«Giv min Længsel et Navn!» - Nordicae

kvinnenes eget. [...] Dermed blir felles utgangspunkt, felleserfaringer,
Litterære strømninger og epoker
fellesopplevelser formidlet gjennom fellesuttrykk, styrt av det ene kjønnets
tenkemåte, og ikke bare det: formidlingen blir definert av menn. 51
Et poeng hos Tønnesen er at disse kvinnelige lyrikerne (han skriver særskilt om Dagny Juel,
men fenomenet kan kanskje overføres til Thoresen), så å si opererer i et landskap der
grensene er lagt på forhånd. Kvinnenes forsøk på å skape et eget litterært uttrykk resulterer
ofte i en slags dobbeltkjønnet eller intetkjønnet nyform, som ikke representerer en reell
motkraft til den allerede herskende mannlige normen, sier Tønnesen. 52 Fenomenet er
interessant, og hvis det stemmer med hensyn til Thoresens dikt, kan det være en av årsakene
til at hun var så vanskelig «å få øye på». Dette kommer jeg tilbake til.
2. For de kvinnelige poetene kunne det være problematisk å uttrykke seg ved hjelp av et
sterkt kvinnelig jeg, (dette henger dels sammen med punkt 1). Skulle man skrive om
kjærlighet, ble det enda vanskeligere – jf. diskusjonen rundt Magdalene Thoresens Min
Bædstemors Historie tidligere i denne avhandlingen. I Edda 4/96 beskriver Lisette
Keustermans den mannlige kjærlighetspoesien ut fra Mieke Bals (1990) fokaliseringsteori.
Hun skriver:
Den lyriska berättarsituationen brukar då ha som grundmönster: mannen tilltalar i jag-
form det tilbedda duet eller också talar han i en monolog om en älskad «hon». För att hålla
distans sätter poeten ibland in en lyrisk berättarinstans («han»). Representationens struktur
på det formella planet är ett diktjag som är intern fokalisator («jag» er med i dikten) eller en
lyrisk instans som är extern fokalisator och fokaliserar en «han» i dikten. I båda fallen är
kvinnan/kärleken/kärleksparet fokalisationens objekt». 53
Menn kan være aktive, søkende subjekter – det ligger i deres vesen – men for de skrivende
kvinnene var det annerledes: Eller som Keustermans sier:
Simone de Beauvoir (1949) har sedan bevisat att det existensialistiska transcendens-
mönstret får sin speciella variant i ett västerländskt heterosexuellt parförhållande. Där har
mannen under historiens lopp tillskansat sig subjektställning och definierat kvinnan som
objekt». 54
51 Tønnesen 1996, s. 12–13.
52 Tønnesen 1996, s. 14.
53 Keustermans 1996, s. 357.
54 Keustermans 1996, s. 357.
36