Berättelsen under deras fötter - DiVA

sånger, men också hittade på egna låtar som de spelade in. Mikael var
med av och till, men höll parallellt på med egna idéer.
262
Lite senare (…) då höll dom på med Jesus Christ Superstar. Det var ett
stort projekt. Dom körde alla låtarna. Och jag var med och sjöng på några
av låtarna och tyckte att jag lät som Ian Gillan ungefär. Fast det var väl
inte så tonsäkert direkt. Men det var kul på nåt sätt!
Ett av de tidigaste banden – där Mikael spelade gitarr och sjöng – startade
i källaren hos en god vän. Bandet repade ihop låtar som Mikael
hade gjort. ”Mycket märkliga saker”, berättar han och beskriver också
hur de löste bristen på teknisk utrustning och hur det påverkade spelningarna.
Jag hade en Hagströmsförstärkare. En jättestor dynacordlåda med en 15"
högtalare i. Bara en 15" högtalare med både en bas- och en gitarringång i
förstärkaren. Det blev rätt så mulligt och bra ljud om man kopplade ihop
dom där ingångarna och mixtrade lite grand där emellan med tonkontrollerna
så kunde man få bra ljud. Men tyvärr var det enda förstärkaren vi
hade. Så vi fick lov att köra allting på den. Alltså bas, gitarr och någon
sorts sångmik. Det var väl någon bandspelarmikrofon antar jag som jag
hade riggat upp i något notställ kanske.
Bandet hade sitt första offentliga framträdande på en proggfest där det
fanns möjlighet att låna PA. Mikael beskriver denna första spelning som
lyckad och kul, medan bandets andra blev en ”total katastrof”. Trots att
bandet inte hade mer än en förstärkare tackade de ja till att spela på ett
skoldisco.
Då fick vi vår andra spelning. Och det var det här med den tekniska utrustningen
för då hade vi bara vår egen. En stor matsal och jag vet inte
hur många watt den där Hagströmsförstärkaren var på. Kanske 40 watt
eller någonting sånt. Och så mikrofon – bandspelarmikrofon alltså – gitarr
och bas på samma förstärkare. Så efter två låtar… Och så publiken.
Det skulle ju vara disco. Publiken stod och lyssnade! Det tyckte inte jag
dög utan dom skulle dansa! Så efter två låtar var jag totalt stensur! Jag
var så arg att adrenalinet sprutade ur öronen på mig. Så jag sa ”det är
ingen idé att vi spelar här. Vi lägger av!”. Så två eller en och en halv låt
blev det. Sen så var det slut! Och publiken såg väldigt oförstående ut.
Varför!? Men det var väl inte bara för att publiken inte [dansade]. Jag
kände väl att det inte funkade. Det hördes inte vad vi höll på med knappt.
Vi fick vrida på fullt för att det skulle höras någonting.