro, funderade hon 

och kisade mot brädhögen på andra sidan staketet. Hon hade 

fått sämre syn med åren och borde nog undersöka den snart. 

Kristin satt kvar och lät tankarna sjunka till botten. 

Nu var det nästan mörkt och det började bli kyligt. Hon 

drog en suck av sinnesro och reste sig för att gå till sängs då 

hon på nytt kisade mot staketet. Det var något där framme 

som inte var sig likt. Hon gick närmare. Genast förstod hon 

vad det var. Hon hade sett brädhögen genom Rafels och 

Lumas äppelträd och det borde hon inte kunnat eftersom trädet 

blommade vid den här tiden. Blommat hade det bestämt 

gjort också men nu var kronan nästan bar, trädet som skjutit 

så pigga och raska skott höll på att vissna och förtvina. Det 

måste ha gått undan. Kunde det vara torkan? 

Kristin blev klar över att hon måste söka upp Rafel redan 

under morgondagen för att berätta. Han skulle inte bli glad. 

Hon gick mot trädgårdsskjulen för att hänga kultivatorn 

på plats och hämta komposthinken. Redskapsboden låg längs 

tomtgränsen mot broarna. När hon nått bodens gavel såg hon 

att spaden stod lutad mot väggen och erfor för andra gången 

den här kvällen en lätt irritation över Rafel och hans nonchalans. 

Men hon visste inte om spaden stått där hela tiden för 

hon hade inte sett åt gaveln innan. Med all sannolikhet hade 

den det, annars hade Rafel fått smyga som ett kattdjur och 

ta en svår väg för att inte bli sedd och varför skulle han inte 

vilja bli sedd? tänkte Kristin när hon grep spaden och gick in 

i boden. Nåväl, då hade han förhoppningsvis själv upptäckt 

vad som hänt med äppelträdet eftersom han passerat det två 

gånger den här dagen. Hon hängde spaden på sin plats. 

38

Då överföll besten henne, ett vilt, rasande djur. Den höll om 

hennes hals tills hon inte kunde andas, hon hann inte skrika, 

skräcken tänjde hennes inre, det var som att lösas upp... Hon 

låg på mage på cementgolvet medan vassa klor rev av henne 

underbyxorna och något kallt, hårt borrade sig in. Smärtan 

dansade framför hennes ögon som röda blixtar. Hon ville 

inte dö! Hon ville inte dö! Så hördes ett omänskligt rytande, 

inte som något hon hört tidigare och ett hugg i nacken stötte 

hennes panna mot golvet. Därefter infann sig en bedövning i 

hela hennes kropp. 

Kristin reste sig mödosamt, först på alla fyra. Hon vågade 

inte se sig om, utan stod kvar så tills boden fick tillbaka sina 

konturer. Som om det betydde något började hon inventera 

sina trädgårdsredskap ett i sänder längs väggarna. Räfsan... 

krattan... sekatören... grävgrepen... gångskyffeln... raddragaren... 

hackan... skyffeln... spaden... Då återvände vettet. Hon 

rusade ut från boden, vågade inte skrika, sprang så fort benen 

bar förbi Sannes hus, Sanne var i Hultsfred, och så snart hon 

nått Theas köksingång ryckte hon i dörren men den var låst 

så hon bultade på fönstret, hårt så rutan krossades och hennes 

handled började blöda men nu öppnade Thea och Kristin 

trängde sig in och föll ihop på den vita finska trasmattan där 

hon brast i häftig men förlösande gråt. 

– Jag kände på mig att det var något onormalt med den här 

kvällen, sa Thea medan hon satte sig på huk och långsamt 

strök Kristin över håret. Du blöder, sa hon sen. 

– Jag skar mig på fönstret, snyftade Kristin. 

– Nej, jag menade inte det, svarade Thea lugnt. Jag menar 

nertill. 

Kristin reste sig på armbågen och såg ned längs sin kropp. 

På den vita mattan spred sig en röd pöl. 

Det var från Kristins underliv. 

39

LUMA 

LUMA KUNDE INTE riktigt tänka, kände bara att det gick för 

snabbt. Rafel hade så brått när han grävde. Innebörden av det 

han gjorde trotsades av hans metodiska rörelser. Luma själv 

var uppfylld av en isande skräck. Den fryste ner nuet som sen 

föll isär i kristaller. I ögonblick, ett i sänder, skilda åt. Hon 

kunde inte lägga samman intrycken. I stället svävade hon iväg 

på slingorna till ”Vem var du”. Det var en låt som Rafel hade 

skrivit. En låt som Luma hade älskat. 






Du tog mig mitt på sängen 

Gungande på en skön melodi 

Hälsade vi på i Magic Bar 

Det gick: Ba na na nanana 

Men du gjorde en snabb sorti 

Här sitter jag med alla molniga dar 

Vem var du – ååhh 

En gäst en tjuv – ååhh 

Var är du nu – ååhh 

Du är min blues 

Och den går...” 

Lumas kropp kallade in henne. Det var brösten som sprängde, 

meddelade att det var dags för sista kvällsamningen. 

Bebisarna sov än hoppades hon. Vad nu det spelade för roll. 

Det här var ju så mycket större, ofattbart stort. Större än hålet 

i jorden. Rafel böjde sig och plockade upp DET och Luma 

40

ville vända bort blicken. Det prasslade i buskarna bakom 

dem och hon vände sig om. Men det var bara vinden. 

Nu var Rafel snart redo, för han bad om offergåvorna. 

Luma plockade fram sin avklippta hårfläta, bärnstenshalsbandet 

och det befruktade hönsägget. Rafel böjde sig på huk 

och satt kvar som om han tvekade en stund innan han fyllde 

igen gropen. Cirkeln var markerad med ljusa stenar, Luma 

visste inte om Rafel placerat dit stenarna tidigare eller om han 

funnit denna cirkel iordningställd. Han hade så mycket konstigheter 

för sig och han kände till terrängen mycket bättre än 

vad hon gjorde. Hur det var med den saken gjorde för övrigt 

varken till eller från. Så länge Rafel höll igång kunde Luma 

fixera sig vid hans bestämda rörelser för att slippa tänka. Han 

letade fram en mörk och en ljus sten och la dem bägge på en 

meters avstånd från varann inuti cirkeln. De fick tjäna som 

altarets pelare. Nu tog han fram sitt tygpaket med elementvapnen 

och satte sig i altaret. Därefter stoppade han pipan 

med gräset som låg i en plastpåse. Det rimmade illa, tyckte 

Luma och kände en hastig kullerbytta i magen. Viskningarna 

bland löv och vildgräs lät anklagande. Plast rimmade illa med 

elementvapnen. Marijuanan rimmade också illa. Ritualen var 

så outsägligt ödestyngd och allvarlig, marijuanan var futtig 

och illaluktande och skräpig på ett sätt som skrämde Luma. 

Hon såg Rafel nästan som en främling nu, som en maskin. 

Hon fick blunda för att se honom på rätt sätt. När hon öppnade 

ögonen hade han satt på sig lokattsmasken med de spetsiga 

örontofsarna, den de hittat på Lumas pappas vind. Luma 

beordrades att sätta sig i lotusställning inuti cirkeln. Hennes 

underliv knöt kontakt med jorden. Det var två timmar före 

midnatt och marken var kall och fuktig. Hon hade ännu 

blodigt avslag från förlossningen och undrade för en kort 

sekund om markens kyla kunde ge henne en infektion. Kom 

sen på att även det saknade betydelse. Kylan spred sig uppåt 

medan hon iakttog hur Rafel ritade pentagrammet i luften 

med sitt svärd. Då gjorde vinden ett häftigt kast mot Luma. 

Vindpusten var så hård att den tog andan ur henne. Rafel 

41

fortsatte sin invigning, ställde sig mot söder, riktade staven 

neråt mot den igenfyllda gropen i mitten. Himlen hade börjat 

blåna, tonas ner. Rafel tog upp pentakeln, en myntliknande 

berlock med fyrklöver på ena sidan som varit populär bland 

skolflickor på femtiotalet. Rafel hade aldrig köpt nånting, 

kom Luma på. Han bara hittade eller fick saker. Rafel höll 

upp pentakeln mot norr och började mumla ett kabbalistiskt 

lösenord. 

– Daath, lät det. Först dovt och långdraget, sen högre, 

skarpare. Daath, daath. Det började som ett gurglande långt 

nerifrån halsen, därpå ett morrande som tilltog. DAAATH, 

DAAATH, DAAATH! 

Då hände det: lodjursmaskens ögon började lysa gult mot 

henne och hon knäböjde – vad annat kunde hon göra? Kylan 

från marken bedövade henne och cirkeln hon befann sig i 

började snurra som en karusell men Rafel stod stilla i mitten 

och ylade sitt enstaviga läte. Luma såg en disig och dunkel 

tunnel framför sig och ur dess djup kom Rafels mask emot 

henne med blodiga tänder blottade, öppnade sitt gap med ett 

avgrundsvrål och slog käkarna om hela hennes huvud. Det 

blev svart. Luma förlorade medvetandet. 

När hon vaknade upp, sittande som förut med benen i 

kors, såg hon rök stiga upp från jorden men förstod snart att 

det var Rafel som hade tänt en ny pipa. Han hade tagit av 

sig masken och samlat ihop sina elementvapen i tygfodralet. 

Runtomkring cirkeln svävade dimbankar. Inte en vind, inte 

ett ljud, kvällen var stilla. 

Nåt alldeles ogripbart hade hänt. Hon var inte längre 

samma Luma som före aftonen den 13 juni. 

– Platsen är nu helig, sa Rafel och reste sig i sin svarta 

skepnad. 

Luma sa ingenting, inuti henne var det kallt, mörkt, tomt. 

Som i Rafels ögon. 

42

Regnbågsfolket 

THEA: FÖRSTA STENEN 

JAG TOG MIG AN UPPDRAGET att meddela Rafel vad som hänt med 

äppelträdet. Det är första gången jag beger mig till regnbågsfolket. 

Rafels kanariegula cirkusvagn stod tidigare och lyste 

med sin närvaro utanför Moderna museet på Skeppsholmen, 

tills myndigheterna satte stopp för hans egensinniga protest. 

Rafel hade helt sonika parkerat sitt hem där han helst ville 

bo. Och cirkusvagnen var ju ett konstverk i sig som smälte 

väl in i museimiljön. Men byråkrater har aldrig utmärkt sig 

för att ha vare sig god smak, humor eller storsinne så Rafel 

fick ge sig efter en bitter strid. Uppe hos regnbågsfolket sitter 

han inte heller säkert men de utgör åtminstone genom sitt 

antal en starkare och större enhet och det är svårare att rå på 

ett kollektiv än en individ, trots att myndigheterna gör vad 

de kan för att avhysa invånarna i det brokiga minisamhället. 

Myndigheterna borde annars ha varit glada åt att folk hittar 

en hemvist i detta bostadslöshetens och utslagningens tidevarv. 

För tjugo år sedan hade nog ingen svensk kunnat föreställa 

sig att utvecklingen skulle gå åt det här hållet, och så 

fort. Och det värsta är att vi redan anpassat oss till att tiggare 

och hemlösa är ett självklart inslag i stadsbilden. Allt rasade 

på bara några futtiga år. 

En och annan joggare kutar flåsande förbi på stigen där 

jag går, mest män. Jag undrar ofta varför de håller på så där 

men det beror väl på att kroppsproletariatet är avskaffat 

– inte många yrken medför idag fysiskt arbete i någon större 

utsträckning. Fast nog hade det funnits vettigare aktiviteter 

för de här medelålders männen. Städning till exempel, men de 

har väl en kvinna hemma som ombesörjer det, om nu någon 

43

vill ha dem, för de som klunsat förbi mig hittills är verkligen 

ingen fager syn. Men kvinnor är barmhärtigare än Gud, det 

har jag sagt i årtionden. Jag är glad att jag inte förslösat mitt 

liv på en så otacksam uppgift. Att hålla på och hönsa och 

jönsa med en karlslok. Min syn på det otäcka könet har förvärrats 

med åren. Och det som hände Kristin igår mildrade 

inte min inställning. Våldtäkt är ett av de allra värsta brott 

som kan begås och det är män som gör så, som säkert alltid 

gjort så och troligtvis alltid kommer att göra så. Jag kan fortfarande 

känna den vanmäktiga ilska som for upp i mig när 

Kristin kom in och jag förstod vad som hänt. Först trodde 

jag att hon fått missfall eftersom hon blödde ur underlivet. 

Det där med blodet är förresten mystiskt. Jag måste fråga 

Kristin när hon hämtat sig från traumat. Jag såg tydligt hur 

blodpölen rann ut på min vita trasmatta, men den var ju av 

underordnad betydelse just då så jag lät den bero och ledde 

stackars Kristin till min schäslong där hon fick lägga sig och 

få en filt om sin rådbråkade kropp. Hon talade osammanhängande 

om en luden best med klor och huggtänder och 

örontofsar. Jag antar att man upplever en våldtäkt som om 

man blev anfallen av ett rovdjur. Men så började hon prata 

om äppelträdet som Rafel planterat, att det hade vissnat och 

det sista hon bad mig om var att jag skulle söka upp Rafel 

och berätta det. Leo hade nästan genast kommit och frågat 

om jag visste var Kristin var och när han fick höra vad som 

hänt spratt det till i hans mörkblå ögon. Han såg effektivt 

till att polisen kom och Kristin blev förd till sjukhuset. Strax 

innan Kristin i panik kört handen genom min fönsterruta 

hade jag fått ett annat oväntat besök. Det var den färskt utnämnda 

sverigerepresentanten till Miss Europa-tävlingen, ett 

ihåligt PR-spektakel för den europeiska gemenskapen vilken 

verkar ha gått betydligt trögare än vad som utlovades före 

folkomröstningen. Denna ”Miss Euro-Sverige” hade gjort 

riksskandal som redan gått i TV-s extra nyhets sänd ningar. 

Jag såg inte galan men jag såg nyheterna. Det har så länge 

varit tabu att ta avstånd från sådant som skönhetstävlingar 

44

och fotomodell ambitioner och hela den utseendeindustri som 

så effektivt stäcker kvinnors självförtroende, att jag kände 

riktig kämpaglöd när scenen visades på nyheterna och missen 

hade vänt andra sidan till, med trosorna nere. Det var modigt 

gjort. Tilltaget hade givetvis utlöst våldsamt rabalder. Och så 

kommer hon till mig. Ingen visste var hon var. Och som om 

inte det räckte och blev över klampade den där store brylépuddingen 

till journalist, en som Sanne hade ihop det med ett 

tag, över tröskeln innan jag hade hunnit få tillbaka så mycket 

sans att jag kunde hejda honom. Jag ville varna flickebarnet 

för att han var reporter på landets största skandaltabloid men 

missen började prata. Hon befann sig väl i chock för hennes 

mamma hade suttit död i soffan när hon kommit hem. Det 

hände underliga saker där i mitt kök. Det var som om mitt 

Brobygge blivit en knutpunkt för de mest sällsamma stråk. 

När jag äntligen på natten blev ensam igen i mitt stora 

hus mindes jag blodpölen och hällde upp vatten och diskmedel 

i skurhinken för att ta itu med den. Men den var borta. 

Spårlöst utplånad. 

Jag fortsätter upp för stigen och går förbi en koja med en 

presenning som tak. För varje sommar blir det fler luffare här 

i skogen. Jag tänker att det är väl hit männen tar sin tillflykt 

när ingen kvinna vill ha dem, när de till och med diskvalificerat 

sig för kvinnlig gunst. Det finns en man jag äls kat utan 

förbehåll och det är pappa. Han dog strax efter att mamma 

gick bort i MS. Mamma var sjuklig under min uppväxt och 

jag blev pappas flicka. Det sägs att framgångsrika kvinnor 

har varit sin pappas favorit. Jag tror det är bra. Vi kvinnor 

behöver ha manliga förebilder så att vi kan rusta oss för en 

tillvaro dominerad av män. Jag tänker igen på Emelie. Hon 

förlorade sin pappa redan som barn och han var tydligen 

inte mycket att ha då heller. Och se där hur hon gjordes till 

ett offer av sin vilsekomna mamma som irrat bort sig i den 

borgerliga myten om kvinnans passiva roll: att bara vara en 

prydnad. Men ändå fanns det något hos denna Emelie som 

bröt av mot hennes renodlat feminina drag, som om något 

45

vilt och maskulint trängde fram. Och hennes mörka röst! 

Hon hade ett gåtfullt och närapå skrämmande drag över sig, 

flickan. 

Nu är jag uppe på berget. Där har vi regnbågsfolket, det 

går inte att ta miste på: ett gytter av primitiva bostäder, somliga 

liknar hyddor, andra påminner mer om igloos. Och så 

husvagnar. En del har satsat mer på sitt boende och framför 

ett par av vagnarna finns det små täppor med odlingar. Där 

ser det riktigt pittoreskt ut. Klasskillnaderna slipper man tydligen 

inte undan någonstans. Men det övergripande intrycket 

är det jag fick när jag brukade hälsa på i Christiania – hippiereservat 

är nog den beteckning som bäst stämmer in på regnbågsfolket. 

Det ser man på hundarna vars renrasighet sedan 

länge tunnats ut så de har fått det typiska byracke utseendet. 

Men nu kommer ett stort muskelpaket framrusande mot mig 

från en av vagnarna och jag är glad att jag inte lät Honda 

följa med upp hit. Hunden närmar sig som ett expresslok och 

det är en ras jag känner igen: pitbullterrier. Trots att jag är 

hundägare stelnar jag till, för den här morrande varelsen ser 

inte ut att vara vänligt sinnad. Lyckligtvis upptäcker en kille 

att jag står där tryckt mot ett träd och han kallar in hunden 

som heter Brutus. Jag känner igen pojken på hans mörka 

hudfärg. Det var han som var nere hos mig och tiggde lite 

socker och kaffe. Han kommer fram. Ena näsvingen är svårt 

infekterad och röd av ringen som sitter där, håret är tovigt 

och han är enormt lortig. Han blänger avogt på mig. 

– Vad vill du? frågar han och jag tycker gott han kan visa 

lite artighet eftersom jag faktiskt upprepade gånger bidragit 

med både kaffe, te, cigarretter och socker till denna påvra koloni 

som tycks leva på samhällets avfall och som själva också 

utgör ett mänskligt avfall, åtminstone i menige mans ögon. 

– Jag söker Rafel, svarar jag och inser snopet att han inte 

förrän nu känner igen mig. Jag glömmer jämt hur man blir 

betraktad av ungdomar när man passerat femtio. Då är man 

en icke-individ, man har hamnat i en amöbakategori och 

uppfattas endast som en profillös representant för sitt folk- 

46

slag. Jag tillhör gamlingarna och blir sedd på samma sätt som 

vi vita kan se på afrikaner eller asiater; en homogen massa 

där ingen skiljer sig från mängden. Ändå tycker jag att det 

är när man befinner sig i tjugoårsåldern som man verkligen 

saknar personlighet och karaktär, denna uniforma ålder då 

man bara vill efterlikna andra och tillhöra en grupp. Som exempelvis 

regnbågsfolket. Men nu har grabben i alla fall gett 

mig ett ansikte och hans trumpna drag slätas ut. 

– Det är taskiga vibbar här just nu, säger han urskuldande. 

Snuten har terrat stammen ända sedan tidigt i morse. 

– Stammen? kan jag inte avhålla mig från att upprepa. Han 

uttalar ordet med en så viktig min att jag nästan tycker han 

är rörande. 

– Ja, stammen, markerar han med samma andäktiga tonfall. 

Vi är en egen stam. Vi står enade och vägrar leva med de 

sjuka värderingar som samhället försöker pracka på oss. Det 

är därför vi aldrig får vara ifred. Och nu är snuten på krigsstigen 

igen. 

– Men det är väl vardagsmat för er, svarar jag. 

– Nej, inte som idag. De brukar ju ränna här och be oss fylla 

i formulär och sådan skit för att sedan kunna använda dem 

emot oss men det vägrar vi stenhårt att gå med på och så blir 

det lugnt ett tag. Ja, de klipper kablar också varje gång de är 

här och snokar eftersom många är tjuvkopplade, och så letar 

de efter knark och vapen men vi brukar vara väl förberedda, 

vi har blykoll. Det är inte bara fienden som är organiserad. 

Pojken sa det sista med ett självbelåtet och hemlighetsfullt 

leende. Han var allt lite fåfäng i sin rebellanda. 

– Vad har hänt idag då? undrar jag. 

– Några krimmare stormade in här i morse och knackade 

dörr. Alla snubbar blev förhörda om var de varit och med vem 

mellan tio och tolv i går kväll. Det var nån kärring som blivit 

våldtagen nere i Brovattnet och då ska de så klart använda det 

som svepskäl för att pesta oss. Vi håller för fan inte på med 

sånt. Vi är ju pacifister hela gänget. Men när de satans motorcykelhuliganerna 

var här förra sommaren och våldtog en av 

47

våra kvinnor, tror du snutarna rörde ett finger för att klämma 

dit hojbuset? Nänä, glöm det. Och nu ska vi få skulden för nåt 

som hänt på ett helt annat ställe. 

– Det var min granne som blev överfallen, berättar jag. På 

vår tomt. 

– Hoppas de suger det aset, muttrar killen och kliar det 

infekterade området på näsan. 

– Borde du inte söka behandling för det där såret, frågar 

jag. Det ser rätt så varigt ut. 

– Äsch det grejar sig, svarar killen. Man ska inte lägga sig i 

och kontrollera så förbannat. Du ville träffa Rafel, sa du. Jag 

vet faktiskt inte var han är, men vi kan gå en sväng och leta. 

Han börjar gå före in bland vagnarna. 

– Behöver du material till en ny bok? frågar han sedan. 

Jaså, han vet om att jag är författare, tänker jag. Men jag 

känner en hastigt uppflammande motvilja inför att ventilera 

frågor som rör mitt författarskap. Det ger mig oväntat 

ett gnagande dåligt samvete. Det var ju många år sedan jag 

senast kom ut med en bok och jag har nästan upphört att 

känna mig som författare. För då måste jag konfronteras 

med det faktum att jag drabbats av skrivkramp, något jag 

aldrig kunde föreställa mig skulle ske med mig. Att min källa 

skulle sina, den som forsade fram så det yrde och jag nästan 

inte hann med att sätta alla kaskader på pränt, att den skulle 

dräneras såg jag som en orimlighet. I många avseenden för 

jag en vegeterande tillvaro sedan en god tid tillbaka. Och i 

smyg har jag njutit av denna behagliga sysslolöshet, denna 

dolce far niente, men i går började en olust tränga sig på. Jag 

kände att jag stagnerat. Det är som när man blir förälskad 

efter många år i avskildhet. Man kommer plötsligt ihåg hur 

det känns. Nu har jag börjat märka saknad efter den där tillfredsställda 

men pirrande känslan, att gå och lägga sig med 

ett avslutat kapitel för att längta tills det blir morgon så man 

kan påbörja ett nytt. 

Den unge killen släntrar framför mig med hasande steg. 

Han har stora kängor på fötterna och händerna nerstoppade i 

48

militärbyxorna som ser ut att en gång ha varit orangefärgade 

men som nu mer går åt det bruna. 

– Jag har inte skrivit på flera år, erkänner jag. Lika bra att 

spela med öppna kort. 

– Du kanske har blivit för bekväm, säger han och flinar menande 

me dan han vinkar åt en grupp ungdomar som eldar upp 

bråte. Det är lerigt och gyttjigt på marken och de flesta vagnar, 

bilar och bostäder är provisoriskt lappade och lagade här 

och där. En kvinna står och hänger tvätt på ett klädstreck som 

är uppsatt mellan två rangliga arbetsbodar. Hennes kinder är 

insjunkna och hon har kjolar och tröjor i flera lager. Håret är 

hennarött mot topparna men grått uppe vid hårbotten. Hon 

glor med vaksamma argusögon åt vårt håll innan hon plockar 

upp ett naket och gråtande barn. Hundarna vispar runt i leran. 

Några hönor kacklar irriterat när de blir ivägschasade. 

Associationerna till Rio de Janeiros kåkslum tränger sig på 

och jag försöker slå bort alla förhastade slutsatser. De här 

människorna skadar ju ingen. De vill bara skapa sig en alternativ 

livsstil, och de förefaller utan tvivel ha valt den själva 

eftersom de försvarar den så förbenat. Min ciceron gör ett 

uppehåll framför en lång gammal buss och säger att han ska 

höra om de vet var Rafel är. Utanför bussen får jag syn på ett 

rödbrunt hundhuvud med spetsade öron som sticker upp ur 

en stor korg. Jag går närmare och ser ner i korgen. Där ligger 

en kull hundvalpar, en tre fyra stycken men mitt bland valparna 

ligger en baby! Tiken gurglar dovt och visar tänderna. 

Babyn kan inte vara äldre än en månad. Förstummad kliver 

jag in genom dörren till bussen. Jag möts av en tät haschdimma. 

Därinne i skumrasket ser jag fyra figurer sitta bakåtlutade, 

en av dem plonkar på en skavd gitarr. Han är barbröstad 

och har ringar i bägge bröstvårtorna. Bredvid honom sitter 

en skäggig man i trettiofemårsåldern med hästsvans och en 

snusnäsduk virad runt hjässan. De muskulösa överarmarna 

är täckta av slingrande tatueringar och han har små glänsande 

ögon som plirar mot mig. Mittemot honom sitter damen 

i sällskapet som måste vara mamman till spädbarnet ute i 

49

hundkorgen. Hon har ett ljuslockigt enormt hårburr och blå 

snickarbyxor. Runt hennes handleder sitter en massa remsor 

av plast och tyg i olika färger, likadana som killen jag blivit 

hitlotsad av bär runt sina handleder. Det är den typen av 

armband man får som inträdesbevis på musikfestivaler, som 

Sanne brukar ha på sig när hon återvänder från sådana, fast 

hon brukar klippa av dem när hon kommit hem. Här verkar 

det vara något man bevarar, kanske för att visa vilka festivaler 

man besökt, liksom de kringresande hippierna förr visade 

upp sina passtämplar för att bräcka varandra i tävlingen om 

vem som bevistat flest länder. Tjejen med hårburret är nog 

nätt och jämnt myndig för hon är späd och flickaktig. Ena 

överarmen har en stor tatuering, en sol med ett ansikte i mitten. 

Hon är barfota och runt fotleden har hon fäst en rem av 

flätat läder. Hennes bröst är iögonfallande stora, förmodligen 

ammar hon. Bredvid den unga mamman sitter Rafel. Han 

ser upp och nickar mot mig men säger inget. Jag har inte sett 

honom på nära håll på evigheter går det upp för mig. För det 

är minsann inte bara jag som åldrats. Jag är visserligen dryga 

femton år äldre men Rafel är definitivt ingen ungdom längre. 

Hans tidigare korpsvarta blanka hår är nu rejält grånat och 

uppruggat. Ansiktet bär djupa fåror, särskilt kring munnen 

och i pannan. Men ögonen är precis desamma: stora, djupa, 

mörka tunnlar. De ögonen har Kristin berättat om, hur hon 

sögs in av den blicken och var beredd att försätta berg bara 

hon fick möta den igen. Men han gjorde henne besviken 

gång på gång. Hon sa att det var något som jagade honom, 

själsliga demoner eller vad det var. Ingenting fick rutas in för 

han stod inte ut med några rutiner. Han skydde varje system 

som om det hotade honom till livet. Han var frihetsnarkoman, 

som Kristin uttryckte det. Och nu sitter han här i en 

kväljande varm och fuktig buss och insuper friheten får man 

hoppas. Han säger fortfarande ingenting, inte ett knyst hörs 

från någon i den lilla påtända församlingen och jag känner 

mig en smula bortkommen men samtidigt beklämd. Borde 

inte mamman ha det lilla barnet hos sig, det kan väl i allsin- 

50

dar inte bli omhändertaget av en hund? Har polisen sett det 

måste det redan ha gått en rapport till sociala. Jag känner 

att jag vill varna mamman för hon tycks ju inte själv besitta 

några normer. Men det är å andra sidan inte min sak och mitt 

råd skulle säkerligen uppfattas som kritik och inte efterföljas. 

I stället plockar jag upp min ask Marlboro och bjuder runt. 

Reptilsnabbt rycker alla åt sig varsin cigarrett. Nu förstår 

jag varför folk har så smutsiga byxor här uppe – det är fullt 

avsiktligt. Så fort askpelaren växt ett par centimeter låter de 

den nämligen med flit falla ner på byxlåret varpå de gnuggar 

in askan i tyget. Den tatuerade mannen griper plötsligt om 

flickans ena bröst och snabbt bildas en rund fläck av modersmjölk 

på tröjan. 

– Muuuh, skojar den tatuerade varpå han drar upp tröjan 

och börjar suga på hennes rosa bröstvårta. Tjejen flinar till 

lite slött. Hennes ögon är stora och blanka, ögonvitorna är 

röda. Jag känner ett starkt äckel grabba tag i min mage och 

jag försöker fånga Rafels blick medan den tatuerade reser sig 

och drar med sig flickan över det smutsiga golvet till andra 

änden av bussen där en bred säng är fastmonterad. Jag kan 

inte låta bli att vända mig om efter dem. Sängen har inga 

lakan, bara filtar, och kuddar utan örngott. De lägger sig 

och jag begriper strax med viss häpnad att de faktiskt ämnar 

kopulera mitt framför oss andra. Killen med gitarr plonkar 

obekymrat vidare och stönanden börjar höras från sängen. 

Jag tycker det känns opassande att vara kvar och min ledsagare 

verkar ha tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att märka 

det eller också kanske till och med han blir förlägen för han 

nickar mot Rafel och går ut. Jag följer lättad efter och Rafel 

kommer bakom. 

– Nå, du ville mig något, säger han barskt. 

Tänk att jag aldrig tidigare upptäckt hur lång han är. Han 

har svarta gabardinbyxor med hängslen, t-shirt och en lång 

svart kavaj. Han är faktiskt snygg även om han ser fårad ut. 

Vissa män tjänar på att få en garvad patina. Det slår mig att 

han liknar min pappa! Det är något med Rafels uppenbarelse 

51

som ger mig en glasklar minnesbild av hur pappa såg ut när 

jag var tjugo. Men det gäller förstås bara utseendet. Pappa 

bar sig inte åt som Rafel, han hade inga förföljelseidéer och 

reds inte av denna självdestruktiva frihetslängtan som Rafel 

tycks göra och som lett honom till en avart av frihet jag anser 

vara värre än anpassning – en tillvaro i materiellt armod 

bland folk som fullständigt saknar normer. Och jag hyser 

inga fördomar mot annorlunda livsstilar, jag bodde ju i storfamilj 

när det ansågs suspekt och moralupplösande. Men där 

fanns regler och scheman och alla hade sin egen vrå. Folk 

stängde om sig när de hade sex och ingen lät djur ta hand om 

sina barn. Jag måste fråga Rafel vad han tycker om att babyn 

ligger bland hundvalparna och pekar ner mot korgen. Då ser 

jag att barnet har haft avföring och att tiken slickar upp det 

som kommit utanför. Babyn tittar upp mot oss med havsblå 

ögon och jag känner en smärtande ömhet för det lilla knyttet. 

Rafel måste ha läst mina tankar för han säger: 

– Det är deras sak. De gör på sitt sätt, jag gör på mitt, du 

gör på ditt. Jaa? återtar han. 

– Jo, det är en sak jag måste berätta. Kristin bad mig. Du 

vet vad som hände med henne i går kväll, va? 

– Nej, säger Rafel otåligt. 

– Hon blev överfallen. 

– Var det hon? frågar Rafel och får en rynka i pannan. Det 

var väl det jävligaste. Ja, jag var nere där igår och lämnade 

tillbaks en spade men då verkade allt lugnt. 

– Ja, men det här var när... 

– HALLÅÅÅ! Rafel avbryter med sin skarpa basröst så 

abrupt att jag hoppar till. Jag blir riktigt förskräckt över det 

kraftigt förändrade röstläget och mitt hjärta börjar hacka 

hårt mot bröstet. Lägg ner den där! fortsätter han, lika skarpt, 

medan han pekar mot ett par grabbar i övre ton åren som 

svetsar ihop något på en gammal flakmoped. Killarna, som 

bägge har mohikankammar till hår, den ene röd och den andre 

grön, lägger förskrämt ner svetsmunstycket. Ynglen ska 

inte talla på mina redskap, mumlar han och ryster sitt huvud 

52

så att hans gråspräckliga hårman kastas bakom axlarna. Jag 

tycker Rafel är obegriplig. Han verkar inte bry sig särskilt 

mycket om att Kristin, som är mor till hans äldste son, har 

blivit utsatt för ett vidrigt övergrepp. Han tycks bry sig mer 

om sitt svetsaggregat. Fast så där är väl karlar. Nej, nu måste 

jag bli klar med mitt ärende. 

– Jo, börjar jag. Kristin bad mig framföra att äppelträdet... 

– Jag vet, hugger Rafel av. 

Ser han ledsen ut? Jag kan inte tolka vad som rör sig i de 

där outgrundliga ögonen. Så jag säger: 

– Jag beklagar verkligen, det betydde väl något, det där 

trä... 

– Jaja, bryter Rafel. Några föds, andra dör, det är livets 

hjul. 

Då var det väl inte så farligt, tänker jag och känner mig lite 

tillplattad. Jag säger hej innan jag börjar gå för att komma 

bort därifrån. Hejdå, säger Rafel bistert och går åt motsatt 

håll. Jag följer den mest upptrampade gången och känner 

regnstänk mot kinden. Ett oväder bryter ut som från ingenstans. 

Jag har inget paraply så jag söker skydd under en 

presenning framför en skamfilad husvagn som måste vara 

från sextiotalet, eller hur man nu ska säga när vi är inne på 

tjugohundratalet. En mager get står tjud rad vid kortsidan 

av vagnen. Den glor rätt på mig med sina fyrkantiga pupiller 

medan den tuggar i sidled på getters lite enfaldiga vis. 

Lätta vingslag av medlidande snuddar vid mitt bröst när jag 

betraktar den knotiga geten. Jag märker att jag tycker synd 

om alla dem som inte själva valt denna hemvist – barnen och 

djuren. Regnet häller ner så presenningen buktar betänkligt. 

En groda hoppar framför mina fötter och jag undrar om 

babyn blir upplockad från korgen men sikten är skymd av 

en grupp tipis i halvcirkel. Jag får en känsla av att vara iakttagen 

inte bara av geten, vilket visar sig stämma, för bakom 

husvagnens fönster stirrar en gumma ut. Hon ler mot mig 

fast jag kan inte avgöra om leendet är vänligt sinnat. Hon 

53

är närapå skallig, har knappt en tand kvar i munnen och jag 

hoppas att det ska sluta regna så jag kan få ge mig av från 

denna soptipp där människor lever som råttor. Skuren upphör 

glädjande nog lika hastigt som den bröt ut och jag kan 

fortsätta hemåt. I utkanten på lägret ligger en rad med små 

stugor som faktiskt är riktigt näpna. De är målade i klara 

färger och framför dem finns små välskötta odlingsplättar. 

Det ryker från flera av skorstenarna. Detta måste vara gräddhyllan. 

Från en öppen dörr slår doften av nybakat bröd emot 

mig och jag ser en kvinna kasta sitt lilla barn i luften så det 

skrattar vilt. Längre bort reser sig en klätterställning delvis 

gjord av en gammal fiskebåt och flera barn springer omkring 

på den och svingar sig i rep och leker kurragömma. Jag var 

kanske lite väl snar att döma ut den här platsen ändå. Det jag 

ser nu liknar ju en riktig oas. Längst bort i utkanten av denna 

ombonade avdelning av regnbågsfolket ligger Rafels solgula 

åtta meter långa cirkusvagn som han la ner åratals arbete och 

slit på. De snirkliga utsmyckningarna runt karmar och gavlar 

är mörkt bruna. Ett högt staket med frodig murgröna skärmar 

av vagnen från de övriga små krypinen. Där står en liten 

svart shetlandsponny som jag först förväxlade med en hund 

eftersom den är så liten. Jag stannar till när jag ser Luma sitta 

utanför men tvekar en stund. Ska jag gå fram och hälsa? Men 

vi har ju aldrig pratat och jag vet inte ens om hon sett mig. 

Hon har bara besökt Brovattnet när hon plockat frukt från 

äppelträdet. Luma ammar, ser jag nu. Hon ammar med bägge 

brösten. Inte visste jag att Rafel hade fått tvillingar. Det visste 

nog inte Kristin heller. Jag erfar en svag lättnad över att Rafels 

boplats ingår i den ordningssamma klungan. Men så här kan 

jag ju inte stå och stirra. Fast Luma tycks inte se mig, hennes 

blick är frånvarande. Så brukar Kristin också se ut när hon 

ammar. Hon säger att det beror på endorfiner som utsöndras 

i blodet av välbefinnandet över att ge sina barn di. En stor 

svart korp landar plötsligt på grindstolpen framför Luma. Jag 

kan inte låta bli att stanna kvar och betrakta henne. Det är 

väl min gamla författarvana som gör sig gällande, den omätt- 

54

liga nyfikenheten på allt man inte omedelbart förstår. Luma 

är ganska vacker. Hon påminner mig om någon men jag kan 

inte komma på vem. Det mahognyröda håret är kort. Hon 

har klippt av sig lockarna sedan sist jag såg henne, lite slarvigt 

ser det ut som. Näsan är något platt, som hos vissa typer 

av indianer, och hakan är en aning flyende men läpparna är 

mustigt röda och fylliga. Hon har mörka slokande ögon men 

blicken vaknar inför åsynen av korpen. I detsamma hörs en 

massa skrik längre bort och så låter det som om en boskapshjord 

dundrar igenom området. Skriken fortsätter, låter som 

stridsrop, och Rafel dyker upp framför mig. Hans ögon är 

becksvarta. När Luma ser honom lägger hon ner barnen i 

vagnen. Därefter sliter hon upp blusen och börjar klösa sig 

vilt på brösten medan hon vrålar med en ohygglig stämma, 

gurglande och djuriskt: 

– DAAATH! DAAATH! DAAATH! 

– TYST TOKA! skallar Rafel och trycker ner Luma på 

stolen. 

Nej, nu vill jag bort från det här dårinfernot. Skriken och 

mullret av trampande fötter hörs fortfarande inifrån områdets 

centralare delar och jag går snabbt ut mot stigen som 

leder ner till Brovattnet. Jag börjar känna en skvätt av panik. 

Det verkar inte som om saker står rätt till här uppe och när 

jag vrider huvudet åt höger ser jag kravallklädda poliser 

springa bort från området medan stora stenar flyger genom 

luften som meteoriter mot dem. Regnbågsfolk rusar efter och 

fortsätter slunga iväg stenar. Några kastar tegelstenar, och 

ordningsmakten försvinner ur skottfältet. Samtidigt hörs ett 

vilt jubel från invånarna i gettot. En stor gatsten ligger vid 

mina fötter. Jag plockar upp den och väger den i handen. En 

respektingivande vikt, säkert tillräcklig för att döda. För sent 

upptäcker jag en person som jag genast känner igen. Det är 

en reporter från Extrabladet, en ur det hänsynslösaste gardet 

– journalistikens så kallade basebolliga – och han har med sig 

en fotograf. Fotografen knäpper bilder så det sprakar. 

– Jaså, Thea Dahl har återupptagit sina revolutionära ta- 

55

langer, säger journalisten försmädligt. Först det stora misshaveriet 

och nu regnbågs revolten. 

Jag finner det inte lönt att svara, men jag inser att det stått 

i tidningen om mig idag och jag befarar att det kommer att 

göra det även i morgon. 

56

Sommarsolståndet 

SANNE 

SANNE KUNDE INTE HEJDA SIG. Hon var tvungen att bege sig till 

snuskbygget Extrabladet. Direkt utanför entrén parkerade 

hon bilen och stegade rätt förbi vaktkuren med ett beslutsamt 

finger mot hissen. 

– Calle Schüller! förklarade hon barskt. 

Så fort Sanne nått Calles inpyrda modul ställde hon sig 

bredbent framför honom. Han såg förskrämt upp och hojtade 

till, gällt som en kärring. Sedan försökte han sig på ett 

leende men när han såg Sannes min reste han sig och traskade 

före mot rökrummet. Så fet och grå han blivit, tänkte Sanne. 

Calle tände en cigarrett och prövade att le igen. 

– Jaha. Det var ju en celeber visit. 

– Det är just det som är ditt problem, sa Sanne vasst. Din 

indelning av folk i celebra och icke-celebra. Du är en representant 

för allt ruttet elände som pågår världen över, du är en 

massmänniska, en ödslig partikel som bara flyter med i den 

starkaste strömmen. Ditt namn är Separation, upphovet till 

miljöförstöring, förföljelser, krig, kvinnoförtryck och mentalsjukdom. 

Du försenar Regnbågens tid då vi ska kläckas 

ur den förslavande dunkla lögnen. Lögnen som du aningslöst 

trär över huvudet på folk för att de inte ska få tänka själva. 

Men det är du som inte tänker för du har en vingmutter i 

ryggen, en vingmutter som profitbovarna vrider upp åt dig 

varje dag... 

– Sanne, för helvete, ingen predikan nu, suckade Calle. 

– Nej just det, svarade Sanne karskt. Sanningar biter ju 

inte på dig. Och svart magi tillämpar jag inte som du vet, för 

det är väl det enda du skulle bli rädd för. Du har ju inte vett 

57

att skygga för konsekvenserna av dina slaskiga artiklar. Det 

är därför jag är hos dig nu, för att berätta vad du åstadkommer. 

Hur hade du mage att våldgästa Thea och manipulera 

Emelie när hon var chockad. Du utnyttjade hennes förvirring 

för att få till dina äckliga löpsedlar som ylat ut smaskigheter 

om Emelie hela veckan. Paparazzi har smugit i buskarna, och 

Thea som för länge sedan flytt från rubrikernas förvridna 

värld har blivit anfallen även hon av falsarier och busvinklar. 

Vill du vara snäll och hålla labbarna borta från sådant som 

inte angår dig! 

– Offentliga personer angår alla, sa Calle och glodde med 

sina vattniga ögon på Sanne. 

– Det är ni som gör oss offentliga, fräste Sanne. 

– Så så så, muttrade Calle. Ni har nog alla tjänat på att det 

skrivits om er. När vi var ihop verkade det ju inte bekymra 

dig. 

– Att vi överhuvudtaget var ihop berodde på att mina 

chakraenergier hade hamnat i obalans, och allt som jag lät 

ske hängde samman med det. Inklusive Grynet. 

– Du ville ju ha barn, det sa du själv, gruffade Calle surt. 

– Jag var utarbetad och lät en enda aspekt av den kvinnliga 

energin få fritt spelrum så min självbevarelsedrift begravdes i 

kärlekssvammel. 

– Så kan man alltid säga efteråt, sa Calle. Du tog livet av 

Grynet. Med en äcklig giftig brygd du kokade ihop och jag 

tycker det var då dina energier eller vad det nu är ballade ur. 

– Aborten var min räddning. Annars hade jag haft en tvåmånaders 

klimp nu. Med dig till råga på eländet. 

– Nu har jag i alla fall träffat en normal kvinna. Och hon 

vill inget hellre än att få barn med mig. 

– Med det omdömet tvivlar jag på att hon är såkallat 

normal, svarade Sanne elakt medan en klotång rev i hennes 

mage. Hon kände sig plötsligt som Don Quijote. Calle var ju 

bara fjärrstyrd. Det gick inte ens att vädja till honom. Men 

hon kunde kanske åtminstone ställa till med lite djävulskap 

så hon bad Calle att vänta medan hon gick på toa. I stället 

58

gick hon till hans terminal och letade sig in till mappen med 

de färdigritade tidningssidorna som handlade om Emelies 

barndom, berättad av en slemmig gubbe som påstod sig ha 

varit ”en nära vän till familjen och som en pappa åt Emelie”. 

De sidorna raderade hon. Men när skärmmeddelandet kom 

upp tryckte hon på ångerkommandot. Hur välmotiverad en 

ond handling än var fick man ändå räkna med att den kom 

tillbaka som en bumerang. Det onda kunde bara bekämpas 

med det goda. Eller? Hon var inte längre så säker. Tillbaka i 

rökrummet frågade Calle med ett överlägset smil hur det var 

med Leo Lorenzons tant. 

– Hurså? svarade Sanne men begrep att våldtäkten av 

Kristin redan spillts ut över hela mediehärden. Hon gick. 

När hon svängde ner mot Brovattnet tyckte hon att luften 

dallrade. Dörren till Pamplona öppnades och Kristin steg 

ut på trappen för att skaka en matta. Hon hade hämtat sig 

något från övergreppet i redskapsboden men hon var tystare 

än vanligt och hennes annars nästan lindblomsgröna ögon 

såg mörka ut. Ibland blev hon bara stående och tittade bort 

mot sydväst. Hon hängde som vanligt upp tygblöjor, kupade 

plantor, satte degar och tömde kompost. Men hon gick inte 

ner i jordkällaren och hämtade sina krus med sylt, honung 

eller surkål. Det märkte Sanne eftersom Leo var den som 

fick ge sig ner i mörkret och varje gång slog han skallen i 

den låga dörrkarmen så han utstötte ett dämpat skrik. Sanne 

borde ha en pratstund med Kristin. Det egendomliga var att 

så många måste ha befunnit sig bara några tiotals meter från 

brottsplatsen medan missgärningen pågick. Men det var så 

mycket spring den kvällen och så många sorters vib rationer 

och energier att alltihop blev till en dimridå förövaren kunde 

gömma sig bakom. Sanne trodde inte att polisutredningen 

skulle ge klarhet. Det fanns varken fingeravtryck eller fotspår 

att gå efter. Men Kristin hade fyra djupa sår i nacken och 

dem kunde ingen förklara. På hennes egen beskrivning lät 

det inte som om våldsverkaren var en människa, utan en ond 

ande. Analysen av Kristins underlivssekret visade inga spår 

59

av spermier. 

När Sanne parkerat gick hon förbi den fördömda redskapsboden 

och kom ut i trädgården för att plocka fläder 

och fänkål, två försvarsörter till sommarsolståndets helgd. 

Hon promenerade långsamt genom den organiskt skötta 

tomten. Trädgården var en tummelplats för grannsämjan 

och det syntes att den ännu var god. Kristins odlingar och 

Sannes örtagård tisslade och tasslade med Theas liljegrupper. 

Bärbuskarna och fruktträden sjöng stämsång med askarna 

och lönnen, och lite här och var stod bänkar och bord utsatta 

i gräset som fick lov att växa otyglat där det inte inkräktade 

på odlingarna eller framkomligheten. För Kristins småttingar 

måste trädgården vara rena äventyret, tänkte Sanne. 

Äventyr... Ordet fastnade, satte sig på tvären. Äventyr kunde 

också betyda något ödesdigert. Nu tågade Leo med ett par 

ungar i släptåg bort mot jordkällaren. Den gode patriarken. 

Han verkade ha hittat en bra partner i Kristin; de hade hängt 

ihop i ett decennium nu. Innan hade han tydligen varit en riktig 

Lasse-Maja. Han hade ungar med två andra kvinnor och 

hade haft ett grundmurat rykte om sig som häradsbetäckare. 

Men nu tog väl åldern ut sin rätt. Leo var ett gott stycke på 

väg mot femtio. Zoe och Dillon kom som utskjutna från Villa 

Pamplona med glas och tallrikar i händerna. Långbordet höll 

på att dukas upp inför midsommarfesten. Emelie kom släntrande 

med en karaff och en brödkorg. Större barn efter med 

varsin stol. Lille Noppe som inte ville vara sämre stånkade 

sig fram med en träpall innan han föll pladask och Kristin 

kom skyndande. Thea jazzade fram med en stor cheddarost 

och var nära att bli fälld av Honda som skumpade runt hennes 

fötter. Sanne kom på sig med att försöka rama in det hon 

såg, hålla fast bilden intill sitt bröst, som om den snart skulle 

upplösas i splitter och sedan aldrig gå att pussla ihop. 

”AAAAAJ!” Där kom det sedvanliga stönet från Leos 

krock mot jordkällarkarmen. Sanne ruskade på kroppen som 

en våt hund och gick beslutsamt mot sin örtagård där hon 

samlade en näve fänkål. Därpå till fläderbusken. Hon skulle 

60

inte vara med på trädgårdsfesten eftersom hon skulle leda 

sommarsolståndsmässan uppe på Älvängen. Zoe hann fatt 

henne när hon just skulle kliva över tröskeln till sitt hus. 

– Mamma! Varför kan du inte vara med oss i stället för att 

hålla på med det där häxjoxet! bad hon med glitter i ögonen. 

– Min lilla trollunge, sa Sanne och la armen om sin trettonåriga 

dotter. Mamma måste ut i krig. 

– Krig! sa Zoe och log snett. 

– Jag ska bygga upp ett försvar. Men vi kanske hinner säga 

godnatt. Nu behöver jag samla mig lite. 

– Åååh! Zoe såg trumpen ut. Varför kan inte jag ha en vanlig 

mamma? Måste du vara häxa? 

– Var glad att jag inte är en sådan där häxa som äter barn, 

skojade Sanne och spärrade ut fingrarna med ett vilt tjut 

varpå hon började kittla Zoe i sidorna. Zoe dansade ut på 

gräsmattan med några triumferande skutt. Sanne började 

genast brygga sitt försvarste. Försvar var vad som gällde 

nu. Vilddjuret som hemsökt Brovattnet var ute efter trubbel. 

I kväll skulle Sanne se det i vitögat. Då skulle Solguden 

stå på toppen av sin kraft och striden skulle utkämpas med 

Mörkrets konung. 

Hon tog en klunk av teet och såg ut över trädgårdslandskapet 

som fortfarande visade många tolkningar av grönt. Men 

det lilla äppelträdet vid tomtgränsen var bara brunt sedan det 

utan förvarning förvandlats till ett kvistskelett. Det var som 

om något illasinnat väsen dragit ur en propp och allt i dess 

närhet virvlat ner i avgrundshålet. Det var något som otvivelaktigt 

började lukta surt häromkring. Thea hade varit uppe 

hos Rafel och åsett hur Luma bröt samman när polisen stenades 

av regnbågsfolket. Sanne svalde en klunk te och blåste 

ut luft genom näsan. Blicken fastnade på nytt vid Rafels 

avklädda äppelträd framme vid tomtgränsen. Sanne hade 

kommit i kontakt med Rafel under sin punktid. Men hon 

hade inte fått något grepp om honom varken tidigare eller de 

senaste åren då hon gjort enstaka ärenden upp till regnbågs- 

61

folket. Och det var väl så han ville ha det. En gång för flera 

år sedan knackade han på och ville att Sanne skulle blanda 

en livmoder värkstimulerande brygd och det gjorde hon. Det 

kunde kanske behövas däruppe där kvinnorna kläckte ungar 

i parti och minut medan deras män låg dästa och rökte ganja. 

Sanne drack upp det sista ur temuggen. Försökte framkalla 

Silver Moon men blev störd då Emelie kom in. Sanne hade 

sett i tarotkorten att något ville ur Emelie och att den oroliga 

kraften var svårtydd. Och det märktes att hennes energier 

spretade. Sanne hade fått ta sig an Emelie, som hade det 

tufft och anklagade sig själv för mammans hastiga bortgång. 

Hennes liv hade styrts med järnhand av modern och nu grep 

Emelie i luften efter ledstjärnor. Hon bad återigen att få följa 

med på Sannes häxsabbat. Vid Lilith! tänkte Sanne. 

– Nej, sa hon bestämt. Det är inget partaj om du tror det. 

Ni kommer att ha mycket roligare här på trädgårdsfesten. Jag 

ska bara fullfölja mitt uppdrag. 

– Jag skulle gärna ha ett sådant uppdrag jag med, tiggde 

Emelie. 

– Ditt uppdrag måste du ta reda på först, svarade Sanne 

tålmodigt. Och det kan ta många långa år. 

Emelie suckade och försvann ut igen. 

Sanne packade sin ryggsäck, stängde av ringsignalen till 

telefonen för Emelies skull och smög iväg. Det var inte sedligt 

att låta andra se vart man gick när man var på väg till en 

häxsabbat, så Sanne gick ut genom huvudentrén för att söka 

skydd bakom träden utanför tomten. När hon gick förbi parkeringsplatsen 

såg hon en skinande svart Mercedes med en 

svart klädd man innanför. Hon tänkte att det kunde vara en 

civilpolis men när hon gått ett stycke och försökt tränga bort 

missmodet över att hon ändå blivit observerad ändrade hon 

sitt antagande. Civilare körde inte Mercedes och inte heller 

brukade de vara svartklädda. Kunde det vara en snokande 

murvel? Hon vände sig om för att ta en ordentligare titt men 

då var bilen borta fastän inget motorljud hade hörts. 

Snart var hon uppe på stigen. Hon gick barfota och njöt 

62

av att känna det mjuka fjädrande underlaget. Tallarnas trädstammar 

växte i former som laddade sinnet. Hon brukade 

leta efter tecken lite varstans i naturen och den här kvällen 

såg hon att många stammar visade gravida kvinnokroppar. 

Silver Moon talade vänskapligt med henne, lekte tafatt 

mellan de havande träden och Sanne försökte springa efter. 

Silver Moon hade viskat i Sannes öra och bett henne åka hem 

från Hultsfred. Och Silver Moon gav aldrig råd i onödan. 

Hon var ljusets försvarare och Sannes känselspröt. Silver 

Moon la ut en ariadnetråd genom livets labyrinter. Förlagan 

var en japansk tecknad seriefigur med gigantiska blå ögon 

som Natan visat Sanne för ett drygt år sedan när de stiftat 

bekantskap via Internet. Natan samlade på allt med Silver 

Moon. Han var smått besatt av henne och det kunde Sanne 

förstå. För de unga kändes de klassiska hjältarna livlösa och 

statyartade eftersom etablissemanget mutat in dem i sitt eget 

värdemonopol, men inom populärkulturen dök ädelmodet 

upp i en snabbare, friare och öppnare tappning. Silver Moon 

var en fjortonårig seriehjältinna i en högteknologisk värld där 

allt gick ut på kontroll, och där hjärntvätt var satt i system. 

Hennes mission var att bevara och återupprätta människors 

makt över sina egna tankar och känslor med hjälp av månens 

kraft och i hennes panna var månskäran inristad. Sanne hade 

känt att detta fick bli hennes nya häxnamn och personliga 

vägvisare. 

Vid skiljevägen kikade hon bort mot regnbågsfolkets tillhåll. 

Där härs kade lugnet, inte en kotte syntes till. Då klack 

det till inom henne. Längre bort på vägen som kantade lägret 

stod en enorm kolsvart hund vänd mot Sanne. Så såg inte 

Theas rultiga labrador Honda ut. Det där var en hund hon 

aldrig sett förut. Var var Silver Moon? Sanne gick med snabba 

steg mot ritualplatsen. Hon ville inte bli förföljd, inte ens av 

en mystisk hund. Trots att hon nuförtiden sällan var rädd att 

gå ensam i skog och mark eftersom hon tränat självförsvar, 

blev hon mot sin vilja skärrad. Rädslan kröp och rullade mot 

henne som en flock utsläppta tarantlar. Hon spanade bland 

63

träden efter Silver Moon och kunde inte avhålla sig från att 

ta en titt bakom sin axel. Den svarta hunden var putz weg. 

Kanske hade det varit Honda ändå. Och nu märkte Sanne hur 

Silver Moon smög bakom henne. Hon drog ett djupt andetag 

och fortsatte gå. Vid den stora trädroten som fungerade nästan 

som en grind tyckte hon att ett hårt vinddrag slog emot 

ansiktet. Hon klev över roten och såg upp mot himlen. Det 

hade inte varit blåsigt tidigare under dagen. De stora ljusgrå 

molnen makade sig framåt och lämnade öppningar som slöt 

sig på nytt. Vädret var som de flesta midsommaraftnar, inte 

så varmt som man hade önskat men tillräckligt milt för att 

vistas ute i. Nu var hon uppe vid krönet där de silverfärgade 

poppelstammarna stod i sin spikraka givakt. Träden bildade 

en gata. Det måste vara något med jorden just här som 

lockade dessa träd att slå rot i parad. Sanne gick in mellan 

silverträden och höll sig i mitten. Hon kunde se på gräset 

att någon gått här alldeles nyss. Efter ett par hundra meter 

var hon framme. Gläntan öppnade sig med samma dramatik 

som vanligt och den kejserliga asken hälsade henne välkommen 

med sitt vidsträckta grenverk. När hon andades ut begrep 

hon att hon varit spänd under hela promenaden. Över 

den här platsen hade hon strött askan från Grynet. Framme 

vid trädet dök plötsligt Rob, översteprästen, upp och Sanne 

ryckte till innan hon förstod att det var han. De omfamnade 

varann och började gå mot cirkeln de skulle smycka och förbereda. 

När de satt ut marschallerna la de instrumenten och 

redskapen i mitten. Sanne såg att det var jordigt där. Platsen 

var inte svedd av elden längre. Någon måste ha varit där nyligen. 

De satte sig för att röka en pipa och skvallra lite. 

– Jag tror att vår cirkel fått ett intrång, sa Sanne till Rob. 

Han nickade och rynkade pannan som sedan blev slät som 

resten av hans ansikte. Det hasselnötsbruna håret låg tätt 

intill hjässan, läpparna var mörkröda, hyn bronsfärgad, i 

öronen satt guldringar. 

– Vi lär märka det i kväll, svarade han. Jag har blivit varnad 

i en dröm. 

64

Sanne och Rob mediterade med ryggarna mot varandra 

för att samla energin och när de övriga cirkelmedlemmarna 

kom reste sig Sanne och mötte dem medan Rob satt kvar. De 

samlades vid asken och tog av sig kläderna, la vinet och offerbrödet 

vid trädets fot och grep varsin fackla, utom Sanne 

som tog sin tjocka stav. Så började processionen mot cirkeln. 

Rob trummade och stegen blev vildare, kaxigare. Framme vid 

cirkeln utväxlades Sannes och Robs heliga hälsningsfraser: 

– Jag är Silver Moon. Och jag viger mig och denna jord och 

denna natt åt solgudinnan vars ljus avtäcker sanningen och 

visar stjärnan i varje själ. 

– Mitt namn är Mad Max och jag vill att Solkonungen 

suger in den kosmiska strålen och bländar det djuriska, det 

onda och det mörka. 

De kysste varandra på fötterna, på knäna, på könsdelarna, 

brösten och läpparna. Ställde sig på knä och lutade pannorna 

ihop. Tungorna nuddade varandras spetsar och de satte sig 

och gungade med kropparna tätt sam manflätade. Vinet och 

blodbrödet delades ut och alla fick en näve torkad psilocybinsvamp. 

Brasan i mitten gavs eldens välsignelse och flammade 

upp. De åt och drack en stund. Därefter läste Sanne 

upp besvärjelsen och två av schamanerna började spela på 

didjeriduer. 

Mumlandena stegrades. Trummorna fortplantade maniskt 

sina vibrationer genom cirkeln av nakna kroppar. Ett stort 

moln gled över himlavalvet tills det lägrade sig över ängen. 

Det blev svart. Den flämtande elden från marschallerna och 

brasan, ljuden från trummorna, didjeri duernas ihållande, 

rena stämmor, häxornas ylanden, dova och ljusa... Sanne 

märkte att de kosmiska energierna närmade sig. 

En knall hördes, som från en explosion i cirkelns mitt. 

Ljusen slocknade av en våldsam vindpust och en blå sprakande 

låga blossade upp framför dem. 

– MÄSSA! utbrast Sanne och trumljuden satte igång på 

nytt. Hon tände drakblodsrökelse och fyra röda ljus och tog 

sedan fram ett rött pappersark. På det la hon sin dolk i rikt- 

65

ning mot den blå lågan. 

– Det är min önskan att befria min omgivning från rovdjuret 

eftersom det har irriterat mig genom att sprida rå ondska 

i form av negativ manlig energi, massmedialt gift och allmän 

olust. Hon ställde sig mot öst, tog upp det röda arket och 

ritade det upp- och nervända pentagrammet med kniven. 

Så bad hon församlingen att visualisera ett skarpt gult ljus 

från pentagrammet och skrek: ETHENG! Därefter grep hon 

dolken, vände sig åt norr, ritade ett nytt pentagram, framkallade 

synen av hur den senaste tidens djävulskap flöt ur arket 

och de ropade ETHENG! på nytt. Ritualen upprepades mot 

väst och mot syd varpå Sanne gick mot mitten och sjöng 

ETHENG om och om igen. Häxorna började åter mumla och 

didjeri duerna ylade. Sanne lät sig omslutas av magins tyngdlöshet. 

När stämningen stegrades skar hon sig i handen och 

smetade sitt blod på arket så det formade ett X. Då satte hon 

eld på det och alla brast ut i ett hämningslöst skratt. Det var 

förbannelsens hånskratt som rungade upp i rymden. 

Nu mjuknade den blå lågan och blev en vajande stillsam lägereld. 

Sanne såg in i elden. Där satt djuret. En lokatt slickade 

sin päls med feminina rörelser och tittade beskedligt upp mot 

de församlade. Den spann och gjorde en gest av att vilja bli 

smekt. 

– SLÄPP INTE IN DJURET! befallde Sanne. Hon visste 

vad det var. Ett rovdjur som gjorde sig till för att bli insläppt. 

Sanne såg spänt på lokatten med orden: 

– Gå hem! Detta är en vitzon! De andra upprepade det hon 

sagt. 

Då bytte lodjuret skepnad igen, elden växte och var nära 

att sveda håret på cirkeldeltagarna. Katten ställde sig upp 

och de gula ögonen lyste medan den öppnade käften med de 

jättelika hörntänderna och gav upp ett rytande som överröstade 

alla ljud från trummor, blåsinstrument och människor. 

Jorden blev iskall trots att elden sprakade intill men ingen 

reste sig; Sannes häxcoven var starkt och sammansvetsat. Just 

då var det något som fick Sanne att för ett ögonblick tappa 

66

koncentrationen. En hand på hennes axel och hon vände sig 

om. Men vad i...? Emelie stod där i full färd med att klä av 

sig. 

– Jag vill också vara med, sa hon lågt. 

Innan Sanne hunnit avvärja intrånget stod Emelie i elden. 

Hennes kropp var bärnstensfärgad, öronen hade svarta tofsar 

och ögonen var förstorade och kraftigt markerade – vitt 

innanför den svarta inramningen. En röd pung i Emelies halsgrop 

började glöda. 

I nästa andetag var elden slocknad. 

Hade det Sanne sett verkligen inträffat? Eller var det den 

hallucinogena svampen som drev gäck med henne? För nu 

satt Emelie bredvid. 

– Den här festen är mysigare, sa hon. 

– Men du är inte initierad, väste Sanne. För första gången 

sedan hon mött Emelie kände Sanne att hon hade förlorat 

styrförmågan och det just när hon och ingen annan skulle ha 

den. 

Kanske var det därför som de blev vittnen till hur ett vitt 

ljus närmade sig rakt uppifrån samtidigt som ett dån kom 

emot dem med sådan styrka att ett akut behov av att fly undan 

uppstod. Alla sprang ut från ängen, ingen hann ta sina 

medhavda ägodelar. Först framme vid den stora ögleformade 

trädroten stannade de. Över lövverket kunde de se det skarpa 

ljuset lysa upp hela himlen ovanför ängen. Sanne hörde hur 

det rasslade bland löven i närheten men himlaljuset hade satt 

hennes mörkerseende ur spel. Ett smattrande oljud närmade 

sig. 

Ingen sa ett ord, alla begrep. Församlingen avstod från 

att gå tillbaka till sin ritual. De gick mot staden. Vid vägen 

som ledde till regnbågsfolket stod en tandlös, nästan skallig 

gumma i smutsiga tygtrasor och grinade fult mot dem där 

de gick utan en tråd på sina kroppar. Hon pekade bort mot 

kultplatsen och blottade sin tandlösa mun än en gång. 

Emelie lutade sitt huvud mot Sannes axel. Sanne suckade 

och svor inombords över sin impuls att bjuda in denna pro- 

67

lemskapande tjej i sin butik och övertala henne att låta sig 

spås. Nu hade hon fått Emelie på halsen och Silver Moon var 

borta. Sanne tänkte hålla sig vaken till gryningstimman och 

återvända till platsen de nu fått fly. Utan Emelie. 

Förbannelsen måste brytas. 

68

ANDRA MÅNADEN 

Embryot flyter omkring i fostersäcken som en astronaut ute i 

rymden och är fästat vid sitt livsuppehållande system. Hjärtat 

har satt igång med sitt energiska pumpande av blod som 

kommer att fortsätta livet ut.

Högsommar 

CALLE: UFO-VARNING 

DEN SENASTE UPPLAGAN av Extrabladet och konkurrenten 

Kvällsextra damp ned på Calles skrivbord. Först ryckte han 

åt sig Extrabladet och sög i sig sin etta: att den kända TVprogramledaren 

Lilian Bagge brutit benet under fallskärmshoppet 

i den megapopulära fredagsunderhållningen ”Farligt 

uppdrag” som höll på att spelas in i Spanien. Men när han 

sneg lade på Kvällsextras etta for rubriken mot honom som en 

stålkula. De jävlarna! Kvällsextra hade en annan och mycket 

bättre TV-nyhet: ”Emelie Vogel talar ut. Första intervjun sedan 

skandalkvällen. Exklusivt för Kvällsextra.” Helvete! svor 

Calle. Emelie skulle sitta i soffan hos Lisa Stigsdotter i kväll 

och det var väl ett smart val att nobba alla andra program. 

Lisa Stigsdotter var ju störst och bäst. Men att ge en vjuis till 

Kvällsextra! De hade legat på Vogel som vårtbitare här på 

Nöje men hon hade knäppt bort dem. Slinka! utbrast Calle. 

Hon kunde väl fan ha vett att hålla sig till den hon först blivit 

pluggad av. Det skulle inte förvåna Calle ett dugg om det var 

Sanne som stått och dirigerat. Emelie bodde ju där och Sanne 

hade störtat in på redaktionen för några veckor sen som en 

galen hynda och skällt ut honom. Det var en snygg samling 

rådgivare Emelie höll sig med därnere i Brovattnet. Ständigt 

flankerad av en flatförfattarinna och en feministhäxa. Nu 

skulle Linell bli missnöjd med Calle, det viss te han. Han satt 

väl och mullrade just i detta ögonblick. Och mycket riktigt, 

Calle blev inkallad till Linells rum. 

– Hur kunde det här komma sig? knorrade han och satte 

sitt korviga pekfinger på Kvällsextras förstasida. 

– Vi har gjort allt för att få ett knäck på henne, försvarade 

73

sig Calle. Men vi var ju först med den riktiga intervjun, då när 

grejen var som hetast, försökte han släta över och också påminna 

chefredaktören om vem det var som rodde det i land. 

– Jo, svarade Linell. Men bara för att man fått ett höjdarscoop 

en gång får man inte luta sig tillbaks. Vår filosofi är 

att alltid ligga i täten. I det här gamet finns bara vinna eller 

försvinna. Ett företag som har nittio procent av marknaden 

måste vara lika aggressivt som ett som har tio procent. Och 

vi ligger nästan jämna kast med Kvällsextra. De får aldrig 

köra om oss nu när vi en gång har knipit vår förstaplacering. 

Det är bara några procent i marknadsandelar som skiljer oss 

åt. Han uttalade ordet procent ”posent”. Calle böjde ner huvudet 

som den elev han var inför den fetlagde men, när det 

gällde att vädra säljande nyheter, vesslesmidige mannen. Han 

nickade och lovade att jobba ännu hårdare. Linell hummade 

och började bläddra i sin tidning så de sura bulldoggskinderna 

skvalpade. 

Nu behövde Calle dra en öl. Han gick förbi Hadenius 

plats, klappade honom i ryggen och de gick ut ur den stora 

tidningsborgen. 

De slog sig ner med varsin bira på Hannas. 

– Vad har du på kroken just nu? frågade Calle Hadenius 

och svalde någ ra klunkar. 

– Inget särskilt nu i sommartorkan, svarade Hadenius på sin 

tjocka skånska. Det är ju fortfarande den mystiska våldtäkten 

av Lorenzons ekologiska kärring därnere vid Brovattnet. 

Hon hade inte ens spermier i röret, så man börjar snart tro 

att hon fick kåtslag och fantiserade ihop rubbet. Hon kanske 

ville ha en stor vilddjursballe i sig. Fan vet hur ofta hon får 

stock av den där mjuklellen Lorenzon. Fast jag har å andra 

sidan hört att han går med snorkeln ute i tid och otid. Hans 

specialitet sägs vara unga kvinnliga patienter. Men om det är 

sant vet jag inte. Och Lorenzon har legat på som en rem om 

att vi mörkar våldtäkten. Han kanske skickar ut storyn när 

tiden är mogen. Han är ju van. Ja, vid medier, menar jag, inte 

våldtäkter vad jag vet. 

74

– Finns det några vittnen? frågade Calle. 

– Njaee. Thea Dahl har vittnat men snuten har inte fäst sig 

så mycket vid hennes vittnesmål. Hon är ju författare och inte 

purung, hade visst fabulerat om en blodpöl som försvann. 

Lorenzons tant måste hursomhelst ha sett nåt hemskt för hon 

körde handen rätt igenom en ruta och skar upp sig. 

– Och det blodet försvann inte? flinade Calle. 

– Nä du, det var äkta vara. Säkert fina blodvärden också eftersom 

hon är hälsofreak. Hö hö, man kan nästan förstå om 

Lorenzon spejar efter and ra, med en sån där grönsaksterror. 

Men ingen vet väl vad som hänt. Snuten var och röjde rejält 

hos slöddret uppe på berget men de fann inga spår, alla hade 

alibin. Det var ju lite kul att den gamla författarinnan ertappades 

med en sten i näven. 

– Vad hade Thea Dahl däruppe att göra egentligen? 

– Tja. Hon bor granne med Lorenzon, och hans tant har ju 

en son ihop med den där gamle outsidern-vad-han-nu-hette, 

låt mig tänka... En före detta punkare. Jag tyckte först de sa 

”falafel” när de nämnde hans namn. Han som spelade i... Vad 

hette de nu? Nåt med raketer... Nej vänta... Astro... Nä, jag 

minns inte, jag och namn Gösta... 

Hadenius ruskade på huvudet och skrattade till. 

– Men jag är expert på gammal svensk punk, stångade 

Calle. Han var nyfiken nu. Var det nåt med raketer, sa du? 

– Ja. Eller laser. Sputnik var det kanske, återtog Hadenius 

sen han gjort kyparen uppmärksam på en ny beställning. 

– Sputnik? 

– Ja, nåt med rymden var det i alla fall. Kosmos... 

– Aha! utbrast Calle. Kozmo Ltd! Snubben heter Rafel. 

– Just så, sa Hadenius och lyste upp. Just så. Han bor ju 

där. 

– Va!? 

– Visst. Han bor där med nån brud och ett par ungar. 

– Det borde man ju göra ett knäck på, sa Calle. 

– Varför det? Ingen minns väl honom. 

– Men han är ju kult, invände Calle. De tänker återutge 

75

Kozmo Ltd:s plattor och ett av essen i MC-svängen planerar 

att göra en remix på 180 bpm. Har du också fått en massa 

ufo-samtal förresten? gled Calle snabbt vidare, det var ingen 

idé att snacka musik med Hadenius. Det har varit säkert tio 

femton pers som ringt mig och dillat om att de sett ett ufo. 

En del sa att det var som ett orange ljus, andra tyckte att det 

såg ut som ett gulskimrande tjockt gasmoln och nån hade 

visst liknat det vid ett silverglänsande föremål med en stjärna 

upptill. 

– Vardå? 

– Konstigt nog ganska nära regnbågsfolkets tillhåll, fast 

längre bort i Årstaskogen. 

– Ho ho ho! brötade Hadenius. Det är väl regnbågsnissarna 

som tagit för många tripper... Hä hä hä. 

Hadenius stötte en armbåge i sidan på Calle och nickade 

bort mot ingången där två snaggade brudar med piercade 

näsor, vida militärbrallor, linnen och grova kängor just uppenbarat 

sig. Där har vi några riktiga ufon, väste han genom 

ena mungipan och de garvade. Sen kom en annan tjej in. Eller 

kvinna. Det var Sanne, såg Calle. Hon upptäckte honom 

inte där han satt i baren. Hennes skarpa blick svepte som en 

strålkastare över lokalen och hon kryssade skyndsamt mellan 

borden för att slå sig ner hos de två snaggade brudarna. Nu 

tyckte Calle det var dags att gå. 

Hadenius och han skulle åt skilda håll, så de tog avsked 

vid utgången. En man i mörka kläder, solglasögon och hatt 

korsade gatan. Han påminde om en ortodox jude. 

– Missa inte den missanpassade missen på TV! hojtade 

Hadenius i ett försök att vara vitsig när han hunnit ett stycke 

upp mot Renstiernas gata. 

– Ingen risk! Jag ska ha en missig hemmakväll, ropade 

Calle och höjde armen mot Hadenius smått kutiga gestalt 

samtidigt som han grämde sig över att inte ha kunnat klura 

ut nåt fyndigare att säga. När han åter såg mot gatan var den 

mörkklädde mannen som uppslukad av jorden. Han borde 

kanske sänka sin ölkonsumtion. 

76

Maria var härsken när Calle kom innanför dörren till hennes 

tvåa på Ringvägen. Han kände hennes fientliga sinnelag, 

märkte att hon föraktade honom och den känslan sköt sig 

snabbt in men vände lika snabbt ut igen. Mot Maria. Allt 

man skickade ut kom tillbaks. Så hade Sanne ofta sagt. Och 

det kunde hon ha rätt i. Eftersom Maria föraktade Calle, 

föraktade han nu Maria. Hennes sjattiga lägenhet med det 

förutsägbara IKEA-möblemanget. Bokhyllan som svämmade 

över av prydnader och vaser och en rad olästa franska band. 

Vid soffgruppen det obligatoriska gyttret av tavlor. Inga av 

dem passade ihop. Det var nåt plottrigt och febrilt över hela 

Maria, över hennes smaklösa inredning, över hennes stillösa 

och oenhetliga garderob, över hennes tanklösa pladder. Som 

om hon inte tordes lämna några glipor, av rädsla för att man 

då skulle se den dumma tomheten titta fram där bakom... Det 

var som om han inte kände henne. Om det nu fanns nåt att 

lära känna, tillade en elak röst inom honom. Han plockade 

ut en tallrik med lasagne och sallad ur kylskåpet. Salladen 

slängde han i slasken, lasagnen åkte in i micron. Sen gick 

han in och satte sig i den frenetiskt mönstrade vardagsrumssoffan, 

tuggade i sig käket under en tystnad som Maria inte 

gjorde någon min av att vilja bryta. Han rafsade åt sig fjärrren 

från bordet och zappade över till ettan. Nu började Lisa 

Stigsdotters intervjuhörna. Bilden zoomade in Emelie. Håret 

var samlat i två yviga tofsar uppe på huvudet som smalnade 

av ner mot urringningen. Hon hade en otroligt snygg kropp; 

det var inte konstigt att hon vunnit den där misstävlingen. 

Programmet framskred och Calle fängslades på samma sätt 

som förra gången han sett henne. Inget snack om saken: hon 

var en stjärna. 

– Men män, då? frågade programledaren som tyckte hon 

kunde avsluta med det väsentliga, det enda som folk egentligen 

ville höra. Du har ju blivit en modern hjältinna för massor 

av tjejer som tröttnat på skönhetsterrorn. Men för karlarna 

har du blivit en sexsymbol – hur känner du inför det? 

– Pytt! hördes det från soffan mittemot Calle. 

77

– Schhhh! klippte han av. 

– Jag har aldrig brytt mig om sex. Jag är mer intresserad 

av tran scendental kontakt. Det finns främmande väsen runtomkring 

oss alla, och det gäller att bekanta sig med dem, 

sa Emelie med den sträva mörka rösten som säkert just nu 

fick tusentals män i landet att börja taja och föreställa sig 

att de var främmande väsen som Emelie bekantade sig med 

– oralt. 

– Främmande väsen? upprepade programledaren. Räcker 

det inte med att vi människor ändå känner oss så främmande 

inför varandra? 

– Främlingsskapet kommer sig av att vi stänger öppningarna 

till den större verkligheten, svarade Emelie, bedårande 

omedveten om vilken sorts öppning som landets alla män just 

nu satt och associerade till. En del människor vågar öppna sig 

och befruktas av främmande väsen bara för att upptäcka att 

det okända är en del av våra fantastiska och oändliga möjligheter... 

Jisses, vilka luftpastejer, tänkte Calle. Riktig Sanne-smörja. 

Emelie log på sitt förföriska och gåtfulla sätt medan hon 

lekte med en rödfärgad skinnpåse som hon använde som 

halssmycke. 

– Jag tycker hon är äcklig, kväkte Maria. 

Calle bara fnös. Samtidigt med signaturmelodins första ton 

ringde telefonen. Maria svarade och räckte med snörpig min 

över luren åt Calle. Det var Hadenius. 

– Fan, Calle. Du, jag tänkte på det där med ufona. Nu 

efter flum-Vogelns TV-framträdande så kommer det att bli 

ett satans jidder om sånt. Jag tycker vi kör en grej om dina 

ufo-dårar. 

När Calle gick till sängs med Maria sa de inte ens godnatt. 

78

KRISTIN: VILDJÄSNING 

KRISTIN SATTE NER NOPPE på köksgolvet men han klängde och 

gnällde och ville att hon skulle lyfta upp honom igen. Hon 

hade varit ovanligt irritabel och snarstucken mot ungarna 

på sistone, efter det där, det som hon inte ens ville tala om. 

Och nu var det som om också Leo tvivlade på att det ens 

ägt rum. Kristin tyckte att poliserna hade bligat skeptiskt 

på henne vid det sista förhöret, antytt att hon kanske varit 

väldigt utmattad den kvällen, vilket inte vore så konstigt, la 

de till, med tanke på hennes arbetsbörda med så många barn. 

De förklarade med pedagogiskt tonfall att man under extrem 

trötthet kunde få förvrängda intryck. Kristin hade frågat rakt 

ut om de misstrodde hennes mentala hälsa, och den gulgrå 

nikotinförgiftade utredningsansvarige hade skyndat sig att ta 

tillbaka det han just sagt. Han försäkrade att de såg mycket 

allvarligt på det inträffade och att de gjorde allt som stod i 

deras makt för att få tag på förövaren men att det saknades 

vittnen. Brukar våldtäkter kunna frambringa fler vittnen än 

offret själv? hade då Kristin undrat syrligt. Nej, men Kristin 

själv hade ju inget signalement mer än att det måste ha rört 

sig om en person med kraftig behåring och vassa naglar och 

det var i dagsläget inte så mycket att gå efter. Men någonstans 

kände Kristin att folk började tvivla på hennes sinnen, vilket 

upprörde henne enormt. Eller, rättare sagt, männen tvivlade. 

Varken Sanne, Thea eller den skandalomsusade unga tjejen 

som bodde hos Sanne ifrågasatte att Kristin verkligen råkat 

ut för detta bestialiska missdåd som ännu fick det att krypa i 

hennes hårrötter. 

Sommaren var vanligtvis en av Kristins mest aktiva perioder 

men det var som om en dörr hade gått i baklås för henne. 

Händelsen i redskapsboden höll henne fången. För första 

gången i sitt liv kände hon sig som ett byte. Ett rovdjursbyte 

79

som det åts stora tuggor av. Hon var inte apatisk. Apati ingick 

inte i hennes temperament. Men hon ville helst bara stanna i 

Brovattnet och se efter odlingarna. Leo var missnöjd fast han 

försökte dölja det. Något som också besvärade henne var att 

han behandlade henne som man behandlar en konvalescent, 

en som inte är tillräknelig. I stället för att se hur hon långsamt 

åts upp. Leo led av att inte kunna åka ut till sommarstället 

på Ljusterö eftersom Kristin faktiskt krävde att han skulle 

vara hemma med henne. Hon hade blivit mörkrädd och Leo 

tyckte nog det var dags att hon tog nya tag och kom över det 

där hemska. Kristin tyckte att om någon skulle begripa hennes 

känslor så borde det väl vara han, som var terapeut och 

ständigt behandlade kvinnor med traumatisk bakgrund. 

Kristin lyfte upp Noppe igen men kände hur hennes rygg 

började värka och hon tänkte att det var dags att visa den 

tunga, snart tvååriga klumpen att han fick stå på egna ben 

och möta den krassa verkligheten han också. Hon satte sig 

på en av köksstolarna med det linlockiga barnet i knät. 

Genast började han försöka knäppa upp hennes skjorta för 

att komma åt brösten och tjuva till sig en slurk. När barnet 

slutit sin mun som först format sig till en lysten ringmuskel 

runt hennes bröstvårta kände hon att hon blev blöt på byxorna. 

Hon stack handen under barnets stjärt och fann att 

han kissat rätt igenom de dubbla tygblöjorna så att till och 

med ullbyxorna var dyngsura. Och så skulle han ändå ha mer 

att dricka, den åpna ungen! Kristin lyfte impulsivt och omilt 

upp sin yngste son för att sätta ner honom på golvet med besked, 

nu fick det räcka, och den känslan sprang otyglat och 

ilsnabbt upp inom henne. Men den girige ostyringen högg 

tag om hennes vårta så en sylvass smärta fick henne att tappa 

kontrollen. Hon skrek åt barnet och ruskade honom hårt tills 

han släppte taget för att ge upp ett illtjut och innan Kristin 

hunnit hejda sig hade hon gett Noppe en örfil. Ungen skrek 

i herrans höjd och hon rev bryskt av honom det genomblöta 

blöjpaketet så det plaskade mot golvbrädorna. Därefter drog 

hon av sina nytvättade vida linnebyxor och lämnade Noppe 

80

grinande i köket medan hon gick till tvättkorgen i köksfarstun 

och slängde ner byltet. Där sansade hon sig. Hon vände 

sig om och fick se sin sistfödde stå och snyfta och gnida sig 

på kinden som blivit alldeles röd. Vad i alla dar hade flugit i 

henne? Det dåliga samvetet vred sig i bröstet som en jättelarv 

och hon försökte trösta. Hon hade aldrig slagit något av sina 

barn förut och Noppe tittade på henne med sina runda blå 

skrämda ögon som om han inte längre visste vem hon var. 

Kristin började grina hon också och hon kramade sin runda 

lillpojke hårt, torkade hans tårar och lovade att det aldrig 

mer skulle hända. Just då kom Leo hem. 

– Hur står det till här då? frågade han när han nått köket 

och sett Kristins uppsyn. 

– Usch, jag är så trött idag bara, skylde hon över. Noppe 

hade hämtat sig och började återigen slita i hennes skjorta. 

– Jag tror du ska sluta amma nu, sa Leo vänligt. Sådant 

tar på krafterna. Du måste tänka på att din kropp inte gjort 

annat än att producera de senaste tio åren. Nu förtjänar du 

verkligen en paus, Kristin lilla. Leo kom fram och tog Noppe 

ur Kristins knä. När hon gick upp för trappan till sovrummet 

för att hämta ett par rena byxor tänkte hon tacksamt 

att hon ändå var lyckligt lottad att ha en förstående man. 

Tyngdkänslan i underlivet gjorde sig extra påmind. Den började 

gnaga på nytt; hon skulle ha haft sin mens för ett bra tag 

sedan nu. Och när var det hon och Leo hade haft samlag sist? 

Hade de inte legat med varandra när Leos övriga barn senast 

var på besök? När var det? Hon skulle just börja räkna efter 

men något avhöll henne, la en slöja över hennes funderingar. 

Hon ville inte tänka mer på det där och hon ville heller inte 

göra ett graviditetstest. Sådana hade hon aldrig tillgripit för 

hon ville att naturen skulle få sköta sitt utan att hon blandade 

sig i. Snabbt rotade hon fram rena kläder och drog på 

dem. Koncentrerade sig på de små, nära tingen som alltid 

lyckats bära henne över dysfori och ruelse. Vad skulle de ha 

till middag? Kunde hon kanske skörda några läckra primörer 

ur trädgårdens skafferi? Eller skulle hon ta ur förråden från 

81

förra året? Hon hade nygjord tofu i kylen. Hon kunde göra 

en god efterrätt av den, fritera den i jordnötsolja och servera 

med sin hemgjorda sylt på björnbären hon plockat ute på 

Ljusterö förra hösten. Hon skulle sätta en ny deg, hon skulle 

lägga sojabönor i blöt, koka wakamealger, grodda mungbönor, 

tvätta tygblöjor, hon skulle... 

– Hej, mamma. Natan satt inne på rummet framför sin 

trogna dator. Kolla här. Det har tydligen varit ett ufo här i 

närheten, uppe i Årstaskogen. 

– Ja ja, svarade Kristin överseende. Hon såg med en fläkt 

av ömhet på sin kutryggige son som inte hade tillstymmelse 

till solbränna utöver de fräknar som vårsolen hunnit fästa på 

hans näsa på vägen till och från skolan. Hur kunde han finna 

nöje i att sitta och hänga framför en bildskärm från morgonen 

till sena kvällen? Hon borde nog se till att han fick en 

nypa frisk luft åtminstone. Gå ut och smaka lite jordgubbar 

eller spela boule med Zoe och Dillon, uppmanade hon. 

– Dillon är skateare, brummade Natan. Och Zoe är en 

hysterisk tjej som bara diggar trallig popmusik. Deras morsa 

är vettigare. 

Kristin tyckte att Sannes barn var trevliga och väluppfostrade. 

Hon hade svårt att förstå varför tonåringar inte kunde 

leka nu för tiden även om de råkade ha olika kläd- eller 

musiksmak. Det var så mycket gängbildning och så mycket 

motsättningar mellan grupper som egentligen hade betydligt 

fler beröringspunkter än rågångar. Ni kanske kan titta om ni 

ser något nytt ufo? försökte hon skoja till det. 

– Nä fy sjutton, sa Natan och tittade bestört på henne med 

sina mörka ögon. 

– Så hemska är väl inte dina grannar, vädjade Kristin. 

– Nä, men ufon kan vara hemska. 

– Du tror på sådant, menar du? Kristin blev en smula 

paff. 

– Det är det många som gör, försvarade sig Natan. 

– Nej, men på allvar – tror du på ufon? 

– Ja, sa Natan och såg på henne som om han blivit ertap- 

82

pad. Jag tycker det är rätt naturligt att de finns. Varför skulle 

Jorden vara den enda planeten i universum med liv på? En 

massa människor har berättat om hur de såg ett orangefärgat 

ljus på midsommarafton och en tant blev bländad av skenet. 

Samtidigt blev det strömavbrott i ett bostadsområde intill 

landningsplatsen. Och där ufot slagit ner var trädtopparna 

avhuggna och en bred gata av brutna träd gick ut från platsen. 

Det finns ett flygfoto på det i tidningen i dag. 

– Det där låter som tillfälliga sammanträffanden, avfärdade 

Kristin. 

– Både du och jag är väl också resultat av tillfälliga sammanträffanden, 

svarade Natan snustorrt och ryckte på axlarna. 

Kristin hade inga argument. Grabben var klyftig, därom 

rådde inget tvivel. Hon gick ner och öppnade bakdörren för 

att be Leo som var i trädgården med ungarna att gå ner i 

matkällaren och hämta en burk björnbärssylt och lite mjölksyrade 

morötter. Han kom bärande på Noppe. 

– Jag måste hämta ett par sandaler åt honom, förklarade 

han. Han sticker sig hela tiden på de ettriga små tistlarna i 

gräsmattan. 

Det var då värst vad de där tistlarna spridit sig, tänkte 

Kristin irriterat och bestämde sig för att ta tisteljärnet i bruk 

så snart som möjligt. Hon blev stående en stund mitt på 

köksgolvet. 

Mitt i livet. 

Det var väl lika bra att sätta degen direkt, före middagsbestyren, 

tänkte hon sedan. Hon såg ut genom fönstren. Där 

sprang alla barnen runt. Hennes underbara skapelser i olika 

storlekar, olika faser av den så avgörande barndomen. Leo 

gick ut igen med Noppe, som levnadsglad tultade iväg på 

de små sandalerna. Hans far plockade upp en liten boll och 

började kasta mot Hella, deras tioåring. Hon fångade bollen 

och lät den gå i retur. Det gruvliga minnet från den 13 

juni bleknade när Kristin betraktade idyllen utanför fönstret. 

Solen skymdes av ett av de oroliga moln som var typiska 

83

för svensk sommar: ostadig väderlek. Då såg hon Leo få ett 

förändrat ansiktsuttryck. Med förvridna läppar sköt han 

iväg tennisbollen med hela den vuxne mannens styrka och 

den for rätt mot lilla Hellas ansikte och träffade henne mitt 

på näsan. Kristin släppte ner degbunken så att den avgav ett 

plåtaktigt ljud som från en gonggong. Vad tog han sig för? 

Men innan Kristin hann skynda mot dörren såg hon hur Leo 

satte våldsam fart mot vägen på andra sidan staketet. Just då 

svängde en orange, illa medfaren Volvo Duett om hörnet så 

den nästan stod på ena hjulparet och motorn som saknade 

ljuddämpare vrålade ursinnigt av gaspedalen som trycktes 

ner. En kall stötvåg gick genom Kristin när hon insåg vad om 

höll på att ske: Noppe! Noppe på väg uppför den lilla trappan 

mot vägen, rätt ut framför den fartblinda bilen, motorn 

rusar, Noppe nästan uppe nu, bilen närmare, Noppe uppe, 

Noppe tar ett steg. Nej! Hjärtat var nära att täppa till Kristins 

andningsvägar. Leo måste hinna... I sista stund innan bilens 

nos hunnit fram till Noppe, fick Leo tag på honom och ryckte 

barnet åt sig så han ramlade ner för trappan. Sedan studsade 

Leo upp på vägen och hötte mot det skraltiga fordonet som 

bara for vidare i sin vansinnesfart. 

– ERA PÅTÄNDA BLINDSTYREN! röt han. Nu var Kristin 

ute vid tomtgränsen och tog upp den chockade Noppe. 

– Förbaskat pundarkryp! sa Leo upprört. De tillhör väl löskerfolket 

uppe på berget. Och bilen hade inga nummerskyltar. 

Det är ett under att rishögen gick att köra överhuvudtaget. 

Får jag tag på de där hippiemarodörerna ska de få det förbannat 

hett om öronen. Ligister, de borde utrotas. Hur länge ska 

polisen ha överseende med deras olovliga tillhåll? 

Kristin tänkte att saken inte gjordes bättre av att Natans 

pappa bodde där uppe. Leo såg inte med blida ögon på 

Rafel. 

– Nu sätter jag igång med maten, sa Kristin och tog Noppe 

i handen. Det är bäst han är hos mig nu. 

Degen ja. Kristin hällde vant upp grahamsmjölet med lite 

inblandning av råg i bunken, och så surdegen och ljummet 

84

vatten. Havssalt, en klick honung och kummin. Mer behövdes 

inte för att göra aromatiskt och saftigt bröd. Hon ställde 

degen att jäsa över natten och gick raskt över till att ansa 

lök, selleri och jordärtskockor hon hade i kylen. Det fick 

bli soppa, bestämde hon. Noppe gnällde och drog i hennes 

byxben. Han var väl ännu skakad av att ha varit en hårsmån 

från döden och det var även Kristin, märkte hon, för hon 

blev plötsligt alldeles matt och fick sätta sig. Så satt hon med 

Noppe i knät som slet och rev i hennes skjorta. Hon reste sig 

och hällde upp ett glas äppelmust åt honom. Leo hade rätt. 

Det fick bli slut med snuttandet nu. 

– Mejeriet har slagit igen, sa hon till barnet och han tittade 

på henne med sina troskyldiga ögon. Men så fort han insåg 

vidden av hennes upplysning var han blixtsnabbt framme 

med sin lilla knubbiga hand och skulle svepa ner glaset, men 

där var Kristin ännu blixtsnabbare och hann hejda det innan 

det föll över bordskanten. Övning ger färdighet, tänkte hon 

nöjt och slöt slutgiltig fred med det tidigare halvhjärtade beslutet 

att inte låta barnaskaran växa. Då kom den gnagande 

känslan igen. Den uteblivna mensen, mattheten i kroppen, 

tyngden i underlivet. Men, slog hon bort, var det konstigt 

att en så fruktansvärd händelse som hon nyligen varit med 

om rubbade menscykeln? Det var ju helt naturligt och både 

mattheten och tyngdkänslan berodde säkert på att hon skulle 

få sin mens när som helst. 

När familjen satt till bords berömde Leo soppan upprepade 

gånger. 

– Du har aldrig visat någon särskild förkärlek för soppa, 

svarade Kristin klentroget när han smackat uppskattande 

tredje gången. Snarare tvärtom. 

– Även ditt vatten får smaklökarna att sjunga, svarade 

Leo och blinkade med ena ögat mot henne. Kristin reste sig 

medan de andra höll på att äta färdigt och började fritera den 

hallonsaftmarinerade tofun. 

– Hämtade du sylten ur matkällaren? frågade hon Leo som 

för ovanlighets skull var i full karriär med att duka undan. 

85

– Hoppsan, javisstja. Ett ögonlock, sa han välvilligt och försvann 

ut. Strax därpå hörde Kristin det sedvanliga AAAAAJJJet 

utifrån när Leo slog huvudet i dörrkarmen. Hon suckade 

och tänkte retligt att karlar då aldrig tycktes kunna lära av 

sina misstag. Men när hon såg att de större barnen fnissade, 

så lät hon humorn segra. 

Vid efterrätten frågade Leo om Kristin trodde att det var 

Sanne det stått om i tidningen. 

– Vadå? frågade Kristin. Jag läser aldrig den smörjan, det 

vet du väl. 

– Nej, men du känner ju Sanne lite. 

– Nå, vad stod det då? 

– Ett vittne till den där ufo-historien hade sett ett följe av 

nakna människor med krigsmålade ansikten komma ut från 

platsen där det där flygande tefatet påstods ha landat, och 

vittnet uppgav att en av personerna var en riksbekant häxa 

och att en annan var en mycket sensationell ung kvinna. Tror 

du att Sanne håller på med märkliga sexorgier? 

– Nej, det tror jag definitivt inte, sa Kristin beskt. Och har 

det stått i tidningen minskar sanningshalten betydligt. 

– Du har säkert rätt som vanligt, min vackra vallmoblomma, 

avslutade Leo samtalet. Vad han tog i då, tänkte Kristin 

men log ändå mot honom. Fast sedan började hon befara att 

hans vänliga fraser var ett försök att bana vägen för älskog 

senare under kvällen, och då kände hon en framvällande 

olust. Än var det inte dags att röra henne där nere, i det som 

börjat kännas alltmer främmande för henne. När Leo tog upp 

nästa samtalsämne begrep dock Kristin omedelbart varför 

han varit så kärvänlig hela dagen. 

– Jo, jag tänkte – om du inte har något emot det alltså – så 

tänkte jag faktiskt åka ut till Ljusterö en dag eller två. 

Kristin mulnade. Han visste att hon var mörkrädd numera. 

– Ja, jag tar givetvis ungarna med mig, skyndade han sig 

att tillfoga. 

– JAAAAAA! utbrast barnaskaran unisont, även Noppe 

86

som inte kunde prata. Natan däremot muttrade dovt. 

– Måste jag? Han såg på Kristin. Nej, det behövde han inte, 

tänkte hon och fick det hela att lösa sig i och med Natans 

protest; han var ju nästan en vuxen man nu, det insåg hon 

plötsligt värdet av. Om han var hemma, då skulle hon ju 

slippa vara ensam i det stora huset och så skulle hon inte göra 

sina andra barn besvikna. Dessutom var det nog en portion 

ensamhet och lugn hon egentligen behövde mest av allt. 

– Det låter som en god idé, svarade hon därför och log mot 

Leo som sjönk ihop av lättnad. 

– Då rafsar vi ihop våra saker genast! uppmanade Leo hurtigt 

och hoppade upp från stolen. Nu hjälpte han inte till att 

duka av, noterade Kristin, nu när han fått som han velat. 

Stöket efter middagen hann nätt och jämnt bli klart innan 

Leo brakade iväg med ungflocken i den stora energislukande 

bilen med fyrhjulsdrift de hade haft dispyter om att köpa. 

Men Kristin hade givit med sig på grund av bilens säkerhet; 

det var viktigt att alla barnen satt ordentligt fastspända i den 

lynniga trafiken. 

När Kristin skulle ut i trädgården i kvällningen för att som 

vanligt se över odlingarna bad hon Natan hålla henne sällskap. 

Luften kändes kvav. De gick längs raderna av spenat, 

potatis, sallat. Kristin fick syn på några fläckar på potatisbladen 

och böjde sig på huk. När hon lyfte upp bladen såg hon 

att de hade en vitaktig beläggning. 

– Vi har fått bladmögel! utropade hon. Det har aldrig förekommit 

i mina odlingar förut. 

– Usch, sa Natan. 

– Jag har mycket arbete framför mig, mumlade Kristin. För 

att lätta upp föreslog hon att de gick över till jordgubbslandet 

och mumsade lite. Men när de kommit dit såg hon direkt att 

jordgubbarna inte mådde bra. Hon stönade. 

– Gråmögel! Jag har varit för slapp med trädgården i år, det 

märks, suckade hon. 

– Det har du ju haft anledning till, svarade Natan och såg 

på henne med sina skogstjärnsbruna vackra ögon. Hon kra- 

87

made om honom och han besvarade omfamningen valpigt, på 

sjuttonåringars valhänta vis. När de gick genom kålraderna 

hade Kristin redan vant sig; det förvånade henne inte att det 

krälade av gröna kållarver på bladen. Snart skulle nog inget 

längre förvåna henne denna märkliga sommar. Natan plockade 

upp en fet larv och krossade den mellan sina fingrar. 

– Det luktar bajs om larvens innanmäte, konstaterade han 

kliniskt och torkade av sig mot gräset där en ödla eller annat 

litet djur skrämt rasslade iväg. Natan drog snabbt tillbaka 

handen. När han reste sig stelnade han till i halvt upprätt 

ställning medan han tittade mot den lilla trätrappan Noppe 

klättrat upp för tidigare på dagen. Kristin tog en snabb titt 

bakom sig. Hon tyckte det lät som om en bil körde in på 

gården, men då grep Natan hårt om hennes arm och hon 

hoppade förskräckt till. 

– Skräms inte! förmanade hon. 

– Såg du inte? frågade Natan. 

– Vadå? 

– Den svarte mannen. 

– Sluta nu, bad Kristin. Hon tyckte trädgården fått kusliga 

konturer. 

– Han gick längs staketet och sedan försvann han bara. Jag 

har läst om sådant. De vill varna folk för att tala om ufon. 

– Nej, nu får du lägga av med de där idéerna, sa Kristin 

och morskade upp sig. Det var ändå hon som var vuxen. 

Kom så går vi dit då och tar reda på vad som försiggår. Hon 

tog Natan i armen men han vägrade så hon hade inget annat 

val än att låta sin son se att hans mamma stod med fötterna 

på jorden. Hon gick rakt fram mot staketet och ropade ut i 

kvällen: 

– Hallå! Någon där? Då såg hon att gräset hon stod på var 

visset, dött. Hade någon kört här med giftspruta? Hon hoppades 

att det i så fall varit när barnen inte var i närheten. De 

besprutade ju en del sly och annat längs vägkanterna under 

sommaren. Nej, du lät nog fantasin spela dig ett spratt, lugnade 

hon sonen när hon kommit tillbaka. Han stod med gap- 

88

ande mun och hålögd blick. För fantasi har du ju aldrig haft 

någon brist på, eller hur? skojade hon och körde en lekfull 

armbåge i sidan på Natan. 

– Utan fantasi hade vetenskapen inte existerat, mumlade 

han. Hypotes generering är fantasier som prövas vetenskapligt. 

Hennes son skulle kunna bli en mästare i retorik, tänkte 

Kristin och såg ömt på honom där han tittade ner i marken. 

Thea kom inte gående på gången, som alla andra kvällar. 

Hon var med den där omtalade flickan Emelie i sitt hus på 

Österlen. Emelie hade hamnat i goda händer. Det förjänade 

den stackars rådlösa och jagade jäntan. 

De gick in i huset och Natan höll sig intill henne, fortfarande 

tyst. Kristin skulle byta vatten på alfalfagroddarna 

innan hon kunde slå sig till ro i sängen med en av de böcker 

hon inte hunnit läsa. I köket upptäckte hon att linneduken 

fallit av degbunken. Hon skulle just till att plocka upp den 

när hon såg att degen hade jäst över alla breddar och runnit 

över kanten på bunken, fortsatt mot spisen och diskbänken 

och letat sig ner mot golvet så kökslådorna var kladdiga. 

– Vilken vildjäsning! flämtade hon. 

Det var som om hela Brovattnet jäst över av missöden. 

En kraftig åskknall hördes och regnet började smattra mot 

marken. 

SANNE: SILVERCIRKELN 

SANNE SATT I SITT ARBETSRUM, förvissad om att få vara ostörd. 

Emelie hade följt med Thea till hennes sommarställe nere vid 

Haväng och det var bra, för Sanne behövde ha Emelie-fritt ett 

tag nu. Ansvaret för henne hade börjat kännas betungande, 

och så den där fladdrigheten, de oberäkneliga hugskotten. 

Ena dagen låg hon tyst och läste, nästa dag denna sprudlande 

sällskapssjuka. Hon frågade Sanne om allt mellan himmel 

och jord, precis som barn brukade göra. Den lilla glimt av 

89

avund som kunde knäppa Sanne på näsan ibland när hon i 

sällskap med riktigt unga tjejer konfronterades med sin svunna 

ungdom, den försvann när hon lärt känna Emelie. Aldrig 

att Sanne skulle vilja vara tjugo igen. Hos Emelie fanns inget 

lugn, ingen mödosamt ihopskrapad arsenal av kunskap att 

möta livets drabbningar med. Dessutom var Emelie en typisk 

Tvilling. De var hoppiga till sitt väsen. 

Sanne loggade in på Web Chat på nätet och öppnade 

Silvercirkeln. Hon noterade att alla var med på konferensen. 

Och ingen obehörig kunde se in. 

– Det här mötet är för självrannsakan, deklarerade Sanne 

medan hennes ikon, Silver Moon, blev synlig på bildskärmen. 

De andra ikonerna tillkännagav sitt medgivande i tur och 

ordning. Jag börjar, återtog hon. Ett allvarligt fel jag begått är 

att ha ändrat mitt namn. Wiccatraditionen medger egentligen 

inte det. Men jag satt fast i en ond cirkel med min dåvarande 

pojkvän och var tvungen att bryta mig ur. Silver Moon uppsökte 

mig och mitt tredje öga släppte in henne. Då rubbade 

jag strömmen. Vad har vi mer gjort för fel? 

Ölandshäxans ikon syntes på skärmen. 

– Jag lät mig intervjuas i en turistkatalog och mitt häxnamn 

lämnades ut. Då försvagades mina magiska krafter. 

Bekännelserna kom en efter en. 

– Jag strök mensblod på min expojkväns dörr. 

– Jag gav bort min bergskristall till en person som sedan 

tappade den. 

– Jag lät min kortlek ligga framme på en fest så folk började 

lattja med den. 

– Jag utövade svartkonst mot min chef och nästa dag bröt 

han foten. 

– Jag behöll ett arv på 36 000 för mig själv i stället för att 

sätta rotation på hälften som den heliga lagen anbefaller. 

– Jag gjorde en besvärjelse över en väninnas kärleksliv 

fastän jag vet att magi och kärlek ska hållas isär. 

– Jag tog vettlöst betalt för healing av en rik dam. 

– Vi har alltså varit oförsiktiga och själviska, samman- 

90

fattade Sanne. What goes around kicks around. Ska vi gå 

vidare? Vad har vi fått för omen, före sommarsolståndet? 

Här i Brovattnet har en granne blivit våldtagen av ett vilddjur. 

Nedslag av svarta krafter har duggat tätt. Trädgården 

har fått skadegörare och mörkrets män – tidningsmurvlarna 

– har trängt sig på. Jag har sett en plötsligt uppdykande man 

i svart, och även en stor svart hund. De försvann lika snabbt 

som de uppenbarade sig. Och natten före den misslyckade 

riten på Älvängen drömde jag om en flygande drake. 

– Jag såg ett orangefärgat ljus i min kristall – det förebådar 

fara och bekymmer. 

– Jag såg ett svart moln, det visar samma sak. 

– Min röda katt låg död på min trapp. 

– Asken på min tomt prasslade och böjde sina grenar fast 

det var alldeles vindstilla. 

– Jag har upprepade gånger drömt om en orm. 

– Mina Satansverser trillade utan förklaring ut ur min bokhylla. 

– Jag fick den upp och nervända Döden när jag spådde 

djurkretsens årshjul. Det betyder att en nedbrytningsprocess 

hotar. 

– Det kortet fick jag upp för Emelie, bekände Sanne. Jag 

har inte upplyst henne om hela vidden av den spådomen. Var 

det dumt? 

– Det kanske kan skada henne om hon får veta, invände 

Gry. Men hon trampar onekligen i klaveret. 

– Ja och det var sedan hon dök upp som vårt coven fick 

besvär, fortsatte Troll-Mia. Hon verkar störa energin. Kan 

hon vara besatt? 

– Hon släpper in lite för mycket, hävdade Sanne. Och jag 

tror hon har öppnat sig för en rovdjursdemon. Den vi såg 

i elden. De har kontakt men Emelie är inte medveten. Hon 

behöver hjälp. 

– Det är riskabelt att hjälpa den som inte bett om det, varnade 

Gry. Vi får kanske hellre rikta in oss på rovdjursdemonen 

i sig. Den kränker våra energifält. Vi måste möta odjurets 

91

ätta väsen, öga mot öga. 

– Det är ett ufo, slog Sibyl fast. Och vi måste organisera oss 

mot invasionen. Vi ska använda kristallcirkelkraft eftersom 

kristallkraften slår ut ufonas frekvenser och då kan de inte 

landa. Vi står inför en jättefara. Utomjordingarna finns överallt 

nu. De vill systematisera och styra och ha kontroll över 

Moder Jord. Har ni tänkt på hur många hybrider det finns? 

Utomjordingarna befruktar kvinnans ägg med ufo-celler och 

de opererar in mikrochips i folk för att stjäla deras känsloliv. 

Utomjordingarna är olyckliga och själlösa, därför vill de 

lägga beslag på våra själar och styra oss liksom de själva är 

styrda av sina chefer. Alla som lyder auktoriteter är ufo-kontrollerade. 

Snart finns inga vanliga människor kvar som kan 

protestera. Och inga som vågar heller för de blir skrämda av 

männen i svart. 

– Ska vi fokusera på ufon, då? föreslog Sanne efter Sybils 

lidelsefulla svada. Egentligen spelar det ju ingen roll var vi 

börjar så länge vi medvetet riktar våra energier mot det som 

vi uppfattar sprider olycka och för ödelse. 

Ett samstämmigt ja. 

– Hur många har sett Men in Black? 

Nästan alla Silvercirkelns medlemmar hade gjort det. 

– Jag har också mött MIB, dök det plötsligt upp på skärmen, 

fast utan ikon. 

– STOPP DÄR! VEM ÄR DU! BEKÄNN GENAST FÄRG! 

knappade Sanne snabbt in och tittade efter avsändare. Enter: 

Anonymous from 193.13.228.120 stod det. 

– Skrik inte så. Jag är grön, inte svart, svarade intränglingen. 

– Vadå grön? Du ingår inte i vår cirkel, och den är sluten. 

Hur tog du dig in? Är du hacker? 

– Inte egentligen, svarade den gröne. Jag sökte på Silver och 

blev nyfiken. 

– Vad vill du oss? frågade Troll-Mia. 

– Jag kan mycket om ufon. Och om allt möjligt annat som 

pågår. Jag har information. 

92

– Det ligger en hund begraven någonstans. Jag tycker vi 

bryter, förordade Sybil. Alla godkände uppmaningen. 

När Sanne stängt av sin bildskärm fortsatte en punkt att 

lysa. Punkten började rita ett mönster som liknade en blomma. 

Men strax såg hon att mönstret bestod av tre sexor åt 

olika håll. Därefter tonade det bort i den svarta skärmen. 

Det var exakt samma mönster som plöjts i den heliga cirkeln 

uppe på Älvängen dit hon gått tidigt på morgonen efter 

den avbrutna sommarsolståndsriten. Sexhundrasextiosex var 

vilddjurets tal, men också solens tal. Fast det kunde förstås 

vara tre nior. 

Sanne såg ut genom fönstret i sitt arbetsrum och upptäckte 

en svart gestalt som beslutsamt klev över gräset. Det var 

Rafel. Snart ljöd portkläppen. 

– Har du sett Luma? undrade Rafel med sin skarpa basröst. 

– Nej, svarade Sanne. Jag känner henne inte, så varför 

skulle hon söka upp mig? Hon såg frågande på Rafel. Hans 

blick vandrade frånvarande hit och dit. Är det något som 

hänt? undrade hon. 

– Hänt och hänt, sa Rafel med ryckig röst. Det händer väl 

saker jämt. Sedan gick han utan att säga hej. Han var verkligen 

asocial, tänkte Sanne. 

LUMA: ÄPPELPLANTAN 

SVART. DET VAR BARA SVART. Hon såg inget, mindes inget. 

Bebisarna. Mjölken som sinat. Rafels svarta blick. Ponnyn, 

den svarta. Hålet som slukat henne. Korpen. Det mindes hon. 

Men sen: slutet, svart. 

Innan fanns. Innan kom hon ihåg. När hon var barn. 

Hennes mamma som kysste henne på pannan. Och försvann. 

Varje natt innan sömnen strukit sin pensel över den sista 

strimman vakenhet, varje gång den stunden kom visste hon 

att mamma försvann. Och varje morgon när uppvaknandets 

93

tidvattenvåg glidit fram och hon mindes sitt namn, sitt vara i 

världen, ropade hon på mamma. Den morgonen när mamma 

inte kom visste Luma att natten rövat bort henne. Hon blev 

tyst. Pappa blev också tyst. Varat mörknade. I två år var det 

mörkt och tyst. På daghemmet fanns barn och fröknar som 

pratade och skrattade och gjorde saker. Men Luma var bara 

där med kroppen, den andra Luma som gjorde allt man sa åt 

henne och sa det hon måste säga. Mormor var död. Farmor 

kom på söndagarna. Lagade stek och nynnade sorgset och 

klappade Luma över håret. Annars tystnad vid smörgåsarna 

på morgonen och kvällen. Pappa vid tidningen, sen TV-n. 

Luma tyst bredvid. Nätterna ihåliga. 

När det gått två år hade mamma kommit tillbaks. Men 

det var inte samma mamma. Hennes ögon brukade stanna, 

blicken kom av sig. Hon såg inte längre. Och Luma började 

skolan. Hon ropade inte på mamma när hon vaknade och 

tänkte inte på henne när hon somnade. Men mamma kysste 

henne på pannan varje kväll och väckte henne varje morgon. 

Och åren gick. Luma började högstadiet, fick bröst och mens 

och väninnor. De skulle ha uppvisning i aulan på en skolavslutning. 

Luma ingick i en pantomimgrupp. Då kläcktes hon. 

Klev ut ur dimridån. En lärarinna lät henne träffa en mimartist 

hon kände och Luma började lära sig mer om teater. När 

hon slutat skolan bildade hon en grupp som hette Mögelbarn. 

Det var musikteater och de fick många spelningar runtom i 

skolorna och på landets lokala Musikforumföreningar. Det 

de gjorde kallades punkteater. Luma mötte ett par veteraner 

från den danska gatuteatertruppen Gadedrængerne och 

följde med dem till Christiania i Köpenhamn. Mögelbarn 

upplöstes när sångerskan hade kommit in på scenskolan. 

Luma ville inte in på scenskolan. Den fria teatern var hennes 

skola, hennes livsluft. I Köpenhamn stannade hon nästan fyra 

år. Hon lärde sig jong lera, göra eldkonster, sjunga, dansa och 

gå på styltor. Luma bodde i ett hus som BZ-brigaden ockuperat 

på Nørrebro. Besättarna var starka och Luma var stark 

med dem. De spelade gatuteater på Strøget. De var anarkister, 

94

otämjbara. De ordnade insamlingar. Drev bort fascistpolisen. 

Planerade nya ockupationer. Träffade squatters från 

Amsterdam, Berlin, Hamburg, London, Rom. Hade vilda fester. 

Det var på en sån fest Luma träffade Rafel. Konflikterna 

mellan den danska BZ-brigaden och polisen trappades upp. 

Våldet tog över. Luma flydde med Rafel till Malmö. De flyttade 

in i en rivningskåk. Rafel var mycket äldre än hon. Hon 

dyrkade honom. De ordnade gårdsfester med spontanteater 

och active painting. Luma träffade en tjej vars pappa var 

ordförande i Kulturnämnden. De fick anslag från kommunen 

för att starta en teatergrupp. Rafel skrev musiken, under 

täcknamn. Kulturkändisarna blev månar kring deras planet. 

Teatergruppen kallades Barbiekillers. Den fick framgångar i 

den skånska pressen. Ovationer av en enig kritikerkår. Och 

ökade anslag. En av de bästa unga svenska pjäsförfattarna 

skrev ett manus åt dem och kritikerna strödde ännu mer rosor. 

När det börjat lossna hände det där med Rafel. Bråken. 

Han fick ett brev från Kronofogdemyndigheten. Det gällde 

underhåll. Rafel berättade att han hade en son. Sonen bodde 

hos mamman. Rafel satt uppe i fem nätter och skrev brev 

till myndigheterna. Sen bråk med hyresvärden. Han skulle 

sanera huset och ville ha Luma och Rafel avhysta. Inga andra 

hyresgäster bodde kvar. Rafel satt uppe varje natt och skrev 

till Hyres– och arrendenämnden. Ett nytt bråk seglade upp. 

Med socialkontoret. Rafel hade socialbidrag. Han kallade det 

för medborgarlön. De ville veta vad han hade för inkomster 

från Kozmo Ltd. Rafel satt uppe fler nätter och skrev fler arga 

brev. Det höll på så i mer än ett år. Sen ville Rafel dra från 

Malmö. Han tyckte myndigheterna försökte kväva honom. 

De flyttade till ett jordbrukskollektiv i Småland. Där började 

Rafel bygga om en gammal cirkusvagn. Luma åkte ner till 

Malmö och gjorde en ny uppsättning med Barbiekillers. Utan 

Rafel. Rafel bara byggde. Inget annat fanns för honom. Han 

fick strul med kollektivet när de ville att han skulle hjälpa till 

och bärga hö. Men vagnen blev klar. Rafel flyttade vagnen till 

Stockholm och parkerade den på Skeppsholmen. De flyttade 

95

in där. Efter ett år fick Rafel ett vitesföreläggande om att avlägsna 

vagnen. Journalister ville ofta komma och fotografera 

men Rafel jagade bort dem så gott det gick. Luma fick göra 

en liten roll på teater Galeasen som var deras grannar. Rafel 

krigade vidare mot Stockholms stad. Sen fick han nys om 

stället vid Årstaviken. De flyttade dit vagnen. Och... 

Nu gick det inte att tänka längre. Nu öppnade sig de 

stora käftarna och slök allt, nu svaldes det ner i det glupande 

bottenlösa hålet. Äppelplantan. Lumas mamma fanns 

inte mer men hon hade lämnat äppelplantan. Den var från 

Hälsingland. Äpplet hette Bergdal. Mognade i november. 

Äppelplantan sköt upp ur mörkret. Hon kunde se den lika 

tydligt som allt annat var suddigt. 

Luma hade rest sig upp och gått. Tagit niohundra ur pengafacket. 

Lämnat kvar resten. Allt. Hon hade gått till det lilla 

huset i Johanneshov. Hennes pappa var inte där. Uppe på 

vinden fann hon kistan. Kistan med mammans brev och alla 

främmande saker som inte hörde till. Kortkorta kjolar. Svarta 

utsvängda latexbyxor. Minijumprar. En röd skinnjacka. Tuffa 

solglasögon. Ett lackbälte med silverspänne. En sämskskinnsväska 

med fransar och pärlor. Kläder och accessoarer som 

Lumas mamma aldrig burit därhemma. Brevbuntar. Ett album 

det stod ”Delle” på. Luma öppnade albumet. En mörkhyad 

tant med ring i näsan. ”Erina 1977” stod det under. Bild 

på tanten och en baby. Bild på tanten och babyn framför ett 

torp. Bild på babyn. Fler bilder på babyn. Och en på mamma. 

Tärd och hålögd, sittande framför torpet. Så som hon sett ut 

när hon återvänt till Luma men inte varit kvar i sig själv. Ett 

vykort från Delsbo. Delsbo låg i Hälsingland. Äppelplantan 

kom från Hälsingland. Luma skulle bege sig till Erina i Delle. 

Det var allt som fanns. Allt som hade nån betydelse. Resten 

hade rasat ner i det svarta. 

Första liften hade gått till Gävle. Gubben i keps som körde 

sneglade då och då mot Luma. Frågade om hon var konstnärinna. 

Han menade väl klädseln. Att hon hade skinnpaj, kjol 

och kängor. Han släppte av henne på ett lastbilsfik. Ingen 

96

skulle till Delsbo. Men en hade en körning till Hudiksvall. 

Det låg nära. Fiket var inrökt och sjabbigt. Luma ville vara på 

väg. När hon tänkte på att hon satt på ett fik i Gävle började 

det mullra från det svarta. Snart reste sig chaffisen och Luma 

höll sig flytande under färden. Han frågade bara en sak. Vad 

hon hette. En gång fikade de. I Hudiksvall släpptes hon av. 

Det var kväll. Skymde. Kylan for upp underifrån, kravlade sig 

genom tarmar och magsäck. Det var tre mil till Delsbo. Hon 

gick genom Hudiksvall och hittade avfartsvägen. Tänkte på 

äppelplantan. Himlen mörknade och hon såg bergskammarna 

kika ner på henne. Hon ställde sig en bit in på Delsbovägen 

och höll upp tummen men bilarna ven förbi. Några tutade. 

Luma gick ännu ett stycke. När hon stannade upp åt det där 

hemska sig uppåt. Hon gick och gick. Ett motorljud som 

växlade upp ett par gånger, snabbt. Tummen ut. En vit Volvo 

som bromsade hastigt. Stannade och backade tills den kom 

jämsides. Fyra killar i bilen. Långhåriga. Flottiga med jeans. 

En apa dinglande från backspegeln. Vart ska du? frågade han 

som satt bredvid föraren. Delsbo, svarade Luma. Eller Delle. 

Delle? frågade killen och vände sig mot baksätet. Var fan ligger 

Delle? Int vet jag, sa den ene. Vi ska till Norrbo, ska du 

följa med? Det ligger ovanför Delsbo. Luma hoppade in och 

Volvon rev av. Hon satt längst ut i baksätet. Killen bredvid 

rotade sig i skrevet. Den and re tog upp en flaska brännvin 

och halsade. Bjöd sen runt. Luma avböjde. Hon började fundera 

över killarnas ålder. Jobb. Status. Men upphörde innan 

hon ens hunnit fånga en hel fras och hålla den kvar i huvudet. 

Allt höggs av. Inget kopplades vidare. Hennes tankar förblev 

kringdrivande fragment. Själva tanken på att det förhöll sig 

så förtvinade också i samma stund den formerade sig. Det var 

som om hennes tankar hade blivit parasiter. Parasiter som åt 

upp sig själva. 

Skogen på bägge sidor av vägen forsade förbi utanför bilfönstren. 

Som höga häckar. Det var som att färdas i en tunnel. 

Nollåtta va, frågade en av killarna och log snett. Luma 

nickade. Ska du hälsa på nån? Hon hummade. Erina, sa hon 

97

sen. Killen bakom ratten lystrade. Erina, sa du – menar du 

hon maoriern? Va? frågade Luma. Den där åberginen som sitter 

på torget och kränger nåt jox hon kokat ihop. Aubergin? 

upprepade Luma. Ring i näsan och kvistar i håret, fortsatte 

föraren och flinade till. De säger hon är synsk. Hon bor i 

skogen men jag vet inte var. Luma tänkte på tanten på fotot i 

albumet. I kistan på vinden. Hon hade haft ring i näsan och 

krulligt hår. Killen hade menat aborigin, förstod Luma. Ja. 

Hon hade hamnat på rätt spår. 

Bilen saktade ner och gjorde en skrikig högersväng. Snart 

åkte de på en knastrande grusväg. Flaskan med hembränt 

åkte ett varv till. Luma tog också en klunk. Värmen tapetserade 

hennes magsäck. De åkte längs en sjö. Bilen saktade ner. 

Nere vid sjön där, sa killen, har du en gård med en skvallerkäring. 

Hon vet säkert var den där åbergintanten bor. 

Luma stod på en liten skogsväg. Hörde Volvon fräsa vidare. 

Det susade i björkarna som stod klungvis i en hage. Vattnet 

nedanför blänkte till mellan träden. Hon började gå ner mot 

sjön. Passerade en övergiven släpvagn omgiven av bråte och 

ett par tunnor. Därefter delade sig vägen och Luma stod rådvill. 

Vänster? Höger? Hon såg bakom sig. Skogen hade slutit 

sig runt henne. Överallt skog. Runt. Mörkt. Hon var i ett 

skogshål. I Hälsingland fanns vilda djur. Björn och varg. Men 

Luma var inte rädd. Inte för sånt. Trädet längre bort. Hitåt. 

Det sa: hitåt. Stammens ytskikt vib rerade. Formade sig till en 

varelse. En med långt hår, en hon kände igen. Långt rödbrunt 

hår... Mamma! Luma gick mot kvinnan som drog sig längre 

in i skogen. Luma efter. En osynlig magnet drog henne inåt. 

Den sög henne fram, bar henne. Hon var mitt inne i skogen. 

Mamma var inte längre där. Hon såg sig om efter vattnet. Då 

rusade bilden fram. Ögonen! Ögonen glänste gult mot Luma. 

Vitkantade. Sneda. De såg in. In till... Nej, det fick inte ske! 

Från ett hål i en trädstam lyste två ögon som eldar. Från en 

flat sten. Med två spetsar. Som satt fast i trädet. För att nån 

skulle se in i elden. Som lyste upp. Och ... Luma började 

springa åt andra hållet, från ögonstenen. Hennes flåsanden 

98

kastades runt träden, kom emot henne... 

Ljusare. Vatten. En gumma framför henne. 

– Jag har väntat dig, sa hon. Det var Erina. Hon granskade 

Luma och konstaterade: Du är jagad av oroliga andar. Säg till 

när du vill träffa dem. 

– Ögonen, svarade Luma andfått. 

– De brinnande lodjursögonen ja, log Erina. De bara ser. 

Torpet låg i en glänta. Luma såg äppelträdet. Såg målningen 

därinne som föreställde en vacker man med brunglänsande 

hår. 

– Det är Lo, sa Erina. 

Luma satt under äppelträdet och la örter i skinnpåsar. Det 

hade hon gjort i en hel månad nu. Dödheten var kvar. 

Utom i äppelträdet. Det bar frukt i november. 

99

TREDJE MÅNADEN 

Ögonen är slutna. Tårna och fingrarna blir fullt utbildade. 

Revbenen och ryggraden börjar hårdna. Barnet rör sig kraftigt. 

Moderkakan blir färdig.

Rötmånad 

THEA: LODJURSHUVUDET 

MILDE HIMMEL, JAG ÄR FÖRÄLSKAD. Och det här är så komplicerat 

att jag inte kan blotta det inför någon. Ty föremålet för 

min åtrå är också föremål för mediernas åtrå. Alla detaljer 

om hennes privatliv blåses upp till vildsinta rubriker. Och jag 

kan inte lita på att ens mina närmaste vänner kan avhålla sig 

från att stoltsera med skvaller om sommarens högsta vinst 

i kändisflocken. Därutöver är hon numera min granne och 

därför kan jag varken anförtro mig åt Sanne eller åt Kristin. 

Ja, Kristin skulle jag nog inte valt som stöd för mina pirriga 

känslor i vilket fall – hon har då sannerligen nog med sitt. 

Sanne kom och berättade att Kristin är med barn igen. Och 

varken hon eller Leo verkar glada över nyheten. Leo håller ju 

på att förbereda sitt TV-program och kommer säkert att vara 

väldigt upptagen när han behövs som mest. Kristin har redan 

blivit tjock om magen. Hon sprutar och vattnar var eviga dag 

med olika biodynamiska preparat och så hårt som hon jobbar 

med det där tisteljärnet tror jag då rakt inte är bra för hennes 

tillstånd. 

Jag märker att jag inte kan få Emelie ur mina tankar. Och 

så skäms jag – jag kunde ju nästan varit hennes mormor. 

Men jag känner mig yngre än på evigheter. Varje morgon 

granskar jag mig en lång stund i spegeln och jag har förstått 

att lår och stuss har sett bättre dagar. Men mina bröst är 

förvånansvärt fasta och det beror säkert på att jag aldrig fått 

barn. Under ögonen har jag påsar men mina ögonlock har 

inte rasat ner som hos exempelvis Kristin. Emelie säger att 

jag ser ut som fyrtio och det är snällt sagt. Fast hon förefaller 

inte bekymra sig om min ålder. Hon har läst alla mina böcker 

103

och är väldigt imponerad av mitt författarskap. Jag trodde 

jag var immun mot smicker, men Emelies beröm lirkade upp 

min mottaglighet. Så nu har det lilla skrivsug jag kände när 

jag första gången träffade Emelie växt till sig. Det är som om 

Emelie har blivit en välgörande olja i mitt igengrodda författarmaskineri 

och jag känner igen spinnandet i bakhuvudet, 

kugghjulen som arbetar av sig själva medan jag lever som 

vanligt, försöker åtminstone, och låter dem hållas. Det mesta 

arbetet med att skriva en roman är faktiskt redan gjort när 

själva skrivandet tar sin början. Kompositionen har format 

sig som genom en gudomlig kod av ledmotiv, karaktärer och 

miljöer. Under tiden ökar livsinnehållet och många av de erfarenheter 

man skaffar sig då läggs automatiskt till pusslet i 

bakhuvudet. De mest upplevelserika perioderna i mitt liv har 

varit just innan jag sätter mig att skriva en ny bok. Jag har 

sugits med i mäktiga orkaner av passion och stor dramatik 

och fått en stadig släng av sleven. En författare eller konstnär 

gör nog ofta så; skickar ut sig själv i krigszonen för att sedan 

skörda till nästa verk. Men det är ju inte kostnadsfritt att 

på det här sättet använda sig själv som experiment. Sviterna 

kan bli svåra. Kärlekssorg, missbruk och penningbekymmer 

är vanliga konsekvenser och många konstnärer bränner sitt 

ljus i bägge ändar. Kommer man helskinnad ur hettan tas 

man emellertid emot av skaparglädjen som lägger balsam på 

krigsskadorna. 

Emelie var med mig i två veckor nere i Haväng. Vi gick 

långa promenader i den kuperade österlenska terrängen, satt 

med portvin framför brasan, besökte Kiviks marknad, åt 

nyrökt makrill, grillade lammkött på stranden, solade nakna 

i den varma sanden, helt ostörda som man får vara längs 

sydöstra Skånes generösa strandremsa. Jag sneglade ofta på 

Emelies släta bruna kropp. Mitt sätt att betrakta henne skilde 

sig säkert inte från hur karlarna slök henne med sina begärliga 

blickar. En eftermiddag hade hon somnat på den följsamma 

sanden. Solen smekte våra kroppar, vågornas brusande letade 

sig mjukt in i våra sinnen och doften av tall och hav lindade 

104

sig om oss. Då började Emelie smeka sig själv. Började vrida 

sig långsamt och stöna lågt. Jag kunde inte hålla tillbaka min 

lust, utan makade mig alldeles tätt intill henne. Jag var fullt 

medveten om att jag tog en risk men hon protesterade inte det 

ringaste. Jag blev djärvare och så hände det. Med åren har 

min sexualitet blivit mer inriktad på att ge än att ta. Och jag 

tror det passar Emelie. Efter vår akt sprang hon ner till vattenbrynet. 

Där ställde hon sig bredbent med armarna vitt isär 

och gav upp ett urvrål som måste ha hörts ända till Åhus och 

Trelleborg. Jag stämde in i hennes glädjetjut och vi plaskade 

ut i vattnet. Vågorna var höga och vilda och jag lärde Emelie 

hur man surfade på dem. Hon skrattade befriat, hennes röst 

hade en ny lyster, en ny klangfärg. 

Nu sitter jag här i mitt arbetsrum och sorterar lite papper 

och anteckningar. Jag kan se broarna genom fönstret där 

framme vilket ger en förvissning om att världen lever, att 

rörelse pågår. Den känslan har varit särskilt viktig för mig 

under perioder då jag upplevt min egen tillvaro som statisk 

och händelsefattig. Broarnas aktivitet har krusat ytan på den 

stillastående gölen i mitt inre. Fast den här sommaren har 

inte det behövts, och nu ser jag Emelie kliva ut ur en taxi och 

komma gående på sitt loja, lite slängiga och i mina ögon rent 

oemotståndliga vis. Honda vaggar fram och hälsar med svansen 

svängande. Emelie klappar om henne. Mitt hjärta börjar 

puffa mot silketyget på min röda nyss inhandlade skjorta. Jag 

märker att jag blir besviken när Emelie går in till Sanne. Hon 

tassar in till mig ibland om natten; hon har fått nyckel. De 

nätter hon inte uppenbarar sig vid min sängkant, skälvande 

och hungrig, ligger jag sömnlös och orolig. Min nattsömn 

har därför blivit lidande och jag har börjat ligga och dra mig 

länge på morgnarna. Det är inte likt mig, som alltid varit 

morgonpigg. Det verkar som om den senaste tidens händelser 

har rubbat cirklarna för alla här i Brovattnet. Kristin försjunken 

i sitt, som det tycks, oönskade havandeskap och sin 

maniska utrotningsjakt på trädgårdens parasiter. Sanne fullt 

uppslukad av sina sabbater och riter. Den första augusti höll 

105

de skördemässa och råkade sätta eld på gräset så brandkåren 

fick rycka ut och Extrabladet beskrev missödet i nedsättande 

och löjeväckande ordalag. Sanne hävdar själv att elden spred 

sig utan minsta vindfläkt. Hon tror på förbannelser och onda 

andar och sysslar oavbrutet med att försöka kartlägga och 

lära känna det främmande väsen som hon anser håller på att 

infiltrera området runt Brovattnet och störa de positiva energierna. 

Jag kan instämma i att det har varit en otursförföljd 

sommar och att en del som har hänt har varit svårt att hitta 

bra förklaringar till. En blodpöl kan till exempel inte bara 

försvinna, ett träd kan inte fälla alla sina löv över en natt och 

trädtoppar kan inte kapas över ett stort område utan att en 

flygfarkost nödlandat i närheten. Men å andra sidan brukar 

alltid den mänskliga faktorn dyka upp så småningom. Folk 

minns heller inte alltid rätt – allting som redovisas är subjektivt. 

Sedan har vi Leo. Grubblande och tyst. Ibland sparkar han 

till en sten på marken som om han bar på en instängd ilska. 

Han brukar annars vara pratsam nästan i överkant – en sådan 

karl som älskar att höra sin egen röst. 

Emelie har nog skakats om ordentligt. Hon är oerhört 

självcentrerad. Det är som om hon inte levt innan, som om 

hennes mammas död förlöst henne. Jag kan likna henne vid 

ett vakuum som spruckit och nu hämningslöst suger in allt 

som finns runt henne. 

Jag hör steg i trappan. Det är Emelie. Hon ser andfådd men 

glad ut. Håret i två tofsar, en trång t-shirt med seriefigurmotiv 

(måste tillhöra Zoe, Sannes dotter, tänker jag) och jeans 

avklippta vid ljumskarna. 

– Jag ska spela in en platta! tillkännager hon. Jag har provsjungit 

i en studio och de gillade min röst. Två låtskrivare håller 

på att skräddarsy musiken så att den ska passa mig. Det 

får inte bli mainstream. Det har jag redan sagt ifrån om. 

– Det är bra, säger jag. Håll i tyglarna själv. 

– Och en sak till, säger Emelie och tar min hand. Hennes 

lagunblå ögon glittrar lekfullt. Jag har gått ut. 

106

En känsla börjar vrida sig i maggropen. Av glädje, befrielse, 

men också av bävan och fruktan. Jag är dock inte helt säker 

på att hon och jag menar detsamma med att ”gå ut”. Så jag 

frågar. 

– Du menar med din... Med vår... 

– Ja! strålar Emelie. Med oss, med min läggning. Jag avskyr 

hyckel. Sanningen ska fram i ljuset. Folk får ta mig som jag 

är. 

– Det var strongt av dig, säger jag. Har du berättat det för 

någon tidning? 

– Ja, det är ju det jag säger. För Kvällsextra. 

Under en kort stund tycker jag mig känna kylan och snålblåsten 

på en ensam himlakropp som strålkastarljusen spelar 

över. Jag har visserligen varit där förut, som den gamla ringräv 

jag är; jag känner redan till den skoningslösa utsatthet 

som följer med massmediedrevet. Men Emelies entusiasm och 

blåögda mod sveper mig med. 

– Då är det kanske dags att ta bladet från munnen i kväll 

då, så inte våra grannar får veta det först genom tidningen. 

– Såklart, säger Emelie och nickar. Fast Sanne vet redan. 

Henne berättar jag allt för. 

Nu klöser svartsjukan i min strupe och jag får behärska 

mina possessiva drag. 

– Vi får väl börja göra oss i ordning för kräftskivan på 

Ljusterö, avleder jag. Ta varma kläder med, augustinätterna 

serverar höstens klara svalka. Så fort jag sagt så, märkte jag 

hur gammalmodigt det lät men Emelie tog det som en uppmaning 

att genast springa in till Stargate och packa. Jag ser genom 

fönstret hur hon skuttar de få stegen till Sannes hus och 

försvinner in genom dörren. Nu är vi alltså ett par, tänker jag 

och känner hur ett litet fackeltåg gör ett varv i maggropen. 

När bilarna så står startklara och Honda förväntansfull 

och lycklig hoppat in i min Jaguar blir jag ängslig. Vilken bil 

ska Emelie följa med i? Vem tillhör hon, Sanne eller mig? 

– Okej, då kör vi, säger Sanne och sätter sig bakom ratten 

i sin breda amerikanare. Hårlockarna faller ner över hennes 

107

ygg som ormar av guld. Hon tar på sig ett par solglasögon 

med brandgult glas. Sanne är verkligen både snygg och smart, 

både ungdomlig och erfaren och jag får intrycket av att vara 

ratad när Emelie slår sig ner bredvid henne. Fast innan jag 

hunnit starta min bil går Sanne ut igen. Jag vevar ner rutan. 

– Batteriet är urladdat, säger hon bistert. 

Jag tar fram mina startkablar och vi kopplar upp. Då ryggar 

Sanne och tar sedan ett steg fram igen. Jag har redan hunnit 

få syn på den. En stor död kråka ligger på motorn. 

– Hur kan den ha hamnat där? undrar jag förbryllat. 

– Den är ytterligare en länk i djävulskedjan, säger Sanne 

med en suck och plockar upp den döda fågeln med en bit 

hushållspapper. 

När vi fått igång den avsomnade motorn hoppar Emelie 

raskt över till min Jaguar. 

– Det är skönare att sitta i din bil, säger hon. Den ligger så 

tajt på vägen. 

– Varför satte du dig inte i min bil direkt? frågar jag när vi 

kommit in på lugnare vägar, strax norr om Åkersberga. 

– Jag tycker om att prata med Sanne. Hon är så insiktsfull. 

Hon har lärt mig nästan allt om hur saker hänger ihop, svarar 

Emelie aningslöst och jag får en klump av förtret i mellangärdet. 

Den upplöses emellertid i nästa ögonblick då vi kommer 

ut ur en kurva och jag ser ett dött djur ligga mitt på vägbanan. 

Ilsnabbt överlägger jag med mig själv: ska jag stå på bromsarna, 

köra över djuret eller göra en våghalsig gir över till 

fel körbana? Jag väljer det sista alternativet och lyckas med 

nöd och näppe ta mig tillbaka till högertrafiken innan en vit 

Porsche viner förbi med ett vildsint tutande. 

– Oj, säger Emelie. Det måste ha varit en hund eller något 

stort djur. 

– Tur att det inte var vi som körde på det, säger jag och 

dämpar min normala hastighet något. En olycka kommer ju 

sällan ensam, som det sägs. 

Precis innan färjan ska lägga ut kommer Sanne i kapp 

med sin gräddgula Cadillac. Men när vi rullar av på andra 

108

sidan skjuter jag fart igen med min smidiga svarta springare. 

Sagolika vykortsbilder passerar revy utanför bilfönstren och 

det röda svullna solklotet har rullat ut ljustungor över havet 

som får mig att vilja trampa gasen ner i botten, kicka loss turbon 

och glida över den glimrande ljusbron rätt in i det röda. 

Emelie och jag. 

Leos och Kristins barn i alla storlekar och modeller möter 

upp när vi parkerat på det nyklippta gräset. Det luktar hav 

och växtlighet på ett distinktare sätt än hemma i Brovattnet. 

Måsarna skriker och Honda sätter genast av mot vattnet. 

Fjärden ligger fri sånär som på en gammal hederlig träbåt 

som puttrar förbi i sakta gemak. Emelie lyfter upp Noppe 

som pekar mot stenstranden mellan klippskären. 

– Han vill visa något, säger jag och vi går till vattenbrynet. 

Noppe kravlar sig ner från Emelie och plockar upp en sten 

som han nätt och jämnt lyckas få att landa i vattnet. Jag tar 

upp ett par flata stenar och kastar smörgås. En sten lyckas 

jag få att studsa sju gånger och både Noppe och Emelie ser 

förundrat på. 

– Sådant där har jag aldrig lärt mig, säger Emelie och jag 

förstår att hennes uppväxt måste ha varit oerhört torftig. 

Vi går upp mot det vita trähuset med terrass i snickarglädje 

och spröjsade fönster. Leo har ärvt det här stället, den 

lyckosten. Det är säkert värt åtskilliga miljoner. Kristin har 

dukat på tomten där en stor ek ståtar förnöjt. Hon tar emot 

oss på farstubron och visar oss våra rum. Emelie och jag har 

fått varsitt och det är ju inte konstigt. Jag känner mig smått 

förlägen inför tanken att vi snart ska annonsera vårt förhållande 

inför de andra. Jag vet inte riktigt hur Kristin kommer 

att reagera. Hon är mycket för det här med man och kvinna 

och vad som är i enlighet med naturen och jag är inte säker 

på att hon anser homosexualitet stämma överens med den 

biologiska balansen. 

Hon har på sig en vid brun batikklänning i bomull och den 

avslöjar ingenting av hennes grossess. På fötterna har hon 

Birkenstocksandaler och håret har hon gömt i ett ljusblått 

109

huckle, också i batik. Hon ser inte kry ut; under fräknarna 

skymtar en blåaktig blekhet och från näsan och ner mot 

mungiporna går djupa fåror. Hon ler matt när hon lämnar 

mig på rummet med vitt lappöverkast och vita linnegardiner. 

Men jag ställer bara ifrån mig väskorna och tar med mig slånbärsbrännvinet, 

kumminosten och chokladkakan in i köket 

där jag finner Kristin stå och hålla sig om ryggen medan Leo 

försvinner ut på verandan med ett stort kräftfat. Hon vänder 

sig snabbt om när jag tilltalar henne. 

– Å förlåt, jag hörde inte. 

– Är det besvärligt? frågar jag. 

– Nejdå, svarar Kristin, men hennes plågade ansiktsdrag 

vittnar om motsatsen. Jag funderar väl lite på hur odlingarna 

mår därhemma. Jag har fått skörda bönorna i förtid eftersom 

de har drabbats av bönfläcksjuka. Och mycket kål ser det 

inte ut att bli. Både larver och flugor har gått hårt åt den. Det 

tycks inte hjälpa vad jag än gör. Morotsflugan är det full fart 

på. Och rips och vivlar och mögel och brunröta och jag vet 

inte vad. Sedan tistelangreppet... 

– Men Kristin, säger jag och lägger en hand på hennes axel 

men tar bort den då hon drar sig undan. Inte duger det väl 

att sitta här i sommarparadiset och tänka på trädgården där 

hemma. Några dagar måste du ju kunna lämna eländet ifred. 

Du mår väl illa också. 

– Om, svarar Kristin. Jag vet inte vad det är men jag är 

redan så stor. 

– Har du blivit läkarundersökt än? undrar jag. 

– Nej, det brukar jag aldrig. Det får lösa sig. Det blir vad 

det blir. Kristin suckar. Men det är roligt att ha er här. Nej, 

nu får vi väl sätta oss. 

Sanne kommer in i köket. 

– Thea! säger hon. Såg du det döda djuret på vägen? 

– Ja, det kan du ge dig på, svarar jag. Jag var nära att 

krocka på grund av det. 

– Men stannade du och såg vad det var? 

– Nej, men det var väl en hund, antar jag, för en katt... 

110

– Det var en lo! utbrister Sanne. 

– En lo? upprepar jag tvivlande. 

– Jag svär vid min häxed – det var ett lodjur. 

– Finns det lo här i trakten? frågar jag Kristin. 

– Nej, det har jag då aldrig hört talas om. De håller väl till 

mycket längre norrut. 

– Jag vet, säger Sanne. Men ni misstror väl inte mina sinnen? 

Det var alltså ett lodjur. Kanske hade det rymt från 

någon djurpark, vad vet jag, men det värsta var att huvudet 

var avslitet. Och det låg ingenstans i närheten. Jag gick runt 

och tittade. Barnen var kvar i bilen och slapp se kadavret för 

det såg asläskigt ut. Senor och ådror stack ut ur halsen som 

sladdar... 

Kristin håller för munnen och rusar mot toaletten. 

– Javisst sjutton, avbryter sig Sanne. Det borde jag ju ha 

tänkt på. Stackars Kristin. 

Jag nickar och tar Sanne under armen medan vi går ut på 

gräset. Sannes barn kastar frisbee med Kristins äldsta. Natan 

sitter under eken och läser en tjock bok. Tjuren Ferdinand, 

tänker jag. 

Vid den tredje utfärdade skålen har samtalet runt bordet 

ännu inte artat sig. Det går på kryckor fastän vi bott grannar i 

evighet. Kristin äter inte kräftor; hon trotsar aldrig sina vegetariska 

levnadsregler men hon missunnar inte andra glädjen 

att frossa i läckerheterna. 

– Vad äter du i stället för kräftor? frågar Emelie med sin 

omisskännliga djupa röst. 

– Jag äter vinbladsdolmar på sesamfärs, säger Kristin men 

nappar inte på samtalsämnet. 

Efter tredje rundan snapsar, när barnen rest sig från bordet 

och börjat leka i skymningen så fort de kommit utanför de 

vuxnas dystra atmosfär, då är det Sanne som hittar en öppning. 

– Jag tror att vi alla går och gnager på ett problem och jag 

vet ett mycket enkelt sätt att lossa på det som binder oss vid 

det. Att gå laget runt och bekänna. Som när vi var små och 

111

lekte Sanning och konsekvens. Jag börjar. Som ni vet har det 

varit strul och stök nere i Brovattnet. Och det har påverkat 

oss alla. Man kan se det från olika håll och varje infallsvinkel 

är lika rätt. Jag har råkat ut för saker jag inte riktigt känner 

igen – har ni and ra det? Alla mumlade jakande. Vi vet, fortsätter 

Sanne, vad Kristin råkade ut för. Vi vet hur pressen jagat 

och förföljt både Emelie och Thea, och även mig. Och du, 

Leo, har väl också fått ett par påhälsningar. Jag har dessutom 

råkat ut för en objuden hacker på mitt skyddade web chat 

på Nätet. Vad som förenar oss är att vi sitter i samma båt, vi 

ingår i samma cirkel. Och den ska skyddas från fler intrång. 

Vi har alltid varit goda grannar. Låt oss förbli det. 

Leo häller upp en ny omgång snapsar och utbringar en 

skål. 

– Jodå, Sanne, tar han till orda. Det låter klokt och riktigt 

det du säger. Men det som bekymrar mig har inget att göra 

med det som händer vid Brovattnet. Det gäller den mer professionella 

delen av mitt liv. Och om vi lovar varandra fullständig 

sekretess angående vad som sägs här ikväll så kan jag 

berätta vad som tynger mig. Jag jobbar ju som psykoterapeut. 

Och som alla andra i en konkurrensutsatt bransch måste jag 

hålla mig à jour. Så i våras började jag använda moderniserad 

hypnos på vissa patienter, framförallt unga kvinnor med hysteriska 

neuroser, autistisk problematik och borderlineinslag. 

– Det har du inte berättat för mig, sa Kristin och slutade 

tugga på sin brödskiva. 

– Nej, men du har som bekant varit upptagen av så mycket 

annat, eller hur? Vi kan prata mer om det senare. Men den 

här metoden, hypnos alltså, gav oväntat snabba och goda 

resultat och ledde till en stark tillströmning av patienter. Det 

blev ju billigare också eftersom behandlingstiden förkortades 

radikalt. Och så lunkade det på. Jag var nöjd – patienterna 

var nöjda. Allt väl alltså. Tills nu i somras. Någon gång runt 

midsommar började en av mina kvinnliga patienter bete sig 

högst anmärkningsvärt. Jag försatte henne i hypnos som vanligt, 

på exakt samma vis som tidigare, men när hon befann 

112

sig djupt nere i medvetandeskikten reste hon sig upp och 

försökte förföra mig. Hon var ytterst närgången och stark 

som ett vilddjur – det omedvetna kan frigöra en oanad fysisk 

styrka, kanske jag ska tillägga. Med stor möda lyckades jag 

värja mig och när jag väckte henne ur hypnosen stirrade hon 

ner på sin kropp och såg att hennes byxor var nerdragna och 

överkroppen bar. Det hade hon ju själv åstadkommit, vilket 

jag försökte förklara, men hon rusade bara upprörd därifrån. 

Nu har hon hör och häpna gått till en advokat – fattar ni? 

Det är kändisskapets baksida, man vet aldrig vad folk har för 

dolska avsikter. Leo låter sin blå blick vandra laget runt för 

att inhösta sympatier. Ja, ni känner ju mig allihop, avrundar 

han och placerar händerna mot sitt bröst. Ni vet att jag ald rig 

skulle kunna drömma om... 

Kristin ser ut som om hon ska dåna och reser sig flämtande 

från bordet med handen framför munnen varpå hon skyndar 

mot huset och rusar in. 

– Ja, och det här kan ju inte vara lätt för Kristin som ni ser, 

avslutar Leo men gör ingen ansats till att komma henne till 

undsättning. Kanske det beror på att han är van och vet att 

Kristin ganska omgående återvänder efter sina illamåendeattacker, 

för nu går Kristin ut igen och sätter sig med oss. 

– Kan du inte prova den där hypnosen på mig, föreslår 

Emelie och det syns att hon menar allvar. Jag menar – jag 

tillhör säkert den patientkategorin du nyss beskrev. Jag har 

förmodligen både borderlinestörningar och hysteriska drag. 

Och jag är ung och kvinna... 

Leo ser besvärad ut men så tänds han upp. 

– Vi får tala om det sedan, men du kanske skulle må bra av 

lite själsmassage, ler han mot Emelie. 

Ljudet från barnens lek blandar sig med vågskvalpet, björkarnas 

prassel och gräshoppornas outtröttliga gnissel. Jag 

ser en oro vandra över Emelies kropp, som en svagt lysande 

dimma, och rätt vad det är reser hon sig upp och sliter av 

sina kläder och ett tu tre har hon plumsat ut i vattnet i bara 

mässingen. Hon gör en delfinaktig rörelse. Så dyker hon upp 

113

ur sjön, ställer sig bredbent med armarna lyfta över huvudet 

och rungar: 

– Jag är den uppstigna gudinnan av Elddjurets krets. Jag är 

månens slav och härskarinna och jag har kommit för att jorden 

ska förtäras av mörkret och sedan renas i ett sanningens 

ljus! 

Alla sitter mållösa och lätt generade. Emelie fortsätter. 

– Och vi är maktlösa inför Nigredo. Ett hårt regn ska falla 

och vi slipper inte undan SANNINGEEEEEN! 

Emelie vrålar så hela bordet vibrerar, glasen och flaskorna 

klirrar förskrämt och Leo står beredd som en startklar sprinter. 

Han tror väl hon fått fnatt och funderar på diverse terapeutiska 

fallskärmar. Men då böjer Emelie huvudet bakåt och 

briserar i ett lekfullt gapskratt. Full kan hon inte vara för hon 

rör inte rusdrycker. Den tösen har verkligen sinne för dramatik, 

tänker jag. Leo skickar uppskattande blickar mot henne 

vilket retar mig en aning. 

Ett vilt skällande hörs från stranden. Det är Honda. 

Barnafötter dund rar förbi på gräset och ner mot den exalterat 

gläfsande hunden. 

– Hon har säkert upptäckt en igelkott, skrattar jag, men nu 

ropar Natan med sin grova röst. 

– MAMMA! KOM! 

Kristin som nyss glidit in i sin melankoli igen studsar till, 

far upp och börjar springa mot vattnet. Vi andra följer efter. 

Leo springer före med sjumilasteg. 

Det var inget barn som hade drunknat kan vi lättat konstatera. 

Men nere vid bryggan, alldeles vid brynet guppar ett 

besynnerligt runt föremål mot en trädrot. Leo drar åt sig det 

med en pinne. När det ligger uppe på land ser vi alla vad det 

är. 

Det är ett djurhuvud. Huvudet har tillhört en lokatt. 

Kristin kräks rätt ner på berghällen. 

114

CALLE: METALLFÖREMÅLET 

CALLE JOBBADE TILL SENT under Multikultifestivalen för att avgöra 

rangordningen på de rapporter om banden som kom in. 

Annars var det inte mycket till nyhetsstoff under rötmånaden. 

Inte ens ett litet smarrigt flickmord hade börjat sprida 

sin stank i den avstannade hanteringen. Det var ju förstås den 

försvunna tvillingmamman uppe bland regnbågsdrägget men 

inget lik hade påträffats och hon var inte lyst. Calle höll dock 

ögonen på det och han hade en god källa i den gamla tandlösa 

kärringen som bodde hos regnbågsfolket. Hon hade mot 

en ansenlig peng upplyst om att det var Rafel, den före detta 

punkstjärnan, som var pappa till tvillingarna. Men eftersom 

försvinnandet inte var polisanmält så kunde han inte skriva 

om det. Emelie Vogel hade gått ut i Kvällsextra med sin nyfunna 

perversion och där var det Thea Dahl som hade fört in 

henne på villovägar. Eller också var det bara så att Emelie aldrig 

kunde få nog av uppmärksamhet så hon fick hitta på att 

hon var lesbisk nu. Och det blev ju minst sagt uppmärksammat, 

tänkte Calle surt. Än en gång hade Kvällsextra vunnit 

loppet. Och Emelies kärleksliv eller vad man nu skulle kalla 

det, var den enda stora rötmånadsnyheten hittills. Nån galen 

kärring från Norrtäljetrakten hade ringt och svamlat om att 

hon sett ett lodjur. Hade det stämt, och hade fler ringt om det, 

så kunde det ha blivit en bra förstasidesföljetong, men det var 

osannolikt att det var ett lodjur. Tanten hade väl sett en vanlig 

fet bonnkatt. 

Calle gick till rökrummet och slog sig tungt ner i soffan. 

Han kände att han var tvungen att komma med en fläskig nyhet 

snart, annars skulle hans karriär stagnera och han skulle 

få sitta som en dammig nattreporter igen inom kort. Och det 

kanske för gott. 

När han satt sig vid sitt skrivbord igen och funderade på 

115

att ta en burgare från Mac Donalds började rapporterna 

från Multikulti att fladdra fram på skärmen. Han blev lite 

avis när han läste dem. Sen han började vicka som nöjesbas 

kunde han inte samtidigt göra glassknäcken. Och det var 

jävligt mäktigt att tillhöra rockkritikerligan på festivaler och 

konserter – de hade nästan lika stort groupiedrag som banden 

själva. Fast inne på redaktionen var det cheferna som hade 

högst status, tänkte Calle belåtet. Han hade makt att stryka 

i andras texter och till och med ställa dem. Nu kom Mallas 

knäck. Calle tyckte Malla blivit stroppig på sista tiden, sen 

han utnämnts i Veckorevyn till den hippaste popkonnässören 

som alltid var ett steg före. Calle läste därför Mallas texter 

extra kritiskt. Han hade skrivit en lång radda om Anarchaos, 

ett satanistinfluerat band som slukade eld och jonglerade med 

motorsågar och hade en del magiska riter för sig på scenen. 

Jönsigt pubertetstrams, tyckte Calle. Men det hade tydligen 

gått fett hem, publiken var i extas och Calle fortsatte läsa. De 

hade haft en bur full av katter som de i slutet hade kastat ut i 

folkhavet, en efter en. Där trillade en slant ner i Calles rubrikmaskin. 

Kasta levande katter! Det var en klar förstasidesrubrik 

som skulle reta skiten ur djurvännerna och de skulle rasa i 

tidningen dan därpå och det kunde utlösa en högljudd debatt 

med kändisuttalanden och... Nu landade bilderna i hans terminal. 

Scendekoren var ett jättepentagram och i mitten ett 

ansikte från en leopard eller liknande med uppspärrat gap. 

Calle bläddrade igenom de digitala bilderna. Viking var förjävla 

haj på att få precis rätt vinklar och detaljer. En bild föreställde 

publiken alldeles framför scenen. De dansade näck! 

Ytterligare en slant klirrade ner: masspsykos och sexuell extas 

bland ungdomar var en solklar kioskvältare. Calle zoomade 

bilden till 200 procent för att spana in brudarna. Han tyckte 

han kände igen en detalj bland de nakna kropparna, en frisyr. 

Han gick vidare för att checka om Viking hade skjutit fler 

detaljbilder. Jodå, han hajade också att nakna ungdomar var 

en hit. Häpp! Nu såg han vem den där bruden var... Yes! Det 

var för fan Emelie Vogel i egen hög person. Det måste vara 

116

hon med de där yviga hårtofsarna och jättebomberna. Fanns 

det ingen bild där hon syntes tydligare, nej, hon skymdes av 

en massa andra hysteriska nakendansare. Calle gick över till 

texten igen men där stod inget om Emelie. Kunde inte Mallatönten 

haft ögonen med sig? Han hade ingen nyhetsnäsa. 

Han ville bara softa runt och känna sig ball. Calle ringde 

Mallas nalle och frågade om han sett Emelie men det hade 

han inte, svarade han tjockt. Han var full den dumme åsnan. 

Viking då. Nä, han hade heller inte kunnat urskilja Emelie. 

Han såg mycket sämre än sitt objektiv, flinade han. Också på 

röken. Själv är bäste dräng, tänkte Calle och plöjde iväg mellan 

kontorskärmarna till Kajsa. 

– Nu har vi en jävla grej, sa han. Multikultifestivalen förvandlades 

till en hysterisk satansdyrkan. De kastade levande 

katter och folk dansade nakna och här kommer esset: jag såg 

en skymt av en spritt språngande Emelie Vogel i folkhavet, 

men jag måste kolla upp det. Jag sticker nu genast. Annars 

kör vi upp djurplågarvinkeln och sexorgiegrejen. 

– Bra, sa Kajsa. Bara inte Kvällsextra nosat upp samma 

spår. Kör hårt nu då och keep in touch. 

Calle satte kurs mot Brovattnet och stannade uppe i backen 

där han funderade över lämplig strategi. Klockan var drygt 

halv tolv. Oops, nu började det hända saker därnere. Sannes 

dörr öppnades och hon kom ut med Emelie i hälarna. De vek 

runt knuten och Calle fick brått att ljudlöst ta sig ur bilen för 

att smyga efter. 

Kvällen var kylig och både Sanne och Emelie var påpälsade. 

Sanne hade en vid poncho och Emelie en stor fleecetröja. 

Deras ben stack fram som tandpetare under de tjocka 

ytterplaggen, det såg lite kul ut. Bägge var lika smala. Men 

de rörde sig olika. Sanne hade en mer energisk och ryckig 

gångstil, Emelie gick lojt och med längre steg. Promenaden 

fortsatte upp genom skogen. Det var svårt för Calle att hålla 

distansen utan att samtidigt tappa siktet. Skogen kryllade av 

stigar och det var mörkt. Lyckligtvis hade Calle på sig sin 

svarta kavaj. Egentligen hade han ju bara velat få ett rakt svar 

117

från Emelie beträffande hennes ohämmade och spontana nakendans 

på Anarchaos spelning men eftersom Sanne-skatan 

var med henne gick det inte att ge sig till känna. 

Sanne tände en ficklampa nu. Bra, då såg Calle bättre. De 

vek av åt väns ter, in i ett skogsparti med unga trädstammar 

som alla var brutna ett par meter upp. Calle förstod att detta 

var platsen som folk hade avlagt ufo-rapporter om för snart 

nådde de en stor glänta som Calle kände igen från bilder i 

tidningen. Då gick det också upp för honom att Sannes misslyckade 

häxfest hade ägt rum här; gräset var alldeles svett 

och bränt. 

Han ställde sig bakom ett träd och kikade. Sanne och 

Emelie gick över ängen till en plats där de satte sig på huk. 

Sanne plockade fram nåt ur sin väska. Det måste ha varit 

en liten spade för nu började hon gräva. Efter en liten stund 

tog Emelie av sig sitt halsband och gav det till Sanne som 

hade en stor svartaktig avlång klump framför sig. Därpå tog 

Sanne upp nåt blankt och spetsigt, en kniv var det nog. Hon 

karvade i den där – vad var det, Calle kisade för att kunna 

se, nåt stack ut från sidan – var det en död råtta, tro? Eller en 

fågel? Nu stoppade Sanne Emelies halsband i det där svarta 

stycket och la ner det i hålet varpå hon fyllde igen med jord. 

Vilka knäppa brudar! Sanne bredde ut sina armar och gjorde 

några rörelser. Calle kunde höra nåt otydbart mummel från 

henne. Emelie och Sanne tog om varandras handleder och 

satt i skräddarställning ett par minuter, därefter reste de sig 

och kom emot honom. Vad skulle han nu göra? Skulle han 

gå fram och lägga korten på bordet som den murvel han 

var? Kanske låtsas som om han bara råkat gå förbi? Annars 

skulle han ju inte kunnat få bekräftat om Emelie varit på 

Multikultifestivalen. Men vänta nu... Hennes handleder var 

synliga sen Sanne hållit om dem, tröjan hade åkt upp och se 

där, se där. Hon hade kvar inträdesarmbandet från festivalen. 

Alltså hade hon besökt den. Calle pustade ut och stod blickstilla 

bakom trädet me dan tjejerna passerade. Så fort de kommit 

utom hörhåll gick Calle fram mot platsen där de suttit. 

118

Han såg sig om och kände lätt torgskräck men ängen var tom 

och han började snabbt gräva. Undan fick det gå för här ville 

han inte stanna länge. Det var nåt läskigt spooky över det här 

stället. Buskagen viskade av ett starkt vinddrag. Nu kände 

han ett mjukt föremål nere i jorden, fjädrar. Han försökte få 

tag med handen om det och grävde sig under. Då stötte han 

på nåt hårt, nåt som kändes som en cylinder. Här grävdes det 

visst ner både det ena och det andra. Calle plockade upp den 

fjäderförsedda klumpen, isch, det var ju ett fågelas! Han la 

det åt sidan och återgick till att krafsa i hålet för att få upp 

metallröret. Sådär, nu fick han grepp om det... AJ! Vad var 

det där? Det blev totalmörkt. En fågel eller nåt hade flugit 

rätt på hans ansikte och nu märkte han hur en bindel knöts 

hårt runt hans huvud. Han kunde inget se och famlade bakåt 

med händerna för att gripa om jäveln som överfallit honom 

men då låstes Calles armar bakom ryggen i ett järngrepp och 

han rycktes brutalt upp, fick en knuff i ryggen och beordrades 

framåt marsch av en djup, skallrande röst. Hans händer var 

ännu fastlåsta och när han försökte sparka bakåt fick han ett 

så hårt slag på svanskotan att han var nära att segna ner på 

marken. Han tvingades framåt en femton tjugo steg tills det 

tog stopp och han kände att han stod tätt inpå en trädstam. 

Hans händer lossades men fördes bryskt framåt och när han 

försökte dra dem till sig fick han en spark mot smalbenet. 

Han stod fjättrad vid stammen och var nu andlös av skräck, 

för han förstod att den han hade att göra med kunde döda 

honom och han började tigga om nåd. Han darrade och grät 

och erbjöd sig att göra vad som helst... 

– Det gör du redan, skitmurvel, svarade den hemska 

omänskliga rösten. Och här ska du få nåt att skriva om. 

Ett vedervärdigt skratt hördes och Calle ville tro att han 

drömde för i samma ögonblick lossade råskinnet hans bälte 

och drog ner brallorna på honom och det här var värre än allt 

han hunnit tänka och kunde ingen gud rädda honom! Han 

skrek på ett hest sätt han inte kände igen och fick ett slag mot 

nacken med ett metallföremål, förmodligen en pistol. 

119

– Hur många hål ska jag behöva täppa igen på dig? röt 

den underjordiska stämman och särade på Calles skinkor. 

Han ville dö. Just nu ville han inget hellre än att dö. Allt var 

skonsammare än att känna hur ett tjockt kallt metallföremål 

pressades mot hans ändtarm och våldsamt kördes uppåt. 

Smärtan fick det att slå eldsflammor framför hans ögon trots 

att allt var svart och han grät medan han kräktes tills han 

slutligen domnade av. 

Calle vaknade upp, liggande på den kalla marken. Det molade 

i hans bak och han hade värk i nacken och benet men 

hans händer var fria. Långsamt gjorde han sig kvitt ögonbindeln. 

Det var natt. Träden susade. En uggla flög mellan 

trädtopparna och hans hjärta varvade igång. Runt honom var 

det tomt. Han hade byxorna nerdragna och såg till att få upp 

dem innan han satte av i flygande fläng mot staden. 

Det var knappt att han kunde sitta på bilsätet på grund av 

ömheten i ändan men han lyckades ta sig hem. 

Maria satt uppe och väntade. 

– Var har du varit? sa hon skärrat och fimpade hårt ner i 

askfatet. De har ringt från jobbet minst hundra gånger. Du ser 

grön ut i ansiktet, utbrast hon sen. Vad har du råkat ut för? 

– Ring till Kajsa på jobbet, lyckades Calle pressa fram. Säg 

att Emelie Vogel är grön. 

Maria tittade bara frågande på Calle som om han inte vore 

klok. 

– Men för i helvete, gör som jag säger! morrade Calle och 

Maria tog luren medan hon skakade på sitt kruspermanentade 

hår. 

Calle tog två Alvedon och törnade in i sovrummet. Strax 

satt Maria på hans sängkant. 

– Vi måste tala ut, sa hon. 

Dumma fruntimmershoppa! Att hon aldrig kunde ha den 

minsta timing. Calle flög upp och tog henne hårt om kinderna 

så läpparna gled isär. 

– Nu låter du mig sova, okej! väste han. 

120

Maria kom inte in och la sig bredvid honom den natten. 

Hon sov i soffan. Men Calle hade värre saker att bry sin 

hjärna med. Skulle han berätta om överfallet? För polisen? 

För tidningen? För Maria? Detaljerna kunde han definitivt 

inte redogöra för. 

När Calle skulle lägga sin morgonkabel kändes hans arsle 

som citytunneln och han skulle behöva låna en OB, modell 

extra plus, av Maria. Han fick nog fan sjukskriva sig. Men 

när Maria kom in i köket med rufsigt hår och chockrosa morgonrock 

och sa att hon fått nog, då packade Calle en väska 

med kläder, snodde en karta starka värktabletter ur Marias 

badrumsskåp och klev för sista gången ut genom hennes port 

på Ringvägen. 

Nu var det inte fråga om annat, tänkte han, än att han var 

drabbad av en förbannelse. 

EMELIE: MARRITTEN 

DRÖMMEN BÖRJADE ALLTID på samma sätt: hon satt ensam i soffan 

i sin mammas hus. TV-n gick på av sig själv och ur den 

strålade ett brandgult ljus som fyllde rummet och bländade 

henne. Vagt kunde hon se en man närma sig. Han gick inte, 

han svävade. Hon stelnade till och blev sittande i soffan. 

Mannen gav henne en injektion i låret och därefter fördes hon 

in i TV-n, in i det orangefärgade skarpa ljuset. Blev lagd på en 

brits. Skenet från strålkastare rusade mot henne. Hon kläddes 

av. Mannens röst gick på ett lägre varvtal, ett djupt och 

långdraget mummel. Han kom närmare med ett avlångt föremål, 

en metallstav. Han tänkte erövra henne, ta kontrollen, 

invadera systemet, hennes kropp, tankar, själ, ja, allt som var 

Emelie. Hon försökte skrika, röra sig, men hon var förlamad 

och stum och hon kände det kalla främmande föremålet föras 

in. Kylan spreds. Det var som att bli tvättad med sprit inuti 

och det sved och kylde, lemmarna domnade och hon visste att 

hon blev nedfrusen. Mannen stod framför henne. Hon såg in i 

121

hans ögon och de var... De var blänkande, svarta, inte mänskliga 

och genom dem drogs hon in i den vindlande, snurrande 

tunneln och hittills hade hon alltid lyckats vakna men hon var 

så rädd, så ohyggligt obeskrivligt rädd att hon skulle sugas in 

för gott och att fasan skulle bli hennes eviga tillstånd. 

Nu låg hon bredvid Thea som strök henne över pannan. 

Den var översköljd av svett. 

– Hur länge har du haft den här marritten? frågade Thea 

försiktigt. 

– Sen mamma dog, svarade Emelie. Då började jag drömma 

om det här men först var det lustfyllt. Jag kände hur jag fick 

kraft och en styrka jag inte anat hos mig själv. Sen började jag 

känna att styrkan togs över av en annan makt fastän den satt 

i mig. Emelie kröp ihop. 

– Varför har du inte berättat tidigare? 

– Jag är så himla skraj, pep Emelie. 

– För vadå? 

– Att bli... invaderad. 

– Av vad? 

– Av det mörka, det omänskliga, oförklarliga. Att inte 

kunna bli förstådd eller nådd, att bli ett... ja, ett ufo. 

– Du och Sanne tar ju det mystiska och oförklarliga på allvar, 

sa Thea. Har du talat med Sanne? 

– Jag berättade för lite mer än en vecka sen och då gick vi 

till Älvängen och grävde ner min talisman. 

– Vilken talisman? 

– Den jag haft runt halsen i den lilla mörkröda skinnpåsen. 

– Var har du fått den ifrån då? 

– Jag stal den ur Sannes butik första gången jag träffade 

henne, efter att hon spått mig. Men det vet inte Sanne. Och 

hon visade inga tecken på att känna igen den. Se inte så 

bestört ut! bad Emelie när hon såg Theas rynkade panna. 

Talismanen är inte värd en massa pengar. 

– Men varför grävde ni ner den? frågade Thea oförstående. 

122

– Sanne tyckte den avgav negativ energi och frågade hur 

länge jag haft den och så tittade hon på den och sa att det var 

en marstalisman och att såna inte var att leka med, särskilt 

om man inte visste vem som tidigare burit den och varför. 

– Delvis kan jag hålla med, nickade Thea. Smycken är speciella 

ägodelar. De bär alltid en besvärjelse eller ett budskap. 

Själv skulle jag nog akta mig för att bära ett stulet sådant. 

– Ja, och Sanne misstänkte att styrkan jag fått ur talismanen 

var positiv till en början men att den sen transformerades 

till nåt destruktivt. Att den liksom muterades när den blev 

verksam. 

– Jaja, sa Thea. Sånt tror jag vad jag vill på, men kändes det 

bättre att gräva ner den där tingesten så gjorde ni ju rätt. 

– Jag vet inte än, sa Emelie. Det tar nio dygn för kraften att 

försvinna. Sanne la talismanen inuti en död kråka och dödskraften 

ska omsluta den vilda energin. Ikväll har det förresten 

gått nio dygn. 

Emelie kände ett obehag rysta i bröstkorgen och leta sig 

upp mot strupen. Hon kved till. 

– Hur är det med dig? undrade Thea och såg på henne med 

sina fina sammetsbruna ögon. 

– Vad ska det bli av mig? gnydde Emelie tyst. 

– Det är ju redan nåt av dig, tröstade Thea. Du ska spela 

in en skiva och du har blivit en förebild för en massa kvinnor 

som nästan hade förlorat hoppet om att det fanns nån värdighet 

i att vara kvinna. 

– Jo, men jag får de här impulserna. Det är som om nån röst 

i mig säger åt mig att blotta mig varje gång jag är ute i nåt 

offentligt sammanhang. Kameror och strålkastare ingår ett 

slags pakt med den där rösten. Ibland räcker det med folks 

blickar. Som på Multikultifestivalen när jag dansade naken. 

Eller på kräftskivan ute hos Kristin och Leo. Och nu skäms 

jag så fruktansvärt! Varför vill jag visa mig naken jämt? 

Egentligen vill jag ju inte alls det. Jag vet inte varför det 

hela tiden blir så. Nåt tvingar mig. Ni satt alla där och hade 

halvtråkigt och så kom jag i fokus. Det är som ett uppdämt 

123

ehov. 

– Ja, men det är väl just ett uppdämt behov. Du fick ju aldrig 

stå i centrum under din uppväxt, det var din egocentriska 

mamma som tog all plats och du var beroende av henne fastän 

hon inte var som en mamma bör vara. Sen blev du plötsligt 

föremål för hela Sveriges uppmärksamhet men det var ju din 

mammas vilja det också. Och så tog du kanske för första 

gången herraväldet över din situation. Sen hände allt väldigt 

fort och medier har stor makt över människors självuppfattning. 

Det blir som en drog för många att synas och höras jämt 

för annars tror de att de på nytt hamnar på den skuggsida de 

klivit ut ur. Jag tycker att du ska försöka landa i dig själv och 

dra dig undan strålkastarljuset ett tag nu, faktiskt. Särskilt 

som du får de här impulserna att göra skandal. 

– Kan inte du skydda mig? jämrade sig Emelie. 

– Jag ska göra allt jag kan, min lilla kissemiss. Men jag 

undrar ändå om du inte skulle behöva gå i terapi för att reda 

ut dina barndomssår. Häxkonster i all ära men terapi ger en 

lite mer jordnära självförståelse. 

– Du tycker att jag är en dårgök? gnällde Emelie. 

– Men snälla nån, alla går i terapi nuförtiden! Det finns väl 

inte en människa i det här sjuka samhällssystemet som inte 

påverkas. Varför inte tala med Leo om saken? Han är ju trots 

allt en erkänt duktig psykiater. 

Det började ljusna och Emelie kunde somna om nu, kände 

hon. Ett hest kraxande hördes från trädgården. Hon gick upp 

för att stänga föns tret och såg den svarta kråkan – eller var 

det en korp? – sitta på det nakna lilla trädet vid staketet. En 

mörk lång figur dök upp runt hörnet. 

– Vem är det? frågade Emelie. Thea reste sig och kom fram 

till fönstret i sin vita särk. Hon såg ut som en ängel, nej, hon 

var en ängel, kände Emelie när Thea la en trygg arm runt 

hennes axlar. 

– Å, det är Rafel, sa hon. 

– Känner du honom? 

– Ja. Eller nej, det kan man inte säga. Ingen känner honom, 

124

skulle jag tro. Han vankar omkring i sin egen värld. Ingen får 

nåt vettigt ur honom. 

– Är han knäpp? 

– Nej, inte det heller. Han är bara väldigt inbunden. Han är 

förresten pappa till Natan, du vet Kristins äldste son. 

– Jag ser det nu – de rör sig likadant. Men vad gör han här 

vid en så udda tid på dygnet? 

– Fråga inte mig. Han bor där uppe hos regnbågsfolket. En 

gång var han rockstjärna men sen hoppade han av alltihop. 

Det var medan han var med Kristin. 

– Lever han ensam? 

– Nej, han har en dam och de har tvillingar ihop. Men det 

verkar som om hon har flytt fältet, eller rest bort, jag vet inte 

vilket. Rafel var och frågade Sanne för några veckor sen om 

hon sett Luma. 

– Luma. Det var ett häftigt namn. 

– Ja. Hon kanske är tillbaks nu. Nån måste ju ta hand om 

bebisarna. 

– Är barnen så små? 

– Ja, hon ammade när jag var uppe hos regnbågarna. 

– Vad gjorde du där egentligen? Sanne sa att det stått i 

tidningen om ditt besök däruppe men hon ville inte att jag 

skulle läsa tidningarna då. Det var ju i den vevan när det var 

så mycket skriverier om misstävlingen. 

– Jag skulle bara framföra ett meddelande till Rafel. Det 

var så rörigt då som du vet, med Kristin och vad som hänt 

henne. Hon värdesätter ju allt som växer och äppelträdet du 

ser där framme vissnade hastigt och lustigt, eller lustigt var 

det förstås inte alls – det var Rafels träd får jag väl poängtera 

– och när människor drabbas av gruvliga händelser brukar de 

ibland omprioritera, så de riktar in sig på det gripbara istället. 

Sila mygg och svälja kameler, kan man säga. Kristin blev 

våldtagen i redskapsboden men det hon verkade mest angelägen 

om innan hon kom under vård var att jag skulle tala om 

för Rafel vad som hänt med hans träd. Så då gjorde jag det. 

– Vad sa han då? 

125

– Du, vi går undan från fönstret, sa Thea och drog med 

sig Emelie. Han står och tittar rätt hitåt. De gick och la sig i 

sängen. Ja, vad han sa då, återkopplade Thea. Han ryckte på 

axlarna. Kanske hade han redan sett det, för han hade tydligen 

varit här nere och lånat en spade dan innan. 

– En spade? 

– Ja. Han har väl inte så många att låna saker av. Folket 

där uppe är ju inte direkt materialistiskt lagda. Och Kristins 

redskap är av hög kvalitet. 

– Men varför planterade han ett äppelträd i er trädgård? 

– Ja, var skulle han annars plantera det? Hans egen tomt 

kan ju Stockholms stad närsomhelst annektera och han ville 

väl ha trädet där det fick stå orört. Luma kom varje höst och 

plockade äpplena. De var väldigt vackra, lite rödstrimmiga, 

en ganska ovanlig sort, tror jag. Men vi tog ald rig av deras 

äpplen så jag vet inte hur de smakade. Men du – nu slutar vi 

prata om Rafel. Han är inte så intressant och vi behöver sova. 

Puss, kissemiss. 

Thea pussade Emelie på näsan och hon somnade långsamt 

in. Då och då seglade bilden av den svartklädde Rafel upp för 

hennes inre syn. Det var som om han inte var riktigt verklig. 

Hon hamnade i ett mentalt ingenmansland mellan vaka och 

sömn. Där reste sig visionen: en hög svart bågformad port 

slogs upp. I mitten Rafel med armarna utsträckta, vitt ljus 

som strålade fram ur öppningen, i ena handen bar han en stav 

som gnist rade i regnbågens alla färger. Han förde samman 

händerna och höll staven framför sig, elektricitet slog ut från 

den och därefter förvandlades Rafel till ett högt svart fyrtorn 

som blinkade mot Emelie. Bakom svallade ett hav och vågornas 

brus tog henne med sig, gungade henne bakåt i tiden till 

den lugna ombonade fostervilan. 

126

SANNE: LYNX 

SANNE HADE SLARVAT med sin månritual. Hon satt i sängen 

och gjorde ett sista försök att måna sig, lät handflatan glida 

över lår, sköte, höfter, mage och så brösten. Jag är fulländad 

kvinnlig form, mumlade hon. Om och om igen. Tänkte 

sig bergskristallen. Ljuset från den som tände upp dolda 

vrår. Men det var för sent. Det gick inte att fly från det 

längre. Sanne hade känt knutorna i bröstet i över en månad 

nu. Och de gav inte vika. De bara växte. Hon blundade 

hårt och ruskade på skallen. Skulle hon? Hon som... Men 

Sanne fick acceptera att sjukdomen hittat en blotta i hennes 

cellförsvar. Hon blev tvungen att söka hjälp och det fanns 

bara en helbrägdagörare hon visste rådde bot på elakartade 

tumörformer. Det var Erina, som hade healat den danska 

rocksångerskan Tove Hansen, en gammal kompis till Sanne 

från hennes köpenhamnstid. Tove och Sanne hade åkt till 

Hälsingland och hälsat på healerskan sedan Tove blivit frisk 

från sin cancer. De hade stannat där uppe hos Erina i några 

dagar. Hon kom från maorifolket på Nya Zeeland och både 

de vita och de svarta krafterna lydde henne blint. Sanne hade 

aldrig stött på någon med så ren och så sofistikerad magisk 

kraft och skicklighet. Hon behärskade den så fulländat att 

hon kunde jonglera med den. Trots sitt vemod, så log Sanne 

inom sig vid minnet av Delsbostämman, där Erina velat retas. 

Hon fick genom sin välriktade tankekraft brallorna att åka 

ner på en testosteronstinn motorcykelknutte och de hade på 

behörigt avstånd vikt sig dubbla av skratt åt hans välförtjänta 

degradering. Erina kunde få två harar att springa i en åtta tills 

de släpptes ur hennes kraftfält. Och hon kunde få vinden att 

sjunga. Men hon tog aldrig emot pengar för annat än reda 

varor, inte för sina tjänster för då skulle magin gå förlorad. 

Hon sålde örtpåsar och ouijabrädor hon tillverkade av ekträ. 

127

Folk vallfärdade till henne och sände henne gåvor av varierande 

slag. Det mesta gav hon bort i sin tur. Sanne hade fått 

en indianponcho av henne som hon ännu använde och till 

Tove hade hon skänkt en trolltrumma. Det måste ha varit 

fem år sedan hon varit i Hälsingland, tänkte Sanne när hon 

kramade Dillon och Zoe adjö. Zoe hade varit så liten då. Nu 

var hon en tonåring och Sanne kände medan hon tryckte sin 

dotters kropp mot sin de späda knoppande små brösten. Och 

drog en suck över sitt egna, angripna. Vilken tur att hon hade 

barn ändå, och att de var friska. Just som Sanne skulle gå ut 

genom dörren ringde det. 

– Jaa! svarade hon snävt. Det var Calle. 

– Värst vad du verkar sur, sa Calle stött. 

– Jaha. Och? Vad vill du mig? Vill du kanske ha kontakt 

med Emelie? Så att du kan glädja dina chefer med lite rubrikfläsk? 

En liten orgie eller så. Jag hörde Emelie rapa nyss – det 

kan bli en jättegrej, du får den. Utan tipsarvode. 

– Lägg av nu, bad Calle. Jag ringer om en allvarlig sak. 

– Men snälla du, dina ärenden är väl alltid allvarliga, 

avbröt Sanne. Det var ju en högst väsentlig information till 

svenska folket du gav för ett par veckor sedan då Emelie blev 

uthängd för att hon roade sig på ett utomhusgig. Hur var det 

du fick till det nu igen? ”Skandalmissens vilda sexdans med 

satanssekten”, så var det va? 

– Det var inte Emelie jag sökte. Det var dig. 

– Du vill veta när nästa häxfest ligger på lut, förstår jag. 

– Nej, jag måste bekänna en sak, sa Calle lågt. 

– Har du provat med en psykolog, eller kanske en präst. 

Eller du kanske kan överlämna dig till polisen om det är ett 

brott du begått, sa Sanne med frätande tonfall. Calle var 

verkligen ingen hon ville ha ett förtroligt samtal med. 

– Nej, Sanne. Jag kan inte gå till polisen med det här. Jag 

har alltså... Här började Calle snyfta. Jag har blivit våldtagen... 

Nu lipade han. 

– Men det är väl klart du kan gå till polisen. Vad blandar 

du in mig i det för? 

128

– Du kanske känner han som gjorde det, sa Calle vädjande. 

– Varför i hela friden skulle jag känna sådana typer? fräste 

Sanne. Nu fick han väl sansa sig. 

– Jo, för att det skedde på den där platsen. 

– Vilken plats? 

– Där ni har era riter. Jag följde efter dig och Emelie. Ni 

grävde ner något. 

– Men din vidriga spion! Du tröttnar visst aldrig på att... 

– När ni hade gått blev jag överfallen av en galning, och jag 

tycker det pyr om den där våldtäkten Leos kärring råkade ut 

för. Det skulle kunna vara samme man och jag vill nita den 

jäveln, hajar du? 

– Javisst, men jag fattar ännu inte vad jag har med saken att 

skaffa. Att du inte tar och besvärar Kristin istället. 

– Hon hatar murvlar. 

– Det gör vi alla, Calle. 

– I dina kretsar kanske, mumlade Calle förnärmat. Men du 

känner till den där gläntan uppe på berget. Du har ju besökt 

platsen en massa gånger, eller hur? 

Sanne svarade inte. 

– Och det var där folk påstod att de sett ett ufo, fortsatte 

Calle. Jag vet att du döljer något för mig. Jag hör det på dig. 

Men tänk om det är du som råkar ut för galningen nästa 

gång, då! Han tycks ju operera i dina trakter. 

– Skriv om skiten vetja, svarade Sanne hånfullt. Det brukar 

ju vara ditt recept mot det mesta. Nu måste jag ge mig iväg, 

hejdå. 

– Vi hörs, suckade Calle. 

Sanne tänkte på överfallet uppe vid Älvängen. Vem kunde 

det ha varit? Vem ville ge sig på en murvel? Och vilka var 

det som använde sig av deras ritplats? Vad var de ute efter? 

Sanne såg på klockan. Den var redan två. Hon fick trampa 

sulan i botten om hon skulle hinna fram i hyfsad tid. Hon 

satte på bilradion. En nyhetsuppläsning började. De fällde in 

ett reportage om den nya terrorismen. Sanne skruvade upp 

129

volymen. De farligaste samhällsfienderna påstods vara 

crackerterroristerna som utförde attentat på de stora digitala 

motorvägarna och också spred virus, hackade sig in i 

topphemliga dokumentbaser och flyttade pengar. Crackerverksamheten 

hade växt lavinartat sedan en generation finniga 

datanördar nu blivit vuxna och rovgiriga. De kunde 

sätta ett hisnande pris på de kunskaper som de så oskyldigt 

tillägnat sig på pojkrummen bara för att dessa stackars blyga 

tonåringar inte vågade stöta på brudar. Detta var den intervjuade 

expertens omdöme och han ville uppmana föräldrar 

att hålla sig informerade om vad deras barn gjorde på datorerna. 

– Systemet har verkligen sett till att skapa sina terminators, 

sa Sanne högt för sig själv och fnös. Först lägger myndigheter 

och näringsliv ut all sin sekretessbelagda information på data, 

sedan blir de upprörda när säkerheten är så dålig att utomstående 

kan ta sig in i baserna. 

Den andra allt vanligare formen av terrorism, fortsatte 

reportern, var den extremt farliga och illegala handeln med 

kärnbränslen, i synnerhet plutonium som hade blivit ett 

mycket attraktivt betalningsmedel på den svarta marknaden. 

Av en liten mängd plutonium kunde ett kärnvapen tillverkas 

och idag forslades plutonium över gränserna i en omfattning 

som myndigheterna hade väldigt knapphändiga uppgifter om. 

Även den extrema falangen av miljövännerna hade anammat 

farliga påtryckningsmetoder som kunde sätta rikets säkerhet 

på spel. Greenpeace var rena västanfläkten mot den unga 

militanta nygröna rörelsen. Det ryktades att även de hade 

kommit över radioaktiva ämnen för att eventuellt använda i 

sin kamp. Forskaren befarade att en ödesdiger styrkemätning 

kunde komma att utlösas mellan den svarta och den gröna 

terrorismen... 

Sanne knäppte av radion. Forskares profetior stämde aldrig 

in. Sannolikt är väl, tänkte hon, att den svarta och gröna 

terrorismen skulle börja jobba ihop och det var en otäck farhåga. 

Det är så mörkt på vår arma planet... Gråten svällde i 

130

näsgångarna och bubblade upp i ögonvrårna. Sanne grät och 

styrde norrut, hon hade inte gråtit sedan, ja det mindes hon 

knappt, och nu knakade det i hennes fogar, hon grät ut, lät 

tonerna komma som de ville, en ödslig klagolåt i en gammal 

Cadillac på en europaväg mot Norrland. Hon hade knutor 

i sitt bröst och en bågnande behållare fylld av tårar och den 

brast. Bakom henne lades mil till mil och när hon nått Gävle 

var behållaren tömd, tårarna slut. Sanne svängde in på ett 

vägcafé. En kopp te, en svampig ostfralla. Hade inte gett 

upp. 

Stenen med de brinnande lodjursögonen mötte Sanne när hon 

traskade ner mot Erinas torp. Det hade ännu inte blivit helt 

mörkt. Vattnet gav henne en välkomstblinkning som nådde 

upp ovan de låga dimslöjorna. Dimbankarna doftade jord, 

fukt, förmultning. Kylan var på väg; hösten stod på lut. En 

lykta skimrade från den lilla verandan. Sanne var framme. 

Hon knackade på dörren. 

Erina tog henne om överarmarna, höll henne kvar och 

backade ett steg. Granskade henne omsorgsfullt. Sanne lät 

ridån falla och släppte in. Hon var naken, sedd. 

– Jag ser, sa Erina. Du har fått in en objuden gäst. 

Sanne nickade och Erina ledde fram henne till den knastrande 

björk vedsbrasan där hon fick slå sig ner på den mjuka 

divanen. Erina la en kudde bakom Sannes rygg och bar fram 

en fotpall. Allt såg ut som det gjort fem år tidigare med undantag 

av lodjursfällen framför spisen. Erina la genast märke 

till att Sanne betraktade den. 

– Fällen är en gåva från en man som hade svår ischias. Den 

har tillhört hans farfar. Förr var lodjurskinn det finaste man 

kunde ha. Det spanns många myter om lo. Man trodde att de 

kunde se genom väggar, och att deras urin förvandlades till 

bärnsten. Klorna gjorde man smycken av som ansågs skydda 

bäraren. I år har lojakt varit tillåten; stammen har tydligen 

ökat för de har börjat riva ren. 

Dörren öppnades och en kvinna med stumt ansikte och ihå- 

131

lig blick steg in. Just när Erina presenterade henne såg Sanne 

att det var Luma. 

– Hej, Luma, sa Sanne. Vad gör... 

Erina satte fingret framför munnen och ruskade på huvudet. 

– Luma behöver inga frågor, förklarade Erina. Allt har sin 

tid – tala har sin tid och tiga har sin tid. 

Luma nickade ett hej åt Sanne och satte sig i korgstolen 

vid fällen där hon lät sin tomma blick reflektera elden. Hon 

verkade autistisk. Vad hade hänt henne? Visste Rafel att hon 

var här? 

Erina satte ner tekannan och kopparna på det lilla mässsingsbordet. 

– Lo får du inte träffa den här gången heller, sa hon och satte 

sig i gungstolen. Han är ute på en av sina långvandringar 

och kommer inte tillbaks förrän i november. 

Sanne betraktade länge tavlan med den säkerligen förskönade 

ynglingen. Han höll en vandringsstav i handen, var barbröstad 

och hade khaki shorts och sandaler. Näsan var liten 

och näsvingarna breda. I den ena av dem satt en guldring. 

Erina hade också en guldring i näsan. Var Lo hennes son? 

Erina yppade inget om Lo och det Erina inte yppade var saker 

som folk inte skulle ha nytta av att veta, det kände Sanne till. 

Därför frågade hon sällan Erina om något. Erina berättade 

det som behövde berättas utan att man bad henne. 

– Det har skett något därnere, sa Erina. Något som kan 

få vittgående konsekvenser. Du låter dig stressas av det, eller 

hur? 

– Jo, sa Sanne. För första gången på länge, ja sedan skilsmässan 

från Latte, har jag tappat greppet. Jag har stött på 

rovdjursdemoner tidigare men... 

Luma störtade plötsligt upp ur stolen och gick upp för 

trappan. 

– Är hon alltid så där? kunde Sanne inte låta bli att fråga. 

– Låt oss släppa taget om Luma. Hon bär på något som 

måste få ta tid på sig att mogna. Vi talar inte heller om det 

132

hon och jag, men jag väntade henne hit när hon kom och det 

vet hon. Nå, du talar om rovdjur. Men vi är ju inne i mutationernas 

tid nu. Även demoner muteras. 

– Du menar att det är en mutant som invaderat oss? 

– Kan så vara, svarade Erina och gick för att hämta sin kristallkula. 

Nu får jag vänta på att dimmorna klarnar först, sa 

hon när hon satt sig och kupat händerna om kulan. Hennes 

chokladbruna ögon glimmade till. Ett ljus föll över hennes 

vida rostfärgade kaftan. Jag ser det orange ljuset igen, återtog 

hon. En eld brinner i en cirkel. Något stiger upp i elden... 

Erina blundade och när hon tittade upp rynkades hennes 

panna av koncentrationen. Sanne kunde visualisera spänningsfältet 

mellan Erina och kulan – det sprakade blått. Ett 

kattdjur, mumlade hon, tänder, nej vänta, det änd rar form... 

En ung kvinna, hon bär ett halssmycke, ett runt, nu växer det 

runda, det lyser, det åker uppåt, nu försvinner det... En svart 

man kliver fram. Han bär på något långt föremål, en käpp, 

nej en stav, den lyser, den hör inte till... Den hör inte till! upprepade 

Erina bestämt. 

– Hör inte till? frågade Sanne försiktigt. 

– Den hör inte till Gaias balans, svarade Erina och sedan 

blev hennes röst åter dröjande. Ett hjärta slår... ett foster, tror 

jag. Jag ser ben och armar, nu kommer katthuvudet igen, det 

öppnar munnen, nej nu går det för fort, nu försvinner färgerna. 

Det är dimma igen... Jag kan skymta fyra bokstäver: 

ett X, ett N, ett Y, ett L. 

– XNYL? sa Sanne. 

– Ja, eller baklänges: LYNX. 

– Det känner jag igen. 

– Ja. Lynx är latin för lokatt. 

– Varför dyker lokatter upp överallt? frågade Sanne. 

– Lo är ett fin djurart så länge den finns där den ska finnas 

och vi låter den vara i fred. Men den har varit nära att utrotas 

många gånger. Och felina fenomen är en välkänd kunskap 

inom folktron. 

– Felina fenomen? upprepade Sanne vetgirigt. 

133

– Ja. Stora kattdjur som vanligen är omöjliga att fånga är 

den största kategorin djur som dyker upp på fel ställe. De är 

också kända för att vara listiga – de går ofta tillbaka i sina 

egna spår för att förvilla förföljare. Vi har alltså något att bita 

i. Titta på eldbröllopet! Erina pekade mot brasan där små 

glödande punkter vandrade fram i en snirklig bana. Ser du 

vad jag ser? sa hon efter en stund. 

– Sex sex sex, svarade Sanne häpet och påmindes om att 

hon sett samma tal på sin bildskärm och på Älvängen. 

– Ja. Vilddjurets tal. 

– Då tror du att det rör sig om en vilddjursdemon, alltså? 

frågade Sanne. 

– Nej, bara till en viss del. Det finns något främmande inblandat. 

– Ufon? 

– Jag är inte säker. Det måste inte komma från en enda 

rot, förstår du? Det finns teknik och det finns kemi i det. 

Destruktiv teknik och kemi. 

– Sådant som förstör vår planet, mumlade Sanne. Kan vi 

hindra det? 

– Jag blandar mig inte i dylika skeenden. Jag har slutit en 

vapenvila för många år sedan. Onda makter finns och jag 

kan granska dem och beskriva dem men jag håller fingrarna 

borta. Däremot kan och vill jag hjälpa din kropp att hela sig. 

Lägg dig ner så ska jag frilägga energin. Berätta lite först. 

– Jag har förlorat min lek. 

– Lek? 

– Ja, jag hade en låtsaskamrat, en symbol för min energi. 

Silver Moon. Jag brukade ha mentala lekar och gags med 

henne. Men sedan jag släppte in Emelie har Silver Moon försvunnit. 

Emelie har för mycket spretig och oriktad kraft. Och 

det konstiga är att hon liknar Silver Moon, men hon är utom 

mitt energifält, min påverkan. Fast hon tränger omedvetet in 

och rubbar min energi. 

– Denna Emelie kan ha släppt in Silver Moon men hamnat i 

en annans energifält, sa Erina långsamt. Vi låter Silver Moon 

134

vila nu och ett tag framöver. 

Sanne la sig på divanen och drog upp tröjan. Erina skulle 

hela henne. Hon var i goda händer. 

Med slutna ögon tog hon emot Erinas läkekraft. 

Det fanns ont, men det fanns också gott. 

135

FJÄRDE MÅNADEN 

Alla organ är nu färdigbildade och embryot har blivit ett foster. 

Ögonen är enorma, slutna och vitt åtskilda. 32 tandanlag 

finns. Ögonbryn och hår växer ut. Barnet sväljer fostervatten 

och kan kissa. All näring fås från moderkakan.

Skördetid 

NATAN: MILJÖMISSILERNA 

HAN DÄNGDE NER SINA förbannade skolböcker på köksbordet 

så de höga drivorna av svarta vinbär transformerades till ett 

litet skred. Morsan kom genast springande. Hon hade blivit 

hispig som en vettskrämd höna sen den där dåren överföll 

henne i somras och det labila tillståndet var inte stabilt, det 

förvärrades konstant. 

– Men det där var väl onödigt! sa hon och började fösa 

ihop vinbären. Vi får vara glada åt den ynka skörd vi får i år 

efter sommarens missväxt och skadeangrepp. 

– Mamma, sa Natan. Vi lever i ett modernt samhälle med 

världshandel och inte i en bondekultur som du tycks tro. 

– Ja du, sa hon med en trött grimas. Jag hade nog föredragit 

att bromsa upp den där moderna civilisationen. Det är ju på 

grund av den vi fått så mycket skador på skörden. 

– Men det är ju tvärtom, sa Natan. Hade du använt dig 

av den moderna civilisationens landvinningar och finesser så 

hade du fått ett bättre resultat. 

– Vad i allsindar menar du! sa hans mamma stingsligt. 

– Du kunde ha använt dig av pesticider. Ogräsgift och insektsgift 

och mögelg... 

– Natan! Det är ju just det folk gör. Och det är därför vi fått 

en sjuk jord med alltmer resistenta skadedjur och ihärdigare 

ogräs. Jorden har utarmats på sin naturliga motståndskraft. 

Utveckling och det du kallar civilisation behöver inte ske på 

bekostnad av jordens resurser. Det handlar om att stå i samklang 

med naturen. 

– Och dö som flugor av epidemier? Fick jag välja mellan 

att vara en grönsak i din biodynamiska trädgård och i en

giftbondes jätteåker, så hade jag i såna fall föredragit att vara 

en giftbesprutad och konstgödslad grönsak för då hade jag 

åtminstone varit en grönsak och inte ett maskstunget grönsakskadaver. 

– Vi skapar fler sjukdomar än vi utrotar. De folk som lever 

i biologiskt samspel med naturen är kärnfriska och lever 

jättelänge, gafflade mamman. Natan tyckte att hon var löjeväckande 

naiv, nästan religiös. 

– Det är väl inte så konstigt, sa han. De där primitiva naturfolken 

som du dyrkar, de kastar både sjuka, handikappade 

och svaga utför stup. Inte undra på att resten överlever. De 

tillåter ju inga defekter alls. Jag hade säkert inte fått leva. Du 

har ju berättat hur klen jag var när jag föddes, fick ligga i 

kuvös och bli sondmatad. Natan såg harmset på sin mamma. 

Hon suckade och la huvudet på sned. 

– Kom, sa hon. Natan tog ett par motsträviga steg mot morsan. 

Hon öppnade sina armar och kramade honom hårt. 

– Det är väl klart att jag inte vill leva i en kultur där såna 

underbara människor som du inte får en chans. En gång i 

tiden var det bara du och jag. 

Natan märkte hur tjock hon blivit om magen och kände 

missmodet stiga igen. 

– Ja, tänk om du kunde ha lärt dig använda preventivmedel 

nån gång, sa han buttert. 

– Men Natan då. Nu blir jag ledsen. Natan kände hur hans 

mamma ville ge honom dåligt samvete. Han tyckte verkligen 

att hon borde använt p-piller. Vi talade ju just om rätten att 

leva, fortsatte hon. Hade jag använt preventivmedel hade inte 

dina syskon levt idag. 

– Nä, och vem skulle sörja det? Jag är trött på småglin 

som går in och härjar på mitt rum jämt när jag är borta och 

springer i vägen och skriker och snorar. Och nu ska det bli en 

till. Varför, mamma? 

– Jag kan inte förklara det för dig, Natan min. Jag bara kan 

inte utsläcka ett människoliv. 

– Men mitt liv, då! Det blir ju helt förpestat av alla äckliga

småsyskon. 

Noppe kom intultande, gnällig och nyvaken från sin eftermiddagssömn. 

Hans två lite äldre syskon hade börjat kiva om 

en ful träleksak och snubblade också in i köket. Och så kom 

Leo hem med sitt påklistrade och ansträngda leende. 

– Hej, min ljuva ros! sa han med sin tillgjort lena terapiröst 

till Natans mor. Natan fnös inombords åt sin förljugne skrytmåns 

till styvpappa. Han var bara bättre än Rafel inom ett 

fack: bankfacket. Fler barn drällde in och började prata i mun 

på varann för att deras pappa skulle lyssna på just den som 

skrek högst. Nu kunde Natan retirera upp till sitt rum. Han 

knappade in sin login på datorn: FELIX. Och så dockade 

han in på modempoolen, tog en titt på det hemliga papperet 

och hamrade in formeln för CC – Concerned Crackers. 

Inträdeskoden hade han fått av en kille som jobbade på X:it, 

en byrå som gjorde websidor och Internet-TV. Där fanns en 

lång lista över targets som krypteringskoderna var knäckta 

för. En massa politiska sekter, ÖB, UD, Socialstyrelsen, EUsekretariatet, 

kanslihuset, Foa, Greenpeace, ordenssällskap, 

satanister, en häxgrupp som hette Silvercirkeln – det där 

skulle han fråga Sanne om, ifall hon kände till, det kanske var 

hennes web chat. Det vimlade av ockulta sällskap tydligen. 

Natan gick vidare till slutna styrelsesammanträden på ASEA, 

Bofors, Volvo, Saab-Scania, Ericsson, Skandia... Här fanns ju 

allt! Aktionsgrupper, raveorganisatörer, sjukvårdssekretess, 

elevakter, kriminalutredningar, militärhemligheter... Natan 

hade enorma mängder information att sätta sig in i och så 

kom det där dumma plugget emellan. Skolkat hade han aldrig 

gjort. Sånt var det bara dräggskallar som ägnade sig åt. 

Varför kunde inte de vuxna förstå att det Natan höll på med 

var viktigt! Om nu hans morsa var så himla ängslig för alla 

miljömord hon tjatade om, då hade hon ju kunnat engagera 

sig i nån av alla grupper på Usenet och kommit i kontakt 

med likasinnade. Hon var så inkrökt, ringde sina stenåldersväninnor 

i Järna – tack för det förresten, att han åtminstone 

slapp bo i Järna och gå på nån hemsk Waldorfskola där alla 

141

drillades i en övervintrad fossil undervisningsidé från förra 

sekelskiftet. Natan vågade inte visa för sin mamma vilka 

resurser han just hade fått tillgång till eftersom hon litade 

på viktigpettern Leo och berättade allt för honom. Annars 

hade hon kanske blivit glad åt... han sökte nån minut... 

Miljömissilerna, en grupp som kämpade mot alla former av 

ekomord. Natan hackade sig in. Det stod om en pågående 

aktion: Operation Lynx. ”Av säkerhetsskäl har allt tidigare 

material raderats. Är nu över i fas två, stafetten påbörjad. 

Godset väl förvarat tills övriga delmoment säkerställts. Ingen 

misstanke om upptäckt. Maskeringen ännu god. Liten läcka 

från bas till press, ej fokuserat på centrala, bör dock elimineras 

senare.” Oj, tänkte Natan. De var coola. Där var det inget 

teoritugg och vackra floskler. Där var det raka puckar. Natan 

skulle återkomma till Miljömissilerna. Vilken grej! Bara inte 

Concerned Crackers kom ut. Det skulle bli ett helvetes liv! 

Det kunde nog rubriceras som spioneri... spioneri! 

Natans puls varvade upp i 180 bpm. Han insåg plötsligt 

vidden av vad han pysslade med nu, vad nyfikenheten lett 

honom till. Han blev stel, det surrade i honom, blodådrorna 

var elkablar... Han var straffmyndig snart. Han kunde ÅKA 

IN PÅ KÅKEN! Det här var ju fucking bloody allvar! Undra 

på att killen från X:it verkat nervig och nojig som värsta 

horse dealern när han smusslat lappen till Natan inne på toan. 

Han hade inte ens vågat e-maila. Nu tog Natan upp papperet 

ur papperskorgen och rev det i små små bitar han tuggade i 

sig och svalde. Koden hade han memorerat; den skulle han 

aldrig glömma. Viktiga saker klibbade fast på minnet me dan 

oväsentligheter lämnades utan att rista minsta spår. Det var 

nog därför som Natan aldrig kunde få in i skallen vad hans 

klasskompisar hette. Dörren öppnades och hans mamma 

stod på tröskeln. 

– Du ska ju knacka innan du går in här! nästan röt Natan 

och klickade genast bort skärmbilden. 

– Oj, förlåt, sa hans mamma lamt och gav som vanligt 

Natan skuldkänslor. Jag undrade bara om du hade läxor. 

142

– Ja, mumlade Natan. Men jag gör dem efter maten. 

– Vad är det som är så makalöst attraktivt med det där 

surfandet? frågade hon med vänlig och överslätande ton men 

Natan kände sig snärjd. 

– Hade du förstått det hade ditt liv sett annorlunda ut, 

snäste han och förstod i samma ögonblick att han satte sig 

på sin egen mor som ändå hade så mycket skit att bära och 

han ångrade sig. Nej, men man träffar folk över hela världen, 

såna som delar mina sjuka intressen, skyndade han sig att 

lattja till det. Här finns allt, för alla. För dig också mamma. 

Barnupp fostran, matlagning, äktenskapsproblem... nej, nu 

fick han bromsa. 

– Tonårsproblem – kan man få lösningen på dem också? 

frågade hans mamma med ett stänk av ironi. Hon var verkligen 

en okej morsa. Hon klappade honom lätt på axeln. 

Maten är klar om tio minuter. Vill du hjälpa till att duka? 

Natan stängde av datorn och modemet och gick moloken 

ner i köket. 

– Vad blir det? frågade han och lyfte på locket till grytan på 

spisen. I den puttrade en blandning i olika färger. Det luktade 

paprika och vitlök. 

– Det där är ratatouille, sa mamman. I ugnen står kikärtspudding. 

Och så timjanris till, och råkost. 

– Jag är trött på ris, klagade Natan. 

– Ja, men potatisskörden blev det inte så mycket av i år. 

Kom och sätt er! Maten är klar! 

Barnen snubblade in och bänkade sig. Natan fick en knuff 

i ryggen av Hella och knuffade tillbaks. 

– AAAJJ! skrek hon överdrivet. Slåss inte, Natan. 

– Nu tar vi det lugnt och är snälla mot varann, förmanade 

Leo och spände blicken i Natan. 

– Jag har inte bett om att hamna i ett kollo, svarade Natan 

och skickade en min mot sin styvfar som tydligt visade vad 

hans aktier stod i. 

– Men då tycker jag att du kan gå från bordet och äta när 

vi andra är klara! kontrade Leo skarpt och det syntes på hans 

143

näsvingar hur irriterad han var. Där tappade han i alla fall sin 

mjukismask, tänkte Natan och reste sig för att gå. 

Uppe i den övre hallen stod han kvar och lyssnade. 

– Det var väl onödigt att avhysa honom från middagsgemenskapen, 

sa hans mamma. 

– Men han får väl också acceptera normer och iaktta vanlig 

hyfs, försvarade sig Leo barskt. 

– Det där låter inte likt dina offentliga yttranden om barndemokrati, 

svarade mamman dovt. 

– Nej, men nån måtta får det väl vara, Kristin! Jag måste 

väl få slippa vara offentlig i mitt eget hus och hem! 

Natans mamma undvek att gå in på den diskussionen men 

Natan tyckte hon kunde drämt till honom mer med hans 

hycklande dubbelmoral. Istället sa hon: 

– När dina andra barn är här försöker jag få dem att känna 

sig delaktiga i vår samvaro. Jag schasar inte dem från bordet. 

– Mina andra barn uppträder inte som Natan. 

– Har du några klagomål på Natan? Han gör då sannerligen 

betydligt mindre väsen av sig än vad mina fyra styvbarn 

gör. 

Nu hörde Natan hur ungarna runt bordet började stimma 

nervöst av den nerpestade middagsstämningen. 

– Han har ett översittaraktigt och obehagligt sätt jag har 

svårt för, sa Leo. 

– Menar du att ett barn kan få dig att känna dig underlägsen? 

Natans mamma var upprörd nu, det hördes på en 

sprucken ton från stämbanden. 

– Det är väl klart jag inte känner mig underlägsen en 

grabbslyngel, sa Leo med mat i munnen. Natan visste att han 

ljög och han visste att han var smartare än Leo, för Leo var 

inte särskilt smart. Ljudet från hans stol som skrapade mot 

golvet nådde Natans öron och snart var Leo på väg upp för 

trapporna. Natan slank snabbt in på sitt rum, satte sig på den 

obäddade sängen och tog upp en Spindelmannen han låtsades 

läsa när Leo kom in. 

144

– Du kan komma ner nu om du vill, sa Leo behärskat. Jag 

orkar inte med bråk vid matbordet, bara. Natan fick lust att 

säga nåt riktigt dräpande men avstod. Han visste alltför väl 

att det var Leos pengar han levde på, vilket stod honom upp 

i halsen. 

Hans mamma slevade upp käket och Natan åt under tystnad. 

Ingen annan sa nåt heller förutom Noppe som hela tiden 

gnällde om att han ville ha nåt att dricka. De drack inte till 

maten. Det förstörde viktiga spjälkningsenzymer hade morsan 

lärt sig av nån hälsoguru. 

Äntligen kunde Natan gå upp på sitt rum igen. Klockan tio 

visades Silver Moon på digitalkanalen Space Place men den 

skulle han väl antagligen inte få se och just nu hade han ingen 

lust att fråga. Han gick in i sin cyberrymd. 

– Läxorna, Natan! ropade hans mamma. Ååååh. Natan 

tog upp böckerna och skummade igenom historieläxan. 

Pluggade in de tyska glosorna och de franska verbböjningarna. 

Hemuppgiften i svenska sket han i. Han skickade ett 

mail till Sanne och frågade om hon kände till Silvercirkeln. 

Hon hade precis kommit hem från Hälsingland och verkade 

lite gladare nu än i somras. Sen gick han in på Usenet och deltog 

en stund i en debatt om personligt ansvar kontra kollektiv 

skuld. En löjlig pisshumanist höll hela tiden på och bjäbbade 

om hur synd det var om alla kickers från Rinkan och Alby. 

När Natan blandade sig i diskussionen snoppades han av 

med orden: Väx upp och skaffa dig ett liv, grabben. Natan 

loggade in på In-sekt istället, skvallercentralen. Den bestod 

mest i en följetong om kärleksförbindelser och om vilka som 

fått sparken från betydande positioner. Dansbands-Maria 

uppgavs ha fått spank av sin förre kille Calle Schüller. Natan 

hade sett den där Calle när han slunkit in och ut hos Sanne för 

nåt år sen. Han nosade vidare i In-sekt. En festkrönikör på 

Damernas Värld hade åkt ut med huvudet före eftersom han 

blev dyngrak och skämde ut sig på varenda fest han skulle 

bevaka. Sen var det en knarkskandal där alla inblandade 

kändisar namngavs. Och så stod det om Leo! ”Leo Lorenzon 

145

kan få det tufft i höst. Lagom till hans programsatsning Leos 

Psykogram har ryktet börjat komma loss ordentligt om att 

han begått sexuella övergrepp på ett antal unga kvinnliga 

patienter i sin privatterapi. De försattes i hypnos och när de 

vaknade upp var de spritt näck. Tjejerna minns tydligt hur 

han utnyttjade dem sexuellt och det kommer förmodligen att 

bli polissak.” 

Den bocken! tänkte Natan. Fattade inte hans morsa vilket 

gubbsjukt fä hon var gift med? Men hon trodde lika blint på 

honom som på sin biologiska tvångströja. Steg hördes i trappan 

och Natan klickade bort In-sekt. Det var morsan på väg 

upp med snorungarna som skulle i säng och höra saga. Hon 

knackade på och tittade in. 

– Har du gjort dina läxor? Natan nickade. Hon log och 

stängde till dörren. Natan hörde Tomtebobarnen genom väggen. 

Hans mor var en riktig bakåtsträvare, tänkte han med 

en skvätt vemod. 

Hon gick nerför trappan igen efter att ha skämt bort glina 

med att sjunga för dem och ge Noppe nåt att dricka. Han 

skulle jämt ha en massa att dricka, den ungen. Och så skulle 

det bli en till! Fy, vilket liv. Ändå skrämdes Natan av tanken 

på att flytta hemifrån; det verkade inte ett dugg kul att vara 

vuxen. Han öppnade sitt Transformersskåp och tittade på 

samlingen. Han var tvungen att ha dem inlåsta, annars skulle 

de klåfingriga småttingarna ta ut dem och sprida dem i huset. 

Med tanke på de torftiga tyg- och träprylar de fick hålla tillgodo 

med kunde han i och för sig förstå deras fascination för 

hans färggranna plastleksaker. Hans morsa kunde inte hindra 

honom från att köpa vad han ville för sina månadspengar 

men hon tyckte att hans Tranformers var amerikanskt 

plastsmäck. Natan plockade ut Autoboternas store ledare 

Optimus Prime. Han gjorde om det långa fordonet till en robot 

och ställde den upp i skåpet. Optimus Prime slogs för det 

goda och kämpade mot Bedragarna. Optimus var demokrat; 

han skulle avgå om hans folk Autoboterna ville det. Natan 

föreställde sig ett Mangaskal han kunde krypa in i, som i 

146

japanska animates. Där skulle han vara osårbar. Men rättvis. 

Han gick omkring i cybercity. Hans radar kunde avgöra om 

den han mötte var fiende eller vän. Tillsammans med Silver 

Moon drev han ut Bedragarna. Bedragarna var smarta men 

samtidigt dumma. De trodde bara på den starkares överlevnad 

och saknade visioner. De var destruktiva och osmidiga. 

Lyssnade ald rig, befallde bara. Natan såg ut genom fönstret. 

Månen svävade stor och gul ovan broarna. Under fullmåne 

förvandlades folk. Han ville förvandlas till en robot, en ädel 

och osårbar Autobot... 

Natans tankeflykt avbröts av höga röster nerifrån vardagsrummet. 

Han smög ut i hallen och spände öronen. Rösterna 

slungades upp genom trapphålet. 

– Det finns tusen psykologer hon kan gå till – varför måste 

du då ta på dig det? sa Natans morsa vasst. 

– Men hon har ju valt mig eftersom hon har förtroende för 

mig, argumenterade Leo på sitt självbelåtna vis. 

– Är det inte snarare för att du ställer upp gratis? Jäntan 

har ju inga pengar. 

– Inte helt gratis, Kristin, men det är väl inte så konstigt att 

ge rabatt till sina grannar. 

– Men det är ju det som är problemet – att Emelie är en 

granne. Jag trodde verkligen att din erfarenhet skulle avhålla 

dig från att dra in grannar på det sättet. 

– Det är ju på det professionella planet, Kristin, mästrade 

Leo. 

– Det kan det ju inte bli eftersom du inte kan undgå att även 

ha med henne att göra på det privata planet! Var snäll och var 

ärlig mot mig, Leo. Vad har du för personliga skäl att ta emot 

henne som patient om jag får fråga? 

– Säg inte att du är svartsjuk, Kristin lilla. 

– Tycker du att jag har visat tecken på svartsjuka under 

alla år då vi varit gifta? Va? Har jag nånsin frågat dig vad du 

gjort eller pumpat dig efter de otaliga konferenser och resor 

och middagar du varit på? 

– Nej. Men nu verkar du vara otillbörligt upprörd och 

147

antyder att jag har personliga bevekelsegrunder till att ha 

Emelie i terapi. 

– Ja, inte såg det ju särskilt lämpligt ut på kräftskivan att ha 

henne som patient. Det var ju rena stripteaseshowen. 

– Nu låter du svartsjuk igen! 

– Nej! Men den där tjejen ställer till med scener var hon än 

visar sig. Hon är fruktansvärt labil. Det måste väl en fackman 

kunna se när alla and ra ser det. 

– Ja, och det är därför hon söker terapi. Det är väl det normala 

skälet. Psykiskt stabila personer behöver ju inte... 

– Det finns skillnad mellan att vara både extremt labil och 

extremt intresserad av uppmärksamhet, och att bara vara lite 

psykiskt hängig. Men ni är kanske lika goda kålsupare? Hon 

kan ju ge dig publicitet som du ald rig tycks få nog av. 

Såna här sanningar hade Natan aldrig hört sin mamma 

kasta i ansiktet på patriarken Leo. 

– Nu gick du över en gräns, Kristin, varnade Leo strängt. 

Tror du att jag gör det här för att få publicitet? 

– Ja, varför inte? Jag har aldrig hört dig tacka nej till nån 

journalist, inte ens när nåt av barnen fyller år. Du skulle väl 

rusa från en förlossning om nån ringde från TV. 

– Men Kristin! Jag backar upp dig på alla områden. Vem är 

det som försörjer dig om jag får fråga? 

– Och vem är det som snyter dina ungar och tar hand om 

marktjänsten och stöttar upp så du kan sitta som en myspysgubbe 

i TV-sofforna och skryta om din stora barnaskara! 

skrek morsan. 

På honom, tänkte Natan. På honom bara. Natan var spänd 

som en kraftledning. 

– Det var det värsta jag har hört! skrek Leo tillbaks. Du har 

fått precis det liv du velat leva på grund av mitt slit. Men det 

kan ta slut en dag om du inte låter mig... 

– SLUT! tjöt Natans mamma. Du menar att din karriär kan 

ta slut, väl. Dina planer med den förvirrade skandalmissen 

har du väl kokat ihop för att rädda din karriär, för den är det 

enda du nånsin har brytt dig om. 

148

Nu hörde Natan att morsan var nära att ta till lipen. Han 

hoppades att hon inte skulle göra det. Hon skulle vara hård. 

– Vad pratar du nu för smörja, sa Leo fast med lägre röst. 

Där brändes det. 

– Du tror tydligen att jag går runt här i en raggsocka och 

inte fattar vad som pågår, va. Tror du jag är både döv och 

blind? Du har ju själv berättat om tjejen som försökte strippa 

under en terapisession. Det där kan bli en smaskig skandal lagom 

till ditt TV-program. Och Emelie ska väl vara ditt alibi. 

Leo blev tyst en stund. Ha! 

– Men tänk om det faktiskt läcker ut, började han i betydligt 

lägre samtalston, tänk om den där snurriga bruden får 

en liten påstötning och kanske en slant för att gå ut i pressen 

– vad tror du händer då? Vad kommer folk att tro om mig 

då? 

– Jag har faktiskt haft sinnesnärvaro nog att aldrig ryckas 

med i det där medieberoendet. Jag struntar blankt i vad folk 

tror, förutom dem som känner oss. 

– Jaså, sa Leo sardoniskt. Men om jag blir offentligt smutskastad 

och utsatt för en häxprocess med rättegång och hela 

baletten, då är det just vad folk tror som avgör din framtid. 

Din framtid, Kristin lilla. För då rasar allt som jag byggt upp. 

Förstår du? Då blir det slut på sötebrödsdagarna. Tror du att 

en sexualdåre får några patienter? Eller TV-shower? Eller sina 

böcker förlagda? De som känner oss – om de fortfarande tror 

jag är oskyldig då, vilket är tveksamt med tanke på mediernas 

enorma makt att påverka – tror du de som känner oss också 

kommer att betala våra räntor och amorteringar, Kristin? 

Där blev hon tyvärr tyst. Money talks, bullshit walks. 

– Men hur kan du vara säker på att den nyckfulla och opålitliga 

Emelie går dina ärenden? invände hon osäkert. 

Fuck it! tänkte Natan. Nu kör hon Leos race. 

– Vad det anbelangar får du faktiskt lita på mig, svarade 

Leo kargt. Och det hoppas jag du gör även beträffande snärtan 

som vill dra mig i skiten. De är incestoffer hela bunten 

de där unga hypnoskänsliga damerna. Det handlar bara om 

149

projektioner av deras barndomsupplevelser. 

– Jag orkar inte med mer uppståndelse nu. Natans mamma 

talade med ynklig stämma. Nu med det nya barnet och allting. 

– Ja, det där är banne mig ingen rolig historia, sa Leo. 

– Vad menar du! Det är ju ditt barn också! 

– Är det? sa Leo med frän och obehaglig ton. Hur ska jag 

vara säker på det då? 

– Jag kan inte tro att du kan säga så här. Mamman drog 

efter andan och började snyfta. 

– Du kunde faktiskt ha valt abort när mitt faderskap är 

tvivelaktigt. Vi hade inte haft samlag på månader när du blev 

på tjocken, det vet du själv Kristin. Och mer av den varan har 

det inte blivit sen dess heller. Jag är trött på att spela spelet, 

åtminstone mellan oss två. Ja, lipa du! skrek Leo plötsligt. Jag 

skulle också vilja lipa åt den här soppan! 

Gör det då, du som är så mjuk och fin, tänkte Natan med 

osande förakt. 

– Abort! hulkade hans mamma. Vilken blasfemi! Du kör 

över allting som jag håller för heligt... Hur kan du, hur kan 

du... Hon snyftade hejdlöst. Och vem tusan tror du det här är 

värst för, va! Barnet suger märgen ur mig. Jag har aldrig varit 

så här trött av ett havandeskap... 

– Men du har ju valt själv, sa Leo iskallt. 

– VALT SJÄLV! VAR VAR DU NÄR DET DÄR HÄNDE DÅ? 

JO, DU SATT I VARDAGSRUMMET OCH SÅG DIG SJÄLV 

PÅ VIDEO! MEDAN JAG BLEV VÅLDTAGEN TRETTIO 

METER DÄRIFRÅN... AAAAA HAAAAHAAA... 

Natan mötte sin mamma när hon stortjutande sprang upp 

för trappan. Han la en tafatt arm om henne men hon föste 

bort den och plockade upp Noppe som stod och grinade 

utanför sitt rum, tog med honom in i sängkammaren och 

stängde om sig. Han hörde henne gråta uppgivet därinne. 

Leo harklade sig och grymtade till från vardagsrummet. Nu 

kunde Natan definitivt inte gå ner och be att få slå på Space 

Place. Han ville inte vistas i samma rum som skitstöveln Leo. 

150

Leo tillhörde Bedragarna. 

Natan ville hjälpa sin mamma. Hon hade alltid skyddat 

och försvarat honom. Nu var det hans tur att slåss för det 

som var viktigt för henne. Att förhindra ekomord, rädda 

miljön. Natan trodde på utveckling men han ville inte att cyniska 

människor som Leo skulle få styra utvecklingen. Natan 

kom ihåg Miljömissilerna. Han skulle kolla upp dem. Hans 

mamma skulle få se. Man behövde inte vara naturens fånge. 

Man behövde bara påverka naturen rätt. Leda utvecklingen. 

CALLE: MÖRKER 

CALLE HADE ÅTERGÅTT till sitt nattskift och fått flytta tillbaks 

till sin andrahandsetta vid Norrtull. Det var inget han jublade 

åt direkt. Han fick ta både buss och tunnelbana till jobbet och 

bunkra lövbiffar och fläskkotletter i frysen. Lägenheten var 

trist och han hade inget för att göra den trivsam. Tjejen som 

hade kontraktet ville ha tillgång till lyan redan till våren. Och 

bostadskön gjorde ingen människa glad. Det var nog snart 

läge att slå till på en bostadsrätt, tänkte Calle och halvreste 

sig stånkande i den nerlegade sängen. Han hade ännu ont i 

ändalykten sen det förödmjukande överfallet i Årstaskogen. 

Om det hade han inte berättat för en kotte, förutom Sanne. 

Hon var sur som vanligt, bitchen. Vrång och tvär och misstänksam. 

Hon hade ingen känsla för att hålla sig väl med 

Calle. Det kunde ju till exempel tänkas att hon i framtiden 

skulle vara förtjänt av pub licitet runt nåt av sina häxpåfund. 

Calle hade hoppats att Sanne eventuellt skulle kunna ge honom 

några ledtrådar till vem den galne dåren var som hoppat 

på honom bakifrån. Han ville stegla den jäveln. 

Klockan var strax över fem på eftermiddan. Nu lommade 

han in i vardagsrummet och satte sig i soffan med kaffet och 

tallriken som nästan svämmade över av mat. Han satte på 

Zapp, TV-ns ungdomskanal. 

151

– Varför kallar ni er regnbågsfolket? frågade en 17-årig 

reporter i TV-rutan. Hon hade MTV-spasmer i kroppen och 

ring genom överläppen. 

– För vi tror på mångfald och fredlig samexistens, svamlade 

det lika unga intervjuobjektet där hon stod utanför en 

arbetsbod med regnbågsmotiv. Några höns gick och pickade 

framför hennes kängförsedda fötter. Hon hade håliga nätstrumpor 

och avklippta militärbrallor. Tröjor i olika lager 

som såg hemstickade ut och var så korta att man såg hennes 

piercade navel. Hennes vita – eller en gång i tiden vita fick 

man väl säga – rastafrisyr stod åt alla håll. 

– Men saknar ni inte moderna bekvämligheter? Det är 

ju ändå ett rätt primitivt boende. Kameran zoomade in en 

lerpöl, en kärring som skalade potatis över en hink och en 

kille i färggrann tröja som låg och meckade med en rostig 

gammal Citroën. En annan kille kom cyklande utan att hålla 

i styret. Händerna var upptagna med att jonglera med coca 

colaburkar. 

– Herregud, sa regnbågsbruden och flinade. Vi lever på 

lyxavfall. Det finns hur mycket bortslängda men fullt fungerande 

prylar som helst från vårt överflödssamhälle. Titta 

vad folk slänger, bara för att få jobba och slita så att de har 

råd att betala alla nya och onödiga modeller av det de redan 

har. Nya bilar, stereoanläggningar, hårtorkar, telefoner, brödrostar, 

kaffebryggare, datorer... 

– Men de som jobbar och sliter kanske blir upprörda av att 

ni inte jobbar alls, kontrade den unga reportern lillgammalt. 

– Det är väl tur att inte alla bidrar till överkonsumtionen 

utan i stället återanvänder en del av sopberget. Vi gör nytta 

bara genom att låta bli att konsumera och tära på miljön. 

– Men flytta till Afrika då! utbrast Calle. Där kan ni ju 

kalasa på hela det imperialistiska avfallet. Dumma råttor, 

grymtade han och sköljde ner en stor tugga med mjölk. 

– Somliga påstår att det här skulle vara en knarkcentral... 

–Men såna beskyllningar har alltid etablissemanget riktat 

mot alternativa livsstilar som de har känt sig hotade av. Frihet 

152

provocerar alla som tjänar på människors ofrihet. Vi står för 

en sund livsföring. Vi använder inga droger. Vi är veganer. 

Hönsen, då? sa Calle högt. Och ciggen i mungipan på han 

som meckade med bilen, det var väl ingen sund livsföring? 

Och bilen sen – en uråld rig modell som sprutar ur sig orenade 

avgaser och drivs av allt annat än blyfri bensin. 

– Ni jobbar också, fast på ert sätt, sa reportern inställsamt. 

Kan du berätta om ert nya miljöfredsprojekt? 

– Vi ska inleda en lång miljöfredsmarsch över hela Europa. 

Miljöfred betyder att vi måste sluta kriga mot vår miljö – det 

är ju därifrån vi hämtar våra livsbetingelser och snart är de 

helt uttömda. Vi människor kommer inte heller att klara oss 

om vi inte återskapar den ekologiska balansen, upprättar 

miljöfred, alltså. 

– Gud, vilket kvalificerat nonsens! fräste Calle och knölade 

in en halv lövbiff i munnen. Han begrep sig inte på daltet 

med de där missanpassade miljöaktivisterna. De var ju bara 

bidragsrebeller. Under sommaren hade de fått opinionen att 

svänga. Startskottet hade varit Thea Dahls inblandning i 

stenkriget mot ordningsmakten. Sen hade en drös pissljumma 

kändisar hängt på, påstått i jolmiga ordalag att de stora miljöbovarna 

som regnbågarna protesterade emot var betydligt 

starkare fiender som det var hög tid att förfölja i stället för att 

ge sig på ett litet försvarslöst gäng som ville inrätta en annan 

livsstil. Calle kände sig för första gången på länge motiverad 

att gå till jobbet. Han skulle minsann snoka i de där regnbågsparasiterna 

och deras bidragskarriärer. Här satt en svensk 

muckraker! 

Calle kliade sig på bröstet, lät handen glida ner över magen, 

lite längre ner och – hoppsan! Han hade halvbonge. Calle 

började taja lätt, tog sen ett fastare tag om ledstången och 

drog en hastig banjo. Jävlar, han hade inget papper men det 

var för sent nu, så han lät satsen ryka. Rätt ner på tallriken 

landade den och det var inte en nätt urladdning. Där låg en 

riktig portion sås, lite oaptitlig till färgen kanske men ändå. 

Han skrattade till. Undrade om folk skulle märka ifall man 

153

lagt ett sånt litet kosttillskott på deras tallrik. Han fick lust 

att testa det med en brud. Bjuda henne på middag och fläka 

av en donation på hennes anrättning för att sen få titta på 

medan hon smaskade i sig det – ha ha, vilken njutning! Calle 

reste sig, tog ut den besudlade tallriken och gick in till soffan 

igen. Nu var det Dagens Nyheters tur. Ibland kunde man 

hitta små notiser där som gick att blåsa upp till jättenyheter 

i Extrabladet. Calle fastnade för ett inlägg på DN-debatt. 

Det var en sociolog som varnade för miljörörelsens militanta 

spjutspets. Han hävdade att den gröna aktivismens metoder 

hade börjat likna dem som terrorister använde sig av och att 

den gamla devisen ”Ändamålet helgar medlen” höll på att få 

en ny och skrämmande aktualitet. Calle bläddrade igenom 

nyhetssidorna. Idel miljöartiklar: floden Seine var en flytande 

katastrof, nedgrävda gifttunnor hade börjat läcka i en holländsk 

småstadsidyll och ortens statistik visade en misstänkt 

hög cancerfrekvens hos barn. Öststaternas kärnkraftverk 

var radioaktiva såll och i Ukraina hade medellivslängden 

sjunkit markant, Östersjöns havsbotten saknade nästan helt 

organiskt liv... Calle dröjde vid en rapport från Frankfurt. En 

fanatisk miljöaktionsgrupp hade tagit strupgrepp på myndigheterna 

sen de hotat med att släppa ut det radioaktiva 

grundämnet cesium 134 över ett tättbefolkat område om inte 

fyra kärnkraftverk stängdes av. Förhandlingar pågick febrilt 

och invånarna var hysteriska. Många hade flytt till släktingar 

och vänner i andra delar av landet. Men tydligen tog inte 

myndigheterna hotet på allvar; det var väl därför de låtit det 

läcka till pressen. Himmel, tänkte Calle. Det var en grej att 

ta upp. Miljönyheter var annars inget att ha. Det intresserade 

inte folk. Om man inte vinklade det på det gamla vanliga viset 

– med sex, våld, eller kändisskandaler. Och det fanns det inte 

så mycket av bland de gravallvarliga miljömumrikarna. Men 

en kartläggning av regnbågsflummarna skulle nog kunna generera 

en och annan knark- och sexhärva. Det begrep ju var 

och en vad de höll på med hela dagarna. Calle gick in i duschen 

och skruvade på vattnet. Förjävligt att vibbarna mellan 

154

honom och Sanne blivit så frostiga. Hon hade kunnat bistå 

med initierat källmaterial. Han hade ju sett henne på Hannas 

i somras med två tjejer som säkert höll hus i det där gycklarreservatet. 

Det var den kvällen han hade diskuterat ufon 

med Hadenius – just det. Den där bortglömde punkstjärnan 

Rafel bodde ju uppe bland regnbågspatrasket. Honom borde 

Calle kolla upp lite närmare nu när han dessutom skulle bli 

aktuell i och med remixen av hans bästa låtar. Calle tvålade 

in skithålsregionen. Det sved nåt grymt. Han borde ha återvänt 

till stället där det barbariska tilltaget ägt rum men han 

hade faktiskt bangat. Det kunde ha varit vilken lösdrivare 

som helst som gett sig på honom. Och grejen var att Calles 

plånbok blivit tömd på kontanter. Till hans lättnad låg leg 

och plastkort låg kvar. Det hade blivit ett förbannat snärj att 

rådda ihop nya friplåtar till kändiskrogarna. Men drygt tolvhundra 

hade han blivit av med. Han hade alltså blivit utsatt 

för ett regelrätt rån och Årstaskogen var känd för att hysa en 

massa pundare och uteliggare sommartid. Mer var det egentligen 

inte med det även om hans gärningsman var ett rått as 

som inte dragit sig för att misshandla honom så grovt för några 

futtiga lovor. Hade han bett om stålarna på stört så hade 

han ju fått dem, ja plastkorten med för den delen. Förövaren 

måste ha varit sadist. Men Calle kände en krälande olust inför 

att uppsöka området igen, inklusive regnbågsterritoriet. 

Den där grobianen kanske inte gjorde annat än att ligga i 

bakhåll. Calle såg mot sin vilja filmen spelas upp. Busen hade 

kallat honom skitmurvel. Var det då bara ett vanligt rån? Han 

visste ju uppenbarligen vem Calle var och det var det som var 

det läskiga. Å andra sidan hade Calle bildbyline i tidningen, 

så han blev säkert ofta igenkänd. Men det hade varit mörkt... 

Calle tyckte det var nåt som halkade ur hela tiden. Han hade 

ofta tänkt på Lorenzons grönsakstant, på möjligheten att hon 

råkat ut för samma typ. Det borde kollas upp mer. Ingen var 

misstänkt ännu. Och Lorenzon med sin sexhypnos på unga 

brudar – det hade varit en grej om det fick pytsas ut. Hela 

jävla Lorenzonfasaden skulle sprängas och då kunde man 

155

undra om inte han blev misstänkt för själva våldtäkten också 

– jisses vilken smarrig sörja. 

Nej, nu skulle Calle ta tjuren vid hornen. Han skulle 

dyngmocka bland gräsätarna i regnbågslandet. 

Så fort Calle kommit till jobbet började han mjölka fram 

alla pressklipp om regnbågsfolket. Skrivaren matade ut ett 

dussintal klipp och han började läsa. Då kom Kajsa för att gå 

igenom det kommande nattjobbet. 

– Vad har du där? frågade hon och plockade upp en av 

artiklarna. 

– Det är om de där grönsaksrebellerna du vet, sa Calle. Jag 

tänkte plöja lite och se vad jag kan avslöja. 

– Vem har bett dig om det? chefade Kajsa med oförstående 

min. 

– Ingen. Jag själv. Jag känner att det finns en massa skit som 

döljer sig bland dem. 

– Känner? upprepade Kajsa sarkastiskt. Hör nu här Callegubben. 

Gud vad han avskydde när hon mästrade honom 

så! Regnbågsfolket har fått sig ganska stadiga kängor av 

Extrabladet, fortsatte hon. Och nu har de medflyt. Varför 

ska vi gå emot strömmen? Det är inte särskilt opportunt att 

förfölja dem nu, särskilt inte med tanke på deras miljöfredsmarsch 

som är ett europeiskt samarbete där både politiska 

partier och statliga organ är med och sponsrar. 

– Jamen det är ju just det som suger, försökte Calle. 

– Vad menar du? Ska vi ge oss på hela den rådande opinionen 

och stora maktfaktorer över hela Europa? Har du 

fått hjärnsläpp? Lägg ner, Calle. Däremot får du snabba dig 

iväg till Motala. En trettonårig kille blev just mördad där. 

Mamman behöver säkert tala ut om saken, sånt brukar du 

vara bra på. Vi måste få en bättre grej än Kvällsextra. Det 

kommer att bli löp, etta och sidan sex och sju. Minst. 

Calle kände sig inte i form när han satte sig i reporterbilen. 

För första gången under sin journalistbana skämdes han över 

sitt yrke. 

156

EMELIE: OLLE 

NÄR EMELIES MAMMA var ordentligt på örat brukade hon 

plocka fram bilderna från Stockholms luciatåg då hon blivit 

vald till ljusets drottning. Och hon hade gett sig den på att 

Emelie skulle kröna den karriär i skönhet som avstannat så 

snöpligt för henne själv. 

Emelie som dittills drömt om att bli författare eller journalist 

hade nu sin mamma att tacka för mycket, även om 

följderna inte hade ingått i vare sig mammans eller Emelies 

planer. Egentligen hade nog allting börjat med Theas roman 

om Ulrike Meinhof. Den fascinerade Emelie på ett vis hon 

inte riktigt kunde sätta fingret på. Ulrike hade ju ett tragiskt 

öde, men det fanns ett mod hos henne som ryckte tag i 

Emelie, lockade henne, förförde henne. Modet att bryta upp 

från heliga band, från sina egna barn, sina föräldrar, sin bakgrund, 

sina värderingar, ja hela den pardonlösa pliktkänslan, 

skuldkänslan, det inre och det yttre tvånget att bliva vid sin 

läst. Ulrike bröt sig ur samhällets tvångströja likt ett desperat 

vilddjur som använder sina sista krafter för att nå ut i 

friheten igen. Strax efter att Emelie läst om Ulrike Meinhof 

hade hon träffat Sanne av en slump. Nu återkallade hon deras 

första möte, hur hon känt sig då och vad hon gått och tänkt 

på just den dan i maj. Hon hade släntrat längs Götgatsbacken 

och tittat in genom modebutikernas skyltfönster. Det var en 

knapp månad kvar till finalen i sverigeuttagningen inför Miss 

Europa. Emelie hade gått där och svurit över diamanterna. 

Mamman hade under alla år bevarat ett diamanthalsband 

hon fått av Emelies far. Colliern hade visst tillhört nån ungersk 

prinsessa. Så fort mamman hört skvaller om tävlingen 

hade hon sålt smycket för 88 000 och påbörjat sitt systematiska 

missbygge. Hon hade varit barnsligt förväntansfull 

när Emelie kommit hem från Kirurgcentrum med sin nya 

157

D-kupebyst och när hon hade opererat näsan hade mamman 

knappt kunnat bärga sig innan hon darrhänt av iver fått ta 

av plåstren för att avtäcka den nya skapelsen. Det var som 

om detta var mammans sanna livsverk och hon hade börjat 

leva upp igen. Efter näsjobbet fanns det till mammans stora 

glädje ingenting hos Emelie som längre påminde om hennes 

far. För det var endast hans näsa som hade valt att leva vidare 

genom henne. När de kosmetiska ingreppen klarats av var det 

dags för styling, makeup och fotografering av en legendarisk 

modefotograf och så anmäldes hon till tävlingen. Och blev så 

småningom uttagen. 

Den där speciella eftermiddan när hon mötte Sanne hade 

Emelie fått en tilltagande aning av att livet inte blev roligare 

än så här, att framtiden var intecknad av en skuld som var 

hennes enda arvedel från mamman. Skuldbördan fick hennes 

ben att trögt släpa sig fram uppför Götgatsbacken. Hon 

mindes att hon hade funderat på att vika av och gå ner till 

tunnelbanan och kanske äntligen våga kasta sig framför ett 

tåg men innan hon hunnit överväga saken hade hon stannat 

till framför en liten butik som hette Wicca Moon. Där såldes 

new age-prylar. Kristaller, rökelse, smycken, lite djurfällar, 

trummor, flöjter och böcker om healing och astro och indianer 

och sånt som aldrig intresserat Emelie. Man måste nog 

vara lite hysteriskt lagd för att tro på sånt, hade hon tänkt, 

men stod ändå kvar när hon fick syn på den långhåriga kvinnan 

därinne. Håret var lejongult och hon rörde sig på ett vigt 

och avspänt sätt men ändå energiskt, livligt, som ett... ett 

kattdjur. Dörren till butiken öppnades och en medelålders 

välklädd man gick ut. Kvinnan tog farväl i dörren men hade 

sen stannat i öppningen och låtit sina sneda gulbruna ögon 

vila på Emelie. Emelie kunde inte avgöra hennes ålder. Det 

var så mycket som rörde sig i hennes ansikte, små fjäderlätta 

nyanser som flög över det. Ansiktet var som ett musikinstrument. 

Emelie kunde riktigt höra tonerna. 

”Jag är Sanne”, hade hon sagt och sen hade hon direkt gått 

över till att fråga om Emelie ville bli spådd men Emelie för- 

158

sökte slingra sig med att säga att hon var pank. Sanne framhärdade 

ändå och erbjöd sig att göra det gratis. ”Spådomar 

och pengar hör inte ihop”, hade hon sagt. ”Om vi möts igen 

får jag tillbaks nåt av dig, och om vi inte gör det får jag tillbaks 

nåt i alla fall. Allt man skickar ut kommer tillbaks minst 

en gång.” Så sa hon och Emelie hade gett med sig. I butiken 

doftade det sandelträ och mysk. Hon hade tidigare upplevt 

dessa dofter som kväljande, men i Sannes butik doftade det 

svalare och inte så klibbigt. Hennes essenser var antagligen av 

högre kvalitet. Sanne hade haft på sig en sämskskinnsdräkt, 

sydd med väl synliga remmar. Hennes kroppsformer var också 

väl synliga i den fod ralliknande ärmlösa klänningen med den 

korta jackan ovanpå. På fötterna hade Sanne sandaler. Hon 

var tatuerad runt ena fotleden och benen var brunbrända. 

Emelie hade i det ögonblicket redan hunnit tänka att hon ville 

se ut som Sanne, till och med vara som Sanne, innan hon ens 

fått veta nåt om henne. 

När Sanne började spå hade hon frågat om det var nåt 

Emelie ville få svar på och Emelie hade mumlat lite tafatt 

att hon ville veta vad som skulle ske det närmaste året. ”Du 

hoppas på en förändring kan jag tro”, hade Sanne sagt medan 

hon plockade med sina tarotkort. 

Fastän Emelie aldrig tidigare blivit spådd och förmodligen 

var en av de få kvinnor som inte brydde sig ett dugg om 

horoskop eller drömtydning eller andra meningslösa gissningslekar, 

så började hon tro på sånt just i den stunden. 

Sanne hade lagt upp sju kort i en hästskoform. Hon rynkade 

pannan, betraktade korten en god stund och tittade upp på 

Emelie. ”Förändringens vindar kommer snart att blåsa mot 

dig men du ska inte vara rädd”, hade hon sagt. Hon pekade 

på kortet som kallades Styrkan. Det betydde att dolda reservkrafter 

skulle komma att mobiliseras när de behövdes. 

Ett annat kort var Narren som också symboliserade kraft att 

anta en utmaning. Att Emelie stod inför en utmaning visades 

av Trollkarlen som pekade på att det var dags att fatta flera 

beslut. Det manifesterades även av Den hängde mannen som 

159

förebådade ett nödvändigt risktagande och en uppmaning 

att fördjupa sig i sig själv, och av Eremiten som Sanne tolkade 

till ett behov att ompröva sina värderingar. Två kort 

hade hamnat upp och ner. Det ena var Översteprästen. När 

Översteprästen var omvänd innebar det en varning för livslögnare 

och dåliga rådgivare. Mamma, hade Emelie direkt 

tänkt. Det sista kortet i hästskon låg också upp och ner. Innan 

Sanne berättade om det satte sig rynkan på nytt i hennes panna, 

sen slätades dragen ut och hennes ena mungipa höjdes. 

Ibland log Sanne på det där sneda, gåtfulla sättet, det hade 

Emelie snabbt lagt märke till och numera visste hon att varje 

gång Sanne log snett var det för att hon vann en insikt. Sanne 

berättade medan hon pekade på kortet att det var Döden och 

Emelie hade ryckt till. ”Du ska inte vara rädd”, upprepade 

Sanne då, ”men när Döden ligger omvänd betyder det att 

en nedbrytningsprocess hotar men då har du ju din styrka 

så du är väl rustad att möta den. Och”, la Sanne till medan 

hon fäste sina blänkande bärnstensögon på Emelie, ”ibland 

behöver man falla sönder för att bli hel.” ”Har du gjort det?” 

undrade Emelie. ”Om”, hade Sanne svarat. ”Jag åker jämt 

på arslet.” Sen skrattade hon och undrade om Emelie ville ha 

te och Emelie började berätta utan att fatta varför. Allt rann 

ur henne, inklusive det dolda kapitlet om mammans alkoholism, 

det som hon aldrig delat med nån annan förut. När hon 

tänkte efter var nog Sanne den första person hon hade samtalat 

med på riktigt om riktiga saker under hela sitt 22-åriga liv. 

Hon hade läst böcker om andras gemenskap, andras samtal, 

sett på film och läst i tidningar. Hon hade tryckt längs väggen 

på skoldiskon och klassfester, avböjt att hänga med på barrundor. 

Hon hade stått utanför och kikat in och inte förrän 

hon träffat Sanne förstod hon hur frusen hon var av att aldrig 

ha värmt sig vid nån lägereld. Helt klart var det därför hon 

stoppat på sig den röda lilla skinnpåsen som låg på disken vid 

kassaapparaten. Emelie var inte tjuvaktig i normala fall men 

hon ville ha med sig nåt från Sanne och förlusten av en liten 

skinnpåse var ju inget som skulle skada henne ekonomiskt. 

160

Inuti låg ett vackert silvermynt med inristningar Emelie inte 

förstod men när tomhetskänslan försökte suga ut henne kramade 

hon in styrka från myntet och det fungerade. Tills den 

främmande styrkan började ta över. 

Och nu behövde Emelie hjälp att hålla balansen. Därför 

hade hon följt Theas råd att gå till en skrynklare. Leo hade 

föreslagit sig själv när Emelie bett honom rekommendera 

nån. Nu satte sig Thea vid köksbordet med sitt café au lait. 

Emelie välkomnade sällskapet. 

– Idag ska jag besöka Leos mentalpraktik för första gången, 

berättade hon. Och jag behöver knappt betala nåt för det. 

Thea såg avskärmad ut. Är bouppteckningen klar? frågade 

hon tank spritt. 

– Ja, svarade Emelie. Men mammas hus var ju belånat över 

skorstenen så där fanns inte mycket att hämta sen hon spillt 

det enda hon ägde på min skönhetsriggning. Fast på sätt och 

vis var det ju en investering, för hade jag inte vunnit den där 

enfaldiga europamissuttagningen så hade jag inte varit det 

minsta efterfrågad nu, eller hur. Ingen hade vetat vem jag var 

och jag hade förmodligen harvat vidare inom hemtjänsten, 

kanske sökt till journalisthögskolan så småningom och det 

ska vi väl vara glada för. Att jag inte kommer att bli journalist 

menar jag. Sanne har som vanligt rätt, fortsatte Emelie. Hon 

säger att medier är ett virus, och det enda man kan göra är att 

hålla god min i elakt spel och utnyttja viruset till att utvinna 

antikroppar. 

Thea hummade. Emelie kände hur magen skruvades åt när 

Thea var sådär. Emelie försökte fånga Theas avstängda blick. 

Men hon sa inget mer. Tystnaden åt sig in i Emelie och hon 

drog ett djupt andetag men nervositeten knuffade henne i 

ryggen. 

– Tänk att jag är sångerska, utbrast hon, jag som suttit 

knäpptyst på musiktimmarna i plugget. Fast det är ju mest 

pratsång, la hon till. Jag behöver bara hålla mig till beatet, 

själva melodin har de hyrt in körsångers kor till. 

Thea höjde på ögonbrynen och undslapp sig en suck medan 

161

hon drömmande såg ut genom fönstret. Nu förstod Emelie 

genast vad det var som fick missmodet att vrida tarmarna 

varv på varv. Thea påminde henne om morsan! Precis så frånvarande 

och borta hade hon varit för jämnan. 

– Ska du hitta på nåt idag? undrade Thea sen. Också som 

mamma, tänkte Emelie. Spring ut och lek! Mamma vill vara 

ifred! Nej, inte prata nu, jag har sån huvudvärk... 

– Jag ska upp till regnbågsfolket och träffa Katta och 

Kina och deras festivalgeneral när de håller ting, redogjorde 

Emelie, mer dämpat nu. Katta och Kina har bett mig ge miljöfredskaravanen 

en kick-off på Kungsan innan den börjar 

rulla söderut mot Köpenhamn. Sen ska jag till studion och 

göra sångpålägg, och sist till Leos mentalmottagning. 

– Ja ja, sa Thea och lät lättad. Lättad över att besvärliga 

Emelie skulle vara ute och leka hela dan. Hon reste sig för att 

gå. Thea märkte det knappt. 

I hallen knöt Emelie sina kängor slarvigt för att snabbt 

komma bort från den tryckta stämningen. Åtminstone tyckte 

Emelie att den var tryckt. Vad Thea hade för uppfattning om 

saken gick ju inte att avgöra när hon var så där inåtvänd och 

det var det som fick Emelie att vilja bort från alltihop. Hon 

kallade på Honda och den svarta tiken kom glatt rultande. 

När Emelie just hunnit ut ropade Thea på henne. 

– Du tänker väl inte ta med dig Honda till regnbågsmänniskorna! 

sa hon med förebrående tonfall. 

– Jo, varför inte? frågade Emelie och såg på Thea där hon 

stod i sin dyra kritstrecksrandiga byxdress. Hon skulle visst 

träffa sin förläggare idag. 

– Deras husdjur är ju vandrande loppcirkusar! Jag vill inte 

ha ner en massa ohyra hit. Kom här, Honda! Thea kallade in 

hunden som besviken vaggade tillbaks mot henne. Vad sur 

hon var, tänkte Emelie. Hade hon gjort eller sagt nåt som var 

fel? 

Hon knackade på dörren till Stargate. Sanne hade varit 

på gott humör sen hon kommit hem från Hälsingland. Hon 

hade hämtat styrka där. Men hon hade hållit Emelie en bit 

162

ifrån sig. Det kändes ovant för Emelie att inte kunna få en 

pratstund med Sanne när hon behövde det. Och just nu när 

Thea var så okommunicerbar ville Emelie träffa Sanne som 

alltid var alert och hade antennerna ute. Men hon förklarade 

för Emelie att hon behövde koncentrera sig på vissa saker och 

ha sina energifält okorsade. Dessutom var Sanne upptagen 

med ravet för att fira höstdagjämningen som skulle äga rum 

på Älvängen i kväll. 

Emelie fortsatte ensam genom grinden och hann bara 

svänga om hörnet innan hon snubblade och skrapade ena 

knät. Den fina fallskärmsover all hon hittat långt bak i Theas 

garderob fick ett stort hål där hon slagit i. Skit också! Hon 

borde knutit kängorna bättre. Ont gjorde det. Och ingen såg 

henne och hjälpte henne. Emelie linkade vidare. Nu kände 

hon sig riktigt liten och var nära att ta till lipen. 

Lönnarna stod nästan i brand innan de gjorde sig beredda 

att låta dräkten falla. Stigen var hal och luften krispig. Höst, 

tänkte hon medan hon tog sig upp för sluttningen. Höst, 

nya tag, uppåt... Hon ville så gärna göra bra saker, som 

Sanne. Hon höll kurser på Handelshögskolan där framtidens 

kapitalister utbildas. Hon hade berättat om hur hon infört 

en andlig dimension i deras världsuppfattning och inympat 

ödmjukhet och respekt inför Moder Jord. Hon fick kursdeltagarna 

att tro på henne genom att avläsa deras aura och 

spåra stress och sjukdomar hos dem. Och hennes övningar 

träffade ungtupparna rätt i magen. Hon jobbade också som 

konsult åt rektorn på Handels så hon hade verkligen satt sig 

som en spindelhona på kapitalismens fortplantningsorgan. 

Hon sa att hon manipulerade deras gener. Sån skulle Emelie 

också vilja bli. Eller som Katta och Kina. De hjälpte till att 

organisera det stora europeiska miljöfredsprojektet. Emelie 

hade talat med sitt skivbolag om att knyta skivreleasen till 

miljöfredsmarschen. Först garvade de bara. De tyckte miljörörelsen 

var töntig och passé, men när de sett uppbackningen 

i medierna och alla kändisar som stödde projektet och att 

det var en ungdomsstämpel på det, då vibbade de in en sjysst 

163

timing, som de sa. 

På krönet styrde Emelie stegen mot det stora militärtältet 

som rests av regnbågarnas funktionärsgrupp. Hon klev in och 

mötte ett femtiotal personer som satt på tombackar, pinnstolar 

och bord. Längst fram stod en kateder där Katta och Kina 

satt. Katta hade en tatuerad yin och yang-symbol på hjässan 

och de var båda piercade i ögonbrynet, näsan, läppen, tungan, 

öronen, naveln och bröstvårtorna. Emelie tänkte nog också 

göra hål i läppen. Eller tungan. Katta och Kina satt intill en 

gubbe i 50-årsåldern med stålbågade glasögon, en typ som 

inte alls såg ut att höra hemma här uppe. Han liknade den där 

gamle proggschlagersångaren som Thea lyssnade på ibland... 

vad hette han nu... Björn Afzelius. Kunde det vara han? 

– Kom och sätt dig, Emelie, sa Katta och vinkade henne till 

sig. Hon slog sig ner vid katedern. Vi håller bara på med sista 

konsensusbeslutet om övernattningar och sånt, sen ska vi ta 

upp ditt fall, viskade Katta. 

Fall? tänkte Emelie förvirrat. ”Björn Afzelius” manade till 

tystnad. 

– Är vi överens om att kost och logi tas ur de allmänna 

medlen och att alla intäkter läggs i regnbågsfonden? Då blir 

det en enklare redovisning... 

– Jaaa! svarade församlingen. Somliga verkade inte bry sig, 

såg Emelie. De satt och småpratade. Många av kvinnorna 

ammade barn, även stora barn. En del av dem måste ha varit i 

femårsåldern men fick fortfarande bröstmjölk. Emelie tyckte 

det såg häftigt ut, att folk här struntade blankt i vad andra 

tyckte. 

– Och så har vi Emelie Vogel, tog Björn Afzelius-typen till 

orda igen. Hon är villig att stödja avsparken i Kungsan. Detta 

har redan diskuterats en del – vad tycker ni nu? 

– Hon får ju inte stjäla PR från oss, sa en skäggig kille med 

pannband. 

– Jag vill ge er PR, sa Emelie och blev förnärmad över hans 

snikna inställning. Jag står helt på er sida. 

– Men det sammanfaller ju väldigt väl med releasen av din 

164

singel som ska promota CD-n, eller hur? insinuerade killen 

och kisade mot Emelie med sina smala ljusblå ögon. Så 

egentligen borde en del av intäkterna från ditt album gå till 

regnbågsfonden. Han höll armarna avståndstagande i kors 

över bröstet. 

– Jag är inte alls främmande inför den tanken, svarade 

Emelie ärligt. Då såg killen snopen ut och lät armarna falla. 

– Nå, ni andra, återtog ”Björn Afzelius”. Rafel? Han nickade 

mot en vrå i tältets vänstra hörn. Först då upptäckte 

Emelie Rafel som stod en bit utanför sällskapet. Hon såg på 

honom och mötte hans blick. Den fick henne att studsa. Hon 

hade aldrig sett så mörka och på samma gång skarpa ögon. 

En känsla av att vara avslöjad sipprade ner i henne – hon hade 

ju haft en underlig dröm om honom för en tid sen, då när han 

stått vid staketet en gryning. Han verkade så mystisk. 

– Jaaa, sa – eller befallde – Rafel med kraftfull och djup 

men ändå skärande stämma. Flickan kan väl passera. 

– Fler synpunkter? uppmanade ”Afzelius”. 

– Jag tror det blir jättebra om Emelie är med oss, sa en ivrig 

och rödkindad ung tjej. Hon är ett föredöme för en massa 

ungdomar som protesterar mot alla myter vi blir fullproppade 

med. 

– Jaaa, där håller jag med – Emelie är en heeelcool brud, 

instämde en färgad kille med en råtta på axeln. 

– Tycker jag också, sa en rödhårig och fräknig kvinna och 

blinkade mot Emelie. 

– Är alla överens om att Emelie ansluter sig till miljöfreden, 

då? frågade ”Afzelius”. 

– JAAAAA! ropade hela tältet och applåderade. Emelie 

kände lättnaden flyga upp som små finkar i bröstet. 

Efter mötet bad ”Afzelius” henne om ett litet samtal på tu 

man hand. De styrde kosan mot skogen. När de gick förbi en 

av vagnarna såg Emelie en gammal krum gumma sitta utanför 

och grina mot dem. Hon var näs tan tandlös och bar huckle. 

Emelie kände vagt igen henne. Nästa gång hon vände sig om 

hade gumman ställt sig ute på gångstigen så hon ännu kunde 

165

se dem. Gamla människor brukade jämt vara så nyfikna. 

– Jo, sa den tanige och glasögonförsedde mannen så fort de 

kommit utom syn- och hörhåll. Jag måste varna dig för ett par 

saker. Du förstår, regnbågsfolket ingår i ett världsomspännande 

nätverk som syftar till att fungera som en surdeg i vår dysfunktionella 

och korrumperade kultur. Miljöfredsprojektet 

är bara en liten del i den processen, en av de mer utåtriktade 

aktiviteterna. Normalt sett sysslar vi inte med mediejippon 

inom Globemind, som det heter. Och det gäller att hantera 

medierna rätt – ett enda förfluget ord eller snedsteg, och våra 

planer kan kapsejsa. Vi har en expertgrupp som är sysselsatt 

enbart med medietaktik. Jag vill därför att du aldrig gör ett 

uttalande om regnbågsfolket eller miljöfredsprojektet eller 

annat du råkar stöta på inom Globemind utan att först rådgöra 

med mig eller den som står i mitt ställe. Jag reser mycket 

mellan våra olika baser så ibland finns nån annan tillhands 

med mina befogenheter. Han stannade upp men han tittade 

fortfarande rakt fram medan han höjde rösten ett snäpp. Det 

här är viktigt att du alltid kommer ihåg, sa han. Ett: att aldrig 

nämna droger i positiva ordalag så länge du är knuten till 

oss. Jag vet att du tagit avstånd från missbruk och det främjar 

dig och saken. Håll fast vid den linjen men ta inte upp ämnet 

om ingen frågar dig. Två: inte ett knyst om terrorism! Du sa 

under den skabrösa missuttagningen att Ulrike Meinhof var 

din förebild... 

– Ja, men det var mer som en symb... försökte Emelie. 

– Strunt samma, från och med nu kommenterar du inte det 

yttrandet en endaste gång. Tas det upp, avfärdar du det med 

att du sa så för att chockera och sen byter du samtalsämne. 

Den tredje punkten gäller satanism. Du hade diggat satanistgruppen 

Anarchaos stod det i tidningarna. Det var inte bra. 

Så, om och när det kommer upp på tapeten, då fimpar du 

med en god ursäkt. 

– Men kosmisk energi och andliga frågor då? undrade 

Emelie osäkert. 

– Bara de tre ämnena jag tagit upp behöver du mörklägga, 

166

plus att du som jag sa rådgör med mig eller nån med mig 

likvärdig innan du kommenterar regnbågsfolket eller miljöfredskarnevalen. 

Anledningen till att jag måste ha det här 

samtalet med dig nu är att du dessvärre är tvungen att också 

som privatperson och i din artistkarriär iaktta samma försiktighet 

med de ämnen jag räknade upp. Och tycker du det 

är för mycket begärt så står det dig ännu fritt att hoppa av. I 

så fall kan du lovorda satan, knark och terror så mycket du 

vill. 

– Det tycker jag är väldigt lätt att avstå ifrån, skrattade 

Emelie nervöst. 

– Gott så, nu vet du vad du ger dig in på. Bryter du vår överenskommelse 

kan konsekvenserna bli allvarliga. ”Afzelius” 

såg på Emelie en bra stund genom de tonade glasögonen. 

Blicken tycktes fäst längre bort, bakom henne. Hans hår 

var tunt och flygigt. Han hade tråkiga jeans, smalt bälte, 

Eccoskor, skjorta och pullover. Han såg oerhört beige ut men 

Emelie förstod att det gjorde honom trovärdig på den nivå 

där han befann sig. Och nu var hon på samma höga nivå! Det 

ringde inom henne. Hon kände sig hedrad och vördnadsfull 

över att ha fått en så pass betydelsefull position i ett globalt 

nätverk för allas bästa. 

– Jag glömde säga att du bör ha hjärtat till vänster, men 

det har jag förstått att du redan har, log ”Afzelius” och tog 

henne i hand. 

– Du påminner om Björn Afzelius, trevade Emelie. 

– Ja, jag är hans dubbelgångare, smilade han. Du kan kalla 

mig Olle. Vi hörs snart! 

Emelie gick med stolta steg till Gullmarsplan och tog tricken 

till stu dion. När hon pratat in ”sång”-påläggen och satt 

vid mixerbordet med teknikern och producenten kom en av 

skivbolagsbossarna in. Han hade en packe av den nytillverkade 

singeln med sig. De satte på den och först då, när Emelie 

såg på omslaget där hon satt på en missil, då, när hon släppte 

in de digitala rytmerna och lät dem kapplöpa i hennes nervbanor, 

först då hörde hon sin egen röst på riktigt och först då 

167

såg hon sig själv som om hon vore nån annan. Hon hade en 

röst! Hon hade ett utseende! Ja, hon hade en kropp. Och den 

gick att ta sig fram med. Omedelbart gick det upp för Emelie 

vad hennes mamma saknat så när hon visat de tummade 

korten från Stockholms lussetåg där hon varit den beundrade 

och bejublade Lucian i centrum. Emelie slöt ögonen och lät 

känslan smitta ner henne. Makt. Hennes röst: inte som andras. 

Hennes kropp: en maktfaktor. 

– Det här blir en monsterhit, sa Henke, skivbolagssnubben. 

Det vibbar jag in på råstört. 

– En del av intäkterna ska gå till regnbågsfonden, sa 

Emelie. 

– Va? sa han och glodde på Emelie som om han nu också 

vibbat in ett äkta monster. 

– Jag har lovat det. 

– Men det står inte i kontraktet, lilla damen. Det får i så fall 

bli på dina royalties. 

– Då hoppar jag av. 

– Det kan du inte heller enligt kontraktet. Vad är det här 

för rockad? Han började flina försiktigt. 

– Nej, men jag kan ju bli sjuk. Så att alla spelningar ställs 

in, och presskonferens och intervjuer... 

– Men då sabbar du ju för dig själv. 

– Och för er. 

– Du, Emelie. Hör här. Det ingår inte i spelets regler att 

skriva om ett färdigt och undertecknat avtal. 

– Nej, men det var en förvirrad tjej vars mor just gått bort 

som skrev på det där kontraktet. Villkoren är annorlunda nu. 

Och dealen med miljöfredskarnevalen gagnar oss alla. Det ser 

inte snyggt ut om det skiter sig. Jag är ledsen att behöva bråka 

om några skruttiga procentandelar, men... 

– Bitch! Med den ambitionsnivån kanske det är bäst att inte 

trotsa dig. En procent till deras fond, då. 

– Två, höjde Emelie. 

– Du skinnar ju oss! Men okej. Och sen aldrig mer en sån 

här pryl! Jag skriver till en klausul sen. 

168

Han reste sig och tuffade iväg. Emelie skulle aldrig bli som 

morsan. Hon skulle vara hård mot de hårda. Bara hon lärde 

sig att skilja agnarna från vetet. Det var det hon skulle tala 

med Leo om. 

Leos kontor låg i ett av Kungstornen med en utsikt som fick 

Emelie att känna det som om hon flög. 

– Du har tystnadsplikt, va? frågade hon när hon parkerat 

sig i fåtöljen. 

– Hundra procent, intygade Leo och nickade faderligt. 

– Också inför olika myndigheter? 

– Också inför olika myndigheter, log Leo betryggande. 

– Vad händer om du bryter den? 

– Då är min karriär slut och jag förlorar allt jag byggt upp. 

Får jag nu fråga varför den saken tycks oroa dig så? 

– Jag är med i miljöfredsprojektet och de har varnat mig för 

att tala bredvid mun om det, sa Emelie. 

– De håller till uppe bland regnbågsfolket, va? frågade Leo 

och försökte låta vänlig och intresserad men Emelie tyckte 

att det fanns nåt annat i hans röst. Tycker du att du har en 

speciell benägenhet för att tala bredvid mun? fortsatte Leo. 

Eftersom du verkar rädd för det? 

– Rädd är väl inte rätta ordet kanske, sa hon. Men jag vill 

ju hålla mitt löfte. 

– Är det viktigt för dig att hålla löften? 

– Ja, det är väl klart. 

– Håller andra sina löften till dig? 

– Jag vet inte, svarade Emelie sanningsenligt. 

– Hur kan det komma sig att du inte vet det? undrade Leo 

och tittade in i hennes ögon. Hon upptäckte att det glimmade 

till i hans mörkblå blick. Han såg annorlunda ut nu än när 

han gick hemma och skrotade i trädgården. 

– Ja, det låter ju faktiskt konstigt, erkände Emelie och 

harklade sig. Det kanske är för att folk aldrig ger mig några 

löften. 

– Ber du om några löften då? frågade Leo mjukt. 

169

– Nej, svarade Emelie och blev själv paff. Idag var nog 

första gången, när jag tvingade skivbolaget att skriva om 

kontraktet. 

– Hur kändes det? 

– Det kändes som att jag blev... nån annan. 

– Nån du vill vara eller nån du inte vill vara? 

– Nån jag vill vara. 

– Hur vill du inte vara, då? 

Leo frågade faktiskt på ett sätt som ingen frågat Emelie 

tidigare. 

– Som mamma. 

– Och hur var hon? 

– Hon var som ett offer, en martyr. 

– Höll hon sina löften? 

– Jag minns inte att hon gav några. 

– Gav du henne några? 

– Jag tror inte det, fast hon påstod jämt att jag brutit en 

massa löften. 

– Ska vi tala om det idag? föreslog Leo. Jag fäller din fåtölj 

så du hamnar i viloläge och så gör vi en liten övning. Han 

steg upp och lutade Emelies fåtölj bakåt och därefter bad 

han henne slappna av och började en nedräkning från tjugo. 

Emelies andetag blev allt djupare. Leos tal bäddade in henne 

i halvslummer. Han gick igenom alla hennes kroppsdelar, 

långsamt, och bad henne slappna av ännu mer i dem. Efter en 

lång stund när Emelie nästan sov, lyfte han hennes ena hand 

och släppte den. Den föll tungt ner mot underlaget. Emelies 

tankar simmade trögt runt i henne. Bilder dök upp och försvann. 

Leo frågade, hon svarade. 

Emelie tyckte hennes fötter hade fått vingar när hon lämnade 

Kungstornet. 

170

THEA: AGGRESSIONER 

KRISTINS ÅRLIGA SKÖRDEFEST ska äga rum ikväll och håller det 

fina vädret i sig så sitter vi i trädgården och äter. Det var en 

torr och kall vår fram till midsommar och sedan har sommaren 

haft väldigt ostadigt väder. Man kunde aldrig lita på 

en blå himmel och inte heller på tunga regnmoln. Men nu i 

september har vi fått en riktig indiansommar. Höstluften bär 

fram ljuden på ett naket och tydligt sätt; ja, när hösten gör sitt 

intåg är det en slöja som faller. Man ser vad sommaren burit i 

sitt inlindade sköte. Det är dags för avtäckning. Skördetid. 

Jag har börjat föra dagbok igen. Jag förstår inte hur jag 

kunnat vara utan denna rutin i så många år. Det ger mig ro 

och eftertanke att sortera och gå igenom mina upplevelser 

utan att behöva tänka på struktur och handling som i mina 

skönlitterära verk. Jag sitter i arbetsrummet som jag införskaffat 

en del trivseldetaljer till: en vacker vas där jag alltid 

har en bukett fräscha blommor, nya vita gardiner, en blå- och 

vitrutig matta från en liten rolig affär på Hornsgatan med 

både nytt och second hand. Och så den ljusa rofyllda tavlan 

av Curry Hillfon som jag köpte i somras. Han bor ju i mina 

sommartrakter och vi har rört oss i samma kretsar sedan 

sextiotalet även om det blivit glest mellan träffarna det senaste 

decenniet. Curry sålde tavlan till ett kamratligt pris 

och vi tog en fika med kask hemma hos honom. Nästan alla 

dem som bodde i vårt kollektiv och dem vi umgicks med på 

den tiden har det blivit något vettigt av. Ganska många är 

konstnärer och skådespelare eller annat inom teatern. En av 

kvinnorna jag lärde känna då har blivit socialdemokratisk 

politiker. Hon var minister under sossarnas korta mandattid 

nyligen. Flera i min gamla bekantskapskrets blev journalister. 

Så vitt jag vet är de framgångsrika, fast den nya tidens kommersiella 

journalistik måste ha varit ett hårt slag för dem. 

171

Samhällsengagemanget försvann ju ur medieutbudet. Folk 

tycktes mer intresserade av skvaller och barnsliga knep- och 

knåp-program. Berlinmuren hade fallit och begrepp som 

kärnvapenhot, försurning och tredje världen var utraderade 

ur det allmänna medvetandet. Sedan blev det hårdare tider, 

festen var över och oroligheterna i öst mynnade ut i inbördeskrig 

och terror. Nu har det politiska intresset börjat vakna 

till liv igen bland de unga och även jag har fått upp ögonen 

för vad som pågår. Ibland undrar jag om inte det vi ser nu 

är vår civilisations sista skälvande andetag. Myndigheter 

och regeringar låtsas ha kontroll över kaoset som sprider 

sig men jag kan känna att vi sitter på en tidsinställd bomb. 

Emelie har engagerat sig starkt i miljörörelsen och det tycker 

jag är bra. Under stora festligheter i Kungsan som förde tankarna 

till sextioåttarörelsen höll hon tal inför den europeiska 

miljöfreds karne valen och hon uppträdde med sitt band, nu 

har jag glömt vad de heter igen... något med ”moon”... där 

var det, ja: Moonmind. Hon var väl influerad av Sanne där. 

Emelie kan bibringa lite problem i min skrivarprocess, märker 

jag. Alltsedan mina tankar börjat samlas på allvar runt 

mitt nya projekt och jag satt igång att föra dagboksanteckningar 

har Emelie verkat sårad av mitt behov av att få umgås 

med mina idéer. Hon har börjat uppträda omoget och ibland 

får jag en känsla av att hon provocerar mig medvetet genom 

att demonstrativt marschera ut och besöka Sanne. Men de 

besöken varar i regel inte länge så då tågar hon in igen och 

sätter sig trumpet i vardagsrummet där hon knäpper på TV-n. 

Kristin går hon inte hem till. De har ingen vidare kontakt och 

det är nog som det ska vara eftersom Leo är hennes terapeut. 

De bör förmodligen hålla en viss distans. Så sitter Emelie där 

på dyschan och surar och ser på TV mitt på dagen. Jag har 

med åren utvecklat en hyfsad tolerans – fattas annat – men en 

sak har jag synnerligen svårt för, och det är att tvingas höra 

upptrissade röster från amerikanska prat shower medan jag 

är mitt uppe i mina funderingar. Jag får bita ihop och stänga 

dörren om mig. Och ändå hörs de gälla amerikanska rösterna 

172

och reklaminslagen upp till mitt arbetsrum. Då dröjer mina 

tankar vid fler av Emelies små egenheter som börjat dyka upp 

på sistone. Hon pysslar idogt med sitt utseende på ett sätt jag 

inte känner igen. Jag gillade hennes tidigare omedvetenhet 

om sitt sköna yttre men nu verkar hon själv ha upptäckt att 

hon är vacker, vilket i och för sig är på tiden med tanke på att 

hon vunnit en misstävling. Visserligen blev hon sedan diskvalificerad 

men det hade ju inte med hennes fysiska företräden 

att göra. Hon har börjat sminka sig mycket mer nu, om hon 

så bara ska upp till Katta och Kina hos regnbågsfolket en 

stund. Vill hon flörta med dem, tro? Och hon har skaffat 

en rakapparat till benen som avger ett irriterande oväsen. 

Den sätter hon på i tid och otid. När jag går ner i köket för 

att göra en kopp kaffe är det stökigt och rörigt. Smulor och 

fläckar på bord och bänkar, och disk och skräp i diskhon i en 

enda blandning. Jag kan inte förstå varför en del människor 

har för vana att slänga pappersskräp och kartonger i diskhon 

i stället för i slasken! Men det gör Emelie regelmässigt. Och 

disktrasan ligger underst och surnar. Så kommer nästa stötesten: 

ekonomin. Jag har ald rig upplevt mig som snål och ogin. 

Men jag tycker inte om att känna mig utnyttjad. Och Emelie 

har blivit försörjd av mig i snart tre månader nu. Hon betalar 

ingen hyra och det begär jag heller inte, men hon lånar pengar 

ideligen och de pengar hon själv fått från sitt skivbolag har 

jag inte sett röken av. Andra inkomster lär hon knappast ha 

även om hon syns i tidningarna var och varannan dag nu 

sedan singeln kom ut. De enda intervjuer hon hade vett att ta 

betalt för var dem hon i somras gav i TV för Lisa Stigsdotter 

och för Kvällsextra i samma svep. Nu hävdar hon att publiciteten 

sker i hennes eget intresse och då kan man inte kräva 

ersättning. I övrigt tycks flickan inte ha några ambitioner 

annat än att flitigt förkovra sig i de amerikanska såpornas 

och talkshowernas skenvärld. När vi träffades kände hon 

knappt till ett enda TV-program. Det var hennes mammas 

hobby, sa hon. Jag måste dra en djup suck för jag inser att jag 

håller på att arbeta upp mig. Det är ju mamman som spökar 

173

givetvis. Emelie har sannerligen inte haft det lätt. Kanske har 

hon ett enormt behov av att ta igen alla förlorade barn- och 

ungdomsår då hon fick vara mamma till sin egen mamma. 

Nu kompenserar hon genom att bete sig som en tonåring. 

För jag känner mig mer som en tonårmorsa nu än som en... 

ja, älskarinna. 

Jag är torr i munhålan, tror jag behöver göra mig en kopp 

te. Jag passerar Emelie i soffan. Hon ligger ner och har fjärrkontrollen 

i ena handen, den trådlösa telefonen i den andra. 

Plötsligt får jag lust att plocka ner parabolantennen. Över 

soffbordet ligger kolorerade tidningar uppslagna med bilder 

på Emelie. Det ringer och hon svarar. 

– Chao. Cool, säger hon sedan och öppnar en flaska nagellack. 

När kommer den ut i skivbutikerna? Okej, jag kommer 

dit nu. Eller snart. När kommer det numret ut då? Ja, det blir 

ju sjysst timing. Ja, jag kör den vanliga bagen. Extrabladet? 

Den där Schüller eller vad han heter? Nä, han går bort. Jag 

bojkottar honom. Va!? Vad står det i Hänt Extra? Att jag haft 

ihop det med honom! Amen lägg av, hur kan de skriva sånt, 

jag är ju... Skulle det vara bra, menar du? Bisexuell? Jahaja. 

Vadå Lektyr? Bilder på mig? På min rumpa? Mina tuttar? 

Hur då? Från misstävlingen? Har inte alla redan sett dem? 

Vadå för detaljer? Så helsjukt! Skickar du en faktura då? Ja, 

adjö. 

Emelies röst låter överdriven, tycker jag när jag står med 

ryggen mot henne vid spisen och donar med teet. Rösten är 

fortfarande mörk och hes, men det beslöjade och lite släpiga 

har ersatts med en skrällig nyans. Hon verkar uppslukad av 

sin mediala exponering och jag tvingas se tillbaka på den tid 

då jag själv var ett fredlöst skvallerobjekt i tidningarna. Fast 

då var inte utbudet så gränslöst som idag och inte skriverierna 

heller. En liten gnutta respekt fanns ännu kvar. Men 

jag kan erkänna att framgången förändrade mig, gav mig 

ett påklistrat självförtroende som jag åratal senare tvingades 

kasta av mig som en uttjänt kavaj sedan jag bittert fann att 

den var just uttjänt och inget annat än ett utanpåverk. Jag 

174

vill varna Emelie för hennes svällande hybris men det sorgliga 

med hybris är dessvärre det hopplösa faktum att den inte 

är mottaglig för balanserad granskning. Storhetsvansinne är 

avskuret från verkligheten, det ingår i dess natur. Men även 

en omnipotent varelse har armar och ben, tänker jag ilsket i 

nästa sekund då jag ser en halv smörgås och en tom smörask 

simma ihop med disktrasan i en kastrull med vidbränd botten. 

Spisen är nersölad med kakaofläckar. Och på bänken 

står koppar och glas med diverse vätskor i olika mängd. Jag 

har faktiskt diskmaskin! Man kan väl åtminstone sätta in sitt 

smutsiga glas och porslin där. När jag öppnar kylskåpet ser 

jag att mjölken är slut. Emelie har alltså gjort Oboy åt sig av 

den sista mjölken. Jag känner blodet rusa mot huvudet och 

dunka hårt mot tinningarna. Det var längesedan jag var så 

här furiöst arg. Mitt huvud känns som en flygplansnos på väg 

att störta och nu får det banne mig bära eller brista för nu 

måste ångan ut. Jag smäller ner kastrullen med det kokheta 

vattnet och Emelie far upp ur soffan och kommer in i köket 

med en kopp i näven. Jaså, hon fattade poängen så snabbt. 

– Jag ska snygga upp här sedan, säger hon. Jag måste bara 

göra en intervju med tidningen Top först. Så kan jag handla 

på vägen hem. Hennes röst är låg och sträv nu, inte alls så 

skränig och kaxig som när hon pratade i telefon nyss. Men 

jag får en olustig känsla när jag ser på henne: hon är en katt, 

ett behagsjukt djur som följer minsta motståndets lag och 

som ald rig utvecklar starkare band till sin ägare än att hon 

kan flytta hem till någon annan när den tillvaron hägrar som 

ett bekvämare alternativ. Jag blir rädd när jag tänker mig 

Emelie som en katt, för katter är listiga djur, de manipulerar. 

Hon gör mig osäker när hon står där med sina kattögon och 

vädjar och vill locka mig att gå i fällan genom att beundra 

hennes smäckra skönhet. Då yttrar hon den lilla fras som får 

min misstro att kantra rätt ner i ett glödande lavasprutande 

hål. 

– Får jag låna lite pengar? undrar hon och jag briserar: 

– Låna vore väl synd att kalla det! Du vill ha veckopeng, 

175

skulle jag snarare påstå. För hittills har jag inte fått tillbaka 

ett nickel av det du ”lånat”. Du är vuxen och fullt arbetsför, 

Emelie. Jag fattar inte varför du ber mig om pengar ideligen. 

– Jag får pengar snart från skivbolaget. Men först måste 

plattan vara helt klar och färdigmixad, säger Emelie utan 

att höja rösten tillbaka. Hon ser rädd ut och det är på tiden 

tycker jag, mitt tålamod är alldeles till ända och jag behöver 

bara tänka tanken att gå in till Kristin och be att få låna mjölk 

av henne så flammar min vrede upp igen. 

– Du måste allt ha fått en slant därifrån redan. Skivbranschen 

och bokbranschen skiljer sig inte så mycket åt i det avseendet. 

Man får pengar i förskott så fort kontraktet är skrivet. 

Dessutom har du redan släppt en singel, erinrar jag vasst. 

Vart tog de pengarna vägen? 

– Jag har ju varken skrivit musiken eller texterna, så jag fick 

bara några tusen för singeln, svarar Emelie. Och de har... 

– Dem har du köpt kläder och smink för väl, biter jag av. 

– Jag köpte lite nya kläder som jag var tvungen att ha till 

lanseringen, erkänner Emelie och jag känner en liten pust 

dåligt samvete fladdra över mig. Men resten gick till regnbågsfonden, 

fortsätter hon. 

– Regnbågsfonden? upprepar jag. Hur skulle det vara om 

du höll dig själv på benen innan du håller de där parasiterna 

under armarna. De får ju pengar från både stat och regeringsorgan. 

Och hur lite pengar du än har så kan du plocka undan 

efter dig så jag slipper leva i en svinstia. En liter mjölk måste 

du under alla omständigheter ha råd med. Du drack upp 

den sista och det är långt till affären men nu ska jag tydligen 

avbryta mitt arbete för att köpa mjölk medan du smiter iväg 

med ett vagt löfte om att snygga upp och handla sedan. Det 

här får vi ordna upp, Emelie. 

Nu ser hon ner i golvet och jag tror att hon gråter för hon 

sveper en hand under ögonen. 

– Du har rätt, säger hon bara. Det är bra att du säger ifrån. 

Så blir jag ett ögonblick rädd att hon ska lämna mig, att hon 

ska visa sig vara den katt jag befarar att hon är. Så fort jag 

176

får pengar från bolaget ska jag ge dem till dig så du inte ska 

känna dig utnyttjad, lovar hon och gör sin röst mjuk som 

sockervadd. Du har ändå ställt upp mest av alla. Jag kommer 

hem så snart jag är klar. Emelie ser upp och jag har ännu 

svårt att möta hennes blick för när jag blir arg tar det tid 

innan temperaturen sjunker. Jag skäms lite men känner ändå 

lättnad. Hon sticker inte. I stället börjar hon sätta in koppar 

i diskmaskinen och plocka upp skräp ur vasken. 

– Jag tar det där nu, säger jag. Jag hoppas du förstår. 

– Ja, det gör jag, mumlar Emelie. Jag har inte tänkt på 

det bara. Hon kastar sig om halsen på mig. Var inte arg, ber 

hon. 

– Det går över, säger jag. Nu har vi ju rett ut det. Jag lånar 

dig ett par hundra nu men sedan får det räcka. Jag följer henne 

ut i hallen och stryker henne över kinden när hon går. Jag 

vill ju inte förstöra hennes intervju. Och nu mår jag faktiskt 

bättre. Kanske var jag för hård mot henne. Men jag gick ju 

inte till personangrepp. Det brukar jag lyckligtvis hålla mig 

för god för. Lusten att gå tillbaka till skrivkammaren har dock 

urladdningen dämpat så jag tar på mig min rock för att gå 

en sväng med Honda och därefter låna lite mjölk av Kristin. 

Honda skäller förtjust när hon ser att jag tar kopplet från 

hatthyllan och jag promenerar raskt genom trädgården med 

hunden livligt skumpande efter mig. Jag känner mig ovanligt 

pigg och lätt till sinnes, som om mitt lilla vredesutbrott bytt 

olja på motorn. Mina nya gymnastikskor av samma sort som 

Katta och Kina brukar ha gör mina steg spänstiga och jag 

tar den lilla trädgårdstrappan i två språng. Honda försvinner 

vilt skällande in på fritidsbåtsverkstan intill och kommer 

inte fastän jag kallar in henne. Inför Honda hjälper tydligen 

inte min pondus och jag skyndar på stegen. När jag kommer 

förbi de uppställda båtarna ser jag fyra gubbar – eller grabbar 

– sitta och ta en lunchöl i solen på vita plaststolar. De bär alla 

solglasögon och ser ut som unga hollywoodskådespelare. De 

ler brett mot mig. Men det är inte dem Honda skäller på, utan 

en mörkklädd figur som håller på och svetsar längre in i verk- 

177

stan. Honda lyder inte fast hon ser mig, så jag får bestämt gå 

in och koppla mitt hysteriska husdjur. När jag kommer in i 

plåtbyggnaden upptäcker jag att det är Rafel som står på ena 

knät och svetsar ihop något på ett båtskrov. Han bryr sig inte 

om Honda men när han ser mig tar han av svetsglasögonen 

och brummar en oartikulerad hälsning. 

– Jaså du har skaffat båt, säger jag, lite grand i hurtigaste 

laget. Rafel skakar bara på sitt gråmelerade långa hår och tittar 

på mig med sin ogripbara blick. 

– Att jag svetsar på en båt måste ju inte betyda att jag äger 

båten, svarar han utan att le eller markera en trevlig samtalston. 

Han saknar då definitivt sällskapstalang den mannen, så 

jag ser inget skäl att anstränga mig jag heller utan nickar ett 

hej och går ut igen med Honda kopplad. Hon får inte gå lös 

på nytt förrän jag kommit uppför backen. Jag har ingen lust 

att ännu en gång behöva konfronteras med den buttre Rafel. 

Jo, han liknar min pappa. På ögonen måste det vara, men 

pappa hade mer liv i sina ögon; de fångade upp och återspeglade 

andra och var inte två gapande hål som hos Rafel. 

När vi är uppe på åsen sätter Honda av åt vänster, mot 

regnbågsfolkets tillhåll, men jag vill inte att hon ska beblanda 

sig med deras skabbiga byrackor, så jag stannar för att 

locka henne till mig. Då kommer jag på att regnbågarna har 

åkt iväg på sitt stora Europatåg, miljöfredsmarschen. Och 

mycket riktigt ser det väldigt tomt ut i bosättningen när jag 

passerar staketet. Många husvagnar och bilar och bussar har 

lämnat gula gräsplättar efter sig där de varit parkerade. Jag 

blir nyfiken och närmar mig platsen där Rafels cirkusvagn 

står. Vad konstigt att inte han deltar i marschen, förresten. 

Undrar om Luma är hemma igen, tänker jag sedan och kikar 

in över det höga stängslet med klätterväxter. Jag ser ponnyn 

och den solgula vagnen och utanför en barnvagn med tvillingarna. 

Men det är inte Luma som passar dem. Det är den 

blonda tonårsmamman, hon som lät en hundtik ta hand om 

sin baby sist jag var här. Och nu ser jag att hennes spädbarn 

ligger mittemellan Rafels tvillingar. Nåja, ett bättre sällskap 

178

än hundvalpar, är min nästa tanke. Men att Luma reste ifrån 

sina bebisar! Hon måste ha haft ytterst starka skäl att göra 

något sådant. Den unga flickan har inte upptäckt mig än och 

jag gör bäst i att dra mig härifrån. Spionerar som en riktig 

skvallertant gör jag ju. Det skulle vara intressant att veta 

om flickjäntan ammar tre barn nu i stället för ett. Hon såg 

förvisso ut att ha ordentliga juver när jag träffade på henne i 

bussen där hon satt och rökte hasch. Hoppas inte hon gör det 

nu. Barnen har knappast bett om att få i sig cannabis. 

Jag dristar mig till att ta den branta stigen hem eftersom jag 

har bra skor men plötsligt slinter jag och förlorar fotfästet. 

Jag hinner halka en bra bit innan jag får tag i en gren, nej en... 

en arm. Rafels arm. Så förargligt! 

– Fina damer ska kanske hålla sig på huvudleden, säger 

han menande och jag tänker i min ilskna förödmjukelse att 

han måste ha komplex för att han är den ende i mina gamla 

kretsar som det inte har gått bra för. 

– Jag tänkte inte på att löven var så hala, förklarar jag. 

– Alla osynliga sidor är hala, svarar Rafel men jag hinner 

inte försöka luska ut innebörden i hans underliga kommentar 

för nu börjar Honda skälla på sitt halsstarriga vis. Då höjer 

Rafel handen och håller den riktad mot Honda medan han 

långsamt låter sin underjordiskt mörka röst ljuda. 

– Aaaaaaah, låter det långdraget. Honda kastar sig omedelbart 

omkull i backen, blottar strupen och gnyr ynkligt. Rafel 

tystnar och jag gapar förvånat. 

– Inte visste jag att du hade sådan djurtämjarförmåga, säger 

jag. 

– Det vi vet om varandra är bortkomna flisor ur oändligheten, 

muttrar Rafel och börjar gå upp för den halkiga stigen. 

Han har onekligen en poetisk ådra, tänker jag. Synd att han 

inte fortsatte odla den begåvningen när han ännu var ung och 

lovande. 

Jag knackar på hos Kristin. Ett av hennes barn öppnar. 

Kristin sitter i köket och lutar pannan i händerna. Noppe står 

och gnäller bredvid. 

179

– Men snälla, hur är det fatt? utbrister jag när jag ser att 

Kristin har näsblod. 

– Å, det är inget särskilt, säger hon och ler blekt mot mig. 

Jag får små yrselanfall ibland bara. 

– Men det är väl inget bara. Har du varit till doktorn? 

– Nej, men kära Thea, säger Kristin och skrattar kort och 

hackigt. Jag har väl varit i detta välsignade tillstånd innan. 

Jag kan det bara alltför väl. Kristin gjorde en grimas när hon 

sa ordet ”välsignat”. 

– Jo, det förstås, men det här är första gången du väntar 

ditt sjunde barn och du har fått barn i tät följd nu i tio års 

tid, insisterar jag. 

– Det är bara järnbrist. Jag har alltid haft det under mina 

graviditeter. Och jag dricker massor av Blutsaft. Det går över 

som allt annat. 

Jag lyfter upp Noppe som börjar dra mig i näsan. 

– Din lille fuling, vill du ge mig en hushållsklämma va, 

skrattar jag och kastar barnet i luften. Han kiknar nästan och 

tigger att jag ska göra det en gång till men den lille krabaten 

har blivit tung som en mjölsäck. Jag tar honom in i lekrummet 

där jag sätter mig med honom i knät och läser Putte i 

blåbärsskogen. Hans fyraåriga syster smyger upp bredvid och 

snart sitter sjuåringen på andra sidan. 

– Ett sådant litet gäng! skojar jag och sticker fingret i magen 

på dem alla tre så de tjuter. Noppe blir allvarlig när han 

får syn på en spindel på en av Elsa Beskows bilder. 

– Pinni! utropar han. Pinni! 

– Ja, där är en spindel, säger jag. 

– Vätt, säger Noppe då och kryper ängsligt ihop i mitt knä. 

Vätt! Vätt! 

– Vätt? frågar jag och ser på hans äldre syskon. De får tolka 

åt mig. 

– Han menar rädd, säger sjuåringen. 

– Är du rädd för spindlar? frågar jag Noppe. Han nickar 

med stora runda ögon och sätter tummen i munnen. Vet du 

hur spindlar säger då? frågar jag. Noppe ruskar på huvudet. 

180

Då börjar jag tala med morrande knastrig stämma: Nu kommer 

den stora skorpinjonen och ääääter dig! och så spretar 

jag med böjda fingrar och kittlar Noppe i magen och han ser 

först förskräckt ut men sedan kvillrar han av skratt och de 

andra syskonen skriker i kör: 

– Mig med, mig med! Så får jag göra om proceduren och 

de här ungarna tycks aldrig få nog av skorpinjonleken. Efter 

Putte i blåbärsskogen fortsätter vi med Tomtebobarnen och 

jag skrämmer glina med det hemska bergatrollet jag själv 

minns från min barndom och de skrattar och tjuter när jag 

gömmer mitt ansikte bakom en kudde och far fram med det 

me dan jag ropar Buuuuh! Kristins barn älskar visst att bli 

skrämda. Noppe pekar på bergatrollet och säger Pappa! och 

då skrockar jag lågt och tänker att Leo nog inte skulle bli 

glad av att höra att hans yngste son liknar honom vid ett av 

barnlitteraturens mest fasliga troll. När vi stojat och glammat 

så både barnen och jag är trötta går jag ut i köket och finner 

till min lättnad att Kristin ser ut att må mycket bättre. 

– Tack, Thea, att du sysselsatte ungarna åt mig. De har 

varit ovanligt stimmiga idag, särskilt Noppe. Han är redan 

avundsjuk på babyn i magen. Nu har jag hunnit ikapp mig 

själv här i köket. 

Jag hjälper Kristin skala och ansa grönsaker till hennes 

läckra pajer, timbaler, gratänger och alla andra mumsiga 

gröna rätter hon tillreder så väl. 

– Det vattnas redan i mun på mig, säger jag och smackar. 

– Men kan du fatta vilken missväxt jag fått i år! Kristin ser 

på mig med sina ljusgröna ögon. De är lätt rödkantade. Jag 

har fått köpa broccolin för den var helt sönderäten från rot 

till blomma. 

– Då blir det säkert bättre skörd nästa år, tröstar jag. Det 

har ju varit en underlig sommar på många sätt och vis. 

– Ja, det må jag då säga. Kristin lägger ner redskapet och 

ser återigen på mig. 

– Du ser bara yngre och yngre ut, Thea. Är det kärleken? 

Jag blir smått generad. Kristin och jag har inte pratat om 

181

det där någon gång tidigare. Ja, du behöver inte tala om det 

men jag vill inte att du ska tro att jag har en massa fördomar 

om homosexuella. Jag umgicks mycket med bögar när jag 

var yngre, fortsätter hon. Och jag kan säga dig helt ärligt att 

hade jag fått leva om mitt liv nu, så hade jag nog föredragit 

att vara lesbisk. 

Oj, tänker jag. Är det så illa mellan henne och Leo? Men 

det frågar jag inte. 

– Det är inte så lätt som många tror, svarar jag. Det är gräl 

om vardagliga ting precis som i vilket förhållande som helst. 

Emelie och jag hade en ordentlig sammandrabbning vid diskbaljan 

senast idag. 

– Jo, det är klart, säger Kristin. Men karlar... jag vet inte, 

men jag är bara utled på deras självupptagenhet. 

– Jag har samma problem att brottas med, tro mig. Jag 

blinkar åt Kristin och hon fnissar till. 

– Ska vi flytta till ett nunnekloster? säger hon och vi skrattar 

bägge två. 

Så fort jag klivit innanför dörren kommer jag på att jag 

glömde be Kristin om mjölk men då far Emelie fram och kastar 

sig om min hals med en stor bukett rosor i handen. Bland 

rosorna är ett kuvert instoppat. I det ligger fyra tusen kronor 

och ett kort där det står: ”Till min första mätress – och min 

sista. Hoppas din hopplösa E.” Vi kysser varandra en lång 

stund. 

– Jag fick äntligen mitt stora förskott idag. Vet du förresten 

att Rafel blir skivaktuell snart? Men det är hans gamla låtar 

som håller på att remixas och hottas upp av Sveriges tyngste 

demonproducent. 

– Jaja, säger jag och känner en underlig lättnad. Då är det 

inget nytt han har gjort. Jag vill tydligen veta var jag har folk 

och Rafel är tillräckligt skum som det är. 

Vardagsrummet och köket är städat och fint ser jag när jag 

sätter rosorna i vatten. 

– Förlåt mitt dåliga humör i morse, säger jag och kramar 

Emelie. 

182

– Det är lugnt, svarar hon. Det är bara bra att du säger 

ifrån. 

– Du, säger jag sedan och tittar länge in i hennes stora blå 

ögon. Jag vill att vi förlovar oss. 

– Det vill jag med, nickar Emelie. 

Vi gör oss en bricka med te och mackor och tar med upp i 

sovrummet. Därefter vilar vi och faller i sömn. 

Tuppluren har varat längre än vi trott för när jag drar isär 

gardinerna ser jag att långbordet är dukat i trädgården. Vi 

gör oss klara för skördefesten. 

– Får jag först utbringa en skål för vår orubbligt goda 

grannsämja! utropar Leo och skålar. Vi utgör ett levande exempel 

på att människor kan leva i fred och harmoni. 

Jag kan inte undgå att lägga märke till Natans mörka blick 

och sneda min. Delvis förstår jag honom men hans spydiga 

ansiktsuttryck är också tecken på en generationsklyfta. Natan 

har växt till en ganska stilig ung man som säkert behöver ta 

avstånd från sin styvfar och staka ut en egen kurs. 

Genast får vi nytt i glasen, Leo är snabbt framme. Kristins 

mat smeker som vanligt gommen. Ingen kan rimligtvis sakna 

kött när hon varit i farten. 

– Skål, Emelie, säger Leo och höjer sitt glas. Hans ögon 

bränner till när han ser på henne och vilar sedan länge och väl 

på hennes konstgjorda klyfta. Jag tycker gott att Emelie kunde 

ha tagit på sig något annat än det där nyinköpta och utmanande 

plagget som sitter som ett ålskinn. Och hon har målat 

sig som om hon skulle på maskerad. Men har Leo ingen skam 

i kroppen? Han fortsätter klä av henne med blicken och hon 

ler gäckande tillbaka mot honom. Vad håller de egentligen på 

med under de där terapisessionerna? Jag sneglar mot Kristin 

som också har fått syn på vad som så uppenbart pågår. 

– Här, ta en gurka Leo, säger Kristin näbbigt och tar upp 

en mjölksyrejäst västeråsgurka som hon kastar över bordet 

mot Leo. Han fångar reflexmässigt gurkan innan den träffar 

Sannes huvud och ser överraskat på sin fru. Medan han sitter 

där med gurkan i högsta hugg och ännu inte har hämtat sig, 

183

fortsätter Kristin med fräsande förakt: 

– Lite förstärkning kan alltid behövas. Mjölksyrad gurka 

innehåller viktiga mineraler och spårämnen för män i din 

ålder. 

– Har du druckit, Kristin? frågar Leo vars häpna blick 

stelnat. 

– Nej, dessvärre är jag ju på jäsning, svarar Kristin bitskt. 

– Och det är jag med, avleder Sanne snabbt. Jag sitter här 

och jäser av leda. Nu sjunger vi ”Helan går”! Alla faller tacksamt 

in utom Natan. Skål! 

Barnen har redan hunnit slafsa i sig av den jättelika björnbärspajen 

och Kristins fylliga vaniljkräm. De springer ut 

på gräset och leker borta i den lilla indiantältkolonin som 

Kristins och Sannes ungar satt upp. Solen värmer än och jag 

känner spriten stiga upp i skallen. 

– Ge mig en snaps också, säger Kristin till allas vår förvåning. 

Och innan någon hunnit reagera har hon stjälpt i sig ett 

halvt dricksglas och häller upp ytterligare ett. Hon är svart 

under ögonen. 

– Kristin lilla, säger Leo. Inte kan väl det där vara bra för 

den lille i magen. 

– Nej, men det kan tänkas vara bra för Kristin lilla, spottar 

hon fram och ser uppstudsigt på sin man. Men inget tycks 

kunna avhålla Leo från att hungrigt beskåda Emelie. Har 

gubben fått tokfnatt? tänker jag. Här gäller det tydligen att 

markera sina inmutningar på det manliga viset så jag proklamerar: 

– Emelie och jag ska förlova oss. Leo ger mig en blick fylld 

med avsmak och jag ser honom stint i ögonen. 

– Slit henne med hälsan! utbrister Sanne högljutt. 

– Vad är det, varför säger du så? frågar Emelie chockat. 

– Du är ett rö för vinden, svarar Sanne. Om du inte skärper 

dig och börjar tänka själv kommer det snart att flytta in 

så många röster i ditt huvud att du slutar på dårpsyk. Men 

innan dess har du hunnit ställa till lika mycket skada som 

våra trädgårdsparasiter, fortsätter hon och plockar upp en 

184

död larv från sin tallrik. 

– Men vad har jag gjort! frågar Emelie bestört. 

– Ja, nu får du faktiskt förklara dig, säger jag åt Sanne på 

skarpen. Nu behöver min älskling en beskyddare. 

– Emelie är en kaos-spridare, svarar Sanne. Hon behöver 

saneras. 

– Det kan inte vara så att du är svartsjuk, bryter Leo in och 

jag tror först han menar mig men han tittar på Sanne. 

– Hur i Hälsingland skulle jag kunna vara det? säger Sanne 

hånfullt. 

– Ja, att Emelie lyssnar på andra än dig numera. 

– Du menar att hon sitter på din humbugklinik? Och kanske 

strippar som en av dina patienter försökte göra. 

– Jag varnar dig för att tala illa om min verksamhet. Den är 

seriös i motsats till din, säger Leo strängt. 

– Seriös! utropar Kristin med ett kärvt skratt. Det låter mer 

som om du hade stripklubb med skillnaden att fluktaren tar 

betalt i det här fallet. Leo tappar hakan. Och vad Emelie beträffar, 

fortsätter Kristin, så är ni nog jämbördiga. Ni kan väl 

sitta och narcissistiskt spegla er i varandras uppblåsta egon, 

mediehoror som ni är. Se bara till att hålla frögurkan i schack. 

Din såningsmaskin har väl gjort sitt nu. 

– Jaså, morrar Leo, djupröd över hela ansiktet av att Kristin 

klätt av honom hans värdighet inför oss alla. Jag undrar just 

vems frögurka det var som skvätte sista gången och vems 

missfoster som ligger där och parasiterar. Han pekar ilsket 

mot Kristins mage. 

– Det var väl du, fast du hade tagit av dig mjukisdräkten 

och visat vilken varulv du är! väser Kristin mellan tänderna. 

Skål! 

Konstigt nog skålar bordsgästerna trots det kompakta ovädersmoln 

som lägrat sig över skördefesten. Ofattbart, tänker 

jag, att Kristin kan klösa ifrån så där. Det hade jag ingen 

aning om. Och Sanne, som stått Emelie så nära. Men nu ser 

jag Leo blinka mot Emelie och hon sitter och kråmar sig som 

en urblåst pinuppa. Nu får jag ta snärtan i örat. Och den så 

185

kallade terapin Leo skänker henne ska jag minsann sätta en 

käpp i hjulet för. 

– Hördu Emelie, säger jag med bestämd röst. Är det inte 

lika bra att vi drar oss tillbaka och tackar för oss. 

– Nej, varför då? undrar Emelie och ser oförstående ut. 

Eller är hon förslagen ut i fingerspetsarna? 

– Ett rö för vinden som sagt, fastslår Sanne och låter sin 

bronsfärgade blick vandra mellan Emelie och mig. Eller en 

orm i Eden, lägger Sanne till med ögonen fästade vid mina. 

Jag börjar tro att Sanne faktiskt är svartsjuk på mig men av 

andra skäl än dem Leo anförde. Är Sanne kanske bisexuell? 

– Nu räcker det! tar Emelie plötsligt till orda. Ni behandlar 

mig som om jag vore en smitta av något slag – vad har jag 

gjort er? Och varför ska vi slösa tid på onödiga konflikter när 

det finns så mycket viktigare saker att ägna energi åt. 

– Som popstjärnekarriärer, kläcker jag ur mig utan att 

kunna hejda min tunga. Där du varken skriver ord eller musik 

själv... 

– Och gör dig till ett redskap för vår tids värsta häxbrännarapparat 

– medierna, tar Sanne vid. Hela kopplet hänger 

här och dreglar för jämnan. 

– Men vilka nedrans skator ni är, skyndar Leo till Emelies 

försvar. Medierna kan man ha stor nytta av om man vill säga 

något viktigt. 

– Om man är en medioker författare kanske man behöver 

deras draghjälp, snoppar jag av honom utan att blinka. Det 

är som om varenda hämning släppt i kväll och vi alla blottar 

våra fula rovdjursgrin. 

– Jag kan utnyttja medierna för ett högre syfte, framhärdar 

Emelie. Fattar ni inte vad som håller på att hända? Vi kan 

hamna mitt i en kärnvapenkatastrof. Radioaktiva ämnen är 

den största illegala handeln just nu, större än knarksmuggling. 

Och de hamnar i fel händer ideligen. Det sker just nu 

medan vi sitter och hackar på varandra... 

Kristin stirrar med uppspärrade ögon på Emelie. 

– Skrämselpropaganda, säger hon. 

186

– Nej, mamma. Det är sant, försäkrar Natan. I Tyskland 

har hela Frankfurts befolkning blivit hotad av ett terroristkommando 

som bara genom att bryta ett sigill kan kontaminera 

ett stort område med cesium 134. Myndigheterna säger 

att hotet är tomt, men det är bara för att inte panik ska bryta 

ut. Många har flytt från Frankfurt. 

Grabben är kunnig, tänker jag. Jag har också läst om det 

där. 

– Jag hörde om det på radio, säger Sanne. 

– Men det är ju förfärligt, mumlar Kristin. 

– Ja, och det finns närmare oss än så, fortsätter Emelie som 

nu vunnit klara poäng. Miljömord förekommer överallt. I 

Polens industridistrikt dör vart tredje barn vid födseln på 

grund av missbildningar. 

– Märkliga mutationer har blivit vanliga, fyller Natan i. Jag 

såg en bild på Internet som föreställde ett nyfött barn med 

dubbla könsorg... 

– TYST! avbryter Kristin. Jag orkar inte mer. 

Hon håller sig om magen med plågad min. Den ser väldigt 

stor ut för tiden, tycker jag. Men hon har nog lagt ut också. 

Det brukar hon göra när hon väntar barn. 

Ett svårmod lägger sig runt bordet och när ett tåg dunkar 

över bron vänder alla huvudet mot det som om det var första 

gången vi såg ett av alla dessa tunnelbanetåg som dygnet runt 

signalerar tidens gång. Ja, som om vi alla känner samhörighet 

med detta tåg, en försäkran om att civilisationen trots allt 

fungerar. Då stannar tåget mitt på bron och vi drar alla efter 

andan. En halv minut senare börjar tåget röra sig mot stan 

igen och vi pustar ut. Men nu närmar sig ett högljutt motorputtrande 

och en brandgul gammal skåpbil kör ner mot 

Brovattnet. Leo får ett hiskligt uttryck och studsar upp från 

sin stol. Som skjuten ur en kanon skenar han fram mot bilen 

som svängt in på parkeringen. Så hörs Leos rytande. 

– Det var alltså du din slöa pundarhippie som försökte köra 

ihjäl min yngste son härförleden! Iväg! Och passa dig för att 

komma i närheten av vår tomt igen! 

187

Vi rusar fram som en flock boskap och får se Leo hålla 

ett struptag om Rafel och pressa honom mot den brandgula 

bilen. Rafel knäar Leo där det gör som mest ont på män och 

Leo släpper taget. 

– Din hycklande klätterbock, akta så jag inte slår din spritmarinerade 

skalle i splitter, morrar Rafel med dov knarrig 

röst. 

Leo hämtar sig och morrar tillbaka, gällare. 

– Du packar dig härifrån och retirerar illa kvickt till tattarslöddret 

där du hör hemma, din påtända sumpråtta, annars 

syr jag in dig på en LVM. 

– Det har du ju redan försökt och misslyckats med för sexton 

år sedan, din talanglöse kvacksalvare, svarar Rafel med 

sin mörka men kusligt distinkta röst. Leo knuffar till Rafel 

hårt. Rafel knuffar tillbaka; han är längre men rangligare. Då 

träder Sanne kavat fram. 

– Sluta, era barnsliga blådårar! Annars kan ni bägge dra till 

Skansen och stå där som urtidsapor. Vad vill du, Rafel? 

Kristin står förstummad och håller sig om magen medan 

hon glor med äcklat uttryck på de båda förskämda männen i 

sitt liv. Hennes näsa börjar blöda och jag springer efter papper. 

När jag ger Kristin det låter hon det bara falla till marken 

så jag själv får hålla det under hennes näsa. Då leder Rafel ut 

den lilla svarta shetlandsponnyn ur bilens lastutrymme. Leo 

står avvaktande ett kort stycke därifrån. 

– Jag tänker röra på mig snart så ni kan få honom. Han går 

att rida på, säger Rafel. 

– Ta din loppätna ponny till veterinären, säger Leo surt. 

– Är det någon som ska till veterinären är det du, ditt cirkusdjur, 

dräper Rafel. 

– Nej, pappa! Snälla! Alla Leos barn hoppar jämfota och 

tigger om att få hästen. 

– Här är sadeln. Rafel lägger en vacker sadel på marken. 

Sedan stänger han bakdörrarna på den rostiga bilen. 

– Vem har ridit på den innan? frågar Natan och Rafel stannar 

mitt i en rörelse. 

188

– Ingen du känner, svarar han och tittar på sin förstfödde 

utan att röja minsta spår av faderskänslor. Så sätter han sig 

och vrålar iväg med sin trasiga ljuddämpare och ett mörkt 

avgasmoln efter sig. 

– Jaha, då har vi en häst, konstaterar Sanne och tar den lilla 

ponnyn i grimman. Barnen dansar och skuttar runt hästen 

och Sanne. 

– Kan vi inte få rida nu! bjäbbar de. 

– Nej, hästen måste vänja sig lite vid sin nya miljö först. Han 

sa inte ens vad den heter! säger Sanne och ruskar på huvudet 

mot mig. Han är en så typisk Skorpion. Jag har alltid haft 

svårt för det tecknet. Dolska och hemlighetsfulla. De styrs av 

planeten Pluto. Plutonium, mumlar hon medan ett flyktigt 

leende krusar hennes läppar. Hon binder hästen på ett ställe 

med högt gräs och han börjar beta. Det är då jag kommer på 

att Honda inte synts till på hela eftermiddagen. Hon brukar 

ju närapå få rabiesanfall av att se Rafel. Jag undersöker om 

hon är inlåst, men det är hon inte. Jag ropar men hon dyker 

inte upp. Kanske har hon gått in hos någon av de andra. Jag 

går till Pamplona och öppnar dörren, men ingen Honda där. 

In till Stargate men ingen hund där heller. Då ser jag genom 

Sannes fönster mot trädgården hur Leo och Emelie går bort 

mot bikuporna. Leo ska förstås prestera en uppvisning i sin 

biodlarkonst. Att karlar aldrig ger sig! De tror att allt de gör 

är så in i bänken märkvärdigt. Men vad händer? En tät svärm 

flyger ut och störtar rätt mot Leo som kastar sig på marken 

och rullar runt. Emelie springer därifrån, Kristin står bara 

och tittar med händerna knäppta över sin runda mage. Varför 

gör ingen något? Jo, nu kommer Sanne springande. 

– Ring ambulansen! ropar hon när hon ser mig. 

När ambulansen forslat iväg Leo och den högst bisarra festen 

fått sitt abrupta slut sitter Sanne, Emelie och jag på min 

trapp och väntar på besked från sjukhuset. Jag väntar också 

på att min hund ska komma hem. Vi pratar inte. Då kommer 

Natan gående mot oss över trädgårdens mittgång. 

– Är Leo okej? frågar Sanne. 

189

– Ja, det skulle jag väl tro. Han fick några bistick i nyllet, so 

what? säger Natan med en axelryckning. Men kom med här. 

Vi följer efter Natan fram till det avskalade äppelträdet. Han 

pekar på marken. Jag faller i förtvivlad gråt. 

Det är Honda som ligger där. Jag böjer mig ner och tittar 

på henne. Tungan hänger ut. Nackhåret är tovigt, min hand 

känner på det. Hon har dött av ett kraftigt bett i nacken. Ett 

dödande hugg. 

Ett ohyggligt skratt kommer rungande bakom oss. Kristin 

står på trädgårdsgången och kastar huvudet bakåt, varpå hon 

avlossar en ny skallrande skrattkaskad som ger mig gåshud. 

Skrattet ekar upp mot berget, får trädkronorna att rysta, 

flaxar som kråkor mot den lysande fullmånen och Kristin tar 

sats, fyller på med nya salvor som målar hela himlen röd. Det 

är vansinnet som sluppit löst. Vi ser en blinkande helikopter 

uppenbara sig för att sedan sakta stiga ner bakom trädtopparna 

i sydväst. Då tystnar Kristin. 

– Jag tar hand om mamma, säger Natan och lommar 

bort. 

190

FEMTE MÅNADEN 

Barnets tillväxt som varit mycket snabb blir nu något långsammare. 

Större delen av kroppen är täckt av dunigt hår som 

kallas lanugohår. Barnet håller på att pröva sina reflexer. Det 

sparkar, griper och suger och det spritter till av ljud utanför 

kroppen.

Oktober 

KRISTIN: BROHOPP 

HON HADE VAKNAT av ett ljud men kunde inte avgöra vad det 

var. Det kunde ha varit Leo som kommit hem, fast det brukade 

han inte när han haft sitt program och det hade sänts 

på kvällen. Efter två avsnitt var det en tittarsuccé och man 

såg hans segervissa smil i varenda tidning. Det var Leo hit 

och det var Leo dit, och det var väl som det brukade vara. 

Missödet med bisvärmen fick honom att framstå som en formidabel 

man som ägnade sig åt familjenära och hemtrevliga 

hobbies. Allt vreds till hans fördel. Kristin tyckte det var lika 

bra att han sov borta. Hon orkade inte tänka på framtiden 

men sprickan mellan henne och Leo var så djup att hon visste 

att när barnet väl var fött, då skulle något få ske. Inte förrän 

på den katastrofala skördefesten hade det klarnat för henne 

att Leo på fullt allvar beskyllde henne för ett vänsterprassel 

och att det var hans övertygelse att barnet hon bar på var 

frukten av detta. Barnet, ja. Hon kände inte igen något från 

föregående havandeskap. Det vältrade sig i henne som en 

flodhäst, tycktes befinna sig överallt samtidigt. Livmodern 

nådde redan upp till naveln, vilket tydde på att hon var längre 

gången än hon trott. Men det var inte möjligt för hon hade 

haft en riklig mens två veckor före våldtäkten och hon hade 

för länge sedan accepterat att det var då hon blivit befruktad. 

Men att tala ut med Leo om det var alldeles uteslutet. Han 

hade bestämt sig för sin uppfattning och var lika orubblig där 

som med det mesta. Kanske behövde han ett svepskäl för att 

rättfärdiga egna affärer vid sidan av. Kristin visste inte vad 

som var upp och vad som var ner snart och hon var för trött 

för att tänka. Hon låg i mörkret och lyssnade efter fler ljud. 

195

Nu hördes det igen, men det var inte Leos välbekanta. Det 

lät som om någon knackade på en ruta nere i köket. Kristin 

svepte sin morgonrock om sig för att gå ner. Från Natans rum 

lyste det och hon kikade in. 

– Men sitter du uppe mitt i natten! väste hon. 

– Ja, jag hinner inte annars, sa Natan. Han såg trött och 

blek ut, ögonen som mörka flaskbottnar. Lägg dig! befallde 

Kristin och gick ner. Hon hörde en knackning igen. En figur 

med luva rörde sig utanför fönstret och när hon gick närmare 

såg hon att det var Rafel. Det var väl också typiskt av honom 

att störa en sovande barnfamilj mitt i natten. Hon gick och 

öppnade. 

– Vet du vad klockan är? sa hon surmulet. 

– Ja, på ett ungefär. Jag behöver be dig om en tjänst. Han 

talade lågt och ryckte till när ett tåg rasslade förbi uppe på 

bron. 

– Kom in då, sa Kristin och gick före ut i köket där hon 

satte på vatten för att göra kamomillte. Nå? frågade hon när 

Rafel satt sig. Är det något som hänt? 

– Nej, inget särskilt, saker händer hela tiden. Men jag 

skulle behöva låna din sommarstuga ett tag. 

– Det är inte min, det är Leos. Som allt annat, la Kristin till 

med en suck. 

– Ja, men du har nycklarna. 

– Hur vet du det? Och hur känner du överhuvudtaget till 

att vi har ett sommarland? 

– På Ljusterö. Fem tunnland. Vitt trähus med snickarglädjeveranda. 

Egen brygga och båthus. Vad vill du veta mer? Rafel 

kostade på sig ett helt leende. 

– Jag vill veta hur du vet allt det där. 

– Läser du aldrig tidningarna? sa Rafel och tyckte därmed 

han besvarat Kristins fråga, vilket han också hade. Kristin 

brukade inte läsa de eländiga kvällstidningarna som tillhandahöll 

den typen av information. 

– Jaha, sa Kristin. Får jag fråga varför jag ska göra dig 

denna tjänst, då? 

196

– Vi har redan glidit in på det problemet. Tidningarna, vill 

säga. Någon fingertoppskänslig technosjatte har mixat om 

och släppt ett gäng av mina gamla låtar på CD. Och nu har 

det gått och blivit en listetta. Så du förstår. 

– Nej, inte riktigt, sa Kristin. Att han aldrig kunde sjunga 

ut! Dessa ständiga gåtor. 

– Okej. Tidningsfolk ränner vid mitt hela dagarna och vill 

göra intervjuer och ha kommentarer och krumelurer och 

fanfarer. Och jag behöver hålla mig undan deras drägelkäftar 

tills det har dragit över. 

Nu fattade Kristin. Rafel var Leos raka motsats. Han skydde 

publicitet som pesten. Det mindes hon nu. Och i ljuset av 

hur hon såg på Leo nuförtiden var det en egenskap hon verkligen 

förmådde sätta värde på. Jag förstår, sa hon och Rafel 

gjorde sig beredd att gå. Men dina tvillingar? frågade hon. 

– Dem ordnar jag för, svarade Rafel och blicken mörknade. 

– Har Luma kommit tillbaka? 

– Det här faller utanför ramen, korrigerade Rafel. 

– Har du hört av henne? 

– Jag vet att hon kommer igen när tiden är inne, fröken 

Nyfiken. 

– Om Leo upptäcker att du är på sommarstället kommer 

det att stå mig förbaskat dyrt. 

– Ditt liv med Leo borde du väl ha betalat av nu. Med ockerränta, 

sa Rafel och släppte ut en blick hon kände igen från 

förr och som gav henne en ilsnabb snärt av uppvaknande: så 

fort åren gått! Hon gick till krokarna med nycklar i städskåpet 

och räckte honom sin Ljusteröknippa. 

– Var diskret nu, bad hon Rafel i dörren. Han nuddade 

hennes kind fjäderlätt med handen innan han försvann ut i 

oktobernatten. 

– Var det där Rafel? frågade Natan när Kristin gick förbi 

hans rum med den ångande tekoppen. 

– Ja, men jag sa ju att du skulle lägga dig. 

– Är han i knipa? 

197

– Det beror på hur man ser det. Objektivt sett är det ingen 

knipa. 

Kristin sörplade ur tekoppen medan hon låg lutad mot 

armbågen och såg de snart nakna grenarna vaja utanför sovrumsfönstret. 

Ja, åren hade verkligen bara flimrat förbi. De 

hade hopat sig i skikt på skikt, svåra att skilja åt annat än 

med hjälp av vilket barn som legat i magen eller vid bröstet. 

Åren var lugna som tidvatten, livets cykler var dem trogna. 

Och sedan: förseglingen bröts och fram vällde en enda stor 

känsla av intighet, död och krossade drömmar. Vad var det 

hon hade byggt upp? Var det bara en stor Potemkinkuliss hon 

åstadkommit? Barnet slog en hastig volt i Kristins mage och 

träffade revbenen och bäckenet samtidigt. 

– Säg inte att det är tvillingar! sa hon högt för sig själv. Hon 

ville inte gå på ultraljudsundersökning. Det var en metod hon 

intuitivt kände kunde skada växande människoliv. Och Leo 

som var läkare hade undvikit att röra hennes mage. Barnet 

i henne hade blivit ett tabu. Och hennes liv hade blivit ett 

väntrum. Inte som tidigare ett andrum. Nej, ett ödsligt och 

övergivet väntrum. 

– Mamma! hördes Natans röst. Han lät skärrad. Min bildskärm 

går inte att stänga av, sa han med sprucken stämma. 

– Men det var väl inget att se så förskräckt ut för, lugnade 

Kristin när hon stod på hans tröskel. 

– Jag måste få bilden att slockna! Natan verkade nästan 

desperat. 

– Dra ur sladden då, uppmanade Kristin 

– Mamma, tror du jag är dum. Det var det första jag 

gjorde. 

Kristin läste på bildskärmen. ”Operation Lynx uppskjuten. 

Lynx måste ev. X-as.” Då slocknade skärmen. 

– Du får sluta leva i den där serievärlden, sa hon trött. Lägg 

dig nu. Natan såg ut som om han just sluppit dödsstraff. 

Hans fantasi tog honom verkligen ut på irrfärder, tänkte 

Kristin och gick och la sig. Drack upp det ljumma teet och 

vände över på rygg men då stökade barnet runt i henne som 

198

en osalig ande. Hon fick lägga sig på sidan. 

Kristin fann ingen bekväm sovställning. När hon låg på 

rygg tryckte barnets tyngd mot den stora kroppsartären och 

hon blev illamående, men rullade hon över på sidan studsade 

något hårt, förmodligen huvudet, mot hennes urinblåsa och 

hon fick springa upp och kissa. Hon la handen på magen och 

viskade åt det vilda barnet att lugna ner sig som hon gjort med 

sina tidigare parvlar i livmodern men det hjälpte inte. Barnet 

tumlade och sprätte åt alla håll. Kristin greps av ett uppflammande 

hat mot den lille utsugaren som hade valt att slå rot i 

henne vid en så opassande tidpunkt. Det var ju sedan den blev 

till som en mörk skugga fallit över hennes liv. Det var som 

om barnet lett in henne i ett förbannat tillstånd, som om hon 

blivit befruktad av själve Satan. Ja, vem var det som besudlat 

henne där i redskapsboden, och varför gjorde polisen ingenting? 

Och Leo som blivit så förändrad. När hon behövde 

honom som mest fanns han inte där. Hur var det innan? Hade 

han kanske alltid varit så självisk? Var han egentligen samme 

Leo som förr, fast Kristin inte märkt det så tydligt eftersom 

hon faktiskt aldrig bad om särskilt mycket. Leo hade arbetat 

och trivts med det och hon hade gått hemma och trivts med 

det. Det var mikrokosmos och makrokosmos och en del av 

dygnet möttes de bägge världarna som Kristin och Leo var 

för sig representerade och de överlappade tillräckligt för att 

uppnå det som kallades familjeliv. Leo kom hem och maten 

var klar. Inget jäkt med hämtning av barn på dagis. Det var 

redan städat och tvättat och handlat, så när de träffades 

vid maten hade familjen tid att vara en familj. Vad de flesta 

moderna småbarnsfamiljer klagade över att de saknade – tid 

– det hade Kristin och Leo varje kväll. De pratade bägge om 

vad som hänt under dagen och de diskuterade politik, barnuppfostran 

och kultur. Leo förhörde läxor och de drack te 

framför den öppna spisen. Kristin ammade. Sedan kom TV-n 

in i deras liv. Leo behövde den för att hålla sig up to date i jobbet 

som han sa. Han började ta en whiskygrogg på kvällen, 

som så småningom blev till två och tre. Men Kristin lät det 

199

vara och följde sina enkla levnadsregler. Harmonin dem emellan 

bevarades. Men ändå, så här i efterhand, kunde Kristin se 

att något legat förborgat i deras gemensamma liv, något som 

jäst och pyrt och kanske funnits där redan från början, men 

fick fart och näring i somras. Ingenting var som det en gång 

varit, inte ens på ytan. 

Kristins hjärta travade flitigt på, syresatte blodet till två 

omlopp. Hennes njurar renade avfallsprodukter från två individer, 

hjärtat klapprade, bankade, hamrade – på tok för 

snabbt. Tick tack, tick tack. Tiden gick, tick tack, tick tack... 

Vem var hon, vad var hon? En barnaföderska, var det allt? 

Hjärtat red henne hårt, hennes skalle ekade av slagen, ja hela 

rummet ekade tyckte hon och hon blev tvungen att sätta sig 

upp i sängen. Idealen, drömmarna, livsglädjen, bilderna av 

allt detta hägrade framför henne på ett moln: ett falurött hus 

i en solig skogsglänta, trädgårdstäppan, de lyckliga barnen, 

mannen vid stugknuten med yxan över axeln och så – chop! 

Allting klövs itu och rasade ner i ett bottenlöst djup, infernot 

bröt ut, skrik och splitter yrde runt och sögs ner i hålet. Det 

blev tyst. Upp ur hålet steg en rök, en tjock dimma. Kristin 

var ensam kvar. 

Hon satt och såg ut över det mörka sovrummet. Kakelugnen 

lyste vitt, annars grått dunkel. Bröstet tickade. Barnet kastade 

sig av och an. Inte konstigt, tänkte hon, att barnet var oroligt 

i en så orolig kropp. Varför hade hon valt att behålla det? 

Ännu ett ideal flöt ut i töcknet, försvann i dimman utanför 

fönstret. Hon gick fram till fönstret och öppnade det. Den 

kalla fukten från oktoberdimmorna kom henne i ansiktet. 

Snart skulle det bli nattfrost. Stukan med årets knappa skörd 

fick täckas ordentligt, men även det kändes avlägset, oangeläget. 

Hon hade dragits in i en annan omloppsbana, runt en 

kall och okänd planet. Det skulle ljusna. Det skulle bli dag. 

Men det var inte hennes dag, hennes ljus. Hon hade fått en 

pillerburk av Leo. Mot sömnbrist, sa han. Det skulle vara 

ofarligt för barnet, sa han också. De hade tidigare tagit avstånd 

från all manipulation av kropp och hjärna med hjälp 

200

av kemi. Men det flöt ut i dimman det med. Kristin tog fram 

burken från den översta hyllan i garderoben. Bredvid stod ett 

hemarkiv som var Leos. Det hade stått där sedan de flyttade 

hit. Hon tog ner det dammiga arkivet tillsammans med pillerburken, 

la en tablett långt bak mot gommen och svalde ett 

par gånger med saliv. Så gick hon till sängen och satte sig med 

arkivet. Lät fönstret stå öppet. I den första mappen låg papper 

från Leos studenttid i Uppsala. Hans akademiska betyg. 

På nästa mapp stod det ”Louise”. Kristin tittade i den. Ingen 

av Leos tidigare fruar hette Louise. Längst ner låg en guldring. 

Kristin läste inskriptionen: ”Omnia vincit amor”. Det 

var Vergilius ord. Kristin hade god allmänbildning, och hon 

visste att den latinska frasen ungefär betydde ”Kärleken trotsar 

alla hinder”. Det hade tydligen inte stämt i fallet Louise, 

tänkte hon misslynt. Men Leo måste ha varit förlovad med 

denna kvinna. Vem var hon? Han hade aldrig nämnt henne 

bland alla andra kvinnoaffärer han berättat om, eller skrutit 

om. Kristin plockade upp ett brev. Öppnade det och läste fast 

hon visste att det var fel. Allt var ändå fel. Brevet var daterat 

den 21 mars 1976, eller 1975, den sista siffran var otydlig. 

”Älskade Leo! 

Jag har tänkt och vridit och vänt och mitt inre slits itu av 

kvalen. Men resultatet av denna förtärande slutstrid blev: jag 

gör det! Jag lämnar man och barn. Det är vi som hör ihop. 

Jag kan inte bromsa mina känslor. Jag älskar dig ända in i 

evigheten. I Köpenhamn vet ingen vilka vi är. Snart kommer 

jag och vi rymmer i vår kärleksraket. Bara du och jag. Min 

framtid är du. Varenda sekund och stavelse tillhör dig. För 

alltid. 

Din med-kosmonaut, 

Louise.” 

Vilken tokig kvinna, tänkte Kristin. Lämna både man och 

barn. För en passion. Hur gammal var Leo då? Han kunde 

bara ha varit en valp. Det var över tjugofem år sedan. Han 

201

var ju på sin höjd ett par år äldre än Natan då. En sådan där 

liten pjatt kunde man väl inte ta på allvar som kärleks partner. 

Fast det ska väl krökas i tid det som krokigt ska bli, tänkte 

Kristin harmset. Hon grävde återigen i Louisemappen och 

fick upp två fotografier. Tidens tand hade gjort dem matta 

och suddiga. En bild föreställde en kvinna, som måste ha 

varit Louise. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, hade ungdomliga 

solglasögon ovanför pannan, lågt skurna åtsmitande 

blanka byxor med svart lackbälte och en minimal tröja som 

visade magen bar. Runt halsen bar hon en svart rem med ett 

rödaktigt smycke och den sandfärgade väskan var dekorerad 

med fransar och pärlor. Håret var rött och böljande. Hon var 

slank och vacker. Men alldeles för gammal för en glytt. Ja, 

jisses, tänkte Kristin och betraktade det andra kortet. Det föreställde 

en pojkbaby. Herregud, hade Leo en oäkting också? 

Kristin försökte se om babyn hade likheter med Leo men 

barnet kunde inte ha varit äldre än ett par månader och hon 

förmådde inte upptäcka gemensamma drag. Det låg naket i 

en korg med vita spetsar. Inget stod på baksidan av korten. 

Kristin bläddrade vidare i Leos privata arkiv. Om det vore så 

privat kunde han gott ha gömt undan det, försvarade hon sig. 

Nästa mapp hade namnet R. I den låg en socialutredning från 

året då Natan föddes. Kristin drog efter andan. Utredningen 

handlade om Rafel! Just det, Leo hade varit knuten till socialtjänsten 

några år då. Och här kom sanningen fram. Leo hade 

utfärdat vårdintyg på Rafel. Milda makter, det hade ingen av 

dem yppat. Fast hade inte Rafel brummat om det på skördefesten 

under det vilda uppträdet mellan honom och Leo? Jo, 

det mindes Kristin nu, fast grumligt. Leo hade tydligen velat 

få Rafel tvångsomhändertagen men beslutet hade rivits upp 

sedan Rafel kopplat in advokat och överklagat. En annan 

läkare hade gjort ett positivt utlåtande om Rafel och ansett 

honom fullt frisk och kapabel att ta ansvar för sina handlingar. 

Kristin släppte ner pappersbunten i knät. Det var alltså 

därför Rafel blivit så konstig när Natan var nyfödd. Tacka 

för att han var paranoid – myndigheterna hade ju försökt få 

202

honom inspärrad. Med Leos goda minne. Varför hade Rafel 

inte bara berättat det där innan han försvann? Så Kristin hade 

sluppit gå omkring i sin molande sorg ett helt år med alla 

dessa frågor utan svar? Varför hade hon bara stött på karlar 

som dolde en massa viktiga fakta för henne? Hon kände sig 

grundlurad och förrådd. Som om hela hennes liv plötsligt 

förvandlats till en sjuk växt med svårt angripna rötter men 

förrädiskt prunkande ovan jord. Ett naturskönt landskap besmittat 

med osynligt men förödande radioaktivt nedfall. Ett 

liv med muterade gener som nu ilsket tittade upp. 

Sömntabletten hade börjat verka och Kristin ångrade att 

hon tagit den. 

Hon hörde hur någon höll på att starta en båtmotor nere 

i viken. Underligt vald tidpunkt, tänkte hon och reste sig 

för att stänga fönstret innan pillret hunnit klubba henne till 

sömns. Hon lutade sig ut och drog in doften av förmultning. 

Dimmorna bolmade förbi fönstret. Hon försökte lokalisera 

motorljudet och såg en båt med kapell närma sig. En gänglig 

gestalt rörde sig i aktern. Kristin kände genast igen Rafel. 

Hon hade känt igen Rafel på hans rörelser hur han än sett ut 

och det berodde inte bara på att hon hade älskat och levt med 

honom utan på att Natans rörelsemöns ter var identiskt med 

Rafels. Vad gjorde han där ute i båten en oktobernatt? Skulle 

han färdas med båt till Ljusterö? Gick det att komma igenom 

slussen så här dags? Nu stannade han upp vid den närmsta 

bryggan och la till. Sedan försvann han in i kapellet. Kristin 

fick lust att ropa till honom. Fråga varför hon inget fått veta 

om myndigheternas försök att tvångsomhänderta honom, 

men nu var hon så dåsig och tung i huvudet av tabletten att 

hon måste stänga fönstret och gå till sängs. Hon hann bara 

lägga sig ovanpå sängen innan ett svart skynke föll ner över 

henne och släckte ut allt som fanns. 

Ett genomborrande oljud fick en sten att lossna från röset 

Kristin låg begravd under. Oljudet bräckte loss fler stenar; 

hon kunde röra sig en aning. En kropp tornade upp sig. 

Det var därifrån oljudet kom. Det var arga pockande läten 

203

och de kom från... Leo. Kristin hade svårt att hålla ögonen 

öppna. Leo såg ut som om hon såg honom under vattnet. 

Han fäktade med armarna och det enda hon kunde urskilja i 

de dundrande tiraderna var de återkommande svordomarna. 

Inte förrän det brände till skarpt på hennes kind slog hon upp 

ögonen på vid gavel och insåg att det inte var en dröm hon 

befann sig i. Leos ansikte skrek i hennes öra och hon fick med 

möda upp sin sömndruckna kropp i sittande läge. Hon gned 

sin kind där Leo slagit henne och visste inte om hon skulle 

tro det var sant. Men det gjorde hon i nästa ögonblick, då 

hon fick ett hårt slag mot munnen så hon började blöda. Hon 

skulle just ge ljud ifrån sig när hon såg att Leo var drängfull. 

Det gjorde henne rädd. Han visste ju uppenbarligen inte vad 

han gjorde. Papperen från Leos hemarkiv låg utslängda över 

sovrumsgolvet. Kristin hade bara somnat ifrån alltihop och 

hon kunde förstå att han var arg. Men inte så arg. Så arg att 

han såg ut att vilja döda henne där han stampade och vevade 

bland sina utspillda hemligheter. 

– Svara då, hondjävul! ryade han. Hans mörkblå ögon var 

svarta av pupillernas enorma storlek. Hade han tagit något? 

Något annat än alkohol? Han ryckte upp henne ur sängen 

och vräkte henne mot fönstret där han höll henne kvar. 

– Snälla Leo, bad Kristin rossligt. 

– Men svara, säger jag! Varför har du snokat? 

– Det var inte meningen, vädjade Kristin. Det bara blev 

så... Leo träffade henne med ett knytnävsslag mot axeln och 

sedan ett mot bröstet. Det gjorde ont men Kristin vågade inte 

skrika. 

– Det var inte meningen! härmade Leo. Det bara blev så. 

Och detta var inte heller meningen! Han boxade Kristin hårt 

i magen. Han var från sina sinnen. 

– BARNET! skrek Kristin. Ska du döda barnet? Hon försökte 

slita sig ur hans grepp men Leo knuffade henne hårt 

mot fönstret så det åkte upp. Hon hade tydligen inte stängt 

ordentligt och nu bände han hennes rygg bakåt så överkroppen 

var ute i den kalla luften. Kristin kom i kontakt med den 

204

ena larmande självlysande skräcken. Ramlade hon ut här 

skulle både hon och barnet dö och alla hennes andra barn 

skulle bli ensamma med vett villingen som knuffat ut deras 

mamma från fönstret. Det fick inte ske och nu ylade hon i 

himmelens höjd. 

– HJÄLP! HJÄÄÄÄÄÄLP! 

Leo tog ett stryptag om hennes hals och tryckte sin kropp 

hårt mot henne. Det kändes som om hennes rygg skulle brytas 

mot fönsterbrädet. 

– MEN VAD FAN GÖR DU?! Natans röst, tack gode gud, 

för Leo kom av sig och släppte taget om Kristins hals, men 

nej, tänk om han skulle ge sig på Natan också. Leo gick ju 

bärsärkagång, och Natan var alldeles för klen för att rå på 

en sådan best... Han släppte Kristin och stövlade förbi Natan 

ut genom dörren, bullrade ner för trapporna och så hördes 

smällen från ytterdörren. Kristin tog sig på ostadiga ben till 

sängen och la sig på rygg. 

– Ska jag ringa snuten, mamma? Natan gick fram till fönstret 

och stängde det. Vilken dåre, sa han upprört. 

– Nej, Natan. Det skulle bara göra det ännu värre. Leo har 

druckit mer än han tål. Han minns säkert ingenting. 

– Vad är det för papper som ligger på golvet? 

– Det är en massa gamla tråkiga handlingar. Leo råkade ha 

ner en arkivlåda på golvet, sa Kristin med bräcklig stämma. 

– Tyst! sa Natan och blev blickstilla. Nerifrån gården hördes 

uppretade mansröster. 

Kristin och Natan gick in till Noppes rum vars fönster vette 

mot andra sidan. De såg hur Rafel gav Leo en rejäl smocka i 

ansiktet varpå han försvann bakom knuten. Leo hade ramlat 

omkull av slaget och Kristin kunde inte känna annat än att 

det var precis vad han förtjänade. Efter en kort stund reste 

sig Leo igen och vinglade bort mot parkeringen. I vanliga fall 

skulle Kristin ha stoppat honom men hon tänkte: hoppas han 

kör ihjäl sig. 

– Nu har Rafel åtminstone gjort en bra sak i sitt liv, sa 

Natan långsamt. 

205

– Vätt! lät det ynkligt från sängen. Det var Noppe som 

skräckslaget låg och stirrade mot dem. Kristin bar in honom 

till sitt rum och Natan gick och la sig igen. 

Det är just en snygg barndom jag ger dem, tänkte Kristin 

när hon matt och darrig sjönk ner i sin del av dubbelsängen 

med en gnyende Noppe bredvid. Vätt! gnällde han igen. Hans 

tal var sent utvecklat. I detta ögonblick önskade hon att alla 

hans förmågor och sinnen varit outvecklade. När Kristin höll 

på att segla in i sin drogpåverkade slummer igen märkte hon 

att barnet i henne var stilla. Det rörde inte en fena. Antingen 

berodde det på Leos slag eller på sömnmedlet, tänkte hon. 

I detsamma nådde henne ljudet av slirande hjul och sedan 

en skräll uppifrån broarna. Leo, tänkte hon omedelbart. 

Därefter kretsade tankarna runt sådant man inte bör tänka 

när något ödesdigert inträffat. Hon grunnade på praktiska 

ting, på hur hon skulle meddela Leos andra fruar, vad hon 

skulle säga till press och TV. Hon fick ju ringa redaktionen 

för Leos Psykogram, och hur ordnade man egentligen med 

begravning och bouppteckning och livförsäkringar och Leos 

mottagning? Nu hördes polisens och ambulansens sirener 

uppifrån bron... 

Kristin vaknade av telefonsignalen och lyfte luren från nattygsbordet. 

Hon visste att det var från sjukhuset innan de ens 

presenterade sig. 

– Hej, jag är syster Ulla på Södra sjukhusets akutavdelning. 

Er man har tyvärr råkat ut för en olycka. 

– Gick det snabbt? frågade Kristin. Hon hoppades uppriktigt 

att han inte behövt lida. 

– Förlåt, nu förstår jag inte riktigt. Snabbt måste det ha 

gått ja. Om det är det ni menar. Bilen kom i hög hastighet ur 

kurvan på Johanneshovsbron och hann inte sakta ner i tid så 

den fick förmodligen en sladd och åkte över räcket... 

– Oj, då måste han ha dött drunkningsdöden i det kalla 

vattnet, konstaterade Kristin. 

– O nej, ni förstår – jag har goda nyheter. Bilen ramlade ner 

206

på Skanstullsbron och blev totalkvaddad men er man klarade 

sig med blotta förskräckelsen och lite småblessyrer. Han har 

en rejäl blåtira men han kan komma hem nu. Kanske ni vill 

hämta honom? Han verkar lite chockad och det kan man gott 

förstå. Men han är ju läkare och vet vad han... 

Kristin höll luren en bit ifrån sig. Hon kände sig varken 

glad eller ledsen. Hon tänkte bara: typiskt Leo! Han klarar 

sig helskinnad ur allt. 

– Jag har småbarn här hemma som jag inte kan lämna, 

slingrade sig Kristin. Så jag kan nog tyvärr inte hämta honom. 

Är det inte bäst ändå att han är kvar för observation 

under dagen? Kristin ville inte ha hem honom! 

– Egentligen behövs inte det, men vi ser gärna att en anhörig 

möter honom. Han har frågat efter er. 

– Jag tycker det är oansvarigt av er att så snart skicka iväg 

en människa som varit med om en trafikolycka. Har sjukvården 

så bristande resurser? sa Kristin vässat. Hon fick lust att 

be dem spärra in Leo på psyket. 

– Han får väl stanna här tills efter morgonronden då, gav 

sköterskan med sig och lät sur. 

Kristin la på och kände tröttheten trängas med oron, men 

tröttheten var mäktigast. 

Som en levande död skötte Kristin frukostbestyren. Hon 

brukade ald rig dricka kaffe men den här morgonen gjorde 

hon i ordning en stor kopp starkt espressokaffe. 

– Mamma, vet du vad det står på In-sekt? Om Leo? Kristin 

ruskade trött på huvudet men då värkte käken där Leos slag 

träffat. Hon öppnade medicinskåpet i städskrubben och letade 

efter Alvedon eller Treo. Hon tänkte inte längre på om 

det kunde vara skadligt. Det var så många regler som brutits 

nu att hon lika gärna kunde löpa linan ut. Kunde börja 

röka, dricka, äta piller, kött, vitt socker. Hamburgare, Coca 

Cola, Klorin, ketchup, pangpang, charter, konstfibrer, plastic 

fantastic. Hon hittade inget smärtstillande och rotade längre 

in. Där kände hon en rad med burkar som hon plockade ut. 

Sobril, Fortalgesic, Valium, Stesolid, Rohypnol, Haldol, Treo 

207

Comp, Paraflex, Anervan, Citodon. Men store värld! Alla 

burkar var öppnade! Kristin stirrade hålögt på sortimentet av 

läkemedel. Leo åt piller. Han som uttalat sig vitt och brett om 

psykofarmakans skadeverkningar och gått i bräschen för den 

dynamiska psykiatrin som tror på människans inneboende 

läkekrafter. Men häpnaden var inte långvarig. Ingenting förvånade 

längre Kristin på djupet när det gällde Leo. I skåpet 

fanns bara receptförskrivna läkemedel så hon tog en Citodon 

och löste upp. 

– Mamma, varför lyssnar du inte? Måste du jämt vara 

så himla borta, manade Natan. Han hade rätt. Hon var en 

zombie. 

– Nej, vad stod det? frågade hon grötigt. 

– Det stod att Leo introducerat en ny sport i natt: bridgehopping. 

– Jaha, sa Kristin och hällde i sig medicinen. Då får vi väl 

läsa valda avsnitt om hans nattliga äventyr i kvällspressen. 

– Ja, instämde Natan. Med betoning på valda. Av honom 

själv. 

Han var smart den pojken. 

– Du är väldigt smart, Natan. Kanske smartare än vad som 

är bra för en man, sa Kristin uppgivet. 

– Pojkar ärver sin intelligens från mammorna, så det är i så 

fall ditt fel. 

– Rafel är inte ointelligent. 

– Nej, men han är dum, svarade Natan, tog sina böcker och 

gick till skolan. 

Med autopiloten fick Kristin iväg de tre andra skolbarnen. 

Hon orkade inte berätta för dem om olyckan. Sedan dunsade 

hon vårdslöst ner på köksstolen igen. Då fick hon en hård 

spark inifrån. Men den här gången blev hon trots allt lite glad 

över att pyret levde. Det var nog ett maskrosbarn. Kristin var 

för slö för att hinna parera när Noppe välte ut en stor mugg 

med sojamjölk. Hon såg likgiltigt på hur mjölken flöt ut över 

bordet och bildade små rännilar ner mot golvet. I stället för 

att torka upp gick hon ut i biblioteket för att se om Rafels 

208

åt låg kvar vid bryggan. Det gjorde den inte. Han måste ha 

kunnat se upp mot sovrumsfönstret, sett tumultet och misären 

hon levde i. Det var väl därför han knockat Leo. Kristin 

kände sig inte längre överlägsen Rafel. Hon kände bara att 

människan var en ömklig art på väg mot sin undergång. 

Ett stön hördes och Leo klampade in. Hon hörde på stegen 

att han gick till köket och på småbarnens gälla ljud att han 

lyfte upp dem. Oj, sa han och menade troligtvis den utspillda 

mjölken. Var är mamma? frågade han sen och började ropa. 

Kristin! Hoho! Hon svarade inte och till sist fann han henne i 

biblioteket. Han bredde ut armarna till en kram, men Kristin 

nonchalerade honom. Han satte sig i chesterfieldsoffan och 

lutade huvudet i händerna. 

– Kristin, sa han. Det här är så ofattbart. Jag har arbetat 

för hårt. Jag kan inte förklara det på annat sätt. Jag tog mig 

en redig bläcka igår och... 

– Tillsammans med lite nervtjack, sa Kristin försmädligt. 

– Nej, så illa är det inte. 

Hon orkade inte käfta emot. 

– Men det är obegripligt det som hänt. Jag fick en fullständig 

blackout. Det kommer aldrig att upprepas, Kristin lilla. 

Jag hoppas att jag inte gjort dig alltför illa. Hur är det? 

Kristin tittade med halvsluten blick på honom men sa 

inget. 

– Jag ska försöka varva ner och sänka mitt tempo. Det har 

varit för mycket för oss bägge. Det är en anspänning för mig 

också det här med det nya barnet och illdådet mot stackars 

dig i somras och tidningarna och all uppståndelse. Ja, jag 

känner mig antagligen påpassad och så överreagerar jag. 

Förstår du? 

Kristin besvarade inte hans fråga. Det var bara hans vanliga 

verbala diarré. 

– Jag bryr mig inte om vad du säger, sa hon och gäspade. 

– Men Kristin, det måste du! Han kom emot henne där hon 

stod lutad mot fönstret. 

– Om du ska försöka kasta ut mig igen så blir det nog ingen 

209

dödlig utgång. Vi är inte på andra våningen nu. 

– Snälla Kristin! Jag vill ju bara att du ska lyssna, sa Leo 

och stannade upp ett par meter framför henne. 

– Jag bryr mig inte om vad du säger, sa jag ju. Från och med 

nu är det bara handlingar som räknas, inte ord. 

– Men det här är en handling, tiggde Leo och bredde ut 

armarna på nytt. Låt mig få krama dig. 

– Nej, sa Kristin och tjöt till. Rör mig inte! 

– Jag förstår. Du behöver tid. Men nu drar vi ett tjockt 

streck över nattens trista händelser. Jag har redan förklarat 

för pressen – de var så klart där från tre tidningar. Polisen har 

ju tydligen provision på skvaller, och jag har gett en snygg 

story så du behöver inte vara orolig för skandaler. 

– Tala för dig själv, sa Kristin härsket. Det är ditt eget skinn 

du räddat den här gången som alla andra gånger. 

– Var inte så pardonlös, Kristin. Jag tänker på oss och på 

barnen. Jag vill inte att du himlar med ögonen, för det jag 

säger kommer från mitt hjärta. 

Oj, vad han kan bre på, tänkte Kristin och fnös. 

– Ja, och nu drar vi ett tjockt streck över det här, malde Leo. 

Det jag gjorde i natt var en engångsföreteelse och vad gäller 

de olycksaliga papperen från mitt förgångna så är de historia. 

Vi pratar inte mer om dem. De är historia. 

Nu har kejsaren talat, tänkte Kristin. Utan kläder. Men det 

var mer än Leos förflutna som var historia. Kristins respekt 

för sin man var historia. 

CALLE: FELIX 

CALLE HADE PRECIS hunnit tända en cigg i rökrummet när 

Kajsas rödhåriga huvud stack in. 

– Nu måste vi kolla upp TT, manade hon. Vi ska ha ut en 

färsk blaska om mindre än sex timmar. 

Det fanns ett meddelande om Emelie Vogel. Från Leksand. 

Hennes gig hade fått avbrytas när ett gäng ur publiken kas- 

210

tade ägg och flaskor mot scenen. 

– Från skandal till fiasko. ”Miss E flyr scenen” – det är väl 

en bra rubbe, flinade Calle. 

– Ja, kratta ner en tvåspaltare om det, inte mer. 

– Varför inte? frågade Calle förvånat. 

– Hon är jävligt uttjatad nu. Och hon är ett typiskt storstadsfenomen. 

Du ser ju själv vad infödingarna ute i bushen 

tycker om henne. 

– Men hennes platta ligger på försäljningslistan, envisades 

Calle. 

– Mmm, men där är väl ingen konkurrens just nu, allt är 

relativt. Miss E, vilket spekulativt artistnamn, fnös Kajsa. 

Undrar om hon tänkt på vilka associationer bandets namn 

leder till. 

– Moonmind? frustade Calle. Miss Moon har nog landets 

mest beryktade akterställ. 

– Ja, och mycket mer är det kanske inte. Vi får vila lite på 

henne nu. 

Calle tyckte Kajsa var för snabb att döma nyhetsvärdet 

i Emelies goofgig, men det var lönlöst att försöka övertala 

henne. Han ögnade vidare bland notiserna. 

– Här är en grej om regnbågsfonden. Kanske det vore nåt. 

Det har uppstått bråk om pengarna. De fick ju hur mycket 

som helst ur nån EU-fond och från staten och insamlingar och 

fan vet allt, sa Calle och hörde att han lät för ivrig. Vanliga 

hederliga svennar retar ihjäl sig på de där kackerlackorna 

som skor sig på deras knegande. Svensson skulle gärna se att 

de arkebuserades hela högen. 

– Du har fel, undervisade Kajsa tvärsäkert. Det är inte de 

knegande svennarna som vill utrota regnbågspatrasket. Det 

är det rasistiska traspacket. Och de har ett speciellt sätt att 

hantera sin sociala och ekonomiska utsatthet: de riktar sitt 

hat mot de fantasifulla och kreativa fattiglapparna. Själva 

sitter de bara och rullar tummarna och krökar när de inte 

pucklar på fruar och barn. De skulle aldrig vilja bo som luffare, 

men ändå är de avundsjuka på regnbågsvagabonderna. 

211

Vill du ge draghjälp åt den sortens drägg? De är minst lika 

mycket parasiter. Nä, jag tror det får bli regeringens nya 

sparplan på ettan. Vi sätter upp det mot general direk törernas 

flotta fallskärmar. Helt otroligt att det fortfarande kan pågå 

när fler och fler klöser på väggarna, sa Kajsa utan att vänta 

sig svar från Calle. Löpet... 

Telefonen ringde. Det var en stirrig man som flåsade om att 

han och hans fru varit ute och gått i Årstaskogen och kommit 

till en öppen plats där de sett ett lodjur sitta alldeles blickstilla. 

Mannen ringde från sin mobil och påstod att han kunde se 

den stora katten medan han talade. Gud, inte en lodjursgrej 

till, tänkte Calle och antecknade slött vägbeskrivningen. 

Nästa samtal var från snuten. De tänkte fånga in lodjuret. 

Här började Calle vakna till liv. Han kunde försöka få ett par 

kändisjägare till platsen. Då skulle det bli stort pådrag. Enda 

kruxet var att lodjurstipsen duggat tätt ända sen i somras och 

när de till slut skickat ett reporterteam hade kattfan redan 

smitit. Så fort Calle sålt in idén till Kajsa ringde han kändisgubbarna. 

Två av dem skulle bege sig till platsen, meddelade 

de med skeptisk ton men den tredje fräste till och la på luren. 

Han var en riktigt dumdryg pösmunk, tänkte Calle och satte 

upp hans namn på listan över viktigpettrar. Den listan var 

lång nu och Calle tänkte nån gång vedergälla alla som kostat 

på sig att snäsa av honom. 

När han följt anvisningarna och parkerat bilen vid ett fridfullt 

hyresområde i Årsta och han och Viking knatat ett stycke 

in i skogen stod det klart för Calle att platsen de närmade sig 

var densamma som platsen för den morbida missgärning 

han blivit utsatt för ett par månader tidigare. Hans magsäck 

stramades åt och reflexmässigt knep han ihop skinkorna så 

hemorrojderna värkte. Nu hade han i alla fall förstärkning så 

det räckte. 

En grupp snutar stod och pratade i utkanten av ängen med 

de två jägargubbsen som snabbt infunnit sig, och mycket 

riktigt: en stor lokatt satt fredligt mitt på det ställe där Sanne 

och Emelie grävt ner nåt den där kvällen. Trots att det var så 

212

tydligt, såg ändå kattdjuret overkligt ut. Det skimrade runt 

pälsen och ögonen lyste i mörkret, starkare än snutens stora 

ficklampor. 

– Knäpp nu då, manade Calle. Viking plåtade oavbrutet. 

Katten satt stilla som en staty. En taskig känsla av att ha hamnat 

i en Dolda kameran-show nådde Calle när en svartklädd 

man rätt vad det var dök upp från ängens motsatta sida. Han 

gick fram mot dem med bestämda steg. 

– Jag måste be er att lämna platsen omedelbart, sa han. 

– Vafför det då? brötade en av jägarprofilerna medan han 

skruvade på locket till sin fickplunta. 

– Det här är en militär bevakningszon och obehöriga har 

inget tillträde. 

– Jaså, var finns den skylten? 

– Den har ännu inte kommit upp men vill ni vara så vänliga 

att avlägsna er nu, mina herrar. 

– Och vem är du som kan störa ordningsmakten? 

– Jag jobbar åt Must, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, 

svarade den mörkklädde och visade upp ett kort. 

– Du, det där ska vi allt ta och kolla upp, protesterade en 

av polismännen men tystnade när han inspekterat brickan. 

En ficklampa svepte förbi mannens ansikte och Calle såg 

att nåt inte stod rätt till med hans ögon. De var helsvarta. 

Calle gjorde en signal åt Viking att knäppa en bild på tjänstemannen 

men denne hade redan vänt och börjat gå tillbaks 

åt det håll han kommit ifrån. Den surmulna och snopna troppen 

lommade iväg mot parkeringen. Calle vände sig om en 

sista gång mot den mystiska gläntan och kunde varken få syn 

på lodjuret eller Must-gubben. 

– Såg du typens ögon? frågade Calle i bilen. 

– Nä, hurså? svarade Viking grumligt. Vad jobbigt att han 

krökade så förbannat! 

– Äh, det var inget, sa Calle och svängde in i parkeringshuset. 

Drygt en timme tog det att skriva lokattskräpet och tvåspaltaren 

om Emelie. Calle sökte henne för några pratminus, 

213

men då svarade den bars ka bitchen hon sökte skydd bakom. 

Det var väl tryggt för henne att ha en mytomspunnen kulturkärring 

som motvikt till hennes egna cheap thrills. Nej, 

Emelie var inte anträffbar, och var det nåt hon kunde framföra, 

undrade Dahlflatan kort och avvisande och åkte även 

hon upp på Calles privata avhyvlarlista. 

Calle fick ett samtal. Det var skvallergumman från regnbågsfolket. 

Hon ringde ibland och golade mot lite tipspengar 

som fick sättas in på en poste restante-adress. Hon hade ju 

varit ganska behjälplig. För några hund ringar hade hon viskat 

om när polisen stenades, om knarkdealare, om nakensällskapet 

som kommit vandrande i midsommarnatten med Sanne 

och Emelie i spetsen, om gräsbranden under Sannes häxfest 

och om tvillingmammans försvinnande. Men nu gick det ju 

inte att damma på regnbågsfolket längre så Calle kunde inte 

gå med på tipspengar. Fast han ville ändå höra vad golgöken 

hade att säga. Han kunde kanske spara det till ett kommande 

avslöjande, för nån gång skulle väl det där lata tattarpatrasket 

åka på en backlash. 

– Det sker mystiska ting här, raspade gumman. Man hörde 

att hon saknade tänder på läspandet och de smackande ljuden. 

– Jaha, svarade Calle med måttligt intresse. 

– Folk och djur försvinner. Och vagnar och fordon med. 

Först var det pojken. Sen mamman. Och så hästen. Och 

sen for bussen. Och nu han, den långe mörke trollkarlen. 

Ruben... eller vad han heter. Rufus kanske... 

– Du menar Rafel, sa Calle stressat. Så där trixade hon 

förra gången också. 

– Det var det ja. Det blev tyst, sen hördes hur kärringen 

flämtade och så nåt som lät som en dov stöt och samtidigt ett 

svagt skrik. Ett klick i luren och linjen bröts. Blev hon överfallen? 

Skulle han ringa snuten? Nej, han orkade inte. Det 

fick nån annan sköta. Allt som hade med regnbågs träsket att 

göra var ju ändå fridlyst. De var otadliga helgon hade mediemakthavarna 

bestämt. Fast det osade svavel om dem. 

214

Viking kom med bilderna på lodjuret. Han stod som en 

blek svajmast vid Calles bord. Ögonen var klotrunda och 

hans drag utslätade. Han fick snart göra en Lundellare – åka 

in på en Minnesotabehandling, tänkte Calle. Men så snart 

han fick syn på bilderna begrep han och fick troligen exakt 

samma dumma uppsyn som Viking. Lodjuret fanns inte. 

Platsen det suttit på var tydlig. Man såg vartenda grässtrå, 

vartenda sandkorn på plätten. Men ingen jävla katt! Och 

Calle hade ju sett med egna ögon, ja herregud, de hade varit 

flera vittnen. 

– Kajsa! hojtade Calle. 

– Vad är det där, sa Kajsa när hon stressat bläddrat igenom 

bunten. Det var ju just snyggt. 

– Men jag kan gå ed på att kattdjuret satt just där, bedyrade 

Calle och stötte sitt finger så hårt mot bilden Kajsa höll att 

hon tappade den. Och den satt helt jävla pangstilla. Vi såg 

den allihop. 

– Det är snabba djur det där, sa Kajsa surt. Jaha, då får vi 

spola knäcket för utan bild kommer vi inte långt. Och det 

hade jag tänkt köra på löpet. Helvete! 

– Men du måste tro oss! 

– Ja ja ja. Jag tror att kattkräket var där, men det gäller att 

dra snabbt. Vilda djur är inte som tama. 

– Men för fan, Kajsa, sa Viking ifrån. Jag har plåtat busar 

som rånat banker och som kubbat fortare än geparder. Jag 

har knäppt ögonblicks bilder som kablats ut i världspressen. 

Jag har ju för helvete väggen full därhemma med utmärkelser 

för min pricksäkra fotografering – ge dig nu. Jag sköt av tre 

jävla rullar och kattjäveln satt kvar hela tiden och det här är 

tamejfan övernaturligt! Det finns ingen vettig förklaring. 

– Okej, gav sig Kajsa. Den beskäftiga översittaren. Tur 

att nån kunde sätta henne på plats. Shit happens, sa hon 

och gick. Stryk ner texten till en notis om du känner för det, 

slängde hon ur sig över axeln. 

– Glöm det, muttrade Calle. 

Nu fanns det inte så mycket mer att göra än att gå in på 

215

Nätet och kajka i några timmar. Han kollade listplaceringarna. 

Rafels platta med remixade och uppbeatade progglåtar 

låg fortfarande etta på skivtoppen. Men han hade varit omöjlig 

att nå för ett utlåtande. Vilken dum jävel. Han skulle väl 

passa på att göra comeback nu i stället för att drägga bland 

slöhögarna uppe i regnbågsgettot. Fast där tycktes han å andra 

sidan inte ligga och trycka längre, om man fick tro skvallergumman. 

Hon hade ju upplyst om att han var försvunnen, 

tillsammans med bilar och djur. En vjuis med Rafel hade 

suttit som ett skott i råttan. Calle gick in på Internet Relay 

Chat och besökte en musikgrupp. Frågade om nån kände till 

Kozmo Ltd, som Rafels band hade hetat. Fick svar från en 

som hade alla plattorna inklusive den första singeln då bandet 

hetat Kozmo LSD. En annan bröt sig in och berättade att 

det fanns en tejp som Rafel gett ut långt senare, sen bandet 

upplösts. Den var utgiven under egen label, Pentagram, och 

distribuerades inte via de vanliga kanalerna så den var en 

verklig raritet. 

– När kom den ut? undrade Calle och kände nyfikenheten 

blossa i kinderna. 

– Det står inte, svarade killen som kallade sig Zigma, men 

en stark gissning är nån gång mellan -94 och -96. För studion 

där den spelades in fanns bara under de åren. 

– Vad heter tejpen? knappade Calle in. 

– Den heter Felix Lynx. Och den har bara åtta spår. Helt 

akustiskt, med såna där konstiga långa trärör som kallas 

didjeriduer. Och så bongotrummor, oljefat, cello och tolvsträngad 

gitarr. Låter ganska fräckt. 

– Är det nån sång? 

– Inte mycket, bara då och då. 

– Har du låttexterna? 

– Jag har tagit ut dem. 

– Är de på svenska? 

– Ja. 

– Kan du göra mig en jättetjänst? Kan du maila dem till 

mig? 

216

– Och vem är du? 

Det gick inte att ljuga; Calle hade ju bara en e-postadress 

och den var till Extrabladet. 

– Jag är en sketen nattreporter på Extrabladet, men det här 

är helt privat. Jag är punk- och proggfan och helt såld på allt 

Rafel gjort. 

– Jag utgår ifrån att du följer den antikommersiella etik 

som gäller på Nätet, annars blir du snabbt flamad och svartlistad. 

– Självklart! skrev Calle. Så uppgav han sin e-mailadress 

och gick ur IRC. Han öppnade sin e-postlåda och väntade 

rastlöst på texterna. Där kom de. ”Felix står utom all kontroll.” 

Det var från första spåret. ”Felix – mitt världsmedborgartroll.” 

Andra spåret. Verkligen kryptiskt, tänkte Calle. 

”Felix kan födas och dö utan spår.” Tredje spåret. ”Felix kan 

skörda den frihet vi sår”. Det här var minimalistiskt värre. 

”Felix har inget nummerbevis”. ”Felix är fri från vår IDmilis”. 

Vilken rappakalja! Han skrev ju bra texter annars. 

”Felix är fröet till lokattens tid.” Hmmm, funderade Calle. 

Nu bränns det. ”Felix är född utan hjälp, utan strid.” Calle 

var förstummad. Det där med lokatten var bara för mycket. 

Fanns det så slumpartade sammanträffanden? Calle gnuggade 

tinningarna. Han försökte erinra sig när han senast hade 

tänkt på ett lodjur, förutom i samband med rapporterna från 

folk som träffat en vilsekommen lokatt i Stockholmstrakten. 

Han visste att han gjort det nån gång den senaste tiden, men 

i vilket sammanhang? Om han skulle surfa till nån av web 

chatsen och bara söka efter namnet Felix? Försöka duger, 

tänkte han och gick först in på Extrabladets egen web chat 

men där fick han inget napp. Han gick till postens OSA, men 

nobben där med. Det fanns en ny, lite hipp chat, Mona Lisa. 

Calle skickade ut sin förfrågan. 

– Varför frågar du efter Felix? Svaret fick honom att ge upp 

ett litet tjut. 

– Vem är du? frågade han. 

– Jag är Dr Maschinenmensch, stod det på Calles skärm. 

217

Sen försvann kontakten och det spelade ingen större roll, 

tänkte Calle. Det var ett stickspår. Han kom inte längre. Inte 

i kväll. 

En detonation från Kajsa fick Calle att ryckas upp ur den 

halvdvala han fallit i på sin obekväma stol. Han sträckte ut 

armarna så ryggen knakade. 

– Vi har meganyheten! skrek hon, och de andra reportrarna 

och redigerarna reste sig lika sömndrucket som Calle. 

De jävlarna kukade ur! larmade Kajsa. Det här är en världsnyhet 

och morgontidningarna har redan gått i tryck. Hajar 

ni! Terroristligan i Tyskland har släppt ut sitt jävla cesium i 

Frankfurt. Panik har brutit ut bland invånarna! Slå på TV-n 

för helvete! 

En extra nyhetssändning skulle just börja. Bilköerna ut 

från den kontaminerade stadsdelen tycktes aldrig ta slut. I 

centrum var det trafikstockning och folk slog ner varann 

för att komma förbi. Helikoptrar flög i skytteltrafik för att i 

första hand evakuera barnen. Det var rena röda Ragnarök. 

En rabiat bilförare hade vevat ner rutan och pistolhotade 

bilisterna framför. 

Puh, vilken sabla röta att man bodde i Sverige, tänkte 

Calle. 

SANNE: LIKET 

SÖNDAG. DETTA VAR SISTA förmiddagen Sanne kunde ligga och 

dra sig i sängen. I morgon kom ungarna hem från Latte igen. 

Även han hade nåtts av ryktet om Lumas försvinnande. Som 

gammal punkare var han mer intresserad av Rafels angelägenheter 

än folk i allmänhet var. Men Sanne röjde inte ett 

knyst. Det hade hon svurit vid sin häxheder. Luma satt kvar 

i Hälsingland, tungt begravd i sin tystnad. Som om det hon 

ruvade på var så förödande att det fick täckas av ett tjockt lager 

bly för att inte läcka ut. Bly gav obehagliga associationer. 

Det kom Sanne att tänka på den katastrofdrabbade staden 

218

Frankfurt där en underjordisk terrorliga, som cyniskt nog 

kallade sig Rainbow Warriors, hade gjort verklighet av sina 

hot. De hade spridit radioaktivt gift över ett innerstadsområde 

sedan regeringen vägrat gå med på att stänga av fyra 

gammalmodiga och riskabla kärnkraftverk. Men det terroristerna 

gjort hade stora likheter med en kärnkraftsolycka. Hur 

kunde de låta civilbefolkningen drabbas när det var de civila 

intressena de påstod sig värna? Vi lever verkligen i en separationens 

tid, tänkte Sanne. En tid när metoder separerades 

från syften och orsak från verkan. Sambanden var avskurna. 

I Frankfurt var det, som alltid, gamlingarna, de fattiga, de 

utslagna, de sjuka och deras barn som drabbades. De hade 

ingenstans att fly. Ännu var området långt ifrån sanerat men 

de som lidit den omedelbara strålningsdöden behandlades 

ovärdigare än avfall; deras kontaminerade kroppar packades 

i blycontainrar och begravdes med hjälp av lyftkranar. 

Naturligtvis frossade medierna i det tårfyllda och makabra 

tumultet. Sanne kände hur hennes maginnehåll hävde sig när 

hon tänkte på det groteska scenariot. Fanns det överhuvudtaget 

något område av livet som inte var nersmittat? Hon tänkte 

på den förpestade stämningen i Brovattnet. Inget var som förr 

sedan det främmande och mörka injicerat grannskapet med 

misstro och alienation. Ett trauma hade inträffat, och då och 

då tänkte Sanne att djävulskapet kom med Emelie. Hon var 

som ett gasmoln, en dimma. Hon var så flyktig, så ombytlig 

och diffus. 

Sanne gick in i köket för att göra en kopp myntate. Medan 

vattnet kokade upp ställde hon sig att kika ut genom fönstret. 

Oktoberdagen hade slagit på sin bästa charmoffensiv. Solen 

försilvrade lövens fukt. Den svarta ponnyn vankade runt i sin 

inhägnad. Där kom Emelie gående längs mittgången. Släpigt 

och dröjande. Sanne hade börjat reta upp sig på Emelie. 

Hon som varit så djärv och utmanat hela skönhetsindustrin 

på den historiska misstävlingen tycktes numera fixerad vid 

sitt utseende. Vad kunde Thea ha för behållning av Emelie? 

Thea åldrades tidlöst och behagfullt. Hon var en förebild för 

219

generationer av kvinnor, en auktoritet som hade vett att vara 

sparsam med uttalanden och exponering. Och så denna obegripliga 

betagenhet i Emelie som drog henne ner i träsket av 

kändispartaj och vimmelbilder. Emelie gick mot Pamplona. 

Vid Lilith! sa Sanne för sig själv. Ska hon in där och trassla 

nu också. Sanne tog tekoppen, gick upp till sitt arbetsrum och 

loggade in. Uppsökte Emelies websida. En frilagd bild på hennes 

söta huvud rullades upp. Ur munnen stack en pratbubbla 

ut med textlänkar. Sanne klickade på ”Idoler”. En smickrande 

beskrivning av Sanne dök upp. Sanne var Emelies enda 

idol. Nu fick hon dåligt samvete. Hade inte Emelie märkt 

att Sanne höll henne på avstånd? Hon granskade bilden på 

Emelie en stund. Där fanns något i ögonen. Kunde det vara... 

nej... Jo, det var ett kattansikte i vardera pupillen. Varför 

hade de lagt in det? Hade Emelie bett dem? Sanne skickade 

ett e-mail till Natan och bad honom komma över. Sedan la 

hon sig i sängen igen. Kände igenom bröstet. Knölen hade 

minskat. Erinas krafter verkade. Lättad slöt Sanne ögonen. 

I duschen kände hon ännu en gång efter om knölen i bröstet 

verkligen hade krympt innan hon klädde sig. Det dröjde inte 

länge innan Natan klev på. Med Emelie som glatt kastade sig 

om halsen på Sanne. Med kluvna känslor dukade Sanne fram 

Mu-te och honungskaka gjord på Leos honung från förra 

året. Årets hade hon inte ens smakat. 

– Har Silvercirkeln fått fler objudna besökare? frågade 

Natan. 

– Nej, ingen som gett sig tillkänna, svarade Sanne och 

försökte signalera åt Natan att vara diskret om sådant när 

Emelies trattar till öron var på helspänn. Men så beslöt hon 

sig för att sluta en fredspakt och för att göra det var man 

som vanligt tvungen att ge innan man fick något tillbaka. Vi 

kör en sanningsrunda, föreslog hon därför. Natan tittade ner 

i golvet. 

– Vi väljer själva hur djupt vi vill gå, försäkrade Sanne när 

hon såg hur Natan kurade ihop sig. Och det som sägs i det 

här rummet stannar i det här rummet. Hon sträckte ut sin 

220

handflata och Natan slog med sin mot den varpå proceduren 

gick laget runt. Okej, jag börjar, sa hon. Jag har fått bröstcancer. 

Ett intrång i mitt system. 

– Shit! utbrast Natan medan Emelie hastigt flämtade till. 

– Jag har varit hos en fantastisk healer, så det reder sig, 

lugnade Sanne. Den håller på att gå till reträtt. Mitt försvar 

är mobiliserat. 

– Är det inte bättre att gå till doktorn? frågade Natan truligt. 

Sätta hårt mot hårt. 

– Ibland kan det vara bäst att låta naturen själv återställa 

ordningen, men andra gånger kan det ju vara försent, 

suckade Sanne. Då får man möta upp med samma mynt. 

Strålbehandling. Hurså? 

Natan glodde på sin tekopp med mörknande ögon. 

– Inget läcker ut ur sanningsrundan, uppmuntrade Sanne. 

– Men du kan ju vara avlyssnad, mumlade Natan och började 

se sig om som om han väntade sig dolda mikrofoner. 

– I det här rummet är vi säkra, lovade Sanne. Nå? 

– Jag har fått tillträde till en crackergrupp, började Natan. 

Kommer det fram spärras jag in. Jag kan skaffa fram topphemliga 

styrelseprotokoll, patientjournaler, dokument från 

försvaret, försäkringskassan, polisen, från politiska aktivister 

och terrorkommandon, hemligstämplade forsknings rapporter 

och til loch med gå in i din Silvercirkel... 

– VA! Nu förstod Sanne varför Natan var nervös. Hur länge 

har du haft den insynen? Då var det väl du som crackade på 

min cirkel? 

– Nej, sa Natan. Men jag skulle kunna om jag ville. 

– Vet någon om att du har en sådan access? 

– Bara den cracker som gav mig koden till poolen. De håller 

koll på den dolda politiska utvecklingen, fast jag har inte 

snokat så mycket, mer än när det gäller Miljömissilerna. Fast 

nu var det någon som anropade Felix, mitt login, på Mona 

Lisa web chat, och det har jag inte gett till en käft. Då blev 

jag verkligen skärrad. 

Sanne spände ögonen i Emelie. 

221

– Fattar du att det här är allvar, Emelie? Att Natan, och 

kanske även vi, kan ligga förbaskat risigt till om det här sipprar 

ut? Emelie såg stumt på Sanne. 

– Men det är väl klart ni kan lita på mig, reglerna är ju 

satta. Jag kamouflerar till exempel Globemind genom att 

pladdra på om regnbågsfolkets flummiga idéer, sa Emelie 

med stolt min. 

– Vilka är Globemind? frågade Sanne nyfiket. 

– Ett globalt nätverk som agerar utomparlamentariskt för 

att rädda miljön. 

– De är inte anslutna till Rainbow Warriors, hoppas jag, 

sa Sanne. 

– Nej, absolut inte. Regnbågsfolket har gått ut med ett 

pressmeddelande där de fördömer all sorts terrorism, även 

den gröna. 

– Men de där du nämnde, Natan? 

– Miljömissilerna. De har planerat en tuff aktion tydligen, 

men jag vet inte om de är terrorister. Aktionen kallas 

Operation Lynx. 

Sanne tappade andan. Lynx var ordet som Erina utläst i sin 

kristallkula. 

– Vet ni vad Lynx betyder? frågade hon sedan. 

– Det är lodjur på latin, svarade uppslagsverket Natan 

torrt. 

– Är det inte ett underligt sammanträffande att vi såg ett 

överkört lodjur på väg till kräftskivan på Ljusterö? Och att 

ett lodjurshuvud flöt upp under bryggan senare på kvällen? 

– Tja, sa Natan och ryckte på axlarna. Lodjursstammen 

har ju ökat markant. 

– Men jag tycker lodjur spökar både här och där, mumlade 

Sanne. Är det verkligen särskilt smart att du går i hypnos hos 

Leo? sa hon till Emelie. Han kan ju locka ur dig alla hemlisar. 

– Jag ser rakt igenom Leo, svarade Emelie. Han ställer 

skickliga frågor – det är väl därför han passar så bra som programledare. 

Men hans så kallade hypnos biter inte på mig. 

222

– Varför fortsätter du då? 

– Jag misstänker att han har något i görningen, så därför 

går jag kvar. 

– Han är en tyrann som håller på att plåga livet ur morsan, 

sa Natan och lät blicken mörkna igen. Men han har en snara 

runt sin hals. 

– Den strippande patienten? undrade Sanne. 

– Tror det. Och det gäller tydligen fler än en. Skvallret är 

redan ute. 

– Vad är det egentligen som pågår? sa Sanne. Det är som 

om ett otäckt virus trängt in i systemet och förändrat oss alla. 

Uppe på Älvängen är det alldeles för mycket energi. Vi har 

inte haft en enda sammankomst där utan grava störningar. 

– Varför försöker ni inte hitta en annan kultplats då? frågade 

Emelie. 

– Vi måste kämpa. De ljusa krafterna ska vara i balans med 

de mörka. 

– Yin och yang? sa Natan med ett retfullt leende. Sådant 

där nonsens som morsan jämt kör med. Fast hon har slutat 

prata om det nu. 

– Men Natan, du måste väl ändå tro att man kan påverka 

destruktiva skeenden. 

– Ja, men inte genom en blind tro på att naturen fixar rubbet. 

Eller med religiösa riter och besvärjelser. 

– Hur tycker du man ska göra då? 

– Jag är materialist. Jag tror man måste matcha med likvärdiga 

vapen. Vi måste vara beredda och välorganiserade. Ont 

ska med ont fördrivas. Böner kommer man ingen vart med, 

argumenterade Natan. 

– Du är bara sjutton och redan så krass, sa Sanne. Om det 

är så det funkar för dig – hur tycker du i så fall att man ska 

hejda jordens undergång? 

– Jag köper ingen undergångsfilosofi, svarade Natan. 

Tekniken kommer att utvecklas mot miljövänligare former. 

– Men för det krävs påtryckning, sa Emelie. Globemind är 

ett sådant påtryckningsnät. Och de där Miljömissilerna låter 

223

som om de är inne på samma bag. 

– Jag bryr mig egentligen inte så mycket om radioaktivitet 

och ozonhål och det där, menade Natan. Det är mest morsan 

jag tänker på. Hon lever som en ko i sin spilta. Om hon bara 

kunde... Den där äckliga ungen hon bär på äter upp henne 

inifrån, muttrade Natan. Jag tror det är en alien. 

– Men du tror väl inte på övernaturliga prylar, insinuerade 

Sanne. 

– Utomjordingar är inte övernaturliga, men de står på en 

mycket högre teknisk nivå än vi. De kommer hit för att studera 

oss precis som vi studerar primitiva stammar. 

– Studera! högg Sanne av. De vill exploatera och kolonisera 

oss. De är kontrollfreaks. Vill du att de för bort dig, kanske? 

– Nej, usch. Men det är för att jag tycker det är läskigt att 

bli utsatt för experiment. 

– Men dåså. 

Det knackade på rutan. Utanför stod Katta och Kina och 

viftade. 

– Nu bryts rundan, avgjorde Sanne och de smaskade till 

varandras handflator innan hon gick och öppnade för de två 

intill förväxling lika tjejerna. De spottade ut varsin snusprilla 

i strålar som korsade varandra innan de nådde marken. 

– Era sjöbusar, flinade Sanne. Kom in. 

– När såg ni Rafel senast? flåsade Katta och proppade in en 

stor bit honungskaka. Kina hakade på och upprepade Kattas 

glupska manöver. 

– Jag tror inte jag sett honom efter skördefesten för några 

veckor sedan, när han var här och donerade ponnyn, svarade 

Sanne. 

– Har ni sett till honom? frågade Katta grumligt medan hon 

svalde kakan för att genast knöla in en ny. Hon lät blicken 

peka på Emelie och Natan. 

– Samma som Sanne, svarade Emelie och försökte imitera 

Kattas och Kinas sätt att mosa in bröd i munnen. Hon var 

abnormt lättpåverkad, tänkte Sanne och kände på nytt en 

gnista av irritation tändas. 

224

– Jag såg honom en natt för drygt en vecka sedan, sa 

Natan. 

– Vardå? grötade Katta och lät stora smulor flyga ut. 

– Här. Utanför vårt hus. Han och Leo slogs. 

– Varför då? glufsade Kina och svalde med ett högljutt 

gulp. 

– Vet inte, svarade Natan torrt. De är väl ärkefiender. 

Det knackade på dörren och Kristin klev in med sin konstiga 

irrande blick. Blev stående i farstun med Noppe på 

höften. Klänningen hade åkt upp där Noppe satt grensle. Då 

upptäckte Sanne att den frodiga och fräkniga supermamman 

Kristin hade fått lår som bönstänglar. Klänningen hängde 

sladdrigt på henne. Hon var utmärglad! Det enda som svällde 

på hennes nerkrympta lekamen var magen, och den stack ut 

med besked. Ändå påstod hon att hon bara var i femte månaden. 

Det blev tyst i rummet när Kristin stod där med sina 

håliga ögon och det rödgula håret utsläppt över axlarna, hon 

som alltid brukade bära huckle. Hon såg vild ut. 

– De är här och frågar efter Rafel, sa Sanne för att bryta 

tystnaden, en tystnad som påminde om den som brukar 

uppstå omedelbart efter en kollision. Har du sett honom på 

sistone? Vill du ha te, förresten? 

– Nej, jag har inte sett till Rafel. Och nej, jag vill inte ha 

te. Hon riktade sig mot Natan. Det är mat, informerade hon. 

Så vände hon sig om och gick ut igen. Natan reste sig och 

lufsade efter. 

– Varför letar ni efter Rafel? frågade Sanne när de ostämda 

vibrationerna från Kristins uppenbarelse förklingat. 

– Han är försvunnen, sa Katta. 

– Barnen, då? undrade Sanne. 

– Lisen har dem. Ihop med sin egen bebis. Hon ammar alla 

tre. Men vi måste få tag på Rafel. Det är skitviktigt. 

Herregud, Luma borde få veta det här, tänkte Sanne. 

– Nä, vi får dra vidare. Katta och Kina stoppade in varsin 

snuspris och försvann ut. 

Nu kom ögonblicket Sanne väjt för: att vara på tu man 

225

hand med Emelie. 

– Följ med, uppmanade Sanne och gick till sitt arbetsrum 

med Emelie ljudlöst tassande efter sig. Vem har monterat in 

katthuvuden i dina ögon, frågade hon när hon var inne på 

Emelies hemsida. 

– Vilka katthuvuden? sa Emelie förvånat. Sanne tittade 

närmare. Men kattansiktena lyste med sin frånvaro. Hon blev 

stum. 

– Jag vet att jag inte hallucinerade innan, sa hon när hon 

återhämtat sig. De fanns där helt säkert, jag svär. Nej, nu skiter 

jag i det här. Det är bara nyckfullt, allting som händer. 

– Du kanske såg en återspegling av din känsla för mig, föreslog 

Emelie. Så som man kan projicera ut förbjudna tankar 

eller önskningar på folk... 

– Är det Leo som lärt dig den där klyschan? kommenterade 

Sanne buttert. 

– Vad har du emot Leo egentligen? Finns det något gruff 

mellan er? 

– Jag står bara inte ut med bombastiska egon i allmänhet 

och medie fnask i synnerhet. Så fort den där jagsvullne jönsen 

satt en fis på tvären går han ut och bröstar sig i varenda 

tidning. Bisvärmen, bilolyckan på bron, hans upptrissade 

snyftshow i TV, hans pompösa uttalanden om barnafrid och 

kvinnofrid och... 

– Men du har ju själv horat runt ganska friskt i pressen, 

mopsade sig Emelie och Sanne tvang ner en oväntad het bölja 

av ilska. 

– Ja, och bränt barn skyr elden, slog hon fast. Då såg 

hon katthuvudena igen, i Emelies egna ögon. Sekundsnabbt 

blänkte de till och var lika snabbt borta. Hon kanske hade 

rätt. Emelie kanske bara var en spegel, ett käril redo att fyllas 

med fantasier. Tanken gjorde henne illa till mods. Emelie 

kunde bli ett redskap för vem som helst. Hennes yttre attribut, 

den svarvade figuren och den mörka rösten, hennes 

verbalitet och receptivitet sög till sig projektioner. Hon måste 

komma underfund med gåtan Emelie, denna välformade ka- 

226

aff som gick att fylla med vad som helst och som ändå blivit 

en offentlig symbol för egensinne och viljestyrka. Jag tänker 

gå en sväng upp mot Älvängen, fortsatte Sanne. Det blir snart 

allhelgona och vi ska ha en gathering där då. Vill du haka på? 

Nu alltså? 

– Varför inte, svarade Emelie följsamt. 

De gick branta stigen upp. Löven var hala och Sanne var 

nära att förlora fotfästet men Emelie tog ett stadigt tag om 

hennes arm och fick upp henne innan hon hade drattat på 

rumpan. 

– Tack, sa Sanne och tänkte med häpnad att där ändå fanns 

en viss beredskap hos Emelie. Som om hon kunde läsa Sannes 

tankar frågade Emelie: 

– Litar du inte på mig längre? Sanne stannade upp, ställd av 

det raka spörsmålet och såg Emelie rätt in i hennes babyblå 

ögon. 

– Nej, inte just nu. Det har jag helt enkelt inte råd med. 

En stor svart fågel som liknade en korp svävade kraxande 

en bit bort från stigen. Fågeln fladdrade i en ellips, runt, 

runt, och tycktes tigga om uppmärksamhet. Vi går dit, beslöt 

Sanne. 

Framme under korpens luftbana fanns en bergsskreva. 

Sanne och Emelie kikade ner och grep förskräckt tag i varandra 

när de såg vad som skymtade längst ner i sprickan. Ett 

gammalt ansikte stirrade likstelt upp mot ljuset. Munnen var 

öppen och bara ett par tänder fanns kvar i den. De ryggade 

tillbaka och Sanne gav upp ett kort skrik. Då knakade buskarna 

på andra sidan skrevan och en mager man, uppemot 

femtio, i jeans, glasögon och fjällrävenjacka, stegade resolut 

fram mot dem. Han liknade en byråkrat. Ett virrvarr av tankar 

blåste upp inom Sanne. De hade stött på ett lik. Polisen. 

Pressen. Hon ville inte vara med; hon klarade inte av att 

snubbla över lik i andras last. Och nu fanns det ett vittne till 

deras vittnesbörd, så de kunde inte smita. 

– Hejsan Emelie, sa mannen. Vad står på? Ni ser fullkomligt 

perplexa ut. Emelie pekade blekt mot skrevan och byrå- 

227

kraten spanade ner. 

– Men fy! utbrast han. Hörni damer... Olle heter jag förresten, 

avbröt han sig och höll fram en hand mot Sanne. Hon 

greppade hans näve men förmådde inte presentera sig. Jo, 

det här var ju ytterst obehagligt, återtog han. Ni är bleka om 

nosen ser jag. Jag tror ni behöver få sitta ner och hämta er. Ni 

ska inte behöva ta itu med detta. Jag har ett förslag, ja rata 

det om ni vill, men jag kan ta på mig det praktiska med polis 

och sådant. Jag behöver inte nämna att jag ens sett er. Det 

som har hänt är så att säga ändå irreversibelt och tidningsrubriker 

har du väl fått nog av, Emelie. Det här är alltså bara 

ett förslag men jag tycker gott ni kan skonas. Jag säger inget 

och ni låter denna förfärande upptäckt falla i glömska. Så 

mycket som det går vill säga, la han till på sitt lite väl kliniskt 

effektiva och koncisa sätt. Vad säger ni? 

Sanne såg på Emelie och hon nickade till Sannes lättnad. 

– Vi har inget sett, mumlade Sanne och de vände knäsvagt 

om. Älvängen hägrade inte längre. 

– Vem i helsefyr var det där? frågade Sanne när de kommit 

innanför dörren. 

– Det var Olle. Han har en betydande position inom 

Globemind. 

Telefonen ringde. 

– Vi svarar inte, sa Emelie och Sanne med en mun. Strax 

knackade det och Thea kom in. 

– Gud, är du här! sa hon med spänd röst. Jag fattade inte 

vart du tog vägen i förmiddags. Varför svarade ni inte när jag 

ringde alldeles nyss? 

Sanne och Emelie gav varandra ett ögonkast. De var i 

maskopi nu, vare sig Sanne ville det eller ej. Liket i skrevan 

betydde något som hon till varje pris skulle försöka hålla 

sig utanför. Hon visste inte vad. Men hon kände intuitivt att 

Emelies bekantskap med den iskallt rationelle mannen i fjällrävenjacka 

kunde leda in henne i ett skyhögt spel. 

Kanske var Emelie redan en spelpjäs. 

228

THEA: FALLET 

ALLHELGONAHELG, SKRIVER JAG i min dagbok. Det betyder inget 

speciellt för min del, men Sanne har fullt upp, ser jag. Hon 

flänger som en tätting ut och in. De ska säkert fira allhelgonamässa. 

Det är en viktig häxhögtid har hon berättat. Det är 

då det nya häxåret föds ur det gamla och som vid alla födelser 

är kopplingarna till död och kaos tydliga och allhelgonafesten 

ska visst vara en av de vildaste. Det handlar om gränsöverskridanden 

mellan levande och döda och om vinterns 

återkomst. Jag har inget emot ritualer. Jag tycker tvärtom att 

det finns för lite av ceremoniell aktivitet i vår sekulariserade 

och andefattiga kultur. Värdeladdade sammankomster bildar 

band mellan människor och vi saknar mycket av den gemenskap 

som genom ritualer tidigare svetsade ihop individer till 

grupper och skapade solidaritet. Inte för att jag är religiöst 

lagd – det handlar snarare om att vi människor är sociala 

till vårt väsen och när vi inte får uppleva äkta samhörighet 

spricker vi-känslan. I dessa sprickor uppstår våld och bristande 

empati som det talats så mycket om de senaste tio åren. 

Det är om detta jag ska hålla ett anförande i kväll på det stora 

antivåldsseminariet i Folkets hus. Leo ska vara konferencier 

vilket ger mig en fadd smak i munnen efter vad jag såg på 

skördefesten. Där visade han upp diverse olämpliga beteenden, 

bland annat uppträdde han våldsamt mot Rafel. Den 

som öppet deklarerar att han är emot våld får inte visa fysisk 

aggression i sitt privatliv – det handlar om det enkla mottot 

att leva som man lär. Dessutom tycker jag att han gott kunde 

ge Kristin lite avlastning där hon går med magen i vädret och 

sköter hela ruljangsen. Hon ser skrämmande sliten ut och 

verkar vilja isolera sig. Det är knappt att hon hälsar längre. 

När Honda hittats död, efter det att bisvärmen anfallit Leo, 

fick hon det där förfärande utbrottet men det har hon inte 

229

fört på tal sedan dess. Jag kan med lätthet återkalla i minnet 

hur Kristin bara stod och lät sitt urvrål eka ut i rymden. 

Det var som om livsandarna flög ut med de fruktansvärda 

skriken. Nu är hon stingslig och har kommit i luven på Sanne 

flera gånger om borttappade bollar och annat lappri. Det gör 

mig ont att se hur vår goda granngemenskap vittrat sönder. 

Sanne och Emelie har visserligen funnit varandra igen, och 

Kristins äldsting Natan har närmat sig dem. Men mellan Leo 

och mig är det ”risiga vibbar” som Emelie skulle uttryckt det. 

Jag är inte alls förtjust över att Emelie ligger på hans analytikersoffa, 

fastän det var mitt förslag från början. Sedan jag 

sett Leos blickar efter henne har deras terapeutiska relation 

kommit att få en helt annan klangbotten för mig och jag har 

försökt övertala Emelie att avsluta behandlingen men hon insisterar 

på att fortsätta. Hon är hos honom just nu. Hon säger 

att hon vill komma underfund med honom. Jo, jag tackar jag. 

Jag und rar allt vem som vill komma vem inpå livet där. 

Nej, nu måste jag läsa igenom mitt tal för sista gången. 

Hoppas inte det är för klichéartat. Våldstemat är ju tämligen 

uttjatat. Och alla är emot våld, åtminstone utåt sett. Ja, hur 

i herrans namn skulle någon våga påstå motsatsen utan att 

begå politiskt och medialt självmord. 

Till min vämjelse går det upp för mig att mitt föredrag kryllar 

av truismer, av det tusen och åter tusen gånger tuggade, 

svalda och uppspydda. Om segregation, arbetslöshet, socialt 

arv, frånvarande fäder, kunskapsbrist, konkurrens, kommersialism... 

Hur kunde jag koka ihop denna tomma floskulösa 

ordvälling! Om jag varit ett våldsoffer skulle jag blivit djupt 

förödmjukad. Utan att blinka raderar jag hela dokumentet 

från hårddisken. Jag kan inte läsa upp dessa plattityder med 

äran i behåll. Jag backar ur. Missnöjd och besviken över mig 

själv går jag till loftet och letar bland mina skivor. Jag måste 

höra musik nu för orden har förlorat sin mening. De har blivit 

som skadeinsekter – de kryper, surrar och krälar och är 

bara i vägen. När jag är i färd med att sätta på något snällt 

och lättsmält, som Vivaldi, slås jag av en idé. En oerhört ba- 

230

nal tanke, men kanske just därför också genial. Den gamla 

Lennonklassikern, ”Give peace a chance”! Jag ska inte tala 

på seminariet, jag ska bara låta ”Give peace a chance” fylla 

den stora salen. Publiken ska få sjunga med och ljuset ska 

släckas ner, endast levande ljus får lysa. Emelie har spelat en 

suggestiv digitalt manipulerad variant av låten här hemma 

och med teknikens framsteg måste det gå att länka samman 

versionerna. Kvällen är räddad! Jag får plötsligt lust att 

sjunga och sätter på Bob Dylans ”Blood on the tracks”. Tar i 

för full hals och skruvar upp volymen så taket brummar. Det 

känns befriande och välbehövligt, som en vitamininjektion i 

höstmörkret. En injektion av mina unga strapatsrika år som 

gör att jag känner mig stolt. Stolt över att ha varit med när 

det hände. Jag struntar i om grannarna hör och tar små skutt 

på brädgolvet medan jag släpper ut min röst på grönbete. 

En sprittande lust att prova kläder får mitt blodomlopp att 

gå upp i varv. Jag vet ju inte vad jag ska ha på mig i kväll så 

jag höjer volymen ännu lite till och går mot sovrummet. På 

alla dessa år då Dylan legat i träda hos mig kan jag fortfarande 

texterna och jag klämmer i varje gång han kommer till 

”Desolation Row” samtidigt som jag synar min garderob. 

Den kritstrecksrandiga Armanidressen? Nej, jag vill ha något 

mer flärdfullt. Jag tar på mig den röda figurnära ulldräkten 

av Christian Lacroix som jag köpte i Cannes sista året, 

innan jag sålde lägenheten där. Dräkten sitter ännu väl. Jag 

har knappt använt den. Jag snurrar runt framför speglarna 

och plockar fram en svart skjortblus att bära under. Svarta 

pumps har jag därnere i hallen. Det blir snyggt, håret ska jag 

sätta upp. Jag lyfter upp mitt raka axellånga hår och vinklar 

spegeln så jag ser profilen. Näsor slutar aldrig växa, sägs det, 

men min har samma storlek som den alltid haft. Påsar under 

ögonen kan man förvisso trolla bort med kosmetisk kirurgi 

men från sidan syns de inte så mycket. Ett svart spänne har 

jag, och svarta strumpor. Smycken och annan grannlåt har 

däremot aldrig utövat någon särskild lockelse på mig, men en 

enkel kedja... Himmel! Jag tror aldrig jag har blivit så rädd! 

231

Framför mig står Kristin med lille Noppe på höften. Inget har 

jag märkt förrän hon uppenbarar sig, plötsligt som ett inklipp 

i en film. Jag känner mig tagen på bar gärning. Hotad, fast 

på samma gång olovligt barnslig. Som när jag var hemligt 

kär i min lärarinna på realskolan och hon hade sett hur jag, 

när jag trodde jag var ensam i klassrummet, hade suttit på 

katedern som hon brukade och presenterat mig med hennes 

namn inför en inbillad skara åhörare. Hon hade stått i dörren 

till materielrummet med ett varmt leende och jag hade rodnat 

ner till fotknölarna. Men att bli ertappad av Kristin med mitt 

privata poserande i mitt eget sovrum får faktiskt en taggig 

ilska att punktera skammen. Hur har människan bara mage 

att objuden smyga sig ända in i min sängkammare! 

– Jag ropade först men det gick inte att överrösta den fruktansvärt 

höga musiken, säger Kristin med gäll och spretig 

röst. Hon har en urtvättad rutig klänning som formlöst når 

ner till raggsockorna och ovanpå den en noppig duffel. Hon 

ser ut som om hon just klivit ur sängen. Håret är tovigt och 

fett och huden under ögonen har en blåsvart ton. Man skulle 

nästan kunna tro att det var blåtiror. Jag märker att jag måste 

skrika om jag vill tilltala min oinviterade besökare så jag tågar 

med bestämda steg mot loftet och sänker musiken med 

en demonstrativ gest. Därpå vänder jag mig mot Kristin med 

armarna i sidorna. 

– Jag hoppas att ditt ärende är angeläget, säger jag fränt. 

– Ja, svarar Kristin med sin nya gnälliga ton. Jag ville att du 

skulle sänka musiken. 

– Varför i herrans namn skulle jag det i mitt eget hus? markerar 

jag och tänker att jag får behärska mig när Noppe är 

med. 

– Du har faktiskt grannar också. Och det dundrade över 

hela Brovattnet när jag försökte lägga Noppe. 

– Nåväl Kristin, säger jag myndigt. Nu har du väl lyckats 

uträtta ditt ärende. Men jag tänker inte be om lov innan 

jag spelar musik nästa gång, lägger jag till innan hon börjar 

vagga ner för trappan med sin uppjästa mage och Noppe i 

232

handen. Däremot tänker jag börja låsa ytterdörren även när 

jag är hemma, tänker jag surt för mig själv. 

Jag ser det innan det har hänt. Ser Kristins tufsiga raggsocka 

glida för långt ut över trappsteget. Ser hur hon slinter 

och faller framlänges nedför den branta trappan. Men jag 

hinner inte ingripa. Hon ligger på golvet och kvider av smärta. 

Bilden kommer mot mig: ett skadat kreatur. Hjälplöst. 

Prisgivet. Noppe ger ifrån sig ett skärande skrik och jag lyfter 

upp honom på väg ner, böjer mig över Kristin som försöker 

resa sig men misslyckas och faller ihop igen. Jag ser hennes 

höft spetsigt sticka upp under den sladdriga klänningen. Hon 

är mager som en gammal märr – vad det måste ha gått fort! 

När hon kom instormande i somras efter överfallet i boden 

låg hon på samma sätt och kved på golvet men då var hennes 

höft rundad och överdragen med mjukt hull. Jag hämtar filt 

och kudde från vardagsrummet och gör det bekvämare för 

henne och så lyfter jag upp den gråtande Noppe igen. Han är 

tung som en vedkorg. Först ringer jag ambulansen, därefter 

slår jag upp Leos nummer i katalogen. Han svarar inte, nej 

visst nej, Emelie har ju sin ekivoka terapitimme hos honom 

nu. Inom kort har ambulansmännen kommit och hämtat 

Kristin. Förmodligen benbrott, sa de. Jag upplyste om att hon 

är havande ifall de skulle undgå att se det, vilket i och för sig 

vore mindre troligt så stor som hennes mage redan hunnit 

bli. Noppe får stanna hos mig och jag går med honom till 

Pamplona för att hämta de andra barnen. Bara fyraåringen 

är hemma så jag skriver en lapp till de övriga barnen och tar 

flickan med mig. Något är förändrat hemma hos Leo och 

Kristin men jag kan inte säga vad. Deras hem har alltid varit 

ombonat och trivsamt men nu är det som om själva hussjälen 

drivit bort från Pamplona. 

Jag gör varm mjölkchoklad åt smågluttarna och ger dem 

varsin ostmacka. Med tanke på Kristins makrobiotiska kosthåll 

är de väl inte vana vid franskbröd och söt choklad och de 

smackar förtjust och glupskt. Noppe sitter i mitt knä och just 

som jag tänkt resa mig för att klä mig i en lämpligare barn- 

233

passningsmundering står en tjock ljusbrun stråle ut ur pojkens 

mun och plaskar ner över bordet och min franska dräkt. Jag 

måste hålla tillbaka en spontan svordom och åtgärdar så gott 

det nu går med hushållspapper men dräkten går inte att rädda 

– den får skickas på kem. Jag torkar Noppe som skriker skärrat 

över vad hans lilla mage ställt till med. Sedan han lugnat 

sig går jag stressad upp till sovrummet med min nerspydda 

klädsel. Han verkar väldigt nervös den pojken. Jaha, tänker 

jag där jag på nytt står framför mina garderobsspeglar, denna 

gång på ett betydligt sämre humör än före Kristins ödesdigra 

avbrott. Vad väljer jag nu för utstyrsel aftonen till ära? Jag 

har inget mer rött som går att bära under den kalla årstiden 

och det grämer mig eftersom jag trivdes så bra i den färgen 

idag. Vinrött har jag förstås men den tonen känns för dov. Nu 

ser jag dräkten jag vill ha. Den vita från Dolce e Gabbana. En 

tidlös klassiker, enkelt skuren, med paletålik överdel som är 

längre än kjolen och högt slitsad baktill. Men den ska på inga 

villkor få komma nära ett barn. I stället trär jag på mig de 

slitna jeansen och en redan halvsolkig tröja och går ner för att 

ringa Leo igen. Nu måste väl terapisessionen ändå vara över. 

En andfådd Leo svarar. 

– Hej, det är Thea. 

– Ja, svarar Leo ansträngt. Jag är på väg, jag är på väg. 

– Vart? 

– Till sjukhuset. De ringde nyss, jag är underrättad, jag är 

underrättad. 

Vad upptrissad han låter, noterar jag. 

– Men jag är inte underrättad, förklarar jag. Hur är det 

med Kristin? 

– Ett benbrott, kära Thea. Ett benbrott. 

– Och barnet? 

– Barnet står utom all fara. Det barnet lär överleva oss alla. 

– Jag tar hand om dina övriga tills du kommer, meddelar 

jag. 

– Fint, Thea. Fint, flåsar Leo och lägger på. 

Jag ser en taxi svänga in på parkeringen och ut stapplar 

234

Emelie, ja, just stapplar gör hon. Som ett nyfött föl. Så snart 

hon kommit in kastar hon sig runt min hals och skränar med 

egendomligt dubbel röst. 

– Han fick mig! Thea, han fick dit mig! 

– Inte så högt, Kristins minstingar är här. 

Jag har parkerat dem i TV-soffan och hoppas att de är tillräckligt 

absorberade av den högljudda barnkanalen för att 

slippa bevittna ännu en uppståndelse. 

– Åh Thea, det här är så hemskt, hackar Emelie fram mellan 

frossbrytningarna. Hon verkar i det närmaste chockskadad 

så jag leder henne upp för den diaboliska trappan. När 

jag stängt om oss inne i sovrummet och fått Emelie att lägga 

sig ner frågar jag ut henne. 

– Leo fick mig att avslöja allt medan jag sov och när jag 

vaknade var jag naken, stammar Emelie. Jag vet att jag har 

berättat allt, att jag har öppnat mig totalt. Jag måste ha förlorat 

medvetandet. Jag minns bara att jag fick en impuls att 

svara sanningsenligt på alla hans frågor. 

– Frågor om vad? 

– Om mitt politiska engagemang, om regnbågsfolket och 

alla jag träffat där. 

– Vad sjutton har det med terapin att göra! utbrister jag. 

– Leo är ett äckligt kontrollfreak. Han fixar inte att man 

vill behålla något för sig själv, svarar Emelie och jag lägger 

märke till hennes dåliga artikulation. 

– Har gubbkräket gett dig något? frågar jag och granskar 

Emelies pupiller. De är abnormt stora. Den fähunden har 

drogat dig! Nu ringer du polisen! befaller jag. Här ska tas 

prover. 

– NEJ! skriker Emelie förfärat och sätter sig upp. Polisen 

läcker som ett durkslag. Aldrig! 

– Men han måste stoppas – karln är ju en katastrof, säger 

jag uppbragt. 

Mina kinder hettar som av feber. Tacka katten för att 

Kristin har tappat all reson. Hon lever ju med rötägget. Och 

han ska vara konferencier på ett antivåldsseminarium! Jag 

235

tror jag kreverar. Hur ska jag kunna stå bredvid det där 

falska krypet i kväll och hålla tand för tunga. Tanken på att 

han sövt ner Emelie och kanske förgripit sig på henne ger 

mig svindel. Och honom har man levt som granne med i alla 

dessa år! Hur har han kunnat dölja sin sanna natur så väl? 

Men vad gör jag när Leo kommer? är min nästa tanke. Jag 

står inte ut med att se på honom, än mindre vara artig. Jag får 

skylla på något, ingen scen i barnens åsyn. De får väl ändå sin 

beskärda del och mer därtill. Det var ju tur att mitt föredrag 

inte behöver repeteras för det hade jag inte varit i stånd till i 

denna korseld. 

Så kommer då äntligen Leo. Han står i hallen med ett 

stelt Stomatol-leende. I sina mjuka chinos och mockajacka. 

Skägget och håret med ett säkerligen minutiöst regisserat ledigt 

rufs. Sällan har jag känt sådan motvilja inför en karl. Det 

är så att jag knappt törs överlåta barnen i hans händer. 

– Är Emelie hemma? har han nerver nog att fråga, den 

kallhamrade knölen. 

– Hon vilar upp sig, säger jag så syrligt jag förmår. 

– Hälsa henne, svarar han med ett käckt men falskt smil. 

Hon gör stora framsteg. 

Du milde! Framsteg! Jag kan knappt kontrollera mig längre 

utan får samla ihop barnen illa kvickt där de sitter förförda 

vid TV-n och forcerat fösa ut dem till sin psykopatpappa. 

– Tack för allt, Thea, säger han och gör sig beredd på kindpussande 

men jag tar ett raskt kliv bakåt. Någon måtta får 

det väl vara – usch! Vi ses i kväll, tillägger han innan dörren 

går igen. Ja, dessvärre, tänker jag, och und rar i mitt stilla 

sinne om han har svans där bak. 

EMELIE: DÖDEN 

HON KÄNDE SIG SÅ obönhörligt sänkt där hon satt på första 

parkett i Folkets Hus med publikhavet bakom sig. Hon borde 

stannat hemma, men problemet var att hon var rädd att vara 

236

ensam. Tanken på vad som hänt därinne i Leos ljusa samtalsrum 

fick henne att vilja krypa ur sitt skinn. Hon hade ju 

aldrig varit full i sitt liv, men beskrivningarna av baksmällans 

lömska mara stämde på hur hon kände sig nu. Det var som 

om hon härsknade inifrån och kände likstanken stiga upp. 

Och där stod äcklet Leo som om inget hänt och grinade mot 

TV-kamerorna medan han drog sina patetiska floskler om 

kvinnovåld. Thea var upptagen med sitt. Hon var sur över 

att Emelie inte ville polisanmäla Leo men hon visste ju inte 

att det pågick viktiga och hemliga antirasist-förberedelser 

som Olle höll i. Och Thea kände inte heller till liket av den 

gamla gumman som Sanne och Emelie hittat i bergsskrevan. 

Emelie hade säkert vädrat ut allt. Skulle det komma fram, 

och det skulle väl vampyren Leo berätta för att rädda sitt 

eget skinn, då visste Emelie att hon skulle vara bortgjord för 

all framtid. Emelie undvek att titta åt det håll där han självmedvetet 

glassade på scenen i sin töntiga mockakostym. Hon 

fick flytta blicken ideligen, för var gång den vilade på någons 

ansikte fick hon den mardrömslika känslan av att världen 

bestod av maskerade odjur, och att de tunna maskerna just 

nu höll på att krakelera. Det var bara på låtsas alltihop! Hela 

det hycklande antivåldsseminariet, mediespektaklet, galorna, 

debatterna, scenerna, klubbarna, ideologierna, de politiska 

partierna, familjerna, religionerna, reklamen, konsten, informationen, 

musiken – allt var bara ett spel för gallerierna, 

ett djävulens bländverk som dolde den riktiga verkligheten: 

rovgirigheten, den blodtörstiga driften att lägga under sig så 

många offer som möjligt för att nå närmare toppen, erövra 

makten över andras liv... Emelie blev yr men vågade inte 

blunda, så hon grep med händerna under stolen och höll sig 

fast. Hon skulle kunna resa sig upp och skrika ut sanningen 

över den tvåtusenhövdade skaran och TV-kamerorna och 

mikrofonerna som hon gjort en gång förut men hon såg glasklart 

nu. Det var ingen idé. Systemet slukade henne som en 

stor köttätande praktfull blomma. 

Leos orerande var en taktpinne, publikens sorl, skratt och 

237

applåder en orkester och nu bröt ett välbekant soloinstrument 

in. Thea stod på scenen, vitklädd. Var hon en ängel 

– fanns änglar? Det blev mörkt. Endast några levande lågor 

runt lokalen gav ett svajande osäkert ljus. Theas ansikte omgärdades 

av två facklor. Så hördes ett rytmiskt skanderande 

och ”Give peace a chance” böljade över den stora salen. Ett 

sus svepte över folkmassan och några röster började sjunga 

med, tafatt till en början men sen allt kraftfullare och snart 

satt hela församlingen och sjöng allsång, gungande av och 

an. De tog varandras händer men Emelie gömde sina. Beatet 

skruvades upp och technoversionen, den tolv minuter långa 

mixen som Emelie tagit hem från studion, tog vid. Allsången 

fortsatte, ännu högre. Den blev vildare och folk började tjoa, 

reste sig upp, snurrade runt, klev upp på stolarna. De flesta 

var i Leos ålder eller äldre. Emelie blev torr i munnen. Det 

var beklämmande, som en misslyckad parodi. Och Thea 

stod och sjöng hon också med utsträckta armar. Det var som 

om de alla försökte omfamna sin flydda ungdom och slöt en 

pakt om att de ännu var unga och okorrumperade och hyste 

ett bultande rättvisepatos. Utestängda ur deras plötsligt så 

smäktande gemenskap var alla kalla fakta om deras privilegierade 

ställning. Här stod eliten, fjärran från världsproblemen, 

sentimentalt övertygande varann om sitt brinnande engagemang. 

Cynismerna sköt ut likt horn i pannan på Emelie 

men de sprack som fullmogna finnar och hon övermannades 

av känslan att allt var över för hennes del. När musiken tonat 

bort vräkte sig en rungande applådåska genom auditoriet och 

en hungrig hord journalister flockades runt Thea. Hon såg ut 

att gilla det och Emelie stängde av den outhärdliga världen. 

I ögonvrån kunde hon regist rera en avundsjuk snegling från 

pösmunken Leo. 

Vid välkomstdrinkarna på Operaterrassen smög kändisfotograferna 

runt Thea, och Emelie höll sig troget bakom henne 

som en muslimkvinna bakom sin man. Samtidigt kände hon 

sig som om hon gick bakom sig själv. Fastnade hon på nån 

238

ild skulle hon finna det egendomligt. Hon log inte mot fotograferna. 

Tog ingen i hand. Hon höll sig bara i hasorna på 

Thea som minglade coolt och världsvant med den medelålders 

och dyrbart ekiperade kändisgräddan, vilket fick Emelie att 

känna sig desto mer osynlig. Kanske tyckte folk här att hon 

bara var en baby doll. Katta och Kina gick runt med namninsamlingar 

som skulle utgöra en protest mot polisbrutalitet. 

Här kunde de värva en massiv och inflytelserik påtryckningsgrupp 

om alla skrev under. Och det verkade de göra för de 

bägge oborstade lesbianerna såg för en gångs skull städade 

ut; de bar långklänning och hade glittriga silverdiadem. Deras 

läppar var rödmålade och läppringarna var borttagna. Inte 

en snuspris kunde skymtas, de rörde sig till och med en aning 

gracilt och bufflade sig inte fram som vanligt. Alla deltog i 

spelet. Alla kunde reglerna. Innerst inne var både Katta och 

Kina väluppfostrade damer och deras burdusa sätt var bara 

manér. Nu kom Leo framskridande mot de två uppsnofsade 

flatorna med sitt malliga leende. 

– Ni vill väl ha en liten autograf här, förmodar jag. Han verkade 

redan full och en kväljningskänsla nådde nästan ända 

fram till Emelie. Med en överdriven rörelse undertecknade 

Leo protestlistan och Katta och Kina raggade vidare. 

Skit också. Det var bordsplacering, såg hon när folk började 

sätta sig. Och ännu värre: hon var placerad intill Leo! 

Men nu hade de flesta redan bänkat sig. Thea hade sitt säte 

i andra ändan av samma bord, så Emelie kunde åtminstone 

hålla ögonkontakt med henne. Hon skärpte blicken åt Theas 

håll, lät den bli en tunnel som inte släppte in nån annan i 

synfältet. Förrätten kom in, ostron med vinägrettsås och salta 

citronkex. Champagne serverades. Så fort kyparen hällt upp, 

tömde Emelie glaset varpå hon bums fick påfyllning av sin 

klibbige bordsgranne. 

– Skål, Emelie! sa Leo ljudligt. Hon låtsades inte höra. Och 

grattis till dina framsteg, gick han oförtrutet på. Emelie svepte 

ytterligare ett glas och Leo drog flaskan ur kylaren som 

en pistol ur ett hölster. Thea brände av en blick mot Emelies 

239

ordskavaljer, vass och ren som laser. 

– Nå Leo, började hon med klart högre samtalston än situationen 

krävde. Hur är det med din gravida fru? Hon bröt ju 

benet under ett allvarligt fall i dag. Är hon kvar på sjukhuset? 

Den överdrivna detaljrikedomen i Theas tilltal fick de andra 

bordsgästerna att lystra uppmärksamt. 

– Är det sant? frågade en blonderad ansiktslyft TV-skådis i 

svart fodral och långa svarta handskar. Leo harklade sig men 

Thea hann före. 

– Ja, det var ju så hemskt att se hur illa däran hon var när 

ambulansen kom. Jag hoppas hon har nån hos sig. Och alla 

barnen. Är de ensamma hemma nu? 

– Nej, min mor är där och passar dem, försvarade sig Leo. 

– Men oj, attackerade Thea. Hon som är så gammal och 

sjuk, hur går det? Lille Noppe har ju svår maginfluensa. Bara 

han inte får vätskebrist. 

Leo såg ställd ut. 

– Jaså, visste du inte det? återtog Thea med teatralisk förvåning. 

Jodå, han kräktes över hela mig och var väldigt dålig. 

Jag fick bädda ner den lille parveln. De vill nog gärna ha sin 

pappa hos sig, men det är klart – du har ju fullt upp. Med ostron 

och champagne och annat viktigt som måste övervaras. 

– Jo, nickade Leo generat när han såg hur allas blickar var 

fästade vid honom. 

– Ja, jag säger detta för att du ska veta att ingen skulle ta 

illa vid sig om du behöver åka hem till din stora familj och 

trösta barnen nu när deras mamma ligger gipsad på sjukhuset, 

fyllde Thea på med huvudet på sned och skickligt spelad 

medkänsla. Vi vet ju hur högt du värderar dina fina barn. 

Thea gjorde en rörelse mot de andra. Vi bor grannar, förstår 

ni. Och Leo har verkligen underbara ungar. Har Kristin 

mycket ont? 

– Nej, det är bättre nu, mumlade Leo. 

– Hur många barn har du satt till världen sammanlagt, om 

man räknar med den på väg? frågade Thea. Elva va! Det gick 

ett Ååååh! runt bordet och Emelie kunde höra hur Leo drog 

240

efter andan. Men i stället för att anta Theas utmaning höjde 

han glaset till en skål samtidigt som huvudrätten började läggas 

upp. Det var hel rådjursfilé på en grönprickig såsspegel 

med frästa kantareller och rotfruktstimbal. Emelie tyckte det 

smakade papper alltihop och sysselsatte sig med att dricka 

i stället. Hon kände ruset smyga i blodkärlen. Det hjälpte 

henne att hålla världen på avstånd. När Leo hällde upp mer i 

hennes glas höjde hon det genast till läpparna. 

– Var ostronen salta? frågade han med slirig röst. Hon 

kunde inte svara honom för då skulle hon vara tvungen att 

möta hans matta mörkblå ögon och se det där han hade i dem 

spritta till och då visste Emelie att hon skulle göra nåt hon 

ångrade. Så hon sökte i stället Thea med blicken, men hon var 

upptagen med att vant och belevat konversera sina kulturella 

och spirituella middagsgrannar. Kärring! for det upp inom 

Emelie. Har bara flöjtat fram i gräddfilen. Vad visste hon om 

hur Emelie hade det? Klimakterietanter och stinna gubbar så 

långt ögat nådde. Och så Leo alldeles inpå henne. Här satt 

den intellektuella maffian och blev vinerade och dinerade 

och smörjdes i tron att de gjort nåt behjärtansvärt, medan de 

i själva verket bara hade manifesterat sin makt. De såg ner 

på Emelie – det märktes. Hon var inte riktigt rumsren. Och 

varför skulle hon då anstränga sig, tänkte hon, och kände 

trotset skvalpa mot pannloben ihop med en vid det här laget 

obestämbar mängd skumpa. 

– Fast du borde ju ha vanan inne, hörde hon Leos geggiga 

stämma frusta fram. 

– Hurså, sa hon med porlande förakt. 

– Ja, vanan vid ostronets speciella smak och sälta, antydde 

han klumpigt fast han säkert själv trodde han var raffinerad. 

– Menar du att jag är en van fittslickare? översatte Emelie, 

möjligen en aning för högt för att bara de två skulle vara införstådda 

i dialogen. 

– Nej, men det där var kanske att ta i, bromsade Leo med 

en nytänd ängslan i sina stora pupiller. 

Då reste sig Emelie svajigt. Ett tag trodde hon att hon skulle 

241

svimma men hon fann sig. Sen tog hon den biffiga avlånga 

viltfilén från tallriken. 

– VARFÖR PROVAR DU INTE ATT SUGA KUK, 

FARBROR FITTA! skrek hon hest och tryckte filén mot hans 

mun, så hårt att han var tvungen att öppna den. I samma svep 

hade hon fiskat upp den dallriga bleka tim balen och krönte 

hans förstenade nuna med äggstanningsslisk. Ett mycket kort 

ögonblick kunde Operaterrassens självbelåtna middagsgäster 

se den präktige mockaklädde Leo Lorenzon med en tjock filé 

instoppad i käften och vitt klet runtomkring. Ögonblicket 

därpå hade uppståndelsen brutit loss och Emelie sprang mot 

utgången så fort benen bar. I hallen blev hon hejdad av fettot 

Schüller, som hon en gång gjort den stora tabben att öppna sig 

för, liksom för en lång rad glufsande murvlar efter honom. 

– Är det här ett sätt att ge freden en chans? frågade han 

spydigt. 

– Flytta dig asgam, fräste Emelie och kunde redan se rubrikerna. 

Men den här gången var det inte en spirande revoltanda 

som knuffat ut henne i hetluften. Den här gången var 

det en trött och rosslande avskedssuck. Hon hade inte längre 

några strategier, ingen upplysningsiver. Hon kunde inte påverka 

sitt liv mer. Hon kunde bara påverka sin död. 

Det var kallt och rått, sista dan i oktober. Sista dan. Rakbladen 

hade hon hämtat i Theas badrum. Theas rakblad, inte hennes. 

Theas badrum, inte hennes. Emelie gick upp för den 

breda stigen. Varje utandning blev en rökkvast. Tystnaden 

skrämde henne inte; skogens skuggor var harmlösa. Bara 

människor framkallade skräck. Nu skymde träden ljuset hon 

sett på avstånd men hennes fötter trampade uppåt och ledde 

henne mot Älvängen. Sanne skulle vara där. Det var säkert 

därifrån ljuset kom. Strax stod hon vid den öppna platsen 

och iakttog hur jättebrasan i mitten färgade av sig på himlen. 

Iakttog de tjocka vaxljusen i vitt och blått. Iakttog de lysande 

halloween-pumporna som hängde från grenarna på den stora 

asken. Iakttog Sanne och hennes församling. Det vispade till 

242

inom henne när hon upptäckte Katta och Kina i den lilla gruppen. 

I andra klänningar än dem de haft på Operaterrassen. 

De var inte fina nog att sitta med på själva banketten. De 

levde inte med nån som var celeber, som Emelie. Sannes röst 

höjdes. Den lät källren och klar. 

– Det är vår vilja att kunna förutspå, att lära känna och att 

skilja ut illusionerna från den sanna stig vi vandrar på, Ates 

stig. Oh, stora Ate! 

– Oh, stora Ate! upprepade församlingen. 

– Eris dotter, mässade Sanne. Hon som sår förvirring, som 

skänker oss kaos. Vi tillber dig Ate, dårskapens gudinna! 

Gör dig tydlig för oss. Träd fram så vi kan välja ut den rätta 

vägen, på det att illusioner och galenskap viker undan, hyllade 

och beundrade men passerade med tilltro och säkerhet! 

Stora Ate! 

– Stora Ate, ljöd klungan. 

– Skänk oss klarhet! rungade Sanne med slutna ögon. Stora 

Ate! 

– Stora Ate! 

– Åskans och tumultets dotter, ge oss fri passage genom ditt 

förutseende och den sanna världens vatten. Kaos – låt detta 

ske! 

– SYKUZ! ropade alla och tog varandras händer. Elden 

började spraka som en fyrbåk och stegrade sig våldsamt, ormade 

sig upp mot himlafästet, och det Emelie nu såg var så 

läskigt att hon inte ville stanna en enda mikro sekund till på 

denna helvetiska planet. Hon såg sig själv brinna mitt i den 

rasande elden. Med darrig och frusen hand plockade hon 

fram ett rakblad. Skar ett djupt snitt på längden i varje handled. 

Sen tumlade hon in i skogen. Föll över en trädrot och blev 

liggande. Hon hörde ett hjärta slå. Nu kom ljuset. Hon fördes 

in i det. Instrument, sladdar, apparater. 

Äntligen hade de hämtat hem henne. 

243

SJÄTTE MÅNADEN 

Barnet växer snabbt men är magert och huden är skrynklig. 

Ansiktet är färdigutbildat och ögonen ganska utstående. 

Huden är genomskinlig. Lungorna är ännu inte redo för överlevnad 

utanför livmodern. Man kan känna fosterdelarna genom 

bukväggen. Förvärkarna blir mer uttalade och masserar 

barnet med jämna mellanrum. Benkärnorna börjar hårdna. 

Barnet reagerar på musik.

Skorpionens tid 

LUMA: BLODSBAND 

DE FÖRSTA ÄPPLENA var mogna nu. Hon skulle ta ett innan hon 

gick till sängs. Det var kallt. I natt snöade det men det mesta 

hade smält bort. Sommar, höst och nu vinter här under trädet. 

Årstider fanns. Men inte tidpunkter i linjär följd. Tiden 

var en kosmisk virvel. Allt fanns på samma gång, inget före 

och inget efter. Luma hade släppt taget och fallit ner i virvelns 

mitt där ingen tid berörde henne. Inte mer än ibland, då en 

viss tid svischade förbi – en tidsbubbla hon en gång suttit fast 

i. Hon kunde se in i den som i ett litet akvarium. Där fanns 

små figurer. Hon visste deras namn. Där fanns en större figur. 

Han hade ryggen vänd mot henne. Sen försvann bubblan in 

i virvelns strömmar. Den avgav ljus. Ett stickande ljus som 

dröjde sig kvar, trängde in som nålar, spred kallt och varmt 

in uti. Då fick hon börja gå. Hon gick ner mot sjön. Solen låg 

på. Frosten blänkte. Längst ner vid vassen tunn is. Luma gick 

på stigen som följde sjön. Ett fågelstreck korsade himlen. Det 

fick henne att öka farten. Där var den stora eken. Hon lutade 

sig mot den, den här dan som varje annan dag. På ett särskilt 

ställe var stammen som en avgjutning av hennes kropp. Den 

tog emot henne. Igen. Hon kisade upp genom det kala grenverket. 

Trädets hjärta slog. Jorden andades. Stilla. Allt fanns. 

Nu blev hon tung i kroppen. Men stegen var lätta när hon 

gick upp mot torpet. Rök från skorstenen. Solljuset rann ner 

på verandataket. Erina träffades av stänket när hon kom ut 

på trappen. 

– Luma! ropade hon. Te! 

Luma höll sin rykande kopp mellan de frusna händerna. 

Solen värmde knappt. Erina hade en tjock filt virad runt sig. 

247

På fötterna pälskängor. Stickad yllemössa med öronlappar. 

– Idag är dagen för Los återkomst, sa hon. Han kommer 

alltid hem efter första snöfallet. 

Han stör ingen, försäkrade Erina. Och han frågar aldrig. 

Men nu kommer en förändring. För sanning förändrar. 

Sanning sanerar. 

Luma gillade inte de orden. Sanning. Förändring. Sanering. 

De slog emot henne som drakhuvuden. 

– Jag ser vad du tänker, sa Erina och nickade frimodigt. 

Men var lugn. Du får bara det du tål. Så lyssna nu på mig. 

Luma fick spjärna emot impulsen att resa sig men Erina tog 

hennes händer. 

– När Louise, din mor, var trettio år, korsade en tvärlinje 

hennes stig, började hon. Vid denna tid hade man på allvar 

börjat utforska rymden och energikrisen skyndade på 

användandet av andra energikällor, såsom kärnkraft. Det 

skedde således stora omvälvningar i västerländskt tänkesätt 

och värderingar, så det var inte bara Louise som sveptes med 

av den nya andan. Hon ville vidga sina vyer och skrev in sig 

vid Uppsala universitet där hon läste idéhistoria. Och det var 

då hon mötte en vacker yngling som fascinerat lyssnade på 

hennes upptäckter om människans väsen. De blev allvarligt 

förälskade och hade en innerlig och oemotståndlig känsla för 

var andra. Han låg också i Uppsala och hade börjat studera 

medicin. De höll sin kärlekssaga hemlig. Den stora åldersskillnaden 

väckte anstöt hos folk, då som nu. Men pojkens 

mor som var änka och höll sonen under sträng uppsikt – han 

var enda barnet – denna dominanta dam uppdagade den 

heta förbindelsen och deras rosa himmel fläckades av mörka 

skyar. Hon kunde visserligen inte förbjuda dem att träffas 

men hon slutade förse sonen med ekonomiskt stöd och tog 

varje tillfälle i akt att göra det besvärligt för dem att ses. När 

hon luskat fram att Louise var gift och hade barn fick hon ett 

utpressningsvapen som tvingade fram ett val hos kärleksparet. 

Din far kände ju naturligtvis inte till förhållandet. Louise 

fattade det mest smärtsamma beslut en kvinna kan ta. Hon 

248

lämnade man och barn – din far och dig alltså – och rymde 

en sommar med sin unge älskare. 

Det heta och det kalla började flyta i Lumas ådror och hon 

kände ett behov av att resa sig. 

– Så, så, lugnade Erina. Låt mig berätta färdigt. Det älskande 

paret flydde till Köpenhamn där de levde på lite hopskrapade 

slantar och när pengar na var så gott som slut, och sommaren 

också för den delen, insåg din mamma att hon väntade 

barn. Hon kunde inte göra abort – det var för långt gånget. 

Fästmannens mor hade efterlyst sin son och en dag när han 

och Louise haft en hetsig dispyt, om pengar, tror jag slog han 

henne hårt över ansiktet. Sen lämnade han i vredesmod det 

lilla rummet de hyrde. Erina suckade. Han var ju bara barnet 

den där gossen, fortsatte hon och ruskade långsamt på huvudet, 

så han förstod sig inte på sånt som plikt och ansvar. 

Därefter hörde nämligen Louise aldrig ifrån honom mer. Hon 

kunde inte komma hem i det tillståndet hon var så hon fick ta 

ett tillfälligt jobb där i Köpenhamn, som servitris på den lilla 

bodegan i samma hus. Men när magen inte längre gick att 

dölja fick hon gå. Det var då hon kom till mig. Jag kände din 

mormor. Hon var en klok kvinna tills hon drabbades av en 

ond demon och gick i sjön en novembernatt. Så Louise hade 

bara mig – hennes far hade ju rymt innan hon ens var född. 

Ja, det går igen det där, sa Erina och suckade än en gång medan 

hennes blick försvann i fjärran. Men den klarnade snabbt 

och hon återvände till berättelsen. Hon födde barnet här, sa 

Erina och pekade in mot torpet. Framför spisen. Och det lilla 

gossebarnet kom i Väduren, i slutet på mars. Moderkakan 

grävde vi ner här utanför och planterade äppelträdet på samma 

plats. Du ser hur mycket frukt det bär idag. Bergdal är en 

mycket god sort och din mamma var här för en fem sex år sen 

och hämtade ett fint skott hon tog med sig ner till Stockholm. 

Strax därpå gick hon bort som du vet. 

Vågor av smärta gick genom Lumas mage. Hon fick hålla 

händerna över den. 

– Här, sa Erina och räckte henne filten hon haft om sig. Jo, 

249

lillpojken föddes här i torpet och fick heta Lo. Lodjuret är 

Hälsinglands landskapsdjur och har alltid varit min favorit 

bland de vilda djuren. Förr gick det många sägner om lokatten. 

Den ansågs besitta magiska krafter. Nåväl, när Lo var 

drygt ett år blev Louise alltmer rastlös och grät sig till sömns 

varje natt av längtan efter dig. Hon anklagade sig själv skoningslöst 

och hätskt och hon blev aldrig densamma som den 

hon varit innan hon sögs in i sin vilda passion. Sex kan vara 

en oerhört mäktig kraft. Det har vi alla nog upplevt nån gång 

i våra liv. Och kanske är den som starkast med dem vi inte 

kan leva samman med. Din mamma kom hem till dig och din 

far igen och resten vet vi. Lycklig blev hon nog aldrig. Hon 

tog reda på adressen till Los pappa och sände ett kort av barnet 

men de fick aldrig nån kontakt. Varken Lo eller jag vet 

ens vad han heter, för Louise ville att namnet skulle begravas. 

Det gjorde för ont att påminnas om det. Men hon besökte 

Lo regelbundet. Varje sommar var hon här i några veckor. 

Jag frågade henne aldrig varför hon höll sonen hemlig för sin 

familj men som du vet frågar jag sällan människor om saker 

och ting. Det som ska fram berättar de själva och livsvalen 

står vi ändå alltid ensamma med. Men innan den här dan har 

nått sitt slut kommer du att för första gången träffa din bror, 

Luma. Han är en mycket attraktiv man på sitt tjugofemte år. 

Det var så mycket som kastades av och an inom Luma. 

Hon reste sig för att gå men Erina stoppade henne. 

– Jag ska göra en lugnande dryck åt dig. Den tillreder jag 

bara vid mycket speciella tillfällen. Under tiden kan du klyva 

ved. Här, ta yxan. 

Varje hugg skar av de långa ledningarna hos Luma. 

Ledningar som rullade ut sig och ville få fäste där hon inte 

kunde nå dem, där en omkoppling kunde ske. Yxan föll och 

klöv itu. Föll och klöv itu. Tills Erina kallade. 

– Här får du, sa hon och gav Luma en stor kopp med ångande 

vätska. Drick alltsammans – det kommer att göra dig 

gott. Koppens innehåll var sött av maltsirap, en gnutta bittert 

och med en doft av kamfer som renade luftgångarna. Luma 

250

hade blivit snorig av vedhuggandet. Men hon frös inte längre. 

Erina donade med kuddar och filtar så att Luma kunde luta 

sig ordentligt bakåt i korgstolen framför spisen. Framför 

spisen där Lo värkts ut av hennes mamma. Lo på tavlan. 

Lo på kortet. I mammas kista på vinden. Medan Luma var 

utan mamma fick Lo se sin mamma första gången. Ligga vid 

hennes bröst. Här vid Dellensjöarna. Mamma var nånstans 

i virveln. Allt fanns i virveln runt Luma. Den varma drycken 

bäddade in henne i sin sötma. Hon föll i slummer... 

Luma kände sömnens förhängen dras undan, ett efter ett. En 

gestalt satt bredvid henne. Han tittade in i elden. Det mörkbruna 

håret i page, liten näsa med breda vingar, guldring i 

näsan, stor mörk mun, breda axlar. Han hade en filt över sig. 

Han vände huvudet mot henne. Ögonen var mörkblå som 

ljuset under skymningstimman. Han nickade och räckte ut 

handen. 

– Jag är Lo. Luma tog hans hand. Deras handflator hade 

exakt samma temperatur. Lumas mamma hade haft likadan 

näsa som Lo. Och fylliga läppar som även Luma fått. De 

var syskon. Lo återgick till att betrakta elden. Luma gjorde 

detsamma. Erina kom in med en bricka. Hon serverade 

Skogstjärnens brännvin i höga glas på fot och de åt renklämmor. 

Erina tillredde dem med koriander, grönpeppar och 

svamp- och lökfräs. Just då steg en främmande tanke upp i 

Luma. När jag kommer hem ska jag bjuda på såna renklämmor, 

tänkte hon. Hem, hem, hem... 

– Skål! sa Erina. Välkommen Lo, till din livskälla. De drack 

upp och fick nytt i glasen. Luma hade inte rört en droppe 

brännvin sen hon kom hit men lät nu spriten hetta upp hennes 

maggrop och spira ut i armar och ben. 

– Mamma berättade om dig varje gång hon var här, sa Lo 

till Luma. Hon fick släcka dagen på kvällen åt dig. Och tända 

natten på morgonen. 

Luma nickade men sa inget. Ännu låg ordet ”hem” och 

dallrade runt henne. Hon blev tvungen att resa sig och gå en 

251

stund. När hon kommit ut i den riviga kölden riktade hon 

stegen mot äppelträdet. Efter en kort stund slöt Lo upp vid 

hennes sida. Han plockade ett äpple och gav Luma. Först 

blev hon överrumplad av det självklara sättet han gjorde det 

på. Gav henne det första äpplet. Sen kom hon på att det var 

hans träd. 

– Det här är mitt födelseträd, bekräftade han. 

– Jag vet, sa Luma och tvekade innan hon bet i äpplet. Det 

smakade minnen, minnen som växte och blev till hål, gångar, 

tunnlar. Det obarmhärtiga ljuset kröp närmare och närmare 

tills Lo avbröt hennes vindlande tankefärd. 

– Du har vackert hår, sa han. Som mammas. Hon såg tacksamt 

på honom. Hans huvud var något nedböjt och han tittade 

uppåt mot henne. Försiktigt. Jag ger mig av snart igen, 

avslöjade han. Jag brukar stanna över vintern men annat 

kallar. Följ med mig, föreslog Lo oväntat. 

– Vart? 

– Stockholm. Jag vill ta reda på vem min far är. Och Erina 

behöver vintervila. Hon är sjuk. 

– Jaså, sa Luma lågt. Hur sjuk då? 

– Det bestämmer hon själv. Men hon är gammal och vill 

göra bokslut. Det har hon sagt. Till vårdagjämningen ska hon 

vara klar. 

Luma upplevde hur nåt drog i henne. Det var det där ordet 

igen: hem. Ordet fick färg, mörknade mot mitten och öppnade 

sig. 

Erina satt med slutna ögon framför elden när de kom in. Lo 

la i ett par vedträn och Erina log. 

– Ungdomar. Ni har uppgifter att lösa. Livet kallar. Detta 

är en tillflyktsort när cirklarna dras för hårt och tillvaron blir 

ett fängelse av sorgens råa virke. Men en tillflyktsort har begränsningar. 

Nu låter vi brännvinet öppna skrinet. Hon fyllde 

glasen och reste sig upp, höjde rösten: så kom alla demoner, 

mörka och ljusa, släpp fram det verkliga livet, det vilda, det 

vackra, det fula, det goda – dansa med livet, kyss det, låt det 

få vara eld, jord, luft, vatten, Eros och Logos, fånga det och 

252

släpp det, andas in det och blås ut det, flyg mina barn, medan 

ni ännu har vingar! Töm bägaren! Erina dansade runt på golvet 

och svingade sitt glas. Kom och ta oss, Bacchus, ryck oss 

med i Skogstjärneruset! 

När hon låg i sin säng den natten såg Luma två små ansikten. 

Det var Max och Mira. Hennes barn. Hennes band. Det var 

som att långsamt stiga upp ur ett hav och låta solens värme 

ta över. Hon grät. Hon lät ljuden sjunga, lät det salta vattnet 

blanda sig med luft och längtan, lät elden från kaminen ge 

längtan fart. Virveln snuddade vid henne och hon lät sig svepas 

in. Äpplena var mogna. I morgon fanns. I morgon skulle 

hon slå följe med Lo. 

Hem. 

KRISTIN: GUDS SIGNATUR 

LEO KOM SÄLLAN HEM till middagen numera och väl var det, 

tänkte Kristin när Natan och hon dukade undan maten. 

Kristin orkade inte med de vanliga göromålen, hoppandes på 

kryckor, så hon hade tillfälligt fått gå över till de energislukande 

Pampersblöjorna som dessutom försenade barnens utveckling: 

kissade man i byxan skulle det inte kännas. Kristin 

blev ilsk varje gång hon fogade en ny Pampersblöja till det 

globala sopberget, en blöja som vägde minst ett kilo och var 

genomdränkt av kiss men hade snustorr yta. Enda glädjen var 

att det inte gick åt så många blöjor per dag. 

Det var med stor ansträngning Kristin överhuvudtaget härdade 

ut och hon var på konstant dåligt humör, särskilt om 

Leo var i närheten. Det korta tidsavståndet mellan Emelies 

handgripligheter mot Leo och hennes självmordsförsök frestade 

många att spekulera. Och Kristin ville helst inte veta mer 

om Leo än det hon redan visste och det föll sig enklast om 

han inte var närvarande. Sedan var det Natan. Om Natan och 

Leo inte kunnat dra jämnt förut så var det bara förnamnet 

253

mot nu. Natan skrädde inte orden när han fick en chans att 

bemöta Leos alla postulat och Kristin var allvarligt oroad 

över att Leo skulle attackera sin styvson med fysiskt våld, 

precis som han gjort med henne själv. Märkligt nog hade han 

inte blivit av med körkortet efter olyckan trots att han varit 

höggradigt berusad. Han stod tydligen bortom de stränga 

reglementen som omgärdade vanliga dödliga. För att Kristin 

skulle orka hanka sig fram i sin väntans tid koncentrerade 

hon sig alltmer på de små tingen. En skuren rödbetas vackra 

mönster, ett ögas iris, texturen i en jutesäck, lamellerna på en 

kantarell, ett grenverk, ett visset löv, en kastanj, en vetekärna. 

Hon kunde sitta och studera dessa detaljer och skönja deras 

väsen under långa stunder och blev oerhört rubbad i sina 

cirklar om något avbröt henne. Som häromsistens när gamla 

Dylanlåtar plötsligt dånade ut från Theas villa. Just då hade 

Kristin suttit och beundrat en vacker handgjord talisman som 

Rafel måste ha glömt kvar när han var och lånade nycklarna 

till sommarstället. Kristin hade inte hört av honom sedan den 

kvällen och hon hade upptäckt en röd sämskskinnspung på 

hallsekretären. I den låg silvermyntet och Kristin hade lagt 

beslag på den innan Leo skulle undra vem den tillhörde och 

kanske kasta den eller ställa till bråk om det kom fram att 

den var Rafels. Kristin trodde nog att Rafel skulle återvända 

för att hämta talismanen. Han brukade vara noga med små 

föremål, mindes hon. 

– Mamma, varför kan vi inte någon gång äta pizza eller 

hamburgare eller tacos? klagade Natan. Det är ju mat som 

alla gillar utom du. Vi fick det medan du låg på sjukhuset. 

– Ja, när katten var borta. Men maten ska ingå i det eviga 

kretsloppet, inte i linjära kedjor som slutar i en förbränningsanläggning 

och förtär grundförutsättningarna för att utvinna 

ny föda. Vi måste ge tillbaka det vi tar, Natan. På så sätt skapar 

vi nytt liv ur det gamla. Alla organiska celler bär på ett frö 

till evigheten. Vill du gå ut med komposthinken och berika 

det eviga flödet? bad Kristin skämtsamt. 

– Om det är så evigt kan det vänta, grymtade Natan. Så 

254

tändes stjärnor i hans ögon, så som det gjort alltsedan hon 

första gången mötte hans blick som nyfödd, en blick som 

ständigt blev full av liv och infall. Kom mamma! Han lät 

henne stödja sig på hans axlar som blivit markant kraftigare 

under sommarmånaderna. De gick upp för trapporna och in 

i Natans rum. Sängen var obäddad och lakanen hade hasat 

ner så bäddmadrassen var bar. Tidningar, videokassetter och 

disketter låg i travar på golvet. Det enda han tycktes hålla 

ordning på var samlingen med plastrobotar som fyllde två 

hyllplan i täta myriader. 

– Natan, stönade Kristin. Du får faktiskt hålla bättre reda 

i rummet. Tänk så mycket damm och kvalster som kan ansamlas 

i alla högar. Du kommer ju inte åt med dammsugaren. 

Snart växer det väl mossa över hela ditt rum. Natan skrattade 

med sitt hickande läte. 

– Men då är det i alla fall organiskt, mamma. 

– Usch! Vad har du här, utropade Kristin och lyfte upp ett 

glas från golvet. I botten på glaset hade en vätskerest bildat 

bubblor av mögelsvampar men ur den gröna mögelkulturen 

växte ett litet... ja, träd! En räfflad stjälk med grenar och blad 

och allt. Ett nytt liv hade fötts; växten i sig var ingen mögelsvamp. 

Kristin betraktade förbluffat den lilla skapelsen. 

Men hur har denna lilla växt kunnat uppstå? sa hon medan 

hon lät sig fängslas av det nätta sirliga mönstret på de späda 

ljusgröna, lätt genomskinliga bladen. Det var vackert. Något 

nytt och unikt hade rest sig ur den luddiga och onyttiga mögelhärden. 

Även det värsta kunde bära något gott i sitt sköte, 

tänkte Kristin och fylldes av ömhet inför den lilla plantan, 

den lilla överlevaren. 

– Det är ju en alien, flinade Natan. 

– Nej, det är en hyllning till livet, rättade Kristin. Ännu ett 

frö till evigheten. 

– Mamma, måste du vara så flummig. Titta här nu, så ska 

du få se hur evighetens mönster ser ut och det kommer inte 

från recycling utan från en enkel matematisk formel. Kolla! 

På sin bildskärm fick Natan upp ett mönster i skiftande star- 

255

ka färger. Det såg ut som... nästan som en spermie. Ett stort 

klot och till det fästat ett mindre, och så en svans med små 

knoppar. Det här är en fraktal, undervisade Natan. Denna 

heter Mandelbrot. Han förstorade upp en detalj på den större 

kroppen. Då såg Kristin att detaljen bestod av exakt likadana 

mönster. Natan förstorade ett utsnitt ur den del han nyss förstorat 

och samma fenomen uppträdde, mönstret upprepade 

sig sinnrikt och regelbundet. Varje del i mönstret hade inom 

sig mindre och identiska delar, var Natan än gick in i närbild 

och hur nära han än gick så förökade sig formerna. Det var 

som när Kristin var liten och fascinerat sett på ett flingpaket 

där en pojke suttit med paketet i handen och på det paketet 

satt han också med samma paket i handen och på det paketet... 

Det var en tunnel in i evigheten. Kristin såg det snirkliga 

mönstret ringla sig som sjöhästsvansar och hon bad Natan 

om hjälp så att hon själv kunde zooma in dess olika delar. 

Snart satt Kristin vid Natans dator och letade sig inåt i fraktalernas 

undersköna harmoni. Ibland fann hon det lilla i det 

stora, ibland det stora i det lilla. 

– Detta är ju gudomligt, mumlade hon. Kommer det från 

matematiken, sa du? 

– Ja. Det här är ett uttryck för kaosteorin, sa Natan på sitt 

torra vis. 

– Kaosteorin? 

– Ja. Att det som verkar enkelt kan vara komplicerat. Och 

att det som verkar komplicerat kan vara enkelt. Och att både 

det som är enkelt och det som är komplicerat hänger ihop, 

stort som smått. 

– Men då har du ju samma övertygelse som jag, sa Kristin 

överraskat och tittade på sin son. 

– Nej, det här är vetenskap. Logiska formler. Mandelbrot, 

som har återgett den här fraktalen, upptäckte att ju noggrannare 

man mätte upp en kustlinje, desto längre blev den. 

Kustlinjerna är också fraktala, för han såg att exakt samma 

formationer upprepade sig fast de blev mindre och mind re. 

De är självliknande. 

256

– Otroligt, svarade Kristin och gick vidare in i 

Mandelbrotmönstret. Det var som att färdas genom galaxer. 

Tänk om hela universum är uppbyggt på det här sättet, fast 

det inte går att överblicka från vårt lilla hörn, funderade hon 

högt. 

– Kanske, nickade Natan med en axelryckning. Naturen 

har ju en förmåga att inrätta sig i stabila mönster. Som kristaller. 

– Så du tror på naturens kraft ändå, sa Kristin förvånat. 

– Ja, rent universellt. Men naturen är lat. Den vill bara vara 

så effektiv som möjligt. 

– Ska vi inte rätta oss efter naturen då? 

– Nej, vi är människor. Vi vill förändra naturen efter våra 

behov, göra den till ett redskap som vi kan forma. 

– Men vad händer då med fraktalerna och universums 

mönster? 

– Då bryts mönstret och förändras. Naturen anpassar sig. 

– Så du tror inte vi kan förgöra oss själva? 

– Jo, till en del. Det gör ju vi människor ibland, sa Natan 

med en ny axelryckning. Kristin gick vidare in i fraktalen. 

Kanske var det här Guds signatur. Kanske var detta evigheten. 

Som nu avbröts av telefonen. Kristin tänkte att det var 

Leo som ville meddela att han inte ämnade tillbringa natten 

hos henne. Hon linkade mot sovrummet och lyfte luren. Men 

det var inte Leo. Det var en reporter från Extrabladet. Hon 

gitte inte lägga hans namn på minnet. 

– Jag söker dig för en kommentar till våldtäkten, sa han på 

ful gnällig östgötadialekt. 

– Vad är det frågan om, snäste Kristin. Vilken våldtäkt? 

– Jag förstår att det måste vara svårt att tala om den men 

din man har gått ut med det nu och du har rätt till en kommentar, 

tycker vi. Jag trodde du visste... 

– Vad är det jag hör! ropade Kristin och drog efter andan. 

Hennes hjärta började stånga mot bröstet och barnet i magen 

måttade en kraftig spark mot revbenen som fick raseriet 

att forsa upp mot strupen. Jag förbjuder er att snaska i mitt 

257

privatliv! Förstår du? 

– Nu är det så här, harklade sig den hjärntvättade reportern, 

att Leos version redan är lämnad och han har gett oss 

rätt att... 

– HAN! Men det är ju för tusan jag som ska fläskas ut i 

er dumma snasktidning. Då måste det väl vara JAG som bestämmer, 

hör du det! 

– Leo har som sagt gett oss tillstånd att publicera den långa 

intervjun om den förfärliga händelsen som drabbade er och 

eftersom han är en offentlig person och ni är gifta... 

– Drabbade OSS! skrek Kristin. Det var väl JAG som drabbades. 

Vad har han sagt? Hon kunde tro mycket om Leo 

men inte detta, absolut inte detta. Hans bisvärmsanfall och 

bilkrascher och kändisbråk fick stå för honom, men det här 

– hur vågade han? 

– Ja, det var därför jag ringde. För att läsa upp intervjun, 

så du kan ge en kommentar, sa journalisten och försökte 

låta pedagogisk och samlad men det märktes att han fann 

situationen olustig. Så satte han igång att läsa upp, knaggligt 

som en förstaklassare ur läseboken. Det slog blixtar framför 

Kristins ögon när hon hörde vad Leo fabricerat ihop. Han 

hade tagit fasta på kvinnovåldet och ”det oerhört skamliga 

i att kvinnan aldrig kan gå säker för sexuellt ofredande. Inte 

förrän sexövergrepp är utplånade ur människans beteenderepertoar 

kan vi med hedern i behåll påstå att vi lever i en 

civilisation och inte i en djungel”. Och så bredde han på om 

familjedemokrati och barnmakt som vanligt. Han var så förljugen, 

så högtravande och så bortom all anständighet. Han 

var inte mänsklig; han var en utomjording. Hur kunde hon 

stoppa hans förryckta utspel? 

– Han ljuger, avfärdade Kristin bestämt. Det är bara ett 

hopkok alltsammans. Du förstår, han har arbetat väldigt hårt 

under hösten så han är nog lite sinnesförvirrad just nu. Det 

går inte att publicera för det finns ingen sanningshalt i hans 

utsaga. Kristin gjorde sitt yttersta för att låta lugn och förståndig 

men murveln stod på sig. 

258

– Tyvärr, du har redan erkänt. Allt finns på band. 

Nu tappade Kristin koncepterna. VADÅ ERKÄNT! röt 

hon. ÄR DET HÄR ETT FÖRHÖR? Får jag genast tala med 

din chef! 

– Han är inte här just nu så du får nog söka honom i hemmet. 

– Ge mig numret dit då! 

– Det har jag inget tillstånd att lämna ut. Men Leo har det 

nog. Vi säger så, tack ska du ha. Han la på. Fanns det inte något 

nedlåtande i hans ton? En våldtagen kvinna är ett fnask. 

Hon har förtjänat det. Och nu skulle hela Sverige få veta att 

Kristin bjudit ut sig så att mannens djuriska lusta väckts och 

hon fick skylla sig själv... 

Hon la sig ner på sängen. Var var Leo? Det var torsdag. På 

fredagar sändes hans program och då brukade han jobba sent 

kvällen innan. Aha. Det var så klart därför han gått ut idag. 

Han ville ha löpsedlar i morgon, så hans populära fredagsunderhållning 

skulle bli ännu populärare. Men det verkade 

ändå långsökt att lämna ut en så privat affär – vad hade han 

i kikaren? Hon slog numret till Leos redaktion men när två 

signaler gått fram ändrade hon sig och la på. Vad tjänade hon 

på att ringa honom när drevet redan hade gått? Hon la sig på 

rygg igen och lät handen glida över magen. Kände något hårt 

ovanför naveln. Ett huvud? Nej, benen låg där och sparkade, 

då måste huvudet ligga nere i bäckenet. Eller var det två? Hon 

rullade över mot nattygsbordet för att ta en av de ofarliga 

lugnande tabletter som Leo gett henne. Hon var uppe i tre 

om dagen nu. Då ringde det igen. Den här gången var det en 

kvinnlig reporter från Kvällsextra. 

– Jag har inga kommentarer, sa Kristin trött. 

– Men vad tycker du om polisens slapphet när det gäller 

våldtäktsärenden, frågade reportern med stressad rapp nyhetsröst. 

– Inga kommentarer, upprepade Kristin. 

– Nähä, sa journalisten uppgivet. Tack ska du ha, hej. 

Noppe tultade i trappan, han använde bara högerbenet för 

259

sitt avancemang uppåt. Kristin reste sig och kallade in Noppe 

till hans rum. Så ropade hon på Pillan, aningen för gällt, så 

flickan i panik snubblade uppför trapporna. Barnen hade 

blivit så lättskrämda. Fast det var väl inte så kons tigt. Kristin 

läste Tomtebobarnen, dock utan den inlevelse hon tidigare 

piffat upp sagan med. Noppe ville hela tiden bläddra tillbaka 

till det hems ka Bergatrollet. 

– Pappa, sa han och pekade på det vederstyggliga ansiktet 

av sten och mossa. Det lugnande medlet började nu lägga 

krokben för den harm Kristin kände rusa mot henne varje 

gång hon tänkte på Leo. Det var bestickande att Noppe pekade 

ut trollet som pappa i stället för sagans riktiga Tomtefar. 

Därvidlag kände hon ren skadeglädje. Så pussade hon sina 

två minsta godnatt och ropade åt sjuåringen att det var läggdags. 

Därefter kröp hon själv till kojs. Om Leo skulle drista 

sig till att komma hem i natt ville hon ha hunnit somna innan. 

Hon kunde inte tänka sig att utväxla ett enda ord med mannen 

hon var gift med. 

Kristin drömde att hon födde barn. Det fick dras ut med hjälp 

av en jättelik sugklocka som avgav ett sörplande och brummande 

ljud. Apparaten drog och slet i hennes underliv och 

plötsligt började sugklockans pump hacka och rossla och hon 

kände att det inte gick längre. Barnet skulle inte komma ut. 

Hon vaknade kallsvettig och visste först inte var hon var förrän 

hon såg ett stort bylte bredvid sig. Byltet var Leo, insnärjd 

i sängkläderna som en kåldolme. Ljudet i drömmen kom från 

honom, insåg hon nu. Han snörvlade och grymtade och däremellan 

drog han långa timmerstockar. Håret var tovigt och 

krulligt. Kristin reste sig på armbågen och tog sig en ordentlig 

titt på åbäket bredvid henne, som om hon såg honom för första 

gången. Han släppte ur sig en långdragen dov brax och 

så ett förnöjt stönande. Sedan var det timmerstockar igen ett 

tag och därpå öppnade han munnen för en rap som small ut i 

rummet. Stönade igen och hark lade sig, en ny fis och hostanden. 

Timmerstockar. Stön. Fis. Rap. Hosta. Snörvel. 

260

Det var ingen människa hon hade intill sig, konstaterade 

Kristin med förundran. Noppe hade rätt. Det var ett troll. 

Eller kanske självaste Belsebub. Borde han inte vara på Zoo? 

tänkte hon elakt. 

Just nu skulle det gå utomordentligt lätt att döda trollet. 

CALLE: PRICKTRÄFFEN 

USCH, NU SKULLE HAN ge sig ut i novemberkylan och packa sig 

iväg till tidningen. Och ute i kylan var han i dubbel bemärkelse. 

Han hade vid det här laget nedlagt och lämnat bakom 

sig en rad kvinnokroppar. Rummet stank av dålig andedräkt. 

Det var alltid en nedslående syn som mötte honom när han 

gav dessa damer ett första ögonkast efter uppvaknandet. 

Calle kände äckel. Inför dem, men också inför sig själv. Hade 

det inte strängt taget varit bättre att använda högerhanden? 

Han steg upp och hoppade in i duschen, gjorde sig raskt i 

ordning och schasade upp den lättfotade bruden ur sängen. 

Bryskt och omilt. Hon hasade sig upp och stod utan att skämmas 

naken på golvet – blekfet och ful – innan hon klumpigt 

klev i sina kläder som alla var inhandlade på H&M. Så dröp 

hon av, äntligen. 

Calle tog väskan med powerbooken, haffade soppåsen och 

öppnade dörren. Då ringde det. 

– Calle, för helvete! flåsade Svante, redaktionschefen på 

allmänna. Det är fullt jävla tumult uppe hos regnbågsfolket. 

En av deras unga hillbillies har blivit skjuten rätt i planeten. 

Av snuten! Ryck en bulle och pallra dig dit fort som fan. En 

plåtnisse är på väg dit nu. En sån förbannad disaster! Ta reda 

på alla fakta. Snuten tiger som muren. 

– Vad gjorde snuten där? frågade Calle och kände pumpen 

boxa mot axelremmen. 

– De letade efter nån jävla flyktingfamilj som hölls gömd 

där uppe och så uppstod skottlossning och mer vet jag inte. 

Det är det du måste ta reda på. Rappa på, jag tror vi är först 

261

på plats. 

Uppe hos regnbågarna var det rena råröjet – somliga rusade 

runt i sina militärbrallor och vrålade mot skyn, andra 

kramade om varandra och grät och förbi Calle marscherade 

en präst och så Leo Lorenzon av alla jävlar. Vad annars, förresten? 

Han skulle väl sitta och jolma om flyktingbarnen 

nu, den kladdige linslusen. Nyss hade han svämmat över 

medierna med snyftstoryn om sin våldtagna fru. Kajsa hade 

haft rätt. Han sparade läckerbiten tills den kom honom till 

användning. Ryktet gick att brudarna han gjort sexnärmanden 

mot samlade sig till gemensam attack, så Lorenzon ville 

väl förebygga. 

Calle hängde på den lilla truppen med Lorenzon. De försvann 

bakom hörnet och klev på i en liten kolonistuga som 

såg egendomligt idyllisk ut i röran. Det måste vara där flyktingfamiljen 

hölls gömd. Calle bestämde sig för att vänta med 

den tills psykpatrullen hade lugnat ner dem. I stället grep 

han tag i en ung tjej han kände igen från Zapp-TV. Hon såg 

uppriven ut. Det bådade gott. Calles absolut största fullträffar 

bland intervjuoffer var just med de chockade, förvirrade 

och upprivna. 

– Ge fan i mig, fräste hon så det enorma ljusa hårburret 

vispade till honom i ögat. Hennes lilla uppnäsa var rynkad 

och de stora grå ögonen hopknipna. I läppen glänste en silverpärla. 

– Jag tänkte bara ge dig chansen att berätta innan snuten 

har lämnat sin lögnaktiga version, sa Calle manipulativt. 

Tjejen tittade på honom med den smalnade blicken och gjorde 

en snabb inre överläggning. 

– Vi håller presskonferens i stora tältet när alla är på plats, 

sa hon surt medan hon fräckt norpade ciggen Calle just 

tänt. 

– Presskonferens? upprepade han. Det är till att vara professionell. 

– Detta är vårt revir, obehöriga äger inte tillträde. Du får 

bänka dig bland de andra hyenorna. 

262

Förgrymmad fortsatte Calle längs regnbågsfolkets gräddfil. 

Att han alltid blev straffkommenderad till hundgörat! 

Utsättas för dessa ständiga nedklassningar och avvisanden. 

Redaktionscheferna satt bara där i sitt höga utkikstorn och 

delade ut order till sina krypskyttar och frontkrigare. Och 

inga egna initiativ fick han ta, bara lyda blint. När han för en 

gångs skull på eget bevåg försökt luska i detta förljugna parasitpatrask 

hade han fått smäll på fingrarna av Kajsa. Men 

nu dög det. Han kom fram till den sista boplatsen, en knallgul 

lång cirkusvagn med sirliga snickerier. Runtom växte en hög 

häck. Han kikade in och fick syn på en bred tvillingvagn. Då 

borde cirkusvagnen tillhöra Rafel. Skulle Calle knacka på? Ja, 

det skulle han. Han hade ändå inget att förlora. Här blev han 

ju betraktad som ett jävla ebolavirus. Han gick runt den lilla 

tomten och öppnade en trägrind. Knackade på. Men ingen 

öppnade. Han tog sig friheten att kika in genom fönstret. Där 

såg han en kvinna med indianlikt utseende och mahognyrött 

hår. Mittemot satt en kille i mörk pagefrilla och intetsägande 

profil. Men det var inte Rafel. Kanske hade Calle misstagit 

sig. Men nej, för på golvet satt två små barn och lekte med 

burkar. De måste vara tvillingar för de var exakt lika stora. 

Varför öppnade de inte? Och om det var Rafels fjälla som 

satt där, då var hon alltså tillbaks igen. Hon hade ju varit 

försvunnen. Calle slogs av en tanke: mannen mitt emot tvillingmamman 

– kunde det vara Felix? Calle hade inte kommit 

vidare i sina försök till kartläggning av Rafel sen han stött på 

tejpen med låtar som alla handlade om en Felix. Kassetten 

hade han ordnat en kopia på och den var ett musikaliskt mästerverk 

men det gick fortfarande inte att få tag på Rafel för 

en kommentar. Nu var det han som tycktes vara försvunnen, 

som skvallergumman sagt. Hon hade slutat höra av sig vilket 

var skumt med tanke på hur hennes senaste telefonsamtal 

avslutades. Just som Calle fick syn på en baby som låg och 

sov i en korg i bortre delen av vagnen upptäckte kvinnan hans 

ansikte i fönstret och skrek till. Dörren for upp och pagekillen 

stirrade på honom med bister uppsyn. Eller var den sorgsen? 

263

Hans ögon var djupt blå och pupillerna anmärk nings värt 

stora. Påtänd, trodde Calle. 

– Vad vill du? frågade han på en dialekt med norrländsk 

anstrykning. 

– Jag sökte Rafel men det verkade inte vara nån hemma, 

ursäktade sig Calle. 

– Nej, Rafel är inte här, sa norrlänningen och gjorde signal 

med huvudet åt Calle att avlägsna sig. Han var tvålfager, med 

väl utmejslade, symmetriska ansiktsdrag. Ett fullständigt ointressant 

utseende, helt i avsaknad av karaktär. 

– Hejdå, sa Calle och gick. Han kände frustrationen stiga. 

Det var nåt lurt med allting som pågick här uppe, men han 

fick inte tag på en enda ledtråd. Vems var den lilla babyn? 

Inte kunde den tillhöra Rafels kvinna – hennes tvillingar var 

ännu för små för att hon skulle ha hunnit med ett nytt. Var 

det kanske pagekillens unge? Eller Rafels, med en annan 

donna? Vilka familjebildningar! Skulle de här människornas 

livsstil bilda nåt slags gott alternativ till vår kultur så var 

mänskligheten utan tvivel illa ute. 

Tältet längst framme vid entrén, eller vad man skulle kalla 

det, rymde nu TV-team, radiofolk och murvlar från alla konkurrentblaskor. 

Calle nickade åt Extrabladets fotograf och 

åt några av sina kolleger och satte sig med försiktighet ner 

på en av de hårda träbänkarna. Hemorrojderna hade ännu 

inte gett vika trots enträget bruk av salvor och stolpiller. En 

klunga representanter från regnbågarna hade satt sig vid ett 

bord och journalisterna var placerade på tre bänkrader mittemot. 

Prästen med anhang var också bänkade vid bordet. En 

störtskur av frågor pepprade regnbågsrepresentanterna tillsammans 

med blixtkaskaderna. Ljuset från TV-spotlightsen 

gav tältet en artificiell myndighetsprägel som inte passade ett 

malätet militärtält i en hippiekoloni. 

Calle antecknade febrilt eftersom bandaren ju var på jobbet. 

– Bar den dödade själv vapen? Var han invandrare? Hur 

264

länge har han bott här? Vad livnärde han sig på? Hur tänker 

ni bemöta det inträffade? Har polisvåldet ökat, tycker ni? Är 

det värt att bo här när ni riskerar livet? 

Regnbågarna svarade tydligt och metodiskt på de flesta 

frågorna. 

– Sammis pappa är från Zaire. Sammi hade bott här hos 

oss i drygt ett år. Han jobbade med recycling. Han var fredlig 

som alla vi andra här. Polisbrutaliteten har ökat markant de 

senaste åren. Inget liv tillåts existera utanför de gängse mallarna, 

trots att alla inte får plats på arbetsmarknaden och i de 

lyxsanerade bostadsområdena. En tjej som hade rakat huvud 

med en yin och yang-symbol tog ordet. 

– Det enda vi har begärt är att få vara ifred. Problemet är 

att vi inte låter oss kontrolleras och inordnas, vare sig i den 

stora löneslavapparaten eller i klientmaskineriet. Vi har aldrig 

förstått hur vi kan utgöra ett hot mot det starka och kommersialiserade 

samhällssystemet men det gör vi uppen barligen 

genom vår blotta existens. Vi kräver bara rätten att existera 

– men vad händer i den här förbannade fasciststaten? Vi blir 

mördade! Samhället mördar sina egna barn! Sammi var bara 

nitton år! Mordet på honom var ett politiskt mord! Politik 

är handling och vi har handlat genom att dra oss undan det 

destruktiva kaos ni kallar ordning! Men ni kan aldrig slå ihjäl 

oss – vi är en del av er själva! Vi är samhällets förvisade själ! 

Murvlarna applåderade. Vilka dumma nötter! tänkte Calle. 

Var fanns de kritiska frågorna? Skulle han själv behöva ställa 

dem? Och dra åt sig allas uppmärksamhet? Ja, han fick inte 

glömma att hans uppdragsgivare var hans läsare, inte en drös 

blåögda flumliberaler till medelklasskitar. 

– Men om ni bara vill vara ifred, varför tar ni då emot 

bidrag från det samhälle ni protesterar emot? frågade Calle 

efter en kort sats. Men just då hade en massa slem fastnat i 

halsen och han hörde hur skruttig och svag hans röst lät. 

– En gång till! uppmanade några barskt. Calle harklade 

sig ljudligt och upprepade frågan. En journalist bredvid såg 

på honom med skrynkliga läppar, som om hon svalt nåt som 

265

ville upp. 

– Näää, men lägg aaaav, brötade en flumpelle i hästsvans 

från den tynande syndikalistblaskan Arbetaren. De är väl för 

faan svenska med borgare. Skulle det futtiga skyddsnät som 

finns kvar inte gälla alla – vad är det för nåt skitsnack? Calle 

visste att han hade ett bra svar på sluskens tvärsäkra avsnoppande 

men han kom alldeles av sig. Han tyckte att det spred 

sig en fientlig stämning mot honom bland både regnbågare 

och kolleger. Fan också, nu kände han hur han rodnade och 

han bestämde sig för att knipa käft under återstoden av denna 

bedrövliga match. Journalisterna var ju dompterade. Lodisen 

från Arbetaren hade tagit bollen och dribblade den överlägset 

mot sitt mål: den gråtmilda flyktingfrågan. 

– Hur mår flyktingfamiljen? frågade han högtidligt. 

– De är naturligtvis mycket stressade, svarade prästen som 

Calle sett lite här och var i mediebruset. Alltid med samma 

tillgjort milda och med kännande tonfall. 

– Barnen kommer ju från ett krigsdrabbat område och bär 

på många traumatiska upplevelser, spädde Lorenzon på. Och 

det nyss inträffade våldet skakar ju om dem på ett sätt som 

förlänger läkningstiden. De måste få asyl! Och jag tycker 

människorna här har gjort en fantastiskt modig och osjälvisk 

insats som har upplåtit husrum. 

Nya applåder. Var det här ett väckelsemöte? tänkte Calle 

förtörnat. Han antecknade slött tills frågorna var uttömda. 

Fotografen, en ny förmåga, slöt upp vid hans sida och de 

begav sig till redaktionen. Det första Calle gjorde var att kolla 

i kriminalregistret. Det var väl det han tänkte! Den skjutne 

killen hade varit ute på en av de starkt kritiserade lyxiga 

värstingresorna. Fredlig, va. Tjena! Han fick in en bild på 

honom. Usch, en sån mörk en. Men Calle hade ändå vett att 

begripa att det fick bli en rasistvinkel på knäcket. Nu skulle 

regnbågarna få ännu mer vind i seglen, oj oj oj. Han ringde 

grabbens morsa för en kommentar, farsan hade för längesen 

sjappat. Sen ringde Calle snuten, sen en bunt enkätkändisar, 

de som alltid lika tjänstvilligt besvarade enkla frågor för att 

266

få se en frimärksstor bild på sig själva i tidningen. 

Calle skrev en prydlig, lydig, politiskt korrekt artikel om 

rasism och polisbrutalitet och drog en snyftskröna om den 

tidigare missanpassade men nu så skötsamme nittonåringen. 

Prästen fick också vara med på ett hörn. Calle fick låtsas 

att han var den självutnämnt rättrådige Arbetaren-snubben 

medan han skrev. Det gick lätt att skriva på det sättet, som 

om det vore ett rollspel. Mycket fortare också. Elva var han 

klar. Det skulle bli löp och etta och sidan sex och sju, det visste 

han. Efter rökpausen loggade han in på Nätet. Osökt kom 

han att tänka på Rafels cirkusvagn och den där pageklippte 

mannen. Han gick in på Mona Lisa web chat och testade att 

anropa Felix igen. 

– Vilken Felix är du ute efter? blev svaret. 

– Vem är du då? knappade Calle in. 

– Dr Maschinenmensch. Vem är du? 

– Jag är Dr Pepper, skojade Calle. 

– En läskedryck man utan framgång försökte lansera i 

Sverige. Svenskar gillar inte körsbärssmak på läsk. Cherry 

Cola går inte heller hem här. Bra, tänkte Calle, nu hade de 

etablerat kontakt. 

– Nej, och Jolt Cola säljs ingenstans, inflikade han, men det 

vill folk ha. 

– Ja, det är dumt. 

– Är Felix ditt riktiga namn? 

– Nej. Varför söker du en Felix? 

– Felix är namnet på en kassett som Rafel spelat in. 

– Vilken Rafel? Min pappa heter Rafel. 

Disco! tänkte Calle. Jävlar! 

– Är han musiker? 

– Han var det innan. 

Yes, yes, yes! 

– Vem är din mamma? frågade Calle. 

– Hurså? 

Ooops! Det gällde nog att ta det sakta i backarna. 

– Du bor väl inte med din pappa, menar jag. 

267

– Nej. 

– Var bor han då? 

– Vet inte riktigt. Jag träffar honom nästan aldrig. 

– Var bor du då? 

– Värst vad du är frågvis. 

Nu höll det visst på att skita sig, tänkte Calle och knäppte 

iväg en pappersboll från skrivbordet. Kajsa kom förbi och 

plockade upp den, kastade den i luften och kickade iväg den 

bakom häcken så den åter landade på Calles bord. Bitch! 

Men vänta... ja! Hadenius hade ju bubblat nåt om att Rafel 

hade en son ihop med Lorenzonkärringen. Dr Maschinenmensch 

uppgav att Rafel var hans pappa, så då var han ju 

ingen mindre än Leo Lorenzons styvson. 

– Jag blir nyfiken på varför du lystrar till namnet Felix 

fastän det inte är ditt namn, knattrade Calle. 

– Jag vet inte, svarade Rafels son. 

– Men haja att det är ett underligt sammanträffande. Din 

pappa har ju tillägnat ett helt musikverk det namnet. Har han 

talat om Felix? 

– Inte vad jag minns. 

– Har han fler barn? 

– Ja. Två, tror jag. 

– Inga fler? 

– Inte vad jag vet. 

Nej, nu kom han inte längre. Men det var en bra kontakt, 

i små doser. 

Kajsa kom tillbaks till Calles plats. 

– Det är några här och söker dig, sa hon och ritade en kepsskärm 

i luften framför sin panna. Calle reste sig och gick ut i 

receptionen. Där stod två dystra gubbar. Krimmare. 

– Vi skulle vilja ha en pratstund med dig, sa de. Kan vi sitta 

ostört nånstans? Calle trodde det gällde ett eller annat om 

regnbågsfolket. Men när han stängt om dem i Kajsas rum fick 

han nästan dåndimpen. 

– Vi sökte dig på arbetsplatsen eftersom vi kallat dig per 

post men du har inte dykt upp. 

268

– Jag har inte sett nåt brev, sa Calle nervigt. 

– Nej, saker försvinner ju i postgången har man hört. 

Det gäller två ärenden. Dels Maria Jönsson, dels Kristin 

Lorenzon. 

– Och? frågade Calle med ilsket klapprande hjärta. 

– De har bägge råkat ut för våldtäkt. Maria Jönsson har 

polisanmält er och angående våldtäkten av fru Lorenzon 

uppgavs ni ha vistats på brottsplatsen vid den tidpunkt då 

övergreppet ägde rum. 

Calle blev yr och illamående. 

– Jag jobbade då, intervjuade Emelie Vogel. Det finns det 

vittnen på och det har snut... jag menar polisen redan hört 

mig om. 

– Ja, men besöket hos Thea Dahl ägde rum innan brottet 

förövades. Sanne Sannø mötte er i dörren på väg ut. Då var 

klockan 23.15. Våldsgärningen inträffade runt 23.30. Ni var 

enligt uppgift inte tillbaks på arbetsplatsen förrän klockan 

00.15. Har ni alibi för tiden som förflöt mellan 23.15 och 

00.15? 

– Hur skulle jag kunna ha det? frågade Calle med spräckt 

röst. Jag var ju ensam. 

– Vid en telefonkontakt med er strax efter dådet uppgav 

ni att ni mötte Leo Lorenzon vid Brovattnet. Mötte ni någon 

annan? 

Calle bläddrade febrigt i minnesförrådet. 

– Nej. 

– Exakt vad gjorde ni under den timme som gick sedan ni 

lämnade Thea Dahls bostad? 

– Jag gick en promenad, för att rensa skallen. Det hade ni 

också gjort; det hade varit en kaotisk kväll med missgalan 

och allt som hände runt den. 

Sanningen var att Calle ännu så här lång tid efteråt inte 

hade en susning om vad han gjort då. Han hade känt sig 

förvirrad och suddig bara, det var allt han mindes. Förhöret 

fortsatte och gällde nu Marias falska utsagor. Hon hade gått 

till doktorn som konstaterat analsprickor och åverkan på 

269

änd tarmen. 

– MEN HON VILLE JU FÖR FAN BARA BLI PÅSATT I 

SKITAN! skrek Calle. Nu fick det räcka! Vad hade han hamnat 

i för nån ondsinnad konspiration? 

– Ni nekar alltså till brott? sa den ene av snutarna. 

– JAAAA! röt Calle. 

När förhörskonstaplarna gått kom Kajsa fram mot Calle. 

– Åk hem med dig och sov, sa hon och gav honom en klapp 

på axeln. 

Calle åkte inte hem och sov. Han åkte till Malmen för att 

supa sig dyngrak. Malmen var ett ställe där han inte riskerade 

att stöta på nån snacksalig polare. Det var ett hak som höll 

öppet till tre och där klientelet inte var nogräknat. Efter två 

raska öl med whiskyshots vid bardisken fick han syn på en 

välbekant nuna. Det var Leo Lorenzon, den jävla wimpen. 

Tack vare honom satt Calle nu i klistret, misstänkt för nåt så 

inihelvete absurt och långsökt som att ha våldtagit hans fullkornskärring. 

Som om han inte hade bättre smak! Leo hade 

brölat ut i pressen om polisens nonchalans vid våldtäktsmål 

och vilken pärs det varit för hans tant att utredningen bara 

runnit ut i sanden fastän flera manspersoner funnits på brottsplatsen 

den aktuella kvällen. Tydligen räknade kukskallen 

inte in sig själv bland de där manspersonerna, och så mycket 

till man var han väl inte heller, den jolmige mentalmockaren. 

Calle flyttade sig närmare Leo som tycktes ha hinkat i sig en 

del när han med ostadig blick lät sin hjärna registrera Calles 

fysiska närvaro. 

– Calle Schüller, Extrabladet, sa Calle och räckte honom 

kardan. 

– Tjena. Leo Lorenzon, sluddrade den grånade psykpajasen. 

Ja, jag tänkte försöka koppla av efter det hemska övergreppet 

mot den stackars flyktingfamiljen. Jag har uttalat mig om det 

på två presskonferenser och i tre nyhetssändningar på TV. 

– Ja, det måste vara tröttsamt att vara med i TV och 

tidningar jämt, och tala om alla dessa övergrepp, sa Calle 

fränt. 

270

– Nej, inte det, bluddrade Lorenzon. Men att folk inte kan 

respektera varann. Han uttalade ordet ”veschbegdera”. Calle 

härmade honom i huvudet. 

– Trist det där med frugan, kopplade han om, mest för att 

se hur Lorenzon skulle reagera. 

– Ja, fy tusan, sa Leo och låtsades hänga med huvudet. 

– Trist för dig också, menar jag. Våldtäkter brukar ju få det 

sexuella samlivet ur balans. Calle kröp närmare nu. 

– Grischdin! utbrast Leo läspande. Hon har aldrig brytt 

sig så mycket om... om schex. Hon är en fin och rekorderlig 

mamma. Men hon är ju ingen, du vet... Leo gjorde en fånig 

rörelse i luften som skulle visa kurvor. Hans ögon var mörka 

men det fanns en ljuspunkt som dansade i dem. Var han i bekännartagen? 

Kanske kunde Calle pumpa Leo lite om Rafel 

innan han satte in stöten. 

– Jag har haft en givande kontakt med din styvson idag, 

slängde han ur sig med ett tonfall som inte fick det att låta 

viktigt. 

– Var då? frågade Leo och uppvisade ett ängsligt drag runt 

munnen. 

– På Nätet. 

– Jaja, sa Leo och såg lättad ut. Nätet är den där pojkens 

andra hem. 

– Träffar han sin farsa nåt? 

– Menar du Rafel? Nä, en sån farsa vill nog inga barn 

träffa. 

– Nu får du förklara. Han är ju en stor begåvning, retades 

Calle. En fascinerande man med enorm karisma. 

– Ge dig, manade Leo och svepte sin drink. Han är ett fullständigt 

röt ägg, en lösdrivare som flaxar runt och är påtänd 

som ett flygplan. Jag har faktiskt gett honom på käften en 

gång för inte så längesen, sladdrade Leo med stolt min. 

Han måste verkligen ha pillat i sig många drinkar, tänkte 

Calle belåtet. Så där hade han aldrig uppträtt innan, såvitt 

Calle visste. 

– Slog du honom på käften? upprepade Calle. 

271

– Javisst. Han var och ofredade min hustru sent på kvällen. 

– Varför det? 

– Ja, säg det. Hans LSD-skadade hjärna fick väl en flashback. 

Han höll ju på att ta kål på Kristin när de var ihop. 

Spöade upp henne jämt och höll henne fången i sitt eget hem. 

Du vet, han är en sån där misogyn – en kvinnohatare. Jag var 

faktiskt inkopplad på ärendet. Jag jobbade med soss på den 

tiden, sociala utredningar och tvångsintagningar och sånt. 

Men den där Rafel smet undan. 

Herrejävlar! tänkte Calle. Sitter karln och avslöjar sekretessbelagda 

uppgifter för en murvel! Han måste ha blivit 

skvatt knäpp. 

– Nä, du förstår, fortsatte Leo sen han beordrat en ny 

drink, jag gick i samma klass som den där charlatanen, på 

gymnasiet. Han kommer ju från Uppsala som jag. Han skolkade 

jämt, hängde mest runt i stockholmskretsar. Läshuvud 

hade han aldrig, så där var väl ingen skada skedd. Men du 

skulle se honom med brudarna – ingen feeling alls. Han lämnade 

dem inte i fred. De fick fly när han kom där med sina 

stora påtända ögon... 

Vad genomskinlig han var, tänkte Calle. Han var ju bara 

sotis. 

– Och du då? frågade han. Lämnade du tjejerna ifred? Calle 

brände av ett avväpnande grin. 

– Ha ha ha! garvade Leo självbelåtet. Fruntimmer har aldrig 

varit nåt problem. De hängde som klasar runt mig. Jag 

behövde inte ofreda dem... 

– Det var de som ofredade dig, fyllde Calle på skrytet och 

hoppades samtidigt intensivt att han själv aldrig uppträdde så 

storvulet och insiktslöst på fyllan. Han började till och med 

hysa förståelse för feminismen när han hörde hur fyrkantigt 

en karl kunde stå och skrävla. 

– Det kan du ge dig fan på! instämde Leo och såg på Calle 

med ett extremt uppblåst och löjligt uttryck. 

– De köade? vräkte Calle på och hoppades att han inte gått 

272

over the top. Även denne jubelåsna måste väl uppfatta den 

grövsta av ironier. Men icke sa Nicke. 

– Ja ja men, pöste Leo. Men den där Rafel, fortsatte han 

med lägre röstnivå medan han lutade sitt huvud närmare 

Calle, han är farlig förstår du. 

– Jaså. 

– Ja. Och jag har starka skäl att tro att det var han och 

ingen annan som... du vet... 

– Våldtog... 

– Just det! sa Leo högt och slog näven i bardisken. Han var 

nere hos Kristin och lånade en spade den dan. 

– En spade? 

– Ja. En spade. Och var hänger man spadar? I redskapsbodar 

så klart. Och det var där det hände. I redskapsboden. Och 

vet du vad det jävliga är? Jo, det jävliga är att Kristin och jag 

hade inte haft ett hederligt, du vet... Leo formade vänsterhandens 

fingrar till en ögla och lät den andra handens pekfinger 

åka in och ut. Så fjantigt att inte kunna uttala ordet knulla, 

eller ens samlag, tänkte Calle och nickade. Vi hade alltså inte 

gjort det på säkert tre månader när Rafel lånade sin spade. 

Och inte efteråt heller. Begriper du vad det betyder? 

– Du menar att hon är på tjocken med... 

– Bingo! hojtade Leo till så högt att Calle befarade att gubben 

snart skulle bli utslängd. 

– Schhhh! uppmanade han, med en ögonblinkning så Leo 

inte skulle ta illa upp. Han ville nämligen höra mer. Men nu 

slår ju snuten på stora trumman och har dragit igång ett bautaförhör, 

gick Calle vidare. 

– Ja! högg Leo i och var nära att på nytt slå handflatan 

i bardisken men bromsade sin impuls i sista momangen. 

Bartendern hade honom under uppsikt. Och det är min förtjänst, 

brummade Leo. De ska få fast det satans avskummet 

och jag har tipsat dem om Rafel. 

– Inte om mig då, sa Calle. 

– Va? Dig? Leo såg uppriktigt förvånad ut. 

– Ja. Jag var ju också där samma kväll. Hos Thea Dahl 

273

och gjorde en intervju med Emelie Vogel, som numera är din 

granne. 

– Och patient, la Leo till med sin högdragna min. Hur 

kunde han avslöja namnet på sina patienter? Han måste helt 

klart ha fått hemorrojder i hjärnan. 

– Jaså, hon går i terapi hos dig. Calle spelade ljum och 

indifferent, Leo fick inte misstänka att han satt här och kramade 

ur honom guldkorn. 

– Hypnooos, rättade Leo pompöst. Ja, jag har hjälpt den 

stackars flickan att gå igenom svåra barndomstrauman. 

– Vet du att jag blev förhörd idag, som misstänkt för våldtäkten? 

– Det var som fan, sa Leo. Jag trodde de skulle gå rakt på 

Rafel. Du är ju oskyldig, det ser jag på dig. Mitt diagnostiska 

öga är mycket säkert. Du har en del knutar på ditt själsnystan, 

det kan jag också se. Men inget som är farligt för andra. 

Nu blev Calle irriterad på Leos programmatiska be skrivning 

av allt och alla. 

– Berätta mer vad du ser, sa han utan att dölja sin skepsis. 

Leo betraktade honom med sina dovt blå ögon. En ljussnärt 

glimmade till i dem innan han avgav sitt utlåtande. Nu lät 

han närapå nykter. 

– Som barn blev du inte tillräckligt uppmärksammad. Din 

far var frånvarande på ett eller annat sätt. Kanske söp han. 

Och din mor var fullt upptagen med att kontrollera hans 

dryckesvanor. Eller också var han besatt av nåt annat och din 

mor i sin tur var besatt av hans besatthet. Du har otur med 

kvinnor, dras till de starka men är rädd för att bli utplånad. 

De osjälvständiga kvinnorna har du svårt att respektera. Du 

är följsam och lättanpasslig i situationer där du är i underordnad 

ställning men du finner dig i din underdogposition i 

förhoppningen att belöningen en dag ska tillfalla dig, en dag 

när du klättrat tillräckligt i graderna för att själv få vara den 

som trycker ner underhuggarna. Din strategi är att slicka 

uppåt och sparka neråt, men du är inte aggressiv nog att 

mörda eller begå våldtäkt. 

274

Milde Jesus, det stämde jävligt bra! Kanske inte det där 

med slicka uppåt och sparka neråt. Men annars. Fast vad fan 

– Leo var ju hjärnskrynklare till yrket och nåt skulle väl även 

denne totalnördige lirare vara bra på. 

– Stämmer? frågade han och höjde glaset. 

– Javars, svarade Calle och halsade sin sejdel. Han vinkade 

in en ny beställning och återgick sen till att mjölka Leo. Hur 

som helst verkar det som om polisen tror att jag är gärningsmannen, 

suckade han. 

– Men har de inte förhört Rafel, muttrade Leo och fick ett 

bistert veck mellan ögonen. 

– Inte vad jag vet. Har de förhört dig? 

– Ha ha ha! bullrade Leo. Kvällens skämt. Så la han armen 

löst runt Calles skuldra. Du, sa han. Oroa dig inte för det där 

med polisen. Det löser sig när de fått tag på Rafel. Han är 

en sån som går under jorden ibland, förstår du. Han måste 

besöka sin mörka hemvist. Så lät Leo blicken scanna de övriga 

kroggästerna och gjorde en mer inträngande analys av 

varje kvinna. Det börjar bli utförsäljning på dansgolvet nu, 

konstaterade han. Bara vrakfynd kvar. Ska vi dra vidare när 

vi druckit upp? 

– Men klockan är halvtre, påminde Calle. Då får det bli 

nattklubb. 

– Jag vet ett ställe, sa Leo. Mitt kontor. Jag har en hela 

Ballantines. Och damsällskap kan jag också ordna. Calles 

nyfikenhet fick honom med på noterna och de bälgade raskt 

i sig det som var kvar i glasen. 

Leos kontor var modernt och pråligt, nästan smäckigt. 

Innehavaren hällde upp ett par stadiga groggar. Grävde därefter 

fram en pillerburk ur ett låst skåp, tog två själv och höll 

fram burken mot Calle. 

– Det här sätter fräs på det mesta, sa han menande, men 

Calle avböjde. Leo besannade alla fördomar om att psykiatriker 

var värre psychon än de arma satar som sökte deras hjälp. 

Så vinglade Leo in i ett annat rum för att ringa villiga brudar. 

När Calle hörde hur han börjat pjollra i luren, for han upp och

öppnade Leos powerbook. Puh, den var inte kodad – vilken 

dumbom, förresten. Han tog sig vigt igenom hårddisken och 

hittade patientmappen. Öppnade Vogel, Emelie. Det stod inte 

mycket i den. Suggestion Berg, Suggestion Skog, Suggestion 

Hus, Suggestion Vatten, Suggestion Djur, Suggestion Blomma 

och så vidare. Sen stod det: Clarex insatt. Mission Completed. 

Han checkade datumet. Det var den 31 oktober. Därefter 

fanns inga anteckningar om Emelie. Hon hade slutat gå hos 

Leo efter den 31 oktober, samma dag som hennes självmordsförsök. 

Vad betydde Clarex? Det lät som ett läkemedel. Calle 

gick till skåpet Leo plockat ut burken ur. Han hade inte låst 

efter sig, nyckeln satt i. Längst in hittade han två burkar med 

handskrivna etiketter. Clarex stod det på dem. Den jävla 

skurken! Han hade drogat Emelie. Allt snack om hypnos 

och barn doms trauman, det kunde han stoppa upp nånstans. 

Men Calle skulle låtsas som om det regnade och bara hålla 

ett vakande öga på Leo. ”Clarex insatt. Mission completed.” 

Hmmm. Calle kände på sig att det pågick skumma grejer nere 

i Brovattnet och nu hade han andra ingångar än den slutna 

Sanne. Han stängde av powerbooken. 

Vad hände egentligen med Leos raggningsaktion? Inte ett 

knäpp hördes inifrån det andra rummet. Calle höll andan. 

Jo, nu hördes en svag symfoni. Av snarkljud. Calle kikade in. 

Leo låg på en soffa och sov. Han hade gylfen nerdragen och 

handen om petterniklas. Calle kunde inte motstå frestelsen 

att kolla upp storleken, trots att den befann sig i slakt tillstånd. 

Inte mycket att skryta med, faktiskt. Kanske var det 

därför som hans ego svällt desto mer. Calle smög ut från Leos 

kontor. 

Han skulle inte andas om den här kvällen för en käft på 

jobbet. Calle förstod nu vad det innebar att vara dyngmockare. 

Som sådan opererade man i det tysta. 

Tills det var dags för det stora avslöjandet.

NATAN: UPPDRAGET 

VARFÖR HADE HAN VISAT morsan hur man använde Arts & 

Frontiers? Nu satt hon dagarna i ända och ockuperade hans 

Amiga, hans mening med livet. Hon kunde inte se sig mätt 

på fraktaler och Natans program innehöll flera varianter på 

Mandelbroten och Julia. Man kunde ställa in upplösning och 

hastighet och rotationsgrad så att fraktalerna fick nya vinklar 

och hon pillade oavbrutet med sina färggranna mönster. 

Natan började undra om mammans hang up var besläktad 

med mentalsjukdom. Nu beställde hon hem färdiglagat käk 

varje dag. Och hon hade skickat Natan att köpa Lego i massor. 

Plastleksaker! Det är i alla fall kreativt även om det är 

”plastic fantastic” hade hon urskuldat sig. Noppe och Pillan 

blev förstås överförtjusta. Ja, alla blev det. Så nu satt varenda 

unge i lekrummet och klickade med mängder av Lego medan 

deras morsa satt i Natans rum och klickade med musen. 

– Mamma, det är faktiskt min Amiga, klagade Natan när 

han kom hem från skolan och hade trampat på några av alla 

de vassa legobitar som nu börjat leta sig ut även i de andra 

rummen. Du får skaffa en egen dator. 

– Jag kanske gör det, mumlade Kristin, fortfarande med 

blicken limmad vid bildskärmen. Det var redan mörkt ute 

och hon såg nästan läskig ut, som hämtad ur en rysare. Ljuset 

från skärmen färgade hennes ansikte blekgrönt och svarta 

skuggor omgav näsan och ögonen. Kärlen lyste igenom hennes 

tunna hy. Natan hade slutat känna entusiasm inför mammans 

upp flam mande fascination över det digitala undret. 

Noppe började tjuta som en mistlur nerifrån lekrummet men 

inte ens det kunde rycka loss morsan från datorns magnetiska 

sug. 

– Nu får du ta hand om dina barn, mamma. Du är inte 

gipsad längre. 

Hon reste sig trögt och haltade nedför trappan. Äntligen,

pustade Natan och ångrade att han gett henne sitt login. 

Nu ville han kolla upp Operation Lynx och knäckte sig in 

i Miljömissilernas bas. ”Stafetten avbruten. Lynx försvunnen, 

alternativt gömd. Pu på okänd ort – FARA! Polis = 

problem. Undanröjandet av läckan utförd men vittnena S.S. 

och E.V. hålls under uppsikt. Okänd inträngling. Kollas upp. 

Medierna under kontroll. O. i Tyskland, för vidarekoppling.” 

Natan hade ännu ingen pejl på vad Operation Lynx var eller 

till vem den var knuten. Han funderade på ordet Pu. Och initialerna 

SS och EV. Gick in på Usenet, till ufonytt. Där pågick 

en diskussion om Försvarets radioanstalt som misstänktes 

hemlighålla information om ufo-fynd. Då kom Natan på att 

Concerned Crackers hade knäckt koden till FRA och han 

loggade snabbt in sig på CC:s BBS för att få nyckeln. Det var 

svårt att hitta bland alla ubåtsdokument och luftkränkningar. 

Han bläddrade på måfå, nervöst eftersom han visste att han 

just nu gjorde sig skyldig till ett brott som skulle få honom 

fett bak lås och bom om det uppdagades. 

– En farbror är här! hörde han ett av sina småsyskon trumpeta 

nerifrån hallen. Snorungar! Hmm, ”Nukleär strategi” 

var namnet på ett dokument. Hade Sverige kärnvapen? 

– Natan! gastade hans mamma upp genom trapphålet. Kan 

du komma ner? 

– Varför då? hojtade han irriterat tillbaks. 

– Polisen är här! 

Fuck, piss, shit! tänkte Natan medan magen växte inuti 

honom som en kall svällande gelvätska. Han loggade ut och 

stängde av. Nej! Nu hände det där igen – skärmbilden vägrade 

ge med sig, stannade olydigt kvar och skyltade med den 

topphemliga informationen. Men Natan var tvungen att gå 

ner, annars skulle väl snuten komma upp i stället och då var 

det natti natti. 

– Han vill veta när du träffade din pappa senast, förklarade 

Kristin. Natan fick lust att be den civilklädde polisen dra åt 

skogen. Jaga upp honom för en sån futilitet. 

– Det var den gången när han bråkade med Leo här utan-

för, svarade Natan vresigt och polisen höjde på ena ögonbrynet. 

När Leo gjorde sitt berömda brohopp, la han sarkastiskt 

till. 

– Ja, sa hans mamma till gubben. Det var den kvällen jag 

också såg honom senast. Har det hänt nåt? 

– Nja, inte nu, men vi behöver kalla honom till förhör. 

Natan gick uppför trapporna igen. Var hans pappa inblandad 

i nåt fuffens? En Dr Pepper på Mona Lisa web chat hade 

också försökt dra ur honom detaljer om Rafel. Natan fick 

en känsla av att hans pappa var jagad. Det var inte bra. Det 

kunde dra uppmärksamhet till Natan. Fast Dr Pepper verkade 

bara vara en samlarnörd som ville ha en autograf eller nåt. 

Han hade fått fatt i en obskyr tejp av Rafel som hette Felix. 

Natan visste inte riktigt varför han hade valt Felix som login. 

Det hade bara fallit honom in. Nu var skärmbilden borta. 

Han öppnade sin e-postbox. Där låg ett mail från Sanne. ”Är 

allt OK? Häxhälsningar från SS” SS? funderade Natan. Ja 

just det, det var ju Sannes initialer! Han tänkte sällan på vad 

folk hade för efternamn men Sanne hette ju Sannø. Då var det 

kanske hon som åsyftades i lägesrapporten från Operation 

Lynx. SS och... EV, var det ja... Fuck! Sanne Sannø och Emelie 

Vogel! Tänk om de var i fara. De hade blivit vittnen till nånting. 

Natan skickade genast ett mail till Sanne. ”Moss, SS! 

Skulle vi kunna ha en date snart? Utan obehöriga. Har info 

jag tror intresserar dig. Klart slut, Dr Masch.” 

– Vi äter nu! ropade morsan. Bara hon inte ville ockupera 

burken efter maten, tänkte Natan. Han hade viktiga saker 

att kolla upp, viktigare än att drömma sig bort i fraktalernas 

oändliga landskap. Men nej, hon frågade så fort han satt sig 

om hon fick leka lite med hans dator. 

– Nej! sa Natan bestämt. Det är min dator mamma. Du 

var till och med emot att Leo skulle köpa den åt mig. Varför 

skaffar du inte en egen? 

– Då måste jag be Leo om pengar, sa hon buttert. 

– Ja, och? Ni har väl gemensam ekonomi. 

– Nej. Jag trodde väl det, men jag har inga egna pengar. 

279

Jag får till mat och kläder och sånt som hör till hem och 

hushåll. 

– Men en dator räknas till hushållsartiklar numera. 

– Problemet är att Leo har spärrat mitt VISA-kort. 

– Mamma. Ni är gifta. Han kan inte göra så. 

– Jag kan inte hindra honom. Vad vill du jag ska göra? 

– Skilj dig, snäste Natan. Han förstod sig inte på parförhållanden. 

De byggde alla på den enes underkastelse. 

– NEEEEEJ! skrek de äldsta av hans småsyskon förfärat. 

– Tyst, era mongon! gläfste Natan. Ni begriper ändå inget. 

– Det är bara för att du vill gifta dig med mamma! bjäbbade 

Hella fräckt. Natan flög över bordet för att lugga sin pinsamma 

lillasyster, fick tag på en test innan mamman hunnit 

stoppa honom och drog till ordentligt så ungen tjöt i sprucken 

falsett. Då stod Leo plötsligt i dörren. Han såg så otäck 

ut att vartenda livstecken runt bordet halshöggs. Varje pip, 

smaskande, klirrande och snörvlande dog på fläcken. Ljuden 

från mons tret i dörröppningen fyllde tystnaden. Han andades 

som en tjur med vidöppna näsborrar och luften som passerade 

hans andningsorgan sorlade och brusade. Natans hjärta 

slutade nästan slå. Vem skulle Leo döda först – mamma eller 

honom själv? Leos blåsvarta ögon var på väg ut ur skallen 

på honom men tycktes inte se. Hans överläpp var krusad. Då 

bröt Noppe den dallrande tystnaden. 

– Tollet, sa han och pekade med ett tjockt krokigt finger på 

Leo. Hella fnissade till. 

– Vad säger han! utbrast Leo ihåligt. Ingen vågade svara. 

VA! SVARA! ryade han. Ska man bli behandlad som en främling 

i sitt eget HUUUS! 

– Han säger Trollet, översatte Hampus tjänstvilligt. Natan 

vakade spänt över Leos reaktion när han fick höra sitt rätta 

namn. 

– Jaså! Det är vad ni kallar mig medan jag slavar och sliter 

för att hålla er gående, åskade han och tog ett par bastanta 

kliv mot Noppe som satt i en hög barnstol vid bordsändan. 

280

– NEEEEJ! Natan såg sin mamma trassla ut magen förbi 

bordskanten men Leo hade redan hunnit passera Noppe och 

stod nu och bökade i städskåpet. Han drog ut en burk och 

skakade fram ett par piller han stoppade i munnen. 

– Se här hur hårt er far sliter – han är tvungen att äta hjärtmedicin! 

Heja, tänkte Natan. Hoppas hans pump lägger av redan 

idag. 

– Jaså, det är hjärtmedicin du har där, sa morsan sötsurt. 

Bara hon nu inte åkte på stryk. Natan visste att en propp 

närsomhelst skulle kunna gå i Leos galna psyke. 

– Tig, kvinna! varnade Leo. Här är det jag som leder talan. 

Kom med mig! Först blev Leo inte åtlydd men då stampade 

han i golvet med sin rejäla promenadsko och Natan såg sin 

mamma förödmjukad linka efter honom. De försvann in i 

biblioteket och dörren gick igen. I gåsmarsch tassade alla 

barnen efter, Natan först, Noppe sist. 

– Det är slut, Kristin, hördes det genom dörren. 

– Vill du ha skilsmässa? Mellansyskonen drog efter andan 

så Natan fick hyscha på dem. 

– Vad pratar du om, sa Leo. Min bana har nått sitt slut. Det 

blir polissak. 

– Av vadå? 

– De neurotiska hopporna, så klart. De som inbillar sig att 

jag skulle ha varit innanför deras chlamydiaindränkta trosor 

under deras hypnos. 

– Så det var alltså mer än en! sa morsan med hackig röst. 

– Ja, det blev några stycken. De har gaddat ihop sig nu och 

anmält mig. Och pressen jagar mig med blåslampa. Vi har 

haft krismöte på redaktionen – de stödjer mig åtminstone. 

Men jag har bara några dagars respit. Talar jag inte ut själv, 

så lämnar de ändå ut så pass många detaljer att var enda sketen 

torpare kan räkna ut med hypofysen vem det gäller. 

– Eller också kan jag gå ut och berätta, så slipper ju du. 

Precis som du gjorde med våldtäkten, menar jag. 

– Men Kristin! Fattar du inte att jag gjorde det där för 

281

att förekomma dem! Den tragiska våldtäktshistorien väckte 

sympatier ute i stugorna, och folkets sympati är just vad jag 

behöver nu. Din också. Du klarar dig inte utan mig så det 

är lika bra att du står vid min sida. Eller du kanske kan gå 

tillbaks till din gamle hippieflummare. Va! Han har ju lämnat 

skutan en gång till med ungar och allt. Han verkar vara ledig 

nu. 

– Att Rafel stack från mig och Natan var det ju du som låg 

bakom, det har jag äntligen förstått. Och du ska inte tala om 

att lämna skutor. Du har ju till och med en son du aldrig har 

träffat. 

Leo blev ställd där. Och Natan också. Vilken scumbag till 

styvfarsa. 

– Snoka kan du, sa han efter sin återhämtningspaus. Men 

det där barnet har lämnat jordelivet! Och jag har gjort rätt 

för mig! Snygga slut. Dessutom kucklar jag inte med mina 

ex. Du och Rafel hade det väl riktigt skönt därute i boden i 

somras kan jag tro. Men mina pengar duger, va! Att livnära 

dig och dina oäktingar med. 

– Oäktingar! 

– Ja, din ohängde tonårsslyngel och den där glupske i 

magen som aldrig tycks få nog. Du är ju mager som en 

Belsenfånge! 

– SLUTA! 

– Nähädu! Fan vet vem som är farsa till de andra. Med dig 

kan man inte vara säker. Och jag är trött på att bli avvisad av 

min egen hustru. Varje gift kvinna har en plikt! 

– Att lägga upp sig? Problemet för dig är väl att jag inte är 

en av dina patienter. Och du är faktiskt inte vidare aptitlig. 

Hur gick det förresten med Emelie? Hon blev tydligen så 

chockad av dina närmanden att hon hellre valde döden... 

AAAAJ! 

– Din elaka trut borde sys igen, fågelskrämma. Men du gav 

mig en idé, tack för uppslaget. 

Steg hördes mot dörren och Natan föste bort småsyskonen 

så inte Leo skulle upptäcka att de tjuvlyssnat. De fattade ga- 

282

loppen för en gångs skull och for in i vardagsrummet. Natan 

lunkade upp till sitt. Vilken jäkla sits hans morsa hamnat i. 

För att hämnas på Leo öppnade han In-sekt och saftade i 

med att Leo var en hustrumisshandlare. Polisanmälan mot 

honom var redan ute. Rätt åt honom. Journalisten Schüller 

hade tydligen blivit förhörd om våldtäkten på Natans morsa, 

men det tyckte Natan lät långsökt. Det skulle inte förvåna 

honom om Leo själv var förövaren – hans fru gjorde ju inte 

sin ”hustruliga plikt”. 

Natan tog fram Optimus Prime från sin hylla. Vred och 

vände på den smäckra tankbilen innan han lät den transformeras 

till en robot som så många gånger förr. Optimus 

Prime gav alla en chans. Men bara en. Han var rättvis. Natan 

satte varsamt tillbaks roboten, ställde honom framför sitt 

civiliserade folk. Han såg efter om han fått nåt mail från 

Sanne. Det hade han. Hon ville att han skulle komma över 

efter plugget i morgon, och det såg Natan fram emot. Han 

vantrivdes i skolan och han vantrivdes i Pamplona. Det var 

så rörigt och bråkigt överallt. Det enda som gjorde att han 

stod ut var Amigan och hans Transformers. Plugget sket han 

i och morsan hade slutat gnöla om läxor. Han satt av sin tid 

och stängde av under rasterna när pikarna ven om Leos alla 

skandaler. Leo var som ett störtat plan de alla satt kvar i. 

Bensinen läckte ut och snart skulle planet explodera. Natan 

oroade sig för vilka konsekvenser det skulle få för hans egen 

räkning. Och hans mammas. 

Det fanns ytterligare ett mail. Från Rafel! Hade han tillgång 

till Nätet? Natan checkade avsändaradressen. Ett bibliotek i 

Åkersberga. Mailet var avsänt i förmiddags. ”Hej, Natan. 

Möt mig nere vid varvsbryggan i kväll kl 22.00. Yttersta 

diskretion förutsätts. Tillit går före fruktan. Grönt kapell. 

Radera detta. Rafel.” Varför skulle han gå med på att träffa 

den där hippieslusken, tänkte Natan harmset. Men det faktum 

att Leo-svinet hatade Rafel försatte Natans i alla övriga 

avseenden usle far i en något ljusare dager. Han fick bara se 

till att smyga ut osedd. 

283

När Leo var hemma vågade inte Natan knäcka sig in på 

hemliga baser. Så han besökte i stället Mona Lisa. Det chattades 

om vilken musikstil som passade ihop med vilken skräpmatkedja. 

Just nu triphop ihop med mexicanmatkedjan Taco 

Bell. Natan gjorde ett inpass med hardcore och Crank’s. 

– Finns Dr Maschinenmensch där? bröt nån plötsligt in. 

– Ja, goddag, svarade Natan. Dr Pepper, I presume. 

– Det kan du fethaja. Nåt nytt? 

– Om vadå? 

– Om Felix Lynx. 

– Lynx? Natan hajade till. 

– Berättade jag inte att tejpen hette Felix Lynx? 

– Nej. Bara Felix. 

– Okej. Men Felix var bara riktnumret om man säger. 

– Vet du vad Lynx betyder? frågade Natan. 

– Nej, min allmänbildning är saggig. 

– Det är lokatt på latin. 

– Å fan. Har du sett några lodjur på sista tiden? frågade Dr 

Pepper. 

– Kanske. 

– Du är ganska vag. 

– Kanske. 

– Jag såg ett lodjur. 

– Vardå? frågade Natan. Här gällde det att navigera smidigt. 

Den här Dr Pepper var ute efter nåt. 

– Uppe på Årstaberget, svarade Pepper. 

– Låter osannolikt. 

– Ja. Och ännu mer osannolikt är att kattfan inte fastnade 

på bilderna vi tog. 

– I så fall hade ni väl en hallis, avfärdade Natan. Varför 

detta intresse för lodjur? 

– På Felix Lynx finns det en textrad som också handlar om 

lodjur. 

– Hur lyder den? 

– Det berättar jag om du berättar hur jag får tag på textförfattaren. 

284

– Skit på dig, snöpte Natan av och gick ur. 

Det började bli dags att pallra sig ut, märkte Natan. Hans 

mamma hade lagt ungarna, hade han hört. Han gick försiktigt 

ut i hallen och la örat mot sovrumsdörren. 

– Snälla Kristin, hörde han Leo vädja därinifrån. Snälla, 

söta. Släpp in mig i värmen... 

– Håll vantarna borta! fräste hans mamma. 

Med kväljande äckelkänslor smög Natan ljudlöst nedför 

trappan. Den knakade alltid på ett visst ställe och han klev 

över just det trappsteget. I den släckta hallen trampade han 

på en ettrig legobit och drog snabbt in andan för att undvika 

impulsen att skrika till. Han tog på sig olle och jacka. Säkert 

skulle han få frysa i Rafels båt, särskilt om den höll samma 

standard som hans övriga fordon. Det var inte svårt att hitta 

skorven med grönt kapell. Den skvalpade ensam vid bryggan, 

förutom en sliten gammal träbåt som låg halvt i sank. Ett 

svagt sken fladdrade från ruffen och Natan klev på. Med viss 

spänning; hans far hade ju inte direkt skämt bort honom med 

avtalade möten mellan fyra ögon. 

– Kom och sätt dig, son, sa Rafel med sin djupa basröst. 

Åja, tänkte Natan beskt. Ta inte i så du skiter. Det var inte 

mycket till värme i båten, precis som han kunnat räkna ut på 

förhand. Den hungriga kylan var snabbt inpå bara skinnet. 

– Jag ska inte vara långrandig, började Rafel. Hans ögon 

hade alltid varit besynnerliga. Det fanns en gammal skådis 

som hade såna ögon, en skådis som morsan hade varit 

så betuttad i när Natan var mindre. Vad hette han? Jo, nu 

mindes han. Per Oskarsson. Han hade tydligen gjort nån 

megaskandal på sextiotalet, lika tungviktig som den Emelie 

gjort på misstävlingen. Rafels blick hade liksom ingen början 

och inget slut. Som hål fyllda med råolja. Du förstår, fortsatte 

han sen han tänt en cigarrett, eller om det nu var en jonne. 

Jag tänker vara borta ett tag. Men jag behöver en kanal. Och 

jag tror att du är den rätte. Du har fått tillgång till en viktig 

informationskälla, eller hur? 

– Kanske, mumlade Natan. 

285

– Jag vet vem som gav dig koden, klargjorde Rafel, så vi 

behöver inte leka låtsaslekar. Han svepte sin tjocka pälsfodrade 

rock tätare om sig. Det finns en Operation Lynx du kan 

kika på. Bara håll ett öga på den. Du är mitt enda vittne. Inget 

annat behöver du göra för min skull. Resten kan du roa dig 

med. Under vederbörlig försiktighet förstås. 

– Vad har du gemensamt med lodjur? frågade Natan. 

– Det där är överkurs, svarade Rafel. I kväll ska jag bara be 

dig om denna tjänst och så vill jag också att du ska känna till, 

att om jag försvinner för gott, då finns det en hyfsad penning 

till dig. Jag har aldrig brytt mig om att sätta kulor i rullning, 

de är ändå bara en chimär. Så alla mina samlade royalties 

och Stimpengar som har hopat sig genom åren, de finns på 

ett konto som du får tillgång till om du överlever mig, och 

det... hyser jag starka misstankar om, jag menar det hoppas 

jag verkligen, Natan. Håll dig undan från din styvfar så gott 

det går. Rafel gav honom en klapp på överarmen och Natan 

blev alldeles varm på det stället, en värme som spred sig runt 

i kroppen som en elslinga. Mannen var ändå hans far. Rafel 

tystnade och tycktes klar med sitt, och några frågor var det ju 

inte läge för, så Natan reste sig. 

– Detta stannar självfallet mellan far och son, försäkrade 

Rafel sig med massivt tonfall samtidigt som han än en gång 

bekräftade blodsbanden. Natan nickade. Sen kom han på 

att han måste ge Rafel sin krypterings nyckel till mailboxen 

så ingen skulle kunna snoka. Han tog fram sitt anteckningsblock 

och rafsade ner nyckelns chiffer som han gav Rafel. 

Rafel tittade på lappen en stund, tände eld på den och slängde 

den överbord. Han hade samma teckenminne som Natan. 

Natan sa hej och hoppade i land. 

När han stängt ytterdörren om sig såg han att det var tänt 

i hallen. Natan kikade in i vardagsrummet. Där låg Leo med 

en filt över sig. Plötsligt satte han sig upp och Natan blev så 

skraj att han trodde han skulle få en hög i byxan. 

– Aha, du är ute och ränner om kvällarna! utstötte Leo 

triumferande. 

286

– Än sen? svarade Natan och hoppades intensivt att Leo 

skulle hålla sig kvar i soffan dit han blivit förpassad. Leo 

höjde handen mästrande. 

– Vad du än gör – gör inte en tjej på smällen. Då börjar 

helvetet, grab ben. 

Ska han säga, tänkte Natan och trampade uppför trappan 

med föraktet krypande i hårbotten så han blev tvungen att 

klia sig. 

Leo var som en karikatyr, tänkte han när han klev in på sitt 

rum. Men där satt hans mamma och fånstirrade in i bildskärmen 

med fraktalmönster. Fixerad vid fröet till evigheten. 

Vilken freakshow han levde i! 

EMELIE: ÄNGLALJUS 

VINDEN HADE MOJNAT och Emelie hade vadat i land. Hon hade 

sett änglarna lyfta upp henne och bädda ner henne i bolster 

och svala lakan. De hade brett ut sina vingar över henne, 

vaggat och vyssat. Hon visste att det var den vitklädda sjukhuspersonalen 

som i själva verket tagit hand om henne. Men 

det öppnade vägen mot himmelriket, hon vågade tro. Vågade 

tro på änglar. Hon hade sett ljuset, sett godheten och nåden 

strömma emot henne. 

Så fort Emelie kommit hem hade hon låtit klippa av sig allt 

hår och rakat hjässan. Hon hade köpt nya ljusa kläder som 

skylde kroppen. De gamla tajta i grälla färger stoppade hon 

undan. Runt halsen bar hon ett enkelt halsband av bergskristall 

hon fått av Sanne. Hon ville vara ren och samlad. Inte 

spreta åt alla håll som innan. Det oregerliga elddjuret inom 

henne, den vilda kraften som sprängde i bröstet, den skulle 

inte gå att locka fram om Emelie skalade av alla de attribut 

som drog uppmärksamhet till sig. 

Katta och Kina ramlade in genom köksingången. 

– Olle vill tala med dig, sa Katta. Är det okej om han kommer 

hit idag? 

287

– Ja, svarade Emelie. Hon hade väntat sig att han skulle 

kontakta henne långt tidigare. Emelie visste att Olle styrde 

hela regnbågsfolket. Men hon visste inte i vilket syfte. 

Telefonen ringde och hon svarade. 

– Hej, jag heter Sara Mossberg och är redaktör för Leos 

Psykogram, sa en insmickrande röst. 

– Jag deltar inte i talkshower, sågade Emelie av. Särskilt 

inte i Leos. 

– Det var just det jag tänkte ta upp med dig, sa redaktören. 

Leo och du har ju varit i luven på varann och han har berättat 

vad som hänt. Han tar oavkortat på sig skulden för det inträffade 

och ser väldigt gärna att du mottar en offentlig ursäkt. 

– Det ligger i hans intresse, inte mitt, avvisade Emelie. 

– Alla här på redaktionen beundrar dig kolossalt mycket, 

det ska du veta. Och oss emellan... hon sänkte rösten ...så får 

du ju här ett ypperligt tillfälle att säga precis vad du tycker. 

Programmet sänds direkt. 

– Tack, men jag avböjer till och med en avrättning av er 

programledare, svarade Emelie. 

– Men ska vi säga så här: tänk på saken så återkommer jag 

i eftermiddag. Det sänds nu på fredag. Hejdå. 

– Så där gör de alltid, stönade Emelie. De säger ”Tänk på 

saken”, för att få ringa och tjata en gång till fast man sagt nej. 

Undrar hur ofta det går hem. 

– Vem var det? frågade Katta. 

– Det var från Leos program. De lockar med att jag får 

halshugga honom i etern. 

– Ja, det skulle vara rätt åt dyngkuken, flabbade Kina. Du 

har väl hört att brudarna han utnyttjat sexuellt har polisanmält 

honom? Och att han pryglar sin fru. 

– Hur vet ni det? 

– In-Sekt, på Nätet. Där står allt skvaller innan det bajsas 

ut. 

– Har det stått i tidningarna? frågade Emelie. Jag läser inte 

det skrikiga skräpet längre. 

– Nej, inte än. Aset har väl fått en frist. Han kan ju välja 

288

mellan att själv uttala sig, eller låta tabloiderna hänga ut honom 

ändå, lätt kamouflerad. Bäst för dem är om de får hugga 

tänderna i hans feta namn. Så de ruvar på godbiten ett tag till, 

skulle jag tippa. 

– Jag tycker att du ska ställa upp, sa Katta. Och proppa till 

den där knölfödan. Varför har du inte gått ut med vad som 

hände? 

– Olle hade bett mig hålla mig ifrån medierna, och så hamnade 

jag i en hyperförvirring efteråt. Jag kände mig tillintetgjord... 

– Tro fan det, sa Kina upprört. Hör med Olle om vad han 

tycker. Vi drar upp och snackar med honom. Han är hos oss 

just nu. 

Kina och Katta försvann genom köksdörren och Emelie 

gick upp till Thea som satt och skrev. Hon tittade upp utan att 

se, djupt koncentrerad på sin verbala spinnrock och Emelie 

svalde ner klumpen av ångest det gav. 

– De har ringt från Leos TV-redaktion, sa Emelie. 

– Det hade de väl inget för, grymtade Thea med glasögonen 

på näsan. Hon såg cool ut med de runda skrivbrillorna. Att 

de bara kan med, la hon till. 

– Katta och Kina tycker jag ska ställa upp för att hudflänga 

Leo. Det sänds ju direkt. Theas blick blev närvarande. 

– Men tänk på vilken orm han är, Emelie. Han är en farlig 

man. Han går över lik, det har han ju redan bevisat, eller hur? 

Dessutom har jag sett honom raglandes över gårdsplanen 

vissa nätter. Jag tror han har spritproblem och det gör honom 

ännu farligare. Vad får dig att tro att du vinner matchen den 

här gången? 

– Han ligger risigt till. De andra brudarna han trollade 

kläderna av har polisanmält honom i enad tropp. Han blir 

manglad i pressen vilken dag som helst. 

– Men låt honom då falla på eget grepp. Han har säkert nåt 

i kikaren, förstår du väl. Dig vill han bara utnyttja för sina 

egna syften. 

– Det fattar väl jag med, svarade Emelie förtörnat. Hon 

289

gillade inte när andra talade till henne som om hon vore ett 

barn. Men jag kan ju slå i sista spiken, envisades hon. 

– Du vill kanske tillbaks in i rampljuset, retades Thea. 

– Nej, men jag vill ge en annan bild av mig själv. 

– Jaja, suckade Thea. Du gör vad du tror är bäst. 

Emelie gick moloken nerför trapporna. Hon satte på kaffevatten 

och gjorde sig ett par mackor. Det hade börjat snöa. 

Då såg hon Olle komma gående på trädgårdsgången. Han 

knackade på och steg in. Hans glasögon var blöta och han tog 

av dem för att torka dem mot den smårutiga flanellskjortan. 

Han hade snöflingor på kragen. Ögonen var blanka och det 

bruna pigmentet hade liksom runnit ut längs sidorna, hann 

Emelie upptäcka innan det rökfärgade glaset åter hamnade 

framför. 

– Jag har en ögonsjukdom, förklarade han. Så jag tål inte 

ljus så bra. Det är inte säkert att jag får behålla synen så länge 

till. Jag har inte haft möjlighet att göra nån visit tidigare, fortsatte 

han, för jag har varit nere i Tyskland. Det var ju tråkigt 

det som hände dig. Mår du bättre nu? 

– Ja, svarade Emelie och skämdes över att ha varit så labil 

att hon skurit sig i handlederna. Säkert hade hon gjort många 

besvikna. 

– Det var faktiskt lite runt den händelsen jag kom för att 

tala med dig om. Du var ju patient hos Leo Lorenzon. Och 

han fick dig att tappa kontrollen. 

Emelie nickade. Olle plockade upp dagens bägge kvällsblaffor 

ur sin axelremsväska och slängde dem på köksbordet 

med framsidan upp. ”KÄND TV-PROFIL POLISANMÄLD 

FÖR SEXÖVERGREPP” stod det på den ena. Den andra 

rubriken löd: ”FOLKKÄR TV-PROFIL I SEXSKANDAL 

MED UNGA FLICKOR” 

– Nu får han springa gatlopp, konstaterade Olle på sitt 

sakliga vis. Jag hörde att de ville du skulle delta i hans show 

på fredag. 

– Ja, men jag sa nej. Fast de kommer att ringa igen. Vad 

tycker du? 

290

– Jag tycker du säger ja. Din nya outfit passar till ämnet. 

Lite nunnelik och kysk. Emelie blev paff. 

– Men du vet väl vad som hände sista gången jag hade min 

terapitimme hos Leo. 

– Ja, jag vet. Men jag har också länge vetat vad Leo håller 

på med. Jag känner ju till hans experiment med Clarex. 

– Clarex? 

– Ja, en sanningsdrog som inte släppts ut på marknaden 

än. Leo är ju läkare och som ung läste han i USA. Det är där 

läkemedlet provas ut. Man hoppas det blir användbart inom 

det militära och i polisutredningar, men Leo såg det väl som 

en kemisk hypnos. Vad han inte hade räknat med var att drogen 

verkar så starkt att folk upplever en oemotståndlig drift 

att klä av sig nakna under inflytande av den. 

– Men varför gav han mig inte den från första början? 

– Han ville väl luska ut vad han ville ha svar på först. 

Den som är påverkad av Clarex tycker nämligen att allting 

är lika viktigt, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Och 

nakenscenen avskräcker ju uppenbarligen hans patienter från 

fortsatt kontakt. 

– Jag minns att han frågade mig om regnbågsfolket, erkände 

Emelie. 

– Jadå, det visste jag att han skulle göra. Han ogillar deras 

livsstil och det har sitt ursprung i en gammal konflikt med 

Rafel – honom känner du säkert till. Så jag var noga med 

vilka uppgifter jag lämnade ut till dig. Flyktingfamiljen gjorde 

inget att du fick reda på, för den hade jag ändå tänkt läcka 

ut. Nu var det Leo som tipsade polisen om att de hölls gömda 

och så gjorde ordningsmakten en av sina vanliga blundrar. 

En ål av illamående krängde genom Emelies maghåla. 

– Menar du att Leo läckte när det var han som sen gick ut 

i medierna och försvarade flyktingfamiljen och månade om 

deras barn och angrep flyktingpolitiken och... 

– Ja, bröt Olle med ett svagt men tålmodigt leende. Sån är 

Leo. 

– Känner du honom? 

291

– Nej. Men hans beteende går ju att studera genom hans 

flitiga utspel i pressen. Han verkar ha ett omättligt behov av 

uppmärksamhet. Ingen får vara större, bättre och vackrare 

än han. Och allt det där evolverar ur ett påfallande stort 

kontrollbehov. Ju större kontrollbehov folk har, desto mer 

lättmanipulerade är de. Vad han inte förstod var att han själv 

var kontrollerad av min planterade uppgift om den gömda 

flyktingfamiljen. 

Emelie kände ett skavande obehag. Varför ville du läcka 

om flyktingfamiljen? frågade hon. 

– Det ger goodwill. Alla opinionsbildare avskyr flyktingpolitiken, 

särskilt när barn är inblandade och polisen går 

till angrepp. Det finns ju inget mer korkat och klumpigt än 

polisaktioner, inte sant? 

– Nu känner jag mig ännu mer utnyttjad, klagade Emelie. 

– Ta det inte så, lugnade Olle. Det var Leo som blev utnyttjad. 

Du skulle ju fått kännedom om flyktingfamiljen ändå. 

– Tänk om jag berättat om dig, då? 

– Ja, vad skulle du kunna ha sagt? 

– Jag kanske har berättat om Globemind. 

– Än sen? Globemind har till och med en egen publikation 

som ligger och skräpar på caféer och bibliotek. 

– Den döda tanten, då? 

– Jag tvivlar på att du fått en fråga som mynnat ut i det, 

men det är överspelat. Jag ombesörjde ju detaljerna kring polisanmälan 

av likfyndet. Hon hade snubblat och oturligt fallit 

ner i sprickan där hon omedelbart dog. Hon var en baglady, 

utan fast adress. Det dräller mycket löskerfolk däruppe, som 

du väl själv sett. Det var välvilja från min sida att jag tog över 

när ni sett tanten ligga död. Ni slapp en massa tråkig och meningslös 

publicitet. Vad är det mer du oroar dig över? 

Emelie suckade djupt. Hon insåg att hon inte var rätt person 

att gå och bära på hemligheter, så det kändes skönt att 

det inte fanns nåt hemligt längre. 

– Jag kanske har berättat att du har styrt mina offentliga 

uttalanden? kom hon på. 

292

– Men snälla Emelie. Så gör väl varje grupp eller organisation 

när nån kan komma att representera dem? Jag tror du 

har tagit din uppgift på för stort allvar. Du kanske trodde du 

ingick i en agentroman? Nu skrattade Olle helt kort. Det lät 

som när man böjer en plåt fram och tillbaks, ett metalliskt 

kluckande. Det var nog första gången Emelie sett Olle visa 

nån som helst känsloyttring. Hon kände sig pinsam. Hon 

hade överdrivit sin betydelse, ja alltings betydelse. Men det 

första självständiga drag hon gjorde fick ju efterdyningar i 

hela Europa, och sen hade hon kanske ritat sin karta efter 

det. Hon hade inte varit redo för stora stygga världen när hon 

klivit ur sitt flickrum i den vanskötta villan i Enskede. I det 

rummet hade hon bildat en sköld mot omgivningen genom 

att sluka böcker sen hon var fem år gammal. Men prosa var 

en sak, praktik en annan. Nu stramades verkligheten åt. 

– Varför varnade du mig inte för Leos sanningsdrog? frågade 

Emelie. Om du nu visste allt. 

– Ja du, Emelie. Jag måste tillstå att jag inte är annat än 

människa. Jag var faktiskt genuint nyfiken. De andra offren 

känner jag ju inte. 

– Jag har alltså varit en försökskanin, sa Emelie surt. 

– Det är vi alla, Emelie. Det är vi alla, svarade Olle torrt. 

Men om du sitter i Leos pratshow når du miljoner tittare. 

Och jag tror inte Leo är medveten om att du har kännedom 

om Clarex. Olle rotade i sin väska och fiskade upp en pocketbok. 

”Nyktra till! Om knark inom psykvården” löd titeln. 

Författaren var Leo Lorenzon. Den här får du gärna slänga 

fram ur rockärmen, sa Olle. Den gavs ut i början av åttiotalet 

och är nog nerbäddad i glömska. 

– Vad har du egentligen för intresse av att Leo störtas i 

gruset? undrade Emelie. 

– Leo som person är betydelselös. Jag känner honom ju 

inte ens. Men opinionen mot neddrogningen inom psykiatrin 

är stark nu, sen all designad psykofarmaka börjat pumpas 

ut till allmänheten. Biverkningarna är tuffa och på psykklinikerna 

finns knappt nån personal längre. De intagna har 

293

kemiska mentalskötare och det ser inte snyggt ut, det kan de 

anhöriga intyga. Dagens Nyheter planerar en lång artikelserie 

om kemiskandalen. Den nya psykofarmakan är som kemisk 

stridsgas mot civilbefolkningen och regeringarna tillåter det. 

Du blir först med att göra avslöjandet och det blir en riktig 

målspark om du lyckas. Du tvättar ren bilden av dig själv 

som psykvrak och naglar fast en av de viktigaste frågorna på 

den politiska agendan. Och finessen är ju att du har blivit ett 

offer. Vanligt folk vill inte höra experter. De vill höra martyrernas 

egen tvåloperaversion. Och där är Leos program det 

perfekta forumet. Olle drack ur sitt kaffe. 

– Vad ska jag säga om regnbågsfolket? 

– Svara på hans frågor. Säg att de har moralen på sin sida. 

Sånt du brukar säga. 

– Vad gör du egentligen? frågade Emelie. Jag menar – vad 

är ditt yrke? 

– Jag lobbar. 

– Lobbar? 

– Ja, jag ägnar mig på heltid åt lobbyverksamhet. För 

Globemind. Olle plockade fram en liten informationsfolder 

och ett visitkort och gav Emelie. Sen reste han sig för att gå. 

– Hälsa Thea, förresten! Vi bodde i samma kollektiv på 

den gamla goda tiden, sa han och gick ut. Snön föll nu i täta 

bolmiga flingor. 

Emelie kände sig som ett råpucko. Hon hade trott det var 

nåt hemligt och farligt över Olle och det han företrädde. Och 

så var han bara en gammal vänsterräv som numera höll på 

med lobbing. 

Det ringde från Leos redaktion igen och Emelie sa ja. På 

ett villkor. 

– Visst, vadå? flåsade redaktören upphetsat. 

– Jag vill ha tjugofem loppor. Redaktören hickade till. 

Häng kvar lite, sa hon. Det dröjde en kort stund, sen hördes 

hennes röst igen. Kör till, du kommer till Fyran på fredag 

klockan nitton senast. Välkommen! 

Nu var Leo desperat, det visste Emelie. 

294

På kvällen när hon låg i sängen bredvid Thea och läste Leos 

debattbok om psykofarmaka kom hon ihåg att hon skulle 

hälsa från Olle. 

– Vilken Olle? frågade Thea. 

– Han som bodde i samma kollektiv som du. 

– Där bodde ingen Olle. 

– Han kallade sig kanske inte Olle på den tiden. Han liknar 

Björn Afzelius. 

– Nej vet du vad, jag minns ingen sån figur. Hur är han till 

sättet? 

– Fnösktorr, flinade Emelie. Stringent som en kemisk formel. 

– I vårt kollektiv var grabbarna flummiga, kluckade Thea. 

Ja, det var väl tidens anda förstås. En av dem höll på med 

mystiska sekter. Scientologi tror jag det var. Det var ju på den 

tiden då vänstern började gå i terapi. 

Emelie klev ur taxin fem i sju. Löpsedlarna tjoade över 

hela stan: ”JAG ÄR TV-PROFILEN. LEO LORENZON 

BEKÄNNER I TV I KVÄLL.” 

Leo tog i hand, översvallande, och Emelie log mot honom. 

Hon tänkte hålla masken före sändning. 

– Jag tänker beskriva min terapimetod, förklarade Leo. Du 

får gärna kritisera den. Jag har förstått att vi i Sverige inte 

är mogna för den sortens radikalterapi, ja, du har väl sett 

skriverierna? Emelie nickade och låtsades ha rampfeber. Nej, 

du behöver inte vara orolig, med mig kan du vara trygg. Vi 

känner ju varann, sa han och la en hand på Emelies arm. Hon 

fick anstränga sig för att inte slå bort den. 

– Ja, det känns bra, ljög hon. Annars hade jag nog inte ställt 

upp efter allt som hänt. Jag har varit ganska nere. Tack vare 

dig, råttpitt, tillade hon för sig själv. 

– Ja, men det här kommer att göra dig gott, påstod Leo 

förmätet. Vi knyter ihop säcken ikväll, du och jag. Med dig i 

ja, tänkte Emelie. Sen kastar vi säcken i finkan. Publiken var 

på plats. Leo mumlade med en mörk tjej som hade ringar runt 

295

ögonen. När hon fick syn på Emelie lyste hon upp på det speciella 

TV-medarbetarviset och gick fram och hälsade. Det var 

redaktören. Producenten ställde sig intill Leo och gestikulerade 

me dan han talade lågmält. Emelie kände en orolig rysning 

– kanske färgade programledningens nervositet av sig. Hon 

blev visad till sin fåtölj, en överdrivet tillbakalutad historia 

med fotpall. Skulle väl likna en psyko analytikerdyscha. Leo 

tryckte in hörsnäckan och bläddrade igenom manuset. 

– Pass på! sa studiomannen. Leo satt vid ett skrivbord, 

säkert i avsikt att ge en seriös prägel åt situationen. Emelie 

hörde sitt eget hjärta slå så högt att hon trodde slagen skulle 

beppa ut genom micken. Varför satt hon återigen i en TVstudio? 

– God kväll alla ni därhemma, började Leo med sin softade 

stämma, och välkomna till denna fredagskvälls Psykogram. 

Så gjorde han en töntig konstpaus och försökte se bekymrad 

ut. Jag har gjort ett stort misstag, sa han teatraliskt. Vi som 

arbetar med människor ska egentligen inte begå några misstag, 

men jag har ändå gjort det. Och jag tar helt och fullt på 

mig skulden för min dumdristighet. Det smärtar mig kolossalt 

att flera personer lidit av min radikala terapimetod. Med 

oss i studion i kväll finns en av dem. Men innan ni träffar 

henne ska vi titta på hur terapimetoden fungerar i USA. 

Ett videoband kom på. Det liknade mest primalterapi, 

tyckte Emelie, och videon såg gammal ut. Frisyrer och kläder 

på de inblandade var inte alls gångbara idag. 

– Denna terapimetod, radikalhypnos som jag själv kallar 

den, försökte jag vid en felaktig tidpunkt introducera i vårt 

land. Och nu ska vi möta en av mina patienter, Emelie Vogel. 

Emelie kom i bild, publiken sorlade och applåderade. 

Inledningstjafs, kallprat om hennes nya look och om att 

hon dragit sig undan. 

– Du drogar ju ner dina patienter! sa Emelie så fort de 

kommit in på det väsentliga. Det syntes att Leo blev överrumplad 

men han fann sig snabbt och de käftade en stund. 

Leo antydde att Emelie var ett incestoffer och att det var 

296

därför hon strippat. 

Då drog Emelie fram boken om droger i terapi som Leo 

skrivit och konfronterade honom med Clarex. Hans ögon 

vidgades. Sen lögner och förnekanden igen, tjafs och bjäbb. 

Den komprometterande videon från misstävlingen rullades 

upp för tusende gången för att Emelie skulle skämmas. Sen 

kom närbilder från herrtidningar på hennes bröst och rumpa. 

Rubriker om nakendans på Multikultifestivalen. Det skulle 

vara Leos bevismaterial och sen kom reklamavbrott. 

Nytt munhuggande om terapi och behovet av att klä av sig 

naken. Leo gav storslaget ordet åt publiken. Emelie flämtade 

till. De stod på Leos sida! Emelie höll på att bli flådd! Nej! 

Varför hade hon kommit hit? Nu började Leo tala om hennes 

självmordsförsök. Nu var det ett trumfess, tyckte han. 

Emelie fick inte mål i mun, hon började gråta. Förlåt att jag 

inte kan behärska mig, snyftade hon. Men hon fortsatte gråta 

och Leo räckte henne en pappersnäsduk. Tjocka svettpärlor 

växte fram ur hans hårfärste och sminktjejen stod startklar 

med pudervippan. 

– Ni tittar alltså på Psykogram, där vad som helst kan hända, 

predikade Leo. Här är vi inte rädda för känslor. Nu blir 

det reklam! Efter reklamen är det er tur att ringa in och säga 

vad just ni tycker. Leo pekade gravallvarligt mot kameran. 

Emelie och Leo sa inget till varann under reklamavbrottet. 

Leo såg bara pressat och sammanbitet på studiomannen. När 

de var på igen kopplades telefonsamtalen in, och nu hade allt 

svängt över. Emelies tårar hade väckt ett jordskred av sympatier. 

Leo hade svårt att upprätthålla sin deltagande min. 

Så kom finalen. Leo bad en frivillig kvinna i publiken att 

låta Leo ut öva sin ”radikalhypnos” på henne. 

– Du reser dig i blommans mitt, manade Leo sen han på 

sitt vanliga vis försänkt henne i vila. Du är ståndaren. Du har 

kraft. Du bär på utvecklingens hemlighet, bara du kan den 

gudomliga koden. Tänk dig nu att du står på en stor scen. 

Alla älskar dig. Din publik sträcker fram sina händer. De 

vill bära dig fram till ett altare och tillbe dig. Du är hoppet, 

297

frälsaren och förlösaren! Nu började Leo ta i ordentligt och 

skruvade upp sin spinnande hypnosröst. Du är gryningen, 

morgondagen och sanningen. Du äger kraft och styrka att 

förändra! Du är du – speciell, unik, mäktig – och snart är tiden 

inne då du ska födas! Låt skalet rämna, kläder falla, stig 

fram som sanningens rena källa, den kärnfriska sanningen 

om dig... 

Här avbröt damen abrupt. 

– Nä, det här går jag inte på, Leo! sa hon oväntat och satte 

sig upp på britsen. Jag tycker att det är spektakulärt av dig att 

uppmana en psykiskt labil patient – som jag nu tack och lov 

inte råkar vara – att låta kläderna falla. Du har ju ett övertag 

som terapeut så det vore väl inte så konstigt om några patienter 

följde ditt råd. 

Leo fick utslätade ansiktsdrag och svepte beskäftigt ut med 

handen. 

– Jaså, ja då har vi ju fått förklarat varför flickorna ville 

klä av sig. 

Men tanten på britsen var inte färdig. 

– Nej, för om nu sanningen ska fram, som du sa nyss, 

så kan jag upplysa om att jag redan före programmet blev 

ombedd att mot rundlig betalning delta i detta experiment. 

Kanske bryter jag mot vårt avtal när jag inte följer den uppgjorda 

regin men nån måtta får det vara. Jag säljer mig inte 

till att överbevisa folket om att ett stackars flickebarn talar 

i nattmössan, för det tror jag nämligen inte att hon gör, så 

om tittarna ursäktar så går jag i protest. Tanten reste sig och 

promenerade bort från kamerorna. Leo såg för ett ögonblick 

ut att vilja springa ifrån studion. 

– Ja, stånkade han med ansträngd röst och blekt ansikte 

som TV-pudret inte rådde på. Det var detta jag ville åskådliggöra. 

Att min radikalterapi inte platsar i ett land som Sverige 

även om det rönt stora framgångar utomlands... 

När Leo avade sitt program var han inte på riktigt lika lysande 

humör. Studiodörrarna öppnades, murvlarna vällde in 

och kamerablixtarna gick som stroboskopljus. Olle hade haft 

298

ätt. Alla älskade ett blåögt offer. 

– Garanterat tittarrekord! var det sista hon hörde innan 

hon lyckades hitta en utgång. 

THEA: PILLER 

JAG FÅR KÖRA FÖRSIKTIGT så inte bilen kanar. De har inte plogat 

ännu och det har snöat hela natten. Jag har stigit upp 

före Emelie för att köpa färskt bröd och så tabloiderna. Hur 

de valt att vinkla gårdagskvällens känslodrypande TV-show 

kommer att spela en stor roll för Emelies heder och för Leos 

framtid, skulle jag tro. 

Jag var ju tvungen att se Leos förhoppningsvis sista TVprogram. 

Och jag led med Emelie, beklagade att jag inte 

avstyrt henne. I halvlek vände det dock och jag blev faktiskt 

förvånad över att Emelie kunde gråta i TV. Hon brukar vara 

så stark i sådana sammanhang. Men hon har inte varit sig 

riktigt lik sedan hon skar sig i handlederna. Hon har bytt stil 

och är näs tan ännu vackrare nu. Det skimrar ett sprött sken 

runt hennes gestalt, särskilt när hon sjunker in i sig själv. 

Snön tycks ha kommit för att stanna. Vintern är min produktiva 

årstid. Det är då jag samlar ihop lösa tåtar, oavsett 

om det gäller mitt skrivande eller saker som behöver göras 

med huset eller bilen, eller mig själv med för den delen; klippa 

håret, gå till tandläkaren, träna bort överflödsfett. Ja, julen 

kommer förstås lite i vägen där, men vintern är i stort sett en 

aktiv tid för mig. Just nu saknar jag Honda väldigt. Hon brukade 

ploga sig genom nysnön med nosen, glida med halsen 

längs marken. Till våren blir det nog en ny hundvalp. 

En hastig blick på tidningarna besannar det jag redan 

visste: att Emelies TV-medverkan blivit förstasidesstoff. 

Rubriken på Extrabladet är hund raprocentigt till Emelies fördel. 

”BUUUU, LEO!” står det. Extrabladet är en tidning med 

lika många kvinnliga chefer som manliga och det sätter faktiskt 

sina spår. Kvällsextra håller sig mer neutral: EMELIES 

299

TV-SAMMANBROTT. Med liten text: LEO LORENZON 

– JAG ÄR FÖRTVIVLAD. Oj, vad mycket känslor, säger jag 

för mig själv med en fnysning. Och detta ska kallas nyhetsbevakning. 

Bästa placering på sidorna sex, sju, åtta, nio, tio och 

elva plus mitten. Hoppas de sidorna har lite mer substans. 

Jag måste tillerkänna Emelie en makalös talang i konsten att 

skapa hysteri runt sin person. Men vadnu! Någon försöker 

tränga sig förbi just när jag svängt av och är på väg nedför 

backen till Brovattnet. Jag blir nödd att väja för den stora 

bilen som prejar mig och jag fastnar ohjälpligt i en snödriva, 

precis det jag försökt undvika. Jag blir snorilsk så jag lägger 

mig på signalhornet och buffeln framför mig stannar. Det 

är en sprillans ny vit fyrhjulsdriven Pajero, alltså Leos bil. 

Typiskt! Den person jag minst av allt vill konfronteras med 

nu. Men ur kliver han och jag vevar surt ner rutan. 

– Oj, här gick det visst undan, säger han med ett stelt flin. 

– Jag trodde du lärt dig trafikvett efter din jättevurpa, snäser 

jag. 

– Vänta så hämtar jag min bogserlina, erbjuder han sig och 

snart har hans oestetiska japanska muskelåk dragit mig loss. 

På parkeringsplatsen stiger vi ur samtidigt. Han bär också 

tidningarna under armen. 

– Hur mår Emelie? frågar han inställsamt. 

– Hyckla inte, fräser jag och han fumlar nervöst ner tidningarna 

i sin portfölj, säkert för att dölja de ofördelaktiga 

skriverierna om honom inför sin familj. Men han är ostadig 

på handen så han tappar taget om portföljen. När den når 

marken rullar en liten burk ut. En medicinburk. Leo rafsar 

skyndsamt in den i portföljen igen, tillsammans med en näve 

snö. Så stegar han iväg mot Pamplona med axlarna uppdragna 

mot halsen, som om han vill kura ihop sig. Undrar 

just hur Kristin mår. Henne har jag inte sett på veckor. Leo 

halkar till och är på vippen att slå en rova men rätar upp sig 

med nöd och näppe. Är han full redan på förmiddagen? Nej, 

jag kände ingen spritlukt när han lutade sig in genom mitt 

bilfönster. Men pillerburken? Jag får en tydlig känsla av att 

300

Leo missbrukar läkemedel. 

När jag kommer in doftar det kaffe. I köket sitter Sanne 

och Emelie. Vi äter färska frallor och bläddrar igenom tidningarna. 

Jag berättar om Leos dåraktiga framfart med bilen. 

Sanne och Emelie ruskar på sina huvuden och fortsätter läsa i 

samma tidning. De sitter tätt ihop. Bägge är omålade och det 

klara snöljuset avslöjar deras stora åldersskillnad. Sannes ansikte 

bär intressanta spår av sorg och glädje men också av den 

fertila kvinnans högsta blomstring. Emelies hy är jämn och 

slät och den backas upp av tjock fast vävnad som ännu inte 

bultats av livets upprepade slag och därför inte fått det större 

perspektivets nyansrikedom och topografi. Det har Sanne 

däremot och det ser jag så klart på hennes ansiktes mimik, 

linjer och ojämnheter – det som bildar karaktär. Åldrandet är 

verkligen en spännande process. Om man inte försöker dölja 

den. 

– Ja, nu har Leos aktier fallit, säger jag efter en stund. Inte 

mycket talar till hans fördel. Till och med psykoterapiförbundet 

har tagit avstånd från hans bristande sekretess. Hur hade 

han mage att antyda incest och ta upp ditt självmord? 

– Han var riksdesperat. Jag såg det i hans ögon, svarar 

Emelie. Han ville misstänkliggöra mitt omdöme genom att 

framställa mig som ett nervvrak. 

– Patientföreningen rasar, säger Sanne. De tycker att han 

omedelbart bör upphöra med sin terapi. Sanne bläddrar vidare. 

Här står om sanningsdrogen, berättar hon. Socialstyrelsen 

har bekräftat att ett nytt psykofarmakum provas ut i USA 

men de håller för mindre troligt att det skulle finnas här i 

Sverige. I så fall rör det sig om illegal smuggling. Jag tycker 

det är ruggigt med den där sanningsdrogen. Du skötte dig bra 

igår, Emelie, men täpp igen truten nu. Jag tror att det finns 

intressen runt det här från högre ort. 

– Vi har dragit ur telefonjacken, säger jag. Vilka intressen 

menar du? 

– Ett kemiskt preparat som får folk att öppna vartenda 

skrymsle, det skulle väl smaka fågel för en totalitär makt. 

301

– Men vi lever ju ändå inte i en diktatur. Man kan väl inte 

tvinga folk att ta tabletter? 

– Nej, inte alla, svarar Sanne. Bara patienter, klienter, journalister, 

politiska aktivister, anställda och barn. Storebror ser 

dig. I full skala. 

– Då får det nog bli statskupp först, bromsar jag Sannes 

vildvuxna dystopi. 

– Varför det? invänder Emelie. Det gick ju bra att använda 

den på mig och en handfull till. Socialstyrelsen har nyss avfärdat 

drogtesen. Ingen tror mig. Man kan ju hålla det hemligt. 

Göra det till en rövarhistoria. Precis som man gör med ufon. 

Sanne sträcker på halsen och kisar med blicken ut genom 

köksfönstret. Vad är det där? flämtar hon. Vi försöker se mellan 

de täta flingorna. 

– Det är ju en lokatt, säger Emelie. Hon har rätt. Alldeles 

under det döda äppelträdet står den fläckiga katten. Ögonen 

lyser som avlägsna strålkastare. Då flyger Sanne upp från 

bordet så hennes kopp välter och kastar sig ut genom bakdörren. 

Vi ser hur Noppe springer rakt mot vilddjuret och vi 

håller andan tills Sanne är i kapp och fångar upp den lille. 

Lokatten vänder om, tar ett vigt språng över staketet och 

försvinner upp i skogen. 

– Hästen då? undrar jag. Men Ponny står längst in i sin lilla 

hage, under skydd av de stora trädgrenarna. Kan det ha varit 

lon som dödade Honda? tänker jag högt. Emelie nickar. 

– Lynx, säger hon långsamt och begrundande. 

– Lodjur på latin, bekräftar jag. Felis Lynx. Tänk att de letat 

sig så långt söderut. Och till tättbefolkat område. Jag bör 

nog ringa polisen. Emelie rynkar pannan. Ja, men någon kan 

ju komma till skada, förklarar jag. Se bara vad som höll på 

att ske med Noppe. Så fort jag satt i jacket ringer det. Jag ger 

upp och drar ut det igen. Då kommer Sanne tillbaka. 

– När besökte ni Pamplona senast? säger hon bestört. 

– När Kristin bröt benet, svarar jag. Det var väl ungefär en 

månad sedan. 

– Jag var där för ännu längre sedan, säger Emelie. Den där 

302

dagen då vi gick en promenad och mötte Olle, nickar hon åt 

Sanne. 

– Det är rena dårpippianstalten där inne. Ni skulle sett. 

Legobitar precis överallt, i mängder. Blomkrukor är nerrivna 

och vissna och ingen har brytt sig om att ta upp jorden. En 

stor glasskål ligger sönderslagen vid soffbordet. I köket stinker 

det från komposthinken och det står disk överallt. Mitt 

i röran kröp Leo omkring på golvet. Han verkade leta efter 

sina linser men märkte inte att jag var där. Natan låg i soffan 

med armarna i kors och tittade på TV. När jag frågade var 

Kristin var, sa han att hon var på hans rum, så jag gick upp. 

Och där satt Kristin naglad vid Natans bildskärm, helt onåbar. 

Reagerade inte ens på att jag tog henne om axeln och sa 

hej. Hon vände långsamt huvudet åt mitt håll med stel blick. 

Det var som att ha hamnat i en kalkon-rysare. Kristin såg ut 

som en dödskalle, eller pundare. Natan berättade att det var 

fraktaler hon degat ner sig i. 

– Jag tror Leo är läkemedelsmissbrukare, säger jag. Och 

efter gårdagens TV-program som han förlorade i sista ronden 

har han väl släppt alla spärrar. När han klev ur bilen nu i förmiddags 

märkte jag att han var påverkad av något, fast inte 

sprit. Han råkade tappa sin portfölj så att innehållet åkte ut, 

bland annat en pillerburk. 

– En pillerburk? Sanne stelnar till. Hela hennes register av 

miner spelar över ansiktet och avslutas med att hennes ockrafärgade 

ögon spärras upp. 

– Sanningsdrogen! utropar hon och ser skärrat på Emelie 

som bara behöver ett par sekunder för att reagera. 

– NATAN! skriker de med en mun och jag fattar inte ett 

dyft. Men Sanne har redan fart i benen för andra gången och 

sätter iväg genom dörren. 

– Vad var det här? frågar jag Emelie. 

– Leo kanske tänker ge Clarex till Natan. 

– Varför skulle han göra det? undrar jag, lätt förbryllad. 

– Jag kan inte förklara just nu, men Natan har ju tillgång 

till en massa information som Leo kanske vill ha tag på. Han 

303

är ju en sådan där Internetnörd, du vet. 

– Ja, men så vitt jag har förstått så är informationen på 

Internet öppen för alla. Det var väl en av grundidéerna, 

påpekar jag, fortfarande oförstående inför denna brandkårsutryckning. 

Emelie skruvar på sig och jag märker att det är 

något hon inte vill delge mig. Emelie har verkligen inget pokerfejs. 

Så, vad gäller det? pockar jag. Ut med språket. 

– Jag kan inte, bekänner Emelie. Jag har lovat att vara 

tyst. 

– Vem har du lovat det? 

– Sanne och Natan. Vi avlade tysthetslöfte. 

– Jaså, säger jag och kan till min förtret inte dölja min 

trumpenhet över att Emelie delar hemligheter med andra där 

jag är utesluten. 

Sanne kommer in igen. 

– Leo har gått. Och jag har varnat Natan. 

– Vart gick Leo? frågar jag. I det tillståndet du nyss beskrev, 

menar jag. 

– Natan sa att det kom en snubbe och hämtade honom, 

berättar Sanne. 

– Men här har inte varit någon bil. Och Leos bil står kvar. 

– De gick väl en runda då. Kanske någon av hans medarbetare 

som ville lägga upp en strategi. Leo lär ju få stå till svars 

för en hel del den närms ta tiden. 

Dörrkläppen slår och jag misstänker att det är Leo så jag 

sätter i säkerhetskedjan innan jag öppnar. Snygg repris, tänker 

jag. Det är den där pojkbjässen som jobbar på Extrabladet. 

Att de inte har vett att respektera folks privatliv! 

– Vad vill du! frågar jag strängt. 

– Snälla, det här är viktigt! ber han. 

– För dig kanske men inte för oss. 

– Jag vet vad ni tycker om mig och jag förstår det också 

men det här är off record. Så säger de jämt, tänker jag luttrat. 

Det gäller Leo, jag vet saker om honom som jag vill berätta 

för Emelie, saker som kan hjälpa henne. Ni kan väl åtminstone 

lyssna? Ni behöver inte yttra er. Och jag antecknar inget, 

304

jag har ingen bandspelare, känn gärna igenom mina fickor... 

Jag öppnar och släpper in den tjocke lufsen. Sanne reser 

sig impulsivt när hon får syn på honom. Deras kärleksaffär 

lyckades visst inte så väl. 

– Calle! Vad sjutton har du här att göra, fräser hon. Hon 

ser ut som en katt med raggen rest och klorna utspärrade. 

Har du bokat en tid med honom, Emelie? Emelie ruskar på 

huvudet och betraktar med hatisk min inkräktaren. Nu sitter 

det två kattor med krökta ryggar i min soffa. 

– Okej, okej, säger han avvärjande med handflatorna mot 

dem. Jag har inte varit en särskilt seriös journalist och jag jobbar 

inte på en seriös tidning. Men det här är ingen intervju. 

Och jag är här på eget initiativ. Ingen på tidningen vet en suck 

om detta. Jag råkade stöta på Leo en gång för inte längesedan 

när han var i det närmaste stupfull. Jag tror inte ens att han 

minns vårt möte. Det var på Malmen av alla jävla ställen. 

Jag hade blivit förhörd och, som det verkade, misstänkt för 

våldtäkten på Leos fru. Så jag var lagom uppåt när jag fick se 

honom vid bardisken och gick fram för att mucka med fanstyget. 

Men även om hans hjärna var ur led så var det inget fel 

på gångjärnen i hans käft. Han började orera och avslöjade 

en massa om sitt privatliv och om dig, Emelie. Jag var totalchockad 

över att en hjärnskrynkloped yvade på krogen om 

en patient som till råga på allt var en celebritet och att han 

till ännu mera råga på allt gjorde det inför en murvel, för jag 

hade presenterat mig som det. Han sa att allt du hade gjort, 

inklusive självmordsförsöket – ja, det begriper du väl att hela 

branschen viss te redan då – att allt hängde samman med att 

du var typ tänd på honom. Han kallade det för överföringar 

och först trodde jag honom faktiskt. Han kan ju låta duktigt 

övertygande. 

Emelie mulnar i soffan. 

– Men, fortsätter Calle, kvällen slutade med att vi åkte till 

hans mottagning inne i stan och Leo dillade om att ta dit 

några lattjo brudar så han försvann in i ett annat rum en bra 

stund för att ringa. Vid det laget var han grovt på lyset. Jag 

305

tog tillfället i akt att kolla upp din journal på hans powerbook. 

Det var fult gjort, det vet jag, men det var mest för att 

checka om han verkligen hade dig kvar i terapin efter allt som 

hänt, för det påstod han. Jag såg att sista besöket var den 31 

oktober, alltså samma dag som du rök på Leo på den där 

kändisbanketten och som slutade i intermezzot med handlederna. 

Där stod det: Clarex insatt. Mission Completed. 

Jag rotade i hans medicinskåp som stod öppet eftersom han 

precis varit där och bökat fram en pillerburk han ville bjuda 

ur tillsammans med whiskyn. Där såg jag ett par burkar med 

handskrivna etiketter på vilka det stod just Clarex. Jag nöp en 

av dem. Calle gräver i sin kavajficka. Här är den, säger han 

och räcker fram burken. Vill någon testa att det är rätt drog 

kanske? skojar han. Pillren är små och vita med en skåra i 

mitten. Säkert väldigt lätta att krossa och lösa i vatten. Ni får 

den burken, erbjuder Calle. Jag har ju ingen nytta av den. De 

etiska reglerna i Sverige medger inte stöld som metod tror jag. 

Jag är inte så insatt i journalistisk etik som ni kanske märkt, 

flinar han ironiskt, och jag vill dessutom inte ha en massa ljus 

på mig just nu, för jag håller på med en grej utanför tidningen 

som kan ha samröre med detta, plus att mina redaktörer inte 

är så förtjusta i att jag gräver på eget bevåg. Jag gör ju hundtjänstgöring 

nu och ska stukas ordentligt, har de tänkt sig. På 

något sätt får ni väl hitta en brajt förklaring till hur ni kom 

över burken, men det kan väl inte vara så knivigt – ni är ju 

grannar till exempel. Leo kan ha tappat burken. 

– Det kan han ju lika gärna ha gjort när du varit i närheten, 

säger jag skeptiskt. Uppriktigt talat tycker jag ditt motiv låter 

lite klent. 

– Okej, svarar Calle med en suck. Snuten har alltså förhört 

mig angående våldtäkten härnere i somras då jag var här, 

som bekant. Och jag vill inte bli djupare indragen i Leos angelägenheter. 

Det kan se ut som om jag försöker slingra mig 

genom att peka ut Leo. 

– Men hur ska jag kunna bevisa att burken tillhör honom? 

frågar Emelie. 

306

– Det är ditt problem, men det borde väl gå. Grejen är 

att sanningsdrogen kommer att mörkas. Antingen tycker 

de att den låter som en skröna eller också finns det direktiv 

med tyngre mandat. Men jag har kollat upp Leo en smula. 

Med min snutläcka. Leo har egna kanaler till snuten – han 

samarbetade ju mycket med dem på åttiotalet. Och han har 

försänkningar där. Feta försänkningar. Det är inte helt jävla 

otroligt att han använt den här drogen med snutens goda 

minne. Så se vad ni kan göra, och lycka till. Jag vet åtminstone 

att det inte är nys du kommit med, Emelie, att Leo Lorenzon 

har använt droger i sin terapi. Och att han möjligtvis har fått 

i uppdrag att göra det. Calle tänder en cigarrett med darrig 

näve. Kavajen spänner så hårt över de enorma axlarna att 

han har svårt att röra sig. Förresten har Leo en tung hang up 

på den där gamle punkaren Rafel, fortsätter han. Leo påstod 

att det måste ha varit Rafel som våldtagit hans fru därför 

att han hämtat en spade i redskapsboden tidigare samma 

dag. Hans agg till Rafel verkar ha börjat som en oförarglig 

skolgårdsrivalitet, upplyser Calle. Medan han båser ut röken 

frågar han liksom i förbigående om någon av oss sett honom. 

Han spelar blasé. Jag ser det för han avslöjar att han är nervös 

genom kroppsspråket; han drar in rök för ivrigt, han talar i 

stackato och han harklar sig för ofta. Men det han hade att 

komma med är tvivelsutan intressant. Dörrkläppen slår och 

med säkerhetskedjan fortfarande på ser jag efter vem det är, 

men det är bara Natan. Han går in med nedböjt huvud och 

sträcker artigt fram handen mot Calle. 

– Natan, mumlar han blygt. 

– Hej, Felix! säger Calle glatt. 

– Aha, det är du som är Dr Pepper, svarar Natan och 

spricker upp i ett litet leende. 

– Varför kallar du honom Felix? frågar Emelie. 

– Det är vår lilla hemlis, säger Calle. Vet ni någon Felix, 

förresten? 

Sanne rynkar pannan. Jag ser att den slätas ut snabbt igen 

men hon förblir tyst. 

307

– Jag skulle faktiskt vilja veta var Rafel är, fortsätter Calle 

som nu börjat ställa frågor. Han vill väl ha något i gengäld, 

men alla ruskar på huvudena. Ingen vet. 

– Stöter ni på honom kan ni väl kontakta mig, så kan jag 

hålla er på linan om Leo-affären, avrundar Calle och reser sig 

för att gå. När han stängt om sig plockar Natan fram något 

ur bakfickan. 

– Den här är väl din, säger Natan och räcker Emelie den 

lilla mörkröda skinnpåsen hon tidigare burit runt halsen. 

Emelie rycker till när hon ser den. Jag ser att Sanne också 

stirrar på den som om hon sett ett spöke och väljer att tiga. 

Sanne vet nog inte att Emelie stulit det där smycket ur hennes 

butik. Och Natan vet nog inte att Sanne och Emelie grävt 

ner det. Alla i det här rummet bär förmodligen på minst en 

hemlighet. 

– Var hittade du påsen? frågar Emelie, fortfarande med 

upprörd förvåning i sitt öppna ansikte. 

– Den låg på mitt skrivbord. Du glömde den väl där när du 

var hos mig för en tid sedan. Sanne ser stint på Emelie och 

Natan fångar Sannes uppmärksamhet genom att dra lätt i 

en av hennes beige hårslingor. Får jag använda din dator en 

stund? frågar han hoppfullt. Mamma ockuperar min. 

– Visst, gå in. Du vet var den är. Natan trampar iväg till 

Stargate. Det är redan mörkt. Skönt att snön lyser upp. Jag 

tänker föreslå att vi lagar middag ihop. Men då låter dörrkläppen 

igen. Utanför står en senig man i femtioårsåldern. 

Han bär svagt färgade glasögon och presenterar sig som 

Olle. 

– Minns du mig? frågar han med känslolös röst. 

– Nej, jag tror dessvärre inte det, svarar jag. I ärlighetens 

namn anstränger jag mig heller inte att minnas denne alldaglige 

figur. 

– Nåväl, jag söker Emelie, tillkännager han och jag släpper 

in honom. Han nickar mot Sanne och tar Emelie avsides ut i 

köket. En kort stund senare kommer Emelie in igen med Olle 

efter och ger honom burken Calle gav henne. Olle går ut och 

308

Sanne ruskar på huvudet. 

– Vad gav du honom den för? frågar hon förbryllat. 

– Det kan leda till tråkigheter att ha den här hos oss, svarar 

Emelie. Det där är tydligen heta grunkor. Sanne reser sig och 

himlar med ögonen. Värst vad hjälpsam han är då, tillägger 

hon surt och ger Emelie ett speciellt ögonkast igen. 

– Det var säkert därför Calle gav den till oss, gissar Emelie. 

Han vågar inte ha den själv. Men han vill kolla vad som händer 

på avstånd. 

– Vill ni vara så snälla att svalka av era paranoida överhettade 

hjärnor, föreslår jag. Nu tycker jag allting börjar få för 

stora proportioner. 

Sanne beslutar sig för att göra Natan sällskap inne hos 

sig och går. Så är det äntligen bara Emelie och jag kvar. 

Tystnaden lägger sig. 

När vi gått till sängs försöker jag närma mig Emelie med 

dunlätt hand, men hon blir lika spänd som hon blivit alla 

andra kvällar efter Leos hänsynslösa lek med henne. 

Nu verkar han dock ha satt sin allra sista potatis. 

309

SJUNDE MÅNADEN 

Fostret är nu livsdugligt. Huvudet står i proportion till den 

övriga krop pen. Barnet känner förvärkarna tydligt. Om det 

föds måste det registreras även om det är dödfött.

Advent 

SANNE: LO 

LEO BEGROVS DAGEN före första advent. Döden bär en varm 

lykta i sin hand, tänkte Sanne. Försoningens lykta som kastar 

nytt ljus över de känslor man hade för den döde medan han 

var i livet. Både Sanne och Thea bevistade därför jordfästningen. 

De hade trots allt haft ett gemytligt grannskap tills i 

somras då allt sprack. 

Över hela ceremonin vilade ett luftigt duntäcke av förlåtelse. 

Kyrkan var späckad av folk, det spelades musikstycken 

på gitarr och cello och det sjöngs och hölls minnestal. Sanne 

sneglade på Kristin där hon stormagad satt med Noppe som 

knappt fick plats i hennes knä. Hon fällde inte en tår. Hon såg 

fridfull ut och hennes kinder hade blivit rosa igen. Barnen satt 

uppradade bredvid henne. Hella grät men ingen av de andra. 

Sanne kom på sig själv med att hoppas att Leo hade tecknat 

bra försäkringar så Kristin kunde bo kvar i Pamplona. 

Leo dog redan kvällen efter det känslosvallande och infallsrika 

programmet där Emelie var medelpunkten. Sanne 

hade ju varit i Pamplona och lämnat Noppe strax innan Leo 

gått ut genom den solida dörren för sista gången. Hon hade 

bevittnat kaoset de levde under och det förvånade henne inte 

att Leo dråsat i vattnet, vinglig och väck som han var. Men 

tanken på självmord var heller inte fjärran. Loppet var kört 

för Leo och det hade han säkert förstått redan tidigare på 

dagen sedan han läst tidningarna. Brott var uteslutet, sa polisen. 

Mannen som kommit och hämtat honom hade inte gett 

sig till känna men det var bara Natan som sett honom och 

det fanns inga tecken på våld mot Leos kropp. Alla skriverier 

om Leos påstådda förgripelser på de unga kvinnorna hade 

313

tvärt avstannat efter rubrikerna om dödsfallet och de därpå 

följande nekrologerna. 

Sanne och Thea slog följe från kyrkan mot parkeringen. 

Calle stod och huttrade en bit bort och höjde handen när han 

såg dem. En kamerablixt fyrades av. 

– Calle har blivit hitskickad av tidningen för att de ska 

kunna krama de sista dropparna ur Leo, sa Sanne. Han var 

ju en riktig mjölkkossa åt pressen under sin livstid. Knappt en 

vecka gick utan att han kikade fram mellan rubrikerna. Thea 

verkade inne i sitt, antagligen gick hon och fnulade på boken 

hon höll på att skriva. Eller också var det kärlekstrassel. Det 

såg lite avslaget ut mellan henne och Emelie nu för tiden. 

– Hur har du det med kärleken? frågade Sanne. 

– Jo, sa Thea och det dröjde en stund innan hon kopplade. 

Har Emelie sagt något, eller? Hon såg lite oroad ut så Sanne 

försäkrade henne att Emelie inte avslöjat en knivsudd om 

deras privatliv. Thea såg lättad ut. Emelie och jag... har slutat 

med... Thea tystnade. 

– Med sex, fyllde Sanne i. Brukar det inte bli så då? 

– Jo, det blir det tyvärr ofta. Men någon brukar vara först 

att tröttna, sa Thea och såg lite sorgsen ut. 

– Det kan vara biorytmer, tröstade Sanne. Hon tog tag i 

Theas arm. 

– Ser du den svartklädde mannen i hatt borta på parkeringen? 

viskade hon. Han i solbrillorna? Thea nickade. 

– Vad skum han verkar, viskade hon tillbaka. Sanne kände 

igen något hos honom men mindes inte varifrån. När de kom 

fram till Theas Jaguar var han på väg därifrån med snabba 

steg. 

– Du då? sa Thea medan hon körde. 

– Vadå? undrade Sanne. 

– Kärleken – hur har du det med den? log Thea. Det bleka 

vinterljuset betonade den varma lystern från hennes hy. Och 

hennes ögon var så lent bruna att man ville klappa dem. 

– Jo, den går att beskriva med ett ord, sa Sanne. 

Obefintlig. 

314

– Är det så du vill ha det? 

– Ja. Eller nej. Eller: jag har accepterat att det är så det ser 

ut. Jag lider inte av det. Törnrosadrömmen är inte min bag. 

Jag är helt enkelt krasst desillusionerad. Nästan alla kvinnor 

bygger sina liv runt relationer med män. Det gjorde jag 

också medan jag var gift med Latte. Men när tomte bolyckan 

rasade, eller snarare visade sig vara en mardröm, då tappade 

jag intresset för hur man hittar prinsen och sedan behåller 

honom. Och det kan fortfarande kännas tomt ibland. Inte att 

vara utan karl. Men att vara utan drömmen om en. Det finns 

plötsligt inte så mycket att skvallra med väninnorna om. Det 

är väl därför jag blivit häxa – häxor är ju oftast solitära. Och 

häxor talar om annat än killar. 

– Ja, det där hönsandet och jönsandet runt karlar har 

inte jag heller förstått mig på, intygade Thea. Och det har 

kanske sin naturliga förklaring, eller hur man nu ska se det. 

Onaturliga kanske. Men jag har sett så många söta och begåvade 

flickor byta personlighet så fort en man kommit in i 

bilden och det gör mig beklämd, för de tycks inte tjäna på 

det. De förlorar poäng i alla avseenden, i utseende, socialt liv, 

yrkesliv. Och ändå gör de det. Går in helhjärtat för det. 

– Visst, sa Sanne. Heterosexuell tvåsamhet bygger på kvinnans 

underkastelse. Kolla bara Kristin, hur hon backade och 

servade Leo. 

– Nja, svarade Thea. Kristin hade faktiskt gjort ett medvetet 

val. Hennes hemmafruroll var en ganska modig protest, 

tycker jag. 

– Protest mot vad? 

– Mot den likriktade feminismen som kastade alla värden 

överbord. Till exempel värdet i moderskapet. Att barn inte 

behövde närhet från en speciell person, en idé om att alla är 

utbytbara. 

– Men Leo förtryckte henne, sa Sanne. 

– Jag vet inte om han gjorde det innan han blev så där konstig 

och besatt. De verkade ha det ganska harmoniskt under 

åren i Pamplona. Utom sista halvåret. Leos framgång med 

315

TV-programmet blev för mycket för honom, steg honom åt 

huvudet. 

– Jag tror sambanden bakom är mer komplicerade. Jag 

känner att en ny sorts energi är på väg att ta över kontrollen. 

– Snälla, sluta, skrockade Thea. Du vet att sådant prat inte 

biter på mig. Det får du spara åt Emelie, sa hon och svängde 

ner till parkeringen, stannade motorn och gick ut. 

Latte hade barnen över veckoslutet. Sanne var sugen på 

sällskap och ville inte gå in till sig. Så hon blev glad när Thea 

tycktes avläsa hennes outtalade önskningar. 

– Följ med in på begravningskaffe, eller vad man nu ska 

kalla det, föreslog hon. 

Emelie satt med en pläd runt axlarna och såg på Ricki 

Lake. Hennes ögon var glansiga och tomma. 

– Hur är det, kissemissen? frågade Thea och la en arm runt 

henne. 

Hon tittade upp på Thea som ett sårat barn och sedan in 

i rutan igen där den skrikiga Ricki Lake for omkring med 

micken. Men ut med språket! propsade Thea. 

– Det är mitt fel, mumlade hon. 

– Men lägg av, sa Sanne. Skärp dig. Leos bortgång har inget 

med dig att göra, vad den än beror på. 

– Jag skapar bara kaos och katastrofer, fortsatte hon ömka 

sig. Först mamma, sedan Leo... 

– Vem tror du att du är egentligen! fyrade Sanne av. Gud? 

Då tittade Emelie upp och såg nästan arg ut. 

– Nej, tvärtom. Djävulen. 

– Du överdriver din makt. Alla ansvarar för sina egna 

handlingar, inte andras. Det var inte du som dödade Leo, eller 

tvingade honom att drulla ner i viken. 

– Nej, men jag hoppades att han skulle göra det. Jag höll 

ett hårt grepp om talismanen jag fått tillbaka och skärpte all 

min koncentration på att han verkligen skulle gå och dränka 

sig. Han utnyttjade mig. Jag ingick i hans plan. 

– Vilken plan? 

316

– Jag vet inte, men han hade en plan. 

– I TV-sändningen, ja. Och han ville väl få av dig dina 

paltor för han var en kåt snuskhummer, sa Sanne. Så mycket 

plan hade han. 

– Nej, han hade en annan plan. Han ville använda mig som 

ett verktyg att komma åt Rafel. Men sanningsdrogen hade 

en inbyggd miss, ett systematiskt fel. Den fick folk att vilja 

strippa. Det blev Leos fall. 

– Du menar att han inte var intresserad av att tjejerna 

skulle strippa för honom? frågade Thea. 

– De andra vet jag inget om, men han kanske hoppades att 

jag inte skulle bli lika upprörd eftersom dumskallen trodde 

att jag gärna klädde av mig naken i tid och otid. 

– Ja, det var det nog många som trodde ett tag, sa Thea. 

Men det där är väl inget att spekulera i nu. Leo var en förvirrad 

människa som gick på tung psykofarmaka. Han ombesörjde 

själv sin död. Och det där med Rafel tycker jag låter 

överdrivet. Det är en sak att Leo inte kunde tåla Rafel, men 

att han skulle dra igång så omfattande planer för att göra 

Rafel illa, det är långsökt att tro. 

Thea satte igång kaffet men Emelie såg fortfarande tungsint 

och deppig ut. 

– Du kanske ska låta talismanen vara, sa Sanne lågt. Inte 

för att jag tror att den förorsakade Leos död. Det gjorde den 

inte. Men vi vet inte vilka händer den vandrat genom innan 

den hamnade på Natans skrivbord. Någon måste ha grävt 

upp den och jag funderar på Calle. Han ringde mig strax 

efter att vi varit uppe på Älvängen och grävt ner påsen inuti 

den döda kråkan. Han sa att han följt efter oss, för att få en 

kommentar från dig om din striptease framför det där death 

metal-bandet. Han såg hur vi grävde ner något och därefter 

– säkert när han försökt gräva upp det – blev han... Sanne 

kostade på sig ett kortvarigt leende. Han blev straffknullad. 

– Våldtagen alltså? frågade Emelie med ett kort fniss och 

Thea tittade in från köket. 

– Vadan denna plötsliga munterhet? 

317

– Vi talar om min ex, sa Sanne. Calle, du vet. 

– Ja, inte tycker då jag han ser särskilt rolig ut, svarade 

Thea. Är det den sortens män du dras till, så är jag allvarligt 

oroad. Då förstår jag att du föredrar singellivet. 

– Nä, det var olycksfall i arbetet, flinade Sanne och Thea 

återgick med ett grymtande till sina sysslor i köket. 

– Men vet Calle vem det var som... undrade Emelie. 

– Nej, det var därför han ringde mig. Han ville ha hjälp 

att spåra den perverse gärningsmannen och undrade om jag 

visste vem som brukade ränna där uppe och våldta folk. Och 

uppenbarligen är Älvängen ett säte för diverse mystiska varelser 

och upptåg, det har du ju själv sett. 

Emelie nickade. 

Thea kom in med en bricka nybryggt kaffe och varma 

croissanter med ost och marmelad. Och så plockade hon 

fram en flaska grön Chartreuse. De skålade och drack och för 

första gången på länge kände sig Sanne sugen på ett hederligt, 

smaskigt, dyngsurt krogröj. Emelie var på mycket bättre humör 

och Sanne började rota igenom hennes plattor som stod 

på en hylla bredvid ministereon. 

– Ska vi spisa skivor, så är det bättre att vi går upp till mina 

riktiga doningar, sa Thea och de flyttade till ovanvåningen 

med brickan. Sanne plockade fram den technomixade versionen 

av Give peace a chance och satte på. Vred upp volymen. 

– Med den här tog du alla gamla rostiga ringrävar med 

storm, lajade Sanne och stötte en armbåge i sidan på Thea 

som lyste upp. Din show slök dem med hull och hår, vilken 

femetta. Jag såg det på TV dagen efter. Hela antivåldsligan åt 

ur dina händer. Du loggade rätt in i deras hjärterötter. Och 

Leo som fick en hel viltfilé instoppad i truten, det skulle jag 

vilja ha sett. Hans snopna min, ha ha ha! 

– Bara inte Kristin kommer in nu och bryter benet igen, sa 

Thea när Sanne höjde volymen ett hack till och så skrattade 

de igen, till och med åt Kristins benbrott. Sanne kände att det 

var skrattet, det råa och hänsynslösa flabbet, som saknats så 

länge i hennes liv. 

318

När de hävt i sig den starka likören, smällde Sanne ihop 

handflatorna. 

– Nä, nu drar vi ut på stan, vad sägs? Näven i kistan för 

Leo, det skulle han säkert inte haft något emot själv om det 

varit någon av oss som blivit aska. Där tog det stopp för 

Thea, fast hon såg inte nedstämd ut. Emelie lyste däremot 

upp inför förslaget. 

– Åk ni in till stan, ungdomar, sa Thea nästan uppfordrande. 

Jag har lämnat den sortens nöjen bakom mig, men jag vill 

verkligen att ni ska roa er. Jag har en del papper och anteckningar 

att plöja igenom, det roar mig. Så försvinn härifrån 

innan jag jagar ut er, la hon skämtsamt till för att inte ingjuta 

dåligt samvete i Sanne och Emelie. 

– Okej, sa Sanne. Jag springer in till mig och piffar lite. Det 

tar högst en halvtimme. 

Sanne tog på en ljust turkos tajt kort latexklänning. Ställde 

sig framför spegeln. Vred på kroppen. Hon gillade både den 

och klänningen. Hon fick lust att bjuda på behagen och 

satte på sig en push up-behå så den tatuerade svarta pantern 

tog ett språng upp i klänningens urringning. En sista gång 

svepte hon runt framför spegeln innan hon satte igång med 

håret. Reste upp en knut bak på hjässan men lät de ringlande 

lockarna falla ner. Spray. Så över till make upen. Sanne gav 

sitt fyrtioåriga ansikte en kritisk inspektion. Tätade skavankerna 

med foundationkrämen, concealersticket och pudret. 

Lager på lager. Nu läpparna. Mörklila läppstift. Ögonen. 

Ögonpenna runt om, kråksparkar längs sidorna. Skimrande 

röd ögonskugga. Blekgult ovanför. Mascara på fransar och 

bryn. Rouge över kindbenen, myskolja på handleder och hals 

– klar! Hon stoppade ner de viktigaste sminkattiraljerna i 

handväskan, trädde på de höga svarta stövlarna, kröp i den 

svarta glänsande fuskpälsen, släckte och låste och gick över 

till Thea och Emelie. 

– Åh, vilken pingla! smackade Thea och visslade till. Sanne 

gav henne en ögonblinkning. Emelie kom ner, i samma ljusturkosa 

modefärg, fast klänningen nådde ner till fötterna. 

319

Den var åtsnörpt i midjan och ryggen var bar. Vita pärlemorkedjor 

höll ihop den djupa ryggskärningen. Hon var vitpudrad 

och både läppstift och ögonskugga var svagt blårosa. 

Hennes korta hårstubb var alldeles vit. 

– Ni kommer inte att få vara i fred i kväll, sa Thea med ett 

snett leende, så jag hoppas inte det är era avsikter. 

– Vi ska behandla eventuell uppvaktning så väl så, kraxade 

Sanne tillgjort och spärrade ut sina lila klor. Emelie räckte ut 

sin tunga med guldkulan i och flåsade. 

När taxin svängde upp mot backen tändes ett par strålkastare 

bakom dem och en svart Saab körde om och försvann. 

– Vad var det där för någon luring? sa Sanne. Då kom hon 

på vem den svartklädde mannen som stått på parkeringen vid 

kyrkan liknade. Hon yppade sina funderingar för Emelie. Jag 

tror jag såg den där Olle idag. Efter begravningen. Han var 

svartklädd och hade hatt och mörka solglasögon så jag är inte 

säker. Jag tycker han är minst sagt suspekt. 

– Det trodde jag också först. Men han är bara en lobbyist 

som arbetar för Globemind. Han skyddar regnbågarna, och 

oss också. Han är grön. 

– Nej, svart, munhöggs Sanne. Sedan kom hon att tänka 

på taxichaffisen. Hon gav Emelie ett varnande ögonkast och 

bytte spår. Hur har du det med din trolovade? Hon verkade 

nästan glad att bli av med oss. 

– Jag vet inte, svarade Emelie. Jo, vi har det bra i vardagslivet. 

Det var en massa gräl ett tag om att jag var slarvig och 

självcentrerad och sådant, vilket stämde. Men det har rättat 

till sig. Det är väl i så fall det där med... 

– Med sex, va, tog Sanne vid. 

– Har Thea sagt något? 

– Ja. Att det ligger nere. 

– Så, tjejer! avbröt taxigubben. Nu får ni bestämma vart 

ni ska. 

– City, dirigerade Sanne. Hon vände sig till Emelie. Det 

finns ett otrend igt hak vid Stadsteatern dit Katta och Kina 

går ibland. Vi testar det, där finns nog inga man måste 

320

passa sig för. 

De gick direkt till baren och tog in varsin stor stark i plastmugg. 

Ett bord längre in blev ledigt så de kunde sätta sig. 

Blickarna smattrade mot dem under den korta vandringen 

genom lokalen. 

– Minns du Operation Lynx? sa Sanne lågt. Som Natan 

berättade om när vi hade sanningsrundan. Du har väl inte 

skvallrat till någon, va? 

– Nej. Fast vad jag sa till Leo när jag var drogad, det minns 

jag ju inte... 

– Herregud! utbrast Sanne. Tänk om Leo visste för mycket... 

– Men han hade redan knasat dit regnbågarna om den 

gömda flykting familjen, röjde Emelie. Sanne hajade till. 

– Hur vet du det? 

– Olle berättade det. Jag snackade ju med honom innan 

jag bestämde mig för att vara med i Leos sista pratshow. Han 

berättade om sannings drogen. Han visste vad den hette och 

allt. 

– Jag trodde det var Natan som upplyst dig om det. Han 

suger ju till sig global information som en svamp. 

– Nej, det var Olle. Han sa att han visste att Leo höll på och 

experi menterade med den där drogen och han visste ju att jag 

gick hos honom. 

– Hur visste han det? 

– Oj. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men med tanke på 

Leos dåliga sekretess, så kan det ju ha gått via medieråttorna 

till Olle. Han känner väl varenda käft inom den svängen eftersom 

han håller på med lobbyverksamhet. 

– Undrar vilka mer svängar han känner käftar inom, grunnade 

Sanne. Hur visste han att Leo tjallat om flyktingfamiljen? 

– Han planterade ju det hos mig, väl medveten om att det 

skulle komma ut eftersom han visste att jag skulle avslöja allt 

under sanningsruset. Och han visste väl att Leo hade försänkningar 

hos polisen. 

321

– Då måste Olle ju ha velat att det skulle bli razzia hos 

regnbågarna, sa Sanne bestört. Så cyniskt! Han är för fan inte 

klok! Vet Katta och Kina om det? 

– Jag tror det, annars skulle väl Olle bett mig knipa. 

– Men kärringen, då? frågade Sanne spänt. Liket i bergsskrevan? 

– Jag tog upp det med Olle. Men då sa han att han bara 

ville hjälpa oss slippa onödig och tråkig publicitet. Och det 

låter ju vattentätt. Det är ingen hemlighet, sa han. Han larmade 

polisen och tanten hade fallit ner och slagit ihjäl sig helt 

enkelt. Hon var en baglady som höll till bland andra lösdrivare 

där uppe på berget. 

– Pillerburken då? När han var och hämtade den? 

– Samma sak, antar jag. Han vill skydda oss. Den var ju 

het. 

– Men hur visste han att du just fått den? 

– Han hade vägarna förbi och observerade att vi fått ett 

journalistbesök, sa han. Han hade väl sett att Calle kom ut 

ur Stargate. Och då berättade jag om burken. 

– Det är något som inte stämmer, sa Sanne och kisade. 

Hon lutade sig mot Emelie och började viska: Natan sa att 

våra initialer var nämnda i en rapport från Miljömissilerna 

om Operation Lynx. Det gällde en undanröjd läcka som vi 

påstods ha varit vittnen till. Och att vi skulle hållas under 

uppsikt. Men där stod bara våra initialer. 

– Varför har du inte sagt något till mig? frågade Emelie 

skärrat. Har jag varit skuggad utan att veta om det? 

– Har du märkt något? sa Sanne. Förresten fick jag lova 

Natan att inte knysta en pipning. Hon viskade: Torskar han, 

så åker han in på kåken så det bara ångar om det. Inget är 

belagt med så hårda straff nu för tiden som cracking. Det fattar 

du väl – makthavarna är helspattiga, för de vet att de inte 

kan kontrollera de unga crackarna. Får de fast någon blir det 

en trofé för att lugna leden. Natan är hypernervös. Så ta ingen 

mer sanningsmedicin, är du bussig. På sätt och vis är det tur 

att Leo gick och dog, knorrade Sanne och gjorde korstecken. 

322

Gud vet vad du avslöjat för honom. 

Emelie gjorde en grimas. 

– Men varför skulle vi hållas under uppsikt, när Olle sa åt 

mig att jag till och med fick berätta i TV om den döda kärringen? 

– Antagligen är liket tvättat nu, svarade Sanne. 

– Hon blev alltså mördad. 

– Förmodligen. Hon var ju en läcka som skulle undanröjas... 

– Undan! hördes borta vid baren där folkmassan irriterat 

trampade var andra på tårna när de beredde väg åt en tydligen 

väldigt burdus kvinna. Sanne och Emelie såg samtidigt att 

det var Katta och efter kom Kina som vanligt. De vinkade åt 

de bägge bulldozertjejerna som plogade sig fram mot bordet 

där de arrogant bökade sig ner på varsin plats så ölen skvalpade. 

– Hur mycket har ni druckit? frågade Sanne och kikade 

roat på dem. 

– Tjaa, bullrade Katta. En åtta tio liter skulle jag tro. 

– Tillsammans då? 

– Alltid tillsammans! brötade Kina. Enade vi stå, söndrade 

vi falla. 

– Nej, enade vi stå, fulla vi falla – skåååål! korrigerade 

Katta. Menande blickar sköts av från de intilliggande borden. 

– Vad sitter ni och kucklar om, då? frågade Katta med normal 

samtalston. 

– Vi kucklar om en gammal tandlös skallig kutryggig baglady 

som nu inte längre är i livet, prövade Sanne. 

– Aaaaaa, sa Katta. Ni menar backaskramlan. 

– Backaskramlan? 

– Ja. Backaskramla. De kallades så, kärringarna som spred 

byskvallret. Det sprang en sådan uppe hos oss, och det låter 

nästan som om det var henne ni talade om. Hon brukade 

ta en kaffetår hos Knäpp-Karin med geten. Då satt hon och 

glodde ut genom husvagnen med sina korpögon. Och så var 

323

hon runt och sladdrade. De flesta körde iväg henne men hon 

hade öron som bandspelarmikrofoner och ögon som kameralinser. 

– Hennes tandlösa nuna gick jag förbi en gång, sa Emelie 

och knäppte med fingrarna. Hon satt i en liten knubbig husvagn 

och vrålglodde. 

– Ja, men nu är hon död. Hon ramlade ner i en bergsspricka, 

konstaterade Kina. Kanske ett lämpligt sätt att dö på. Som en 

ättestupa. Och när vi nu ändå är inne på det morbida – hur 

var Leos begravning? 

– Ganska pompös, svarade Sanne. Som Leo själv. 

En vackert mönstrad tjock tröja avvek från mängden. I 

den fanns en kille med mörk rak pagefrisyr. Blicken spanade 

som en radarscanner och han stod alldeles stilla med ryggen 

sträckt medan hans uppmärksamhet dröjde en kort stund vid 

Emelie för att sedan helt fångas av Sanne. Därpå vände han 

om och gick mot baren. 

– Värst vad han glodde på dig, sa Emelie. Sanne ryckte på 

axlarna och hade redan glömt killen när Katta och Kina brakade 

ner med nya öl. 

– Skål för tusan! hojtade Katta. Låt ölen tysta mun! 

Då kom den mörke killen fram till bordet. Han pekade på 

den tomma stolen snett framför Sanne. 

– Är den här platsen ledig? undrade han. Hans dialekt hade 

inslag av norrländska. Sanne nickade och gjorde en tillåtande 

gest. Stolen är ledig, tänkte hon, men inte min uppmärksamhet. 

För att du är så söt, sa hon retfullt. Han sänkte huvudet 

en aning, log och tittade upp mot henne. Blev han generad? 

Hon började kika mer ingående på honom, började uppfatta 

något familjärt. Han hade en liten välformad näsa med ring i, 

vacker, ganska omfångsrik mun. Välansat kort skägg. Mörkt 

brösthår som tittade upp ur tröjans halsglipa. Inte förrän 

nu noterade Sanne att han var snygg. Han satt där med sitt 

blyga uttryck, en mimik som oförklarligt grep tag i Sanne. 

Det stigande sorlet vittnade om att kvällen höll på att gå in i 

sin and ra andning. 

324

– Hur gammal är du? undrade hon medan hon hämningslöst 

kalkylerade över huruvida han var något att ha och i så 

fall i vilka avseenden. 

– Tjugofyra, svarade han. 

En pojkspoling, tänkte Sanne besviket. 

– Vad heter du? frågade killen. 

– Sanne. 

– Det låter danskt. 

– Ja, pappa är dansk. 

– Jag har aldrig träffat min pappa. 

– Oj. Vad trist. 

– Ja. Jag håller på att försöka spåra honom. 

– Det kan jag förstå. Har du haft någon framgång? 

– Nej, inte direkt. Inte hittills. Min halvsyster hjälper mig. 

Vi har samma mamma. Men hon är död. Jag träffade Luma, 

min storasyster, för förs ta gången nyss när jag var uppe hos 

min gudmor... 

Först blev Sannes hjärna klistrig, sedan gick trådarna isär. 

– Lo! skrek hon till. Är det du som är avporträtterad på 

väggen hos... 

– Erina! utbrast Lo med ett inåtvänt leende. Känner du 

Erina? 

– Hon är min helbrägdagörare, sa Sanne upprymt. 

– Men då känner du kanske Luma också, frågade Lo med 

viss iver. Hon bodde hos Erina hela hösten. 

– Ja, eller jag träffade henne uppe hos Erina. Men hon verkade 

så borta. 

– Ja. Hon har haft det svårt. Men jag vet inte vad som 

hänt. 

– Har du träffat Rafel, hennes kille? 

– Nej. Han är försvunnen. 

De hade tydligen som specialitet att försvinna, tänkte Sanne 

när hon fick syn på Calle tillsammans med någon billig extraprisvara 

ur den kvinnliga halvkändisfaunan. Sanne ville inte 

att Calle skulle se henne så hon slängde sig om halsen på Lo. 

Då anmälde sig en välbekant känsla. Den satt mellan benen. 

325

Sanne låg med en man bredvid sig. Bara i natt skulle hon 

njuta av att ha en man i sin säng. Bara i natt. Han kom över 

henne. Men så fort det hade skett blev han förändrad. Han 

började röra sig ryckigt, maniskt och hans ansikte skrynklades. 

Hårt hårt pressade han mot Sanne så hon inte kunde röra 

sig, knappt andas. Han gnuggade sig mot henne med högsta 

växeln i, jucken snabba som en symaskin. När sängen dröp 

av fukt och det ännu inte gått för honom knuffade Sanne med 

en mild rörelse bort honom. Hon var tvungen att fråga. 

– Varför får du inte utlösning? Är det för att du druckit? 

– Nej, svarade han badande i svett. Jag äter medicin. Det 

är därför. 

– Vadå för medicin? 

– Mot saker här uppe. Han pekade mot tinningen. 

Sådärja, tänkte Sanne. Jag har fått hem ett dårhushjon. 

Typiskt. 

– Vilka saker? 

– Tvångstankar. 

– Vadå för tvångstankar? 

Han såg på henne med sin allvarliga blick. Ögonen som 

hon först trott var bruna gick i mörkaste blått. 

– Jag vet att det bara är nonsens men jag inbillar mig att 

jag fått en plastbit inopererad i kroppen och jag får för mig 

att den vandrar runt i mig som en parasit. Och när jag börjat 

tänka på det kan jag inte sluta. Att jag svettas så här beror 

också på medicinen, urskuldade han sig. De somnade. 

Frampå morgonkvisten gjorde de ett försök till men det 

var ungefär likadant. Symaskinen på maxfart, svetten som 

plaskade och hans förvridna ansiktsuttryck. Om hon bara 

fick honom att känna sig trygg med henne, tänkte Sanne. Då 

skulle det säkert bli bättre. 

326

KRISTIN: (NÄSTAN) SOM VANLIGT 

DET SKULLE BLI EN KONSTIG jul utan Leo som tomte. Annars 

började allt bli som vanligt igen. ”Som vanligt” betydde tiden 

före det bestialiska överfallet i redskapsboden. Kristin hade 

storstädat i tre dagar. När polisen meddelat att Leos kropp 

påträffats i slussen mot Hammarby sjö skingrades dimmorna 

som omslutit henne. Det hade funnits en barriär mellan henne 

och verkligheten. Leos bortgång fick barriären att rasa och i 

ett kvardröjande blixtsken såg hon den kaotiska oreda hon 

resignerat hade vaggat runt i. Huset var som ett skepp utan 

besättning på ett stormande hav. 

Nu stod degen på jäsning, groddarna på tillväxt, bönorna 

låg i blöt, müsliblandningen dextrinerades på svag värme i 

ugnen och vetegräset spirade ljusgrönt. Den gamla surdegen 

var död, sommarens skörd var klen, någon honung hade det 

inte blivit och ingen svampplockning på Ljusterö. Men det 

var väl livets biorytmer, yin och yang. 

Barnen var dämpade i sin sorg, åtminstone de större. Kristin 

tröstade dem och gladdes åt den vackra begravningen och åt 

att Leos minne var inbäddat i ljus, inte det mörka och diaboliska 

som tagit honom med sig. Men Kristin sörjde inte. Hon 

såg sig som den skeppsbrutna som äntligen hittat livflotten. 

Hon hade rott sig i land med sina barn. 

Kvinnorörelsen hade klankat ner på hemmafruarna i flera 

decennier. Vad hade en stackars hemmafru om mannen försvann 

ur deras liv? argumenterade de. Svaret var: hon hade 

sin familj. En hemmafru hade byggt upp en egen tillvaro, i 

och för sig med hjälp av mannens pengar, men det var en tillvaro 

med substans. Hon var en moder, med allt det inflytande 

som det oinskränkta moderskapet innebar. Kristin hade inte 

villat bort sig i kärleksfloskler, aldrig sett ett parförhållande 

som en religion. Hon hade sett det som en praktisk och funk- 

327

tionell inrättning, ett växthus för avkomman, där inga passionerade 

orkanvindar ven, utan där en trygg gemenskap grodde 

tillsammans med vissheten att familjen var en hamn där man 

tankade bränsle. Det kunde kallas kärlek, men det var inte 

den sortens smärtsamma slitande rädsla att bli övergiven som 

de flesta moderna förhållanden präglades av och som ofta bar 

fröet till separationen eftersom förväntningarna var felaktiga 

och för högt uppskruvade. Förhållanden som byggde på två 

människors oskiljaktighet var fel, det var en folie à deux, ett 

missförstånd. Kristin hade vant sig vid ett liv utan Leo redan 

innan hon blev änka. Hon hade rått inom hemmets väggar 

och han hade inte haft några invändningar. Deras samvaro 

havererade när Leo börjat ifrågasätta hennes revir, hennes 

kropp, hennes livsåskådning. 

Under den hemska tiden hade hon emellertid kommit Natan 

närmare. Nu förstod hon hans fascination för cyberspace och 

äntligen kunde de tala om det. Kristin hade till och med lärt 

sig att surfa på Nätet. Inget ont utan något gott. I slutfasen 

av Kristins förvirringstillstånd, när hon förlorade sig i allt 

som kunde ge henne en paus från den vanvettiga verkligheten, 

hade han visat henne fraktalerna i sitt sista försök att få 

henne intresserad av den digitala revolutionen och där slog 

han huvudet på spiken. Kristin satt visserligen inte längre 

kvar i sin inbillade rymdkapsel och färdades in i fraktalernas 

hisnande och underbart logiska oändlighet, men hon hade 

faktiskt kommit närmare Gud, hur tokigt det än kunde låta. 

Nu brukade hon gå in på Internet och hitta veganrecept och 

miljögrupper och odlingsknep från hela världen och hon föredrog 

de kontakter som fanns där framför de gamla vännerna 

i Järna som hon knappt längre hade något samröre med. De 

hade väl blivit skrämda av Leos upphaussning i medierna. 

De var ju rädda för allt som rörde sig. Kristin höll delvis med 

Natan när de hade sina diskussioner om natur kontra civilisation. 

Tekniken var ofta människans räddning även om den 

också kunde bli hennes baneman. 

Noppe satt duktigt på pottan. Han verkade lättad över att 

328

få ta ett nytt steg i sin utveckling och han pöste av stolthet 

varje gång han reste sig och såg den glänsande skapelse han 

åstadkommit. Kristin lät bajskorven ligga kvar en stund så att 

inte Noppe skulle få intrycket att det han gjort var skamligt. 

Människor kunde fälla de elakaste yttranden, bruka våld 

mot varandra, bedra och ljuga men det som framkallade 

genuina skamkänslor var att bli avslöjad med kroppsliga 

utsöndringar. Kroppskulturen som blivit ännu mer dominerande 

nu än någonsin var inte alls ett hyllande av kroppen; 

den var ett förnekande av den. Allt gick ut på att tukta kroppen, 

förtrycka den. Men vår ursprungskänsla satt i kroppen 

och ett bra sätt att domptera mänskligheten var ju att indoktrinera 

den med att våra kroppar inte dög som de var, tänkte 

Kristin och la händerna på sin stora mage. Barnet därinne gav 

henne genast en hälsning med ett knä eller en armbåge som 

fick en trubbig spets att skjuta ut ovanför naveln. Hon var 

fortfarande stor för tiden. Kanske var det Leos barn ändå. 

Revisorn ringde. 

– Allt ska börja rulla från och med nu, sa han. Det lär inte 

gå någon ekonomisk nöd på dig och barnen. Leos försäkringar 

ger en generös mängd basbelopp och han har värdepapper 

för dryga sex komma fem miljoner. Han har faktiskt haft tur 

för många av hans aktier har stigit väsentligt i värde och jag 

föreslår att du säljer din och dina barns andel. Leo hade också 

ett sparkapital på uppemot fyra miljoner. Och så två fastigheter 

i Gamla stan. Plus sommarstället. 

– Va? utbrast Kristin. Har han spekulerat i fastigheter? 

– Men Kristin lilla, sa revisorn grötmyndigt och lät precis 

som Leo. Under åttiotalet gjorde alla det och Leo var lyckosam 

för han lät bli att inteckna dem långt ovan molnen och 

det var faktiskt på min inrådan. I hans bankfack finns dessutom 

smycken från hans mamma vars begravning jag antar 

att du bevistade nyligen. Jag har inte fått smyckenas värde 

fastställt men det tycks vara riktigt fina juveler, bland annat 

en diamantcollier som tydligen har tillhört en ungersk prinsessa. 

Sedan har vi Leos rörelse. Den avvecklas ju nu och där 

329

finns en hel del att hämta. Hans bolag fakturerade TV4 drygt 

sextiåtta lax per program och där ligger också patientarvoden 

och royalties och lite annat skrammel. Kontoret går nog att 

sälja för en slant i överlåtelse nu när city blivit så åtråvärt 

igen. 

– Jag är med andra ord en rik kvinna? sa Kristin och kände 

hur det porlade i henne. Pengar var trots allt viktiga. 

– Ja, det är du. Du ska förstås dela med Leos andra bröstarvingar 

och det har tillkommit en son här. Han var ju påfallande 

fertil, skrockade revisorn. 

Först blev Kristin kall men så mindes hon Leos arkiv som 

hon i höstas snokat i och som gjort Leo så furiös att han 

misshandlat henne. Bilden på babyn kom för henne. Men Leo 

hade ju sagt under ett gräl att han var död. 

– Den okände sonen heter Lo Roos men har ingen fast 

vistelseadress, står det i Leos brev som fick öppnas först efter 

hans död. Det finns ett förseglat kuvert till den här Lo också. 

Det känns som om det innehåller ett runt föremål, en ring. 

Det måste vara ringen som Kristin hittat i Leos arkiv med 

bilderna och brevet från Louise, mamman, tänkte hon. I så 

fall hade Leo gjort i ordning brevet till den där Lo ganska 

nyligen. Hade han planerat sitt självmord? Ett blått vemod 

svepte sig om henne. Stackars Leo. Han som var så fäst vid sin 

karriär och så gled den honom så hastigt ur händerna, som en 

hal tvål i duschen. Vemodet blev varmt. Kanske var det så att 

han av hänsyn till sina efterlevande gjort slut på sig. Och han 

var i alla fall rättskaffens; alla skulle få sin beskärda del av 

hans livsvärv, även hans utomäktenskaplige och okände son. 

Varför hade de aldrig träffats? Leo var noga med att hålla 

kontakten med barn från tidigare förhållanden även om det 

under hösten varit lite glest när han haft så mycket att göra. 

– Jag föreslår att du sätter ut en annons i de större tidningarna 

efter den unge mannen så det hela blir överstökat, sa revisorn. 

Om dödsboet vill betala, la han till. Men den summan 

lär väl inte avskräcka med tanke på vilka rikedomar vår gode 

Leo har lämnat efter sig. Om du vill, Kristin, så förvaltar jag 

330

gärna ditt kapital. Jag har varit Leos ekonomiske rådgivare i 

arton år och det ser du resultatet av nu. Det är ju osmart att 

inte placera pengarna. 

– Jo, det kanske är en idé, sa Kristin utan större entusiasm. 

Hon hade svårt för revisorstyper, ja ekonomer överhuvudtaget. 

Men de verkade ju vara bra att ha. Jag har länge funderat 

på att köpa mig en dator, sa hon sedan. Men det kanske 

finns någon på Leos kontor? Han hade nycklarna på sig när 

han... 

– Två till och med. Ja, datorer alltså. Jag har nyckel till 

kontoret. Egentligen har du ju ingen rätt att ta något därifrån 

nu, men jag ser mellan fingrarna, sa han förbindligt. Datorer 

har så kort avskrivningstid nu att de inte kommer att märkas 

i redovisningen. Vill du att vi ska möta upp på kontoret i 

eftermiddag? 

– Ja, det vore bra, svarade Kristin. Vid fyrasnåret. 

– Jag är där och öppnar för dig, vi ses där! avslutade revisorn. 

Nu skulle Natan bli glad, när Kristin fick en egen dator. 

Hon förberedde mellanmålet. Skolbarnen skulle snart droppa 

in. Och så adventsljusstaken. Lågan vacklade till på det enda 

tända ljuset, sedan tog den fart, sträckte sig med en jätteflamma 

upp mot taket och mitt i elden brann ett djurhuvud, 

ett... lokattshuvud. Kristin tog förskräckt ett steg tillbaka 

innan hon fann sig och hällde upp vatten i en tillbringare för 

att släcka elden som oförklarligt steg upp ur staken. Noppe 

stod på golvet med runda ögon och pekade. 

– Tollet! skrek han upphetsat. När Kristin skulle till att 

hälla vattnet över den vansinniga lågan krympte den i ett huj 

och svajade stillsamt. Inte ett spår syntes av den vilda elden. 

Jag är nog mer uppskakad av Leos död än jag trott, tänkte 

Kristin. Hon hade slutat med tabletterna också. Sådant kunde 

ge egendomliga sensationer, det hade hon läst om. De var beroendeframkallande 

och det här var antagligen ett symptom 

på abstinens. Hon dröjde en stund mitt på golvet. Såg hur 

en tunn kopia av henne öppnade burken och skakade fram 

331

två tabletter varje morgon, varje lunch och varje kväll. Hur 

medicinen la sitt ludd runt henne, höll upp världen som en 

serie stillbilder, långt borta. Usch, hur hade hon kunnat, med 

barnet i magen och allt. Den där sanningsdrogen förresten, 

som det hade talats om – kunde det verkligen stämma? Nej, 

nu var det slut med pillerknarket! Kristin gick målmedvetet 

igenom medicinskåpet och sopade ner alla rör och pillerburkar 

i en skräppåse utan att vilja se på dem. De äcklade henne. 

Hon visste att man borde lämna in oanvända läkemedel till 

Apoteket men gjorde ett undantag. Hon ville bli av med dem 

bums och nu var det gjort. 

Snön började falla igen – bara den fick ligga kvar över jul! 

Hon skulle ordna en riktigt stämningsfull julafton åt barnen 

som tröst för att deras pappa var död och för att bilda en 

kontrast till den hemska höst de haft, stackarna. 

– Mamma ska in till stan en liten stund och hämta lite saker 

från pappas kontor, förklarade hon för barnen. Du ser till 

dem så länge, sa hon till Natan. 

– Ååååh, stönade han. 

– Du tycker nog det är mödan värt när du vet vad jag kommer 

hem med, sa Kristin. Jag ska ta hem en dator så att du 

får ha din för dig själv. 

– Yes! utbrast Natan och blev genast ivrig. Tar du 

Powerbooken eller den stora Macen? 

– Jag vet inte, sa Kristin. Jag lägger kanske rabarber på 

bägge! 

– Så grymt! tjoade Natan. Det är inbyggt modem i 

Powermacen, vet du det mamma? 

Natan följde efter Kristin upp i sovrummet där hon tog på 

sin sorgedräkt med svarta strumpbyxor under. Han babblade 

oavbrutet på om olika datormodeller och diverse finesser och 

vad de kostade och Kristin slog dövörat till som alltid när 

Natan kom loss med sitt prylsnack. Det där var sannerligen 

en gemensam nämnare för hankönet. Även Rafel som var 

en sådan anti-materialist var pedantiskt noga med sina egna 

verktyg, pryttlar och skrangliga fordon om det så bara var 

332

en rostig herrcykel. Leos säng borde hon kanske flytta ut nu. 

Porträttet av honom – skulle det få vara kvar på nattygsbordet? 

Hon kände sig rådvill. Borde hon kanske sörja mer än 

hon gjorde? 

Hon gick ner i hallen med Natan efter sig, ihärdigt rabblande 

tekniska beteckningar och moduler och funktioner. 

– Tyst nu min älskade pratkvarn, sa Kristin och ropade 

hejdå till barnen innan hon gick mot bilen. Hon såg en mörk 

ung man komma ut från Sannes. Han hade kort välansat 

skägg som hade varit populärt bland yngre så länge nu. Han 

såg faktiskt riktigt bra ut. Sannes förre älskare, den där journalisten, 

var ju ingen ögonfägnad direkt. Den unge mannen 

nickade med smått förlägen min mot henne. Där fanns något 

välbekant i hans blick men Kristin visste inte riktigt vad. 

Det var längesedan hon suttit bakom en ratt men det gick 

ju riktigt smidigt att köra. Hon trivdes med det till och med. 

Problemen kom först när hon skulle parkera. Det var city, det 

var fredag och det var julrusch. Hon körde ner i Hötorgets 

parkeringshus och hittade efter mycket om och men en lucka. 

Lyckades sedan knappt hitta utgången till hissen. Det var en 

pärs och hon bävade för att ta sig ut med bilen igen. 

Revisorn stod och väntade på henne i sin klanderfria klädsel. 

Det syntes att han frös. Klockan var tio över fyra. Han 

tog i hand och de åkte upp alla våningarna. Kristin hade bara 

varit här en gång under de två år Leo hyrt de nya lokalerna. 

Hon ogillade city. Men när revisorn öppnade såg hon 

med andra ögon på Leos val av lokal. Stockholms alla ljus 

blinkade mot henne och så här högt uppe var man i en annan 

dimension, hade inget med gatunivåns stress att göra. 

Visst hade hon förstått att Leo inte fanns längre men när hon 

klev in på hans egna domäner tillsammans med hans revisor 

blev det ännu mer en realitet. Det här var hans. Hans jobb, 

hans stora värld. Tänk, lika mycket tid som hon spenderat i 

Pamplona med barn och hushåll hade han tillbringat här med 

patienter och pappersarbete. Leos vardag. Som plötsligt bara 

upphört. På skrivbordet stod en halvfull whiskyflaska – han 

333

gick nog ofta hit och huttade. Kristin sneglade mot divanen 

där allt oanständigt han blivit beskylld för skulle ha skett. 

Vad var det där för en tavla? Kristin gick närmare och tog en 

titt på den blåtonade bilden som föreställde en liten flicka i en 

säng. En röd fläck var utspridd under midjan på hennes särk. 

Vid sängkanten satt en mansperson och i bakgrunden stod 

en diffus kvinnogestalt. Det var verkligen en platt incestbild, 

tänkte Kristin och undslapp sig en liten fnysning. Skulle en 

sådan pervers bild få patienterna att associera runt en eventuell 

incestupplevelse? Det verkade inte troligt. Varför hade 

Leo satt upp bilden? Kristin tyckte den var pinsam. Revisorn 

harklade sig för att få Kristins uppmärksamhet. 

– Eftersom jag råkade veta, sa han, att Leo förde journalanteckningar 

och liknande på den lilla Powerbooken, så tog jag 

mig friheten att omedelbart efter dödsbudet åka hit och radera 

det som fanns på hårddisken, ja förutom programvaran 

förstås. Med avseende på senaste tidens händelseutveckling 

kanske det skulle vara frestande för mindre laglydiga element 

att lägga vantarna på information rörande de patienter Leo 

haft och kanske även på en del privata handlingar han hade 

på sin hårddisk. Men jag gjorde naturligtvis en back up som 

finns i den här diskettboxen. Den kan du väl vara försiktig 

med. 

Kristin hummade medan han räckte henne diskettlådan 

med tillhörande nyckel. 

– Så löjligt att ha nyckel på en så liten förvaringsbox, skrattade 

Kristin men revisorn såg allvarlig ut. Han kanske tyckte 

det var opassande att Kristin skrattade så snart efter att hon 

blivit änka. Det var dock inte därför han fått sitt betänksamma 

uttryck. 

– Jag tror att det har varit någon här, sa han. Din äldste son 

har möjligtvis ingen nyckel hit? 

– Nej, sa Kristin. Men jag vet inte om Leo gett en nyckel till 

någon han kände. 

– Det håller jag för föga troligt. Jo, du förstår, jag hade 

glömt kvar ett par handskar här och jag vet att jag la dem 

334

precis bredvid whiskyflaskan ovanpå pärmarna med Leos 

klipparkiv och brevväxling. Mitt minne är i det närmaste 

fotografiskt, men nu finns varken handskarna eller pärmarna 

kvar. Jag glömde dem dessvärre i all hast – det var så mycket 

som behövde ordnas upp. Nå, det var inga sekretessbelagda 

handlingar åtminstone. Men tanken att någon kan smyga 

omkring här känns inte angenäm så jag föreslår att vi ringer 

en låssmed och ser till att få låset utbytt ögonaböj. 

– Jag måste hem till barnen, sa Kristin. Skulle hon vara ärlig 

så struntade hon nästan i om någon fann nöje i att snoka 

på Leos arbetsplats. Det enda som var konfidentiellt hade 

hon ju med sig på disketterna. 

– Jag får nog se till att ordna det omgående, sa revisorn 

stramt. Jag känner fortfarande ett visst ansvar för Leos verksamhet 

även om den inte längre pågår. Men först ska jag 

hjälpa dig ner med datorutrustningen. Åker du taxi? 

– Nej, jag har bil men den står parkerad i Hötorgsgaraget. 

– Då kanske det är bäst att du kör hit bilen så kommer jag 

ner med hårdvaran. Du har väl mobiltelefon? 

– Nej, sa Kristin och insåg i samma stund att hon genast 

borde skaffa en sådan. 

– Men då kan du ju ta Leos. 

– Så bra, sa Kristin. 

– Jag tror jag minns hans pinkod, sa revisorn och började 

knappa på en minimal röd sak. Han brukade ge mig sina 

olika koder eftersom han glömde dem så lätt. Jag hade till 

och med hans bankomatkod, myste revisorn. Jo, det gick vägen. 

Du slår både riktnummer och det vanliga numret och så 

trycker du på den gröna knappen. 

Kristin stoppade diskettboxen i väskan, tog hissen ner och 

gick genom snömodden mot parkeringshuset. Det tog ett tag 

innan hon lokaliserat bilen. Underjordiska garage var ingen 

trevlig miljö. Hon förstod varför så många deckarscener 

spelades in på sådana platser. Ödsliga och ekande men med 

en massa gömställen. Hon vred om nyckeln och backade 

ut men råkade svänga åt fel håll så hon kom ner en våning 

335

till. Hon vände den stora bilen på den trånga ytan och blev 

alldeles andfådd, magen var som en kamin på henne. Men 

när hon kört runt så hon nästan blev yr upptäckte hon att 

hon fortfarande snurrade runt på samma våningsplan. Det 

här var ju en labyrint och hon hade fastnat i en rundgång! 

Alla bilar var tomma, inte en kotte syntes till som hon kunde 

fråga. Men vad var det där? Hon hann inte reagera förrän 

hon kört förbi. Bilden hon hade kvar i minnet föreställde en 

tomte. Det kunde väl inte vara möjligt, tomtarna huserade på 

NK, inte nere bland de spiralformade vägbanorna i ett underjordiskt 

parkeringshus. Men jo – där var tomten igen. Han 

höjde en hand till hälsning och hon tryckte hårdare på gasen. 

Det här kändes inte rätt. Paniken hamrade henne i nacken 

och hon kom inte härifrån. Var det någon som spelade henne 

ett spratt? Där dök tomten upp på nytt, mekaniskt höjande 

armen upp och ner, runt, runt, runt och när hon kommit 

ur kurvan stod han där, rätt framför kylaren och slet av sig 

masken. Ögonen var svarta och likstela och Kristin trampade 

gasen i botten. Då hittade hon äntligen rampen till utgången. 

Hennes hjärta bultade så hon nästan fick kräkreflexer och 

när bommen dök upp var det nätt och jämnt att hon undvek 

att forcera den. Hon grävde febrilt efter biljetten. Hon ville 

ut, ut från den galna underjorden innan hon sögs tillbaka dit 

ner och hon tvingade sig själv att andas lugnt, och metodiskt 

leta i handväskans sidofack tills hon kände kortet och kunde 

komma ut i det fria. Snöflingorna vispade mot bilföns tret och 

hon slog på vindrutetorkaren. När hon till slut trasslat sig 

fram till Kungsgatan tog hon upp den lilla mobilnallen och 

ringde Leos kontor. Revisorn kom strax ner med utrustningen 

och lastade in där bak. 

– Tänk på disketterna. Det materialet tycker jag du låser in, 

sa han förmyndaraktigt. Vi hörs av i nästa vecka. Låssmed är 

på väg. Ha en trevlig helg! 

Barnen forsade mot henne när hon kom innanför dörren. 

– Vad blir det för mat? frågade de i mun på varandra. 

– Det blir ”Ååååh, vad äckligt”, skojade Kristin. Hon var 

336

glad över att vara hemma och över att Pamplona nu åter var 

ett hem. 

– Nä, men säg! stojade ungarna. 

– Det blir böngryta med tofusallad och cous-cous. 

– Ååååh, vad äckligt! skrek alla barnen i kör. 

Det var som det skulle vara. Natan gick ut i bilen och hämtade 

med blossande kinder de bägge datorerna. Det här var 

som julafton för honom. Kristin tänkte inte på tomtescenen 

längre. Hon var trött och insåg att det hon sett var inget annat 

än hennes egna skuldkänslor, förpackade som syner. Hon 

kände skuld som alla andra när en närstående dött. 

– Noppe har bajsat på golvet! utropade Pillan uppspelt. 

Noppe bekräftade den stora nyheten med att nicka instämmande 

och visade villigt vägen till anrättningen som låg som 

en brun kringla på vardagsrumsgolvet. 

– Men där ska den väl inte vara, sa Kristin och såg på 

Noppe medan hon ruskade på huvudet. Noppe ruskade också 

på huvudet och gick före till badrummet där han pekade 

på pottan vars botten var gul av kiss. Vad duktigt! berömde 

Kristin. Du har ju kissat i pottan. Han tyckte väl att det fick 

räcka med en kroppsutsöndring där, tänkte Kristin och tvättade 

av Noppe i badkaret, varpå hon gick och torkade upp 

bajset. Torka bajs, lyfta barn, laga mat, baka bröd, plocka 

leksaker – hon hade återvänt till livet. 

Efter maten pysslade Natan med att installera den stora datorn 

med inbyggt modem i gästrummet som Kristin nu tänkte 

ockupera som sitt hobbyrum. Hon läste saga, sjöng och skojade 

och gosade med småknattarna och kände när hon reste 

sig att hon var alldeles slut. Ikväll tänkte hon lägga sig tidigt. 

Då hörde hon att någon kommit på besök. Åh hjälp, inte nu, 

tänkte hon och gick ner. Det var från polisen. 

– Ursäkta men det tycks ha hänt något tråkigt, sa den gråslitne 

tjänstemannen. Kristins hjärta stannade i bröstet och 

svällde tills hon insåg att inget tråkigt kunde ha hänt henne 

när hon hade alla barnen hos sig. Natan slöt upp bredvid 

henne. 

337

– Er förre man, Rafel Icksell, tycks ha förolyckats. Ni har 

ju en son med honom så ni bör få reda på det. 

– Har ni funnit kroppen? frågade Natan rationellt som en 

mordutredare. 

– Nej, faktiskt inte, inte ännu. Men allt tyder på att han 

råkat ut för en olycka och förmodligen drunknat. Hans båt 

hittades i eftermiddags, ilanddriven, och en rock med hans 

ID-handlingar har också påträffats i en vik ett stycke därifrån. 

– Hur visste ni att det var hans båt? undrade Natan. 

– Där fanns tillhörigheter med hans namn i, svarade polisen 

saktmodigt. Ja, jag beklagar, sa han. Är det något så kan ni 

höra av er. Vi kontaktar er givetvis när vi hittat kroppen. 

Kristin kramade om Natan hårt. Min grabb, ömmade hon. 

Din ende far. Känns det svårt? 

– Nej, mamma. Jag tror nämligen inte att han är död. 

Kristin tänkte att han behövde tid på sig att smälta det. 

De fick prata mer i morgon för nu måste hon få sin nattvila. 

Hon var fullständigt utpumpad. Så hade hon alltså ingen av 

sina män kvar i livet. Bägge hade drunknat, och med bara två 

veckors mellanrum. Alla hennes barn var nu faderlösa. 

Hon hade en gruvlig dröm. En lokatt kom springande mot 

henne och stannade tvärt vid hennes fötter. Då såg hon att 

djuret bar Leos huvud. Fast han hade de karakteristiska lodjursöronen 

med vita tofsar. Han grinade mot henne, plågat. 

Så öppnade han gapet och spottade ur sig disketter, en efter 

en. 

– Läs mig! väste han. Läs mig, Kristin. 

Hon vaknade med skenande puls. Barnet tryckte hårt mot 

hennes lungor och hon hade halsbränna. Hon skulle just till 

att ta en Rennie från lådan i nattygsbordet när hon såg Leos 

porträtt stå där. Porträttet var självlysande. Hon vände hastigt 

på det. Inte ens efter sin död kunde han sluta tränga sig 

på! 

338

LUMA: PAPPAN 

TONGAÖARNA. DE HADE SMITT allvarliga planer på att ta sig till 

Tongaöarna. Slå sig ner där för gott. Men nu var Rafel borta. 

Död, enligt snuten. Rafels kläder och båt hade hittats. Men 

inte hans kropp. Båten hade blivit klar till sist. Rafel hade ju 

alltid haft ett fordonsprojekt på lut. Var det inte en cirkusvagn 

så var det en hästvagn eller cykelvagn eller flakmoppe 

eller skåpbil. Eller båt. Luma längtade till Tongaöarna. Här 

fanns så många minnen och det fadda vinterljuset föll snett 

över dem. Gav minnena ett anslag av kall död. Döden ville 

Luma inte brottas med. På Tongaöarna var solen varm, livfull 

och generös. Och nu hade hon gjort det. Hämtat äpplen 

så hon kunde få kärnor att plantera. Ett litet skott hade hon 

också tagit med sig från Erina. Hon vattnade krukorna omsorgsfullt 

varje dag. Det gav henne mod att vänta en dag till. 

På Tongaöarna skulle det bli ett nytt träd... 

Lo hade förändrats. Det var sen den där Leo objuden hade 

kommit på visit. ”Jaså du är här nu, ja det förvånar mig 

näppeligen” hade Leo sagt med missnöjt tonfall. Lo hade 

krupit ihop längst in i vagnen. Sist en oinviterad besökare 

hade kommit, en stor svullen kille i duffel, hade Lo varit 

betydligt kaxigare. ”Var är Felix, då?” hade Leo frågat sen 

och Luma kände hur den där mannen kröp innanför huden 

på henne. Hon hade inte svarat. ”Går du på kontroller med 

de där små?” förhörde han sig. Som om det angick honom. 

Rafel skulle jagat bort Leo om han varit där. ”Vems är den 

lilla babyn?” fortsatte han sin närgångna utfrågning. Luma 

svarade inte då heller. Här uppe bland regnbågarna talade 

man inte med utbölingar. När Leo gått hade Luma frågat Lo 

hur i all världen de kunde känna var ann. Men Lo hade skakat 

bedrövat på huvudet. Och Erinas motto gällde: man frågade 

bara en gång. 

339

Efter besöket hade Lo legat och tittat upp i taket, knappt 

ätit och knappt sovit. Luma undrade hur nån som växt upp 

med den kloka Erina kunde uppvisa så starka tecken på psykiska 

problem. Men hon sa inget. Hon hade varit tvungen 

att bege sig till soss för att få pengar. Socialtanten hade ställt 

konstiga frågor. Propsat på att få komma och se hur barnen 

hade det. Det var säkert Leo som sladdrat. Han var ju kändisläkare 

och missbrukade sin position. Det hade Rafel muttrat 

över. Luma hade fått släppa dit sociala. De hade inget att 

invända. Det rådde bostadsbrist. Ville de att Luma skulle bo 

nån annanstans med barnen fick de väl se till att ordna en 

lägenhet då. 

Sen gick den där Leo i plurret efter sin sexskandal som 

Luma hörde berättas om av de två grannarna Katta och 

Kina. 

Utan framgång hade Lo och Luma försökt spåra Los pappa. 

”Fader okänd” stod det i protokollen. Luma hade gått upp på 

vinden hemma i pappans villa och rotat igenom kistan med 

mammans tillhörigheter. Men där fanns inga brev vare sig till 

eller från Los pappa. Däremot fanns det två brev från Rafel. 

De var avstämplade 1983. Från hans rocksångarperiod. Vad 

var Lumas mamma för en kvinna? Som utövat en sån magnetisk 

lockelse på yngre män? Det hade Luma tänkt och känt 

en kall vätska blanda sig med hennes blod. Hon förmodade 

att det var svartsjuka men var inte riktigt säker. Det var så 

många känslor hon inte längre kunde identifiera. Men breven 

innehöll inga kärleksförklaringar. Och Lumas mamma hade 

ju varit och hälsat på hos Rafel och Luma. Utan att det syntes 

att hon och Rafel känt varann. Innan. Fast hade Rafel nånsin 

gett Luma passionerade kärleksbetygelser? Nej, inte vad hon 

mindes. Men när de hade sex... Ingen kunde älska som Rafel. 

Hon hade läst breven som innehöll beskrivningar av Rafels 

framtidsvision. Ett liv i frihet, ett liv på hjul i ständig rörelse. 

Turnélivet hade fått honom på de tankarna. Han menade 

att tidsaxeln expanderade när man förflyttade sig och bytte 

miljö. Livet förlängdes eftersom tid var en subjektiv upple- 

340

velse. Och så berättade han om sina LSD-erfarenheter som 

också fick tid och rum att förlora greppet om själen. Luma 

hade hört honom säga ungefär samma sak till henne. Han 

hade hatat byråkraterna med sina register och protokoll för 

de var bara ute efter att sätta folkets själar i tvångströjor. De 

var rädda för den fria tiden. Så sa han. Men sen hade Luma 

märkt att de tankegångarna var en mani hos Rafel. Inget fick 

tvinga honom. Inte ens privata löften. Han började studera 

magi för att frigöra själen. Där tröttnade Luma. Hon ville 

spela teater, och då fick man se till att passa tider. Men hon 

ville också leva med Rafel. Åka till världens ände med honom. 

Till Tongaöarna. 

Lumas pappa var som en mussla. Han hade tigit i snart tjugofem 

år och tänkte minsann inte lätta på förlåten nu heller. 

Det måste han ha tänkt när Luma frågade om sin mammas 

unge älskare. Los pappa. Lo hade tappat sugen. De kunde 

titta igenom universitetets lista på inskrivna läkarstuderande 

under åren det gällde. Men han förlorade intresset. Ville han 

verkligen ha reda på sin far? Lo var utfattig så han fick bo i 

vagnen med Luma och barnen. Han fick pengar insatta på sitt 

konto då och då men Luma visste inte från vem. Erina ville 

helst inte ha med kontanter att göra. När Luma inte hade 

en uppgift, som att snoka reda på Los pappa, blev hon låg. 

Rovdjuret började öppna sitt gap. De gula ögonen med sina 

bländande lyktor, det svarta hålet... vad skulle hon välja – in 

i käftarna eller i det genomborrande ljuset? Hon ville resa 

sig och gå men så hörde hon jollret från tvillingarna. Allting 

vändes rätt. Hon hade ett hem. Band. 

En morgon bestämde sig Luma. Hon skulle bort till platsen. 

Lo stannade med Max och Mira. De verkade gilla honom. 

Ju längre Luma traskade på i snöslasket, desto kompaktare 

blev luftmotståndet. Sista sträckan gick hon framåtlutad. 

Hon såg att trädtopparna var kapade eller brutna på samma 

höjd längs en sträcka. Måste nästan ha varit nåt flygande 

föremål som gjort en våldsam entré, tänkte hon och gick de 

341

sista stegen mot gläntan medan vinden virvlade runt henne. 

Som en minicyklon. Ängen öppnade sig och det blev med ens 

vindstilla. Hon kunde nästan se hur landskapet hävde sig i 

lugna andetag. Försiktigt styrde hon mot cirkeln. När hon 

såg tunna rökslöjor ringla sig från mitten stannade hon till. 

Röken lättade. Då såg hon lokatten sitta där och slicka sin 

päls. Hon blev livrädd. Hon mindes för mycket, mindes hur 

djuret förvandlats, hur det slukat henne och hon ville inte 

vara kvar. Ett öronbedövande dån närmade sig och hon började 

springa bort från ängen, halkade i den tunga blötsnön 

och föll omkull. Hon såg en stor grågrön militärhelikopter 

sänka sig ner mot ängen. Hon hade känt det på sig hela tiden. 

Rafel hade valt fel plats. Allt han gjorde blev fel! tänkte hon 

med rivig ilska. När hon skyndsamt gick hemåt, nu i kraftig 

medvind, slog det henne. Att detta var första gången sen tiden 

innan som hon upplevt äkta vrede. 

Lo var inte ensam med Max och Mira i vagnen. Lisens 

baby var där – Luma hade lovat ta honom idag. Lisen hade 

skött Max och Mira tillsammans med sitt eget barn under 

Lumas långa frånvaro. Ammat dem alla tre. Rafel hade varit 

så upptagen, hade hon berättat. Ja, Rafel var så upptagen. 

Tänkte Luma och kände på nytt vreden vidgas i bröstet. Så 

upptagen att han inte såg. Inte såg upp. Inte bromsade, inte 

stannade, inte hörde... Nej! Luma skakade sitt hår och lyfte 

upp ett av barnen. Det knackade på dörren. Luma ville inte 

träffa folk. Stod inte ut med frågor. Lo öppnade. 

– Hej, sa en medelålders man i marinblå vildmarksjacka, 

beige manchesterbyxor och Timberlandkängor. Mörka stålbågade 

glasögon och kosackmössa. Ansiktet var magert. Han 

presenterade sig som Olle. Jag har hjälpt till att arrangera 

Miljöfredsprojektet och lite annat smått och gott här uppe, 

fortsatte han sin presentation. Får jag kliva på? Lo flyttade 

medgörligt på sig – mespropp! Olle bar en tidning under 

armen. Genom Katta och Kina har jag hört att du bor här i 

stammen nu, fortsatte Olle sakligt och såg på Lo. Ja, det enda 

jag vet om dig är ditt namn, la han till när han såg Lumas 

342

ogillande uppsyn. Och det är därför jag är här nu. Det finns 

en annons i bägge tidningarna som efterlyser en Lo Roos. 

Och genom att lägga ihop två och två – du heter ju Roos i 

efternamn enligt Katta, sa han och nickade mot Luma – så 

trodde jag att annonsen kanske skulle intressera dig, Lo? 

– Jaha, svarade Lo med nollställd blick. Vad är det för annons 

då? Olle bläddrade fram den. Lo läste högt: ”Lo Roos! 

Du ombedes ta kontakt med Bo Larzén angående bouppteckning 

så snart som möjligt. Telefonnummer bla bla bla.” Kan 

det vara nån släkting till oss? frågade han Luma. 

– I så fall hade väl Luma också blivit omnämnd, påpekade 

Olle. 

– Det måste vara... din pappa, sa Luma. Ska vi sticka över 

till Katta och Kina? De har ju telefon. 

– Här, erbjöd Olle och räckte fram en liten nalle. Lo slog 

numret. Bad att få tala med Bo Larzén. Presenterade sig. Sen 

blev han tvärtyst. Såg så blek ut att Luma reste sig för att 

hälla upp ett glas vatten. Han höll telefonen en bit ifrån sig så 

Bo Larzéns röst hördes. Hallå? lät det. Är du kvar? Lo mumlade 

ett ja och blev stum på nytt. När han mumlat ännu ett ja, 

tryckte han bort samtalet och gav telefonen åt Olle. 

– Det är Leo Lorenzon, sluddrade han otydligt efter en lång 

tystnad. Han suckade, blundade och lutade sig bakåt. 

– Leo? upprepade Luma. Men han är ju... Då gick det upp 

även för henne. Det var Leo som var Los far. Då har du ju 

träff... Nu såg hon ogint på Olle. Dags för honom att dra nu, 

tyckte hon. Han förstod vinken, reste sig och sa: Hej, hoppas 

det löser sig. Så gick han ut. 

– Då har du ju träffat din far, återtog Luma. När Leo 

Lorenzon var här verkade det som om ni hade setts flera 

gånger. 

Lo bara stönade och tumlade till sängen längst in i vagnen. 

Barnen började skrika och Luma fick annat att tänka på. 

– Nej, nej, nej, gnydde Lo. Varför just han? Varför just 

han? 

343

CALLE: UPP I RÖK 

HELA LEOHÄRVAN HADE tvärt avstannat sen gubben gått och 

dränkt sig. Misstankarna mot Calle som våldtäktsman hade 

lagts ner, Leos tant hade tillbakavisat dem på rot. Extrabladet 

hade kört begravningsvimmel, eller vad nu man skulle kalla 

det, men sen skruvades locket på. Döingen skulle få vila i frid 

sa de. Fast Calle hyste sina tvivel. Det var lite för igenbommat. 

Vad var det egentligen som uteslöt att Leo blivit mördad? 

Enligt snutläckan hade nån icke namngiven figur varit och 

hämtat honom och det var uppenbarligen ett fatalt sällskap 

för sen drattade Leo i sjön. Eller knuffades. Sanningsdrogen 

hade avfärdats som paranoia och Emelie hade inte viftat med 

pillerburken hon fått av Calle. Hon kunde väl inte hitta på ett 

sätt att koppla den till Leo. Kanske hade hon blivit ombedd 

att knipa käft, eller så ville hon bevara grannsämjan eller 

odla sin nya kontemplativa heliga madonna-image eller vad 

i helsike det nu kunde vara. Calle satt och tråcklade ihop de 

traditionella julknäcken; det var trikiner i julskinkan, mögel 

i mandelmassan och glöggrecept och julklappstips över hela 

fronten. Calle rös. Lyckligt nog hade han redan sett till att få 

hela jul- och nyårshelgen på sitt schema. Så han slapp delta 

i det bedrövliga julfirandet där hela familjen dansade kring 

farsans olika stadier i fylla. 

– Oj oj oj. Jonne kom sprättande med sin lustiga gångstil. 

Här är vimlet från den stora Ericssongalan, sa han. De firade 

ju sina megaframgångar med Ariadne. 

– Ariadne? frågade Calle slött. Han iddes inte hålla reda på 

vad Armani eller Porsche eller Warner eller Ericsson för den 

delen firade för några jävla segrar, hur många triljoner eller 

biljarder som flöt genom deras räkenskapsböcker. 

– Raketen i Europas stora rymdprojekt, förtydligade Jonne 

med en lätt touche av försmädlighet på rösten. Ericsson gör 

344

kommunikations komponenter till Ariadne, ser du. Jag var 

själv där. Detta är en stor grej, att vi deltar med så viktig 

knowhow i ett sånt prestigeprojekt. Middagen var oslagbar, 

fem rätter och synnerligen fritt flödande förfriskningar. Jonne 

kuttrade. 

– Men du höll dig till kaloritabellen va, skämtade Calle för 

att vibba in Jonnes fåfänga och som en betingad apa började 

Jonne krafsa sig på kärlekshandtagen. 

– Nä, inte igår, myste han. Då skulle jag ångrat mig resten 

av livet. Det var inte de gamla vanliga kalkonklubborna och 

salamiskivorna och frityrslafset som serverades där, förstår 

du. Men visst borde jag hålla igen, jag vet. Och så julen nu, 

uj uj uj. Ja, hur ska det här sluta? Det var nåt som hände med 

gubbar över trettiofem. De tog sig själva så förbannat seriöst 

– blev de inte pimpinetta fjollor så blev de flåflabbande skrytbufflar. 

Förresten såg jag din gamla flamma, Sanne Sannø, 

där på festen, fortsatte Jonne. 

– Vad hade hon där att göra? sa Calle irriterat. 

– Hon är ju konsult åt en del företag, särskilt de som sysslar 

med kommunikation. Det har blivit hennes varumärke, IT du 

vet. 

– Jag trodde annars att hon mest pysslade med kommunikation 

med andar och mystiska väsen. Tomtar och troll, sa 

Calle nedsättande. Han ville inte att hans ex skulle springa 

om honom. Det gav honom en taskig känsla av att vara kvarlämnad, 

övergiven. 

– Ja ja, viftade Jonne bort. Hur som helst verkade hon 

vara upp över öronen kär i en ny förmåga. Jag har aldrig 

sett honom förut. En vacker ung hingst, och känslan föreföll 

vara ömsesidig – de stod och hånglade på dansgolvet så man 

trodde man hamnat på ett tonårsdisko. Vi kan gå igenom 

vimmelbilderna så kan du se själv. Det var ju därför jag kom 

till dig, du håller visst noga reda på kändisturbulensen. 

– Gör jag? sa Calle och såg oförstående ut. 

– Få se nu, var har vi turturduvorna, där är ju Sanne. Och 

där. Och... Jonne bläddrade frenetiskt bland bilderna och 

345

örjade klia sig på ögonbrynet. Men det var väl som fan! svor 

han halvhögt. 

– Var det så fritt flödande förfriskningar, retades Calle. 

– Nej alltså, detta är oförklarligt. De var som limmade på 

varann hela kvällen och det var i entrén alla plåtades och 

där såg jag själv att de poserade framför kamerorna. Det här 

luktar räv. 

– Sanne kanske har trollat bort honom? flinade Calle. 

– Men lägg av! fräste Jonne humorbefriat. Han verkade 

riktigt upprörd. Det här kan bara inte vara sant! 

– Jag har varit med om en liknande grej, tröstade Calle. 

– Va!? Närdå? 

– I höstas nån gång. Folk såg ett lodjur sitta alldeles still 

uppe i Årstatrakten och det var stort pådrag med snutar och 

kändisjägare och så Viking och jag. Men när vi kom till redaktionen 

fanns det inte en fläck av kattfan på tre hela rullar. 

– Jaså det, svarade Jonne konfunderat. Kajsa nämnde nåt 

om det. Men då trodde jag att ni klämtat för mycket ur 

Vikings plunta. 

– Fattar du hur kul det känns att inte bli trodd, att bli betraktad 

som så jävla tankad att man har hallisar? sa Calle 

buttert. Som om alla nu skulle gå omkring och skoja om att 

du var så inihelvete på röken där på Ericssonhippan att du 

haft vilda fantasier om Sannes nye prins. Han kanske blev en 

groda, pikade Calle men Jonne var inte alls på den våglängden. 

Hans cirklar hade rubbats. 

– Välj ut lämpliga skvallerobjekt, suckade han och gick. 

Calle var trött och på dåligt humör. Det brukade han vara 

strax före jul, men det var mer. Han började ruttna på allt 

mysko pysko som inträffade runt honom. Det var inte sunt, 

nåt hade synkat ur nånstans. Levande materia som inte fastnade 

på bild, skumma drunkningsfall, strippande missar, 

våldtäktsgrobianer, försvinnanden, ufo-rapporter, sanningsserum, 

lokatter, ledordet Felix som oförmodat dök upp, och 

allt strålade samman till en enda knutpunkt: området runt 

346

Brovattnet. Ändå rann vartenda spår ut i sanden. Eller så 

tillkom en ny och oväntad detalj. Rafelspåret var utraderat. 

Han tycktes ju också ha plumsat i baljan. De hade haft en 

blänkare om det men kroppen hade ännu inte hittats. Det var 

väl isen, antog Calle. Rafel verkade ju annars sitta på en story, 

sånt kändes. Det var som om alla inblandade envist ruvade 

på varsin liten pusselbit. Om alla yppade sin privata hemlis 

som kanske inte var så märkvärdig som isolerat fenomen, 

då visste Calle att hela mysteriet skulle ligga blottat, då var 

det bara att gräva upp skatten. Varför hade han gett bort sin 

burk med det där preparatet Clarex när han i stället borde 

bjudit alla på varsin? Då jävlar skulle den nakna sanningen 

komma fram. Ponera att det faktiskt var så, tänkte Calle. Att 

den där sanningsdrogen verkligen var dynamit. Kanske visste 

Emelie saker som snuten var intresserade av och så blev Leo 

deras verktyg. Därefter fick han detroniseras. Eller sanningsdrogen 

kanske var tänkt att användas inom försvaret, och så 

kom Leo där och klantade till det. Han fick släckas för att 

inte avslöja alltihop. I såna fall var det bäst att den som hade 

pillerburken såg till att inte skylta med den, och det var ju 

också de farhågorna som fått Calle att ge bort burken. Skulle 

han varna Emelie? Äsch, det kunde ju vara griller. Dessutom 

var det lägligt att följa spelet på distans. Calle var märkbart 

frustrerad. Han fick väl sortera sitt skrivbord för att slå ihjäl 

tiden, vimmelbilderna hade han redan sett ut, ha! – Sanne 

kunde drömma om att få komma med. 

Nån spånig vikariebrud hade suttit vid Calles bord medan 

han varit ledig. Det var nåt strul med hennes terminal. Hon 

jobbade åt kvinnoredaktionen och det märktes för det drällde 

av damblaskor och obskyra tidskrifter för kvinnoforskning, 

kvinnolitteratur, provrörs befruktningar, hemförlossningar... 

Hemförlossningar, fnös Calle irriterat, det var väl ändå att 

gå baklänges in i framtiden. Han tog upp den oproffsigt layoutade 

tidskriften och började bläddra, bara för att ha nåt 

att reta upp sig på. Kvinnor som låg hemma och födde på 

grund av en fix idé eller pervers sjukhusskräck borde fan få 

347

stryk, tänkte Calle. Riskera barnets liv i nåt slags hysteriskt 

natursvärmeri. Där var en knagglig intervju med en häxa, inte 

av Sannes kaliber utan en riktig trollpacka, ja – ha ha – hon 

hette Trollblad i efternamn, herregud. Hon hävdade att man 

skulle föda barnen hemma så inte myndigheterna kunde få 

reda på deras existens, för att slippa samhällets kontroll av 

individen. Hon framlade sina konspiratoriska teorier på ett 

flersidigt utrymme som kunde sammanfattas i två slutsatser. 

Hon var paranoid. Och hon borde tvångssteriliseras. I fotnoten 

stod att hon fått mycket inspiration till sitt levnadsval av 

en artikel om ”Florian – Världsmedborgaren” i en tidskrift 

som hette Kaos. Också ett namn på en tidning, tänkte Calle. 

Men han skulle läsa den artikeln. Nåt lät bekant i rubriken. 

Florian – Världsmedborgaren. Hmm. Calle knäppte 

med fingrarna. En fras trippade genom hans huvud. ”Felix 

– mitt lilla världsmedborgartroll”... vad var det mer... nåt 

med ”utom kontroll”. Det var från Rafels konstiga introverta 

egenhändigt utgivna tejp. Calle kopplade ivrigt in sig mot 

Kungliga Bibliotekets förteckning över all litteratur och lektyr 

som hade registrerats. Kaos. Där var den. Den fanns inte 

längre. De två sista numren var från -95. Den hade visst haft 

en sporadisk utgivning. Han sökte på artikelnamnet, men där 

kom inget, tog ett ord i sänder men ingen smash då heller. 

Ett blindspår igen. Antagligen hade den knäppa trollkvinnan 

blandat ihop korten och glömt var hon läst artikeln. Kanske 

ansträngde Calle sig i onödan. Vad var det egentligen för nåt 

särskilt med en artikel om några knäppgökar som fött barn i 

det fördolda? 

Men vänta nu! Ibland såg han inte skogen för bara trän. 

Sanne hade ju skrutit om hur hon gökat ur sig sina två ungar 

hemma i badkaret, men det hade Calle sett som kuriosa, ännu 

en av hennes yviga anekdoter. Och se där – nu ledde stigen 

rätt ner till Brovattnet igen, fast det var fel ändå. Men nog 

kunde han väl ringa Sanne nu? Sist de träffats nere hos flatan 

Dahl hade hon ju varit lugn. Han knappade numret och när 

luren lyftes var det en mjuk och gullig röst i andra änden. 

348

Men den neutraliserades när hon hörde vem det var. Fast hon 

lät inte lika bitter som hon gjort tidigare. 

– Jo, inledde Calle, jag håller på och utreder olika 

förlossnings alternativ... 

– Ha ha ha ha! rågarvade Sanne. Du, jag är ledsen men det 

tror jag inte på. Vad vill du veta? sa Sanne och blev plötsligt 

affärsmässig. 

– Jag vill veta vad som får folk att vilja föda barn hemma, 

hur de ordnar det rent praktiskt och om och när läkare och 

sjukvårdspersonal kopplas in och lite sånt. 

– Det finns en Föda Hemma-förening. Varför kontaktar du 

inte dem? 

– Det ska jag. Har du numret? Sanne gav honom det genast; 

hon måste ha haft det i huvudet. Känner du folk som 

fött hemma? försökte han. 

– Det är klart jag gör, men vilka det är kan jag ju inte avslöja 

för en murvel. 

– Brukar alla barn registreras? 

– Ja, de flesta. 

– Men inte alla? 

– Tja, det lär man ju inte kunna kolla. 

– Känner du några som låtit bli att registrera nåt barn? 

– Hurså? 

– Undrade bara. Du, din nye kavaljer, är han trevlig? 

– Helt underbar, svarade Sanne triumferande. 

– Så kul. Synd bara att han inte stod vid din sida på vimmelbilderna 

från Ericssonpartyt. Nu blev Sanne knäpptyst. 

– Var var de bilderna tagna, frågade hon osäkert efter pausen. 

– Vid entrén. 

– Vad jag minns så stod vi tillsammans då, men... han kanske 

var en sväng på toan. 

– Man får väl chansen att se honom vid nåt annat tillfälle, 

sa Calle. Vad heter han? 

– Värst vad du är nyfiken! 

– Jag kan berätta både ett och annat som jag tror du är 

349

intresserad av, om du inte är så taggig, lockade Calle. 

– Okej, han heter Lo. 

– Det visste jag, dräpte Calle. Vimmeljournalisten hade fått 

hans namn. Men vad gör han? 

– Sakta i backarna, spann Sanne. Du sa att journalisten fått 

hans namn. Men hur kan det då komma sig att det inte var 

nån bild på honom? Du bara kör med mig, ditt asshole! Hon 

slängde luren i örat på Calle. Hon hade som vanligt inte trott 

att han talade sanning. Häxa! 

Namnet Lo flashade upp igen när han lagt på. Just det. 

Det fanns en annons införd i DN och Svenskan idag där det 

namnet förekommit. Annonsen var ganska stor. Det var därför 

Calle lagt märke till den. Han rotade omedelbart fram 

DN och slog upp annonsen. Lo Roos skulle kontakta en 

Bo Larzén – töntig stavning – angående en bouppteckning. 

Kanske hade Sanne gjort ett kap, för annonsen måste ju gälla 

ett arv. Var det för sent att ringa den där Larzén? Klockan var 

elva. Han gjorde ett försök men på Larzéns kontor var det 

bara en svarare. I databasen fann han Bo Larzén, kors i taket. 

Han hade inte hemligt nummer som alla skaffade nu för tiden 

i ett behov av att överdriva sin vikt. Calle slog numret. 

– Larzén. 

– Hejsan och förlåt om jag stör. Mitt namn är Calle Schüller 

från Extra bladet och jag undrar om du skulle kunna ha vänligheten 

att hjälpa mig... 

– Det har redan ringt från två andra tidningar, avbröt viktigpettern, 

och jag bidrar inte med mer information än den 

som står att läsa i annonsen, så om du ursäktar... 

– Visst, sa Calle rutinmässigt. Tack för besväret. 

– Ingen orsak, sa Larzén och la på. Varför var tidningarna 

intresserade? tänkte Calle. Fast annonsen var ju rätt uppseendeväckande, 

lite tvåloperavarning sådär. Han gick till databasen 

igen och sökte Lo Roos. Han var skriven i Delsbo. Jaha. 

Inget telefonnummer. Nähä. Ingen titel heller. Men att heta 

Lo – nog var det ett sammanträffande. Lo överallt. 

Som inte fastnade på bild. 

350

Julafton 

LUMA: LJUSET 

RAFEL HADE INTE HÖRT AV SIG. Men Luma vågade inte sluta 

hoppas på Tongaöarna. Det var hennes ljus i tunneln. Utan 

det skulle hon återföras till intigheten. De skulle äta julmat 

hos Katta och Kina men Luma kände sig inte hågad. Hon 

kände sig aldrig hågad när det gällde socialt umgänge. Det 

var ett tillräckligt stort steg att ha flyttat hit igen, mer pallade 

hon inte. Lo låg på sängen och jollrade med Max och Mira. 

De var nio månader gamla och började bli rastlösa av den 

lilla golvytan och ute var snön för djup för att de skulle kunna 

krypa. Lo skulle få ärva. Leo hade varit tät. Hur det kom sig 

att de känt varann hade Lo ännu inte velat snacka om. Han 

hade inte haft en aning om att Leo varit hans farsa. Leo hade 

efterlämnat ett långt brev som Lo läst om och om igen. Sen 

hade han vikt ihop det med ett argt frustande och knorrat: 

Den olycksspridaren har gått fri från allt. 

Kalle Anka var nästan slut när Lo, Luma och tvillingarna 

pulsat den korta sträckan till Kattas och Kinas violetta stuga. 

En kort stund lyckades de tecknade filmerna fängsla bebisarna. 

Sen blev de eggade att utforska golvet och ålade sig 

ner från soffan. Så fort de förstått att de inte fick lov att dra 

i julgranen var det just det företaget som deras tillvaro gick 

ut på. De vuxna turades om att hejda nån av de små att välta 

granen. När de skulle sätta sig och äta var Luma utled på att 

ränna som en skottspole och däremellan sitta på helspänn. 

Då knackade det och en jultomte klev in. Barnen distraherades 

äntligen. Tomten bar på en liten säck och halade upp ett 

platt paket åt Katta och en inslagen rulle åt Kina. Så gav han 

en likadan rulle åt Lo, Luma och de små. Det var choklad i 

351

dem. Sen tog han av masken. Det var den där glasögonmannen 

som kommit med tidningen där annonsen om Lo var 

införd. Han hade mörka glas även nu. 

– Jag visste att det var du Olle, skrattade Katta. Slå dig ner. 

Vi har lite krubb, det är just klart. Han satte sig. 

– Jag hoppas det ordnade upp sig med din fars dödsbo, sa 

han med en nick åt Lo. 

– Jadå, det gjorde det. 

– Hade du aldrig träffat honom, eller hur var det? 

– Jo, eller... jag visste inte vem som var min far förrän jag 

ringde upp numret som stod i annonsen. 

– Och så fick du veta att det var Leo Lorenzon. Honom 

måste du ju ha känt till via tidningar och TV och böcker och 

allt vad det var. Han var ju en oerhört aktiv och produktiv 

man, din far. Vad underligt ändå att du inte var erkänd eller 

hur man nu ska uttrycka det. Leo hade ju ändå några barn på 

andra håll och inte bara inom det sista äktenskapet. 

Luma såg att Lo skruvade på sig av Olles frispråkighet. 

– Kände du honom? fick Lo ur sig. 

– Faktiskt inte, svarade Olle. Men vi tillhörde samma generation 

så jag följde ju hans karriär. 

– Som inte slutade så bra, har jag hört, sa Lo med ett diffust 

leende. 

– Nej, det kan man ingalunda påstå men han kom väl nåtsånär 

helskinnad ur det, kommenterade Olle torrt. Döden är 

ju ofta en bra bakdörr. 

Det blev tyst runt bordet. Ingen utom Luma visste vad Lo 

kände inför sin far. 

– Han experimenterade visst med nåt sanningsserum, sa 

Lo. 

– Ja, svarade Olle. Det var en liten hobby som slog slint. 

Liksom all våghalsig lek med droger. 

– Men kan verkligen en drog få människan att tala om sånt 

hon absolut vill hålla för sig själv? frågade Katta. 

– Javisst, svarade Olle. Bara man ställer de rätta frågorna. 

Så lite re search behövs ju. Luma fick onda aningar när hon 

352

såg på Olle. Han tycktes ha koll på så mycket, och dyka upp 

utan förvarning. Han var nästan som den där backaskramlan 

som brukade ränna runt med skvaller här uppe. 

– Vad har du gjort med burken du fick av Emelie? frågade 

Kina. 

– Har Emelie berättat om den? undrade Olle. 

– Nej, Sanne sa det till oss. 

– Ja, vad tror ni jag har gjort av den? 

– Inte snuten väl, trevade Katta. 

– Självfallet inte. Den är vidarebefordrad till underrättelsetjänsten. 

Luma hann nätt och jämnt rädda julgranen från att ryka i 

golvet. Ungarna var vilda igen och dessutom nerkletade med 

choklad. Nästa gång det var dags att rycka ut för julgranens 

räkning var Olle framme. Luma såg honom huka sig ner med 

ryggen mot bordet. Barnen gav honom otåliga blickar som sen 

stelnade. Han rättade till sina glasögon och reste sig. Barnen 

satt bägge två på golvet och stirrade stint rätt fram. De satt 

så tills Luma blev rädd att de hamnat i stupor. Vad hade den 

där antiseptiska maskinmänniskan gjort med Max och Mira? 

Det såg ut som om han tryckt på en stand by-knapp hos dem. 

Hon gick fram till sina dockstela barn och lyfte upp dem, höll 

dem med ett bastant grepp under sina armar och mumlade 

ett hejdå. Barnen var fortfarande stumma när hon kom in i 

vagnen. Luma undrade om de fått en chock av nåt slag. Eller 

hade Olle pillat i sanningsserum i chokladen? Hon tyckte att 

han var läbbig. Varför umgicks Katta och Kina med en sån 

figur? Och Lo – varför stannade han kvar? 

Tvillingarna vaknade ur sin konstiga förstelning och började 

skrika i kapp. Då blixtrade ilskan till i henne. Hur kunde 

den jävla Rafel bara försvinna och lämna henne i det här? Hon 

glodde ut genom fönstret som en guldfisk. Nån hade gjort en 

ängel i nysnön precis utanför. En liten ängel. Det måste ha 

varit ett barn. Luma visste inte om hon vakendrömde när hon 

såg snöängeln resa sig och fladdra upp bland flingorna. Som 

en vinkande fjäril. 

353

NATAN: DISKETTEN 

KALLE ANKA VAR SLUT och de åt saffransbullar med för lite 

socker, rårörssocker till råga på eländet, och fullkornspepparkakor, 

och knäck gjord på maltsirap som var besk, och 

chokladkulor med carobpulver som också smakade beskt. 

Det Natan mumsade i sig mest av var mandlarna, både de 

honungskanderade och de saltade. De drack mesig glögg 

gjord på svartvinbärssaft. Men det var ändå skönt att morsan 

var tillbaks i sitt gamla race. Nu hade de också full datorkapacitet 

hemma. Att Leo hade mulat var det bästa som kunde 

hänt, tyckte Natan utan minsta stick av dåligt samvete. Han 

hade ju bara ställt till det för dem. Nu hade skolgården slutat 

eka av alla Leos pinsamma påhitt. Natan undrade om Sanne 

fått hans julklapp ännu. Natan hade skaffat ett nytt program 

som han kunde föra över animationer med. Hon skulle bli 

överraskad, det visste han. En ny slusk hade börjat springa 

hos henne. Så folk höll på! Till och med smarta kvinnor som 

Sanne. 

– Vore det inte bättre om män var cyborger? sa Natan. 

– Vadå cyborger? stönade hans mamma medan hon plockade 

upp bull bitar från golvet. Hon blev andfådd av att den 

stora magen vägrade maka plats för hennes lungor när den 

pressades ihop. 

– Män är ju ändå aldrig som kvinnor vill ha dem, de duger 

inte. Det kvinnor mest behöver dem till är de sämst på, förklarade 

Natan. 

– Men Natangubben, var har du läst det där? 

– Det är ju så, mamma. Männen gör bara kvinnor besvikna 

och ledsna. 

– Och då skulle det vara bättre om männen blev ännu mer 

maskinmässiga? skrattade mamman. 

– Men man kan sätta in ett känslochips, så cyborgen både 

354

uttrycker och uppfattar känslor, precis så som kvinnan vill 

ha det. 

– Sen quittar man bara programmet när man vill vara ifred 

va? 

Natan diggade att hans morsa börjat använda datorslang. 

Quitta i stället för att avsluta, bomba i stället för att misslyckas, 

chatta i stället för att diskutera. 

– Ja, nickade Natan. Med zappen. 

– Hur gör man barn då? frågade hans mamma med ett retsamt 

blänk i ögonen. 

– Antingen befruktar man ett ägg med ett annat ägg, så föds 

bara honor, eller också tar man från spermiebanker. Fast det 

bästa är nog att genmanipulera fram bra embryon som man 

reservklonar och sen placerar ut i sjyss ta miljöer och... 

– Natan! Det finns nåt unikt hos varje individ som bestäms 

redan i befruktningsögonblicket, kanske redan innan. Vilka 

är vi att laborera med de förutsättningarna? Ska alla bli likadana? 

En massprodukt? 

– Nä, men vi kan sortera bort dåliga gener och dåliga föräldrar. 

– Du låter som en fascist, Natan. Varje försök att rena 

människostammen från icke önskvärda element har lett till 

pogromer, förföljelse och en fruktansvärd människosyn. Och 

besluten har grundats på godtycke i maktens tjänst, det vet 

du väl. Du måste tro på människan, Natan. Du är ju en riktig 

misantrop! 

– Vad är det för fel på robotar? Jag skulle gärna vara en 

robot. 

– Men då hade det ju inte varit du, älskling. Natan fick en 

stor kram av sin mamma. Ungar! ropade hon sen. Nu blir det 

julklappar! Småglina kom farande som en tornado och slet åt 

sig paketen under granen. Natan fick ingripa så att rätt blev 

rätt. Snart var hela golvet täckt av papper och hans mamma 

muttrade över det onödiga spillet medan hon knölade in det 

i brasan. Natan öppnade sina paket och kände samma darrhänta 

förväntan som han gjort när han var riktigt liten. Av 

355

sin mamma hade han fått hela Kraftwerks samlade utgivning 

tillsammans med en tjock bok om gruppen. Nu ville han 

verkligen tacka sin mamma. Såna presenter hade han aldrig 

förr fått av henne. Han hade fått skridskor och skidor han 

ald rig använde och tråkiga böcker han aldrig läste. 

– Tack, mamma. Tack så jättemycket. Det här var precis 

det jag önskat mig. Hur fick du tag på det? 

– Jag har ju mina connections liksom, sa hon och gjorde ett 

försök att se cool ut där hon stod bredbent med den utstående 

magen. Man är väl ute och fiskar med Nätet, hajaru. 

– Du är en asheavy morsa, berömde Natan och tittade igenom 

CD-samlingen innan han gick vidare till de andra paketen. 

Skräpet från mormor och en gammal moster la han åt sidan. 

Men Sanne hade gett honom ”Allt du ville men inte fick 

veta om ufon, grabben” – boken som sålt slut med en gång 

när den kom i höstas men som sen inte tryckts i en ny upplaga. 

Han pussade boken och öppnade paketet från Emelie 

och Thea. Det var videorullen av Theas film ”Systerdömet”. 

Han hade inte spanat in den än och det var kanske dags. Där 

låg också en påse med ”OBS! Extra onyttigt icke-biodynamiskt 

julgodis” som Emelie gjort. Så tog Natan upp ett litet 

platt paket utan avsändare. Det var en diskett. Vem kunde ha 

skickat den? 

– Vem är den här ifrån? frågade Natan sin mamma. 

– Jag vet inte. Nån hade släppt ner den i brevlådan bara. 

Nu tänder ni varsitt tomtebloss och ställer er framför granen 

så ska mamma ta en bild på er allihop. 

Tomteblossen sprakade och Noppe tjöt av förtjusning över 

att få hålla i sitt alldeles själv. Mamman knäppte av så många 

bilder hon hann. Sen suckade hon och såg lika blid ut som ett 

madonnahelgon. 

– Min härliga, stora familj, sa hon med vän röst. Vet ni vad 

jag såg? Jag såg en ängel stå bakom er och omsluta er med 

sina stora vingar. 

– Hoppas ängeln också kom med på bilden, flinade 

Natan. 

356

Det bultade på dörren och morsan gick för att se vem det 

var. En mansröst hördes mumla nåt. 

– Jaså, det är du som är Lo? hörde Natan sin mamma utbrista. 

Men kom in en stund och träffa dina syskon! Sannes 

nye slusk stod i ingången till vardagsrummet och sa hej. 

Kunde Sanne inte ha valt ett bättre parti än Leos oäkting? 

Fast Sannes smak när det gällde killar hade ju Natan redan 

sett prov på. Hans mamma gick ut i köket och började klirra 

med koppar och glas. Varför skulle hon smöra för den där 

inkräktaren? Det var ju inte hennes avkomma. Han bar på 

Leos motbjudande gener och det syntes. Särskilt på ögonen. 

Grumligt mörkblå och med stora galna pupiller. Natan ursäktade 

sig och gick upp på rummet med sina julklappar. Genom 

fönstret såg han hur dörren till Theas hus öppnades, och en 

mager gubbe gick ut. Han hade röd tomtedräkt. Masken 

stoppade han ner i den lilla säcken han bar på. Gubben gick 

närmare, mot Pamplona. De mörka glasögonen... Det skulle 

kunna vara samme man som hämtat Leo kvällen han drunknade. 

Nu fortsatte han förbi knuten och försvann ur sikte. 

Det var väl en av Theas vänsterpolare – han hade sett ganska 

proggig ut. De höll ihop, de där vänsterflummarna. Natan 

funderade på att stoppa in disketten han fått, men lät bli. Det 

kunde vara en virussmitta. Flera nya datavirus hade börjat 

spridas. De sköljde som lervälling över hårddiskarna och 

smutsade ner allting och de var immuna mot allt tillgängligt 

vaccin. Kanske kunde han köra in disketten i Leos gamla 

Powerbook. Den var ju ändå tom. Natan gick till mammans 

arbetsrum som låg längst bort i korridoren. Innan han hunnit 

tända såg han glasögontomten gå ut på isen. Natan stod kvar 

och tittade efter mannen som rörde sig stelt och mekaniskt 

över den frusna viken, lite likt en robot. När han kommit 

nästan ända bort till Årsta Holmar såg Natan det han hade 

anat att han till slut skulle få se och han förstenades i sin lätt 

framåtböjda ställning. Mannen klev in i ett ovalt fordon som 

det började slå ut blå blixtar från, som elektriska överslag. 

Därefter höjde sig fordonet rakt upp på tjocka gula luftstrålar. 

357

På nolltid var det långt uppe på himlen, sen sköt det iväg rakt 

åt vänster med raketfart och var borta. Det var ingen helikopter, 

inget flygplan, ingen komet. Det var ett ufo. Natan 

kunde plötsligt röra sig igen och sprang genast tvärs över 

rummet för att tända ljuset. Det bultade och brusade i hans 

huvud och han kände sig skitnödig. Utan att tänka på vad 

han gjorde stoppade han in disketten i Powerbooken, tryckte 

ner en tangent så bildskärmen lystes upp och dubbelklickade 

på diskettikonen. En blå text med Natans favoritsnitt 

slungades mot honom. ”Akta dig grabben. Någon ser dig!” 

Meddelandet avslutades med tre sexor i följd. Under tiden 

spelades en melodi som Natan hade ett underligt minne av. 

Han kom på det i nästa häftiga inandning. Det var en Rafellåt 

han hört på radio i en technoversion. Den hette ”Vem var 

du”. Natan höll sig för ögonen. Då kanske avsändaren visste 

om hans kontakt med Rafel. 

Shit! Piss! Fuck! Det här var värre än ufot. Tänk om han 

blivit upptäckt! 

SANNE: FÖRÄLSKAD 

SANNE BORSTADE HÅRET och pudrade sig lätt. Lite läppstift. 

Kajal. Mer behövdes inte. Hon skulle bara in till Thea och 

Emelie och äta ett anspråkslöst julbord. Hon hade nästan 

bjudit in sig själv. Det här var Sannes första jul utan barn sedan 

skilsmässan. Latte hade blivit så präktig och ansvarsfull 

att Sanne snart började misstänka att han planerade att helt 

ta över barnen. Just nu kände hon sig ändå mest tacksam. Då 

fanns det mer plats för Lo. 

Thea och Emelie hade gjort Janssons frestelse och kokt 

skinka och trillat köttbullar och hackat sillsallad. Och så bjöd 

Thea på sin konjakspetsade mumma. Det märktes att hon var 

långt inne i sitt skrivande. Rätt vad det var tappade hon tråden 

mitt under en utläggning och så bara glodde hon förund- 

358

at rätt ut i luften, nickade för sig själv eller åt sin musa och 

sjönk in i sitt eget universum med ett tillfredsställt leende. 

– Vad handlar din nya bok om? frågade Sanne. 

– Det bestämmer inte jag, sa hon förnöjt. Det gör min 

skyddsängel. 

– Så du tror ändå på övernaturliga väsen, retades Sanne. 

– Nej, inte på det viset. Men i mitt skapande är det någon 

som leder mig, en röst som viskar i mitt huvud, särskilt sedan 

jag började använda ordbehandlare, faktiskt. 

– Anden i burken, sa Sanne och hinkade glatt i sig av mumman. 

– Den där Lo ringde mig idag, sa Emelie. Sanne kände en 

snara läggas om halsen. 

– Ringde dig! utbrast hon medan snaran drogs åt. Nu 

skulle snart fotfästet ryckas undan. Om vadå? frågade hon 

ängsligt. 

– Jag tyckte mest han svamlade, men han frågade lite om 

Olle. 

– Känner han Olle? 

– Nej, men de har träffats där uppe hos regnbågarna. Olle 

är ju där ibland. 

– Ja ja, men vad i herrans namn ringer han dig för? Sannes 

solskenshumör hade drabbats av hastig förmörkelse. 

– Antagligen för att han inte vågar ringa dig. Grejen var att 

Olle var här när han ringde så det gick inte att tala. 

– Vad gjorde Olle hos er? frågade Sanne. 

– Han knackade på och var jultomte. Och så frågade han 

om allt var som det skulle. Nu är jag så trött på all fuzz. Eller 

vi är trötta på det, eller hur Thea? 

– Ja, jag förstår inte riktigt vad det är som pågår och varför 

den där Olle springer runt hos folk och lägger näsan i blöt. 

Jag har dragit mig till minnes vem han var i vårt kollektiv. 

Han bodde där bara en kort tid och var betraktad som en 

särling mer eller mindre, forskade i något rymdprojekt som 

alla aktade sig för att fråga om eftersom beskrivningen var så 

knastrig och tråkig att man nästan fick panik av hans livlösa 

359

uttryckssätt. Sedan fick han något uppdrag i Staterna. Men 

då hette han Bengt-Olof. Och nu dyker han upp igen som 

gubben i lådan. 

– Och så ringer Lo och rör till det ännu mer, sa Sanne. Du 

har väl inte talat om... 

– Nej, vad tar du mig för? sa Emelie med eftertryck. Jag 

tycker han verkar lite knäpp, Lo alltså. Han pratar på men 

kommer aldrig till skott. Är han något att ha, Sanne? Emelie 

såg klentroget på henne. Leos son, bara en sådan sak. Hon 

rynkade på näsan. Och jag trodde du gillade sex. Men det där 

symaskinsflåset – hallå. Och svetten och den där plastbiten 

han tror ska äta upp honom. Ursäkta, men jag tycker han är 

bränd. 

– Nej, han har inte mycket till meriter, men han är läcker. 

– Bara sådär, sa Emelie med kräsen min. Han har ju ingen 

näsa! Killar ska väl ha lite karaktär i ansiktet. Lo sitter mest 

och ser söt ut. Och så har han Leos ögon. 

– Det är bara färgen, försvarade Sanne honom. Han har 

inte alls samma blick som Leo. Leos blick var bara ego, ego, 

ego. 

– Och Los blick är bara mongo, mongo, bongo, retades 

Emelie och knackade på sin snaggade hjässa. 

– Det här är ju rena toalettjargongen, log Thea och skakade 

på huvudet. Så för att ni ska få excellera desto friare och analysera 

de små rara detaljerna utan hämsko så tror jag att jag 

drar mig tillbaka, kära damer. Thea reste sig, satte sin tallrik 

i diskmaskinen och gick upp för trapporna till sin arbetslya. 

– Blev hon sur? viskade Sanne. 

– Nej, hon blev skitlättad när hon snubblade över en anledning 

att få retirera till sitt gemak. Hon är gift med boken 

hon skriver. 

Sanne och Emelie dukade undan och gjorde i ordning kaffe. 

Sanne kände ännu en liten obalans i sina energiflöden. Det 

var för starka strömmar runt en punkt, runt Lo. 

– Så du tycker inte han är snygg, gnagde Sanne medan de 

tog in brickan i TV-rummet. 

360

– Vem? Lo? Nej, inte överdrivet. Han är i alla fall inte min 

typ. 

– Din typ? Du tänder ju inte på hankönade. 

– Jag vet inte längre, sa Emelie och hällde upp punsch i 

glasen. 

– Men kom igen, du får väl testa en kille då. 

– Vad tror du Thea skulle tycka om det? Emelie såg på 

Sanne en bra stund, sedan gav hon henne en kram. Jag tycker 

så mycket om dig, Sanne, viskade hon. Sanne besvarade kramen 

och kände med handen Emelies lätta hull genom den 

vita bomullsskjortan. Revbenen, kotorna, kinden mot hennes 

mjuka kind, det välbekanta, kvinnliga, öppna... Ett bankande 

på dörren och in klev Lo med snö på fötterna. Sanne 

och Emelie satt kvar med ansiktena vända mot varandra. De 

himlade med ögonen. 

– Har han inte lärt sig vänta på att folk ska öppna? väste 

Emelie lågt. 

– Han är norrlänning, viskade Sanne tillbaks och fnittrade 

upprymt. Där uppe går man bara rakt in. Hej Lo! sa hon 

barskt när han stod mitt på vardagsrumsgolvet. 

– Jag kommer från Kristin och barnen, förklarade han. Jag 

tänkte att det var dags att presentera mig för dem. Jag har ju 

syskon där som jag aldrig har sett förut. Och så tänkte jag 

titta in hos er. 

– Vill du ha en skinkmacka och lite mumma? frågade Sanne 

och tog hans händer. Han lyste upp och sa jatack, satte sig i 

soffan bredvid Emelie där Sanne suttit. Hungrigt glufsade han 

i sig smörgåsen. 

– Vov, vov, sa Sanne och blinkade åt Emelie som flinade 

rått. Lo tycktes inte beröras. 

– Vet ni vad som hände mig för några dagar sedan? frågade 

han. 

– Nej, svarade Sanne och Emelie. 

– Jo, jag skulle gå till sjukhuset. 

– Var du sjuk? avbröt Sanne. 

– Nej, men jag har ju varit i Albanien. Och jag träffade en 

361

svensk där nere. Vi söp till ordentligt och festade hårt i flera 

dagar. En kväll hamnade vi på ett horhus för att få mer öl när 

det var stängt överallt. Då bad de mig strippa innan vi kunde 

få öl. 

– Gjorde du det? 

– Ja. Eller, jag behöll kalsingarna. På morgonen skulle vi 

ta tåget in till stan igen för horhuset låg ett stycke utanför. 

Jag kände att jag mådde illa och var tvungen att gå på tågtoaletten 

för att kräkas. Då såg jag att jag kräktes rent blod. 

Massor av blod. Min kompis tyckte att jag såg så kons tig ut 

att han tog mig till ett sjukhus. Där fick jag blodtransfusion. 

– I Albanien? Har de hiv-testat blod där, markerade 

Sanne. 

– Jadå. Så åkte jag därifrån. Men när jag varit här i Sverige 

ett tag var det en som sa åt mig att jag var grågrön i ansiktet 

och att jag måste kollas upp. Då hade jag så låga blodvärden 

att jag skulle varit död om jag kommit en dag senare. Så jag 

fick nya transfusioner. Sanne förstod vad Emelie menade 

med att Lo bara svamlade och aldrig kom till skott. Och så 

häromdagen, fortsatte Lo, kände jag mig trött och hängig. Så 

jag gick till sjukhuset för att kolla mina blodvärden igen. Jag 

tog bussen. Först fick jag vänta i en timme. Sanne och Emelie 

utväxlade menande otåliga blickar. Och så blev jag insläppt 

i ett provtagningsrum, traggade Lo vidare. När de tagit alla 

prover sa de att jag skulle vänta på doktorn. Då frågade jag 

om mitt blodvärde och sköterskan sa att det var bra. Varför 

skulle jag då träffa doktorn? undrade jag. Jo, det var ju läkare 

jag hade sökt, sa sjuksystern. Men varför skulle jag betala 

tvåhundra kronor för att träffa en läkare när jag redan hade 

fått veta att värdena var bra, tänkte jag. Så jag reste mig upp 

och gick. Lo blev tyst och klunkade i sig resten av mumman. 

– Och? frågade Sanne. 

– Ja, så slapp jag betala tvåhundra kronor, svarade Lo. 

Sanne och Emelie fnittrade. Men Sanne tyckte att hans troskyldiga 

och taffliga redogörelse gjorde honom än mer oemotståndlig. 

Hon satte sig bredvid honom i soffan och gav 

362

honom en kram. 

– Ska vi gå in till mitt? nojsade hon. 

– Jaha, sa Lo och såg sig förvirrat omkring. 

– Kom då! Sanne drog upp honom ur soffan och han tog 

långsamt på sig de slitna mockaskorna som var dyngsura av 

den smälta snön. 

Så fort de kommit in till Sanne plockade hon fram en flaska 

rött och två glas, hällde upp chips och nötter och drog ner Lo 

i soffan. Strök honom över det sammetslena glänsande håret, 

lät handen åla sig under tröjan, tog sedan av den, la honom 

på rygg, lossade jeansknappen, drog ner gylfen, halade ner 

brallorna... Skälvningarna, tyngdlösheten, kulan som exploderade, 

nektarn som pumpade – den varma källan som bröt 

plomben, sköljde över dem, handen hårt mot hans bröst och 

så hjärtslagen. Rött vid varje slag. Los hjärta. Los förlängda 

stön. Sannes virvlande i kosmos. Sedan in genom hålet, hem 

igen. Hem till Lo. Han blundade. Tittade sedan upp. 

– Lo, sa Sanne. Jag älskar dig. 

– Så fina saker har ingen flicka sagt till mig innan, sa han 

och slöt ögonen. När han skulle ta på sig jeansen trillade den 

röda lilla påsen med Emelies talisman ner på golvet. Sanne 

var snabbt framme och plockade upp den. 

– Varför har du snott den? frågade hon indignerat. Den är 

ju Emelies. 

– Nej, den är min! sa Lo bestämt. 

– Men ge dig! Det är Emelies talisman. Hon har haft den 

ända sedan jag lärde känna henne. 

– Men den ÄR min! envisades Lo. Min mamma bar den 

med sig överallt. Men när hon dog var det ju ingen som 

tänkte på att ge den till mig, ingen av hennes anhöriga här 

nere visste ju ens att jag fanns. 

– I och för sig är det en marstalisman och du är Vädur, men 

hur i allsindar kan den ha hamnat hos Emelie! Sanne fick närapå 

yrsel av alla samband som uppstått kors och tvärs. 

– Jag vet inte heller det, sa Lo, men den är min. 

– Okej, jag ger mig. Sanne smekte Lo över ryggen, fingrarna 

363

hoppade över ett djupt jack. När hon tittade närmare såg hon 

ett tjugo centimeter långt ärr. Vad har du gjort där? 

– Jag fick stryk en gång. 

– Av vem? 

– Av en fosterpappa. Lo såg upp på Sanne med huvudet en 

aning på sned, och drack ur sitt vinglas. 

– Vadå fosterpappa? Du bodde ju hos Erina. 

– Bara de första åren. Och om somrarna, svarade Lo. 

Annars bodde jag i fosterhem. Erina hade ett uppdrag som 

tog all hennes tid. Sannes hjärta hoppade ur fodralet och 

bredde ut sig som en röd fuktig blomma över Lo. 

– När började du få dina... Sanne pekade på huvudet. 

– Det var när jag var femton. Jag hade fått en blackout där 

jag bodde och de tog mig till psyket i Hudiksvall. 

– Varför fick du en blackout? 

– Jag minns inte. Men det var efter det som jag träffade 

Leo. 

– Vardå? 

– De remitterade mig till Umeå och där arbetade Leo som 

konsult åt deras psykodynamiska behandlingsprogram. Han 

blev den som bestämde. Det var då jag fick de här idéerna. Lo 

pekade på sitt huvud. 

– Visste Leo att han var din pappa, tror du? 

– Ja. Det har jag fått reda på nu. 

Det var nog Kristin som berättat, tänkte Sanne. Tacka den 

för att Lo verkat lite vimsig. 

– Tyckte du om Leo? 

– Nej, jag var rädd för honom. 

– Kom, sa hon och tog med sig Lo upp till arbetsrummet. 

Hon skulle göra en astrokarta på honom och knäppte igång 

datorn. Genast spelades en schlageraktig julvisa upp och 

Silver Moon dansade på skärmen. Hon hade änglavingar. 

Först blev Sanne rädd att någon knäckt sig in på hennes hårddisk 

men sedan kom hälsningsfrasen: ”God jul, SS önskar 

Felix”. Lo såg förbluffat på skärmen. 

– Var det till dig? 

364

– Ja, vem annars? 

– Vem är Felix? 

– En anhängare. 

– Min mamma talade om Felix, sa Lo svävande. 

– Jaså. Nu ska jag checka ditt horoskop. När och var är du 

född? Sanne knappade in födelseuppgifterna och ställde in en 

tidsanalys. En transiterande Pluto skulle komma att aktivera 

Mars och månen inom en snar framtid. Det såg mörkt ut för 

Lo det här. Och därmed för henne. Hon tog spjärn mot den 

uppgivna sucken. Lo hade en fullständigt tudelad personlighet 

enligt horoskopet. Och han hade en jätteskugga hängande 

över sig. Varför kunde hon inte ha hållit fingrarna i styr? 

tänkte hon. Hon kunde väl åtminstone låtit bli att glutta in 

i framtiden. Sanne började allvarligt överlägga med sig själv 

om att kanske sluta spå för gott. 

– Vi lägger oss, sa hon och gick före in i sängkammaren. 

Hon fick ha Lo hela natten, hela den här natten. Längre än så 

fick hon inte tänka. 

De flätade samman sina kroppar i Sannes breda säng. Det 

var julafton. Snöljuset nådde in till dem där de låg. Sanne såg 

planeter kretsa runt den vita fluffiga sängen: Jupiter, Saturnus, 

Venus, månen, Mars – och Pluto. Lo och Sanne låg i mitten, 

ihopslingrade till ett. Hon ville aldrig skiljas från Lo. 

– En ängel, viskade han. 

365

ÅTTONDE MÅNADEN 

Det enda barnet saknar innan det är redo att födas är lite 

”surfactant”, ett ordentligt isolerande fettlager. Sparkarna är 

mycket kraftiga. Barnet har i regel valt den ställning det vill 

födas i. Ögonen är öppna när det inte sover.

Midvinter 

NATAN: BEHÅLLAREN 

DET VAR FRA, Natan visste det. FRA hade registrerat hans 

hackande. Han hade ju knackat sig in på försvarets radioanstalts 

hemliga arkiv och till slut hittat ufo-dokumenten. 

Det som stått i Sannes julklappsbok om mörkade och förnekade 

rapporter om kontakter av tredje graden, det stämde. 

Ufologernas misstankar var också korrekta. Det fanns ett 

X-arkiv även i vårt blygsamma land. Lilla Sverige hade rymdprojekt, 

kärnvapenbyggen och en underrättelsetjänst som 

syltat in sig i medier, föreningsliv, vård och politik på alla 

nivåer. Natan tyckte nästan att alltihop var för platt. Att 

verkligheten var som en B-thriller. Ibland tänkte han att det 

var en dröm han levde i och snart skulle han vakna och inget 

hade hänt. Leo hade inte blivit en lunatic och knuffats i plurret 

av en utomjording, hans morsa hade inte blivit våldtagen 

och på smällen av en galen best, Rafel var inte inblandad i en 

underjordisk illegal verksamhet, Sanne och Emelie hade inte 

träffat på ett gömt lik som var en undanröjd skvallerläcka 

och Natan skulle inte ha kunnat knäcka sig in i rikets topphemligheter 

och aldrig sett vare sig ett ufo eller svarta män. 

Inget av detta borde ha hänt. Men än så länge hade han inte 

vaknat ur drömmen och den började bli lite väl utdragen. 

Disketten han fått på julafton var knappast från själva FRA. 

Den måste ha kommit från en spion på FRA. Miljömissilerna 

hade bara en liten BBS. De hade säkert inte resurser att spåra 

en cracker. Men det hade FRA och nu kunde väl Natan kasta 

in handduken. Han väntade bara på att snuten eller Säpo 

skulle komma och haffa honom. FRA hade säkert sparat 

ner alla hans tangenttryckningar när han gjorde intrång på 

369

deras bas. Natan satt och trummade nervöst med fingrarna 

på mousepaden. Kunde hans mailbox vara avlyssnad? Nej, 

det trodde han inte. Han hade ju krypterat den med Pretty 

Good Privacy och gett nyckel bara åt dem som brukade maila 

honom. Typiskt att Phil Zimmerman blev stämd i USA och 

förbjöds exportera sina nycklar. De klassades som ammunition. 

I stället ville regeringen lansera Clipper, som de själva 

hade en bakdörr till. Idioter! 

Natan såg att han fått ett mail. Och det var från Rafel! Han 

visste det – hans pappa var inte död! 

”Natan! Detta är mycket viktigt. Ljusterö håller på att 

hettas upp. Du måste flytta min trollstav. Fort! Den ligger 

under förstubron. Insvept i svart tyg. Mossa och ris ovanpå. 

Förvara staven där det är neutralt, inte hos Kristin. Och gör 

det bums. Du är den ende jag har nu. Det här är större än 

livet. Jag kommer när jag kommer. Radera detta genast! 

Rafel.” 

Det var avsänt från ett bibliotek i Berlin. Vad höll Rafel på 

med? Och hur skulle Natan kunna ta sig till Ljusterö? Hans 

tankar stockade sig i hjärnan, han visste varken ut eller in. 

Rafel kände ju inte till att Natan var het han också. Och varför 

skulle han hjälpa den där flumskallen? Med en trollstav 

dessutom. Rafel kanske bara hade tagit en syra. Nej, han 

kände ju till Operation Lynx. Tordes Natan hacka in sig hos 

Miljömissilerna? Det gick elektriska volter genom kroppen 

på honom, men han gjorde det ändå. ”Lynx ännu ej meddelbar. 

Pu 239 ännu ej spårat. Felix börjar bli het. O går 

bort. Klart slut.” Felix? Het? tänkte Natan och blev tvärtom 

– iskall. Kunde de mena honom? Vad var det med Felix hit 

och Felix dit? Calle Schüller höll ju på och tjatade om Felix 

också. Kanske var Rafel den ende som kunde rädda Natan, 

kanske var han själva spindeln i nätet. Men hur fanken skulle 

Natan ta sig till Ljusterö och tillbaks? Det gick inga bussar 

ända fram och det skulle dessutom ta en hel dag att byta buss 

370

och ha sig och han kunde inte skolka från plugget. Det hade 

han aldrig gjort. Nåt sa honom att om man började med det, 

då var det kört och speciellt nu, med tanke på att han var 

upptäckt och snart skulle torska, så skulle det vara råstekt om 

han dessutom skubbat från skolan. Var skulle han sen förvara 

Rafels prylar om han fått hem dem? Rafel hade ju gett besked 

om att det inte gick att ha det hemma. Hos Sanne? Nej, hennes 

ungar kunde hitta det och hon var väl också ”het” nu när 

hon gökade med Leos oäkting som var halvbrorsa till Rafels 

tant och bodde där uppe. Emelie sprang för mycket hos regnbågarna 

och sladdrade. Nån klasspolare eller Internetbundis 

gick inte att involvera. Thea! föll det honom plötsligt in. Hon 

var av, hon var på rätt sida om skranket. Politiskt korrekt och 

ren och hel. Men hur i helskotta skulle han dupera henne? 

Hon var ju inte dum. Fast nöden var faktiskt uppfinningarnas 

moder. Han knäppte med fingrarna – han hade storyn klar. 

Vad var klockan? Fyra. Det var redan halvmörkt och det var 

bra. Natan stängde av Amigan och gick ner, sa åt sin mamma 

att han skulle åka till Toys R Us, tog på sin gröna militärjacka 

och smet över till Thea. Hoppades att morsan inte skulle se 

honom från köket. 

– Hej Natan, sa Thea. Hon såg ut att vara i det blå. Sanne 

hade berättat att hon blev supervirrig när hon skrev. Kom in, 

sa hon svävande. 

– Snälla Thea, hjälp mig, bad Natan utan att behöva spela 

teater. 

– Men vad är det, har det hänt nåt? frågade hon och kom 

hastigt ner på jorden. 

– Det är morsan, sa Natan med kvidande röst. Och min 

dumma CP-syrra. Du vet hur morsan är med leksaker och 

sånt. 

– Ja, de ska helst vara trubbiga och i tyg eller trä, svarade 

Thea och log. 

– Precis. Men jag har ett luftpistolset som jag har gömt ute 

på Ljusterö. Leo kände till det och vi brukade skjuta med det 

när morsan inte var där. Skulle hon köpa det? bävade Natan. 

371

Han brukade ju inte vara ensam med Leo på landet, men 

Thea visste inte så mycket om honom. Hon hade alltid hållit 

sig på sin kant. 

– Jaha? sa Thea. Och nu befarar du att Kristin kan åka ut 

och beslagta det? 

– Du greppar rubbet, smörade Natan. Min puckosyrra har 

sett var jag gömt det och tänker sladdra för morsan. Och du 

anar inte så hysterisk hon kan bli över alla prylar som kan 

kopplas till krig och våld och sånt. Jag vill inte att hon ska tro 

en massa hemskt om mig. Hon har haft det så tufft ändå... 

– Vad kan jag göra då? log Thea lätt överseende. Hon 

tyckte nog att Natans problem var i futtigaste laget. 

– Om du hjälper mig med det här ska jag göra vadsomhelst 

som du ber mig om, tiggde Natan. Jag vet – jag kan bygga en 

hemsida åt dig, inför din nya bok. 

– Hemsida? 

– Ja. Alla har en hemsida på Internet nu för tiden. Det visar 

att man hänger med. Där presenterar du dig själv och boken 

och du kan till exempel bemöta all dum kritik, om du får nån 

sån, sidan är ju tillgänglig för alla som har Internetabonnemang 

och det har alla som jobbar i kultur- och mediebranschen... 

En spjuveraktig min tittade fram ur Theas milda fasad. 

– Och vad är det för en tjänst du vill ha i utbyte? 

– Kör mig till Ljusterö, så jag kan hämta mitt luftpistolkit, 

snälla, snälla... 

– Ja, det låter väl inte så ohemult, sa Thea och det ringde 

inuti Natan. Ska vi säga i morg... 

– Nej, nej, nej. Jag måste hinna dit innan de andra åker ut, 

och de far redan i morgon. Han såg desperat på Thea. 

– Ja, men vad väntar vi på då, avgjorde hon. Emelie är hos 

Sanne för det mesta. Och jag är färdigskriven för idag, tror 

jag. Vänta så ska jag stänga av min ordbehandlare bara. 

– Glöm inte göra back up! hojtade Natan efter henne. Han 

tog några glädjeskutt på hallgolvet. 

– Dum är jag väl inte, även om jag inte har en hemsida, sa 

Thea med ett skrockande medan hon gick nedför trappan. 

372

– Sjysst drag i det här åket, berömde Natan när Thea brände 

iväg norrut på E4:an. Du kör bra också, inte mesigt som 

morsan eller hetsigt som Leo brukade. 

– Köra bil tillhör mina favoritsysselsättningar, sa Thea och 

log. Hur kan det egentligen komma sig att du är så rädd för 

din mamma? Du är ju ändå sjutton år. 

– Jag är inte ett dugg rädd för henne, försa sig Natan och 

ändrade sig genast. Jag menar, hon är snäll och så men hon 

har sina rigida principer och när nån ruckar på dem överreagerar 

hon. Och det vill jag inte att hon ska, med ungen i 

magen och allt annat som hänt. 

– Hur har Kristin tagit det här med Leo? frågade Thea. 

– Bra, sa Natan. Hon är glad. 

– Men de var ju gifta i över tio år, sa Thea och såg förvånat 

på honom. Vad skulle Natan säga – hon var ju glad. Så 

han ryckte på axlarna. Och olyckorna passar på att komma i 

flock, gick Thea på. Din pappa som bara försvunnit från sin 

båt. Är du ledsen över det, Natan? Förlåt, jag ska inte prata 

om de här tråkiga sakerna om inte du själv vill. Ursäkta att 

jag var så påflugen. Thea gav honom en klapp på axeln. 

– Din film var ball. Natan bytte tacksamt spår. 

– Tyckte du verkligen det? sken Thea upp. 

– Ja, allvarligt. Det där med kvinnan från Gamla Venus, 

det var cool. Att planeten invaderats av odjur som fick alla 

män att ta sig därifrån me dan kvinnorna försvarade hus och 

hem, det är ju en träffande beskrivning av planeten Jorden, 

sa Natan. 

– Vad intressant att du fäste dig vid den metaforen, svarade 

Thea entusiastiskt. Ja, män har blivit ena krakar. Oj, förlåt 

igen, Natan – du är ju man. Jag är så klumpig med vad jag 

säger. 

– Det är lugnt. Jag ska inte bli sån. 

– Nej, än så länge ser det ju ljust ut, log Thea och skar 

elegant en feldoserad kurva. Men varför ägnar du dig åt 

luftpistol? undrade hon och betraktade honom ur ögonvrån. 

Jag har sett dig sen du var sju år och inte upptäckt minsta 

373

dragning åt den sortens lekar. 

– Tja, ljög Natan. Jag vill öva min precision och koncentration 

och sånt. Det är mental träning. Thea nickade och satt 

tyst ett slag. Natan höll tummarna för att formen på det som 

Rafel gömt skulle kunna tas för ett luftpistolset. 

– Nu får vi väl hoppas att vi slipper stöta på ett lodjur, sa 

Thea när hon gick in i den sista stora kurvan. Senast vi var 

här låg det ju ett på vägen. Precis här var det. 

– Ja, och så huvudet i vattenbrynet, isch. 

– Vi såg ett i trädgården också, just när snön börjat lägga 

sig. 

– Jaså? sa Natan. Lynx, tänkte han. De var tysta under 

färjeöverfarten och hela vägen fram. Det var en aning riskabelt 

att köra sista snutten, snön var djup. Thea stannade och 

stängde av motorn. 

– Vi får nog pulsa härifrån, sa hon. Det var mörkt och öde. 

Natan tyckte för en sekund att ett par lysande ögon skymtade 

till inne bland träden. 

– Är du mörkrädd? frågade Thea muntert och tände ficklampan 

hon tagit med sig. Ta min hand, erbjöd hon. Han 

gjorde det. Thea var gammal och klok, henne rådde ingen på. 

Natan gick fram till förstubron och ålade sig in, nåt rörde sig 

därinne och han drog kvickt tillbaks handen. Nej, nu fick han 

skärpa sig, det var väl en liten mus. Och det var han också 

– en fitta. I ficklampsskenet såg han högen av ris och mossa 

och skulle just till att sopa åt sig den då han kände ett vasst 

bett över handen. Han vrålade rätt ut så det ekade över den 

isbelagda fjärden. 

– Hur är det fatt? Vad hände? Thea tog emot Natan som 

kastade sig om henne. När han samlat sig tittade han på handen. 

Det rann blod ner i snön från den. Det måste ha varit en 

mycket aggressiv råtta, sa Thea förskräckt. Eller kan det ha 

varit en grävling? Thea tog upp ett paket med Kleenex ur sin 

väska och tryckte mot Natans sår. Har du ont? frågade hon. 

– Nej, inte särskilt, sa Natan och bet ihop tänderna. Fan! 

Jävla Rafel! Nu fick han göra ett nytt försök. 

374

– Ta min handske, föreslog Thea och han trädde tacksamt 

på sig den, kröp en bit in under huset igen och rakade blixtsnabbt 

åt sig högen. Den här gången fick han bonus. Han 

såg det svarta avlånga tygfodralet och tackade sin stjärna att 

man skulle kunna ta det för vad han påstått att det var. Inuti 

kändes det som ett tjockt tungt rör. Natan blev plötsligt så 

trött. Hans farsa var bara en paranoid gammal knarkare. En 

som fick saker på hjärnan. Och nu hade Natan ljugit arslet av 

Thea och blivit biten i handen bara för att den flumskadade 

Rafel hade fått för sig att gömma en reservdel till nåt av hans 

skrotiga fordon ute på Ljusterö. Säkert var den snodd. Thea 

lyste med ficklampan på marken. Vad är det där? sa hon och 

pekade på ett platt föremål. Natan vispade bort skräpet och 

snön så ytan frilades. Han ryggade till. 

– Vad fin! utbrast Thea. En sorts hövdingmask. Är det 

din? 

– Nej, mumlade Natan. Masken hade spetsiga öron med 

vita hårtofsar. Den föreställde en lokatt. 

– Men ta med den hem, uppmanade Thea. Den kan man ju 

sätta upp på väggen, vetja. Glöm det, tänkte Natan. 

– Du får den, sa han och räckte den till Thea. De gick till 

bilen och åkte hem under tystnad. När Natan skulle gå ur 

bilen frågade Thea om han verkligen inte hade ångrat sig 

beträffande masken. 

– Nädå, sa Natan. Men kan du ha det här hos dig så länge? 

Annars hittar kanske mamma det. Det är tungt men det är 

för att det ligger i ett rustikt fodral. Göm det. Och säg inget 

till Emelie, hon snackar så mycket... Thea nickade instämmande. 

Puh, tänkte Natan, samtidigt som en getingsvärm av ängslan 

for runt i magen. Nu gick han verkligen på tunn is. 

Nödlögnerna var så torftiga att det måste till en snurrig 

författarinna mitt inne i en roman för att gå på hans fabler. 

Så fort Natan kommit innanför dörren började morsans rappande 

korsförhör. 

– Var har du varit! 

375

– På Toys R Us, svarade Natan, det sa jag ju. 

– Jamen ända tills nu! 

– Men de stänger inte förrän åtta och de hade fått in en 

massa nya Transformers, skyllde Natan lögnaktigt ifrån sig. 

Han gillade inte att ljuga. Den vitaste lilla lögn blev nästan 

alltid till en snöboll som rullade utför en slänt och hur det här 

skulle sluta, det ville han bara inte tänka på. 

– Ska du nån gång sluta leva i den där påhittade plastverkligheten! 

gläfs te hans mamma vasst. Men vad i allsindar har 

du gjort med handen? tillade hon förskräckt. Den är ju alldeles 

blodig! Shit, det hade Natan glömt. Han letade som en 

speedad sökmotor efter ännu en lögn. 

– De hade fått in en ny robotleksak, vrängde han till det. 

Med vassa tänder av metall. Jag råkade ha handen instucken 

i den när en liten snorunge knäppte på strömbrytaren så käftarna 

slog ihop om min hand och då blev jag skraj och ryckte 

ut näven så det började blöda. Men jag visste inte att det hade 

blött så mycket. Det måste ha blivit så på hemvägen. 

– Det där vet jag inte om jag ska tro på, sa hans mamma 

misstänksamt. Och vad har du köpt, nu när du varit i ett leksaksvaruhus 

i många timmar? 

– Inget, sa Natan. Jag sparar. 

– Till vadå? 

Natan började bli yr av den trassliga härvan han pratat in 

sig i. 

– Till en luftpistol. Han höll på att bita tungan av sig men 

det bara slank ur honom. 

– En luftpistol! Vad är det jag hör? Inga som helst vapen 

får förekomma innanför det här husets väggar, hör du det! 

Och så länge du bor här förbjuder jag dig att köpa såna där 

hemska skjutmanicker! Bingo, tänkte Natan. Tack vare att 

han halkat var han uppe på banan igen. Han vågade till och 

med dribbla lite. 

– Men mamma, ingen kan ju skadas av luftpistolskott... 

– Det kan man visst! hackade hon. Och dessutom är det 

principer det gäller. Att tillåta sina söner att använda leksaks- 

376

vapen, det är att bejaka våld. 

Natan låtsas-suckade och gick in i köket. 

– Du får äta kall gröt, sa mamman hårt och stolpade mot 

kylskåpet. Så vände hon sig om mot honom och fick en bekymrad 

min. 

– Du knarkar inte väl? 

– Men mamma, sa Natan med en äkta suck. Bara dumskallar 

knarkar. Hans mamma bredde ett par mackor och satte på 

te. Hon hade inte hjärta att utfodra honom med kall gröt. Så 

tvättade hon och la om hans sår. 

– Den där så kallade leksaken borde genast plockas ur sortimentet, 

muttrade hon. Du har ju fått riktiga jack i handen. 

Som om ett rovdjur varit framme. 

– Roboten hette just det, hittade Natan på. Rovdjuret. 

– Du är ärlig mot mig va? sa hon och tittade honom rätt in 

i ögonen. 

– Ja, det är klart, svarade Natan. Men då kändes det kärvt 

i bröstet. 

– Polisen var här idag, sa hon när de drack te. Natan trodde 

han skulle kräkas upp sitt hjärta. De var inte här alltså, la 

hon till och Natan sjönk ihop. De var hos Sanne och frågade 

efter Lo. Jag undrar om inte han knarkar, sa hon och såg 

fundersam ut. Han hade onormalt stora pupiller när han var 

här, tyckte jag. Natan ryckte på axlarna. Från TV-n hördes 

en nyhetssändning som fick Natan att lystra. Han gick in i 

vardagsrummet. ”Den gröna terrorismen breder ut sig”, meddelade 

nyhetsuppläsaren. ”De använder samma vapen och 

samma metoder som den så kallade svarta terrorismen, men 

deras syfte påstås vara att rädda världen från en annalkande 

ekologisk undergång. Med sorg i hjärtat minns vi cesiumkatastrofen 

i Frankfurt från i höstas. Staden har ännu inte hämtat 

sig från terrordådet. De kallade sig Rainbow Warriors, 

kommandogruppen som utsatte civilbefolkningen för denna 

ofattbart grymma attack. Det var eftersom deras krav på 

att fyra kärnkraftverk skulle stängas av inte tillmötesgicks 

av regeringen som de spred ut det radioaktiva giftet över ett 

377

tättbefolkat innerstadsområde. Alla som deltog i terrordådet 

begick självmord omedelbart efter händelsen. Nu misstänker 

polisen att även Sverige kan drabbas av den gröna terrorismen. 

Smuggling av plutonium, ett av världens farligaste 

ämnen, har blivit mycket vanlig. Eftersom det behövs ytterst 

lite av ett radioaktivt ämne för att framkalla omfattande 

skadeverkningar är det ett smidigt smuggelgods. Det räcker 

med ett par kilo av den radioaktiva isotopen plutonium 239 

för att framställa en riktig atombomb. Vad polisen befarar 

är att en terrorliga inom en snar framtid kan tillverka en 

egen atombomb och på så vis sätta hela vår demokrati ur 

spel. Tullbevakningen skärps nu...” Det svartnade för Natans 

ögon och slog lock för hans öron. Han kunde knappt andas, 

det här var för mycket. Han fick hålla sig i soffans armstöd 

tills världen avtecknade sig igen och ett nytt inslag lästes upp i 

TV-n. Han reste sig och vacklade ut ur vardagsrummet, förbi 

köket, stapplade uppför trapporna, in på rummet där han 

damp ner på rygg i sin obäddade säng. 

– Du läser dina läxor väl! gastade morsan efter honom. 

– Jaaa! ropade han ner men det var inte hans röst, den lät 

burkig och trång i huvudet och sen släpptes den ut och ekade 

som i en jättesal där Natan var en liten, liten lus i ett dammigt 

hörn som snart skulle spolas rent. 

Hur kunde han vara så inåthelvete urbota uppfuckad, slö, 

ouppmärksam, godtrogen, korkad, barnslig och – FARLIG! 

Han satte sig upp, tog tag om huvudet med bägge händerna, 

ruskade det så hårt att det började dunka. Vad hade han 

gjort? Faaan ta mig, stönade han lågt. Säg att jag drömmer, 

väck mig och säg att jag drömmer... Pu 239 hade det stått i 

Operation Lynx-rapporten och klantarslet Natan hade inte 

reagerat. Pu 239 var plutonium och Operation Lynx var ett 

planerat terrordåd och Lynx var Rafel och Rafel hade prackat 

på Natan en plutoniumbehållare som han i sin tur prackat 

på Thea. Trollstav, tänkte Natan. Jo tack. Just nu låg det en 

trollstav med säkert fem kilo plutonium och skräpade femtio 

meter från Natans säng. Skulle han tala om det för Thea, 

378

nej herrejävlar, det gick ju inte. Han tänkte så det knastrade. 

Plutonium avgav alfastrålning. Det innebar att strålningen 

hade kort räckvidd och den trängde inte ens igenom ett papper 

som till exempel radioaktivt strontium och cesium. Det 

var bara farligt att inandas för då låg det kvar i kroppen och 

strålade på skelettet och det gav oundvikligen cancer. Där 

röret låg gjorde det ingen skada om bara ingen inhalerade 

innehållet. 

Den kvällen somnade Natan med en så betungande vetskap 

att han helst ville slippa vakna mer. Han var nu inte bara en 

cracker som riskerade fängelse. Han var från och med idag 

dessutom klockrent involverad i terroristverksamhet av värsta 

sorten. 

Det blev dubbel livstid. Minst. 

SANNE: MELLAN FELIX OCH LYNX 

ALLA DESSA FRÅGOR om Emelie! Det gick inte ihop. Varför var 

Lo så nyfiken på henne? Sanne slog bort de skumma tankarna. 

Slog bort det hon läst i hans horoskop, slog bort den 

stulna talismanen, slog bort att polisen sökt honom och att 

han förklarat det med ett ärende hos kronofogden. Slog bort 

hans passiva hållning. Bort, bort, bort – hon ville leva nu. 

Älska nu. Och i natt skulle de dansa. Det bultade på dörren. 

Natan stod utanför och såg förstörd ut. 

– Ska vi leka den där... sanningsleken, stammade han 

fram. 

– Vad är det med dig? Du är likblek, sa Sanne. Kom in. 

Snart kommer Emelie och Lo. Vi ska på fest. 

– De får inte veta! utbrast Natan skrämt. 

– Hallå, de är inte här än och jag kan slå vakt om hemlisar. 

Ut med språket, sitt inte bara och se ut som om du sålt smöret 

och tappat pengarna. 

– Men det är just det jag har, gnällde Natan. Försvarets 

radioanstalt har spårat mig när jag knackade mig in på deras 

379

as och kollade ufo-filen. Allt som stod i din julklappsbok 

stämmer. De har satt upp ett enormt radioteleskop för att 

fånga frekvenser och det finns en mängd rapporter om bevisade 

ufon. De har en grupp som enbart ägnat sig åt utomjordisk 

intelligens... 

– Hur vet du att du är upptäckt? frågade Sanne. 

– Jag fick en diskett där jag blev varnad. Inte av FRA utan 

av en spion. Det är så rörigt alltihop men jag väntar bara på 

att Säpo ska komma. Och det är inte det värsta. Det värsta är 

att jag gett en plutoniumbehållare åt Thea... 

– PLUTONIUM! utbrast Sanne. 

– Tyst, någon kan höra, väste Natan och tittade oroligt ut 

genom föns tret. Rafel är huvudmannen i Operation Lynx. 

Det är ett miljökommando som antagligen tänker göra en 

atombomb för att sätta press på myndigheterna, men Rafel 

har kuppat och fick mig att ta hand om skiten och när jag gav 

den åt Thea visste jag inte... 

– Men stanna! Rafel är ju död, säger de. 

– Han har arrangerat det själv för att dribbla bort 

Miljömissilerna, det är vad jag tror. Han mailade till mig igår 

och bad mig hämta tjacket ute på vårt sommarland och jag 

trodde Thea var safe. Jag trodde bara det rörde sig om något 

mer oförargligt Rafelinfall, och nu kan jag inte varsko Thea, 

för då är det ute med mig. 

– Hur vet du att det var Rafel som mailade? Någon kan ju 

ha gjort det i hans namn. 

– Det kan bara vara Rafel. Han har fått min krypteringsnyckel. 

– Kan plutoniumet läcka ut? frågade Sanne och rös. 

– Inte en chans i kosmos om ingen bryter plomberingen. 

Och det funkar inte som cesium, det är bara farligt att andas 

in på nära håll. Natan satt med huvudet i händerna och skakade. 

Jag fixar inte det här längre, sa han darrigt. Den där 

snubben som knackade på och drog iväg med Leo samma 

kväll som han drunknade, han gick rätt över isen på julaftons 

kväll och klev in i ett jävla ufo som sköt upp i rymden som ett 

380

lått skott och jag blev biten av ett äckligt monsterdjur... 

– Vem var det du såg på julafton? 

– Han hade tomtedräkt. 

– Och mörka glasögon? 

– Ja, hur visste du det? 

– Det är Olle, sa Sanne. 

– Lustigt namn på en utomjording, skojade Natan lakoniskt. 

– Han kan inte vara en utomjording. Han bodde ju i Theas 

kollektiv för hundra år sedan. 

– So what? Utomjordingar har funnits i årtusenden. 

– Ja, det förstås, instämde Sanne. Vad gör vi nu, då? Och 

Rafel – hur har han tänkt sig fortsättningen? 

– Inte vet jag, sa Natan uppgivet. Det går inte att nå honom. 

Han skrev att han kommer när han kommer. 

– Jo, det ska gudarna veta. Vilket as! Som han har satt dig 

i klistret. Eller oss alla. Det bankade på dörren och Natan for 

upp som ett spjut. Han trängde sig förbi Emelie i dörren och 

återvände hem med nerböjt huvud. 

– Den där Lo, han är konstig, sa Emelie när hon kramat 

Sanne. 

– Ja, men det har sin enkla förklaring. Han har ju haft Leo 

som psyk läkare. 

– Tror du han talar sanning då? 

– Ja, Leo har väl ordinerat sin specialdrog – Clarex, flinade 

Sanne. 

– Lo ringde mig idag. Det fladdrade till i Sannes hjärta. 

– Men vad är det fråga om! Vad ville han nu då? 

– Jag var inte hemma och Thea blev ännu kyligare mot 

mig. Hon har svårt att tackla att det ringer snubbar och söker 

mig och han presenterade sig inte men hon kände igen hans 

norrländska accent. Jag tror jag måste flytta, Sanne. Det här 

går inte. 

– Men kan ni inte prata ut? frågade Sanne medan det oavbrutet 

gnagde i henne av att Lo ringt Emelie. 

– Nej, vi kommer aldrig ner till det väsentliga, suckade 

381

Emelie. Och jag har ju ingenstans att bo så jag vågar inte 

säga vad jag känner. Det har blivit en stor gråzon mellan oss 

och bägge vet att marken är minerad så vi aktar oss för att 

trampa där. 

– Det hjälper inte, sa Sanne och tänkte att det började växa 

fram en gråzon mellan henne och Lo också. Gråzonen kommer 

att expandera tills det inte finns något annat, klargjorde 

hon för sig själv och för Emelie. 

– Så flashig du är, sa Emelie beundrande och lät sin hand 

stryka längs framsidan på Sannes svarta skinn-catsuit med 

halvöppen snörning ända ner till naveln. 

– Den här köpte jag i London för en massa år sedan och 

jag har inte haft på mig den en enda gång, sa hon med en avvärjande 

rörelse. 

Emelie var klädd i enkelhetens tecken – en vit långklänning 

med rakt fall. Men ögonen var kraftigt sotade och hårstubbet 

hade hon färgat svart. Hon hade börjat röka. Och dricka. Ju 

renare yta, desto smutsigare insida, tänkte Sanne och hällde 

upp ett glas vodka åt dem. Då kom Lo, påpassligt, och Sanne 

fixade ett glas åt honom också. 

– I tid som vanligt, sa hon ironiskt och räckte honom shoten. 

Han fick sin sött förlägna uppsyn. 

– Vad ville du mig förut idag? frågade Emelie och gav Sanne 

en snegling av samförstånd. 

– Åh, jag tänkte bara fråga om du kände till någon ledig 

bostad. Det börjar bli trångt i Lumas vagn. 

– Ja, då var ju jag den rätta att fråga, svarade Emelie sarkastiskt. 

Jag som själv är bostadslös. 

– Men du bor ju därinne, sa Lo och nickade åt det håll 

Theas hus låg. 

– Inte så länge till, ser det ut som. 

– Jaså? frågade Lo. Är inte ni... 

– Inte överdrivet, nej. Typ: inte alls. Lo drack ur sitt glas och 

fick mer i det. Han satt rak i ryggen och började berätta. 

– Jo, om man ska få en bostad i Stockholm. Då måste man 

först gå till bostadsförmedlingen. Den ligger på Kungsholmen. 

382

Sanne kisade mot Emelie som tittade i taket. Nu skulle Lo bre 

ut en av sina longörer. Först får man ta en nummerlapp, gaggade 

Lo. Och fylla i en blankett. Sedan vill de veta om man 

har jobb... Sanne lät Los utläggning bli ett ljud bara. Hon 

såg på honom, hans vackra ansikte, och tänkte att en natt till 

skulle hon få äga honom. Hela natten... 

– ...så då kan man inte få en bostad, och har man ingen 

bostad kan man inte få ett jobb, avslutade han. Sanne gick 

till spegeln och täckte nogsamt över en rynka under ena ögat. 

Annars var hon nöjd. Hon ringde efter en bil och de kom 

iväg. Lo och Emelie satt där bak. När de skulle kliva ut slog 

Lo igen bildörren mitt framför näsan på Emelie. 

– Har du ingen uppfostran? förmanade Sanne skämtsamt. 

Lo såg förvirrad ut. Hon tog tag i hans axlar och fokuserade 

hans blick. Den var alldeles tom. Sanne kände sig illa till 

mods. 

Vid baren fick de en välkomstdrink. Medan de drack stod 

Lo med ryggen åt Sanne och talade med Emelie. Sanne började 

gå in i ett lågtryck. Hon tog in en ny drink, sänkte den 

och beställde en tredje. Så tog hon mod till sig och grabbade 

tag i Lo. 

– Vi behöver snacka, befallde hon vresigt. De gick och satte 

sig i ett skymt hörn. Vad har hänt? frågade hon och la handen 

på hans arm. 

– Vi kan inte träffas på det här sättet mer och gå omkring 

som ett par. 

– VA! Sanne kände sig alldeles omtöcknad av den skrupelfria 

helom vändningen från Lo. Varför det nu då? 

– Jag kan inte säga det nu, men det skulle förstöra något, 

något som är viktigare. Du ska få reda på allting när jag fyller 

tjugofem, sa han. Och då kommer du att förstå. Sannes ögon 

blev till två brustabletter som löstes upp i vatten. Behållaren 

välte och tårarna läckte ut. Då kramade Lo henne. Det kändes 

absurt. Det var ju han som fått henne att må så här. Sanne såg 

på honom med tårarna hämningslöst vällande utför kinderna 

tillsammans med sminket hon så omsorgsfullt kletat på. Men 

383

jag måste göra så här nu, fortsatte han och kramade henne 

igen. En gammal kamrat från punkåren kom fram till Sanne 

men hon bara skakade på huvudet så tårarna yrde. 

– Det skulle vara onaturligt för mig att fortsätta så här, 

tjatade Lo. Du kommer att förstå. Den 20 mars kommer du 

att förstå. Helt säkert. 

– Visst, sa Sanne fränt. Jag kommer att begripa precis, vid 

detta magiska datum då sanningen briserar som en elefantpormask. 

Va! Sanne försökte utforska hans stumma mörkblå 

blick men i den såg hon ingenting. DJ-en satte på en nymixad 

Kozmo Ltd-låt och Emelie störtade fram. 

– Är det där ni sitter, jag har... Hon kom av sig och lät både 

mun och ögon gapa stort. Men Gud, vad har hänt? Emelie 

drog med sig Sanne in på damtoan och tvättade av hennes 

zebrarandiga kinder. 

– Han är inte klok, snyftade Sanne. Han säger att vi inte 

kan träffas mer för det skulle vara onaturligt. Att jag ska få 

reda på orsaken den 20 mars när han fyller tjugofem och 

att... 

– Ja, bröt Emelie, och han har en plastbit i kroppen som ska 

äta upp honom – lägg av, Sanne. Han är ett wacko, inse det. 

Det här är väl bara en ny tvångstanke han har fått. Stek honom 

nu, så har vi kul och dansar i stället. Be honom dra annars gör 

jag det. Var har du ditt spackel? Emelie snofsade upp Sanne 

igen, rättade till hennes hår, tog henne över höfterna och kysste 

henne på kinden. Jag tycker så mycket om dig, sa hon. Håll 

inte på och... 

– Hönsa och jönsa med den där, hickade Sanne och Emelie 

skrattade. ”Hönsa och jönsa” brukade Thea kalla kvinnors 

ältande av karlproblem. 

– Nä, nu slutar du hönsa och jönsa. Han är ett nutcase 

– okej? Nu tar vi en drink, nej tio. Häng med. Och inte en tår 

till, det är han inte värd. 

Lo stod utanför toaletterna. Han högg tag i Sannes axel. 

– Släpp! morrade hon. Nu räcker det, nu ska jag ha kul. 

Och du ska gå hem. Det här är mina vänner, det är jag som 

384

är bjuden på festen. Du stinker! 

– Har jag så dålig andedräkt? frågade Lo på fullt allvar och 

höll för munnen. 

– Jag talar inte om sådana oskyldiga detaljer, sa Sanne 

strävt. 

– Men du måste tro mig! upprepade Lo sitt enformiga 

mantra. 

– Ja. Du har ett microchips i hjärnan och snart ska du äntra 

ditt cybership. Adjö! 

Lo drog henne till sig. Just då kom Calle. 

– Hej, sa han grumligt. Han var packad. Där står ju den 

osynlige mannen, sluddrade han och pekade på Lo. Sanne lutade 

sig mot Calle och började lipa igen. Han höll om henne 

och tittade överlägset på Lo som på nytt försökte dra Sanne 

till sig. Men hon blev bara ännu mer förvirrad av att känna 

hans kroppslukt, han som varit henne närmare än någon 

annan och nu hade störtat henne ner i en bottenlös helveteshåla. 

– FEL! skrek hon och knuffade bort Lo. 

– Icks, svarade han och såg in i hennes ögon. Längst längst 

in blänkte det av något gulaktigt. Av lampornas reflexer kanske, 

eller också av Los dårskap. ”Icks”. Ditt körda psycho, 

tänkte Sanne och såg hur han kramade om Emelie länge och 

väl innan han försvann mot utgången. Hans blick var fjättrad 

vid Sanne tills han hunnit utom synhåll. 

– Felix! utbrast Calle och vinglade till. Sa han Felix? Ett 

gott råd, Sanne. Calle skärpte blicken. Ytterligare en blodigel, 

tänkte hon beskt. Om du har connections uppe bland regnbågarna 

– kapa dem på stört, sa han och nu lät rösten fast. Det 

är en riktig häxkittel däruppe – ja, ursäkta uttrycket – och 

inom kort ligger de risigt till hela bunten. The heat is on. Nej, 

det var ingen risk att Sanne skulle sätta sin fot hos regnbågarna. 

Inte så länge Lo bodde där. Ska vi knulla? frågade Calle 

och la sitt överdimensionerade kålhuvud på sned. 

– Jag är inte upplagd för skämt, sågade hon av och gick till 

baren. Men fyllan kantrade, kvällen kantrade, hela hennes liv 

385

kantrade och hon längtade bara efter att få böla ur sig den 

bassäng som pressade mot pannbenet och trängde bort allt 

annat. Ögonen svämmade över redan innan hon hunnit ut 

och folk tog på henne, flera hon kände, och frågade hur det 

var fatt men hon slingrade sig ur deras grepp. 

– Åt helvete! sa hon bara. Åt helvete! Hon kom ut i kylan. 

Åt helvete, gnydde hon mot himlen, mot de tomma industribyggnaderna, 

mot fullmånen. Fullmånen som bara glodde 

enögt med sitt nästan kliniska ljus. Allt hade övergivit Sanne 

och hon lät benen bära henne sladdrigt utan att lyfta fötterna 

ordentligt. Hon föll framlänges och låg kvar och lät tårarna 

göra små hål i snön. Hål i snön, hål i hjärtat, hål i månen 

som var en gul ost. Än en gång skulle hon behöva resa sig ur 

askan. Än en gång bli en fågel Fenix... Fenix... Felix... Katten 

Felix, lokatt, Lynx, lokatt på latin – Felis Lynx! Felix och 

Lynx hör ihop, mullrade det i Sannes skalle. I en liten vrå av 

Sannes huvud som tappats på tårar tog tankeflödet över och i 

takt med att saltvattenreservoaren tömdes blev det mer plats. 

Erina hade talat om en mutation. Felix och Lynx. Operation 

Lynx. Plutonium. Rafel som mellanled. Som var Skorpion. 

Som styrdes av Pluto. Men vem var Felix? Vad visste Lo om 

Felix? Calle? Natan? Lokatten var en mutation. Två rötter. 

Felix Lynx. Sanne reste sig på alla fyra, kröp en bit tills Emelie 

hann ifatt. 

– Upp med dig, sa hon. Du behöver någon att prata med 

nu. Du ska inte ge dig av ensam i det tillståndet. 

– Felix Lynx, mumlade Sanne. 

– Titta på månen! viskade Emelie och drog hastigt in andan. 

Ett lodjursansikte lyste mot dem, suddigt men tillräckligt 

tydligt. Felix Lynx. 

Sanne började gnola på en låt Rafel hade skrivit. Hon visste 

inte varför, kanske för att överhuvudtaget orka genomleva 

varje framförvarande sekunds inneboende piskrapp. 

386









Det gick: Ba na na nana... 







Och den går...” 

Nu kom hon inte längre, nu dränkte gråten rösten igen. 

– Den låten spelas mycket på radio nu, sa Emelie. 

Framåt morgonen hade Sanne inga tårar kvar. Bara sorg, 

lika torr och kall som vintern. Men hon var inte längre säker 

på om Lo var en förvirrad galning, rädd för kärlekens energifält. 

Hon visste heller inte vad hon föredrog att tro. 

EMELIE: STÖLDEN 

ALL SNÖN HADE SMÄLT bort och det var flera plusgrader. Synd 

att det inte tinade här inne, tänkte Emelie och drog en djup 

suck. Hon såg ut genom föns tret, ut över trädgården, bort 

mot berget där regnbågsfolket levde. Sanne hade sagt att det 

nog var bäst att undvika att gå dit och Emelie följde hennes 

råd. Annars verkade Sanne helt uppe i Lo. Snackade inte om 

annat, hon som annars var så skärpt. Hon ville verkligen tro 

på den 20 mars då sanningen skulle avtäckas enligt den där 

norrländske bänggöken. 

387

Men så fick hon annat att tänka på. Thea stod framför 

Emelie med en så uppretad min att Emelie kände sig beredd 

att bara lägga sig platt framför hennes fötter. Nu smäller det, 

tänkte hon. 

– Hördudu, släppte Thea ut mellan de sammanpressade 

läpparna. När jag kom hem idag efter ett ärende på stan, då 

står Leos förlorade son mitt på golvet och stirrar på mig som 

ett djur. 

Emelie gapade. Hur kunde han vara så fräck? Att bara gå 

in utan att knacka? 

– Jag frågade naturligtvis vad i himmelens frid han gjorde 

här, fortsatte Thea. Då rev han upp den här lappen ur byxfickan 

och bad mig ge den till dig. Sen schasade jag iväg 

honom med en entydig uppmaning att framledes knacka och 

vänta tills han blir insläppt om han till äventyrs skulle ha 

vägarna förbi igen. Emelie, sa Thea lugnt och allvarligt. Du 

måste låsa efter dig när du går ut och ingen är hemma. 

– Men jag låser alltid! protesterade Emelie fast hejdade sig 

när hon hörde hur idiotiskt det lät att förneka att hon glömt 

det. Ändå kunde hon nästan svära på att hon låst dörren. 

Hon hade aldrig glömt det tidigare. 

– Försäkringsbolaget tar nog ingen hänsyn till din storögda 

intygan att du låst så länge ingen åverkan gjorts på dörren, 

tillrättavisade Thea. 

– Nä, backade Emelie. Det är såklart jag som glömt det. Jag 

kan bara inte fatta att jag har varit så vimsig. 

– Den där Lo verkar ha satt griller i hjärnan på folk lite 

överallt, sa Thea menande. Men nu är det så att jag har ett 

nästan färdigskrivet romanmanus i min dator och just idag 

hade jag glömt att ta med mig en säkerhetskopia. I stället låg 

back up-disketten kvar i burken. Fattar du vad som hade hänt 

om den unge mannen varit inbrottsstjuv? Och han ser för 

övrigt inte mycket bättre ut heller. 

– Jag vågar bara inte tänka på vad som skulle ha hänt om 

din roman försvann, sa Emelie eftergivet och skamset. 

– Nej, det vågar då sannerligen inte jag heller! mullrade 

388

Thea. Hon hade verkligen en pondus som kunde sätta klorna 

i folk. Men nu hade den objudne besökaren inte fingrat på 

min dator. Däremot har det försvunnit nåt härifrån. 

– Vadå! utbrast Emelie. 

– Inget jag satte nåt värde på men i alla fall. Så du kanske 

kan fråga den där inkräktaren om han råkat få med sig nåt 

som inte var hans, avslutade Thea medan hon gick upp de 

sista trappstegen för att dränka sig i sitt författarmörker. Man 

kunde riktigt höra hur istapparna klirrade mot golvet när hon 

gick. 

Emelie satte undan fikat efter sig, nervös att lämna minsta 

smula eller kaffefläck. Hon torkade noggrant bort spåren av 

sin existens, klev ner i sina kängor, svepte jackan över den 

långa stickade klänningen, trädde luvan på sitt korthåriga 

huvud och öppnade dörren för att släntra över till Sanne. 

Hon hade med sig brevet från Lo. Vad ville dåren henne! 

Och vad hade han snott? Brevet var skrivet på en postinbetalningsblankett 

med spretig, darrig handstil. ”Snälla Emelie! 

Kontakta mig genast. Du vet var jag finns. Jag är fri som 

fågeln och kan träffa dig när som helst. Ignorera inte detta, 

det är viktigt! Hälsningar Lo.” Sanne höll på att göra mat åt 

barnen. Men hon såg nere ut. Emelie räckte henne brevet och 

pekade mot pannan. Sanne läste och stod sen med armarna 

uppgivet längs sidorna. 

– Han är väl tänd på dig, sa hon och såg så hjärtslitande 

sorgsen ut att Emelie var tvungen att krama om henne, känna 

hennes lilla läckra kropp mot sin. Den energifyllda spänstiga 

kroppen som nu bara var spänd och stel. 

– Du är så vacker och så häftig, sa Emelie lågt. Och det 

finns inga tecken från Lo på att han skulle vara tänd på mig. 

Han har inte visat nånting i den riktningen. Han fick syn på 

dig från första stund och hade inte ögon för nån annan, det 

kan både Katta och Kina intyga. Du minns väl vilket häng du 

hade på honom. Värsta klistermärket. Han är bara knäpp. 

Antagligen vill han ha tag på mig för att därigenom ha koll 

på dig. Han hade väl hoppats att du skulle komma rusande 

389

till honom och tigga och be honom tillbaks. Nu sitter han 

däruppe, snopen och villrådig. 

– Ja, i så fall kan han sjuda i sitt eget spad! Jag skulle aldrig 

i livet smöra för en kille, fräste Sanne ilsket. Men det är nåt 

som inte stämmer, la hon till med den sorgmodiga och tankfulla 

rösten. Hon satte sig i köket. Barnen såg på TV. Jag kan 

inte tänka klart, klagade hon. Jag var så dödligt förälskad och 

sen bara... hon gjorde en halshuggarrörelse. Det var som att 

befinna sig precis på gränsen till orgasm, du vet när man är så 

nära att det bara är en utandning kvar, och då spricker alltihop 

– fast upphöjt till tiotusen, fattar du? Han sa att han aldrig 

känt så för nån annan, allt han sa tydde på att känslorna 

var ömsesidiga, och då kanske det verkligen stämmer, allt det 

där han sa om att han var tvungen att göra så här, han kanske 

har fått besked från högre ort att inte ha samröre med mig 

eftersom jag har sett för mycket, vet för mycket om vad som 

händer däruppe vid Älvängen. Och Natans hackande. Och 

liket. Och sanningspillren. Han har kanske ett uppdrag. Han 

kanske är anlitad av Säpo eller... eller av en öststatsregering... 

Albanien! Han berättade ju om att han varit i Albanien. 

– Ja, fast jag tror inte att man ger ett politiskt toppuppdrag 

till nån som går på tungt nervtjack och har sjuka tvångstankar, 

inflikade Emelie skeptiskt. Hon tyckte synd om Sanne 

som var så förvirrad. Jag tror han är schiz, sa hon. Och schizar 

kan vara skickligt manipulativa, jag hade några såna när 

jag jobbade som hemsamarit. De verkade normala på ytan 

men sen kom det upp konstiga ord och uttryck ibland, helt 

utan sammanhang, och de uppehöll sig vid ointressanta och 

ovidkommande detaljer, precis som Lo gör. Han är ett sicko. 

– Ja, fast han går och bär på nåt, sa Sanne och lät på nytt 

förvirringen övermanna henne. 

– Ja, han bär på en schizofreni, framhärdade Emelie. 

– Hans horoskop, mumlade Sanne. Ja, det borde jag ju inte 

säga, men det ser inte ljust ut. En stor livsavgörande och negativ 

händelse hänger över honom som ett damoklessvärd. 

– Ja, sjukdomen slår väl ut i full blom snart, sa Emelie. Det 

390

ser ju inte bättre ut, så helknäppt som han bär sig åt. Vet du 

att han bara gick in hos oss när ingen var hemma, och att han 

tydligen snodde nån pryl. 

– Vadå för pryl? nästan skrek Sanne. 

– Inte vet jag. Thea sa att det inte var nåt hon satte värde 

på. 

– HELVETE! tjöt Sanne och tappade tallrikarna i golvet så 

de gick i kras. Fixar du det här, sa hon med sprucken röst och 

pekade på gratängen i ugnen. Jag måste ha tag på Natan! 

NATAN: OUIJABRÄDAN 

NATAN VAR LÅNGT INNE på brottets bana nu. Han hade bett 

Thea att få tillbaks ”luftpistolsetet” och hon hade plockat 

fram det ur garderoben som var full med skor och ytterkläder. 

Lokattsmasken stod också lutad mot väggen i garderoben. 

Thea förklarade att hon inte hunnit sätta upp den ännu, som 

om Natan brydde sig. Med paketet instoppat under jackan 

och galopperande hjärta hade han levererat plutoniumröret 

till de två cirkusflatorna uppe hos regnbågsfolket. Det var på 

Rafels order. Han hade mailat igen och Natan hade för närvarande 

ingen annan ledstjärna än Rafel. Typiskt att behöva 

lita på den punkgubben i sitt livs värsta nödsituation, när han 

aldrig känt nån som helst tillit till honom under hela sin uppväxt. 

Snacka om ödets ironi. Men i det här läget tycktes Rafel 

vara den ende som hade koll och Natan var glad åt att kunna 

avlägsna den livsfarliga behållaren från Thea och därmed från 

sin egen omedelbara närhet, även om han tvivlade på sina 

chanser att bli rentvådd om härvan uppdagades. Katta och 

Kina blev extremt skärrade av att få ”stafettstaven” som det 

stått om i Operation Lynx. Rapporterna från Miljömissilerna 

hade upphört med orden ”Op. L. X-ad.” Och Natan hade 

blivit befalld av Rafel att inte nämna var han befann sig. 

– Vad ska vi göra med denna? frågade Katta och vägrade 

först ta emot den tunga cylindern. Olle är ju ur. Natan hälsa- 

391

de från Rafel och vände hastigt på klacken. Nu var det deras 

problem, de fick göra vad fan de ville. 

Så fort Natan kommit hem och blivit lika förvånad som 

vanligt över att snuten inte väntade på honom, bestämde han 

sig för att göra säkerhetskopior på sin vita programvara. Allt 

som kunde härledas till hans crackande eller specialintressen 

hade han raderat. Men eftersom snuten brukade beslagta och 

konfiskera allt när de gjorde razzior, även spel och typsnitt 

och ritprogram och ofarlig mjukvara, så tänkte Natan ligga 

ett steg före, vad han nu skulle med sin mjukvara till när han 

framlevde sina dar som kåkfarare. Det bar honom väl emot 

att några klumpiga poliser skulle förstöra fraktalprogrammet 

och annat som hans mamma och till och med de äckliga 

småsyskonen kunde ha framtida glädje av. 

Nu hade Natan inga fler lediga disketter. Han gick till 

mammans arbetsrum för att låna några av henne. Hon använde 

sällan disketter ändå. Natan drog ut den översta lådan 

och hittade en diskettbox. Den var låst men nyckeln låg 

slarvigt bredvid. Först skulle han se efter om disketterna var 

tomma innan han kunde konvertera dem. Han stoppade in 

den första. Där fanns ett dokument som hette Felix. Felix! 

Natans mage började korva sig åt alla håll. Det tog ju aldrig 

slut! Med svettig näve klickade han fram dokumentet. Det 

var senast ändrat den 20 november. Var det inte strax innan... 

Jo, det var det. Det var strax innan Leo dog. Eller mördades. 

Av en utomjording som hette Olle. Natan fick lust att garva. 

”Rafel! 

Här kommer jag med ett nytt drag. Och jag vill unna mig 

det stora nö jet att själv delge dig följande. Jag vill nämligen 

att du ska veta att jag varit dig hack i häl under alla år. Jag 

känner till Felix och kommer samtidigt som jag postar det här 

till din poste restante-adress, sända en anmälan till adekvata 

myndigheter. Förr eller senare dyker du väl upp ur dina gömmor 

och får veta vem som till sist la ut den rätta saxen. Jag 

känner till Felix. Och innan jag berättar hur, ska du veta en 

392

sak: lita inte på kvinnfolk. Jag fick kännedom om Felix genom 

din kvinna Luma. Hon är som bekant dotter till Louise, min 

stora och enda riktiga kärlek. Henne hade du redan nästlat 

dig in i och sedan upprepade du manövern i ett senare skede, 

många år efter att vår förbindelse hade avslutats. Typiskt dig. 

Därefter städslade du hennes dotter. Det var lågt – vet hon 

om, månne, att du haft sex med hennes mor? Luma sökte i 

alla fall upp mig mitt i natten för sex år sedan. Hon bar på 

en babygosse. Kristin sov. Jag visste inte vem Luma var då. 

Hon sa inte ens vad hon hette, bara att hon bodde däruppe 

hos regnbågsfolket. Luma var orolig för pojken. Han hade 

falsk krupp och var blå. Det avhjälpte jag lätt. Kruppungar 

var vardagsmat när jag hade AT-tjänstgöring på öron-näsahals 

och de ränderna går aldrig ur. Jag tyckte emellertid att 

pojken såg infekterad ut. Han var varig i halsen och snorig. 

Men när jag ville skriva en rapport – sådant var jag noga med 

när det gällde barn – och en remiss till sjukhuset så att det 

kunde tas en bakterieodling, då såg mamman skrämd ut. Hon 

ville inte uppge pojkens namn och ännu mindre något personnummer. 

Då upplyste jag henne om att föräld rar är skyldiga 

enligt lag att ge sina barn lämplig vård när de är sjuka. Hon 

fick brått, tackade för hjälpen och sa att hon skulle uppsöka 

en vårdcentral dagen därpå. Hon hade något som fascinerade 

mig, något jag kände igen. Flera år senare återsåg jag henne, 

plockandes äpplen från vår trädgård. Först då fick jag reda på 

av Kristin att hon var din kvinna och att hon hette Luma. Då 

förstod jag att hon var dotter till Louise; Louise hade mycket 

ofta talat om Luma, som hon under ohygglig vånda lämnat 

för vår kärleks skull. Sedan hörde jag att Louise var död. 

Jag fick lust att kontakta Luma men lät det dröja. Så fick jag 

höra om misären uppe hos regnbågsfolket. Hur barnen där 

levde, i smuts och trångboddhet, omgivna av haschdimmor 

och försumliga föräldrar. Vind för våg. Så jag gjorde ett besök 

men stötte varken på dig eller Luma. Dock kontaktade jag ert 

socialdistrikt. Märkligt nog åtgärdades inte barnens levnadsomständigheter. 

Men i somras hörde jag bland fruntimren i 

393

Brovattnet att Luma var försvunnen, och att hon lämnat kvar 

två små barn, tvillingar. Efter en tid slog det mig att ingen 

nämnt det äldre barnet i sammanhanget och Kristin kände 

inte till några andra barn än Rafels tvillingar så jag skaffade 

fram Lumas journal. Där stod om tvillingarna som föddes i 

vecka 36 i hemmet – ja, det var väl den där cirkusvagnen. Den 

ene tvillingen, pojken, var svårt asfyktisk och det var därför 

ni kommit akut efter förlossningen. Men den äldre pojken 

fanns det ingenting på. Luma var registrerad mor bara till 

två barn. Vem var då gossen hon kommit till mig med mitt i 

natten? Jag gick upp till regnbågsfolket en eftermiddag och 

frågade efter Rafels stora grabb men folk där betraktade mig 

som en rymdvarelse och ignorerade min fråga med hatfylld 

blick (jag tippar att det var du som anlagt hatet). Tills jag 

stötte på en gammal krum gumma utan tänder. Först höll hon 

fram en klassisk tiggarnäve så jag gav henne en slant. Hon 

bekräftade att det funnits en grabb på sex sju år i den gula 

cirkusvagnen där du bodde, som brukade rida på den svarta 

ponnyn, men att det varit så många märkliga försvinnanden 

på sista tiden i vilka ponnyn också ingick, och så började hon 

svamla om ufon och vilddjur och sådant som jag är utled på 

att höra om. Så jag lämnade henne utanför den antika husvagnen 

med en get som stod tjudrad intill. Sist jag var i Umeå 

och hälsade på min äldste son, fick jag dock den ledtråd som 

saknades. Jag tror inte du känner till att Louise och jag fick 

en son. Hon har alltid hållit honom hemlig och jag har inte 

tillkännagivit att jag är hans far för då hade han nog aldrig 

velat se mig. Louises och min kontakt bröts innan han var 

född. Jag frågade min förstfödde om Louise hade hunnit få 

några barnbarn innan hon dog. Han svarade att han inte 

visste. Men så sa han att hon varit och hämtat ett stort skott 

från hans födelseträd, ett välvuxet äppelträd som stod hos 

hans gudmor i Hälsingland. Skottet hade hon kallat Felix. 

Jag frågade om när och det visade sig att det var vid ungefär 

den tidpunkt då barnet jag letade efter borde ha fötts. Du har 

alltså gömt undan ett barn, Rafel, och det är dessvärre inte 

394

straffbart i sig. Inte förrän det är dags att börja skolan. Och 

borde inte Felix ha gjort det i höst? Var är Felix? Det kommer 

nog polisen att vilja ta reda på. Mycket snart. 

Leo.” 

Leo var skruvad, tänkte Natan. Hålla på och snoka i andras 

liv sådär. Felix – var det inte ett underligt sammanträffande 

ändå att Natan hade valt Felix som lösenord? Kanske hade 

Rafel snackat om Felix nån gång och Natan bara snappat 

upp namnet. Nej, nu kom han ju på det! Hans mamma hade 

berättat att Natan skulle hetat Felix om Rafel fått sin vilja 

fram. Rafels vilja hade inte gått hem den gången. Men det var 

då det. Nu var Rafels vilja lag. Dessvärre. Men Natan borde 

varna Sanne för att den där slafsige Lo hade träffat Leo regelbundet. 

Vem visste vad de två haft för intresse gemensamt. 

Det såg ut som om förmågan att göra kvinnor olyckliga var 

ett framträdande fadersarv. Natan hade aldrig sett Sanne så 

deppig och inbunden som nu, sen hon beblandat sig med Leos 

äldste son. Hon hade jämt rynkad panna och började nästan 

få samma uppsyn som Natans morsa haft innan Leo gick i 

graven. Vad skulle han förresten göra med brevet till Rafel? 

Han tog ut disketten och stoppade tillbaks den i boxen. Sen 

ångrade han sig, stoppade in den igen och raderade skiten. 

Just när han skulle tömma papperskorgen kom Sanne uppstörtande 

för trappan och kallade på Natan. 

– Här, sa han och vinkade in henne. 

– Natan! flåsade hon. Var är... plutoniumet? Hon viskade 

fram det sista. 

– Det hämtade jag tidigare idag, viskade Natan. 

– Men Lo hade gått in när vi var borta och snott nåt ur 

Theas garderob! 

– Det kan inte ha varit behållaren i alla fall, väste Natan. 

För den har jag lämnat till Katta och Kina. 

– Vad säger du! sa Sanne och tog sig för pannan. 

– Rafel bad mig, förklarade Natan. 

– Men vad har de med saken att göra? 

395

– Jag vet inte mer än du. Men Operation Lynx är fimpad. 

Olle är ju av banan. Jordebanan. 

– Jag tror Lo är inblandad, Natan. Sanne stönade. Och han 

vill träffa Emelie. Och du vet hur Emelie... 

– Snackar, ja. Vad vet hon om tjacket? frågade Natan ängsligt. 

– Inte ett smack. Men om hon träffar Lo kanske han drar in 

henne på nåt sätt. Han är urskum. Ibland undrar jag om inte 

han har tillgång till Clarex. Leo kanske gav honom det. 

– Är inte ni ihop? undrade Natan förvånat. 

– Nej, glöm det. Han tror att han har en plastbit inopererad 

i kroppen och att den håller på att äta upp honom. Och den 

20 mars ska sanningens ljus stråla från honom och vi blir alla 

upplysta. Han sa att det var onaturligt för honom och mig att 

träffas innan dess. Och om vi hade sex mer skulle det förstöra 

nåt som var viktigare. 

– Aha, sa Natan. Han är en Pretender, en cyborg. Plastbiten 

är ett mikrochips. Eller så är han också en utomjording. Som 

Olle. Så det är onaturligt att ha sex med en jordvarelse. 

– Lägg av, bad Sanne. Han är ju Leos son. 

– Ja, och vad var Leo för en kontrolltorsk? Läs här! Natan tog 

upp Leos brev till Rafel ur papperskorgen på Powerbooken. 

– Vad är det med Felix? utbrast Sanne, lite för högt. Natans 

morsa kunde ju höra. Hon skulle få dårpippifnatt om plutoniumet 

kom till hennes kännedom. Radioaktivitet skrämde 

huvudsvålen av henne. 

– Inte så högt! väste Natan. Vad har du hört om Felix? 

– Lo har nämnt namnet några gånger fast i obegripliga 

sammanhang. Det har bara sluppit ur hans pajskalle. Men 

Calle frågade ju en gång om Felix. Och han lystrade när han 

hörde Lo säga Felix på en fest. Eller ix, sa han. För jag hade 

sagt fel först. 

– Sagt fel? 

– Ja. Ordet fel alltså. Jag hade sagt, eller skrikit: Fel! Och 

så svarade han: ix. Fattar du nu? 

– Calle röjde ju med mig på Mona Lisa web chat och ville 

396

pumpa mig på detaljer om Rafel, det berättade jag va? Och 

han nämnde en tejp som Rafel spelat in i jätteliten upplaga. 

Den hette Felix Lynx. 

– Va! Sanne såg ut som om hon tänkte dåna. 

– Ja. Och där fanns en textrad som handlade om lodjur, 

avslöjade Calle som kallade sig Dr Pepper där på chatten. 

– Dessa lodjursspöken, det här är ju som ett sjukt förbaskat 

skämt! flämtade Sanne. 

– Jag vet, sa Natan med tunn röst. Jag blir knäpp snart. Vet 

du vad den där Calle, alias Dr Pepper, mer meddelade? Jo, 

han påstod att de varit och plåtat ett lodjur men det fastnade 

inte på bild. 

– Nej! utropade Sanne och höll sig om kinderna. 

– Vad är det? sa Natan och ruskade henne otåligt. 

– Det var vad Calle sa... om... Lo. Men jag trodde han drev 

med mig. Gud, jag tar in på hispan snart, ojade sig Sanne. 

Men så spritte hon till. Kom! sa hon. Jag har en idé. 

Så fort de kommit hem till Sanne plockade hon fram sin 

ouijabräda, ett hokus pokus-redskap som Natan inte hyste 

den blekaste tilltro till. 

– Nä, sånt här pallar jag inte, sa han. Ursäkta, men... 

– Gud, vad fin den är, sa Emelie och strök med handen över 

den lena träytan. 

– Det är Erina, min healare, som gjort den, berättade 

Sanne. Los gudmor, la hon till med en grimas. Har ungarna 

varit okej? Hon såg tacksamt på Emelie. 

– Ungar? log Emelie. De är ju ungdomar. Och de är alltid 

okej. Vad ska vi göra? 

– Vi ska fråga anden, förklarade Sanne medan hon effektivt 

och målmedvetet bredde ut en vit duk över matsalsbordet 

och tände ljus och rökelse. Vi frågar och anden svarar. Det är 

busenkelt. Vi behöver bara hålla händerna på trämarkören så 

förflyttar den sig själv. Först koncentrerar vi oss en stund på 

att öppna våra sinnen. Sanne blundade och såg för en gångs 

skull fridfull ut, tänkte Natan. Då kör vi, sa Sanne. Jag börjar. 

Vem har marstalismanen? Natan kände hur den lilla träklos- 

397

sen började röra sig på alfabetet. Den markerade ”Lo”. 

– Vem hade den före Lo? frågade Emelie. Anden svarade 

”Emelie”. Sanne nickade. 

– Rätt. Men vem gav den åt Emelie? frågade Sanne. ”Ingen”, 

svarade brädan. Stal hon den? fortsatte Sanne. Markören 

åkte till ”Ja”. Sanne tittade på Emelie. 

– Det stämmer, erkände Emelie och rodnade. Jag snodde 

den i din butik. Natan flinade. 

– Vem hade talismanen innan Emelie stal den? frågade 

Sanne. ”Rafel” svarade brädan. Jaha, sa Sanne. Då kanske 

det inte är så konstigt att talismanen varit förbannad. Han 

måste ha glömt den i min butik. Och vem hade talismanen 

före Rafel? ”Louise”. Los mamma alltså, nickade Sanne. Lo 

talade sanning, mumlade hon. 

– Var är Felix? frågade Natan. Då började brädet vibrera 

men markören rörde sig inte ur fläcken. Usch, vad spöklikt, 

sa Natan. Var är Felix? upprepade han. Bordet ryste till, sen 

kom meddelandet. ”Får jag låna en kropp?” Det kändes 

plötsligt mysigt och vänligt i rummet, märkte Natan. Ett 

varmt ljus spelade mellan trion, som en lekfull melodi. 

– Ta mig då, erbjöd sig Emelie men då skrek Sanne till. I 

nästa ögonblick höll Natan på att ramla av stolen i förskräckelse. 

Den äckliga lokattsmasken kom svischande mot dem, 

rätt in genom fönstret som en stor drake med ett vedervärdigt 

gap, och försvann in i Emelie. Hon blev blek, svettpärlor 

trängde fram i pannan på henne och hon höll sig krampaktigt 

fast i bordet innan hon började skaka som om hon fått ett 

epileptiskt anfall. Sanne drog undan Emelie och la henne på 

golvet. Till sist slutade hennes spastiska ryckningar. Natan 

kände för att bara dra. 

– Släpp aldrig in en okänd ande! mästrade Sanne. De gör 

sig sympatiska för att luras. De verkliga förgörarna är de 

skickligaste förförarna. Det här var säkert en rovdjursande. 

När Emelie satt sig igen, grå i ansiktet, hålögd och zonkad, 

frågade Sanne vad anden hette. ”Sex sex sex” blev svaret. 

Det var det jag tänkte, sa Sanne. Jävlar, tänkte Natan. Det 

398

hade det stått som signatur på disketten han fått i julklapp. 

Var är Felix? frågade Sanne igen. Två blixtar korsade varann 

över bordet. Nu landar väl snart ett ufo här i rummet också, 

tänkte Natan. Trämarkören rörde sig tveksamt. ”Här och 

där”, blev det diffusa svaret. Lever Felix? fortsatte Sanne utfrågningen. 

Ljuslågorna dämpades och släcktes för att hastigt 

flamma upp igen. ”Ja och nej”, var det tvetydiga svaret från 

brädan. Mutationer, mumlade Sanne. 

– Varför syns inte Lo på bild? gick hon vidare. Ordet ”avvikelse” 

bokstaverades. Ska vi fråga om kärlek? Vem i det här 

rummet är kär? ”Alla”, svarade markören. Vem är jag kär i? 

frågade Sanne. ”Lo”. Usch, sa hon. 

– Vem är Lo kär i? sa Emelie. ”Två huvuden”, svarade 

brädan. Sanne och Emelie glodde på varann. Natan anade en 

komplikation. 

– Vem är Emelie kär i? frågade han utan att tänka sig 

för. Sakta markerades Sannes namn. Emelie blev pionröd. 

Stackars henne, vad pinsamt. Men för att inte vara sämre 

ställde Emelie frågan: 

– Vem är kär i mig? Natan försökte bromsa markören 

men den bemäst rade honom. ”Natan” stavade den. Och så 

”Thea”. Nu rodnade Natan ner till källaren. Han vågade inte 

möta nån blick. Ville bara rusa därifrån. Nu kunde han aldrig 

mer träffa Emelie. Men då la Sanne av ett gnägg. 

– Vi behöver ju inte ta allting bokstavligt, flabbade hon. Nu 

bryter vi va? Natan och Emelie hummade och Sanne blåste 

ut ljusen. De gick och satte sig med Dillon och Zoe framför 

TV-n. Zoe var rätt söt, tänkte Natan. Fast hon var bara tretton. 

Då var man så barnslig. Hon såg en stund på honom, 

fällde därpå blygt ner blicken. Natan hörde till de vuxna nu. 

Synd att han skulle starta sitt vuxenliv på kåken, tänkte han 

sen och drog en lång och dallrande suck. Då tittade Zoe upp 

på honom igen och log lite med ena mungipan. Exakt så som 

hennes mamma brukade. Det var charmigt. 

Kanske kunde Zoe komma och hälsa på honom i fängelset, 

tänkte Natan när han gick över gårdsplanen till Pamplona. 

399

Mitt i allt sitt elände visslade han. Rafels trollstav var åtminstone 

på lite längre distans nu. Det var märkligt varmt i luften 

för årstiden. 

Nästan som om det vore vår. 

CALLE: ETT X-ARKIV 

CALLE GICK GENOM Humlegården. Redan i slutet på januari var 

luften mild. Å andra sidan hade vintern slagit till snabbt och 

skoningslöst så det jämnade väl ut sig. Trots den digitala tekniken 

som var så överlägsen och bekväm hade Calle fått masa 

sig iväg till Kungliga Biblioteket för att hitta det där numret 

av tidskriften Kaos med ett reportage om några som hade ett 

oregistrerat barn. Just den tidningen var stulen så den fanns 

bara fotostatkopierad. Det var en undergroundtidning med 

smakfull formgivning. Men innehållet hade en kraftig slagsida 

mot slummiga poeter, second hand-mode, piratradio, 

depp-filmare, anarkistiska datahackers och saggiga avantgardekonstnärer 

– speciellt såna som höll på med det absolut 

vidrigaste Calle viss te: installationer, action painting, mail 

art – phuiii! Man kunde se tidskriften Kaos som ett eko från 

nittiotalets sista desperata försök att hålla liv i den tynande 

anti-auktoritära vänstern och i udda trycksaker med minimal 

upplaga. Sen tog Internet över. Calle hade en del polare som 

fortfarande klamrade sig fast vid anarkistflummet. På allvar, 

inte som kitsch. Regnbågsfolket var lite åt det hållet också 

fast de var mer militanta. Och typiskt nog så hade Rafel tagit 

sin tillflykt just dit. För det stod utom allt tvivel att artikeln 

handlade om Rafel och hans tjej även om namnen var fingerade 

och de bar masker på bilderna. Rafel bar till och med en 

stor primitiv lodjursmask, en sån som medicinmän brukade 

ha. Visst, visst, tänkte Calle. Givetvis lodjurstemat igen. 

Calle vinkade in en droska på Birger Jarlsgatan och tog sig 

till Extrabladets välbevakade fästning. Han var inte längre 

lika djupt imponerad av sin arbetsplats. Den glada och tack- 

400

samma svansviftande valpen i honom var numera en vaksam 

rottweiler. Även om Linells ord var ristade i granit, så granskades 

de kritiskt av Calle. Han gjorde sin värnplikt men genomskådade 

befälet. De var också instrument för sina överordnade: 

regeringen, försvaret, Säpo, näringslivet och enskilda 

så kallade intellektuella, vilka alla bildade en massiv överhet 

som Linell sög av med jämna mellanrum. Alla var horor, bara 

på olika nivåer och i olika grad medvetna därom. Calle höll 

på att bli en driven hora, en som cyniskt och kallt utnyttjade 

systemet och samlade pengar på hög för att kunna förverkliga 

en större plan. Calle samlade visserligen inte pengar, men han 

samlade information. Han hade en låst X-file. I den låg Rafel. 

Han kände på sig att Rafel var en knutpunkt, en totempåle 

som handlingarna och intrigerna snurrade kring. Han visste 

inte exakt hur, men om en murvel kände starkt för ett spår, 

och blev starkt motarbetad, då var det en grej. Det hade han 

hört i en film men det lät jävligt rätt. Det bästa av allt var att 

Calle numera hade en egen krimläcka. Att spela på snutens 

minder värdeskomplex gentemot Säpo var en fullträff. Snuten 

hade efter Calles tips genomsökt Leos kontor och sommarställe 

för att beslagta den där sanningsmedicinen som egentligen 

varit en försvarshemlighet, och på Leos mottagning 

hittade de den enda kvarvarande burken. Han höll käft om 

att han gett en burk till Emelie. Nu stod snuten i tacksamhetsskuld 

till Calle och det hade han vett att ta tillvara. Därför blev 

han besviken när Linell kallade in honom till sitt rum och det 

visade sig att även han hade tillgång till de senaste uppgifterna. 

Fast kopplingen till regnbågsfolket uteblev. 

– Nu börjar det brinna i knutarna, sa han. Det finns en 

grupp som kallar sig Miljömissilerna. Och de misstänks planera 

ett atombombsbygge. Det är den gröna terrorismen 

som har kommit till Sverige. Du har väl lite insyn i politiska 

ungdomsrörelser. 

– Tja, sa Calle. Varför inte kolla upp de där fredsälskande 

knarkar typerna uppe på Årstaberget – de är minsann inga 

duvor. 

401

– Jaså, men de har väl inga resurser till sånt, invände Linell. 

Polisen har ju dammsugit området ett otal gånger och det 

enda de funnit har varit någ ra haschklumpar. Nu senast när 

de var uppe och röjde ryckte de en datorutrustning från ett 

par tjejer och det blev ett jävla hallaballå om det där. Och 

det var väl osmidigt – skulle inte de som bor där ha rätt till 

Internetabonnemang och sånt? Det är ju inskränkning i mötesfriheten. 

– Ja, men tänk om det var de som crackat sig in på FRA-s 

konfidentiella dokument, sa Calle. 

– Nä, det kan jag inte föreställa mig. Det måste ha varit 

nån med betydligt större resurser. Hela centraldatorn slogs ju 

ut sen och det bandade bevismaterialet gick åt pipan. Om det 

nu var en cracker. Man skyller väl på dem när systemen pajar, 

knorrade Linell. Låt de där regnbågsnissarna vara. 

– Ja, de ska tydligen hållas bakom ryggen, kostade Calle på 

sig att invända. 

– Nej, Calle. Men opinionen håller dem bakom ryggen och 

jag vet att Kajsa och du har haft dispyter om det där. Låt dem 

vara i fred. Gå via den organiserade miljörörelsen i stället. 

Förresten var det bra, det där om barnen som föds i hemmet 

utan att registreras. Synd att det är så svårt att få nån att gå 

ut med det, fast då är det ju klippt förstås. Då blir barnet 

registrerat, vilket skulle undvikas. Calle hummade och gick 

ut. Det första han skulle göra var att ta reda på journalisten 

som gjort knäcket om barnet utan personnummer i Kaos. 

Han sökte henne på centralregistret. Ha ha, vilken sell out! 

Nu jobbade hon på Socialstyrelsen som informatör. Calle 

presenterade sig och hon lät sur, som alla förvärvsarbetande 

fruntimmer. Kunde de inte stanna hemma och ta hand om 

barn i stället, det var ju det de ville. 

– Jo, det där paret, Sören och Cuba med barnet Florian som 

du skrev om... Klick hördes det bara. 

Calle gjorde några nedslag i artikeln ”Florian – världsmedborgare”. 

Ingress: 

”Florian finns inte i några papper. Han finns bara i verklig- 

402

heten. Förra våren i en bostad nära naturen i södra Stockholm 

såg han för första gången sin mamma och pappa. Inga fler, 

för detta var en mycket privat sammankomst. Så klippte 

pappa av navelsträngen. Moderkakan grävdes ner på en 

vacker plats. Nu växer där ett äppelträd som bär söta röda 

frukter.” 

Mamman joddlade om en egen ö där hon skulle ha en cirkus, 

jisses vilket flum. Och så lite tugg om kanadensiska hippiebarnmorskor 

och om att föda i det fria. Ja ja, tänkte Calle. 

Det går väl bra om det går bra. Fortsättningen på Calles tankegång 

kom senare i texten. ”Om barnet dör då?” frågade 

journalisten. ”Då gräver man ner det och håller sin egen 

ceremoni”, var Rafels svar. Vilken inställning, rös Calle. Nä, 

det var nog läge att utbyta lite info med snuten. Han ringde 

Håkanssonkällan och de bestämde sig för att mötas upp på 

Kvarnen vid nio. Calle checkade miljörörelsen och bokade in 

ett par intervjuer. De blev så glada för all publicitet och det 

var ju nice som omväxling. I dessa dagar blev man nästan 

massakrerad när folk hörde att man ringde från en kvällstidning. 

Sen sökte han efter Natan på Mona Lisa men fick inget 

svar. Skulle han ringa Natan? Nej, det var opassande. Sanne 

då? Hon hade ju stått full och lipfärdig på den halvtråkiga 

festen nere i Hammarbyhamnen. Det var visst knas med det 

där Lo-fyndet som var ingen mindre än det pageklippte flötefjäset 

han blivit ivägsnäst av när han knackat på i Rafels cirkusvagn. 

Alla vägar ledde till Rafel. Och Lo och Rafels tant 

hade samma efternamn. Roos. De måste alltså vara syskon. 

På mödernet hade Calle kunnat konstatera efter en glutt i 

databasen. Vem Los stentäta och avlidne farsa var visste han 

ännu inte, men det skulle inte förvåna Calle om det var självaste 

Rafel. Fast då var han verkligen tidigt ute med att sprida 

sina gener. Fick man tro Leos beskrivning av Rafel så kanske 

det skulle kunna finnas en sannolikhet för det också. 

Calle spelade bridge på datorn tills det var dags att dra sig 

till Kvarnen. 

403

Håkansson hade redan suttit där i en kvart och på den 

tiden hunnit stjälpa i sig en öl och påbörja nästa. När Calle 

såg Håkanssons svällande buk och flottiga uppsyn tänkte han 

med en våg av ångest att han inom en mycket snar framtid 

måste norpa åt sig en kvinna. Män utan fasta förhållanden 

saggade ner sig nåt hemskt. Och det gick på nolltid. Calle 

hade lagt ut flera kilo och brydde sig inte längre om att vårda 

sitt yttre mer än att gegga in barret med en näve frisyrgelé. 

Han drog en pint under tystnad förutom glesa kommentarer 

över tjejerna som rörde sig på arenan. 

– Jo, sa Calle. Om man föder ett barn i hemmet och låter 

bli att regist rera det... 

– Ja, jag läste det du skrev om det nyss – jävligt bra. Det är 

dags att få upp ögonen för de svarta barnaföderskorna. De 

kan ju börja sälja ungar och gudvetvad, knarrade Håkansson 

med sin gistna nikotinröst. 

– Visst, visst. Men nu har jag fått upp ett spår på ett par 

som uppenbarligen fött ett barn i smyg för en sex sju år sen. 

Och nu är ungen spårlöst borta. 

– Å fan, raspade Håkansson. Finns det vittnen? 

– Ja, det måste det ju göra. De bor där uppe i regnbågsträsket. 

Och där finns ju inte så mycket privatliv. 

– Nä, där kör de väl buntknull i parti och minut, skrockade 

Håkansson. Men det där får vi ta och kolla upp. Vilka är 

det? 

– Det är den där Rafel och hans kvinna. Luma heter hon 

väl. 

– Ja, det där förhållandet verkar ha kört ihop sig rejält, 

skrovlade Håkansson och hävde sin bira. En till här! brummade 

han innan han fortsatte. Det var på gång att koppla in 

sociala. De har ju två pyttesmå glin också som både morsan 

och farsan stack ifrån men i elfte timmen dök kärringen upp 

igen. Men Rafel är ju mer eller mindre dödförklarad. 

– Ingen kropp har påträffats, sa Calle och slog ut med 

handen så att han var nära att välta ölglaset. Har ni pumpat 

Luma? 

404

– Nä, vi får väl suga in henne på förhör. Det här låter helskumt, 

hörru. Vi inom polisen litar ju inte ett strå på de där 

halvkriminella tokfransarna uppe i flumnästet men vi kan 

inte röja där stup i kvarten. Det blir ju ramaskri varenda 

gång. De är mediernas små gullegrisar, ja det vet du såklart. 

Men nu har vi ju en grön gate. 

– Ni har inga känningar på var den där påstådda terroristbasen 

skulle hålla hus? frågade Calle lågt. 

– Du, vi checkade ju upp regnbågsflummarna med det 

också men det ledde ingen vart. Den där skönheten, hon som 

förfulat sig så hiskligt på sistone... 

– Emelie Vogel, fyllde Calle i. 

– Mitt i prick. Hon låg ju i Lorenzons analytikersoffa och 

yrade om nåt som kallades Operation Lynx men mer kunde 

Leo inte dra ur’na. Inget om var och vilka, så det kanske bara 

var svammel. 

– Lynx? stammade Calle och kände hur hans kinder började 

hetta. 

– Ja, det minns jag helt tydligt att han sa. Lorenzon och jag 

snackade ju en del off record. Vi gjorde lumpen ihop och sen 

hjälpte jag honom försöka sätta dit den där Rafel, men det 

sprack. 

– Det berättade Leo för mig också, sa Calle så fort att han 

snavade på orden. Men sa inte Emeliebönan nåt mer om den 

där Lynxoperationen? 

– Neeej, drog Håkansson. Vad vi gick på var ju den utvisade 

flyktingfamiljen, för det läckte hon ju ut detaljer om som 

räckte för att vi skulle kunna slå till. 

– Var det Lorenzon som golade om det? frågade Calle häpet. 

Sen gick det bra att försvara flyktingfamiljen. Han var då 

en skrupelfri en. 

– Ja, där kammade han hem dubbla poäng. Och så blev 

det som det blev. Det var ju en satans otur med grabben där 

som fick sig en kula i pallet. Men vet du vad polismannen 

som avlossade vådaskottet sa? Håkansson lutade sig fram. 

Han sa att det hade stått en snubbe i mörka glasögon längre 

405

ort, en riktig gangstertyp, och siktat rätt på honom med en 

smal puffra. Haja, den stackars kollegan blev ju skitnödig och 

brände av. Han var inte så gammal i gamet heller. Fast ingen 

kunde ju bevisa att nån siktat på’n. Inga vittnen hade sett nåt 

och inga vapen hade heller hittats. Men jag tror honom fan, 

han var inte typen som såg i syne. Fast nu är han förstås helsänkt, 

med en nittonårings liv på sitt samvete. Sånt är inget 

uppköp i karriären. 

Calle kom genast att tänka på den där svartklädde typen 

som påstått att han var från Militära underrättelsetjänsten 

när de skulle göra knäcket på lodjuret som sen inte fastnade 

på bild. Och så hade Emelie hasplat ur sig det där ordet när 

hon varit drogad. Lynx. 

– Ja, nickade Calle och kände sig otålig. Men operationen. 

Lynx, alltså. 

– Det ledde ingen vart. Antagligen menade hon bara sina 

skönhets operationer, viftade Håkansson bort. 

– Vet du vad Lynx betyder? frågade Calle och var hundra 

på att Håkansson var lika obeläst som resten av snutkåren. 

– Nä, hur fan skulle jag kunna veta det, svarade Håkansson 

med ett kryddmått irritation. 

– Det betyder lodjur på latin. 

– Latin, fnös han. Jaha, professorn. Och vad är det med 

det? 

– Äsch inget. Det var inte lönt att införliva honom i lodjursmysteriet. 

Just då klev Lo in. Calle gjorde Håkansson 

uppmärksam på honom. Lo gick som en fjärrstyrd zombie 

rätt mot baren. Det där är Lo, sa Calle. 

– Lynx på latin, skrockade Håkansson. Jodå, jag känner 

till honom. 

– Jaså? sa Calle och vevade uppfordrande med handen, så 

han på nytt var nära att tippa ölen. 

– Ja, han är X-ad. Han är insydd på hispan för det mesta 

men får långpermis ibland. Han bor ju också däruppe i hippiereservatet. 

– Jag vet, sa Calle. Vad gör Lo annars då? 

406

– Inget, svarade Håkansson. Han är ju ett psykfall. Och 

räknas väl som lite farlig så där. Jag läste igenom rapporterna 

innan jag var nere och sökte honom hos den där häxbruden, 

du vet hon som... 

– Sanne, klippte Calle. 

– Precis. Luma Roos hade sagt att han kunde vara där nere 

men inte förr än jag hotat med att lysa honom. 

– Vad sökte ni honom för då? 

– Han hade inte stämplat in på några veckor och han är 

tvungen att göra det när han har permis. 

– Vad är hans specialitet? frågade Calle. Psykon hade alltid 

fascinerat honom. 

– Han började dyka upp på skolgårdar och sånt och blottade 

sig för småbrudarna. Torskade och blev tilldömd vård. 

Men han var känd inom psykvården redan innan dess, så han 

är väl multipsykisk. 

– Han våldförde sig inte på nån då? Duktigt jobbat, Sanne, 

tänkte Calle. Det var just ett snyggt klipp hon hade gjort. 

Med eller utan arv. 

– Nej, men man vet ju aldrig med de där perversa dårarna, 

sa Håkansson och tände en cigarrett. Han hann väl inte längre 

i karriären för sen dess har han varit påpassad. Kemiskt 

kastrerad är han väl också – de ger honom ganska kaxigt 

nervtjack. 

– Hur visste ni att han var på rymmen då? 

– De ringde från Umeå dit han inte hört av sig. Sen blir han 

ju lyst. Och då började vi fnula igen på det där ouppklarade 

våldtäktsmålet med Lorenzons hustru och vi tänkte förhöra 

honom eftersom vi fått reda på att han tydligen haft permis 

då också. Ja, jag är ledsen att du blev insyltad i det där, sa 

Håkansson och slog en slapp hand på Calles axel. Det var så 

stimmigt just då och Lorenzon dängde näven i bordet och hotade 

att anmäla polisen om vi inte satte spinn på utredningen. 

Sen blev han själv upptagen, milt uttryckt. 

– Hade Lo alibi, då? 

– Ja. Eller vad man nu ska kalla det. En gammal skogs- 

407

kärring uppe i Delsbo hade visst haft honom där då, påstod 

hon. Hon är hans gudmor och nåt slags orakel. Snackar med 

andar, den bagen. Håkansson frustade till och hävde sin bärs 

med ena näven medan han vinkade in en ny med den andra. 

Calle tog också in en stor stark. Ett par brudar passerade. 

Svarta skinnpajar och hårt spacklade runt ögonen. 

– Fy fan, harklade sig Lorenzon. De två skulle man ha hittelön 

för att sätta på. 

– Pest eller kolera, flabbade Calle. Brudarna stannade och 

började tissla med blicken mot baren. Då såg Calle vem 

de tittat efter. Det var Lo som kom gående mot hans och 

Håkanssons bord. Han satte sig ogenerat bredvid dem och 

presenterade sig. 

– Vi sågs väl på en fest nyss, sa han till Calle. Du känner 

Sanne, va. Calle gav honom en stöddig nick. Han retade sig 

på att tjejerna verkade falla för Lo. Ett dårhushjon. 

– Jag kom hit för att ta reda på vem min pappa var och så 

fick jag veta att det var Leo Lorenzon. Fast då var han redan 

död. Calle satte en klunk öl i fel strupe och började hosta som 

en hackspett i slow motion. 

– Aj tusan, rasslade Håkansson. Det sa han aldrig nåt om. 

Vi var polare, förklarade han för Lo som satt och glodde ut i 

luften med en sorts upphöjt lugn. Ja, då får jag väl kondolera, 

la Håkansson till. 

– Jag visste ju vem han var, sa Lo. 

– Ja, det visste vi alla, hostade Calle. Han var ju superkändis. 

– Ja, nickade Lo. Men han var också min läkare. 

– Utan att tala om att han var din farsa? frågade Håkansson 

med höjda ögonbryn. Hans panna var blank som en smord 

babystjärt. 

– Ja, det nämnde han aldrig. 

– Där ser man, grymtade Håkansson. Alla har vi ett skelett 

i garderoben. Somliga mer än ett. Nå, var han en bra doktor 

då? Nån bra farsa var han ju tydligen inte. Inte för dig i alla 

fall. 

408

– Nej, svarade Lo sakligt. Det var han som höll mig inspärrad. 

– Du menar att du var frisk och han ställde fel diagnos? frågade 

Calle och knep ihop ögonen. Lo såg ner i bordet och sen 

upp på Calle, under ifrån, som om frågan generade honom. 

– Har ni hört talas om ufon? växlade han över. 

– Typ, ja, svarade Calle slappt. 

– Ni vet kanske att det varit en del närkontakt på sista tiden. 

Nu var Lo gravallvarlig. Leos diagnos hade säkert stämt. 

Lo var ett sicko. 

– Vet och vet, sa Calle. En del människor tycker sig ha sett 

ljussken och andra fenomen. 

– Ja, och de för också bort människor, redogjorde Lo. 

– Visst, visst, nickade Calle med ett överdrivet leende samtidigt 

som han knuffade till Håkanssons ben med foten. Du 

menar att du blivit bortförd. 

– Ja, sa Lo utan minsta ironi. Men många som har haft närkontakt 

av tredje graden blir betraktade som sinnessjuka. 

– Aha, föll Håkansson in. Så det var därför Lorenzon 

sjukförklarade dig. Calle kände hur han fick en lätt spark på 

benet. När kommer besökarna och hälsar på igen då? 

– Snart, svarade Lo. Den 20 mars. Det är på min tjugofemårsdag. 

– Så trevligt, blinkade Calle. De drev med honom men han 

tycktes inget märka. Det måste vara en intressant tripp, la 

Calle till. 

– Man minns inte så mycket efteråt, svarade Lo. Men den 

här gången kommer de att hämta ytterligare en person. 

– Jaså, vem då? frågade Håkansson inställsamt. Han talade 

till Lo som man talade med ett barn. Eller med en dåre. 

– Emelie Vogel, den där... 

– Ja, det var precis det jag tänkte, avbröt Calle. Det måste 

vara hög tid för henne att lämna jorden. Hon har ju blivit mer 

och mer – vad ska man säga – svävande. 

– Jaså, det har ni märkt, log Lo uppskattande. Nej, nu måste 

jag tyvärr gå, sa han och reste sig. Hans jeans var fransiga 

409

och skägget oansat. En riktig loonie, tänkte Calle. 

– Hälsa rymdisarna! skrällde Håkansson efter Lo när han 

gick med spik rak rygg mot utgången. De två svarta fågelskrämmorna 

som kastat långa blickar efter honom innan 

han satte sig slöt upp bakom honom. Men så inträffade nåt 

som fick både Calle och Håkansson att gnugga sig i ögonen. 

Lo var inte kvar. Han borde enligt all logik ännu vara inom 

synhåll. Calle kom på att han inte heller fastnat på bild, men 

den detaljen var det ingen idé att upplysa Håkansson om. 

– Hur många bärs har du kolkat i dig? frågade 

Håkansson. 

– En tre fyra skulle jag tro, mumlade Calle. 

– Jag har hävt fler än det men jag brukar inte bli påverkad 

förrän efter min sjunde. Vart fan tog dårfinken vägen? 

– Han teleporterades väl, försökte Calle skämta till det. 

Håkansson la av ett bredflabb. 

– Nå, då kan vi väl också teleportera oss, skramlade han. In 

i fyllan. Av tredje graden. Hä hä hä! Du förresten, sa han när 

beställningarna med öl och jäger kommit. Hon Emelie Vogel. 

Hon hade också surrat en massa om det där på Lorenzons 

analytikersoffa. Om att hon blivit bortförd av konstiga varelser. 

– Kaka söker maka, skojade Calle. Men han hade på nytt 

känslan av att jaga en retsam ande; alla spår bytte skepnad 

ideligen. Och försvann med fingret i vädret. Ner till 

Brovattnet. 

410

NIONDE MÅNADEN 

DET ÄR TRÅNGT I LIVMODERN. Barnet kan öka i vikt så mycket 

som 226 gram per vecka. Fostervätskan förnyas var tredje 

timme. Barnets tarmar är fyllda med grönsvart barnbeck 

– dess första avföring. Snart är det dags för den stora livmodermuskeln 

att med rytmiska sammandragningar pressa ut 

babyn genom födelsekanalen.

THEA: ENDA VÄGEN UT ÄR IGENOM 

JAG STÅR VID TOMTGRÄNSEN och liksom sniffar på den vår som 

börjat titta ut ur vintervilan. Det har varit en lugn tid den 

senaste månaden. Vintern kom av sig. Tappade sugen redan 

efter årsskiftet. Och inte mig emot. Jag har ju ändå bara 

suttit i min egenhändigt vävda kokong av utvecklingslinjer, 

knutar, härvor och skimrande ljus som trängt igenom då och 

då. Så är det att bygga en roman; man håller verkligheten på 

avstånd. Ändå är det därifrån allt kommer. Ibland har jag 

inte varit fullt säker på om det jag upplever är verkligt eller 

om det händer inuti mitt nystan. Som Emelie. Är hon blott 

och bart en dröm? En önskedröm? Så känner jag just nu när 

jag ser henne komma vandrande längs trädgårdsgången. Det 

dallrande ljuset som omger henne likt en svagt neonfärgad 

gas. Hennes fotsida djupblå klädnad som andas in den matta 

februarisolen. Ögonen med sin jämna pastellton. Hon skrider 

släpigt mot mig där jag står vid tomtgränsen och spejar mot 

innerstaden. Nu är hon nästan framme. Jag sträcker ut mina 

händer för att nudda henne, för att känna om bubblan ska 

spricka. Men hon är materia. Hon tar mina händer och stannar. 

– Snart är det dags, säger jag långsamt. 

– Ja, svarar hon. Hennes rösts mörka tonart når mig i maghöjd. 

Jag vet inte om vi avser samma sak men det spelar ingen 

roll. Det finns en ro och tillförsikt här i nuet som verkar i sin 

egen rätt. Hon vrider huvudet mot det döda äppelträdet och 

nickar mot det. 

– Har du sett att äppelträdet har fått knoppar? säger hon 

dröjande. 

Jag konstaterar att det stämmer. Vi ser varandra länge in i 

ögonen. 

När det här trädet just vissnat i all hast träffades Emelie 

415

och jag för förs ta gången. Trädet vissnade och jag började 

blomma. Jag tror inte Emelie förstår hur mycket hon bibringat 

mig. Våra blickar löds samman. 

– Du har varit borta länge, säger hon och en skiftning uppstår 

i det blå. En ljum stilla flod banar sig väg genom mitt 

inre och jag måste slå armarna om Emelie. Vi kramas och 

vi gråter bägge. Inte av sorg, inte av glädje. Vi rörs av ömheten 

i mötet. Vad vi människor längtar mest efter och vad 

jag tror gör oss till just människor är den dunlätta mättnad 

som ett äkta möte ger oss. Livet består ju annars mest av en 

serie avsked; avskedet från moderlivet och den allomslutande 

tryggheten, avskedet från moderns bröst och den lustfyllda, 

kravlösa sötman som sipprar ur det, avskedet från alla åldrar 

och utvecklingsstadier – barndom, ungdom, fertilitet, virilitet 

– och avskedet från dem vi älskar. Varje gång vi ställs inför 

ett avsked, innebär det ett avsked från en del av oss själva. 

Somliga klamrar sig kvar i barnsligt trots – håller envetet fast 

vid ett sedan länge kapsejsat äktenskap eller kärleksaffär, vid 

drogen som slukar deras självständighet, vid barnen som växer 

ur händerna på dem, vid ungdomens charm och fräschör 

som aldrig går att återskapa när den väl lämnat kroppen, 

vid värderingar som stelnat och inte längre går att applicera 

på den föränderliga omvärlden – människor håller förtvivlat 

fast det redan svunna. För att smärtan i att förlora något gör 

dem blinda. Blinda inför den nya port som står på glänt. Det 

är så det är; varje gång en dörr stängs, öppnas en ny. Men 

innan vi kan gå in genom den nya måste vi stänga den gamla 

bakom oss, inte stanna kvar på tröskeln. Livet bjuder oss inga 

reträttvägar. Den sista dörr som måste öppnas är Sankte Pers 

pärleport. Vad har vi då gjort av vårt liv? Vi kan ha fyllt det 

med prylar, resor, karriärer, sex, droger, berömmelse – ja, listan 

kan göras hur lång som helst. Men det enda som får livets 

innehåll att öka och tiden att expandera är just de ögonblick 

av möten vi upplever allra längst in i våra innersta rum. När 

vi värmer oss en stund vid varand ras eldar, låter dem flamma 

upp till en mäktig brasa. Det paradoxala är att rädslan för li- 

416

vets smärtsamma men nödvändiga avsked avhåller så många 

av oss från att söka öppna oss för dessa intensiva ljuslågor, 

de möten som ger den verkliga meningen åt våra korta liv. Vi 

tar vår rädsla på för stort allvar. Det handlar bara om att acceptera 

den, släppa in den och sedan släppa ut den. Allt det 

här tänker jag medan jag känner värmen från Emelies mjuka 

fysik blanda sig med min kroppsglöd. Jag kunde ha sagt det 

till henne, predikat min levnadsvisdom, men i den ingår just 

att alla måste ta den till sig när de är mogna för den. Då kommer 

den av sig själv. Jag blev inte varse de existentiella villkoren 

förrän alldeles nyligen. Det var medan jag skrev och slets 

itu av mina ägandebegär och mitt kontrollbehov. Jag ville ha 

Emelie, gifta mig med henne, helst låsa in henne, ja näs tan 

kliva in i hennes kropp och sitta där och dra i spakarna. Det 

var en jakobsbrottning. Jag reds av den mörkaste svartsjuka, 

funderade ett tag till och med på att förinta henne. Det var 

därför jag gick undan så fort hon visade sig. Jag förstod äntligen 

en sen kväll när hon och Sanne var ute och rullade hatt, 

att det var min egen rädsla som skrämde sansen ur mig. Och 

tack vare Emelies fladdriga och omväxlande natur, hennes 

oberäkneliga kast som stod utom min kontroll, så kom jag 

dit där jag nu är. Min ideologiska fana som jag hållit så högt 

var en maläten trasa av klichéer. Men när jag sänkte fanan 

fick jag syn på den glänsande skatten jag omedvetet samlat på 

mig, de vilda pärlorna och oslipade diamanterna. I varje erfarenhet, 

god som ond, låg en pärla eller diamant och väntade 

på att bli upptäckt. I alla upplevelser finns något som inte går 

att förklara. Det är det rent subjektiva. En präst gav detta ett 

namn. Han talade om folk som nått sin personliga botten. 

Han kallade det bottenglädjen. När allting var svart fanns 

ändå diamanten kvar. Så kände jag när jag satt uppe den där 

natten för inte alls länge sedan och summerade mina erfarenheter 

– i var och en av dem fanns en bottenglädje. Jag tror att 

vi människor skulle behöva kliva in i smärtan mer. För det är 

vår fruktan för denna smärta som gör mest ont. 

Emelie och jag står och gungar vid äppelträdet med hu- 

417

vudena lutade mot varandras axlar och armarna löst om 

varandra. 

Några buskar prasslar borta vid husen. Vi ser Natan lomma 

fram mellan dem med sin valpiga gång. Efter honom vaggar 

Kristin med sin ofantliga mage. Det går inte att ta miste på att 

hon levt upp efter Leos död. Sanne kliver ut genom sin köksdörr. 

Processionen närmar sig sakta, som flygande föremål på 

en radarskärm. Snart står vi samlade alla fem. Alla vi vuxna 

som bor i Brovattnet. 

– Snart är det dags, säger jag igen. Alla nickar och jag vet 

inte heller den här gången om vi åsyftar samma sak. Natan 

såg skrämt på mig när jag yttrade frasen, Kristin suckade och 

höll sig om magen och Sanne såg drömskt upp mot berget. 

– Har ni sett att äppelträdet har fått knoppar? upprepar 

Emelie inför de andra. Församlingen nickar, varpå de ruskar 

på sina huvuden. 

– Jag var helt säker på att trädet var dött, säger Kristin. Tur 

jag inte bad Leo såga ner det. 

– Men det var väl Rafels träd, påminner Natan. 

– Ja, säger Kristin med en ny suck. Då blir han väl glad. Om 

han nu finns. Sanne och Natan sneglar på varandra. 

– Den här vintern, som tröttnade så fort på sin dräkt, kanske 

gav det stackars trädet en andra chans, gissar jag. 

– Vi har varit borta länge, mumlar Kristin. Alla nickar igen. 

Sedan sprids den lilla klungan över det smutsgröna gräset. 

Men jag ser scilla och snödroppar titta upp här och var. Även 

krokusar och andra späda skott. Var det där en lärka jag 

hörde? Ja, våren är nog rekordtidig i år. 

Tågen rasslar, bilarna brusar, stadslarmet surrar, vattnet 

glittrar, fåglarna sjunger, grannarna samsas och här nere bor 

jag. Där allting möts. 

Jag är mitt i. 

418

FÖRLOSSNING

Den 20 mars 

KRISTIN: DEN TREDJE KRAFTEN 

INNAN DAGEN VAR SLUT skulle barnet i Kristins mage bli en 

separat individ. Hon kände igen alla tecken. De hade pågått 

i en vecka: suget efter frukt, väderspänningarna, humörpendlingarna 

och rastlösheten. Och när hon vaknade i morse hade 

äntligen slemproppen gått. Förvärkarnas lätta bris övergick 

gradvis i den mullrande kulingen som planade ut livmodertappen. 

Nu hade resan börjat och Kristin kände euforin strila 

längs nacke och rygg. Hon fick iväg barnen till sin mamma 

som befann sig långt bortanför Kristins uppsluppenhet. 

Mamman suckade och rynkade pannan. ”Nu är det väl ändå 

sista gången för din del? Nu orkar du inga fler, Kristin.” Det 

hade legat ett pockande tonfall i frågan och Kristin hade inte 

känt sig förpliktad att ge sin mor ett betryggande besked. 

Hon var enda barnet och mödrar ville ofta att deras livsval 

skulle genereras vidare. Nu skulle snart Kristins mamma få 

sitt sjunde barnbarn. Var glad att utdelningen är så god på 

en enda spelmark, muntrade hon upp sin gamla mor som 

suckande och stånkande baxade in barnen och sig själv i en 

taxibuss. Kristin gick långsamt tillbaka mot Pamplona, starkt 

bakåtlutad för att motverka magens tyngd. Höftlederna hade 

luckrats upp de sista veckorna och hon hade svårt att gå 

överhuvudtaget. 

Det hade inte varit ett dråpslag men något ditåt då hon på 

juldagen läst det långa brevet från Leo till Lo som låg bland 

handlingarna i testamentet. Lo hade kommit förbi på julafton 

och gett henne det. Sedan dess hade hon vänt och vridit på orden 

som stod där. I tolv år hade hon stått vid Leos sida. Hans 

gener hade hon blandat med sina. Människan var sannerligen 

423

ett krokigt virke av vilket inget rakt kunde åstadkommas, 

tänkte hon med en suck. Vad hade Kristin vetat om Leos 

känsloliv? Praktiskt taget ingenting. Och brevet hade rubbat 

hennes världsbild. Denna vanvettiga och livslånga passion 

som rungade fram som en lavin – varför hade hon aldrig 

upplevt något sådant själv? Var det kanske hon som var 

en oförlöst puppa. Ja, hon var avundsjuk på Leo som hade 

haft denna brand i sitt bröst, även om den fick honom att 

förkolna till sist. Men han hade åtminstone krigat och blött 

och låtit stormen rasa, låtit lidelsen skaka honom till splitter 

som förts vida omkring. Leo var född i Lejonets tecken, 

att Kristin ald rig tänkt på det, fastän hans namn valts med 

utgångspunkt från hans stjärntecken. Han var dramatiker till 

sin natur. Storvulen och med vildvuxna scenlösningar. Kristin 

var Oxe – jordnära, småskalig och vanestyrd. Hur kunde 

två människor med så skilda väsen välja varandra? När han 

satte igång sin överdrivna uppvaktning av henne tog hon det 

lugnt. Men han fortsatte oförtrutet med sina teatraliska arrangemang. 

Och grandiosa gester saknade han näppeligen. 

När han friade föll han på knä. Och Kristin var en ensamstående 

mor som uppskattade hans sällskap. Han var beläst 

och belevad och engagerad i samhällsfrågor och väjde inte 

för kvinnliga samtalsämnen, som barn och relationer. Var det 

Kristins praktiska sinnelag, hennes bondförnuft, som gjorde 

att hon gav honom sin hand? Medan Leo valt henne som en 

lämplig bakgrundsfond till scenen han aldrig klev av? 

En värk knep i nedre delen av livmodern, en av alla de 

sammandragningar som skulle vidga dess öppning. Den vassa 

smärtsignalen nådde henne och värken satte fart. Den blev 

kraftigare än hon trott – hon fick nog snart koncentrera sig 

och börja andas med i muskelarbetet. Men än så länge försökte 

hon ignorera värkarna. De skulle ta henne i besittning 

i sinom tid. Hon satt i sovrummet vid det vita spegelbordet 

med de små lådorna. I en av dem låg brevet. Hon tog fram 

det och läste en gång till. 

424

”Lo! 

Du är min förstfödde son. Och allt jag gjort mot dig har 

skett av en kärlek som inte ryms på denna jord. En kärlek 

som klöst och karvat i mitt bröst, som närt och tärt på mig 

varje natt. Jag talar om kärleken till din mor, Louise. 

Att möta Louise var som en kosmisk kollision där materien 

fusionerades. Jag hade aldrig varit kär på riktigt. Jag var 

bara nyss fyllda tjugo och hon var rätt mycket äldre, som du 

vet. En så vacker, klok och sensuell kvinna uppstår inte mer 

än högst vart tusende år. Hon var alla gudinnor i en. Hon 

gav mig livet. Och jag svek henne. Därmed svek jag allt, och 

särskilt mig själv. Inte en timme av mitt liv har sedan dess 

förflutit utan minst en dagdröm om Louise. Allt jag gjort har 

varit relaterat till henne. En flykt ifrån henne och en rörelse 

tillbaka. Själv har jag inte kommit ur fläcken. Alla mina kvinnor 

har varit tröstnappar, barnen har varit hindren jag skapat, 

krokarna som fjättrat mig vid den jordskorpa jag dömt mig 

själv att nöta tills vilan infinner sig. Inte den tunnaste flisa av 

lycka har jag känt sedan jag åkte från Köpenhamn och lämnade 

Louise med dig, vårt kärleksbarn, i magen. Febrilt har 

jag hetsat genom karriären, flinat mot kameror, briljerat på 

föredragsscener och i underhållningsshower, dinerat med potentater, 

skrivit böcker, placerat pengar, charmat och grinat 

och fjäskat och fnaskat. Bara för ett enda dubbelt syfte. Att 

glömma Louise. Och att bli sedd av henne. Till och med när 

hon lämnat jordelivet ville jag bli sedd av henne. Hon hörde 

inte av sig mer än en gång, per brev. Där fanns en bild på dig 

och en på henne, och förlovningsringen hon fått. ”Omnia 

vincit amor” var devisen vi ristat in. Den blev som en ödets 

spruckna locksång. Det var Louise i mina tankar och hon 

bara växte. Jag funderade i ett par år på att ta mitt liv men 

så blev det inte. Möjligheten har dock vinkat till mig under 

färdens gång. Följt mig i sitt luftskepp. Nu ska du få veta hur 

allting började. 

På gymnasiet fanns det en kille som hette Rafel. Han var 

lång och mörk och hade ett utseende som trollband flickorna. 

425

Själv var jag på den tiden ganska kort och lite lönnfet. Jag kom 

sent i puberteten så allt det rättade till sig med åren. Men under 

gymnasietiden var jag inte framgångsrik hos det motsatta 

könet. De flickor jag mot alla odds lyckades få till det med, 

dem var Rafel snabbt framme och norpade. Systematiskt. 

Han landade som en örn på varenda skoldans och efter tio 

minuter var tjejen indragen i hans hypnosfält och följde med 

honom, inte mig. Det var något med hans blick, förklarade de 

flickor jag försynt tordes fråga. Hans ögon fick dem att vilja 

följa honom till världens ände. Jag kom att börja hata Rafel, 

eftersom han valt ut just mig till sitt objekt att förödmjuka 

och bräda. Det var en sadistisk lek som han hängivet roade 

sig med i tre års tid och som skavde ner mitt självförtroende 

till noll. Louise skänkte mig det åter. Jag såg nog riktigt bra 

ut när jag träffade henne på en kårhusdans i Uppsala där jag 

läste medicin. Jag var inte längre smygfet och jag hade växt 

till mig. Men det var Louise som övertygade mig om att så 

verkligen var fallet. Det spelade ingen roll att hon var mycket 

äldre, jag tilltalades tvärtom av det. Vår förälskelse växte 

över vår fattningsförmåga. Och till slut tog vi steget. Tilltaget 

betraktades ju inte med välvilja från omgivningen, särskilt 

inte från min mor. Ja, Louises familj visste inget. Men vi 

hoppade över skaklarna och rymde till Köpenhamn. Vi hade 

knappt några pengar så det var lite tufft. Och Louise upptäckte 

att hon blivit gravid. Men vad som verkligen gjorde att 

det kärvade ihop sig, det var att hon berättade om Rafel. Att 

hon träffat honom på en fest innan hon mött mig. Och hoppat 

i säng med honom. Och att hon gillade honom och att de 

höll sporadisk kontakt. Och det värsta av allt: hon bar en röd 

skinnpåse runt halsen innehållande ett handgjort mynt. Det 

var en talisman, sa hon, och den skulle bringa henne lycka. 

Och hon hade fått den av Rafel! Jag ville att hon skulle göra 

sig av med den, för den påminde mig ständigt om att hon haft 

– eller hade – något speciellt med honom, min värste fiende. 

Jag stod inte ut med tanken på att Rafel fanns så påtagligt i 

hennes liv att han till och med hade behängt henne med ett 

426

lyckomynt som hon värderade högt. Själv såg jag talismanen 

snarare som en förbannelse av vår kärlek. Vi började gräla. 

Jag ville att hon skulle sluta ha med Rafel att göra och hon 

svarade sådant man svarar i den sortens konflikt – att det 

skulle väl inte jag lägga mig i, att hon hade rätt att välja sina 

vänner. Jag sa att jag inte trodde på att man kunde återgå till 

en vanlig vänskaps förbindelse när man haft sex ihop. Och det 

fortsatte. Jag var slagen till slant av skräcken inför vad som 

skulle ske, nämligen det som alltid skett när Rafel trädde in 

på min estrad: han skulle lägga vantarna på Louise. Jag bara 

väntade på det, tyckte inte det var lönt att hoppas på något 

annat. Så jag stack. Louise var kränkt och bitter, ville inte tala 

med mig överhuvudtaget. Eller rättare sagt, hon svarade inte 

i telefon. Det var hennes hyresvärd som lät hälsa att hon inte 

tog emot någ ra samtal. Ett par månader senare var hon försvunnen. 

Och så fick jag så småningom reda på dig genom ett 

kortfattat brev. Men då var allt för sent. Louise hade bestämt 

sig. Hon skulle flytta tillbaks till sin man och till Luma, din 

syster. Strax därpå reste jag till Staterna som stipendiat. Jag 

viss te inte om att din mor lämnat dig kvar i Hälsingland, då 

kanske jag hade tillkännagivit mitt faderskap, men jag tvivlar 

på att jag gjort det ändå. Det var för smärtsamt allting som 

rörde Louise. 

Resten av mitt liv har jag ägnat åt att bekämpa Rafel. Jag 

har använt all min makt och läkarprestige åt vendettor med 

den man som fick mig att fly min enda kärlek. Sedan dess har 

jag aldrig kunnat älska, och mina äktenskap har sett ut därefter. 

Med Kristin har det tagit längre tid men det gick åt pipan 

även där. Min förvissning är att det är Rafels foster hon nu 

går och bär på. Han har alltid varit ute efter att ta det som är 

mitt i besittning. Och Kristin har vänt mig ryggen, vilket berodde 

på att jag drogade Emelie Vogel med ett sanningsserum 

jag först provat på ett antal kvinnliga patienter för att kunna 

få ett perfekt vapen i min hand. Jag visste ju att Rafel var en 

halvskum figur och att han undanhöll mycket. När Emelie 

började springa uppe hos det där patrasket där jag såg dig nu 

427

senast, la jag ett pulver i hennes glas på mottagningen för att 

pumpa henne om detaljer beträffande Rafel. Dessutom hade 

polisen intressen i att utforska vad som pågick bland de marginella 

existenserna i regnbågsreservatet. Terapin med Emelie 

och försöken med sanningsdrogen ledde slutligen till mitt fall 

och den historien har du säkert läst om i tidningarna. 

Och så du då. Jag fick reda på, faktiskt av en slump när 

jag skulle skräddarsy en psykenhet på Umeå sjukhus, att 

du – ja du hade samma efternamn som din mamma – hade 

haft problem på ditt fosterhem. Förmodligen blev du utsatt 

för övergrepp. Det är tyvärr inte så ovanligt. Du hade blivit 

remitterad till Umeå för svåra ångestattacker. Då såg jag 

chansen att hålla Louise under uppsikt. Eller jag trodde jag 

hade den chansen. Du kommer aldrig att förlåta mig det här 

men jag fabulerade ihop dina journaler, skrev att du blottat 

dig under svåra psykosliknande episoder då du fått impulsgenombrott. 

Jag är ju psykiater så jag kan alla finesser i att 

vispa samman en trovärdig anamnes. För att dina protester 

inte skulle spräcka min plan gav jag dig tung psykofarmaka. 

Jag fick dig insydd. Du betraktades dessutom som farlig med 

risk för mikropsykotiska utbrott som kunde leda till sexuellt 

aggressiva handlingar. Jag besökte dig flera gånger om året, 

det vet du ju, och jag avtalade med Umeåpsyk om att fortsätta 

som ansvarig för din behandling eftersom jag klassat 

dig som ett mycket intressant fall. Du hatade när jag frågade 

om din mamma. Men du var min enda länk till Louise och 

du var dessutom vårt gemensamma kött och blod. Om jag 

bekänt färg och visat vem jag var, befarade jag att du skulle 

bryta all vidare kontakt, så du fick bli min ”last resort”. Och 

det kostade dig din ungdom. Hela din ungdom bestal jag dig 

på. Och kanske ditt förstånd. Jag stod på ditt huvud för att 

få en utkikspunkt. Du hamnade under vattenytan. Det jag 

åsamkat dig går inte att förlåta, så tro inte att jag väntar mig 

det. Pengarna som sattes in på ditt konto kom från mig och 

inte från fonden som stod angiven, men det kräver jag inget 

tack för. Jag hoppas att du pinkar på min grav och att du inte 

428

låter minnet av mig besudla ditt liv ytterligare. Jag önskar att 

du överhuvudtaget inte sänder en enda tanke till det helveteshål 

där jag kanske ska brinna i evighet av den radioaktiva 

kärlek som ett jordiskt snedsteg förvandlade till en förödande 

eldstorm. 

Din pappa. 

PS. Om ett råd kan emottas av en så förtappad varelse som 

jag: Förvalta kärleken när den tänder ditt ljus, min son. Ty för 

somliga händer detta bara en enda gång. DS.” 

En melodi började ljuda i Kristins huvud. Det var en låt som 

Rafel gjort och som spelats mycket på radio när Natan var 

bebis och Rafel hade försvunnit. Nu mindes hon orden: 









Det gick: Ba na na nanana... 







Och den går: Lo lo lo loui loui...” 

Kristin avbröts av en ny värk. Sjönk in i den. Drogs med i 

stället för att spjärna emot. Hon la tillbaka brevet i kuvertet, 

för vilken gång i ordningen egentligen? Stoppade det i lådan 

där också hennes vigselring numera låg. Kristin kunde inte 

429

ha den på sig. Ringen med inskriptionen Omnia vincit amor 

och det andra som legat i Louise-mappen i Leos arkiv, allt det 

hade hon gett Lo när han besökte Pamplona på julaftonskvällen. 

Då hade Kristin ännu inte läst Leos brev till Lo men hon 

fick en ingivelse att ringen borde tillhöra Lo eftersom Leo 

testamenterat en annan ring till honom. Hon förstod inte 

riktigt varför Leos aldrig erkände son kom och gav henne det 

där brevet men hon uppskattade det ändå. Det fick henne att 

slutgiltigt ompröva den syn hon så länge haft på människan. 

Människan var ett förbryllande släkte. Hon bar ständigt på 

koden till sin egen förgörelse och tydligen också en lust att 

knappa in koden och låta sprängämnet brisera. 

En ny värk startade som en fjäderlätt beröring i ovandelen 

av livmoderns jättemuskel och så började stegrandet. Än var 

det bara flacka kullar hon behövde ta sig över. Det var denna 

kraft Kristin hyllat och trott på – naturkraften som alla var 

en del av och som alla borde inordna sig under. Men det 

fanns andra krafter förstod hon nu. Det fanns en extatisk, 

vild och pulserande längtan att bryta naturens mönster, att 

lämna jorden och till och med förstöra den. En längtan att 

gå i partiklar, bränna broar, kriga, exploatera. Och denna 

kraft var lika stark – eller starkare – än naturens egen, att 

bibehålla och upprepa sitt mönster. Den var utanför yin och 

yang, den sprängde yin och yang i bitar. Yin och yang var 

bara natur och kultur, och ingick i jordelivets villkor. Och 

även om Anden omslöt yin och yang, så stod de chanslösa 

inför denna oregerliga kaotiska energi. Hade något gått snett 

i skapelsen? Fanns det en joker i leken som skrattade naturen 

rätt upp i ansiktet? Ett virus? En tumörväxt? En mutation 

av både gudstörst och dödstörst? Ett storhetsvansinne? Nej, 

namnet var passion. Besatthet. Och den stod utom all kontroll 

när den väl fått grogrund. Kristins pysslande med de 

små och nära tingen gav henne tillfredsställelse och sinnesro, 

men det var ingen passion. Det var kärlek och tillgivenhet 

men ingen rytande orkan. Hennes liv hade varit funktionellt 

och välordnat och hon hade förfasat sig över bilar och indu- 

430

striavfall men det ingick också i en ordning, i yin och yang. 

Barn och sådd var yang – bilar och raffinering yin. Men den 

tredje kraften var ett flammande vanvett som inte lät sig inordnas. 

Den var protesten mot levnadsvillkor överhuvud, ja 

mot att vara människa. Leo som omhuldade sin humanistiska 

ådra så själfullt, som tycktes viga hela sitt liv åt att odla idéer 

om en god och fredlig civilisation, om givande och tagande, 

om respekt i stället för rädsla – han stod själv bortom alla 

begrepp. Han drevs av motiv som löpt amok. Var det kanske 

därför massmördare blev så mytomspunna, funderade 

Kristin, för att de just stod bortom alla begrepp och speglade 

lusten att bomba sig ur de bojor som bestod av själva livet, 

slita itu kättingarna genom att så lättvindigt och obehärskat 

utsläcka liv. Leo hade kunnat mörda, det visste Kristin helt 

säkert. Det hade bara inte råkat komma för honom. Han 

hade satt sin egen son i en tortyrkammare av medicinering 

och falska vedervärdiga beskyllningar. Utan att blinka hade 

han gjort det. Ändå fascinerades Kristin nu av sin döde man. 

Medan han levde hade hon respekterat honom, utom under 

det bittra slutet då hon vänt sig bort i förakt. Hon hade respekterat 

honom men inte gripits av honom. Hon plockade 

fram porträttet av Leo, som stått på hennes nattygsbord. Den 

personen hade hon aldrig någonsin mött. Och Kristin hade 

aldrig kommit närmare en passion än när hon blivit kär i 

Rafel. Men även då stod hon med fötterna på jorden, och den 

tredje kraften fick bara bulta på dörren. Den blev refuserad 

på rot, som Natan skulle sagt. Grubblerierna avbröts av en 

sammandragning som blev mycket intensiv under höjdpunkten, 

backen steg plötsligt brant. Det var som om barnet tog 

spjärn och skruvade sig neråt. Hon hoppades att det bara var 

tillfälligt. Den sortens smärta skar sig igenom den vanliga 

förlossningssmärtan. Hon gick ner för att göra sig en kopp 

kamomillte med mycket honung. Den sista burken höll på 

att ta slut, sedan fanns inte Leos honung mer. Kristin lutade 

sig mot köksbänken och klättrade över en värk med lugna 

djupa andetag. Hon hörde Natan komma och gick ut i hal- 

431

len. Han såg andfådd och jagad ut. Han hade verkat osalig 

ända sedan i julas. Det var något han höll inom sig. Men han 

var inte ute och rände på kvällarna så Kristin fruktade inte 

att han börjat knarka. Antagligen var problemet just att han 

inte var ute och sprang. Könsdrifterna började väl sätta in. 

Snart var det nog dags för Natan att ta tjuren vid hornen och 

börja träffa flickor. Han såg ju bra ut och hade växt till sig ordentligt 

sedan i somras. Och han var inte längre lika fjättrad 

vid sin dator. Tiden jobbade för honom, och det gjorde den 

helt visst för henne också, tänkte hon när hon överraskades 

av en ny värk med samma karaktär av snabb upptrappning 

i mitten. Natan såg skeptisk ut när den klingat av och hon 

släppte taget om hans axlar hon hade fått hålla om. Han ville 

att hon skulle tillkalla läkare men den tanken fick Kristin att 

slå bakut. Föda barn, det kunde hon. Hon var själv den bästa 

experten på sin kropp. Natan försvann upp på sitt rum och 

Kristin återgick till sina vardagliga småbestyr. Om hon skulle 

försöka ta sig en tupplur? tänkte hon när hon druckit sitt te 

och läst Dagens Nyheter. Sanne hade erbjudit sig att finnas 

tillhands under förlossningen men idag hade hon mycket att 

stå i och Kristin hade inte berättat för henne att värkarna 

satt igång. Uppe på berget skulle det firas en new age-högtid 

inför inträdet av Vattumannens tidsålder. Kristin hade nog 

kunnat tänka sig att bevista den om inte förlossningen stått i 

vägen. En del av new age-anhängarnas filosofi var henne inte 

alls främmande. Hon hade fått veta mycket genom Sanne. 

Sanne hade öppnat Kristins ögon för den jungianska psykologin 

exempelvis, som Leo själv avfärdat som flumnonsens. 

Kristin såg genom fönstret hur Emelie kom utskuttande från 

Sanne, fullastad som en packåsna och förmodligen på väg 

upp till Den harmoniska konvergensen, som tillställningen 

kallades. Kristin skämdes lite inför den avsky och de negativa 

tankar hon hyst inför den stackars flickan. Hon hade fått klä 

skott för mycket sedan hon kom hit till Brovattnet. Kristin 

tänkte faktiskt vid tillfälle bjuda in henne på en pratstund. 

De hade knappt växlat ett endaste litet ord på tu man hand. 

432

Ja, Kristin hade varit taggig mot alla grannarna, men de var 

storsinta och luften verkade rensad efter Leos bortgång. Hon 

la sig i en bekväm ställning och försökte falla i slummer men 

det gav dåligt resultat. Dels hade varannan sammandragning 

fått en vässad höjdpunkt som inte lät sig kapas av sömn, 

dels brusade dammsugaren igång från Natans rum. Kors i 

taket, tänkte Kristin, han städade självmant. Hon reste sig 

igen och gick ner i biblioteket. Stängde om sig och satte på 

den Mozartkonsert hon fått i julklapp av Natan. Medan hon 

druckit te hade hon läst en notis i DN om en forskare som 

konstaterat ett samband mellan välbefinnande hos barnet 

och Mozarts violinkonserter. Kanske skulle Mozart kunna 

lugna ner barnets alltför kraftiga ansträngningar att skynda 

på födelseförloppet genom att trycka på under värkarna. För 

det gjorde obehagligt ont och det fanns något i det hon inte 

kände igen. Var huvudet egentligen föregående fosterdel? 

Kristin blev med ens osäker. Hon la sig på rygg på soffan 

och började palpera magen som välvde sig som en jättebadboll. 

Den var verkligen imponerande stor, hur mycket skulle 

barnet väga, tro? Nere vid blygdbenet var det hårt som en 

kokosnöt. Det måste väl ändå vara huvudet, tänkte Kristin. 

Hon lät händerna vandra uppåt, den hårda ryggen där ja, ett 

knä eller en armbåge och så det hårda lite oregelbundna däruppe, 

stjärten... hon lät fingrarna trycka lätt längs en ojämn 

utbuktning hon inte kunde definiera, låg barnet kanske i 

sätesbjudning ändå? I vilket fall som helst låg inte ungen på 

tvären, det var det viktigaste. Mozartskivan verkade något 

lugnande och när den var slut satte hon på en annan av hans 

milda konserter. Efter den fjärde CD-n var sammandragningarna 

så kraftiga och täta att hon behövde koncentrera sig mer 

på att vila i pauserna och hon undrade om hon skulle lägga 

sig i badkaret. Det var mörkt ute och hon projicerade sig själv 

på himlen vid varje ny värk, föreställde sig hur hon hoppade 

från stjärna till stjärna, uppåt och sedan neråt. 

Natans steg i trappan och så dörren som slog igen. Nu 

var det bara Kristin och stjärnorna. Så fort en ny muskulös 

433

öppningsvärk gjorde sig beredd drog hon ett djupt andetag 

och så började stigningen, skuttandet över stjärnorna, hon 

hoppade bock. Ett dovt läte kom ur hennes strupe. Då gled 

dörren sakta upp och i öppningen stod en varelse, ett väsen 

med blänkande guldring i den breda näsan. Mörkt ansikte 

och strålande ögon. Och en fotsid lokattspäls. Först blev 

Kristin rädd. 

– Var inte rädd, sa den underliga gestalten. Jag är din jordemor. 

Erina heter jag. Jag är kallad till min sista helbrägdagörelse. 

Kristin började andas lugnt igen. En jordemor hade 

kommit. Hon satte sig makligt bredvid Kristin och placerade 

försiktigt fingrarna på Kristins mage när nästa värk fick 

den att börja styvna. Du är öppen för tre fingrar, nickade 

Jordemor. Värkarna är starka och effektiva, livmodern jobbar 

duktigt. 

Kristin lät sig tacksamt ledas upp i sin sängkammare. Hon 

satte sig på det vita överkastet med ansiktet mot fönstret så 

hon kunde se stjärnorna. Erina bullade upp med kuddar som 

ryggstöd och hämtade handdukar och en filt hon la över 

Kristin. Kristin insåg att hon väntat sig detta, vetat långt inombords 

att Erina skulle komma. Erina var en legend. Kristin 

fortsatte hoppa bock över stjärnorna, med höjdpunkten i den 

största och klarast lysande. När värkarna trummade sig fram 

som våldsammast gav Erina henne shiatsumassage. 

– Se hur den öppnar sig, sa Erina och pekade mot den stora 

stjärna som Kristin fokuserade på när värken var som kraftigast. 

Kristin lät bli att klättra nu. Den stora stjärnan ökade 

i styrka, vidgade sig som hennes livmoder. Hon dök. In i 

stjärnan. Erina började gnola en stump på ett otydbart språk. 

Hon tog fram en stor handduk och i detsamma gick vattnet. 

Det bubblade ut mellan Kristins ben, Erina fångade upp det 

med handduken men när Kristin såg ner upptäckte hon till 

sin fasa att vattnet var rött och hon skrek till och flämtade 

uppjagat. Erina la en hand på Kristins panna. 

– Det är inget farligt, det är av en annan sort bara, sa hon 

och Kristin blev tvungen att tro henne för nästa verk var så 

434

ombastisk och krävande att hon fick slunga sig in i den svällande 

stjärnan på himlavalvet. Genast, innan den förra ens 

var över, fick Kristin ge sig in i en ny explosiv sammandragning, 

nästan värre än den förra. Det var som om den skrattade 

åt henne, hånskrattade. Hon tappade fästet och himlen 

började snurra men Erina masserade och rabblade mässande 

en ramsa, och när den försmädliga, våldsamma och galna 

värken var över inföll en längre paus. 

– Du är i övergångsskedet. Naturen vill sätta dig på prov 

genom att bjuda in andra energier förstår du, lugnade Erina 

och baddade Kristins panna. Här får du vätska, sa hon, och 

förde en mugg med grönt elixir till Kristins läppar. Hon klunkade 

i sig det snabbt innan nästa värk skulle överfalla henne. 

Du får bara vad du tål, inte mer, försäkrade Erina. Det som 

ska tagas, det tages. Det som ska givas, det gives. I natt ska 

detta ske. I natt springer källan läck. Kristin var utmattad 

och förstod inte var hon var eller vad Erina sa men hon var i 

någots besittning, stjärnan glupade, blev större, kom närmare 

och det tog sats i bröstet, en gastkramande kraft vred sig neråt 

och nu kände Kristin det, kände dårskapen, besattheten; den 

omvälvande främmande passionen kramade henne och hon 

kastade sig fram mot sänggaveln, mot ljuset från den enorma 

stjärnan som sänkte sig över berget och så kom ljudet. Ett 

skallande vrål forsade ur henne och förenades med det stora 

ljuset som lyste upp himlen. Det accelererade, skrällde, dånade, 

det förenade historia, nutid och framtid och hon kände 

det! Kände den tredje kraften spränga sig fram genom hennes 

kropp, kände hur världshaven bröt sig fram, de stora krigen, 

skövlingarna, karnevalerna, kaoset. Allt brusade genom hennes 

underliv och sedan... 

Erina räckte henne barnet. Det skrek och det kved. 

Men med två röster. Ljuset på himlen krympte ihop, samlade 

sig inåt, steg uppåt, blev en stjärna. 

Barnet hade två röster. 

435

SANNE: DEN HARMONISKA KONVERGENSEN 

NU VAR DET SNART DAGS. Det spratt och for i kroppen som om 

rymdens alla planeter lekte kolsyra i henne. Dygnet runt hade 

hon jobbat med det här. Den olyckliga förälskelsen i Lo var 

tydligen den avtryckare hon behövt. Aldrig förr hade hon 

genomforsats av en så sprudlande energi. En blek och glåmig 

januaridag hade hon dystert satt sig framför datorn, slagit på 

den utan minsta iver och lojt gått in i Astrotalk. Där surrades 

det vilt, och bara om en enda sak: Vattumannens tidsålder 

som skulle inträda vid vårdagjämningen när solen gick in i 

Väduren den 20 mars. Suck, vad kört, hade hon tänkt. Det 

hade tjatats om Vattumannens tidsålder till leda och förruttnelse 

och de lärde tvistade outtröttligt om när detta avgörande 

datum skulle inträda. Men på Astrotalk var alla som 

galna av eufori. Titta själv! uppmanade de. Sanne öppnade 

sitt Astroprogram och knappade lite på måfå tills hon fann 

att hon gång på gång fick upp den 20 mars. Hon kalkylerade 

fram planeternas positioner och drog ett djupt andetag. Alla 

planeter utom Pluto och Uranus bildade en konstellation hon 

varken hade hört eller läst om; de stod i en kosmisk kö och 

all energi var godartad! Sanne besökte varenda BBS, web 

chat, Usenet-grupp och mailinglista som hade någon typ av 

new age-anknytning, däribland hennes saligen avsomnade 

Silvercirkel. Hon anropade och chattade och fick samma bekräftelse 

från jordens alla hörn: den 20 mars var ett magiskt 

dygn. Gatherings och möten planerades globalt och lokalt. 

En del påstod sig ha fått meddelandet från ufon, andra hade 

studerat forntida mayakalendrar men allt strålade samman i 

en enda profetia. Detta var sista chansen att rädda civilisationen 

genom att låta jorden översköljas av ett kollektivt utsläpp 

av kvinnlig energi. Och ju fler medier, ju fler kanaler, desto 

större blev möjligheterna att det goda segrade. Alla skilda 

436

krafter skulle förenas under den förestående världsomspännande 

”Harmoniska konvergensen”. Regnbågens tidsålder 

skulle slå igenom, inget tjafs mellan olika wiccatraditioner 

och esoteriska sällskap förekom. Sanne bestämde sig genast 

för att sammankalla Stockholms harmoniska konvergens 

uppe på berget, runt Älvängen. Nu skulle det inte längre 

kunna vara en ockupationszon. Nu skulle ondskan dränkas i 

positiv energi. Och idag skulle det ske. Barnen var hos Latte 

och Emelie skulle komma och hjälpa henne med praktiska 

förberedelser. Först då slog det henne att den 20 mars var det 

datum som Lo dillat om den där förpestade kvällen då hon 

kravlat från festen som Lo fördärvat. Sanne hade trott att hon 

var luttrad, att kärlekshaverier aldrig kunde få henne i däck, 

men Lo hade vidrört och väckt upp en ny och mäktig kraft. 

Det var som om ett vilddjur rasat och rutit i henne varje gång 

hon sett honom. Ett omättligt behov av att äga honom, ja, 

döda honom. Så att han inte kunde smita. Nu var han i alla 

fall ur systemet. Eller det var vad Sanne trodde för när Emelie 

kom och berättade att Lo ringt strömmade ett ålstim genom 

henne, ett elektriskt ålstim. 

– Vad vill schizot nu då! spottade hon ilsket fram. 

– Han vill träffa dig, sa han. Han vill själv förklara sig. 

Men jag tycker han är otäck. Jag får riktigt risiga vibbar av 

honom. Låt honom för allt i världen inte förstöra den här festen 

också, Sanne. Han är pajig. Han yrade om utomjordingar 

och bortföranden och skit. Och även om jag tror på ufon så 

vet jag att många som dillar om det är knäppskallar. Som Lo. 

Emelie gav Sanne en puss på kinden och hennes kropp spände 

av igen. Det var mycket att göra. 

– Ja, inte kan man väl hålla på och... 

– Hönsa och jönsa med de där karlarna, fyllde Emelie i med 

ett flin. 

– Katta och Kina behöver hjälp med tältet, sa Sanne. Kan 

du fatta för resten att det bara är mars? Det är ju varmt som 

i maj! 

– Nej, vi har pangröta med vädret, kvittrade Emelie och 

437

lastade sig full med filtar och prylar som skulle upp till 

Älvängen. Jag pyser upp till konventet nu då, kram! Och 

inget hönsande och jönsande om knasfinken dyker upp! 

Så fort Emelie stängt igen köksdörren öppnades huvudingången. 

Sannes hjärta växte upp i halsen på henne. Lo stod 

där. Han såg rådbråkad och rufsig ut. Stod där med nedsänkt 

huvud och såg upp på henne. Skrapade och bockade. 

– Får jag komma in? tiggde han. Sanne höll upp dörren och 

klev undan. 

– Jag har bara tid en liten stund, sa hon snävt. Hon satte sig 

vid köks bordet. Nå? frågade hon. 

– Okej. Här kommer The confession, famlade Lo. Jag blev 

fascinerad och attraherad av dig från första gången jag såg 

dig och Emelie. Men i Emelie såg jag något som jag aldrig sett 

förut. Han harklade sig. Ja, jag blev förälskad. Platoniskt. 

– Jaha! snäste Sanne. Och så utnyttjade du mig för att 

komma i kontakt med henne! Underligt nog kände sig Sanne 

inte förvånad. 

– Nej! Lo ruskade ivrigt på huvudet. Det som hände mellan 

oss hör inte dit. Jag har haft de här tankarna om att jag 

blivit bortförd av ufon. Och när jag såg Emelie blev jag säker 

på att hon också blivit bortförd, och att vi var samma sort. 

Jag byggde upp en fantasi, sa han. Att Emelie och jag skulle 

bli hämtade av ett rymdskepp och att jag skulle komma och 

besöka dig. Det var en sorts bubbla jag gick in i. 

– Så sött, klippte Sanne av med sin fränaste röst. Skulle 

jag stå på någon sorts stand by under tiden? Och vara din 

älskarinna här på jorden? Älska med en utomjording när han 

behagade landa med sitt ufo? 

– Men det som var mellan oss var ju något som står för sig 

själv, försökte Lo. 

– Ge mig en paus! morrade Sanne. Utan att ens fråga Emelie 

hade du tänkt röva med henne på ditt obefintliga rymdskepp. 

Varför kunde du inte säga det direkt? 

– Jag kunde inte säga det då och där för då skulle Emelie 

dra sig ur, svamlade Lo. 

438

– Jaså, du var inte helt övertygad om att hon var så betuttad 

i dig ändå, häcklade Sanne. Fast det ingick i din uppblåsta 

plan – vem tror du att du är egentligen? Har du ingen pejl på 

hur dating går till? 

– Nej, jag har inte så stor erfarenhet. 

– Nej, det förstår jag. Dina metoder måste ju skrämma bort 

de flesta. Dessutom är Emelie gay. 

– Ja, men hon hade sagt att hon inte var ihop med Thea 

längre. 

– Ha ha ha! hånskrattade Sanne. Och då skulle hon automatiskt 

bli hetero av din oemotståndliga charm. Hon har 

aldrig någonsin tänkt på dig på det viset. 

– Men du sa en gång att hon var svartsjuk... 

– Din inbilske åsna! Hon var svartsjuk på mig! MIG! Inte 

på dig. Skjut dig i munnen, Lo. Han stirrade ner på sina håliga 

jeansknän och sa inget. Men nu kan du väl gifta dig med 

Emelie! raljerade Sanne. Som du är så kär i. Du talade ju med 

henne nyss. Har du problem, bimboy? Vad väntar du på? 

– Jo, mumlade han. När jag talat med henne skingrades 

min tanke dimma och jag kände ingenting för henne längre. 

– Oj, log Sanne försmädligt. Snap! så bolmade den stora 

kärleken upp i rök. Det måste ha varit djupa känslor. 

– Nej. De djupa känslorna hade jag kvar. Men de gällde 

dig. När jag snackat med Emelie insåg jag att det var dig jag 

kände så starkt för, förklarade Lo med en skamsen blick som 

Sanne inte kunde motstå att eggas av. 

– Tuff skit, grabben, sa hon sadistiskt. Lo hade krupit närmare 

henne med sin stol och smög nu med handen längs hennes 

lår. Han drog ner henne mot sig, mot sin perfekt behårade 

bringa. Och han försökte kyssa henne. Men hon värjde sig. 

– Kan du inte ge mig en chans? sa han. Ögonen var mörkblå 

som en arabisk natthimmel. Men de var inte avstängda 

och stumma. De glittrade av silverstänk. Jag älskar dig, viskade 

han. Sanne gav efter, bit för bit. Får jag följa med dig till 

konvergensen? bad han tafatt och fingrade på en av hennes 

hårslingor. Hon kunde inte säga nej. 

439

Hon var där igen. I kärlekens stormande andhämtning. 

De satt på en filt och lät kärlekens ljus brytas av kristallerna. 

– Detta är den första dagen i Regnbågens tidsålder, sa 

Sanne och strök med handen över Los silkeslena hår. Grattis 

på födelsedagen. 

Lo bökade i sin ficka. Får jag din hand, bad han. Så satte 

han långsamt en guldring på Sannes finger och en på sitt eget. 

Det finns en inskription i ringarna, sa han. ”Omnia vincit 

amor”. Det är latin och betyder ”Kärleken trotsar alla hinder”. 

Sanne blundade. Sedan såg hon på Lo. Himlen i hans 

ögon. Stjärnorna blinkande över deras plats på jorden. En 

stor stjärna började växa. Var det deras lyckostjärna? Hon 

pekade upp mot den. Lo nickade. 

De trängde sig in i det dansande folkhavet när musiken 

började sätta fart på pulsen. 

– Jag ska bara hämta en sak, sa Lo då. Jag är tillbaka innan 

pussen på din panna dunstat. Han gav Sanne en blöt kyss på 

pannan och försvann bort på stigen. 

Det var över midnatt. Rytmerna slog ur högtalarna. Det 

var den nya tiden som trummade sig fram, bröt vallen. Den 

stora stjärnan fortsatte växa. Sanne släppte in allt som fanns. 

Slöt ögonen en lång stund medan hon vajade i mängden. 

En film gick igång i huvudet: Ansiktet, det var ett ansikte, 

det kom närmare nu, det var Lo. Först var det Lo, sedan... 

lodjuret! Inifrån började något spridas, som en lättnad, ett 

ljus: Silver Moon. Silver Moon var tillbaka. Aldrig! sa hon 

högt. Aldrig mer! Sanne tog av sig ringen och kastade den 

upp i det dallrande ljuset. Vad var kärlek? Ett rus, en drog, 

ett flyktbehov. Det var ett fel i systemet. Människan tycktes 

inte stå ut om hon inte tätade sina brister med illusioner. 

Sedan blev hon illusionernas fånge. Tills villfarelserna sprack 

och hon förtvivlat sträckte sig efter nya. Nu var det hög tid 

att höja blicken, sträcka på ryggen och kliva ut ur luftslottet. 

Sanningen slukade henne. Hon älskade inte Lo. Hon kände 

440

honom inte ens. Då hörde Sanne ett avvikande ljud. Det härrörde 

sig inte från musiken. Det var en knall. Och en till. 

Platsen blev ljusare. 

När hon reflexmässigt såg sig om gick blixten genom henne. 

NATAN: AVHOPP 

”ROCKSTJÄRNA GÖMMER SITT OREGISTRERADE 

BARN” stod det på Extrabladets förstasida igår. Och idag. 

”ROCKSTJÄRNANS BARN FÖRSVUNNET – POLISEN 

BEFARAR BROTT”. Inne i tidningen fanns en gammal bild 

på Rafel. Och en suddig polaroidbild på en man och en kvinna 

med ett litet barn som rörde sig i bakgrunden. Det gick inte 

att se vilka personerna var. Kvaliteten på fotot var alldeles för 

dålig. Ändå använde tidningen den som nåt slags bevis. 

Natan rös. Ordet rockstjärna hade de valt att hänga upp 

nyheten på – om de skrivit Rafels namn hade ingen brytt sig 

om att tjacka den dumma snedvinklade blaskan, det kunde 

en hund begripa. Natan ångrade bittert den dag han lät sig 

dribblas in i Rafels vansinniga akrobatik med medier, människor 

och plutonium. Nu skulle han gå sin pappas ärenden 

för absolut sista gången. Rafel hade mailat till Natan och bett 

honom sända ett anonymt e-mail till polisen. Rafel var inte 

så haj som Natan på olika servrar och allt sånt. Och Natan 

lydde eftersom han inte hade nåt annat att hålla sig till och 

eftersom det verkade som om Rafel nu skulle krypa till korset. 

Det skulle betyda att Natan inte kunde bli beskylld för att 

vara terrorist. Cracker-grejen verkade ha blivit undansopad. 

Han hade inte kallats till ett ynka polisförhör ännu men han 

vågade inte pusta ut. Han skrev in Rafels mail. 

”Ärade bylingar! 

Vad skulle ni tycka om att hela Mälardalen lades under 

vatten? Det är nämligen exakt vad som kan hända när under- 

441

tecknad håller i avtryckaren. En atombomb som sprängs på 

Mälarens botten kommer att få effekter ni ingalunda kan 

kontrollera. Ej heller kan ni kontrollera hur bomben utlöses. 

Undertecknad är Skorpionen i den underjordiska rörelsen 

Miljömissilerna. Kärnvapnet är i undertecknads ägo. Ingen 

vet var, förutom undertecknad som härmed erbjuder sig att 

överlämna förintelseverktyget mot följande tillmötesgående: 

fri lejd och livslång immunitet samt nya identiteter för undertecknad 

och undertecknads närstående. Före midnatts 

inträde den 20 mars ska allting vara arrangerat. Annars 

smäller det. Minsta fint och eder chans är förverkad. Tag inga 

risker. Ni väljer liv eller död. Klockan 23.00 den 20 mars ska 

en vit flagga synas på skatteskrapans topp. Då ska allt vara 

klart. Undertecknad infinner sig därefter på Den harmoniska 

konvergensen i Årstaskogen klockan prick 00.00. Skjuter 

ni undertecknad kommer Mälaren att explodera. Minns 

Frankfurt. Allt är planerat i minsta detalj. Ett smakprov på 

Pu 239 kommer att ges när lejden kommit. När undertecknad 

befinner sig i skydd får ni veta hur bomben desarmeras. 

Absolut sekretess. 

Avhopparen.” 

Natan tyckte att Rafel var töntigt storslagen. Men han hoppades 

ändå att snuten skulle köpa det. För det skulle innebära 

att han aldrig mer behövde bli inblandad i Rafels affärer och 

att Rafel aldrig skulle kunna avslöja Natans inblandning. 

Rafel hade kommenderat Natan att ta reda på var plutoniumröret 

fanns och Natan skulle snart bege sig till en gammal 

kylskåpsverkstad i Lugnet för att stoppa ner ett kryptiskt 

meddelande om var staven befann sig i ett sextiotalskylskåp 

med blå ränder som stod utanför. Innan dess fick han kubba 

upp till Katta och Kina. De var bleka om nosen bägge två. 

Spottade inte ens snus. Nu såg Natan också att de heller inte 

var så värst gamla. 

– Är det knas? undrade han darrigt. 

– Luma har tagits till förhör, sa Katta. Flera gånger. Snuten 

442

envisas, kommer och rycker henne i tid och otid. Du såg 

väl bilden i tidningen idag. De pumpar henne om var Rafel 

är. Men Luma tiger som Kumlabunkern. Fast snuten har 

knackat dörr och pressat folk om Felix. Men häruppe spiller 

vi inte ut nåt till obehöriga. Vi är en ren stam och stammar 

håller tajt. 

– Rafel behöver staven, viskade Natan och såg sig nojigt 

runt axeln. 

– Det är det som är det jävliga, sa Kina. Vi ville inte ha den, 

fattar du väl, nu när snuten poppar ut ur varje råtthål och 

Rafel kukade ur och Olle fejdade upp i det blå. Vad skulle vi 

med den? Olle hade ju varnat oss på disketten han gav oss i 

julklapp. Han skrev att skyddet var borta och att projektet 

nu var vår egen business. Vi skickade ett meddelande om att 

Operation Lynx skulle fimpas. Vi var ju bara verktyg, visste 

egentligen inte alls att det handlade om såna här tunga prylar. 

Sen raderades vår hårddisk, troligen av ett virus. Och det 

var råflax, för sen kom ju de dumma gestapodrängarna och 

snodde datorn. 

– Vad menade Olle med skyddet? frågade Natan, fortfarande 

hypernojig. 

– Olle hade ju känningar överallt, förklarade Katta medan 

hon sopade ner smulorna från sin rulltobak i paketet. Press, 

TV, snuten, underrättelsetjänsten, aktionsgrupper, regeringar, 

databaser – name it. 

– FRA? la Natan till. 

– Sure, nickade de bägge kala hjässorna. Då måste det ha 

varit Olle som varnat mig, tänkte Natan, och kände mjuka 

havsväxter smeka hans svidande magslemhinna. Han kanske 

höll på att gå hel ur det här. Men först sista ärendet åt Rafel. 

Var är tjacket nu då? sa han nästan ljudlöst. Katta och Kina 

såg en stund på varann. 

– Den där Lo har fått det, väste Katta. Han vet nog inte 

vad det är. 

– Så han har gjort en Thea, svarade Natan med en grimas. 

– Vadå gjort en Thea? 

443

– Jag dumpade den hos henne ett tag, förklarade han. Hon 

visste inte heller vad det var. Sen hade visst Lo snokat igenom 

hennes garderob och snott nåt därifrån men vad det var fick 

jag aldrig veta. 

– Shit! utbrast Katta. Tänk om han är en jävla spanare! 

– Nej, det kan han inte vara. I så fall hade han inte geggat 

in sig i kärleksjox med Sanne. 

– Nä, men det tog visst en ände med förskräckelse, har 

Emelie berättat. 

– Ja, och lite smidigare får man nog vara som civilsnut. 

Dessutom är han ju Lumas brorsa. Och Leos son... fast... 

Natan kom ihåg Leos aldrig avsända brev till Rafel. Där hade 

det stått om Lo. Att Leo haft kontakt med honom. Leo hade 

ju haft snutsamröre hade Sanne berättat. Och då kanske Lo 

var inkopplad på samma spår... De mjuka havsanemonerna 

i Natans mage stelnade till ishackor. Lo ratade Sanne för att 

det var onaturligt för honom att ha sex med henne, tänkte 

Natan högt. Han sa att nåt annat var viktigare. 

– Han låter tvärmysko, rös Katta. 

– Nej, glöm att han är spanare, ändrade sig Natan. Hur 

längesen var det ni gav honom det där? 

– I samma veva som vi fick det av dig. Det var snabbstafett. 

– Men då är Lo grön, sa Natan lugnt. Det hade varit ett 

sjuhelvetes pådrag annars – ni hade ju sugits på stubbrot. 

– Men han kanske övervakar oss för att spåra spindeln i 

nätet, envisades Katta. 

– Jag skiter i vilket just nu, sa Natan och reste sig. Rafel får 

själv sortera ut sitt kaotiska pussel. Hur kunde ni förresten 

vara så blåögda att ni plumsade ner i den här soppan? 

– Ja, hur kunde du själv vara så dum? kontrade Katta och 

Kina med en mun. 

– Touché, svarade Natan och gick. 

Han skrev en lapp där det stod ”Spö hos Lo. Bor hos Lu.” 

och hoppades att Rafel skulle begripa det. Sen tog han sin 

rostiga hoj och trampade bort till kylskåpsverkstan i slum- 

444

men av svart verksamhet nere i Lugnet. Han cirklade en stund 

bland fallfärdiga skjul och lodare på sin sista anhalt innan det 

var dags att dränka sig eller gå över till T-doja. Till sist fann 

han rucklet med begagnade kylskåp och fick direkt syn på 

det som Rafel sett ut. Natan la in sin lapp och cyklade hem 

med benen spinnande av eufori. Nu återstod bara att meddela 

Luma som Rafel begärt och knuffa iväg henne till flumfesten 

på ängen. När Natan kom upp till den primitiva bostaden som 

hans tokige farsa hade byggt tänkte han på vilken jäkla tur det 

var att hans mamma gått ifrån Rafel. Att bo som på medeltiden! 

Luma var ensam med de två kravlande små barnkrypen. 

– Jag har hälsningar från Rafel, rapporterade Natan. Orden 

fungerade förlösande som en lavemangspruta. 

– Jag visste det! jublade hon. Jag visste det! När kommer 

han? Hon dansade och hoppade som ett litet barn. Mycket 

jidder runt den skitstöveln, tänkte Natan krasst. 

– Han kommer förmodligen till ängen lite senare, sa han. 

Du får vänta på honom där. Och ta med dig lite prylar. Sånt 

man kan behöva. Och ungarna förstås. 

– Jag vet, jag vet, jag vet! tjoade Luma, tog upp de små tvillingarna 

och svängde dem runt. 

Natan gick igen. Han var fri! Fri som fågeln. Men hemma 

skulle snart nytt barnskrik fylla huset. Natan blev på dåligt 

humör. Han tyckte inte att det fanns nåt som var hans eget. 

Ingenstans. Och överallt drällde det av småsyskon. Han började 

fundera på att flytta hemifrån. 

När Natan kom innanför dörren var det egendomligt tyst 

i huset. 

– Var är de äckliga snorungarna? frågade han sin mamma 

som kom stapplande från köket. 

– Mormor har varit och hämtat dem, stönade hon och ställde 

sig bredbent mot byrån i hallen och pustade rytmiskt. 

– Du ska föda snart va, sa Natan. 

– Det verkar nästan så, svarade mamman och rätade upp 

sig. Nån gång borde ju den här jättebabyn visa upp sig för 

världen. 

445

Genast fick hon en ny värk och tog tag i Natans axlar. Natan 

tyckte hans mamma var dumdristig som inte ville ha expertis 

hos sig när hon födde barn. Han gick upp på sitt rum och visste 

inte riktigt hur han skulle fördriva tiden. Han fick ett ryck 

av städdille. Det skulle bli rent i hans rum nu. Inga glas med 

nya livsformer, inget damm, inga tidningsbuntar, inga solkiga 

sängkläder. Bort oreda, bort kaos och smuts! Natan gick loss 

som den värsta tromb och när han sorterat och putsat och 

gnott i ett par timmar la han sig på sin nybäddade säng och 

njöt. Lät slummern varva sig om honom och såg hur han klev 

in i Optimus Primes idiotsäkra robotskal. Dundrade upp mot 

regnbågsfolket, knep staven med kärnbränslet och slungade 

det upp mot rymden med sin Autobotkraft. Där uppe bland 

stjärnorna stannade cylindern och började rotera runt en 

fjärran planet. Runt planeten Pluto. Pluto zoomades in. Den 

hade ett ansikte. Ansiktet var Rafels. Det var långt, långt 

borta, i solens yttersta omloppsbana... 

När Natan vaknade var klockan fem över tio. Han flög 

upp ur sängen och störtade nedför trapporna. Han måste 

upp till festplatsen och kolla in om Rafels plan hade gått i 

lås. Bylsade på sig en tjock tröja, grabbade jackan och öppnade. 

Han hade totalglömt att hans mamma skulle föda men 

inget vidrigt litet skrik hördes än. Han hejdade sig i dörren. 

Tänk om... Då mötte han en liten tant på väg in. Hon hade 

en guldring i näsan och var mörkhyad. Hon såg ut som en 

hottentott men hade en skimrande, fläckig päls, jägarväska 

och lappskor. 

– En Jungfru kommer farande med all sin energi på helspänn 

ser jag. Vilken konstig öppningsfras till nån man aldrig 

träffat, tänkte Natan. Först blev han kränkt av att hon kallat 

honom jungfru men sen kom han på att han faktiskt var född 

i Jungfruns tecken. Jag heter Erina, sa tanten och gav Natan 

ett stadigt handslag. Jag är jordemor. Toppen, tänkte Natan 

lättad och sprintade iväg. 

Luma såg nervig och psykisk ut. Hon stod i utkanten av 

den stora ängen som var överbefolkad av maniska människor 

446

i alla åldrar. Chapatistånd och kristallhealers och maskförsedda 

schamaner och gräsätartyper på varje kvadratcentimeter. 

Den tjocka haschdimman steg upp här och var nästan 

som atombombssvampar. Vadnudå? Natan såg Sanne och Lo 

sitta på en filt, förlorade i varann. Så det var mer än en crush 

ändå, tänkte han. Sen kom han på att han nog borde varna 

Sanne för det där med staven som Lo fått ta över men just nu 

var de inbegripna i en långtradarkyss och det kändes pinigt 

att avbryta mitt i. Emelie stod lutad mot ett träd en bit bort. 

Hennes ögon var stora och sorgsna. Hon såg bort mot Sanne 

och Lo och blinkade flera gånger i följd, antagligen för att 

tränga undan gråten. Natan kände precis igen det där. Han 

gick åt hennes håll för att göra henne sällskap, även om det 

blivit lite genant med Emelie sen leken med ouijabrädet och 

anden eller slumpen eller vad det nu var hade skvallrat om att 

Natan var tänd på henne. Nån kom och ryckte tag i hans ärm 

innan han hunnit fram till Emelie. Det var Zoe. Hon pekade 

ivrigt bort mot tältet. 

– Hej! sprudlade hon. Vi går in där så mamma inte ser. 

Jag fick lov att vara här till klockan tolv för pappa. Men om 

mamma upptäcker mig kanske hon vill att jag ska gå hem 

innan. Zoe drog glatt med sig Natan. De satte sig med varsin 

juice och bulle, såna med rårörssocker och rostade sesamfrön 

ovanpå som Natans morsa brukade baka. Men när han tuggade 

i sig bullen och såg Zoes glittrande gyllene ögon och 

pigga uppnäsa tyckte han att den smälte i munnen. Hon hade 

just börjat surfa på Nätet, sa hon och Natan märkte att hon 

redan snappat upp en massa och det var ju klart med en så 

smart morsa. Inom kort satt hon och lyssnade fascinerat på 

Natans beskrivning av Autobotarnas och Bedragarnas värld, 

och det förlorade landet Mu, och Dune, och Nätlegenden 

Dr Krank och hon skrattade åt hans skämt och när hon inte 

skrattade log hon lite snett precis som hon gjort när Natan 

varit hos Sanne och hon suttit blygt i soffan och sneglat på 

honom. Men nu var hon inte så blyg längre. Hon var skärpt 

och rolig och sötare än nånsin. 

447

– Ska vi gå en runda? frågade hon. Fast inte så mamma 

ser, för då tror hon säkert bara att jag snokar på hennes nye 

kille. Hon har försökt vara hemlig med honom men sånt där 

märker man ju. För ett tag sen gick hon omkring och lipade 

när hon trodde ingen såg men när vi frågade sa hon att det 

berodde på att hon snart skulle ha mens, eller nåt annat sånt 

som mammor skyller på. 

– Ja usch, biologisk krigföring, flinade Natan beskt. Eller så 

säger de att de är lite trötta bara. Och så får man ändå skuldkänslor 

för att de är så sura på allting, att man inte plockar 

upp efter sig eller... 

– Inte har gjort läxorna, fyllde Zoe i. 

– Eller att man bara tänker på sig själv. 

– Ja! Fast det är de som bara tänker på sig själva och sina 

bekymmer! sa Zoe indignerat. 

De gick en sväng utanför området. Det hade varit en varm 

dag, men en vass kyla strålade nu ner från den stjärnklara 

himlen. Stimmet från new age-festen höjdes och sänktes, som 

andetag. Natan såg att Zoe frös. Han la sin jacka runt hennes 

axlar. 

– Men då fryser ju du, sa hon och kikade på honom med en 

kort skiftning av allvar i ansiktet. 

– Nädå, försäkrade Natan. Jag har bepansrat mig med 

en tjock tröja också. Han rös till en aning och hoppades att 

inte Zoe skulle märka det. När hon trädde armarna i jackan 

smygsåg han på henne genom ögonvrån. Hon hade tuttar. 

Små, men riktiga i formen. 

– Tror du på det där? frågade Natan. 

– Vadå? Det där? sa hon och pekade bort mot ängen. 

– Ja. Häxor och kristaller och kosmiska andar och änglar 

och... 

– Chakran och auror och talismaner och schamaner och 

ascendenter och... 

– Pepsodenter, skojade Natan och Zoe fnittrade. 

– Nej, jag är inte som mamma, sa Zoe. Jag är inte nere med 

en massa formler och magi och sånt. Men jag tror på ufon. 

448

Natan kände havsväxterna kittla inuti magen. Vilken tjej! 

Hon hade precis samma attityd som han. 

– Dem tror jag också på, bekände han. De såg upp mot 

rymden som välvde sig över deras lilla vrå. En himlakropp 

lösgjorde sig och började dala. 

– Ett stjärnfall! utbrast Zoe som sett samma sak. 

– Ja, sa Natan högtidligt. Eller ett... 

De tittade på varann i högsta samförstånd. 

– Hjälp, vad är klockan! hojtade Zoe till. Pappa sa att han 

skulle efterlysa mig hos polisen om jag blev sen. 

– Jävlar! Polisen! slapp Natan ur sig. Han tog Zoe i handen 

och började småspringa mot festplatsen. Ett smatter närmade 

sig. Det lät som en helikopter. När de hunnit fram till 

områdets ytterkant hörde Natan att smattret måste ha varit 

technomusiken som stansade sig över fältet. Platsen lystes 

upp – var kom alla lampor ifrån? Natan och Zoe såg sig omkring. 

Sen kastade de sig om halsen på varann och stelnade 

av fasa. 

EMELIE: GODNATT JORD 

DET VAR SOM VANLIGT IGEN. Övergiven. Sviken. Bortglömd. 

Alla uppslukade av sitt. Hon kunde inte lita på nån. Hon tittade 

upp mot skyn när hon inte såg bort mot filten där Sanne 

och Lo satt som två hopvuxna träd. Försökte hålla tårarna 

borta. Morsan med sin flaska. Thea med sin bok. Sanne med 

sin dårgök. Kristin med sin mage. Katta med sin Kina. Kina 

med sin Katta. Natan – var var han? Jo, där pep han in i 

tältet. Med Zoe. Och runtomkring grinande ulvar – medier, 

skivbolag, Calle, Olle, Leo, Lo – alla som ville suga ur henne 

det enda hon hade, sig själv. Hon sjönk ner mot trädstammen. 

Sket i att marken var kall och kunde ge henne blåskatarr. På 

det här stället hade hon försökt skära pulsådrorna av sig. Nu 

tyckte hon att hon lika gärna kunde ha lyckats. Jordelivet 

var inget för henne. Hon var inte rustad, inte väpnad med 

449

ågarvat skinn. Hon var och förblev ett naket barn som gick 

på glödande kol. Så fort hon börjat känna förtröstan och livsaptit, 

så fort hon var behövd, öppnade sig vilddjurskäftarna 

och bet huvudet av skönheten. Allt var bara en illusion. Ingen 

behövde henne. Inte ens hon själv. Vad var det för mening 

med detta gästspel på en plats där ingen såg henne? Hon satt 

uppgivet och lät tårarna bryta igenom hinnan, lät dem rulla 

och trilla bäst de ville. Hon behövde inte låta gråten forcera 

hennes minspel eller dra med sig några läten, den sipprade 

fram som ett lugnt vatten. Farväl jord, tänkte hon. Ni klarar 

er så bra utan mig. Jag var ett tomtebloss en stund. Jag lyste 

upp er grå tristess. Men nu är jag utbränd och svart. Godnatt 

jord. 

Emelie kunde genom tårarnas draperi se hur Lo trädde en 

ring på Sannes finger. Själv var hon inte längre förlovad. Thea 

hade slagit upp. Hade förklarat det med att ringar och äktenskap 

och påbud om evig kärlek inte hade med kärleken själv 

att göra. Att ringar och löften byggde på rädsla, kärlekens 

värsta fiende. Att kärleken var en fri kraft som stannade där 

den blev bäst omhändertagen. Som en katt hade hon sagt. 

Thea som hatat katter. Thea som beskyllt Emelie för att vara 

som en katt. Nu var själva kärleken en katt. Emelie hade 

aldrig känt sig som en katt. Hon önskade att hon varit en. 

Där satt en katt. En livs levande lokatt satt framför Emelie 

och tittade på den dansande extatiska folkhopen dit även Lo 

och Sanne anslutit sig. Emelie blundade igen och fick två jättebubblor 

av tårar att lösgöra sig och dimpa ner på hennes 

kinder. Lo hade haft henne i en fantasi, hade han sagt. Hon 

skulle vara hans följeslagerska upp i rymden, till en annan 

planet, till det förlorade landet Mu som återuppstått i en avlägsen 

galax. Planeter var egna livsformer, hade han svamlat. 

En del var embryon, andra var skrumpna och döda, men allt 

gick igen i ett evigt kretslopp. Vissa intelligenta varelser hade 

kommit längre i utforskandet av universums existentiella 

villkor. De besökte jorden för att se hur långt vår teknologi, 

vår moral och vår organisationsförmåga kommit, och för att 

450

ta med reliker till civilisationer som gått under inom andra 

solsystem, civilisationer som liknade jordens. De ville väcka 

liv i döda planeter, liksom vi ville väcka liv i döda människokroppar. 

Lo hade blivit bortförd sen han var sexton år. Emelie 

hade tyckt han var en dyngsnackare och hon hade inte velat 

följa med honom nånstans. Han sa sen att alltihop bara varit 

en tankeflykt och att Sanne var den som till sist dragit ner 

honom till jorden. Emelie var bara en fantasi, en tankeflykt. 

Hon hörde inte till den verkliga världen. 

Lo avvek från det dansande folkhavet och gick in på stigen. 

Sanne stod kvar och gungade med händerna i vädret. Emelie 

fortsatte gråta. Hela livet forsade ut ur hennes ögonhålor. 

Lokatten som satt och såg på extasen var lika overklig som 

Emelie. Den vred på huvudet och deras blickar möttes. Det 

sprakade av kontakten. Blå gnistor. Emelies och lodjurets 

ögon var förbundna av en fluorescerande ledning. Hon föll i 

en egendomlig trance. Hon visste inte hur länge den varade. 

Det började ljusna runt henne. Var det morgon? Ljuset blev 

skarpare, intensivare. 

– EMELIE! hördes det, ekade det inom henne och från hela 

himlen. EMELIE! EMELIE! Hon gick dit de skallande unisona 

rösterna ledde henne. Som på luftkuddar färdades hon 

mot det ljusa, de allomfattande rösterna. 

De kallade hem henne nu. 

CALLE: SISTA SYNEN 

HERREMINJE! TÄNKTE HAN när han dragit undan täcket för att 

gå upp och göra sig en dubbeltreo. Han stirrade på människan 

i sängen. Vad var det han hade släpat hem i natt? Hon 

hade ju för helvete en dolme mellan benen. Eller var det hennes 

klitoris? Calle glömde för en sekund betongluvan och tog 

en närmare titt. Han hade satt på en hermafrodit! Tro fan 

att han var bakad, han måste ju ha varit nära dödsdosen för 

att så grundligt ha bombat ut sitt omdöme. Och det här var 

451

en veritabel nära döden-upplevelse. Två treo och det snabbt, 

eller nej, nåt annat hann före upp i halsen på honom – ut på 

muggen och spy. Fyyyy faaaan, gnölade han för sig själv. Han 

pallade inte torka upp det som stänkt utanför holken. Och 

dubbeltreo nu, nej det fick vänta. Magen drog fortfarande 

ihop sig i kramper. Vad skulle han ta sig till med den tvekönade 

i sängen? Hade hon/han skäggstubb också? Han ville 

inte ens se efter. Det här var too much. Han plufsade ner i 

soffan och ångrade tvärt sin oförsiktighet. Hjärnan tjongade 

mot skallbenet så han trodde den skulle ramla ut genom pannan. 

Rinna ut. I form av ren sprit. Vad hade han druckit? 

Och med vem? En grumsig bild av Håkansson fladdrade 

framför honom. Och en annan ännu suddigare av Hadenius. 

Två försupna ungkarlar. Och han var en av dem, bara 24 år 

gammal. De andra låg bägge och nosade på 50-strecket. Nu 

ville inte Calle mer, nu fick det räcka. Han var snart mogen 

för en Hazelden. Varsamt, som om han hade en antik vas på 

huvudet, vred han kroppen mot sovalkoven. Det som låg i 

sängen hade ännu inte vaknat. Nej, det gick inte att vara här. 

Han kunde inte i detta prekära tillstånd möta sitt nattbyte. 

Frågan var ju än en gång hur han överhuvudtaget kunnat 

möta det. Han fick samla sina sista krafter för att fly fältet. 

Av alla korkade tilltag hade han dessutom frångått den relativt 

nyinrättade men välfungerande principen att aldrig ta 

hem damen eller vad det nu i detta fall var, att alltid kurtisera 

henne till hennes eget tjäll så han hade den fulla friheten att 

lämna alla eventuella förfärande upptäckter bakom sig när 

dagsljuset bidragit med sin chockverkan. Calle gick med sitt 

knastrande huvud till duschen, för duscha skulle han till varje 

pris. Bara Gud visste vad han fått på snoppen! Vred på kallt 

och var nära att gasta rätt ut av tortyren, sen varmt och kallt 

omväxlande, tvål och handduk och på med rena kallingar i en 

rykande hast, brallor, strumpor, t-shirt, skjorta, tröja, kavaj, 

duffel, väska, skor, ett rafsigt meddelande om att stänga dörren 

med smäcklåset och UT som en projektil. 

Ute på gatan tog han fram nallen och knappade numret till 

452

Håkansson. Han var på jobbet, den luttrade jäveln. 

– Vi måste ses, flämtade Calle och fick hålla sig i en lyktstolpe 

för att inte rasa omkull av yrsel. 

– Äääh, det har kört ihop sig nåt överförjävligt här, slirade 

Håkansson. 

– Du måste berätta hela storyn, krävde Calle och använde 

sin sista viljerest för att få den återstående pusselbiten till kartan 

över terrängen han grävt i under flera månader nu. 

– Vaddå för story, slingrade sig Håkansson genomskinligt. 

– Det du sa igår räcker för att bli löp och etta och sidan 

sex och sju. Larva dig inte, det här är allvar, varnade Calle. 

Ditt arsle ryker om jag kör det här. Är det inte bättre att vi 

fullföljer samarbetet? 

– Järnspikar också, gav sig Håkansson. Du vet, det blir kanonpådrag 

snart, va. Men jag kommer till det vanliga stället. 

Om typ tjugo minuter. Topp. 

Calle gick till Fenix Bar, stans sunkigaste sylta där man helt 

garanterat fick sitta ifred från yrkesverksamma personer. Nu 

kunde det inte hjälpas, vad han än lovat sig själv angående 

återställare fick inordnas i en undantagsklausul. Han viftade 

in en stor stark och den kom på momangen. 

Håkanssons feja var fräsch som en babianröv. Han såg så 

oaptitlig ut att man knappt kunde tro att han tillhörde människosläktet. 

Mutanten i Calles säng hade definitivt varit 

ett bättre parti för Håkansson, men Calle orkade inte tala 

bullshit nu. Annars kunde ju gårdagskvällen säkert varit ett 

muntert samtalsämne. Håkansson verkade inne på samma 

frekvens. 

– Okej, vi börjar med Luma-utredningen, öppnade Calle. 

Har hon erkänt? 

– Du vet, bruden har jävligt trasiga nerver. Hon borde egentligen 

vara på hispan. Och barndomen är ingen Tomtebosaga. 

Morsan drog med sin unge älskare när Luma bara var en tre 

fyra år. Och han är som bekant... 

– Leo Lorenzon, inflikade Calle. Det har ju resultatet av 

förbindelsen, Lo, redan yppat. 

453

– Hörde Hadenius det där? Det är ju definitivt inte bra om 

Leos okände son kablas ut nu. Det får inte ränna murvlar 

uppe hos regnbågsdrägget. 

– Jag tror han var på muggen när vi utbytte information. 

Jag skulle nog aldrig avslöja en grej som är min ens när jag 

sov, ja, inte ens under inflytande av Lorenzons sanningsmedicin. 

Lite har man ändå lärt sig. Calle tänkte att det fanns en 

sak han inte lärt sig och det var att sluta kröka i tid, men det 

sa han inte. 

– Sanningsdrogen är nere i mörkret nu. Jag skulle uppskatta 

om du inte ens nämner den mellan våra fyra öron mer, 

sa Håkansson. Men var var vi? Jo, Luma är ett psykvrak. 

Hon har haft en stor minneslucka men nu har hon under 

hypnos... 

– Inte sanningsdrog? avbröt Calle men beklagade genast 

sin plumphet och tog tillbaks den. Håkansson fick en rynka 

mellan ögonen och hojtade efter en starköl. 

– Min tredje idag, grymtade han. Ja, hon har erkänt att hon 

födde ett barn för snart sju år sen. Och det var hon tvungen 

till för när vi sett tatueringen på hennes överarm där det står 

Felix och ett snart sju år gammalt datum, då pressade vi henne 

så mycket att hon bröt samman. Hon har en mentalhygienist 

som städar upp i hennes arma skalle efter varje förhör. Så hon 

medgav ungen och att han hette Felix, men under hypnosen 

kom det fram att han inte fanns kvar. 

– Fanns kvar? 

– Ja, just så uttryckte hon sig. Ungefär som en bil eller ett 

hus eller nåt, men psykaren förklarade att det var nån sorts 

försvarsmekanism, isolering tror jag hon kallade det. Eller 

var det blocker... 

– Skippa fikonspråket! uppmanade Calle otåligt. Mer? 

– Ja, hon sa att Felix inte fanns mer och vi försökte krana 

ur henne var han i så fall var och varför han inte fanns och nu 

i morse började det sippra. Hon fixade väl inte det ständiga 

bombardemanget mot bölden hon gipsat in i sin själ, för du 

ska haja att vi grillat bruden över öppen eld. Det har nästan 

454

varit läskigt. Du vet, hon har två små battingar också och en 

karl som sjappat och så bor hon i det där slumreservatet, ja 

– du greppar, va? Calle nickade. Hon sa i varje fall att han är 

begravd på en helig plats men då var hon så nerkörd att hon 

satt och skakade och orden föll huller om buller som sladdriga 

geléhögar. Det gick inte att urskilja vilken plats hon menade 

men det framstod klart att det var nånstans i Stockholm. 

– En nål i en höstack med andra ord, sa Calle sarkastiskt. 

Men något började snurra i hans alkoholindränkta hjärna. 

Han lät det vara så länge. Det är väl klockrent klart att ungen 

blivit mördad, fortsatte Calle. Varför skulle annars den där 

Rafel hålla sig borta? 

– Enligt den logiken skulle lika gärna Luma kunna vara mördaren. 

Hon höll sig också borta innan, harklade Håkansson 

fram och tände en ny tagg innan han ens fimpat den gamla. 

Ja, det hade han förstås rätt i men kvinnor mördade ytterst 

sällan sina egna barn, tänkte Calle. Felix-fallet var hur som 

helst uttömt för dan så han hoppade burdust över till nästa 

item och den var större. 

– Nu får du förtälja mig vad det är för nån kärnvapenbestyckad 

terrorist ni ska genskjuta, sa han en gnutta höviskt. 

Håkansson sög hastigt in sina läppar så munnen såg ut som 

ett arslehål. 

– Vad fan är det jag har glappat om? knorrade han och slog 

sig över pannan. Jag borde fan ha munkorg och haklapp, sån 

läckande käft som jag har. Han såg uppriktigt panikslagen ut 

så Calle lugnade honom ett par skalstreck. 

– Du hajar väl för fan att jag inte sölar ut säkerhetspolitiska 

hemligheter, bedyrade han och fångade upp Håkanssons rödsprängda 

ögon, med nåt ljust simmigt i mitten. 

– Nä, för nu är det inte bara mig och min karriär det handlar 

om, raspade han hest. Jag kan bara inte begripa hur min 

trut har fått en sån röta i sig att vad som helst rinner ur den. 

– In vino veritas, sa Calle lakoniskt. 

– Nä, inget latin nu är du bussig. Vad fan betydde det där? 

kunde Håkansson sen inte avhålla sig från att undra. 

455

– Vinet lossar tungans band, log Calle ansträngt. 

– Jag får nog torrlägga mig tills det här är klart åtminstone. 

– Ja, där kan vi ta varann i hand, tröstade Calle. Skönt att 

inte bara han hade ågren. 

– Det har alltså kommit ett anonymt e-mail, och såna är 

jävliga att spåra. Ett gäng har suttit och knåpat med det men 

det är kört, för fristen går ut vid midnatt. Ett mail där en 

dåre som kallar sig Avhopparen och påstår sig ha jobbat för 

Miljömissilerna uppger på fullaste allvar att han sitter med 

fingret på avtryckaren till ett kärnvapen som kan lägga hela 

Mälardalen under vatten. Han kräver nya identiteter, livslång 

immunitet och fri lejd till en plats vi ännu inte känner till, 

mot att avslöja var bomben finns. Klockan tolv i kväll ska 

han hämtas med helikopter på nån utomhusorgie för new 

age-anhängare. 

– Den harmoniska konvergensen, förtydligade Calle. Det 

var som vanligt – alla vägar ledde till samma plats, tänkte 

han. 

– Just så. Och mer har vi inte fått veta. Mer än att hans 

hot är för allvarligt för att ignorera. Det kan ju vara en kokosnöt, 

men med tanke på den plutoniumsmuggling som 

uppmärksammats på sista tiden så är det teo retiskt ingalunda 

en omöjlighet att med lite kemisk-teknisk kompetens 

snickra ihop ett atomvapen. Några kilo plutonium räcker och 

det ryms i ett rör av den här sizen eftersom ämnet är tungt. 

Håkansson måttade ungefär fyrtio centimeter. Avhopparen 

varnade också för minsta dröjsmål eller fint, för då detonerar 

vapnet. Han har väl nån fjärrutlösare som är extremkänslig, 

vad vet jag. Men rikspolischefen och ÖB och Säpochefen och 

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och regeringen 

och hela rasket av höjdargubbs är beredda att tillmötesgå den 

här vettvillingen. Kanske är han jagad. De har ju en benägenhet 

att stå för en viss grad av självsanering, de här ligorna. 

Platsen är lite smart uttänkt, ett slags fredsmanifestation där 

blodsutgjutelser skulle se extremt perversa ut, även om rikets 

456

säkerhet självklart kommer i första rummet. Men om det 

den här jeppen påstår är sant så vore det en världsskandal 

om makthavarna inte hade som främsta uppgift att skydda 

folket. De har med andra ord lagt sig platt. Så i kväll kliver 

en förhoppningsvis avhoppad terrorist ombord på en av våra 

flygsnurror och blir förd vart han behagar. Han kommer i 

det momentet att ge oss besked om var en komponent till 

vapnet finns. Resten ska vi få veta när han är i säkerhet. Och 

du fattar vilket katastrofkaos som skulle panga loss om det 

här kom till allmänhetens kännedom, både före och efter. Det 

här får helt enkelt aldrig nånsin vädras fram och det ordnar 

ju psykförsvaret, men – jag menar, småspringor har jag ju 

kunnat låta dig kika in genom, men... Håkansson torkade 

bort ett myller av svettpärlor ur pannan innan det skulle bli 

en pöl på bordet. 

– Jag förstår. My lips are sealed. Jag har inget hört, okej? 

– Bra, gosse. Nu måste jag kila. Det är mycket som ska 

klaffa och jag har ärligt talat ingen lust att få en dödsdos av 

Mälaren även om jag just nu är så bakad att jag skulle kunna 

bälga i mig en mindre sjö. Håkansson knixade med sitt ena 

svullna ögonlock, tog i hand och rumlade ut ur lokalen. 

Det mullrade inom Calle, av magkatarr och av uppenbarelsens 

islossning. Han skulle i alla fall vara vid den olycksaliga 

platsen uppe på Årstaberget i kväll. Om inte annat kunde han 

bevaka själva hippieceremonin. Men när han kom till jobbet 

blev han överöst av meningslösa uppgifter: rundringning 

till kändisar om vilken samlagsställning som var bäst, vilket 

resmål de föredrog och annat nonsens. Och när han framåt 

niotiden föreslog en påhälsning bland de frälsta flumjönsarna 

var det kalla handen så det bara sjöng om det. Inga argument, 

det var en ren order: inte en murvelfot på hippieberget. 

Dessutom bad Svante honom att jobba över – de ville surra 

honom vid redaktionsstolen de jävlarna. Fan, han borde ha 

sjukskrivit sig! När han redigerat tre usla intervjuer, proppat 

i sig tre burgare, ringt åtta sura kändisar om prishöjningar 

på mejerivaror och talat med en forskare som kartlagt ett 

457

orsakssamband mellan Mozarts violinkonserter och nyföddhetsvikt 

med rekommendationen att alla blivande mammor 

borde lyssna på Mozart minst en gång dagligen, helst på 

kvällen – då kände Calle att måttet var rågat. Han var inte 

livegen! Klockan i datorns övre fält visade på 23:32. Datumet 

var den 20 mars. Den 20 mars... 

Det var som om hjärnan fick punktering, luften pyste ut, 

sen fylldes skallen igen som en luftballong och så sprakade 

det till. Äntligen fick han frispel. Lo, för fan! Calle tågade till 

Kajsa och sa att hans mage var bankrutt och att han gick nu. 

Hon tittade upp på honom med disträ min. 

– Jaha, sa hon. Gör inget jag inte skulle ha gjort. Så återgick 

hon till sin läsning av en departementslunta. 

Calle började springa så fort han kommit utanför byggnaden. 

Han vevade åt en droska som tvärbromsade så däcken 

tjöt. Färden gick i rekordfart – han satt i baksätet och hejade 

på taxichaffisen som en kusk bakom en travhäst. Ute ur bilen 

satte han av i galopp mot den öppna skogsgläntan. Lo hade 

bubblat om att han skulle stiga ombord på ett jävla ufo den 

20 mars. Det var han! Råpuckot. Varför hade inte idiotsnutarna 

sopat in honom på dårkistan där han hörde hemma! 

Hade han fått tag på en atombomb var det ju bara ajöss. Om 

han nu hade det, och inte bara fått ett anfall av radioaktiv hybris. 

Calle stormade fram och råkade knuffa till en kille och 

en liten fjortisbrud som stod och hängde. Killen kände han 

igen, det var den där Natan-nörden. Technon larmade mot 

honom, platsen badade i ljus och ljud; smatter och dån och 

en skarp smäll från andra sidan. Calle hade inte tid att stanna 

och se, för han måste komma runt, se om Lo fanns i mängden 

framför det stora tältet. Fan vad de trängdes, han fick springa 

i en vidare cirkel. Shit, vad var det där? Han snubblade över 

nåt och föll raklång, slog i hakan. Där blev han liggande. Det 

som fällt honom trotsade all beskrivning, det han såg gick 

inte att greppa. 

Vart han än vände blicken fanns galenskap. 

Bara ren och blind galenskap. 

458

LUMA: ÄNTLIGEN FRI 

RIDÅN FÖLL. Allt spelades upp och Luma kunde bottna igen. 

Hon hade genomgått alla stadier. Först kaoset och det rasande 

rovdjursgapet. Sen ökenvandringen och det blå vakuumet 

vid sjöarna. Så nedstigandet i Nigredo – tröstlösheten, ledan 

och tröttheten, den mödosamma trampkvarnen. Och därefter 

yttervärldens hackande och pickande. Alla som kallade på 

henne. Alla frågorna som rev av henne skyddsdräkten. Och 

då, när hon var redo att kapitulera, då visade sig Abraxas. 

Motsatsernas Gud. Som genom ett aktbyte vände ont till gott, 

mörker till ljus. Natan kom och meddelade att Rafel var på 

väg. Han skulle ta henne till Tongaöarna – äntligen. Luma 

var en annan nu. Det var över. Hon orkade köra hela rullen: 

Den 13 juni. Rafel skulle till båtvarvet och svetsa på båten. 

Sa han. Men egentligen skulle han ner till Leo Lorenzon. Och 

slå honom på käften. Leo hade börjat rota i Rafels liv igen. 

Var uppe och spionerade. Vad Rafel inte visste var att Luma 

en natt för sex år sen hade fått springa ner till Brovattnet 

med Felix. Han hade blivit blålila och kunde inte andas. 

Luma kände till att Leo var läkare men han visste inte vem 

hon var. De hade aldrig setts. Och inget hade heller hänt sen 

dess. Leo fick Felix att börja andas igen. Men åratal senare 

hade han tydligen bestämt sig. För att börja snoka. Grollet 

mellan Rafel och Leo var gammalt. Leo hade försökt få Rafel 

insydd när Rafel varit med Kristin. Som Leo sen gift sig med. 

Rafel sa att Leo förmodligen gift sig med henne bara för att 

han trodde att han i och med det gav Rafel en knäpp på näsan. 

Han spelade Bror Duktig genom att vara styvpappa till 

Natan. Rafel sa att Leo fått en livslång hang up på honom. 

Luma hade gömt sig när hon sett hans förment beskedliga 

nuna dyka upp i våras. Hon litade inte på kändisar. Rafel 

hade klivit ur det kletiga kändisträsket. Leo hade bara degat 

459

ner sig upp över öronen. 

Felix var jämt med sin pappa. Rafel höll på med båten som 

skulle bli klar till midsommar. Då de skulle göra en långtur 

allihop. Så när han sa att han skulle svetsa på båten ville Felix 

så klart följa med. Han blev valpig och ivrig varje gång Rafel 

skulle dra iväg nånstans. Nu krumbuktade sig Lumas mage. 

När hon tänkte på Felix. Luma satt mest och ammade de 

nyfödda då. Felix hade tråkigt när han var med henne. Men 

Rafel gjorde Felix besviken. Han ville ju inte berätta för Felix 

att han skulle täppa till truten på Leo. I stället sa han att han 

inte kunde ha ungar runt sig när han svetsade. Rafel var inte 

bara heligt förbannad på Leo som hotade hans frihet. Han 

var dessutom sned på Luma. Sur över att tvillingarna blivit 

registrerade av kontrollapparaten. Men Luma hade inte vetat 

att det var tvillingar hon bar på. Hade bara tyckt att det nya 

barnet i magen sparkade åt alla håll samtidigt. Hon hade 

varit skraj. Att det var ett missfoster som skulle komma ut. 

Värkarna hade satt igång tidigare än väntat. Efter fjorton 

timmar föddes en flicka. Då ville Rafel röka så han gick ut ur 

vagnen, glad att det var över. Men när han kom in igen hade 

Luma blivit tvungen att krysta på nytt. Hon trodde det var 

moderkakan. Men det som låg vid hennes sköte liknade en 

liten grå säck. Den är död. Det var Rafels kommentar. Luma 

plockade upp den grå säcken och såg att det var en pytteliten 

pojke. Hon tog bort fosterhinnan och gav honom massage. 

Men han var ännu grå och livlös. Då stred hennes vilja mot 

Rafels. Vildare än nån gång tidigare och hon segrade. De åkte 

till sjukhuset och Max blev räddad. Mira hade roffat åt sig all 

näring i moderlivet. Sånt var vanligt, sa de. Barnen fördes in 

i sjukhusets journaler. Och Rafel knöt Felix till sig. Felix var 

Rafels livsverk. Fri och nummerlös, bortom alla protokoll. 

Rafel meckade och donade. Han gjorde allt som en sexårig 

kille drömde om. Byggde grejer, rev ner, var i farten. Så den 

där dan då Rafel inte ville ha med sig Felix till båtvarvet nere 

i viken, den dan var Felix förgrymmad. Och Luma hann inte 

se. Tvillingarna krävde all hennes uppmärksamhet. Lumas 

460

minnesbilder gick i nertempo nu. Hon hann inte se. Hur 

Felix öppnade bakdörren. På Duetten. Och kravlade upp 

i lastutrymmet. När Rafel redan hunnit dra igång motorn. 

Rafel hade byggt en skiljevägg. Mot den bakre delen så han 

inte såg. Luma blundade nu när hon tänkte på det. Rafel såg 

förresten inte så mycket av vad människor höll på med. Han 

hade tunnelseende och var mest uppe i sitt. Han tänkte väl 

bara på Leo den dan. Det här högg i Luma, grävde i hennes 

hjärta, fick magmusklerna att dras åt. Hon började gråta. 

Polisen hade inte fått veta det här. De hade kört hem henne 

igen efter sin artonde mangling. Den här gången var den sista. 

Trodde de att Rafel mördat sin son? Eller att Luma gjort det? 

De förhatliga dumma snutarna. Och hypnosteknikern som 

satt med huvudet på sned. Och såg förskrämt på Luma. Som 

om hon vore ett freak. De fattade inte ett barr. De hade bara 

gått i sina fördummande ledband... 

Rafel hade målmedvetet rivit loss och dundrat iväg med 

bilen. Den artonde juni. Ljuddämparen var sprucken så det 

brölade när han åkte. Och han hade inte hört att Felix skrek. 

Hade bara märkt att bakdörrarna for upp. Och nåt föll ur. 

Han stannade. La i backen. Och kände... guppet... under 

hjulet... Å nej, vad obeskrivligt fruktansvärt... Luma kände 

sig matt och vimmelkantig. Men hon var tvungen att gå 

igenom hela sekvensen. En enda gång. Hon försökte andas 

djupt. Som när hon hade förlossningsvärkar... Rafel hade 

stannat med bilen när han kände guppet. Och först då anat 

det värsta. Felix låg där. Rafel lyfte upp honom. La honom 

i framsätet. Framsätet som Felix offrat livet för att få sitta i. 

Bredvid sin far. Kungen. Och han var prinsen. Nu låg han där. 

Men fanns inte mer. Han hade funnits utan personnummer. 

Men han fanns inte utan livet. Ingen hade sett. Vägen hade 

varit tom på bilar. Felix låg kvar under en filt till kvällen. Sen 

begravde de honom. Sen kom rovdjurets galna gap... 

Alla häruppe hade vetat. Ingen hade knystat. Det var därför 

Luma bodde här. Här talade man när man ville tala. Om 

sig själv, inte om andra. Och aldrig till inkräktarna. Men nu 

461

skulle de hitta sin egen ö. Lo var inte hemma. Han hade varit 

konstig en lång tid. Kortsluten. Han hade frågat om Felix en 

gång. Om skottet från hans träd. Men Luma hade inte berättat. 

Lo var son till den äcklige Leo. Leo som krossat hennes 

mors hjärta, fått henne att överge Luma. Leo hade spritt sorger 

och bedrövelser runt sig tills de slutligen vände om och 

träffade honom själv i ryggen. 

Luma började samla ihop det hon skulle ha med sig. Natan 

hade antytt att de skulle fara på stört och att hon skulle bli 

hämtad borta på den heliga platsen. Det fanns en magisk 

logik i det. 

Först äppelskottet. Hon slog varligt in det i papper. Rullade 

in det i en blöt tygtrasa och la plantan i en plastkasse som 

Lo slarvigt lämnat på golvet. Erina hade inte drillat Lo i 

ordningssamhet. Han plockade aldrig upp nåt efter sig. Hon 

öppnade hans stora ränsel för att se om inget hade råkat 

hamna där. Lo var inte så noga med personliga tillhörigheter. 

Den otäcka lodjursmasken grinade mot henne och hon 

skrek till innan hon återgick till sin rationella planering och 

hoppades att Max och Mira inte skulle vakna av hennes tjut. 

Masken vände hon upp och ner. Men plockade inte upp den 

trots att den var Rafels. Kanske hade den tillhört Erina och 

Lo ville ha den. Ett tjockt rör i ett tygfodral, det var nog tältpinnar 

i det. Lo hade ett litet fjälltält. Eller också var det nåt 

han fått av Erina. Hon hade så många konstiga saker folk 

gett henne i tacksamhet. Kalsonger och strumpor i en härva 

av rent och smutsigt stack fram bland böcker och tidningar. 

Massa böcker om ufon och landet Mu. Och så några askar 

och burkar med piller – knaprade Lo nervtjack? Eller hade 

han en kronisk sjukdom, blödarsjuka eller nåt? Vad lite Luma 

visste om Lo egentligen. Och nu skulle de kanske inte ses mer. 

Det fick henne att känna sig lite modstulen. Nej, nu fick hon 

rycka upp sig. Hon hade just fått mark under fötterna och 

skulle snart ta det avgörande klivet. Till sitt nya liv. Hon rafsade 

runt i Los bråte för sista gången. Då fick hon se den röda 

sämskskinnspåsen med marstalismanen. Varför hade han 

462

gömt den där? Lumas mamma hade alltid haft den om halsen. 

Det mindes Luma ända från hon var liten. Nåt främmande 

hade vibrerat ut från den lilla skinnpåsen. Det mindes hon 

också och hon hade aldrig fått röra den. När mamman dog 

hade Luma övertagit talismanen men den kändes inte bra. 

Mars hade väldigt lite med henne att göra. Hon var fisk och 

Fiskarna styrdes av Jupiter. Det var Väduren som regerades 

av Mars. Väduren inledde zodiakåret och Fiskarna avslutade 

det. Men Rafel som var Skorpion hade varit attraherad av 

marstalismanen och det var väl inte så konstigt kanske. Innan 

Pluto blev Skorpionens ledstjärna hade Mars varit det. Det 

var Erina som lärt ut allt Luma idag visste om astrologi. Lo 

var född exakt på gränslinjen mellan Fiskarna och Väduren, 

vid midnatt mellan den 20 och 21 mars – han fyllde ju år i 

natt, förresten! Hon brukade inte bry sig om vilket datum det 

var men hon hade sett det inne på snuthäcken där de var fördärvade 

av sina eviga tidtabeller. På Tongaöarna skulle solen 

och månen få regera deras tidsrytm. Luma stoppade på sig 

talismanen och tog fram kläder, filtar, smycken. Packade tätt 

och effektivt. Det var öde bland vagnarna och stugorna. Alla 

var ute på den stora ängen och firade den nya tidseran. Allt 

sammanstrålade. Nu skulle Luma också dit snart. Mörkret 

hade sänkt sig. Inte en snöflinga hade landat sen december. 

Våren kom tidigare än hon nånsin upplevt. Och nu vaknade 

Max och Mira. Luma gjorde gröt åt dem och bestämde sig 

sen för att sätta dem i vagnen och gå ner till Felix döda äppelträd. 

För att se det en sista gång. Det var mycket folk i 

rörelse på skogsvägarna. Alla verkade upprymda. En del 

spelade på små handgjorda trummor som hängde från halsen. 

Andra kom med långa didjeriduer. De gryende vårkänslorna 

slingrade sig runt Luma. Lekte kurragömma bland träden och 

buskarna. Vitsipporna hade redan kommit. Vad längesen det 

var! tänkte hon när hon såg husen nere vid Brovattnet. Den 

kända författarinnan kom ut genom sin köksdörr och gjorde 

en lov runt trädgården. Utomhusbelysningen var tänd och 

man såg hennes silhuett. Luma stod avvaktande en bit bort. 

463

Den äldre damen ställde sig mitt i trädgården och spejade 

upp mot berget. Hon sken av frid och harmoni. Hon såg 

ut att ha funnit sin ö. Hon var egendomligt vacker, tänkte 

Luma. Spröd och kraftfull på samma gång. Författarinnan 

började sjunga. Luma kände igen sången. Det var ”Vem var 

du”. Lumas älsklingssång. Som Rafel skrivit. Hon lyssnade 

med andakt. Själva versen sjöng den fängslande damen med 

vän och kristallklar stämma. Men när hon kom till refrängen 

skruvade hon upp volymen och klämde i med hes bluesröst. 

Luma var mållös – vilken kraft! Så ekade sista ordet ut och 

himlen slöt sig om det. Det blev fullkomligt tyst tills ett tåg 

skallrade över bron och damen vände tillbaks in igen. Luma 

smög fram till trädet. Då blev hon mållös på nytt. Trädet hade 

fått svällande knoppar, fastän Rafel sagt att det tvärdog när 

Felix... 

Luma började få resfeber och samlade ihop allting så fort 

hon kommit upp till vagnen. Hon gick sin sista promenad 

på Årstaberget med tvillingarna, vek in på stigen som nu var 

rejält upptrampad och mötte det jublande folkhavet. Än var 

hon inte riktigt beredd att delta i stora sociala arrangemang. 

Så hon skumpade och kryssade med barnvagnen rätt över 

ängen och gick en bit bort. Barnen var lugna som två dockor 

och tog nyfiket in ljud och ljus. Luma stod och gungade vagnen. 

Då och då genomfors hon av sprittande impulser. Det var 

så mycket som låg i luften. Hon blundade och lät tiden stå, 

tog ett steg åt sidan, ner i den eviga parkeringsficka hon lärt 

sig besöka när hon bodde hos Erina. Då hade det varit i panik 

och skräck. Nu var det frivilligt och vilsamt. Hon visste inte 

hur länge hon befunnit sig i viloläge när rytmerna från ängen 

drog henne in i virveln igen. De pluggade igång ett maniskt 

rave. Tvillingarna började rycka i takt med beatet. Ett stycke 

bort stod Natan och nojsade med en söt tjej. Han var Rafel 

upp i dan. Luma längtade så mycket efter honom att hon 

började frysa. En stor tjock kille kom flängande och stötte till 

Natan och tjejen, det var nog förresten Sannes flicka. 

Det började ljusna runt Luma, och nu! Hon hörde en he- 

464

likopter, det kunde inte vara annat än en helikopter – det 

var Rafel! Han lyfte upp Max och Mira och sen hjälpte han 

Luma upp, fixerade henne med blicken, den log. Rafels ögon 

log mot henne igen! Och nu skulle hon följa honom till världens 

ände. Helikoptern lyfte. 

Ett allra sista ögonkast mot graven, mot det gamla, det hon 

nu till sist kunde lämna bakom sig. En sprakande blå låga 

gnistrade till. Exakt där. 

Sen blev hon bländad av det vitskarpa ljuset. 

THEA: ETT NYTT LIV 

JAG KAN TILLÅTA MIG att göra små utfärder från min kapsel nu. 

Det enda som återstår för att min nya roman ska fullbordas 

är några slutliga penseldrag. Jag börjar redan känna sötman 

av att ännu en gång ha gjort det, ännu en gång ha fått ihop en 

tjock och vacker fläta av den härva jag spann för mind re än 

ett halvår sedan. Och nu denna annalkande eufori. Jag kommer 

att få hjärterum för umgänge, nöjen, fest och avkoppling. 

Kanske skaffar jag en hundvalp nu i vår. Jag står i trädgården 

som avger den speciella vårdoften. Skymningen har just målat 

himlen med det första skiktet blått. Här bor jag, här är mitt 

liv. Under broarna. Snart ska jag gå in och hälla upp en stadig 

whiskygrogg. Känslan av fullständig förankring gör att jag 

drabbas av en nyck. Jag ställer mig mitt på gången och börjar 

sjunga ”Vem var du”, den enda låt jag uppskattat ur Rafels 

produktion, men den uppskattade jag med besked. Det skulle 

nog förvåna honom om han hörde att jag kan texten utantill. 

Vid refrängen tar jag i för kung och fosterland. Jag skrålar 

rätt upp mot berget där ljuset och röken stiger upp från den 

stora new age-sammankomsten. Här bor jag, detta är mitt 

revir, jag viker inte undan för jag är jag som står mitt i mitt. 

Min pappa brukade ta i så när han sjöng och jag visste att när 

han gjorde det, då hade något bra hänt. Han hade fått många 

465

dukar sålda på en vernissage eller blivit klar med en kämpig 

svit. Men pappa blev aldrig framgångsrik som konstnär. Han 

blev inte besjungen som han borde och hans vilda sång blev 

alltmer sällsynt med åren. Men ibland brakade den loss och 

då kände jag samma uppsluppenhet som jag gör nu. 

När jag kommit in tar jag fram flaskan. Jag är ensam i huset. 

Isen klirrar vällustigt ner i glaset. Jag sätter inte på TV-n, 

inte radion, öppnar varken någon tidning eller bok. Bara att 

sitta här i mitt stora loft i mitt stora hus med en stor och välförtjänt 

whisky on the rocks, det räcker för mig. Jag bryr mig 

inte ens om att tända ljuset. Flitens lampa som ännu brinner 

inne i arbetsrummet kastar ett matt sken över loftet som gör 

att jag ser glaset och det är allt jag behöver se. Jag sväljer den 

första klunken. Den är stark och ljuvlig och aromen blommar 

ut som ett pirrande löfte. Jag har hela kvällen framför mig, i 

morgon knyter jag ihop säcken med ett par enk la handgrepp. 

Fundamenten är gjutna, bron lagd, bara avfarten saknas. 

Jag lutar mig bakåt i den bekväma soffan. Allt jag har här 

är resultatet av mitt eget verk. Jag är min egen lyckas smed. 

Pappas viktigaste gåva till mig var just denna: skapa dig din 

egen borg, behåll dina idéer för dig själv och utveckla dem på 

egen hand, sälj aldrig ut det du har härinne – här knackade 

han mig på pannan – för det är ditt kapital. Och hans råd har 

jag följt. Glädjande nog hann pappa uppleva mitt genombrott 

innan han tog farväl. Sanne brukar säga att den attityd pappa 

förmedlade till mig är det typiska Stenbockstänkandet och 

jag kan ju inte säga emot eftersom jag är född i Stenbocken. 

Men det där är inget jag annars gått och grunnat på. Och nu 

firar de Vattumannen däruppe, jag säger då det. Emelie gav 

sig iväg, glad och yster. Jag har slagit upp förlovningen med 

en lång och ingående förklaring om varför men jag är inte 

säker på att Emelie begrep riktigt. Hoppas att det inte gjort 

henne sårad. Nej, förbanne mig, jag häller upp en pinne till. 

Det är jag värd. Inga plikter hindrar mig nu. 

Tankarna korsar min hjärna. Far in, far ut. Jag släpper 

taget om romanen. Enstaka ord och metaforer kryper runt i 

466

huvudet som små lysmaskar. En händelse knyts ihop med en 

karaktär, allt rimmar, allt hänger ihop. Den sista pusselbiten 

ser man redan konturerna av. Men den måste ändå sättas 

dit. Och det är bara ett rent hantverk. Jag suckar och släpper 

fram vågen av välbehag. Slår upp mer i glaset. Det här är 

precis vad jag behöver. 

Jag vet inte vad klockan är. Jag har bara suttit här i mörkret 

och låtit mig genomströmmas av vilan. Plötsligt känner 

jag en lust att delta i livet utanför min ombonade puppa. 

Människorna jag mött häromkring, mina grannar jag bott 

med så länge, jag vill träffa dem alla så jag tömmer glaset och 

ser att jag pimplat i mig en ansenlig del av flaskan. Men det 

är fest uppe på berget och jag är alldeles lagom berusad. 

Ute är det stjärnklart och luften är frisk. Halvvägs upp i 

skogen snavar jag över en rot och jag skrattar för mig själv. 

Tänk vad klumpig man blir av alkohol fastän man inte känner 

sig det minsta vinglig. Jag följer festljuden och viker in på 

en liten stig. Musiken träffar mig som splitter. Det är techno, 

sådant som Emelie brukar sätta på när hon är uppåt. Hoppas 

jag möter henne snart. Två karlar kommer burdust älgande 

bakom mig. Jag måste snabbt hoppa åt sidan annars kommer 

de nog att trampa ner mig. 

– Se er för! hojtar jag med min barskaste röst men de ignorerar 

mig helt. Då ser jag att en av dem höjer handen och siktar 

med ett vapen. Två skarpa smällar hörs och en man som 

just hunnit fram till den öppna platsen stupar framlänges. 

Mitt hjärta accelererar upp i högvarv. När jag är framme har 

de vänt på den skjutne mannen. Han har en stor mask framför 

ansiktet, en sådan som schamaner använder – herregud! 

Det är min lokattsmask som jag fick av Natan, den vi hittade 

på Kristins och Leos sommarland och som Lo av någon outgrundlig 

anledning stal ur min garderob. Å nej! Nu ser jag att 

det är Lo som ligger där på rygg. I handen har han haft en 

metallcylinder som nu en av hans förgörare lossar och räcker 

till den andre som snabbt stoppar ner den i en underlig väska 

467

med strålningssymbol på. Sanne har störtat till och kastar sig 

ner över Lo. Hon vänder sig upp mot himlen och ylar som en 

vilddjurshona. 

Men jag hinner inte fram och trösta för jag ser Emelie 

komma skridande genom folkhavet som viker undan åt alla 

håll. Det lyser blåaktigt om henne och hon blundar och håller 

armarna framåt som en sömngångare – hon måste vara 

drogpåverkad av sådan där ecstasy. Platsen badar i ljus och 

på andra sidan fältet ser jag... jo, det måste vara Luma, som 

klättrar upp i en helikopter sedan hon hissat upp sina små 

barn och det går inte att ta miste på att det är Rafel med 

sin mössa som hjälper henne upp. Mitt i allt detta – ja, jag 

gnuggar mig i ögonen för ljuset är så bländande – ser jag ett 

enormt katthuvud avteckna sig mot ljuset. Det fyller upp hela 

himlavalvet innan det stiger ner och svävar ovanför marken. 

Ett högfrekvent vinande skär in i mitt huvud så jag måste 

hålla för öronen. En kraftig vind blåser mitt hår bakåt och 

katten spärrar upp ett gigantiskt gap. Och Emelie, vad i allsindar... 

vad gör hon! Hon går rätt in i gapet, eller hon fångas 

av en blå ljustunga som lindar sig om henne. Hon är borta! 

Kattansiktet stänger käftarna och börjar sväva uppåt som en 

ofantlig självlysande såpbubbla. Jag springer ut på ängen och 

ropar efter Emelie, sträcker mina händer mot skyn. Alla new 

age-anhängare tar det som en given signal att göra detsamma. 

EMELIE! skanderar rösterna. EMELIE! EMELIE! Men hon 

är borta. Min älskade Emelie... Snart har kattbubblan sällat 

sig till stjärnorna, och min desperation förbyts till maktlöshet. 

Jag tvingas släppa taget, släppa ifrån mig bubblan. Då 

bara spricker den och det blir mörkt igen. Med gråten i halsen 

tumlar jag till utkanten av fältet. Där ligger den oformlige 

lunsen Calle Schüller med paralyserad blick. Strax bakom 

honom ligger ett litet bylte. Jag hinner precis uppfatta bakdelen 

av en stor katt med kort svans som rasslar in i skogen. 

Jag böjer mig ner över byltet på marken. Nej, detta får inte 

vara sant... 

Jag trodde inte man kunde bli mer chockad och förtvivlad 

468

än jag är, men det här står utom min fattningsförmåga. Ett 

barnlik ligger där. Men det saknar huvud! Jag vänder bort 

blicken och börjar skaka, gråter som jag aldrig tror jag gråtit 

förr. Hur kan så grymma ting ske? På en fredlig sammankomst 

– i fredstid! Calle reser sig långsamt. Hans rörelser avstannar 

tvärt och hans ögon spärras upp. Stridsrop av mansröster och 

ett dån av helikoptrar hörs. Har krig utbrutit? Beväpnade 

karlar i militäruniform börjar omilt fösa folk från platsen. 

Helikoptrarna landar, en efter en, och strax blir både Calle 

och jag skarpt tillsagda att ge oss av. Det sista jag ser är hur 

en grupp polismän banar sig fram mot platsen där det döda 

barnet ligger, kring vilket en klunga militärer redan samlats. 

Calle ser på mig och öppnar munnen som en fisk. 

– Såg du det döda... Jag nickar kort mot honom men när 

jag påminner mig om var han jobbar ändrar jag mig snabbt. 

– Förlåt, jag hörde inte, säger jag. 

– S... såg du inte barnet som låg där? stammar han. 

– Nej, svarar jag medan jag ökar farten för att komma bort 

från Calle. Jag går och går mot mitt. Mitt hem i Brovattnet. 

Jag försöker låta bli att tänka, vill inte tro på att allt det jag 

sett i kväll har hänt. Jag vill gå hem och halsa i mig resten av 

whiskyn och svepa in mig i duntäcket och vakna som vanligt 

i morgon med Emelie bredvid mig. Men när jag passerar det 

återupplivade äppelträdet känner jag att jag måste se hur 

Kristin har det. Hon borde föda när som helst och hon har 

inte synts till på hela dagen. Jag styr stegen mot Pamplona. 

Knackar på. Det dröjer innan dörren öppnas. Men det är 

inte Kristin. Det är en gumma som ser ut att komma från ett 

naturfolk. Hon har guldring i näsan och håret i en massa små 

tvinnade repstumpar. 

– Jag är Erina, säger hon och nickar vänligt. Kristin är 

förlöst. Hon släpper in mig och går före uppför trappan. Det 

ser ut som om hon rör sig med stor möda. Ja, det är över 

nu, lägger hon till när hon öppnar in till Kristins sovrum. 

Ett stearinljus fladdrar till. Där i sängen ligger Kristin med 

svårtydd blick. Hon ser ut som den svarta madonnan, till- 

469

fredsställd men ändå hungrig. Bredvid henne ligger barnet. 

Erina drar undan filten och jag tror jag ska ramla baklänges 

av förfäran. Jag har aldrig sett något så groteskt. Barnet har 

två huvuden. Ett mellan axlarna och ett – nej fy, så fasansfullt 

– ett mellan benen. Och innan jag för andra gången tvingas 

vända bort huvudet för att inte svimma har jag redan hunnit 

se det. Huvudet som sticker fram mellan babyns ben är från 

en lokatt! 

– Det ser värre ut än vad det är, säger Erina milt. Vi måste 

våga se det hemska i ögonen för då minskar det sin makt över 

oss och vi kan börja leva igen. Ondskan kan ta sina offer och 

det gör ont. Men vi har alla en del av det inom oss och det 

enda sättet att överleva ondskan är att leva med den. Så våga 

nu möta dess blick tills den inte skrämmer dig mer. Den behöver 

det. Och Kristin behöver det. 

Jag övermannar mitt äckel och tar en ny titt på missfostret. 

Ser rätt in i de blå nyfödda kattögonen. De blinkar vädjande 

och jag drunknar i dem. Som jag en gång gjorde i Emelies blå. 

Genast lägrar sig ett varmt moln av ömhet i rummet. Det lilla 

katthuvudet, babykroppen, det lilla människohuvudet – kan 

de hjälpa att de hör ihop? Och Kristin, den tappra modern 

– vilken bragd att föda fram den här skapelsen. 

– Ser du? frågar Erina. Jag nickar. Henne behöver jag inget 

förneka inför. Hon vet. Jag fick ett tecken på att Lo hämtats 

hem, säger hon med sviktande röst. 

– Ja, bekräftar jag. Och inte bara han, är jag rädd. 

– Var inte rädd, uppmanar Erina. Hennes röst blir allt svagare. 

Emelie kommer tillbaks när tiden är mogen. 

Erina lutar sig bakåt i korgstolen. Hon har lagt upp benen 

på en pall och virat en vacker indiansk filt om sig. Hon sträcker 

sig efter en smal och långskaftad pipa, tänder en tändsticka 

och drar in rök. Sväljer röken och tar ett nytt bloss. Rummet 

fylls av en sträv men samtidigt blommig doft. Så lägger hon 

ifrån sig pipan igen och sluter ögonen. Jag vet inte varför men 

jag faller på knä och böjer mig fram mot barnet som ligger 

där så fridfullt med sina två huvuden. Jag klappar katten och 

470

den börjar spinna sött. Hur länge jag står på knä vid sängen 

och stryker kattens hjässa vet jag inte. Men jag märker att 

den liksom viker undan och jag känner tröttheten besegra 

även mig där jag lutad mot bädden nickar till och vilar mitt 

huvud mot täcket med handen kvar på den lilla främlingen. 

Jag rycks upp ur slummern när Natan kommer in i rummet. 

– Har det kommit en ny liten odåga nu? frågar han, fast 

med en gnutta andakt i rösten. Jag ska just till att försöka 

förvarna honom men känner att min hand inte längre omsluter 

en liten katthjässa utan en helt vanlig pillesnopp som 

just när jag tar bort handen avger en bågformad stråle som 

träffar mig i ena ögat. Natan fnissar förtjust och jag skrattar 

av förundran och lättnad. 

– Vem är hon egentligen? frågar Natan och pekar på Erina. 

Hon sitter märkligt stilla. Jag vet det redan när jag är framme 

vid henne. 

– Det är Erina, säger jag. Men hon är klar med sitt. Natan 

nickar och höjer på ögonbrynen när det går upp för honom 

vad jag menar. Jag tänder ljuset i staken som hon måste ha 

blåst ut med sitt sista andetag. Lugnet och friden bäddar in 

även Natan. Den lille nyfödde pojken ser på sin storebror för 

första gången. 

– Vem är han lik egentligen? flinar Natan till. 

– Är han inte lite lik dig? säger jag och ger honom en kram. 

Grattis, Natan! Vilken gullig liten snorunge, va. Natan gör en 

grimas som sedan spricker upp i ett inåtvänt leende. Så blir 

han allvarlig. 

– Du vet vad som har hänt däruppe, va? Han nickar mot 

fönstret framför Kristins säng. 

– Ja, svarar jag stillsamt. Jag vet tillräckligt. Men nu börjar 

snart en ny dag. Jag reser mig och klappar den fjuniga 

babyhjässan innan jag vinkar ett hej åt Natan som lägger sig 

bredvid det nyfödda barnet och drar in dess duniga moderlivsdoft. 

Jag tömmer inte whiskyn och jag går inte och lägger mig. 

Jag skriver det sista kapitlet på min bok.

När vårdagjämningens första ljus når min skrivhörna 

stänger jag av ordbehandlaren. 

Ett nytt liv har börjat. 

472

EPILOG 

THEA ÖPPNAR SIN E-POSTBOX och läser meddelandet från Calle 

Schüller: 

”Jag har fått klarhet i det mesta nu rörande händelserna 

runt Älvängen. Den döda barnakroppen var Rafel Icksells 

förolyckade son Felix. Liket hade blivit uppgrävt och delvis 

lemlästat av ett vilt djur. Vem det var som överföll mig vet jag 

ju inte men jag kan inte tänka mig att det var nån annan än 

Rafel, som hade anledning att övervaka stället där han grävt 

ner både barnet och röret med plutonium. Skurkar har ju 

behov av att återvända till brottsplatsen. Vilka som skyddade 

Rafel vet ingen, synd att han lyckades fly. Även om Lorenzon 

själv var ett svin så tror jag att den beskrivning han gav av 

Rafel var riktig, för Rafel var verkligen en djävul och vem 

annan än han kunde ha våldtagit Lorenzons fru? 

Miljömissilerna har inte kunnat kartläggas. De upplöstes 

säkert så fort plutoniumet kom på villovägar för det måste 

det ha gjort. Det var säkert tänkt att användas i ett annat 

syfte än att rädda Rafels skinn. Jag undrar lite över Natan. 

Om han på nåt sätt varit inblandad. Att det som uppgavs i 

tidningarna om polis– och militäruppbådet bara var rökridåer 

vet vi nog bägge. Den där Lo var ju varken knarkhandlare 

eller galen våldsman. Galen kanske men inte våldsman. Inte 

heller hade Den harmoniska konvergensen urartat till upplopp, 

du var ju själv vittne. Men på Älvängen pågick militära 

experiment med luftburna hologramprojektioner, åtminstone 

enligt min kontakt. Projektionerna blir inte synliga om de 

fotograferas med blixt och de kräver mörker för att uppfattas 

av det mänskliga ögat. Att försöken ägde rum när det fanns 

folk i närheten får givetvis betraktas som avsiktligt. Vittnena 

var väl omedvetna försökskaniner. Rykten florerar dessutom 

473

om att Försvarets forskningsanstalt försökt mäta signaler 

från utomjordisk intelligens på platsen i fråga, fast det tvivlar 

jag på. Sen hörde jag talas om en latinamerikansk geolog som 

besökt Älvängen och registrerat en märklig sorts skalv där 

med ett av de nya hyperkänsliga mätinstrumenten. 

Så har vi Leo Lorenzon. Han blev troligen släckt av nån 

från MUST. 

Ja, så var det med det. Som du vet kan ju inte jag publicera 

det här materialet. Men du som är författare kanske kan 

smussla ut sanningen? 

Calle Schüller” 

Thea sätter ifrån sig sig sin kopp, lutar sig bakåt och blundar. 

Hon ser dem som på en bioduk. De står i profil och vänder 

sig långsamt mot kameran: Rafel och Luma i tropisk exil, 

Katta och Kina spottande snus i kors, Sanne med sina tarotkort, 

Natan framför datorn, Kristin med sin surdeg, och så 

Erina på verandan, Lo på den stora tavlan, Leo på porträtttet, 

Emelie på scenen och sist lille Felix. Alla blinkar med ena 

ögat när de kommit i kamerafokus, sedan roterar de åt andra 

hållet. Calle vänder sig mot kameran och tittar räddhågset 

rätt fram. 

– Sanningen! utbrister Thea med ett frustande. 

Hon kallar på sin ungtik som gläfsande studsar runt henne. 

De går ut. Hon ställer sig mot broarna och tar in alla ljud. 

En större stjärna avtecknar sig på den klara hösthimlen. Den 

tycks svälla. Ansiktet i stjärnan tonar fram. Öppnar rovdjursgapet. 

Men det är långt borta. Ändå finns det kvar som en 

möjlighet, en risk. 

Med ett fast grepp om skinnpåsen med talismanen tar Thea 

sats och fyrar av sin starkaste stämma. Upp mot rymden böljar 

tonerna: 

474









Det gick: Ba na na nanana 







Och den går Lo lo lo loui loui loui... 

Vart gick du 

så svart så ljuv 

Var la du mina sånger 

Ett nyckelbarn 

i längtans garn 

det blev jag sen den gången 

Sjunkande ner i minnenas grav 

släppte jag ut mitt Lonely Heart 

Det sjöng:Wa ja ja ja jajaja... 

Men då visste jag inte alls 

Att du var snaran runt min hals 


Så svart så ljuv – ååhh 



Och den går: Lo lo lo loui loui loui...” 

475

Lodjuret kännetecknas av 

FELIS LYNX 

List: det går ofta tillbaks i sina egna spår. 

Brutalitet: det lär inte så sällan bita huvudet av sitt offer. 

Planering: det gräver ner bytet efter måltiden för att ta fram 

det igen nästa dag. 

Smidighet: det rör sig så lätt att det kan gå ovanpå skarsnö. 

Uthållighet: det är ett vandrardjur. 

Regelbundenhet: det vandrar samma rutter gång på gång. 

Enslighet: det går oftast för sig självt. 

476

THE ROOFHANGERS 

nätverk inom mode- och fi lmbranschen 

www.roofhangers.se 

THE ROOFHANGERS är ett nätverk inom mode- och fi lmbranschen som skapades 

med ambitionen att sammanföra den talang som fi nns i svenska artister och 

branschfolk. 

Visionen är att branschen lätt ska kunna få tag i den de behöver genom att 

vända sig till vårt nätverk samtidigt som medlemmarna får ett naturligt möte 

med varandra. Därför innehåller nätverket The Roofhangers alla delar som 

behövs för att skapa bra fi lmproduktioner och dynamiska modeprojekt. 

Samarbetet med Unni Drougge och Kiss The Future är precis ett sådant exempel 

där makeupartister, fotografer och modeller hjälps åt att marknadsföra 

en författares verk. 

JESSICA WIKSTRÖM 

fotograf 

www.aurora-studios.se 

VARJE BILD ÄR FÖR MIG en egen liten värld och jag fotograferar alltid med det i 

åtanke. Jag vill inte porträttera verkligheten, jag vill skapa en egen värld med 

hjälp av mode, känsla och ljus. 

Med Stockholm som bas har jag under mina fyra år som fotograf 

hittills hunnit med bland annat modefotograferingar för amerikanska tidningar, 

produktfoto och modevisning och nu även detta projekt tillsammans 

med Unni. Inget projekt är för litet eller för galet för att förverkligas.

MARIE AHLKVIST 

smink 

www.izmea.com 

MARIE AHLKVIST är professionellt diplomerad makeupartist och hårstylist. Hon 

frilansar och jobbar med alla sorters smink- och hårjobb. Allt ifrån fi lm, TV, foto 

och modevisningar till bröllop och fest. Marie är utbildad på Makeup Studion i 

Stockholm och har sminkat för fl era fi lminspelningar, olika modefotograferingar, 

musikvideor, skivomslag/albumomslag och mycket annat. 

Marie älskar att göra galna frisyrer och sminkningar, men även vanliga skönhetssminkningar. 

Därför blev hon mycket intresserad när hon blev tillfrågad att 

sminka bokomslagen till Unnis böcker och tyckte att det var oerhört roligt att 

jobba tillsammans med alla som var med i projektet. 

ANNA TROBERG 

kreativ partner 

www.annatroberg.com 

ANNA TROBERG har ett förfl utet som bokförlagschef. Hon har också skrivit 

romanen Chefer från helvetet under pseudonymen Rosetta Sten och jobbar 

numera som som författare, bloggare, översättare och webbdesigner. Anna är 

även andre vice ordförande i Piratpartiet. 

Tillsammans med Unni, driver Anna också projektet Kiss the future, ett projekt 

som banar väg för framtidens kreatörer genom att utforska alla de nya 

möjligheter som den nya tekniken och svärmtänkandet erbjuder.

Untitled - Unni Drougge

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?