Berättelsen under deras fötter - DiVA

uttryck och begrepp som individerna själva nyttjar och citaten är en skriven
form av talspråk, där jag exempelvis valt att skriva ”dom” i stället
för ”de”. Språket på den första analysnivån (de fem livshistorierna), som
också kan ses som en presentation av lärarna, är så likartat deras eget
som möjligt för att bibehålla personens karaktär. Därför skriver jag omväxlande
”låt”, ”sång” eller ”komposition”, ”rep” eller ”repetition”.
Dessa texter ska dock inte förstås som en nedbantad version av lärarnas
egna skildringar. De är min analys av all den information som finns tillgänglig,
inkluderat en dialog kring livshistorien från den lärare texten
berör. Terminologin är även beroende på vilken musikalisk genre läraren
talar om. Jag har inte funnit någon anledning att omarbeta begrepp som
”jamma” till ”improvisera” eller ”musicera spontant”, eftersom jag antar
att varje läsare med intresse av musikpedagogisk verksamhet på gymnasieskolan
idag förstår uttrycken. För den läsare som inte känner till
musikundervisning i gymnasieskolan idag så väl, är det emellertid på sin
plats att förklara att begreppet ensemblespel avser pop- och rockmusik
utövat i grupp. I de undantag där det syftar på någon annan form av
musik, skrivs detta uttryckligen.
Empirin har såväl under som efter datainsamlingen analyserats och
tolkats. Dessa två begrepp kan förstås olika, men används i avhandlingen
inte strikt åtskilda vid referenser till annan litteratur, utan så som de uppfattas
i respektive källa eller ansats. I arbetet med min egen studie används
emellertid analys för den primära läsningen: förståelsen av de enskilda
levnadsberättelserna, såväl i text som under samtalen med lärarna
(jfr Kvale 1997). Den hermeneutiska process som skapat en fördjupad
förståelse av empirin i relation till dess problemområde benämns tolkning
(jfr Johansen 2003, s. 135).
Eftersom lärarna själva formulerat sin levnadsberättelse har texterna
även skiftande perspektiv. Jag har i analys- och tolkningsarbetet fokuserat
på individernas egna förklaringar och tolkningar av musik som intresse,
engagemang och pedagogisk praxis, medan upplevelsernas psykologiska
dimensioner endast återges så som de skildrats av lärarna själva.
Psykologiska eller psykoterapeutiska tolkningsteorier kunde ha varit både
användbara och intressanta, men något jag utelämnat. Även om jag menar
att lärarnas (syn på) kunskap är personlig, förutsätter den också en
självkännedom som är förbunden med sin omvärld. Att lära känna sig
själv innebär inte enbart att förhålla sig introspektivt, utan även att tolka
världen och dess gemenskap; att se sig själv i och genom andra och det
främmande (se vidare kap.3; jfr Gadamer 1997, s. 28).
20