Sociala meddelanden. 1932: 7-12 (pdf) - Statistiska centralbyrån

518 SOCIALA MEDDELANDEN 1932, NR 7
Då sålunda arbetenas bedrivande under vintern samt de särskilda anordningarna
för arbetarna medföra en kostnadsbelastning, som icke förekommer
vid arbeten på den öppna marknaden, ha ekonomiska skäl ansetts tala för, att
den direkta arbetslönen lägges på en något lägre nivå än den i orten förhärskande
grovarbetarlönen.
Denna ståndpunkt har emellertid framför allt motiverats av arbetslöshetspolitiska
skäl. Hjälpverksamheten för de arbetslösa bereder dem en förmån,
som i likhet med varje annat understöd stärker deras ekonomiska motståndskraft
och därigenom minskar tvånget till självhjälp genom frivillig anpassning
efter de möjligheter, som arbetsmarknaden erbjuder under växlande konjunkturer.
Då denna anpassning är en viktig förutsättning för arbetslöshetens
förebyggande, är det angeläget att så ordna hjälpverksamheten, att densamma
icke mer än oundvikligt är försvagar de arbetslösas känsla av ansvar
för självförsörjning, deras intresse av att inom eller utom eget yrke förskaffa
sig arbete och utkomst. Härav följer, att lönen vid Teservarbetena icke bör
tillmätas så, att den avhåller de vid sådana arbeten anställda från att utnyttja
den öppna arbetsmarknadens arbetstillfällen, även inom lägre betalda yrken,
och än mindre så, att reservarbetet ter sig eftersträvansvärt för arbetare, som
redan hava annat arbete.
Dessa syften skulle icke ernås, därest lönenivån sattes i jämnhöjd med den
gängse ortslönen. Med den ringa arbetstillgång, som under vintrarna föreligger
inom jordbruket, skulle då en mängd av dess arbetskraft föranledas att
anmäla arbetslöshet och göra anspråk på dessa arbetstillfällen i stället för att,
såsom av ålder varit vanligt, sysselsätta sig med varjehanda i och för sig nyttiga
göromål hemma på gården eller åtnöja sig med de tillfälliga arbetsinkomster,
som stå till buds på den öppna arbetsmarknaden. Skulle därtill lönen
sättas i överensstämmelse med något i orten gällande kollektivavtal för anläggningsarbeten,
där jämförelsevis höga säsonglöner tillämpas, komme reservarbetena
att bli direkt lockande icke blott för jordbrukets utan även för
andra näringsområdens arbetare.
Erfarenheten har för övrigt visat, att i fråga om arbetsföretag på öppna
arbetsmarknaden större anspråk ställas på staten och kommuner än på andra
företagare. Särskilt från arbetarnas sida göres sålunda gällande, att offentliga
institutioner skola uppträda såsom »mönsterarbetsgivare», som icke få
ställa sina arbetare inför risken av arbetslöshet. När sålunda ett offentligt
anläggningsarbete avslutats, framträda starka krav på att de där använda
arbetarna skola beredas fortsatt anställning vid ett annat företag. Genom att vid
offentliga arbeten för arbetslösa tillämpa den öppna arbetsmarknadens löner
riskerade man sålunda att från lägre betalda yrken locka arbetare, som ansåge
sig ha grundade anspråk på försörjning vid varandra successivt avlösande
arbetsföretag och vilka icke ens vid goda konjunkturer självmant
skulle vilja söka sig tillbaka till den öppna arbetsmarknaden.
De lägre löner, som tillämpas vid reservarbetena, utöva däremot ingen dragningskraft
på personer, som hava utsikter att själva skaffa sig arbete eller
som eljest hava försörjningsmöjligheter. Om sådana personer anmäla sig till