Berättelsen under deras fötter - DiVA

Dessa konserter var mycket uppskattade på skolan vilket vi rytmikare
också var på pedagogik- och metodiklektioner eftersom vi hade fått ett
verktyg genom rytmiken som de andra inte hade. Vi var annars betraktade
som flummiga och många förstod inte vad rytmik skulle vara bra för.
Klara menar att det inom rytmiken finns ett karakteristiskt metodiskt
tankesätt som hon saknade i den övriga metodikundervisningen. Hon
berättar att hon lärde sig sträva efter att skapa lektioner som innehållsligt
alltid hade både ett kortsiktigt och ett långsiktigt mål. Att på detta sätt
lägga upp lektionsplaneringar på olika nivåer var något hon hade glädje
av under utbildningen såväl som i det kommande klassläraryrket. En
viktig del i rytmikämnets filosofi – som Klara uppfattade utbildningen –
var även att tänkandet krävde en annan slags idérikedom än den traditionella
musikundervisningen.
Vi fick ju lära oss att använda rörelsen som metod hela tiden. Och vi fick
göra det från alla möjliga aspekter. Det var temalektioner eller vi fick en
pappmugg. Och så fick vi i uppgift att göra en musikalisk lektion om
pappmuggen – eller med pappmuggen som redskap så att säga. Det var
rätt absurda grejer, men det gav ju ett otroligt kreativt tänkande det där.
Och sedan när man skulle lära ut en sång då var det inte några problem
att hitta på några roliga idéer om det. För det var ju ganska lätt. Då hade
man ju ett relativt givet musikaliskt mål och så.
Klara har i sin egen undervisning allt eftersom gått ifrån idén om att varje
lektion ska ha ett eget mål. Hon menar att det på gymnasiet är viktigare
att arbeta långsiktigt för att eleverna ”i slutändan ska bli väldigt nöjda”.
Klara framhåller dock att det var en viktig insikt när hon förstod skillnaden
i tänkesätt mellan klass- och rytmikmetodiken. Lärarna som undervisade
i klassmetodik på musikhögskolan poängterade vikten av variation
i lektionsplaneringen, men Klara såg aldrig att de olika momenten
hängde samman. Det handlade oftast enbart om att ”lära ut sången” och
sedan göra något nytt.
Man skulle använda sig av någon slags tårtmodell, där de olika skikten
tillsammans ska bli… Men skikten i sig behövde inte ha någon koppling i
deras [idé]. Utan det skulle bara vara en ny grej! För att hålla intresset vid
liv. Och det är i och för sig en motivation att göra en ny grej. Men samtidigt.
Kan man dessutom koppla det till att man vet varför man gör den
och vart det ska leda så är ju det ännu bättre. För en själv också. Och det
blir lättare att utvärdera framför allt. Och det har jag ju känt sedan. När
jag jobbar här och liksom att då kommer all den [rytmik]metodiken tillbaka.
Jag har ju det här. Jag vet vad jag ska fråga mig: Hur gick det och
varför gick det bra och nådde jag vad jag tänkte nå med det jag gjorde?
175