Berättelsen under deras fötter - DiVA

Som nämnts redan tidigare anser Reimer att en genomtänkt musikpedagogisk
filosofi – ett reflekterande över vad musik är och vilket värde
det har – är nödvändig för såväl den enskilde musikläraren som yrkeskåren
sammantaget. Både för att en självbild och den praktiska verksamheten
ska kunna utvecklas. Trots att musikundervisning har långa anor,
menar Reimer att det är få andra områden med liknande förutsättningar
som samtidigt är så osäkra på sitt eget värde.
Reimer utgår från en filosofisk diskussion om musikens väsen, vad det
estetiska består av och vad som är musikens mening. Utan att göra en
musikvetenskaplig distinktion mellan den, möjligen, musikestetiska
konceptionen ”musikens väsen” och ”musikens värde” som kan föras
till en musikfilosofisk diskurs, menar jag precis som Varkøy (2001, s. 8;
jfr s. 43f) att begreppen i ett musikdidaktiskt perspektiv är så tätt förbundna
att de med fördel kan förenas i en gemensam diskussion om
musikens värde.
En förutsättning för Reimers musikfilosofi är att musikundervisning
samtidigt ska bygga på och rättfärdigas av de värden som definierar
musikens väsen. Han säger också att musikens plats i skola och utbildning
alltför ofta legitimeras på grund av allmänpedagogiska mål. Att det
finns en rad underställda värden – exempelvis social gemenskap – i såväl
musik som andra ämnen betyder inte, enligt Reimer, att vi kan sluta leta
efter det som är exklusivt för musik. En tillfredsställande ämnesfilosofi
måste både kunna precisera ämnets karaktär och finna sin essentiella
kärna, vad som gör verksamheten nödvändig för alla människor. För att
kunna formulera en teori som uppfyller dessa krav och som dessutom
kan fungera som en praktisk teori av vikt för lärare, frågar han därför
vilket unikt värde musik har i människors liv (Reimer 1989, kap. 1).
Då Reimer introducerar sin musikfilosofiska diskussion gör han det
utifrån tre musikestetiska ståndpunkter: referensialism, absolut formalism
och absolut expressionism. Mellan ytterligheterna referensialism och
absolut formalism befinner sig på en glidande skala olika positioner och
syn på vad musik och musikens mening är, positioner som sällan förekommer
i renodlad form. Medan referensialismen hävdar att musikens
värde bestäms av utommusikaliska händelser, idéer och känslor, säger
den absoluta formalismen att verkets mening och värde finns i de inneboende
kvaliteterna. I musik handlar det om den musikaliska strukturen:
melodi, rytm, harmoni, klangfärg et cetera (Reimer 1989, s. 16). Sett i ett
musikdidaktiskt perspektiv kan en referensialist försvara undervisningen
på grunder som att eleverna höjer sin allmänna inlärningsförmåga, kan
hitta intressen för en meningsfull fritid eller får en rad sociala och emo-
48