Sveriges språk - vem talar vad och var?

och Västra Götalands län än i Örebro län.
På en lägre geografisk nivå kan vi använda de uppgifter om nästan 4 100
medlemskap i Sveriges Dövas Riksförbund (SDRf) som rapporteras i Dahl &
Bergman (u. u), vilket kan antas utgöra en approximation av dövas geografiska
fördelning, något som i sin tur ungefärligen torde antyda teckenspråkigas
bosättningsmönster. De största antalen medlemmar återfinns i de tre
storstäderna samt Örebro. Med ett undantag följer dövskoleorterna Vänersborg,
Lund, Trollhättan och Härnösand. Undantaget utgörs av den kommun
som också har den överlägset största andelen SDRf-medlemmar i förhållande
till totalbefolkningen, nämligen Leksand. Dess 110 SDRf-medlemmar
utgör mer än sju promille av invånarantalet, vilket kan förklaras av att
Västanviks folkhögskola, som drivs i SDRf:s regi, ligger i kommunen, liksom
även Sveriges Televisions teckenspråksredaktioner.
Intressant med just detta språks geografiska fördelning är att det är det enda
inhemska minoritetsspråket som uppvisar ett bosättningsmönster som
mer påminner om ett invandrarspråks. SvTsp saknar ett sammanhållet territorium,
och även rurala befolkningskoncentrationer, och är i stället spritt på
ett antal städer.
2.3.6. En joker i leken beträffande svenskt teckenspråks framtid
För de flesta minoritetsspråk avgörs framtiden av faktorer som etnisk lojalitet,
assimilationstryck och fortsatt invandring. Här skiljer sig teckenspråk på
några viktiga punkter, framför allt genom att talargruppens kärna utgörs av
döva, för vilka ett byte till majoritetsspråket inte är en praktisk möjlighet. Givet
ett konstant antal döva (vilket betingas av rent medicinska faktorer) skulle
vi sålunda förvänta oss ett förhållandevis konstant antal tecknare34. I jämförelse
med andra språk påverkas med andra ord ens tillhörighet till språkgruppen
i detta fall i mindre utsträckning än annars av individers egna val.
Detta i sin tur innebär att en faktor som inte är relevant för andra språk kan
ha betydelse för den teckenspråkiga gruppens framtid.
Under senare år har nämligen kirurgiska metoder börjat användas för att
göra döva personer hörande. Inställningen till cochleaimplantat (CI) har därmed
kommit att bli en het potatis inom dövvärlden. Ett CI (som numer
opereras in hos 90% av alla som fötts döva; Nilsson 2008:121) ger genom
elektrisk stimulering av hörselnerven personer med hörselnedsättning möjligheter
att uppfatta ljud – i praktiken en avancerad inopererad hörapparat.
En barndomsdöv med CI får möjligheter att lära sig svenska som mer påminner
om en hörande än en dövs. Hörseln blir dock inte perfekt, och därför
brukar det ofta framhållas att barn med CI måste få lära sig både svenska
och SvTsp.
Inom dövvärlden finns en utbredd fruktan för att en övertro på tekniken hos
föräldrar och myndigheter ska leda till att barn som trots sitt CI i själva
verket är hörselskadade ska berövas möjligheten att växa upp tvåspråkiga.
Uteslutande användning av svenska förenklar onekligen tillvaron för föräld-
34 Detta förutsatt att storsamhället accepterar teckenspråken och erbjuder undervisning
på dem. De äldre generationerna döva i Sverige (och även de yngre i en del länder)
är uppvuxna i ett samhälle präglat av oralism, dvs. en önskan att uppfostra
barn till att i första hand bli kompetenta i majoritetsspråket. Tanken må ha varit att
undvika isolering, men denna strategi betraktas nu i allmänhet som missriktad, och
det råder i Sverige i stort sett samstämmighet om att döva barn visserligen behöver
lära sig att hantera svenska i skrift, men att de gynnas mest av att undervisas teckenspråkligt.
36