Untitled - Unni Drougge

slag. Jag tillhör gamlingarna och blir sedd på samma sätt som
vi vita kan se på afrikaner eller asiater; en homogen massa
där ingen skiljer sig från mängden. Ändå tycker jag att det
är när man befinner sig i tjugoårsåldern som man verkligen
saknar personlighet och karaktär, denna uniforma ålder då
man bara vill efterlikna andra och tillhöra en grupp. Som exempelvis
regnbågsfolket. Men nu har grabben i alla fall gett
mig ett ansikte och hans trumpna drag slätas ut.
– Det är taskiga vibbar här just nu, säger han urskuldande.
Snuten har terrat stammen ända sedan tidigt i morse.
– Stammen? kan jag inte avhålla mig från att upprepa. Han
uttalar ordet med en så viktig min att jag nästan tycker han
är rörande.
– Ja, stammen, markerar han med samma andäktiga tonfall.
Vi är en egen stam. Vi står enade och vägrar leva med de
sjuka värderingar som samhället försöker pracka på oss. Det
är därför vi aldrig får vara ifred. Och nu är snuten på krigsstigen
igen.
– Men det är väl vardagsmat för er, svarar jag.
– Nej, inte som idag. De brukar ju ränna här och be oss fylla
i formulär och sådan skit för att sedan kunna använda dem
emot oss men det vägrar vi stenhårt att gå med på och så blir
det lugnt ett tag. Ja, de klipper kablar också varje gång de är
här och snokar eftersom många är tjuvkopplade, och så letar
de efter knark och vapen men vi brukar vara väl förberedda,
vi har blykoll. Det är inte bara fienden som är organiserad.
Pojken sa det sista med ett självbelåtet och hemlighetsfullt
leende. Han var allt lite fåfäng i sin rebellanda.
– Vad har hänt idag då? undrar jag.
– Några krimmare stormade in här i morse och knackade
dörr. Alla snubbar blev förhörda om var de varit och med vem
mellan tio och tolv i går kväll. Det var nån kärring som blivit
våldtagen nere i Brovattnet och då ska de så klart använda det
som svepskäl för att pesta oss. Vi håller för fan inte på med
sånt. Vi är ju pacifister hela gänget. Men när de satans motorcykelhuliganerna
var här förra sommaren och våldtog en av
47