Berättelsen under deras fötter - DiVA

antikens klassiker (Alvesson & Sköldberg 1994, s. 115). Ordet hermeneutik
har grekiskt ursprung, men vilken härstamning som är den korrekta
förefaller det råda oenighet om. Det hävdas omväxlande att det
kommer från ”hermeneutiké”, ”hermeneutikos” och ”hermeneuein”
(Gilje & Grimen 2003, s. 177). I litteraturen finns ibland också hänvisningar
till den grekiska mytologin och guden Hermes. Hermes var inte
enbart den som förde de dödas själar till underjorden och musikens gud.
Han var också de grekiska gudarnas budbärare och hade till uppgift att
tolka deras ofta dunkla budskap till människorna (Senior 1985, s. 90).
Hermeneutiken har en lång historia och flera grenar som utvecklats från
att vara ett redskap för bibeltolkning. Gemensamt är problem förenade
med tolkning och förståelse av meningsfulla fenomen. Bibelns texter var
meningsfulla eftersom de var en källa till förståelse för skapelsen, kunskap
om världen och människans natur. Under 1800-talet kom hermeneutiken
att få en vidare användning inom till exempel konst- och litteraturvetenskap
och från slutet av 1800-talet och framför allt på 1900-talet
blir den central inom samhälls- och humanvetenskaperna. Den kan då
uppfattas som läran om tolkning i allmänhet (Hartman 2004, s. 106).
Men, därför betyder det inte att det rör sig om vilken tolkningslära som
helst, utan i den snävare definition som erkänner den s.k. hermeneutiska
cirkeln (Molander 2003, s. 232).
För att kunna beskriva musikaliska upplevelser försökte Hermann
Kretzschmar (1848–1924) utveckla ett begreppssystem med anknytning
till affektläran. Tankarna ligger en bit ifrån hermeneutik som texttolkning,
men benämns musikalisk hermeneutik. En av de mest utpräglade
hermeneutikerna i musikvetenskapliga sammanhang är Carl Dalhaus
(1928–1989), men det refereras också till Edvard Hanslick (1825–1904)
i texter rörande detta ämne (Klempe 1991, s. 99ff). Konst och estetik
diskuteras även av hermeneutikern Hans-Georg Gadamer (1900–2002).
Gadamer (1997) vill inte åtskilja konstnärlig smak och kunskap på det
sätt han menar att Kant gör när denne talar om en ”ren” upplevelse och
konsten som ett autonomt, genialiskt uttryck. Detta leder enligt Gadamer
till en subjektivering av estetiken, utan förbindelse med andras erfarenheter
– den gemensamma meningen. Istället menar Gadamer att estetiskt
omdöme kan ses som ett sätt för människan att förstå sig själv. Betraktarens
tolkning och förståelse av konsten bör innebära ett försök att överskrida
verket och i denna varseblivning – då uttolkaren öppnar sig för
nya iakttagelser – finns möjlighet för ny kunskap att utvecklas (ibid.,
s. 23ff; jfr Gustavsson 2000b, s. 214; Nicholson 1991).
81