Untitled - Unni Drougge

det fanns så få manliga rättesnören. Natans band till Leo och
syskonen var också svaga och det beklagade Kristin mer. Men
förvisso: Leo hade köpt datorutrustning och tecknat tele- och
Internet abonnemangen åt Natan som ett slags kompensation
för deras bristande närhet och det var nog Natan hemligt
tacksam över. Det märktes på detaljer som att han inte lika
demonstrativt som förr satt och läste serietidningar vid matbordet,
något som Leo hade avskytt.
Natan försvann upp till sitt Internet igen och Kristin tog
komposthinken, slängde den violetta sjalen över axlarna och
gick ut för att säga godnatt till sina odlingar. Det var fortfarande
ljust men skymningen smög sig på.
Ett blått tunnelbanetåg skrällde över bron och därpå blev
det tyst med undantag av det svaga bruset från bilbroarna
som hon vant sig vid. Nu hade hon bott i Villa Pamplona i nio
år; de flyttade hit ner till Brovattnet när Hella, hennes första
barn med Leo, ännu var bebis. Då var Kristin redan höggravid
med nästa. Storstadsmiljön tuggade på hennes nerver. Det var
ansvarslöst att låta det uppväxande släktet få i sig alla dessa
tungmetaller och PCB och dioxin och koloxid och svavel och
klorväten och stoftpartiklar och flytspackel och bensen och
allt vad det var. Oräkneliga föro reningar som vällde fram ur
alla stadens skorstenar, rör och ventiler. Elektro magnetiska
fält. Inversionslock. Och så bilisterna som trampade gasen i
botten i stället för att bromsa in vid rödljusen. Till en början
vantrivdes Kristin även här i Brovattnet med de trafikerade
broarna som hotfullt dånade långt ovanför hennes huvud.
Hon föreställde sig att bilavgaserna rann som ett förorenat
vattenfall ner i dalen och förgiftade marken. Hon tyckte också
att miljön var skräpig med alla småvarv och skjul och högar
av grus och virke. Men det blåste friska vindar från viken
och från skogen, och bullret var långt ifrån öronbedövande
och hon började se det här stället som en direkt avspegling
av livet. Det innehöll beskärda delar av det mesta, bråte och
fulhet men också grönska och idyll, beroende på åt vilket håll
man vände blicken. Kristin hade valt att låta det positiva väga
35